BILDER UR SVERIGES HISTORIA

—————————————————————————

BILDER UR SVERIGES HISTORIA

Svensk kultur från urtid till nutid

—————————————————————————

NORDISK ROTOGRAVYR STOCKHOLM

Återgivande av bilder

utan resp. fotografers och rättsinnehavares tillstånd förbjudes.

—————————————————————————————

Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, Stockholm 1931 o. 1932.

Förord till den elektroniska utgåvan

Verket scannades, anpassades och OCR-tolkades för Projekt Runeberg i november 2015 av Bert H.

EN KULTURHISTORISK BILDERBOK med beledsagande text — så ungefär vill författaren till föreliggande vackra verk karakterisera detsamma. Det är ett käckt försök till kulturhistorisk åskådningsundervisning, som här föreligger, och författaren vill infånga den historiskt intresserade allmänheten, äldre och yngre, i sin skolsal att som intresserade elever se och lyssna. Om verkets värde i de många detaljer, som lyda under den pågående kulturhistoriska forskningens domvärjo, vågar jag ej uttala mig. Men låt mig säga ett ord som gammal pedagog!

När det gäller att återframkalla de gångna tidernas människor och levnadsförhållanden, så räcker det ej med den noggranna, korrekta skildringen, som minutiöst redogör för källornas vittnesbörd — en sådan sakskildring med all sin oantastlighet ger läsaren alltför ofta intryck av något underligt främmande, som egentligen ej angår honom. Det kräves härutöver vissa suggestiva element, som sätta den historiska fantasien i rörelse; först därigenom införas de gångna tiderna på allvar i verklighetens värld.

Något av en suggererande, fantasieggande andlig kraftkälla har jag tyckt mig förnimma i dessa skildringar. Här möter först och främst den historiska bilden i omsorgsfullt urval och i förnämlig reproduktion. Urvalet har inriktats på att fånga det karakteristiska, det som den historiska fantasien har lätt att haka fast vid och vidare utbygga, och reproduktionsmetoden framhäver de historiska vittnesbörden i en imponerande högrelief.

Skildringen, ej sällan hållen i det muntliga föredragets rättframma tonart, nöjer sig icke med den rent sakliga beskrivningen; den söker först och sist besvara den frågan: hurudant var det liv, som skymtar bakom fyndens vittnesbörd? Värdet av en sådan inställning är framför allt detta, att läsaren själv lockas vidare på denna väg. Den historiska fantasien kommer i rörelse: de döda tingen äro ej riktigt döda, de äro bevarade vittnesbörd om en dunkelt skymtande historisk verklighet, om forntida mänskligt liv i vardagens strävan och högtidens fest. Det är alltid en vansklig sak att söka i deras fullhetframmana de åldriga tiderna. Men nutidens kulturforskare hava

djärvt sökt fylla ut de luckor, som fynden lämna, och detta icke blott med den konstruktiva och intuitiva fantasiens hjälp utan även med analoga kulturdrag, hämtade från det levande nuet. Vad vi kalla nutid, är ingalunda ett enhetligt, slutet kulturstadium. På samma sätt som mitt ibland de yngre geologiska formationerna på vår jord här och var fragment från åldrigare formationer ända bort till urtiden lysa fram i dagen, på samma sätt är modern kultur insprängd med åldriga inslag, mången gång på ett förvirrande sätt skymtande fram i skenbart helt unga kulturföreteelser. Till dessa åldriga inslag hör utan tvivel även människan själv, som, hur hon än under seklernas lopp genom eget nyskapande arbete och smidig anpassning förändrats, ändock icke kunnat slitas loss från sitt väsens urgrund och från det andliga kulturarvet i livsföring, i tro och sed. Det är naturligtvis en vansklig sak att bland nutidens genom sekler lagrade, ännu levande kulturelement urskilja det, som hör olika tidsskeden till. Men det skolade omdömet och den intuitiva inlevelsen i förening söka här med allt säkrare handlag förbinda fornt och levande till konkreta bilder av gången tid, vilka, även om de ej i allt kunna vara fotografiskt noggranna, dock i huvuddragen bära sannolikhetens prägel.

Det är efter dessa linjer, som författaren till detta verk söker bedriva sin åskådningsundervisning i den svenska kulturens historia. Dess pedagogiska värde synes mig uppenbart. Tavlorna i ord och bild få något av det levande livets egen prägel. De åskådliggöra därmed påtagligt livsskeden och kulturföreteelser, jämförbara med och genom traditionens trådar sammanbundna med vår egen tid och vad allt den inrymmer. De kunna så i sin mån tjäna all historieforsknings och historieundervisnings innersta syfte: att belysa och förklara egenarten av den kulturvärld, i vilken vi själva leva och sträva. Att denna åskådningsundervisning rör sig på den svenska kulturens marker, bör göra den särskilt tillgänglig för svenska läsare.

<KARL NORDLUND

FÖRETAL

Företal borde man skriva samma dag som man undertecknat kontraktet om en blivande bok. Då står allt så livligt, vackert och klart för en. Planen är så väl genomtänkt, möjligheterna att genomföra den äro så stora, svårigheterna äro bara lockande. Det känns som när man köpt biljett till en lång, intressant resa.

Efteråt, när man är färdig med arbetet och de ren-tryckta arken ligga där och grina med ett skadeglatt leende åt alla ens huvudskakningar och skrupler; när man märker, att inga försök till korrekturändringar kunna rubba verket en hårsmån från dess definitiva skick; när förläggaren tröstande och välvilligt erbjuder plats för en tryckfelslista — som om tryckfelen vore det värsta! — just då är det, som man skall skriva sitt företal!

I denna situation finns det bara en enda sak att göra för en ärlig människa, och det är att bekänna kort.

Allmänheten har ingenting med ens känslor och förutsättningar att göra. Den har anspråk på att få se arbetet och bedöma dess kvalitet. Det enda, författaren kan göra är att tala om, vad han avsett att göra och reservera sig mot att bli bedömd ur felaktiga synpunkter.

Det föreliggande arbetet är en bilderbok med beledsagande text. Dess innehåll, både text och illustrationer, är avsett att belysa vissa sidor av Sveriges historia på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Om man bläddrar igenom boken, ser man genast att det icke är den politiska historien, det är fråga om, utan vad man med ett i och för sig ganska dunkelt uttryck plägar kalla kulturhistorien, eller med andra ord, levnadssättets historia.

Författaren är icke fackman på någon av de epoker, som innefattas i denna del; han är varken stenålders-specialist eller vetenskapligt verksam inom någon annan gren av den svenska arkeologien; han har aldrig å dragande kall eller för vinnande av examensbetyg speciellt sysslat med kyrklig konst, skråhistoria, heraldik eller någon annan sida av den medeltida kulturen. De områden

av svensk kulturhistoria, åt vilka han ägnat egna forskningar ligga inom den materiella allmogeetnografiens och folktraditionens råmärken. Hans synpunkter bli därför lätt andra än deras, som från arkeologiska förutsättningar samlat och behandlat det material, av vilket han här begagnat sig. Hans uppgift är ej, som deras, att på en ren tavla drag för drag teckna in de mödosamt återfunna spåren av gångna tiders liv i de sammanhang, som

materialet självt genom sina former, fyndförhållanden och analogier avslöjar. Uppgiften är snarare den motsatta.

Den bild av den svenska kulturen, som med alla sina rika detaljer fyller hans tavla, är i stort sett nutidens. Men denna nutidsbild innehåller givetvis — det gäller ju en mångtusenårig, rotfast folkkultur — en mängd drag av olika ålder, några ärvda från Vasatiden, andra från medeltiden, andra från vikingatiden, en del rent av från de allra äldsta epokerna av svensk förhistoria. Det är dessa drag som vilja ha sin belysning och förklaring i en bok som den föreliggande.

De, som uppmanat och uppmuntrat författaren till att skriva denna bok, ha ansett, att även en sådan syn på kulturhistorien skulle äga ett visst berättigande och vara av intresse för allmänheten. Från dessa förutsättningar bleve det sålunda icke så mycket fråga om att allsidigt framdraga fornsakernas och de historiska källornas vittnesbörd från varje tid, utan att med utgångspunkt från mera allmänt kända, ålderdomliga faktorer i det nutida levnadssättet skärskåda kulturen under gångna tidsåldrar och se till, i vad mån den låter sig förklaras och

levandegöras med hjälp av våra egna erfarenheter. Den nära till hands liggande risken vid ett dylikt förfaringssätt är naturligtvis, att man söker komplettera bilden av en gången tid genom att utan urskillning förse den med drag, hämtade ur vår egen. En dylik, billigt rekonstruerande metod har ju för länge sedan utdömts både av den

vetenskapliga och den populära historieskrivningen, och författaren hoppas gå fri från anklagelsen att ha förfallit till den-

VIIsamma. Det finns mycket nog i det rika stoff, som våra arkeologer samlat, vilket utan våldsamma och våghalsiga nutidsanalogier eller fritt fantiserande kan ge en levande bild av det förgångna, om det ses i ett levande sammanhang. Det räcker att med försiktighet och sunt förnuft tillrättalägga de gångna tidernas minnesmärken så, att de tala ett för vår tids människor begripligt språk och svara på frågor, som äga någon aktualitet för oss. Det är, vad författaren sökt göra.

