Lev livet med att lära så lär du dig leva

Institutionen för individ och samhälle

Lev livet med att lära så lär du dig leva

Biståndshandläggares erfarenheter av att tillförsäkra klienters delaktighet under coronapandemin

Live life by learning and you will learn to live

The development assistance officer´s experience of ensuring client participation during the coronapandemic

Anna Salmijärvi & Åsa Ifver

Examensarbete i socialt arbete och socialpedagogik 15 Hp Socialpedagogiska programmet, 2021

Institutionen för individ och samhälle Vårterminen 2021

Titel: Lev livet med att lära så lär du dig leva: Biståndshandläggares erfarenheter av att tillförsäkra klienters delaktighet under coronapandemin.

Engelsk titel: Live life by learning and you will learn to live: The development assistance officer´s experience of ensuring client participation during the coronapandemic

Sidantal: 46

Författare: Anna Salmijärvi och Åsa Ifver Examinator: Anna Henriksen

Datum: Juni 2021

Sammanfattning

I dag befinner sig biståndshandläggare inför nya utmaningar på grund av coronapandemin. Det som tidigare har varit självklara strategier för att tillförsäkra klienters delaktighet är i dagens samhälle en riskbedömning i sig. Trots äldres utanförskap i användningen av digitala verktyg har alternativa mötesformer fått större betydelse i samhället. Det finns dock en oro samt rädsla över vilka konsekvenser coronapandemins restriktioner kan medföra. Syftet med studien var att utifrån ett professionsperspektiv söka förståelse för hur äldre klienters delaktighet i utredningsprocessen kan tillförsäkras under tider då fysiska möten bör undvikas. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer. Sex intervjuer med biståndshandläggare genomfördes via Skype samt teams, och det empiriska materialet analyserades med hjälp av tematisk analys.

Resultatet i studien visade att biståndshandläggares strategier för att tillförsäkra delaktighet har begränsats i och med restriktioner. Avgörande för äldres delaktighet i utredningsprocessen beror dels på hur kommunerna har tolkat restriktionerna i sina riktlinjer, vilket handlingsutrymme biståndshandläggare har samt vilket synsätt de har på delaktighet. Delaktighet påverkas även av hur biståndshandläggare valt att strukturera sitt möte samt av individers egna förutsättningar. Att använda alternativa mötesformer var både en förutsättning samt begräsning för äldres delaktighet.

Socialarbetare behöver därför utveckla sin kompetens i vilka situationer alternativa mötesformer kan vara till fördel, samt utveckla nya metoder för att möjliggöra äldres delaktighet i utredningsprocessen. Med hjälp av sitt handlingsutrymme kan socialarbetare lära sig att anpassa sitt arbetssätt utifrån individers behov i olika kontexter.

Nyckelord: alternativa mötesformer biståndshandläggare, coronapandemin, delaktighet, handlingsutrymme, utredningsprocess, äldre

Förord

Detta examensarbete startade med att vi till en början hade intresse, som har vuxit sig starkare under tidens gång. Det har varit en ansträngande tid men som också har varit intressant, rolig samt utvecklande.

Först och främst vill vi tacka deltagarna som varit snälla och ställt upp, utan dem hade det inte blivit något examensarbete. Vi skulle också vilja tacka de lärare på socialpedagogiska programmet som bidragit med sina kontakter och sin kompetens på olika sätt. Ett särskilt tack till vår handledare Elisabet Björquist som har hjälpt och stöttat oss igenom studien på alla sätt och vis, hennes kunskap och engagemang har väglett oss igenom arbetet. Vi skulle även vilja tacka personerna i vår omgivning som varit bidragande på olika sätt.

Tack

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Syfte ... 2

Frågeställningar... 2

Bakgrund och centrala begrepp ... 2

Biståndshandläggare ... 2

Lagstiftningar ... 3

Utredningsprocessen ... 4

Coronapandemin ... 5

Begreppet Delaktighet ... 6

Digitaliserad utredningsprocess ... 7

Tidigare forskning ... 8

Delaktighet vid utredningsprocesser ... 8

Myndighet och coronapandemin... 10

Delaktighet vid användning av digitala verktyg ... 12

Teoretisk utgångspunkt ... 14

Handlingsutrymme ... 14

Metod ... 16

Urval ... 18

Datainsamlingsmetod ... 19

Analys ... 19

Tillförlitlighet och äkthet ... 21

Etiska överväganden ... 22

Resultat och analys ... 23

Biståndshandläggares ansvar vid utredningsprocessen ... 23

Vägledande riktlinjer ... 23

Förebyggande arbete kontra riskbedömning inför utredningsprocessen ... 26

Biståndshandläggares engagemang under utredningsprocessen ... 28

Kommunikation ... 28

Handlingsstrategier ... 32

Biståndshandläggares nya normala vardag ... 36

Utredningsprocessens kvalité... 36

Diskussion ... 38

Resultatdiskussion... 38

Metoddiskussion ... 40

Förslag till framtida forskning ... 40

Litteraturförteckning ... 41

Bilagor... 45

Bilaga 1 Informationsbrev ... 45

Bilaga 2 Intervjuguide... 46

1 Inledning

På grund av coronapandemin har rädsla och oro spridit sig över hela världen. Det har även inneburit att utsatta människors livsvillkor i samhället har försämrats ännu mer i samband med pandemin. Äldre som redan lever i ett utanförskap, blev isolerade, vilket har medfört att deras delaktighet till meningsfulla aktiviteter har minskats (Banks, m.fl. 2020).