Främst har detta gällt urvalet av bilderna. Ingen har anledning att i denna bok söka efter utförliga serier av t. ex.

stenålderns svenska fornsakstyper, förhistoriska gravformer, kyrkoarkitekturens stilar eller någon annan fullständig bildsvit. Vad som medtagits, har ansetts vara nog för att illustrera en viss synpunkt, som i det

ifrågavarande sammanhanget utvalts såsom den lämpligaste, t. ex. höjdpunkterna av stenålderns och bronsålderns konsthantverk (såsom de för nordisk kultur under dessa epoker mest betecknande dragen), men däremot icke höjdpunkterna, utan de enkla, genomsnittliga typerna av Sveriges medeltida kyrkoarkitektur (emedan dessa i sin tur, mera än höjdpunkterna synas representera svensk kultur). För övrigt har bildvalet gått ut på att få talande, tydliga, uttrycksfulla bilder. Ibland har fotografen fått lov att rent av göra litet modärnt »fotomontage» (eller hur facktermen lyder) med de vördnadsvärda fornsaker-na, för att få fram en suggestiv verkan. Men i regel har det räckt att ge goda bilder i tillräckligt stor skala och med lämplig beskärning, så att det väsentliga (antingen detta är en detalj eller helheten) kommit till sin rätt. I görlig mån har författaren undvikit sådana bilder, som tidigare ofta varit reproducerade. Men om en bild varit ur sammanhangets synpunkt nödvändig, har den icke vrakats, därför att den var gammal. I åtskilliga fall ha nya bilder tagits av tidigare ofta avbildade föremål, som på detta sätt, och i det här tillämpade reproduktionsför-farandet, bättre än förut kunnat komma till sin rätt.

Vad texterna beträffar, kan författaren endast försäkra, att han icke sparat någon möda för att, på om- råden, där han, som sagt, ej är fackman, söka med hjälp av nyare litteratur göra sina lekmannakunskaper så aktuella som möjligt. Men också mycken möda hjälper ej över alla svårigheter, där tid och krafter äro begränsade, och det är ej blott möjligt utan kan tas för givet, att åtskilligt undgått författaren eller av honom missuppfattats, liksom att han, där han rört sig mellan brännande problem och blossande stridsfronter, löpt en ständig risk och icke kan räkna på att ha kommit alldeles helskinnad ur leken. Han förlitar sig dock på, att fackmännen skola respektera hans neutralitet och icke skjuta på krigskorrespondenten! På några enskilda punkter, där han, gripen av stridens hetta, glömt sin refererande roll och medvetet uppträder som kombattant, är han beredd att ta konsekvenserna. För ofrivilliga forsyndelser och misstag ber han om fackmännens och

allmänhetens välvilliga överseende, i förlitande på, att boken som helhet måhända likväl är ägnad att bidraga till en ökad förståelse för arkeologiens och kulturhistoriens arbete.

Till sist återstår att framföra ett varmt tack till alla, som med välvilja och tålmodighet möjliggjort sammanförandet av denna bilderboks material. I första hand riktas detta tack till tjänstemännen vid

Vitterhetsakademiens Antikvariskt-topografiska arkiv och Statens Historiska museum. Även Nordiska Museets arkiv liksom flera av dess tjänstemän samt Kungliga Bibliotekets handskrifts-avdelning hava visat det största tillmötesgående. Fotografen kand. Nils Åzelius har nedlagt stor möda och en utomordentlig skicklighet på åstadkommandet av åtskilliga av bokens bästa bilder.

Amanuensen Anders Billow, som står för komponerandet av varje sida i boken, och som därjämte är att räkna både som dess tillskyndare och påskyndare, har med råd och dåd så stor andel i verket, att hans namn rätteligen borde, jämte författarens, stå på titelbladet. Men där står ju Nordisk Rotogravyr, i vilket namn även hans är innefattat, och till vilket författaren därför bör rikta sitt tack för ett sällsport gott samarbete.

Stockholm den 23 november 1931.

Ernst Klein »Över tundran strövade flockar av renar.» — Bilden, tagen av prof. Helge Nelson, visar ett landskap i de lapska fjällen, sådant det bildats sedan en glaciär dragit sig undan. Isens tillbakatåg har häruppe skett ofantligt mycket senare än nere i Sydsverge och landskapets karaktär, dess fauna och flora, liknar därför, om man bortser från fjällen, Sydsverges under äldre stenålderns tidigare skeden.

ISKANTEN

E

n dag strålade solen från en ljusblå, hög och lätt vårhimmel och ett grönt hav rullade sina fria vågor mot en vit sandstrand. De sista vårdimmorna drogo bort i norr och under dem glimmade isranden silvervit och fuktig. Det var den stora jökelns sista utposter, på återtåg sedan århundraden, som visade tänderna i van-mäktigt trots mot den segrande solen. På slätterna ne-

danför hade svämleran, som avsatts av tidigare års smältvattensälvar, redan börjat överdragas av en fin matta — fjällviden och klart färgade blommor firade sin korta sommar. Och över tundran strövade flockar av renar — de små årskalvarna stapplande omkring mödrarna, men en och annan stor tjur vaksamt och orörligt spejande från en kulle, på vakt mot smygande vargar.

2

IDe svarta tingesterna i vattnet äro ryggarna av otaliga laxar på vandring. Denna bild, tagen av dr Sten Bergman, härrör från Kurilerna. Fullt så intensiva laxvandringar torde ej ha förekommit i våra svenska älvar, men oerhört rika på fisk voro de säkert ändå.

Från stranden av en grund vik steg en rök tätt upp i den höga morgonluften, innan den skingrades för

sommarvinden. Här bodde den lilla stam av jägare, som från sina vinterboplatser långt i söder kommit vandrande på vårisen hit till sina sommarvisten, till sommarens härliga renjakt, till laxfiskena vid den breda jökelälvens mynningar, till tältliv i sol och värme efter vinterns långa månader i jordkulornas dävna mörker och snödiset i skogarna.

Sverge hade fått sina första invånare — den smala kant av Sverge, som inlandsisen släppt ur sitt kalla famntag.

Gäster voro de, vandrande jägarstammar, som kom-mo med solen och försvunno, när hösten nalkades. Men en gång, efter många sekler, när isranden försvunnit långt bortom norra horisonten och tundran täckts med skog, när renen ersatts av björn och hjort och vildsvin, då blevo också de vandrande jägarnas avkomlingar bofasta i det nya landet, medan nya släkten sträckte sina sommarfärder allt längre norrut längs med älvar och vikar i isens spår. Så blev Sverge bebyggt för 15,000 år sedan.

De arktiska trakternas rikedom är ofta överväldigande — liksom deras fattigdom. Mitt i isöknarna kan det under gynnsamma förhållanden formligen sjuda av kraftfullt liv, och detta liv, som vuxit fram under köldens välde, är särskilt avpassat för att hålla köldens makter stången. De kalla havens djur innehålla bränsle — både för

kroppens förbränning och för elden — i långt högre grad än varmare luftstrecks djur, och deras kött och fett är så rikt på livgivande ämnen, att det så gott som enbart ger näring, vilken i sydligare länder endast kan vinnas genom att man blandar ihop kött- och växtföda av mångahanda slag.

Tack vare detta leva också människor och bli starka, feta och friska i trakter, där det kan se ut, som om intet liv skulle kunna reda sig över en enda vinter. Men dessa människor måste vara väl anpassade efter de underliga förhållandena. Det är inte sagt att många av oss skulle kunna reda sig på Grönland eller i norra Sibirien, även om vi inte direkt behövde svälta ihjäl. Det^är underligt och samtidigt upplysande att läsa de dagboksanteck-

1Sälarna, både gråsäl och vikaresäl, utgöra ännu en intressant och långt ifrån ovanlig kvarleva av gamla tiders rika fauna omkring våra kuster. Nästan ända in i vår tid har säljakten på sina håll utgjort ett av

skärgårdsbornas viktigaste näringsfång.

ningar, som skrevs av den svenske naturforskaren T. Wulff, som omkom på Grönland under en färd tillsammans med den danske författaren och polarforskaren Knud Rasmussen för icke länge sedan. De voro aldrig utan mat, fast de tidvis hade det knappt och bara fingo leva på ripor och harar. Rasmussen var van vid eskimåliv sedan ungdomen och tog ingen skada av halvsvälten, lika litet som de medföljande grönländarna — men Wulff blev dagligen eländigare, tålde icke den magra kosten, vägrade slutligen att äta och dog, när han icke orkade ta ett steg längre — med maten bredvid sig. På samma sätt hittades Andrée och hans kamrater döda i ett läger, där det fanns fullt upp med livsmedel, medan Nansen och hans kamrat Johansen, som några år tidigare övervintrade i samma trakter med sämre utrustning och utan annan proviant än den, landet självt bjöd, redde sig fint och kommo hem fetare och starkare än de gått ut!

De människor, som vid istidens slut bosatte sig i Sverge, måste ha anpassat sig efter förhållanden, liknande dem, som nu råda i polartrakterna. Troligen

tillhörde de just sådana strövande polarfolk, vilka liksom våra dagars eskimåer, nordsibirier och arktiska indianer, sedan årtusenden släkte efter släkte hållit till i utkanten av den nordliga iskalotten och som sedan följde efter den, när den vek tillbaka, för att inte behöva ändra levnadssätt.

Sådana arktiska folk äro helt inställda på jakt och fiske. Den föda, de kunna hämta ur växtriket, är i bästa fall alltid en bisak och tages mera i förbifarten, utan att vare sig inverka på deras levnadsvanor eller skapa fram några särskilda arbetsmetoder eller redskap. På vägen till jakten eller under vilotider i sommarlägret kunna de ägna någon tid åt att plocka bär eller samla ätliga växtstjälkar och blad. Men sällan hör'man talas om, att de göra några särskilda vandringar efter sådana läckerheter. Det är sälen och de andra stora, varmblodiga vattendjuren, som lockar dem ned till kusten, laxfisket, som kommer dem att söka upp älvarna, och renens stora sommar- och höstvandringar, som styr deras steg till fjällen, tundrorna och sötvattenssjöarna, där de kunna

3lägga sig i forsåt för de väldiga hjordarna av nordlandens vilda hornboskap.

Hela kulturen — och därmed mena vi allt som människor uppfinna och utföra för att förbättra sina av naturen givna villkor — präglas av denna på djurfångst inriktade verksamhet. Så gott som alla deras vakna tankar och alla deras drömmar röra sig härom. Deras största glädje är ett rikt jaktbyte, deras största sorg är att misslyckas på jakten, deras ängslan är, att jaktbytet skall undgå dem, deras hopp att det skall komma tillbaka igen. Deras hjältar äro de, som äro starkare, uthålligare och lyckligare än andra på jakten. Deras mest beundrade snillen äro de, som göra någon uppfinning, varigenom jakten blir lättare eller mera givande. Det vackraste de veta är ett isflak, fullt av sälar eller ett trångt pass, där en tusenhövdad renhjord tränger sig fram — det fulaste de kunna drömma om är ett land utan ren, ett hav utan säl, en sjö utan fisk. Människan värderas bara som jägare — åtminstone mannen.

Hos kvinnan är det väl redan nu en del andra egenskaper som värderas — skönhet, moderlighet och huslig duglighet, vilket på detta stadium väl betyder förmågan att alltid ha något i grytan, när mannen kommer hem från jakten, hur hon sen lyckats skaffa eller spara ihop det.

När sådana människor inte äro upptagna av att jaga eller fiska, är det allenast av två anledningar: antingen har någon naturens nyck stängt av tillgången på villebråd, så att man svälter, eller har man sådant överflöd på det, att

man bara kalasar. Det senare inträffar nästan regelbundet någon tid varje år; om vintern, efter den stora

höstjakten på ren och innan jakten på isen efter säl kan begynna, unnar naturen ofta de arktiska människorna en rastetid. På andra håll kan den komma om sommaren efter ett rikt vårfiske och medan bären äro mogna. Sådant beror ju på naturförhållandena, som växla från trakt till trakt. Men svälten — den vet man aldrig,

när den kommer. Det behövs bara, att någon säsong slår fel — att isen fryser så fast och så långt ut till havs, så ingen orkar ut till sälens vistelseorter, eller att renhjordarna decimerats av svält på sina vinterbeten, så att de ej komma, när de äro väntade, eller att väderleken under våren är så sträng, att man kvarhålles i vinterlägret längre, än förråden vilja räcka. När sådant inträffar, finns det ingen hjälp för de arktiska människorna. Naturen har gett dem rikligt, men bara en rätt åt gången. Tar den slut i otid, finns ingenting att tillgripa som ersättning. Det är inte, som för invånarna i sydliga luftstreck, möjligt att äta bark och rötter, blad och knoppar, insekter och maskar, när den egentliga maten tryter. Det finns inte det minsta reservförråd att ta till. Döden tar alla — de gamla och de små barnen först, sedan de klenare bland de vuxna, till sist också de kraftigaste, om inte läget har ändrats i tid.

Märkligt mångsidiga och väl uttänkta äro de nutida arktiska folkens jakt- och fiskemetoder. Och det underliga är, att de synas vara så gamla, att en hel mängd av dem gå tillbaka till istiden och ha tillämpats redan när gränsen för det arktiska området gick tvärs över Mellaneuropa. Pilar av olika slag, harpuner och olika slags ljuster och fiskespjut, lansar och kastspjut, tydligt avpassade för olika slags byte, liksom flänsknivar och andra redskap för bytets tillvaratagande vittna både på kontinenten och hos oss redan i den älsta stenåldern om, hur väl förberedda Sverges första invånare voro, när de kommo hit för att leva nedanför inlandsisens rand.

Det var säkert ingen stor befolkning, som på detta sätt livnärde sig i det arktiska eller halvarktiska Sverge. Men vi ha all anledning att förmoda, att de släkten, som växte upp här, voro livskraftiga och intelligenta, så som för övrigt de bästa av de nuvarande arktiska folken ännu äro.

4Harpunspetsar av ben och hjorthorn höra till de mest typiska lämningarna efter stenåldersfolket vid vara kuster. De ha säkert huvudsakligen använts för jakt på säl; det är nästan ogörligt att hålla ett så tungt djur med ett vanligt spjut, om man själv står på land (eller på isen) och sälen simmar i vattnet. Harpunspetsen biter sig fast i djuret med sina hullingar, men lossnar från skaftet och fasthålles med hjälp av en lång lina, som är fästad vid spetsens nedre ända omkring några utsprång eller i ett hål. Småningom kan jägaren hala in bytet med harpunlinans hjälp.Vid Haväng i Ravlunda socken pä Skånes kust ligger en typisk kustboplats. Den har varit bebodd ännu vid yngre stenålderns början;

därom vittnar den invid boplatslämningarna resta stendösen.

BOPLATSER

D

e ojämförligt flesta av stenålderns boplatser hittas på sådana ställen, som vid den tid, då de togos i bruk, lågo i omedelbar närhet av hav eller större insjöar. I varje fall är denna strandbosättning typisk för de äldre skedena av stenåldern. Den stämmer också gott samman med det språk, som de furtna föremålen såväl som avfallet efter befolkningens måltider talar. En nordlig

jägarbefolkning har överhuvud taget mera att göra vid havet än uppe i land, vare sig detta land är en frusen tundra eller — som längre fram på stenåldern — en ogenomtränglig vildmark av skog och moras.

Ett skyddat läge vid en havsvik, där isförhållandena om vintern gynna säljakten — sälen anträffas ej i vilken is som helst — och där om sommaren lekande fisk går

6Stora Förvar, den märkliga, redan på stenåldern bebodda grottan, utgör en av sevärdheterna på Stora Karlsö vid Gotlands västkust.

upp i solbaddet på grunt vatten, ger ofantligt mycket gynnsammare villkor än ett inlandsläger. Klimatet vid kusten är också blidare än inne i landet, vilket betyder mycket för ett folk, vars bostäder erbjuda föga skydd mot

kölden. Slutligen måste man räkna med; att de första kolonisterna kommit utifrån och att sålunda landets kusttrakter i söder och sydväst varit de först bebyggda. Den ytterst svaga folkökning som är typisk för ett primitivt jägarfolk gjorde att utbredningen inåt landet måste ha skett särdeles långsamt. Sådana förhållanden känner man f. ö. väl till från många håll på jorden ännu i dag. Även i de nuvarande arktiska områdena är det egentligen blott kusten som är mera stadigvarande bebodd.

Därmed är dock inte sagt, att inte de första årtusendenas svenskar besökte inlandet. Tvärtom måste man, efter spridda fynd att döma och framför allt på grund av förekomsten av typiska inlandsdjur i avskrädeshögar-nä — ren, hjort, bison och uroxe, björn och bäver, för att bara nämna några — antaga, att kustborna vid lämplig årstid gjorde längre eller kortare jaktfärder inåt landet. Troligen företogos dessa planmässigt och med en viss

regelbundenhet. Vilden går sällan på måfå ut i det okända. Han känner sina jaktmarker och vet, vart han skall vända sig och när ögonblicket är lämpligt för att uppsöka ett visst byte.