Delaktighet och socialt arbete har länge varit sammankopplade med varandra, det är dock under senare tid som innebörden har fått större betydelse inom olika verksamhetsområden (Molin, 2018). Äldres delaktighet vid utredningsprocesser i socialtjänsten har stor betydelse för deras inflytande och självbestämmande över sina egna livsvillkor.

Myndighetspersoner inom socialt arbete med inriktning äldre, vilket benämns biståndshandläggare, står dock inför flera dilemman när de ska tillförsäkra klienters delaktighet. Detta förklaras bero på både klientens egna förutsättningar och av de förutsättningar som givits till biståndshandläggaren i deras yrkesroll (Forssel, m.fl., 2013;

Olaison, 2017). Biståndshandläggare behöver i dagens samhälle anpassa sina beslut och bedömningar från bestämda riktlinjer och ramar inom organisationen, vilket kan påverka enskilda individers möjligheter till stöd och hjälp (Forsell, m.fl., 2013; Olaison 2017).

Det ökade kravet på standardisering innebär ett ökat ansvar för biståndshandläggare i deras yrkesroll, vilket kan innebära att klientens delaktighet, inflytande samt självbestämmande begränsas (Banks, 2013; Forssel, m.fl., 2013;).

I dagens samhälle står biståndshandläggare i hela Sverige och andra länder inför nya dilemman på grund av rådande coronapandemin. Till följd av detta hamnade vissa länder, samhällen samt invånare i nedstängningar, isolering samt karantäner (Folkhälsomyndigheten, 2020). Det som tidigare har varit självklara strategier i en socialarbetares yrkesroll för att tillförsäkra delaktighet försvann och är i dagens samhälle en risk i sig (Banks, m.fl., 2020). Rädsla sprider sig lika snabbt som viruset i samband med pandemin, det handlar inte bara om en rädsla för själva viruset, utan även för dess konsekvenser efteråt. En bieffekt av coronapandemins rekommendationer är även att upplevelsen av ensamhet hos äldre ökats (Bertic & Telebuh, 2020). Trots rådande coronapandemi fortsätter dock det sociala arbetet. En biståndshandläggare inom socialtjänsten behöver därför fortsätta sitt arbete med att tillförsäkra äldre en skälig levnadsnivå utifrån vissa restriktioner (Folkhälsomyndigheten, 2019).

Biståndshandläggare ska exempelvis inte komma till arbetet med förkylningssymtom, hålla avstånd, möblera om i lokalen samt vid behov hålla alternativa möten. Vissa restriktioner har även resulterat i att en del kommuner samt utförare begränsar eller till och med stänger ned sina verksamheter på grund av risken för smittspridning, exempelvis daglig verksamhet där äldre träffas i grupper. Det är också vanligt att äldre klienter avsäger sig stöd- och hjälpinsatser på grund av rädsla för smittspridning. Däremot ska biståndshandläggare under coronapandemin genomföra sina möten som vanligt, dock med kravet att avstånd kan hållas. Vid behov föreslås det att socialtjänsten ska överväga om mötena går att genomföra utomhus eller på distans med hjälp av alternativa kommunikationsmedel. Möten som sker på distans kräver dock att äldre har förmågan att

2

använda de verktyg som behövs, därför kan biståndshandläggare inte förutsätta att alla möten kan hållas på distans (Socialstyrelsen, 2020). Redan innan coronapandemin lades det mindre resurser på att utföra fysiska möten vid behovsbedömningen med äldre, eftersom en övergång till digitala verktyg samt administrativa uppgifter ökades i allt högre utsträckning (Forsell, m.fl., 2013). Folkhälsomyndigheten (2018) beskriver att flera av samhällets tjänster idag är digitaliserade och alternativen till fysiska möten är begränsade. Digitalisering har därför fått en allt större betydelse inom socialt arbete under den senaste tiden. Äldre har inte den kunskap som krävs av digitala verktyg och hamnar därför i ett socialt utanförskap, vilket medför att deras rätt till delaktighet begränsas.

Kunskap om digitala verktyg i form av datorer, mobiltelefoner och surfplattor är nödvändiga för att kunna tillförsäkras delaktighet i samhället (Folkhälsomyndigheten, 2018). Senaste året har visat att alternativa former av kontakter mellan biståndshandläggare och äldre kan vara nödvändiga beroende på händelser i samhället.