Hur dessa boplatser sågo ut under stenålderns många årtusenden, kunna vi endast bilda oss en allmän

föreställning om. En strandboplats utan naturliga skjul var väl snarast en spridd anhopning av enkla kojor, täckta med ris eller vass, kanske också till en början av skinntält, om vintern måhända också hyddor av sten, torv och snö. Några sådana ha dock ej bevarats. Vad man har kvar är en mängd härdar, anhopningar av stenar, på vilka man haft sina eldar brinnande och tillrett sin föda. Någon gång markeras omkretsen av en rund hydda ännu av en ring av stenar, på samma sätt som man ännu

i dag ser platsen för en övergiven lappkåta avteckna sig på marken. Endast i några lyckliga fall har man lyckats konstatera verkliga hyddbottnar från stenå'lderns senare perioder, med ett slätt, av sand eller lera täckt golv-plan, i vars omkrets ännu resterna av multnade väggstolpar visa husets omfång. Det har varit små hyddor, ungefär av en lappkåtas storlek. De ha varit uppförda av smäckra, i jorden nedsatta störar, mellan vilka man flätat ris. På detta ris har man sedan smetat lera — ett byggnadssätt, som ännu ej är alldeles utdött i Skåne och Halland och som mångenstädes i världen, t. o. m. i Europas primitivare kulturer, är mycket vanligt. Hur en sådan hydda, uppförd med sten-åldersverktyg i våra dagar, kan te sig, visar bilden från de berömda »stenåldersmännens» läger på Rockelstad i Södermanland. Man kan få sådana byggnader både täta och starka. Hyddan på Rockelstad är tolv år gammal och har inte tagit någon skada varken av frost eller regn.

Emellertid fanns det hela stenåldern igenom även grottmänniskor i Sverge. Den underliga Stora Karlsö utanför Gotlands västkust hyser i sin branta kalkstensvägg en grotta, Stora Förvar, där man hittat tjocka lager av

lämningar efter många släktled, som bott därinne. Det är för resten ej blott stenåldersfolk, utan också långt senare släkten, som hållit tillgodo med den präktiga, alldeles gratis av naturen upplåtna bostaden ute i det av säl, fisk och fågel vimlande jägareparadis, som den ensamma ön måste ha varit.

Längre fram på stenåldern, när landets klimat förbättrats — det blev t. o. m. ett gott stycke bättre än det är nu — började folk att flytta inåt landet och utbreda sig på de då ur havet uppstigande, odlingsbara markerna.

Boskapsskötsel och något åkerbruk började idkas vid sidan av jakten och fisket. Befolkningen blev tätare och förmögnare. På sina håll måste det ha funnits riktigt mäktiga och rika stammar med pampiga hövdingar i spetsen.

Om dém vittna de stora stendösarna och

8Så här såg det ut på sommaren 1919, när stenåldersmannen på Rockelstad i Södermanland täckte sin hydda med vass. Hyddan är färdigrappad till vänster om dörren, men till höger ser man ännu den oklädda väggen av stolpar och enris. Greve Eric von Rosen har tagit denna bild.

Alvastraboplatsen i modell — utförd vid Statens Historiska Museum. Man ser hur golvstockarna bilda

plattformar i olika riktningar och hur de förankrats med stående pålar. Ungefär mitt på bilden ses en ringformig härd; andra stenhögar synas också ha varit eldstäder i andra hus.

gånggrifterna (se nedan) men också de med yttersta skicklighet och flit utförda vapen av flinta och andra stenarter, som hittas i dylika och därmed samtidiga gravar.

En boplats från denna tid, som ligger i Dagsmossen vid Alvastra i Östergötland, visar ett helt annat skick än de

gammaldags strandboplatserna (som dock funnos kvar hela stenåldern igenom). Det är en mäktig anläggning, till vilken motsvarigheter äro kända från Tysklands, Schweiz’ och Italiens stenåldersfolk under samma tid — mitten av 2000-talet f. Kr. Massor av grova furustammar ha släpats ut i mossen och förankrats till ett väldigt golv. På detta har byn legat, skyddad av sanka, delvis vattenfyllda kärr runt om, endast genom en lång spång förenad med fasta marken. Hur hyddorna på

Alvastraboplatsen sett ut, vet man ej. På liknande anläggningar i Tyskland ha iakttagits spår av fyrsidiga trähus med lergolv. Här ser man bara ett flertal härdar och en del stenar, som väl släpats ut för att tjänstgöra som

arbetsbord. Massor av redskap och matrester, däribland hasselnötter, kluvna äpplen och korn, vittna om, att folket i Dagsmossen varit jordbrukare såväl som jägare, att de ägt boskap och åkrar, och att de därför också måst sammansluta sig och söka försvara sitt och de sina mot andra bygders folk. Ty kulturen stegrar alltid krigsfaran och jordbrukare och ägare till hjordar råka oftare i strid med varandra än de fattiga jägarstammar, som ingenting äga annat än det, naturen vill skänka dem.De två stenålderskranierna på denna bild utgöra prov på de två vidast åtskilda typer, som förekommo i Sverge under stenåldern. Den vänstra

är en utpräglad »kortskalle», den högra en särdeles vacker »långskalle». Den sistnämnda är funnen vid Alvastraboplatsen och bär, märkligt nog, tydliga

spår efter snitt runtom ungefär vid hårfästets höjd, vilka anses tyda på, att dess ägare blivit skalperad!

SVENSKAR PÅ STENÅLDERN

D

et folk, som bebodde Sverge på stenåldern, anses allmänt vara förfäder till huvudmassan av dem, som ännu bebo Sverge. Denna slutsats har man kommit till genom att studera de rester av människor från avlägsna

årtusenden, som tillvaratagits. Man har också genom noggranna forskningar i de lämningar av forna tiders kultur, som kommit i dagen, kommit till den slutsatsen,

att Sverge åtminstone efter stenålderns slut aldrig blivit-erövrat av någon utifrån kommande befolkning. Det skulle man ha märkt på plötsligt uppdykande nya sakformer, så som man i många andra länder kan utläsa dylika ombyten av folk eller erövringar, som satt en alldeles ny prägel på levnadssättet. I Sverge saknar man sådana tvära avbrott. Allt går tvärtom helt sakta och

11tämligen jämnt, så att gamla modeller på föremål ändras och bytas ut mot nyare under årens lopp, först naturligtvis i de mera tätt bebyggda och rikare trakterna, där utländska uppfinningar tidigast komma in, senare i avlägsnare bygder och sist i de mest undangömda och från stora världen mest avskilda landsändarna.

Hur sågo då stenålderns människor ut i Sverge? Ja, vad den allra äldsta tiden beträffar, vet man rätt litet därom, men från stenålderns senare del finns det inte så få, skelett bevarade, av vilka man kan sluta, att folk då voro ungefär lika långa och hade ungefär samma slags utseende som de nu levande svenskarna. I stort sett voro de rätt högvuxna med kraftig och smärt kroppsbyggnad och i allmänhet långlagda ansikten och ovala skallar med utbuktad nacke. Likväl voro de icke vad man kallar en »ren ras». Därtill skulle ha fordrats att de första invånarna tillhört en och samma typ och att sedermera praktiskt taget inga andra slags människor kommit in i landet.

Ingendera delen torde ha varit fallet. Redan de första invandrarna hade nog ett blandat påbrå, ty man vet, att Europa på istiden var befolkat av flera olika slags människotyper, som ofta förekomma blandade. Dessutom tyda många fynd på, att under invandringstidens många årtusenden flera folkböljor anlänt till Sverge från skilda håll, både från söder och väster. Och därför är det ingenting att undra över, att man i svenska stenåldersgravar anträffar icke blott »nordiska långskallar» utan också en helt annan typ med breda, toppiga kranier, som ha platt nacke och kort ansikte och dessutom en del utseenden, som stå mitt emellan de båda ytterligheterna och som tydligen uppkommit genom en blandning av dem.

Därmed är dock i det hela ingenting sagt om dessa människors verkliga utseende. Ty en »långskalle» kan, när den är klädd i kött, hud och hår, se ut som en hindu, en neger eller en svensk, utan att skillnaden fram-

träder så värst mycket på själva benstommen. Det är, som förut sagts, mindre av skeletten som det dömts, när man går ut från, att Sverges befolkning inte ändrat utseende sedan stenåldern, än därav, att man inte kan finna anledning till någon större förändring. Man kan därför nog rätt lugnt föreställa sig, att hudfärg, ögon och hår varierade inom ungefär samma gränser då som nu, så att inga svenskar voro svarta, gula eller röda eller hade negerhår eller negerläppar ens i urtiden. Däremot torde det bland de ljushyade och blonda ha funnits en del mörkare typer, då som nu..

Vad man däremot icke vet och ej kan veta är, vad slags språk de jagande stammarna i urtiden talade — eller ens om de alla talade ett och samma språk och sålunda utgjorde ett folk i vår bemärkelse. Det är betecknande för vissa primitiva stammar, att de leva var för sig med var sitt språk utan att blanda sig med varandra.

Å andra sidan kunna stenåldersfolk sprida sig över väldiga områden med bibehållande av sitt språk och allt som sammanhänger därmed — uttryck, sagor, diktning. Så t. ex. kunna eskimåer från Sydgrönland tala med sina stamfränder i Kanada och Alaska, fastän de äro skilda åt av många århundraden och halva jordklotet. Sverges urbefolkning kan sålunda ha haft. ett gemensamt språk och detta språk kan ha varit en föregångare till våra dagars svenska; men det är också möjligt, att det motsatta förhållandet ägt rum och att det urnordiska språk, vars äldsta rester vi kunna spåra först under romersk järnålder (århundradena nälmast e. Kr.) är ett senare inkommet kulturförvärv. Språk vandra nämligen ej sällan över från ett folk till ett annat även utan större omvälvningar i själva befolkningens sammansättning. Det kan räcka med en kulturell eller politisk maktförskjutning, åtminstone så länge ett folk står på en relativt låg kulturståndpunkt.Denna stendös vid Haga i Stala socken på Orust hör till de ståtligaste exemplaren av den äldsta megalitgravtypen.

OM GRAVARNA PÅ STENÅLDERN

D

et lilla, som vi veta eller kunna antaga om stenål-dersfolkets utseende kompletteras, ehuru ganska ofullständigt, av de slutsatser vi kunna draga om deras väsen och skaplynne.

Sådana slutsatser få vi anledning till, när vi betrakta deras gravar. Ty det sätt, varpå människor behandla sina döda, sammanhänger i hög grad med deras djupare tänkesätt och känsloliv. Rent praktiskt behöver ju ingen göra annat med en avliden än att skaffa undan den döda kroppen, så att den inte vållar besvär eller obehag. Och det är märkligt, hur okänsliga för detta obehag människor kunna vara. Faktiskt finnas flera nordiska bo-

13Vid Karleby utanför Falköping, mitt i ett centrum för den jordbrukande, från sydväst invandrande yngre stenålderns befolkning,

ligger denna väldiga gånggrift, uppbyggd av tunga stenblock, som trotsat mer än fyra årtusenden.platser från äldre stenåldern, som visa, att man lagt sina döda bland annat avskräde — och fortsatt att leva på de ganska ytligt, bland matrester och avfall nedgrävda anhörigas gravar.

Det är först under yngre stenåldern som de enkla jordgravarna utan särskild utstyrsel börja ersättas av mera omsorgsfulla begravningsanordningar. Tre huvudtyper avlösa varandra under årtusendenas lopp, och de ha ansetts så väsentliga för kulturen, att de ha fått ge sitt namn åt var sin period av yngre stenåldern. Äldst äro sten- dösarna vilka bestå av några på kant resta, mäktiga stenhällar täckta av en stor takhäll. Man kan tydligt se, att de varit omgivna av en jordhög, som dock lämnat taket och det översta av väggarna fria. — Längre fram övergick man i vissa trakter till gånggrifter, stora av hällar byggda gravkamrar av någotsånär fyrsidig form, till vilka en lång, smal, täckt gång ledde in. Även dessa gravar ha varit delvis täckta med jord. Under stenålderns senaste period begagnades över stora delar av södra och mellersta Sverge mindre, i jorden nedgrävda fyrsidiga kamrar av stenhällar utan gång, som kallats hällkistör.

Alla dessa olika slag av stenkammargravar äro i sitt slag märkliga som prov på stenålderns byggnadskonst. De äro visserligen enkelt konstruerade, men de största bland dem giva en nutidsmänniska åtskilligt att fundera över,

när man betänker, att det är enkla »vildar» som transporterat dessa väldiga stenblock och byggt hus åt sina döda av dem. Det är ändå hus, som stått sig genom fyra och fem årtusenden! De äldsta äro ungefär samtidiga med den stora pyramiden vid Gize i Egypten, vars byggmästare tillhörde ett folk, som då redan i årtusenden känt

skrivkonst och astronomisk tideräkning. Det är säkert, att det måste ha varit skillnad på döstidens svenska kultur och den samtida kulturen i Egypten! Väl så stor som mellan våra dagars europeiska eller nordamerikanska kultur och den, som intill våra dagar rått hos de jordbrukande folken och nomaderna i östra Ryssland, Sibirien och Mongoliet. Men inte på långt när så stor som mellan dessa folk och deras nu på jägarstadiet levande grannfolk i det nordligaste Asiens kustländer eller i det arktiska Nordamerika. Det är så att säga mera en gradskillnad än en artskillnad mellan vår yngre stenålder och de högsta samtidiga kulturerna i Egypten och österlandet. De stora stenkammargravarna, hur enkelt hopkomna de än äro, vittna likväl om, att svenskarna nu hade nåtts av en kulturström, som gick fram över södra Medelhavskusten och de mot Atlanten belägna europeiska länderna — likaväl som den åt andra hållet sträckte sig över Palestina, Mindre Asien och Persien ända bort åt Indien, överallt vittna de stora stengravarna om, att man hyst respekt för sina döda — och detta åter tyder på, att man över- huvudtaget börjat räkna med människan som något alldeles särskilt, något viktigare och högre än allt annat i skapelsen. Ännu länge skulle det dröja, innan man i centrum av det gamla kulturområdet blev så klar över detta, att man kunde formulera människans ställning i världen så som t. ex. bibelns skapelseberättelse gör det:

Människan, skapad på den sjätte dagen, till Guds beläte, till att besitta jorden! Men de väldiga gravarna, jämförda med tidigare årtusendens i avskrädeshögarna nedkastade människorester, vittna om, att människans självaktning, civilisationens första förutsättning, börjat framträda.

Samtidigt lära vi av stenkammargravarna ofantligt mycket rörande deras byggares levnadssätt, tack vare det rika gravgods, som nu börjar läggas ned hos de döda. Själva det förhållandet, att man förser de avlidna med vapen, smycken, verktyg, kärl och mat, visar, att man trott på ett slags liv efter döden, och därom vittna också tydliga spår av offer vid gravarna, bl. a. en mängd i takhällarna anbragta skålformiga fördjupningar, i vilka man ända in i våra dagar plägat offra fett och småsaker såsom nålar och slantar — numera åt »älvorna» — ursprungligen säkert åt dem, som bodde i graven.

De äldsta stenkammargravarna förekomma endast i våra sydligaste och västligaste Götalandskap. Gånggrif-terna ha ett något vidare utbredningsområde, bl. a. även Västergötland och Öland, medan hällkistorna tillhöra även mellersta Sverge.

Samtidigt förekomma också på sina håll vanliga jordgravar, delvis med ett gravgods av helt annan karaktär, av vilket man velat draga den slutsatsen, att de, som brukat detta äldre gravskick utgjort ett folk för sig, som kommit från det inre av den europeiska kontinenten. Där saknas nämligen de stora stenkammargravarna nästan

fullständigt. I varje fall har dock folket med »enmansgra-varna» snart nog blandat sig med de andra invånarna i landet, vare sig som segrare, besegrade eller fredliga kolonister.

De största stengravarna, t. ex. de väldiga gånggrifterna på Falbygden i Västergötland, vittna även om, att de som byggt dem, måste ha levat i bofasta samhällen med ordnat samarbete mellan ganska många familjer. Ty dessa gravar ha använts under långa tider och innesluta ganska många individer. Och redan för deras uppförande har det fordrats många människors flitiga och målmedvetna samverkan. Huruvida denna ordning åstadkommits på befallning aV några makthavande (såsom i Egypten) eller genom frivillig sammanslutning, veta vi ej. Men det vore roligt att tänka sig, att svenskarna redan för 4,500 år sedan skilt sig från österlandets av envåldshärskare regerade folk genom den förmåga av ordnad självstyrelse,- som alltsedan historiens gryning utmärkt de nordiska nationerna!Denna tunnackiga flintyxa, i verkligheten 39 cm. lång, är funnen vid Kungälv i Bohuslän. Den är ett utmärkt prov på dessa den yngre stenålderns förnämsta arbetsredskap.

Denna utomordentligt vackra dolk, i verkligheten mer än dubbelt så stor som på bilden,

utgör ett gott exempel på den högt uppdrivna nordiska flintslagningstekniken. Originalet i Statens Historiska Museum.

KONSTNÄRER OCH HANTVERKARE PÅ STENÅLDERN R

edan den äldre stenålderns benredskap utmärka sig här i Norden ofta för ett förträffligt arbete. De spjut-, pil- och harpunspetsar, som framförallt äro betecknande för dessa jägarfolkens årtusenden, visa ej sällan en säkerhet i utformningen, som deras motsvarigheter på andra ställen i världen visst ej alltid äga. Man kan tryggt jämföra dem med rentidens bästa arbeten i de franska grottboningarna och med eskimåernas bästa hantverk från tiden före det europeiska inflytandet.

Men riktiga triumfer firar den nordiska slöjdskickligheten först längre fram under yngre stenåldern, den slipade flintans och de vackraste stenyxornas tid, då också krukmakarekonsten i de mest framskridna trakterna, särskilt i södra Sverge och Danmark, når förvånansvärt högt.