Flera äldre i dagens samhälle lever i ett utanförskap när det sociala arbetet blir allt mer digitaliserat. Det är därför viktigt att öka kunskapen inom socialt arbete om hur klientens delaktighet kan tillförsäkras under tider då fysiska möten bör undvikas.

Syfte

Studiens övergripande syfte är att utifrån ett professionsperspektiv söka förståelse för hur äldre klienters delaktighet under utredningsprocessen kan tillförsäkras under tider då fysiska möten bör undvikas.

Frågeställningar

• Vilka erfarenheter har biståndshandläggare av hur äldre klienter kan göras delaktiga under en utredningsprocess?

• Vilka möjligheter och hinder har biståndshandläggare erfarenhet av när det gäller alternativa möten?

• Vilket handlingsutrymme har biståndshandläggare då fysiska möten inte är möjliga?

Bakgrund och centrala begrepp

I detta avsnitt presenteras faktorer som påverkar biståndshandläggares utredningsprocess gentemot äldre. På grund av studiens syfte kommer det i detta avsnitt vara fokus på att skapa en förståelse för biståndshandläggares yrkesroll utifrån både individ- och samhällsnivå. Vidare beskrivs hur utredningsprocessen för äldre hanteras, coronapandemin samt slutligen begreppsförklaringar.

Biståndshandläggare

I Sverige är det socialtjänsten i varje enskild kommun som ansvarar för att äldre tillförsäkras det stöd och den hjälp de är i behov av, vilket framgår i 2 kap. 1 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453) ”varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän”.

3

En biståndshandläggare arbetar därför med myndighetsutövning inom äldreomsorgen, på den kommunala nivån. Deras arbete handlar om att ta emot ansökningar, anmälningar, utreda, bedöma och besluta om stöd- och hjälpinsatser inom äldreomsorgen. En biståndshandläggares arbetsuppgifter samt yrkesroll har dock förändrats under decennierna (Dunér, 2020). I dagens samhälle regleras äldreomsorgen på nationell nivå, som sedan kommunerna har ansvar över att organisera, genomföra och verkställa.

Kommunernas ökade ansvar kring äldreomsorgen skedde i och med att ädelreformen trädde i kraft under 1990-talet. I samband med denna lagstiftning övergick statens styrning över äldreomsorgen till kommunerna. I Sverige finns det därför 290 kommuner som reglerar äldreomsorgen med frihet utifrån socialtjänstlagen (Andersson, 2013). Hur äldreomsorgen inom kommunerna är organiserat påverkas därför av kommunens ekonomi samt antal äldre inom kommunen. Biståndshandläggare kan därför beskrivas som politikernas förlängda arm, eftersom deras arbete utgår från riktlinjer som skapas av kommuners politiska nämnder inom äldreomsorgen. I vissa kommuner är dessa riktlinjer framställda i detalj, vilket påverkar hur biståndshandläggare genomför sina bedömningar gentemot äldre. Insatser inom äldreomsorg är därför inte en rättighet som alla individer kan beviljas, utan alla äldre genomgår en utredning tillsammans med en biståndshandläggare för att få stöd- och hjälpinsatser inom äldreomsorgen. Vid en utredning, genomför biståndshandläggare en individuell behovsbedömning för varje enskild individ. Denna behovsbedömning är grunden till vilken hjälp äldre får beviljat.

Vanliga insatser för äldre inom kommuner är stöd och hjälp i form av praktisk omsorg, personlig omsorg, socialt och existentiell omsorg. Praktiska insatser kan vara i form av vardagliga sysslor i ordinärt boende, såsom stöd och hjälp med inköp, tvätt, städning, måltider eller matdistribution. Personlig omsorg kan exempelvis innebära att klinter får stöd och hjälp med att komma till och från sängen och personlig hygien. Andra vanliga insatser för äldre är även sociala insatser som skapar delaktighet i gemenskap, exempelvis promenader, pratstunder eller tidningsläsning. Existentiella frågor om meningen med livet samt stöd och hjälp i livets slutskede är också vanligt förekommande insatser inom kommuner. Insatser som biståndshandläggare utreder och tar beslut om kan därför vara hemtjänst i ordinärt boende, särskilt boende, korttidsverksamhet eller dagverksamhet (Dunér, 2020).