Det är allmänt erkänt, att man ingenstädes i Europa har så väl och vackert arbetade flintsaker att uppvisa som här i Norden. Också här kan man gå till EgyptenEtt par av yngre stenålderns ytterst elegant formade stridsyxor av slipad sten. Originalen, ungefär dubbelt

så stora som bilderna, finnas i Statens Historiska Museum. Den översta, från Södermanland, är 246 mm. lång, den nedre, från Västmanland, ej mindre än J12 mm.

Till vänster en detalj av flintdolken på föregående sida, i naturlig storlek. Bilden visar tydligt, hur den

hårda flintan med otrolig säkerhet bearbetats med slag efter slag, tills den fått den avsedda formen.— visserligen ett par årtusenden tidigare — för att finna motstycken, och likväl kan det nog sägas, att de fenomenala egyptiska flintklingorna, om de också kanske äro ännu skickligare gjorda, ännu tunnare och jämnare än de svenska

flintdolkarna, likväl inte alls äro så ädelt och harmoniskt utformade som dessa. Se på dolken på sid. 17. Bladet är inte en halv centimeter tjockt i mitten och vi kunna även på bilden iakttaga, hur flintsmeden med en mängd ytterst väl beräknade slag eller pressningar fläkt av flintan från kanterna och inåt, så att han fått fram de vackert svängda, knivskarpa eggarna och den vassa udden. Skaftet är fyrsidigt i genomskärning och har utmed alla hörnen en sicksackrand, som gör det stadigare att hålla i.

De stora flintyxorna med fyrsidig genomskärning äro icke så konstnärligt utformade, men vi måste beundra dem för den symmetri och precision, varmed det svårhanterliga materialet tillhuggits och slipats. Det finns kvar åtskilliga hällar med nedslipade rännor, vid vilka stenåldersfolkets hantverkare suttit och gnott sina yx-ämnen.

Det måste ha tagit veckor av hårt arbete att få en stor yxa så polerad och jämn som många av dem äro. Men en gång färdiga voro de också så goda huggverk-tyg, ått de icke överträffades förrän årtusenden senare, då man lärt sig framställa järnyxor med stål i eggen. Vid försök har det visat sig gå förvånande bra att fälla träd och snickra med nyslipade, skarpa flintyxor, och inte bli de märkbart slöare heller, så länge man bara lyckas klara dem för att bli »skämda» i eggen. Brons-och järnyxor måste ha varit mycket vekare och mindre motståndskraftiga, om de också på annat sätt haft sina fördelar.

Emellertid har flintan i stora delar av Sverge varit så pass sällsynt, att man måste räkna med den som lyxartikel.

Vardagsyxorna voro i stället gjorda av horn och, särskilt senare, av tillknackad och slipad sten av hårdare,

finkornigare sorter, vanligen grönsten o. dyl. I dessa stenyxor, som inte äro så hårda, men därför ej heller så svåra att göra som flintyxorna, borrade man småningom skafthål — borret var i regel ett rörformigt ben, som vreds runt tillsammans med hård sand och vatten och slipade ut en tapp, där hålet skulle vara.

Detta slags yxor kunna också ha former som vittna om, hur ofantligt höga anspråk den yngre stenålderns folk hade på fulländat arbete och vacker stil. De yngre typerna, som komma hit med en kulturström från

Mellaneuropa, äro tydljgt påverkade av den där redan rådande bronsgjutningskonsten. Vi se det både på hylsan kring skafthålet och de upphöjda konturerna i kanterna, vilka likna sådana ränder, som av sig själva uppstå i gjutformens fogar. Men i stenen ha de använts som ornament, och det med en utmärkt verkan.

Även inom lerkärlstillverkningen når man i de mest försigkomna trakterna, särskilt i Sydsverge, fram till en

verkligt konstnärlig kvalitet, som sedan inte på långa tider framåt överträffas.

Egendomligt är att iakttaga, att denna skönhetsdrift, som så tydligt utmärker det nordiska stenåldersfolkets hantverk redan i de äldre tiderna, och som mot slutet av stenåldern ger Norden en enastående rangplats på stenhantverkets område, egentligen inte tar sig uttryck i vad vi skulle kalla »konst».

I förhållande till mängden av stenåldersföremål i våra museer äro de, som antingen helt och hållet gjorts för att vara vackra eller utstyrts med bilder och ornament, förvånansvärt få. Och de grupper av föremål, där ornament förekomma, d. v. s. huvudsakligen lerkärlen samt ett och annat benföremål, äro verkligen inte mycket att skryta med i jämförelse med flintdolkarna eller stridsyxorna. Det är som om det inte vore samma slags människor, de som ristat naiva rut- och prickmönster, även i bästa fall rätt skeva och vinda, i lerkärlen, och de som format den motspänstiga stenen på millimetern så, som de velat ha den. Troligen ligger verkligen en god del av förklaringen i skillnaden mellan tillverkarna av lerkärl och stensaker; de förra voro sannolikt kvinnor, de senare voro med säkerhet män!

Detta låter förskräckligt i våra dagar, men stenåldern var inte i allt lik vår tid. Dessutom behöver en bristande konstnärlig precision hos lerkärlen inte betyda, att kvinnorna hade sämre anlag för handarbete, utan endast, att de mera sällan fingo tillfälle att utbilda sig till specialister — en sak som gått igen ända in i vår tid. Vilken kvinna som helst gjorde sina lerkärl och totade till dem så gott som hon i brådskan mellan matlagningen,

jordbruksarbetet och amningen kunde hinna. Men de män, som tillverkade de mästerliga vapnen voro troligen rätt få, och de behövde inte göra annat, ty andra män betalade dem för deras arbete — eller -hade gjort dem till slavar just för att få detta arbete gjort. Fria eller slavar — de måste ha varit yrkesmän med åratals utbildning och speciella anlag.

Men sådant folk hade man inte tänkt på att hålla sig med bara för grannlåts skull under stenåldern. Att vara konstnär var ännu inte något yrke jämförligt med det att vara flintsmed.

19Detta halsband av genomborrade sältänder, iio stycken i tre rader, har smyckat en gotländsk säljägare på stenåldern.

Originalet i Statens Historiska Museum.

Prydnadssaker från stenåldern äro de enklast tänkbara. Små bitar av slipad skiffer eller annan lätt bearbetad sten att hänga i en rem om halsen; klumpiga lerkulor med hål i mitten och några inristade prickar eller ränder; några halsband av genomborrade sältänder — det är ungefär allt vad man har av personliga smycken. Naturligtvis kan man ha ökat på grannlåten med fjädrar, målning, skinnbitar och andra förgängliga prydnader. Det är väl troligt, att man inte varit mindre uppfinningsrik här än hos andra naturfolk. Men det kunna vi inte numera avgöra.

De rena »konstverken», d. v. s. bilder som avse att återge något som man sett och vars bild man vill bevara och glädja sig åt, äro ännu färre. På en del redskap, såsom den här avbildade, kammen, har man återgivit djurhuvuden och, i ytterst få fall, även mänskliga drag. Huvudet tyckes vara den del av en levande varelse, som man sett och kommit ihåg bäst. Men det förekommer också hela bilder av djur. På en hornyxa från en tidig del av stenåldern finnas rådjur inristade. På en del ristningar på klipphällar i Norrland (och Norge) ser man riktigt tydliga, ofta väldigt stora bilder av älg, ren och andra traktens djur. En älg är det tydligen som den ristade bilden på det här avbildade skifferhänget från Gästrikland vill återge, och den lilla figuren bakom är sannolikt en båge med pil, kanske en uppgillrad bågfälla av det slag, som ännu i sen tid brukats för att döda älg i våra skogstrakter.

Detta slags ristade konturbilder av djur äro nära släkt med de ofta storartat väl tecknade djurporträtt, som urtidsmänniskorna i Frankrike och Spanien under en vida äldre period av stenåldern prydde sina grottor och bensaker med. Liksom i Pyrenéernas grottor finnas även hos oss därjämte målade djur, utförda med naturfärger på klippväggar. Detta slags ytterst verklighetstrogna konst finnes f. ö. även i senare tid hos åtskilliga naturfolk, företrädesvis rena jägarstammar, t. ex. buschmän i Sydafrika och eskimåer. Det tycks vara en förmåga, som går väl ihop med den spanande och spänt uppmärksamme jägarens levnadsvanor; ingen har så ofta och Den undre bilden visar ett hängsmycke av skiffer från Gästrikland med

ristade figurer. Över denna synes en kam, något mer än naturlig storlek, från Näs socken på Gotland, på vilken en stenålders konstnär dels ristat sick-sack formiga ornament, dels skulpterat ett djurhuvud och ett av de ytterligt få människoansikten som förekomma i stenålderns svenska konst.

så grundligt sett på djuren som den framsmygande vilden, när han timmar och dagar följer bytet i spåren och söker komma inom skotthåll för det.