Lagstiftningar

Hur biståndshandläggare beviljar stöd och hjälp påverkas av kommuners riktlinjer men också lagstiftning. Socialtjänstlagen är en av flera lagstiftningar som påverkar biståndshandläggare i deras yrkesroll (Dunér, 2020). Av 3 kap 3§ Socialtjänsten (SFS 2001:453) framgår det exempelvis att ”Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet”. Vidare framgår det av 4 kap. 1§ Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) att ”Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.” Enligt biståndparagrafen ska en äldre genom insatsen tillförsäkras en skälig levnadsnivå samt utformas så att den enskildes förmågor till att leva ett självständigt liv

4

ökar (Dunér, 2020). Inom socialt arbete ska socialarbetare enligt Socialtjänstlagen även möjliggöra medborgares delaktighet, vilket framkommer av 1 kap 1§ Socialtjänstlagen (SFS 2001:453). I lagstiftningen står det att ”Socialtjänsten ska främja människors jämlikhet i levnadsvillkor, deltagande i samhällslivet, utveckla den enskildes egna resurser samt respektera enskildas självbestämmande och integritet.” Socialstyrelsen (2015) menar att portalparagrafen beskriver att socialtjänstlagen genom demokratin och solidaritetens grund ska främja medborgares sociala trygghet samt lika värde.

Portalparagrafen kompletteras dock med paragrafer i socialtjänstlagen som utgår från olika kategoriserade grupper i samhället. Av 5 kapitlet, 4 § Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) finns det en värdegrund som rör äldre, av den framgår det att ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (värdegrund)”. Enligt Socialstyrelsen (2015) är syftet med värdegrunden att kommuner ska arbeta för att äldre personer ska leva ett värdigt liv samt uppleva välbefinnande. Kommuner ska också arbeta för att äldre tillförsäkras en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Socialtjänstlagen styr därför hur kommunerna ska utforma sina insatser, den beskriver dock inte hur kommunerna ska genomföra detta i detalj, utan socialtjänstlagen finns endast som en ram till kommunerna som beskrivits ovan. Ytterligare komplement till portalparagrafen finns inom förvaltningslagen som handlar om kontakten mellan myndigheten och enskilda. Det framgår av 6 § förvaltningslagen (SFS 2017:900) att ”En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla”. Det framgår vidare av förvaltningslagen att när enskilda inte klarar av det svenska språket ska myndigheten bistå med en översättare för att tillförsäkra enskilda rättigheten om att förståelse. Detta framgår i 13 § förvaltningslagen (SFS 2017:900) ”En myndighet ska använda tolk och se till att översätta handlingar om det behövs för att den enskilde ska kunna ta vara sin rätt när myndigheten har kontakt med någon som inte behärskar svenska”.

Utredningsprocessen

När en biståndshandläggare fått in en ansökan eller anmälan om insats inom äldreomsorgen börjar de sin utredning gentemot äldre. Inom äldreomsorgen är det vanligt att ansökningar och anmälningar från äldre inkommer med stöd av någon annan, än den enskilde själv. Det kan exempelvis vara genom grannar, sjukvårdspersonal eller anhöriga, som kontaktar biståndshandläggare, med eller utan äldres samtycke (Dunér, 2020). Enligt Socialstyrelsen (2015) finns inga bestämmelser på hur en ansökan eller anmälan ska vara utformad. En ansökan samt anmälan kan därför vara både muntlig och skriftlig, och inkomma exempelvis via mail, vid ett hembesök eller telefonsamtal. Det framgår av Dunér och Nordström (2005) att ett ärende som aktualiseras utan den enskildes samtycke är en anmälan. Detta beror på att det är initiativtagaren som har kontaktat biståndshandläggare, inte den enskilde själv. Det är sedan biståndshandläggarens uppgift att utreda vad den enskilde själv anser för att kunna fatta ett beslut om bistånd. Efter att biståndshandläggare har tagit emot en ansökan eller anmälan och inlett en utredning, ska biståndshandläggaren planera hur dem vill genomföra sin utredning. Biståndshandläggare

5

agerar olika när de ska genomföra sitt första möte med den enskilde, vissa utför hembesök och andra väljer att ta kontakt via telefon (Dunér, 2020).

Enligt Socialstyrelsen (2015) ska en biståndshandläggare, beroende på hur de genomför utredningsmötet, inhämta uppgifter som har betydelse för deras beslut. I ett beslutsunderlag ska det därför finnas en helhetssyn av den enskildes förhållanden, eftersom det är utifrån beslutsunderlaget som biståndshandläggaren gör en behovsbedömning. I första hand ska information inhämtas från den enskilde, finns dock den enskildes samtycke kan biståndshandläggare kontakta anhöriga samt andra myndigheter. En biståndshandläggare bör därför skapa beslutsunderlaget utifrån den enskildes behov, resurser, omgivning samt bostadsförhållanden (Dunér & Nordström, 2005).