Att dessa konstverk äro så sällsynta torde nog bero på, att de haft en helt annan funktion än motsvarande föremål i vår kultur. Vi ha bilder för att glädja oss åt deras likhet och skönhet, och en sådan glädje är något, som

visserligen måste läras, men som i våra dagar redan det minsta barn får lära sig i hemmet. Men ännu för

hundrafemtio år sedan hade vår allmoge inte många bilder att se på. De flesta sågo inte bilder annat än i kyrkan, och dessa voro inte bara eller ens huvudsakligen avsedda att pryda. De hade ju ett religiöst syfte, antingen de voro till för att ställa de religiösa tankarna klarare för menigheten eller, som under katolska tiden, rent av för att mottaga dyrkan och verka undergörande.

En motsvarande uppgift ha säkert bilderna haft redan långt före kristendomens tid. På stenåldern är det — med kännedom om bilderna i de gamla grottorna i Sydeuropa liksom motsvarande företeelser hos naturfolken — sannolikt i något särskilt syfte av religiöst eller magiskt slag, som man gjort sig besvär att rista eller målaDet underbart levande älghuvudet på ett yxliknande stenföremål, funnet i

Alunda socken i Uppland, visar prov på en konstnärlig förmåga, till vilken vi hittills sakna så gott som alla motstycken i svensk forntidskonst. Det anses därför vara importerat hit österifrån under stenåldern. Originalet, i Statens Historiska Museum, är 210 mm. långt.

bilder av djur. Dessa äro i regel av de slag, som utgjorde det viktigaste jaktbytet, och troligen har man försökt att underlätta jakten på detta sätt — genom ett slags trolleri. Sådant kunde inte vem som helst göra, och troligen utfördes dylika bilder endast sällan, när nöd eller andra förhållanden påkallade utomordentliga åtgärder.

Ett alldeles särskilt slag av konstverk finnes i ett par exemplar från yngre stenåldern. Det förnämsta är den älgbild, som här avbildas. Den är funnen i Alunda i Uppland, ungefär två decimeter lång och huggen i sten.

Huvudet är ypperligt skulpterat, kroppen snarast lik en stridsyxa, men utan riktigt skafthål. Det har på undersidan en konisk fördjupning och har tydligen varit avsett att bäras på ett skaft. En motsvarighet är ett nyligen i

Östergötland (östra Ryds s:n) funnet björnhuvud, som dock ej är så mästerligt utfört. Båda föremålen ha motsvarigheter i Karelen och Ryssland. I österlandet har man ända in i nutiden begagnat stridsklubbor i

djurhuvudsform, men dessa svenska stendjur ha nog aldrig använts som vapen, utan äro snarare att betrakta som ett slags heliga ting eller värdighetstecken.

För övrigt är det sannolikt att de flesta »smycken» från stenåldern också snarare varit magiska redskap, skyddsmedel och lyckobringare, än rena prydnader. Ristningen av en älg på skifferhänget liksom huvudena på kammen kunna då tänkas motsvara de kors, heliga ord och helgonbilder, som länge utgjort de stående motiven på allmogens personliga prydnadssaker.

BRONSÅLDERSKULTUR

U

ngefär lika långt före vår tideräknings början som vi nu äro komna efter samma tidpunkt, rådde ett betydligt mildare och torrare klimat här i landet än nu. De sydligare skogsträden, framför allt eken, bildade yppiga bestånd långt upp i norra Svealand och trakter, där sedermera väldiga mossar med snåriga tallar utbrett sig, dölja ännu i sitt djup rester av en präktig, högstam-mig timmerskog, som växte här under slutet av sten- och början av bronsåldern.

De sädesslag, som denna tids jordbrukare företrädesvis odlade, vete, hirs och korn, höra också hemma i ett

sydligare klimat än det, som nu råder i största delen av Sverge, och djurvärlden visade likaledes en större likhet med Mellaneuropas än den nu gör; ty hjort, uroxe, bison och vildsvin trivdes ganska högt uppe i landet. Och det är djur, som kräva rikligt med foder och inte trivas med alltför långa och snörika vintrar.

Bronsåldersmänniskorna ha på åtskilliga ställen i Sverge, främst i mellersta Bohuslän, i Norrköpingstrakten och i trakterna sydväst om Uppsala, lämnat efter sig en ganska stor mängd illustrationer till sin historia. Tyvärr sakna vi alla texter till dessa i släta hällar inknackade tavlor, ty skrivkonsten var ännu ej införd här i landet, fastän den redan var urgammal i de stora rikena kring Eufrat och Nilen och känd även hos främre Asiens och Egeiska havets kustfolk.

Det är verkligen stor skada att bronsåldersfolket ej kunde skriva och nästan lika illa är det, att det dröjde ytterligare över tvåtusen år efter hällristningarnas tid, innan deras ättlingar kommo på den idén att sätta sina gamla sagor och sägner om fornvärlden på pränt. Ty då var nog det allra mesta av bronsålderns minnen totalt borta. Det var inte så väl här som i Grekland, där de ho-meriska sångerna diktades bara något halvt årtusende efter trojanska kriget och medan ännu minnet av den glänsande bronsåldern levde friskt kring atridernas borgar och gravar.

Nu talar bronsåldern ett stumt språk till oss. Och på sätt och vis är det svårare att förstå än stenålderns, ty ju rikare den kultur är, som råder här under andra årtusendet f. Kr., dess flera och konstigare gåtor bjuder den på.

Det är inte längre fråga om ett folk av jägare och fiskare, som på sitt enkla sätt dra sig fram med det som naturen bjuder dem. Inte heller räcker det att tänka sig detta folk förvandlat till små jordbrukande stammar, var och en odlande sin hemtrakt, släktled efter släktled, för att sedan bäras upp till gravkammaren och samlas till sina fäder.

Här händer så mycket under bronsåldern. Världen har vidgats så mycket för nordborna, att vi knappt veta, vad vi skola tro. Hällristningarna vimla av stora båtar, fullsatta av folk mellan de höga, svängda stävarna. Det är liv och rörelse, färd och fart överallt.

Samma språk tala fynden. Vår store fornforskare Oscar Montelius kunde resa från land till land genom hela Europa ända ned till Medelhavet och känna igen bronssaker, till vilka han hade maken i sitt museum på Blasieholmen — italienska, ungerska, engelska saker, som hamnat i Sverges jord.

Själva namnet på denna tidsålder är utländskt. »Brons» kommer av namnet Brundisium, som var det romerska namnet på den italienska hamnstad, Brindisi, därifrån ännu i dag passagerarbåtar till Egypten, Kreta och

Palestina utgå. Inte för att all brons utskeppades från Brundisium, men den kom i alla fall ursprungligen från det hållet, liksom kopparen kom till Europa från de trakter, där man visste att Cypern låg, och fick sitt namn därav.

Koppar och tenn — vanligen 9 delar av den röda och en del av den vita metallen — behövde man för att gjuta bronssaker. Det är inte små mängder av dessa metaller som under bronsålderns årtusende fördes hit upp till Norden, att döma av de många tusen bronssaker från denna tid som hittats och alltjämt hittas i jorden — och likaledes att döma av de väldiga ringar, halsband och bro-scher, som begagnades av dem, som ville vara fina här i landet på den tiden. Naturligtvis var bronsen dyr, så långt som den skulle fraktas. Den blev aldrig vad senare det inhemska järnet blev. Men den blev en god ersättare för flintan, som man ju redan var van att köpa söderifrån i största delen av Sverge. Om man importerade flinta från Skåne eller brons från Österrike — det kunde

23komma ungefär på ett ut för en uppländing, som i alla fall fick ha besvär med att resa eller ta emot resande och driva handel för att få det material, han behövde för sina bästa vapen och redskap.

Bronsens införande behöver därför inte, som man gjorde förr, förklaras genom att man låter nya folkslag draga in i landet med de nya, guldglänsande vapnen. Det behöver bara ha varit så, att den gamla byteshandeln till lands och vatten — längs kusterna, åarna och insjöarna och däremellan från bygd till bygd — längst nere i söder och sydväst kopplades till de stora europeiska handelsvägarna. Genom förbindelser med de danska öarna och Jylland, längre fram också över Öland och Gotland med tyska kusten kunde sjöfarande svenskar, utan att våga sig allt för långt ut i världen, få tag i bronsen, som fördes hit från söder och väster i utbyte mot bärnsten, kanske också redan mot pälsskinn och slavar. Det var inte någon obetydlig handel, som bedrevs mellan Norden och Medelhavet med

kontinentens och Englands folk som mellanhänder. Den pågick oavbrutet, år efter år längs samma flodvägar och kustleder. Men säkert var det endast sällan och undantagsvis som någon kretensisk eller fenicisk sjöfarare vågade sig så långt norrut som till Nordsjön eller Östersjön. Nog hade de kunnat ta sig hit för seglatsens skull, men förbindelserna mellan folken voro inte sådana, att det var rådligt för främlingar att söka' hamn var som helst.