Enligt Dunér och Nordström (2005) ska biståndshandläggare efter att inhämtat information, ta ett formellt beslut om alla insatser den enskilde ansökt. Den enskilde kan antingen få beslut om avslag eller beviljas insatser hen ansökt. Dunér (2020) menar att kommunens riktlinjer har en stor inverkan på beslutet. En biståndshandläggare ska utreda den enskildes behov och önskemål, samtidigt som de ska ta hänsyn till de insatser som kommunen kan erbjuda enligt kommunens riktlinjer. I kommunerna finns det även en delegeringsordning som påverkar vilka beslut en enskild biståndshandläggare kan ta självständigt. Vem som kan bevilja eller avslå beslutet beror på kommunens delegeringsordning, vilket kan variera mellan kommuner. Detta innebär att vid vissa ärenden kan biståndshandläggare behöva samråda för att kunna ta beslut med antingen 1:e Socialsekreterare, enhetschefer eller att de behöver ge förslag till beslut till politisk nämnd som har ansvar för äldreomsorgen. Efter att biståndshandläggaren tagit beslut om behov, ska de initiera verkställigheten. Insatsen utförs och verkställs sedan av personal inom hemtjänst eller personal på ett särskilt boende. När insatsen sedan har verkställts ska biståndshandläggare göra uppföljningar av sina beslut för att säkerställa att den enskilde får sina behov tillgodosedda.

Coronapandemin

Coronapandemin innebär att ett nytt influensavirus sprider sig bland människor världen över, vilket har resulterat i okontrollerad smittspridning som har lett till flera dödsfall bland invånarna. På grund av detta står länder över hela världen inför nya stora förändringar och dilemman som påverkar enskilda individer (Folkhälsomyndigheten, 2019). Enligt Socialstyrelsen (2021) senast uppdaterad 2021-05-05 har mer än 13000 individer sedan maj 2020 avlidit i Sverige av Covid-19. Av dessa 13000 individer är nästan 12000 över 70 år gamla. Av dem 12000 äldre, bodde cirka 3600 på särskilt boende samt cirka 2000 äldre hade hemtjänst i ordinärt boende. Många äldre har därför under det senaste året insjuknat i Covid-19 som har medfört till dödsfall över hela Sverige (Socialstyrelsen, 2020).

För att hantera coronapandemin finns det inom Sverige allmänna rekommendationer om hur en medmänniska i samhället bör bete sig och hur det ska hanteras för att minska

6

smittspridning. Det finns exempelvis rekommendationer om att alla verksamheter ska vidta lämpliga åtgärder för att minska smittspridning, särskilt individer i riskgrupper. På arbetsplatser ska det även anpassas tillräckligt för att anställda ska kunna följa föreskrifterna och allmänna råd. Det kan exempelvis vara, arbeta hemifrån, använda sig av digitala alternativ, möblera om för att kunna hålla avstånd. För att göra detta möjligt bör en arbetsplats ge anställda möjlighet att hålla regelbunden hygien och handdesinfektion samt att det finns förutsättningar till hemarbete (Folkhälsomyndigheten, 2021). Riktlinjer framkommer av tillfällig pandemilagstiftning (SFS 2021:4) 3§, ”Var och en ska genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av sjukdomen covid-19”. Alla medborgare har därför en skyldighet att vidta åtgärder som anses vara nödvändiga, för att hindra smittspridning. Det framgår vidare avpandemilagstiftning (SFS 2021:4) 7-12 §§, att regeringen kan ta beslut om att vissa handelsplatser, fritids- och kulturverksamheter, allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar ska hållas stängda, om det anses vara nödvändigt på grund av smittspridning. Allt fler äldre har på grund av covid-19 och dess rekommendationer, undvikit att söka vård. Detta förklarasbero på oro, för att minska smittspridning samt för att inte belasta vården (Socialstyrelsen, 2020). Av samma anledning har äldre, med tidigare beviljat stöd och hjälp av hemtjänst, valt att avsluta sin hjälp för att i stället klara sig själv eller ta stöd från sina närstående. Äldre som bor på särskilt boende eller korttidsboende har i stället haft besöksförbud av närstående, detta framgår av förordning (2020:979), ”tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre”, vilket innebär att hela äldreomsorgen har påverkats av coronapandemin. Av Socialstyrelsen (2020) framgår det att handläggare inom socialtjänsten ska genomföra sina möten som vanlig med kravet att de kan hålla avstånd. Vid behov föreslås det att ska handläggare ska överväga att genomföra sina möten utomhus eller på distans med hjälp av alternativa kommunikationsmedel. Möten på distans kan däremot endast genomföras om enskilda har förmågan att använda de verktyg som behövs. (Socialstyrelsen, 2020).

Begreppet Delaktighet

I denna studie är fokus att skapa förståelse hur äldre tillförsäkras den insyn de bör ha i en utredningsprocess, begreppet delaktighet är därför centralt. Det har tidigare presenteras att det i lagstiftning framkommer att varje enskild människa ska ha inflytande i var, när och hur insatser ska genomföras. Äldres delaktighet inom utredningsprocessen ska därför en biståndshandläggare ta hänsyn till (Dunér, 2020). Delaktighet har en mångfacetterad mening, enligt svenska akademins ordbok (2009) definieras ordet delaktighet däremot som aktiv medverkan. Begreppet kan också förklaras utifrån medansvar eller medinflytande, varav medinflytande beskrivs som känslan att vara till nytta. Äldres delaktighet kan alltså beskrivas utifrån en upplevd känsla om att ha varit till nytta inom en utredningsprocess, varit med och påverkat i sin egen vardag samt att vara medansvarig i beslutet som rör enskildas dagliga livsföring. Nationalencyklopedin (u.å) definierar begreppet delaktighet precis på samma sätt som Svenska Akademiens ordbok med aktiv

7

medverkan, medansvar eller medinflytande. Äldre behöver således visa på en aktiv medverkan vid utredningsprocessen för att kunna påverka sin livssituation.

Enligt Molin (2018) är det en stor skillnad mellan deltagande och delaktighet. Han skiljer mellan begreppet deltagande och delaktighet, genom att beskriva att deltagande handlar om enskilda individer endast närvarar i ett visst sammanhang. Delaktighet handlar däremot om att enskilda personer har en aktiv betydelse med sin omgivning vid ett sammanhang. Delaktighet kan dock ha olika innebörder i olika kontexter. I ett traditionellt perspektiv finns synsättet att en tillförsäkrar individers delaktighet i samhället genom att

”träna upp” deras egna förmågor. Ett annat synsätt är dock att vissa enskilda individer lever i ett socialt utanförskap eftersom samhället inte har anpassats tillräckligt att alla kan tillförsäkras delaktighet i samhällslivet. Utifrån ett socialpedagogiskt perspektiv betonas dock social integrering som centralt för individer med ojämlika livsvillkor samt att en vill även synliggöra individers meningsskapande handlingar i stället för att beskriva individers egna begräsningar och brister. Det handlar också om att skapa en förståelse över hur delaktighet kan uppfattas och förstås för olika individer. Det är därför av stor vikt att socialarbetare försöker förstå vad delaktighet betyder för sin klient utifrån sitt sammanhang.

Digitaliserad utredningsprocess

I kontakt mellan biståndshandläggare och klient används digitala verktyg för att underlätta kommunikationen, detta görs även vid samtal med andra professioner.

Verktygen som används är mobiltelefoner, datorer samt surfplattor. Socialarbetare använder sig av även av andra digitala samt fysiska verktyg i sitt arbete, både i klientarbete och administrativt arbete. Digitala möten kan möjliggöra yrkesverksammas tillgänglighet samt digitala närvaro i samtal med klienter (Svensson och Larsson, 2018).

Digitala verktyg och digitalisering har i denna studie en central betydelse och handlar om biståndshandläggares upplevelse av äldres delaktighet då fysiska möten inte är möjliga, vilket kan innebära en digitaliserad utredningsprocess. Det handlar också om en omställning från ett fysiskt arbete till ett digitaliserat arbete för biståndshandläggare. Vid benämningen om digitala verktyg menas i denna studie datorer och mobiltelefoner. I dessa digitala verktyg finns system som bidrar till alternativ kommunikation till skillnad från fysiska samtal i kontakt med klienten. System som är omnämnda i studien är Skype, Microsoft Teams, Samsa, telefonsamtal och videosamtal. Gemensamt för dessa är att de har olika funktioner som främjar kommunikation mellan klient, biståndshandläggaren och andra professioner utan att ses fysiskt. Kommunikationen som sker via telefonsamtal innefattar enbart röster utan att se vem som är på andra sidan. I ett videosamtal finns möjligheten till att både se och höra varandra i samtalet. Chattfunktioner används oftast mellan professionerna vid dokumentation, journalföring samt kollegial konsultation.

Genom ett forskningsprojekt av Lunds universitet och Helsingborgs stad framkom kunskap om utveckling mot en mer digitaliserad socialtjänst. Det handlar om att bringa ny kunskap samt utveckling av en digitaliserad vardag för yrkesverksamma som

8

möjliggör delaktighet hos klienter. Dess resultat visar på att det finns stora utvecklingsmöjligheter inom socialtjänsten att erbjuda alternativa möten till sina klienter.

En effektivisering av arbetsdagen möjliggörs också eftersom det blev enklare att ha kontakt med klienter utifrån deras behov och tillgänglighet (Svensson och Larsson, 2018).

Begränsningar i ett digitaliserat arbete ligger i det faktiska att inte möta klienten som en biståndshandläggare ska stödja och hjälpa. Möjligheten till att uppmärksamma underliggande och osagda behov begränsas i och med att biståndshandläggare inte finns fysiskt på plats.