Främlingen betraktades som fiende och behandlades därefter, om han inte själv kom så manstark att han kunde uppträda som sjörövare. Endast de grannar, med vilka man var van att handla, kunde ostraffat komma och gå som de ville hos sina gästvänner. Så var det ännu långt fram i tiden. Därför har man också fåfängt letat efter direkta spår av de civiliserade Medelhavsfolken häruppe, fast man hittar ett och annat föremål, som letat sig hit från deras trakter.

På hällristningar, vilka i regel förekomma i trakter som legat i nära förbindelse med havet, spela naturligtvis skeppen en mäktig roll, ty den mest eftertraktade rikedomen — brons och guld — kom ju med skeppen.

Men se vi på en ristning som den från Tegneby i Tanums socken, Bohuslän, som avbildats på sid. 2j, finna vi ändå åtskilligt annat att lägga märke till. Lika stora som skeppen avbildas präktiga, långhorniga oxar. Boskap förekom här redan på stenåldern. Nu tycks man ha satt en ära i den. Man tänker på Homeros, på solguden Helios’ långhorniga oxar, som Odyssevs’ glupska skepps-kamrater inte kunde lämna i fred, på hekatomberna — offer av hundra oxar — och på slavinnor, värderade till tjugo oxar i sin vackra ungdom!

Vid sidan av oxdriften går en liten man och plöjer. Plogen, som han kör, är av en sort, som ännu i denna dag finns kvar. Det finns flera stycken av den sorten på Skansen och Runöborna hade ännu för tio år sedan knappt några andra. Den består av ett krokigt trästycke, vars övre del är trädd igenom ett hål i det långa, buktiga trä, som på en gång bildar plogåsen och tistelstången. Vid denna är oxarnas parok fasthakat. Huruvida den del av

kroken som skall rista jorden, var försedd med någon bill av sten eller metall, veta vi ej. Men några dylika primitiva plogar från förhistorisk tid, som hittats i mossar, visa inte något spår därav, så det är inte troligt. Man fick nog inte köra i för styv eller stenig jord med detta slags årder. Troligen hade man till att börja med rensat upp det värsta med hackor och spett — av sten och trä — innan man plöjde och sådde i mjuka myllan.

Bakom plöjaren går en man med båge och pil och svärd. Kanske en krigare — kanske bara en fredlig jägare, som får ses i samband med den präktiga kronhjorten ovanför det högra, översta skeppet.

Det är en fredlig scen. Längst upp till höger lyser solen över det hela — en rund skiva som utsänder strålar, lika trefingrade händer. Just dessa handformiga strålar, som välsignande sträckas över jorden, känna vi från egyptiska framställningar av solguden. Kvinnan som står till höger om solen — hon har långt hår — sträcker ut sina armar som om hon ville värma händerna. Kanske är hon en gudomlighet, kanske bara ett av människors barn som tacksamt sträcker sig upp mot livgivaren.

Skepp och hjordar, åkerbruk, jakt och dyrkan av solens gudomlighet — allt detta antyder den tafatt inristade tavlan för oss, och dessutom åtskilligt annat, som vi inte våga oss på att tyda. Är det inte skada, att vår bronsålder skall sakna en Homeros, som kunde skildra allt detta för oss?

Då kanske vi också skulle lära oss hitta i en svensk bronsåldersgård lika väl som i Odyssevs’ gård på Ithaka. Nu veta vi bra litet om, hur man bodde i den tidens Sverge, hällristningarna berätta ingenting därom och av boplatser från bronsåldern äro endast få kända — i varje fall föga givande. Husgrunder känner man endast från västligaste Uppland, Halland och Skåne. Den uppländska säger bara, att där stått ett rundovalt hus med väggar av stolpar och lera. De sydsvenska äro avlånga tomtningar av sten men sakna varje spår av fynd. Någon antydan om, hur ett bronsåldershus kan ha sett ut i Sverge ge dessutom några askurnor ur gravar, som man givit formen av hus. Den bäst bevarade, målad i gult och svart, har sett ut så, som vår bild visar. Den är oval, med två dörrar målade på långsidorna och stolparna markerade mellan fyrkantiga väggfält. Urnans öppning motsvarar nog rököppningen i det branta taket, där de stänger och kortare tvärträn markerats, med vilka taktäckningen — antagligen halm — brukade fasthållas. Av »rökhålets» plats att döma har man plägat ha härden mitt i huset. Mer kan man knappast veta, men troligt är väl, att de rikare i landet hade många hyddor vid sina gårdar, säkerligen också skjul för

boskapen och lador för säden,och attbonings-husen voro omsorgsfullt rappade och kanske rent av målade i enkla jordfärger. Det var väl något i stil med de byar av enkla lerhyddor, som man ännu får se på Balkanhalvön.

Men allra mest skulle en svensk Homeros ha haft att berätta om strider till sjöss och till lands. Ty hällristningarna förtälja på sitt gåtfulla sätt om ett hjälteliv, där Hektor och Akillevs inte skulle ha känt sig främman

Överst en teckning efter hällristning vid Tegneby i Tanums socken,

Bohuslän. Därunder återges efter en lavyr den bäst bevarade »husurnan», funnen i stora Hammar, Skytts hd., Skåne, nu i Statens Historiska Museum. Den

är målad med svart på ljusgul botten och i verkligheten c:a dubbelt så stor som bilden. »Rökhålet» i toppen kan stängas med ett löst lock. —

Originalet är 350 mm. högt.de. Dessa bronsålderns svenskar voro säkerligen redan yäl så glada i vapen och strider som deras senfödda ättlingar under vikingatiden. Det torde väl rent av vara ett äventyrslynne av samma slag och likartat syfte som gjort sig gällande båda gångerna. När nordbon kände, att stora världen stod öppen, kunde ingenting hålla honom hemma! Och när han väl kom i farten, avstod han inte gärna från att bruka sin överlägsenhet på de områden, där han faktiskt sedan gammalt var en överdängare: i fråga om konstruktion och utförande av stridsredskap och i fråga om förmågan att bruka dem!

Det har funderats mycket över, hur bronsålderns skepp i verkligheten sett ut. Man har tänkt sig dem som flerdäckade fartyg, byggda av bräder — riktiga galärer i stil med dem vår flotta använda ända in på 1800-talet.

Den motsatta ytterligheten betecknas av en konstnärs förmodanden, att de föga skickliga hällristningarna försökt avbilda kanoter med utriggare, d. v. s. en parallellt med skrovet fästad stock, som hjälper till att hålla balansen i den veka farkosten. Omöjligt är det inte, att en och annan hällristningsbåt avbildar en dylik anordning, som funnits i Sverge på urholkade »stockekor» ännu i

Två fotografier av hällristningar, den övre från T egneby, den nedre från Finntorp, båda i Tanums socken, Bohuslän.En av Sverges märkligaste hällristningar är det väldiga »Brandskogsskeppet» i Boglösa socken, Uppland.

Man ser där tydligt, hur roddarna sta och driva fram sin kanot med spadformiga paddlar.

vår tid. Men troligen får man förklara de egendomliga dubbelstävarna liksom de två parallella linjer, med vilka skrovet oftast är utritat, på ett annat sätt. Man antar, att skeppen, även de allra största, äro ett slags överbyggda kanoter av ett slag, som man känner från sjöfarande naturfolk och numera även från ett danskt mossfynd, en båt från järnålderns tidigare del. Själva stommen i båtskrovet är då en urhålkad trädstam, vars ändar kunna sträva uppåt och bilda ett slags stävar. Men ett stycke från ändarna har man ställt upp ett andra par stävar, oftast försedda med djurhuvuden eller andra grannlåter, och mellan dessa och utmed kanotens sidor har man fästat en eller flera omgångar av plankor för att höja skrovet och göra det mera sjövärdigt. Sådana båtar kunde, med den tidens tillgång på väldiga ekar, bli både stora och starka. Skrov på tio eller femton meters längd äro ingalunda otänkbara, och i dem skulle det ha varit god plats för 20 till 30 årpar. De flesta skepp tyckas dock vara betydligt mindre — knappt större än de intill vår tid brukliga stockekorna, fast lite präktigare utstyrda och mera

sjödugliga. De synas ha framdrivits med enbladiga paddelåror som stöttes av män, stående vid båtsidan. Några segel äro aldrig avbildade på hällristningar, men omöjligt är inte, att en del rundade figurer och träd, som ibland synas över båtarna, markera, att man tillfälligt riggat upp ett plagg eller en lövruska, när man haft medvind. I de lapska båtarna, som äro ytterst enkla roddbåtar, begagnar man ännu, när man färdas utefter sjöarna i god vind, dylika tillfälliga segel, som riggas upp på en stake.

Till lands kunde man redan både rida och åka. Bilder av vagnar förekomma både på hällristningar och i små modeller av brons från denna tid och som dragare ha brukats både oxar och hästar. De tvåhjuliga lätta

stridsvagnar, som äro så typiska för Egyptens och Österlandets härar på denna tid och som även de homeriska hjältarna brukade, ha förekommit även i Sverge. Och ryttare, beväpnade med lans och sköld ser man likaledes på hällristningarna.