Tidigare forskning

För att fånga en kunskapsöversikt inom studiens forskningsområde presenteras i kommande avsnitt tidigare forskning. Sökningen av tidigare forskning utgick främst från databasen Sociology Source Ultimate. De sökord som användes var: elderly*, Sweden*, decison*, pandemic, technologi*, distancework*, “social work*” “need assessment” och

“Covid-19”. För att ytterligare avgränsa antalet artiklar, begränsades årtal från 2015 fram tills nu 2021, språket valdes till svenska samt engelska. Undantag har gjorts i årtalspannet då det finns relevant läsning för studiens innebörd i äldre artiklar. De vetenskapliga artiklarna som presenteras är även peer reviewade med fulltext. För att studera om de vetenskapliga artiklarna hade relevant information för denna studie, lästes sammanfattningen vid urvalet. Det finns även artiklar som genomgått liknande urvalet ovan från sekundära källor. Följande presenteras tidigare forskning utifrån äldres delaktighet med kopplingar till myndigheter, coronapandemi samt ett digitaliserat arbete.

Delaktighet vid utredningsprocesser

Övergripande för vald tidigare forskning om utredningsprocessen för äldre var att mötet mellan klient och handläggare är centralt för att möjliggöra delaktighet vid behovsbedömning. Resultat av tidigare forskning samt äldre forskning visar också att klientens delaktighet i utredningssamtalet påverkades av hur biståndshandläggare valde att strukturera mötet (Österholm m.fl. 2015; Forssell m.fl. 2013).

Gemensamt för vald tidigare forskning av utredningsprocessen hos äldre var att forskare har beskrivit att en förändring av behovsbedömningen för äldre individer skedde under 1990-talet. Förändringen skedde i samband med att staten införde en modell som var inspirerad av New Public Management. Syftet med modellen var att införa en marknadsbaserad modell i offentlig verksamhet. Med hjälp av konkurrens styrande verksamheter samt marknadsekonomiskt förhållningssätt, skulle medborgares valmöjligheter för stöd och hjälp öka. Målet med modellen var att öka individualisering i samhället genom både privata- och offentliga verksamheter. Under 1990-talet blev det i samband med den nya modellen högre krav på mål och resultat, vilket skulle genomföras med hjälp av standardisering samt administration av offentliga verksamheter. Det framkommer vidare av tidigare forskning att modellen har medfört att behovsbedömning inom äldreomsorgen har bidragit till en större byråkratisering. I dagens samhälle finns det ett större fokus på resurser, vilket innebär att tillgängliga tjänster inom kommunen är nära

9

kopplat med finansiella resursfördelningar. Det framgår även att efter införandet av modellen behandlades äldre som kunder i stället för klienter. Behovsbedömningen har därav begränsats eftersom den styrs av tillgängliga resurser med riktlinjer från politiker inom kommunen. Biståndshandläggare står därför vid flera utmaningar när det kommer till behovsbedömningen för äldre (se t.ex. Olaison 2017; Forsell, m.fl., 2013).

Enligt Olaison (2017) har förändringen under 1990-talet resulterat i att rollen för handläggare har förändrats. Yrkesverksamma inom socialt arbete behöver i dagens samhälle anpassa deras behovsbedömningar från tillgängliga ramar och resurser inom deras organisation. Forskaren har på grund av det genomfört en mixad studie i Sverige, där hon har analyserat hur socialarbetare genomför utredningsprocessen för äldre personer. Data till studien är inhämtad från inspelade bedömningssamtal med tillhörande ärendehandlingar och beslut. Analysen genomfördes genom att undersöka utredningsprocessen i tre steg, hur äldre framförde sin önskan, hur önskan hanterades i bedömningssamtalet samt hur deras önskan formulerades i den dokumenterade behovsbedömningen. Fokus i studien var att studera vilket inflytande äldre har när de ansöker om stöd- och hjälpinsatser inom Sverige. Resultatet visade att vid 80 procent av ärendena, genomgick äldres önskemål till en förhandling med socialarbetaren, innan det togs emot som en ansökan. Det visade sig även att mer än hälften av äldres önskemål inte hanterades överhuvudtaget samt att önskemålen inte fanns i den dokumenterade behovsbedömningen. Det framkommer vidare i de dokumenterade behovsbedömningarna att äldres uttryckta önskemål hade rekontextualiseras vid överföringen till text i behovsprocessen utifrån kommunens ramar. Forskaren beskriver att begreppet rekontextualisering är en rutinbaserad process som ofta förekommer inom handläggning, där klientens uttalanden om önskemål omformuleras till text utifrån organisationens ramar. Detta innebär att önskemål, ord och meningar från enskilda, används utifrån ett annat sammanhang. Orden får därför en annan betydelse än vad som var menat från den enskilde från början. Vid en rekontextualisering blir äldres uttalanden förvrängda och omarbetade, vilket medför att deras inflytande i beslutsprocessen förminskas. I en äldre studie utförd av Forssell m.fl. (2013) har de utifrån en kvalitativ metod intervjuat socialarbetare i Sverige om deras upplevelse av äldre med etniskt ursprung inflytande i utredningsprocessen. Av studien framkommer det att socialarbetare upplever svårigheter med att tillförsäkra klientens inflytande i utredningsprocessen när de inte kunde svenska språket. Resultat tyder även på att det finns för lite kunskap om hur de ska hantera sådana möten för att tillförsäkra delaktighet och inflytande i utredningsprocessen, trots att många äldre inom Sverige har ett annat ursprung. Kunskap att hantera möten med klienter som inte kan svenska språket behöver därför utvecklas.

Ett annat dilemma som socialarbetare möter i sin yrkesroll för att tillförsäkra delaktighet för sina klienter kommer fram i en studie genomförd i Sverige av Österholm m.fl. (2015).

Forskarna har i denna studie genomfört en analys av ljudinspelade bedömningsmöten tillsammans med biståndshandläggare och klienter med kognitiv nedsättning. Forskarna menar att klienter som har kognitiva nedsättningar kan i vissa fall inte uttrycka önskemål,

10

behov eller fatta beslut som påverkar deras dagliga livsföring. Forskarna menar därför att idealet av självbestämmande i lagstiftning inte alltid fungerar i praktiken. Syftet med deras studie var därför att identifiera strategier som socialarbetare använder sig av för att hantera svårigheterna med att tillförsäkra idealet av självbestämmande för klienter med kognitiva nedsättningar i form av demenssjukdom. Forskarnas fokus var att förstå hur klienter samt socialarbetare integrerade med varandra för att respektera självbestämmandet. I resultatet framkom tre olika sätt att säkerställa självbestämmande.

Första handlingssättet var att låta enskild med kognitiv svikt prata för sig själv, en annan var att låta anhöriga tala för hen och sista var att ha möte tillsammans med både anhöriga och den enskilda. Resultatet i studien visade därför att klientens delaktighet påverkas av hur biståndshandläggaren valde att genomföra mötet.

Gemensamt för tidigare forskning om äldres delaktighet i utredningsprocessen visar att socialarbetare står inför flera dilemman när de ska tillförsäkra äldres delaktighet, inflytande och självbestämmande. I en äldre analys genomförd av Banks (2013) i Europa, framgår det även att den ökade standardiseringen av tjänster i kommunen bidragit till ett minskat handlingsutrymme för professionella. Detta förklaras bero på att anställda inom offentlig sektor har ett ökat professionellt ansvar i sin yrkesroll. På grund av detta upplever både socialarbetare samt forskare en oro över att tjänstepersoner inom offentlig sektor ska förlora sitt personliga engagemang. Forskaren har därför valt att genomföra en analys av förhållandet mellan personligt engagemang och professionellt ansvar i socialt arbete. Banks (2013) förklarar att personligt engagemang påverkar socialarbetares mål, motivation, värderingar samt processen för hur de utför sitt arbete. En socialarbetare som däremot har ett professionellt ansvar innebär att yrkesverksamma förväntas arbeta effektivt utifrån lagstiftning, riktlinjer men också sin arbetsgivare. Socialarbetare behöver i allt högre utsträckning uppvisa vilka förändringar de åstadkommer i sin yrkesroll. Deras presentationer mäts i olika former av statistik med hjälp av digitala verktyg eftersom de vill uppvisa att organisationen uppfyller mål efter tillgängliga resurser, vilket skapar ett professionellt ansvar. Resultatet av Banks (2013) analys visar att både professionellt ansvar och personligt engagemang är viktigt i socialt arbete. Å ena sidan är personligt engagemang det som gör att ens arbete blir socialt arbete, å andra sidan är ens personliga ansvar det som ser till att det är en yrkesroll och inte ett ideellt arbete. För att skapa en naturlig balans mellan dessa menar forskaren att det därför behövs en professionell visdom. Om en socialarbetare har professionell visdom har hen förmågan att balansera denna process beroende på sammanhang.

Myndighet och coronapandemin

Enligt Banks m.fl. (2020) har coronapandemin inneburit stora utmaningar för beslutfattare inom socialt arbete. Trots pandemin behöver dock socialarbetare fortsätta sitt arbete, dock anpassat till nya behov som uppkommit i samband med pandemin.

Coronapandemin har inneburit att funktioner som har tagits förgivet i socialarbetares yrkesroll har begränsats under pandemin. Hembesök och till och med vissa verksamheter som varit självklara, försvann i och med pandemin. Tidigare har dessa funktioner varit

11

strategier för att identifiera risker, nu är strategierna en risk i sig. Syftet med deras internationella mixade studie var därför att undersöka etiska frågeställningar som socialarbetare står inför under coronapandemin. Målet var att belysa det osynliga arbetet som socialarbetare genomför när de ska exempelvis respektera mänskliga rättigheter, genomföra riskbedömningar, skapa rättvisa och visa empati. Fokus i studien var även att skapa förståelse över hur coronapandemi har påverkat socialarbetares moraliska förhållningsätt samt vad som behövdes tänkas på för att genomföra ett etikarbete under kris. Det visade sig att det var likande i de flesta länder när det kommer till vilka etiska utmaningar social arbetare möttes av. Både i Japan och Pakistan upplevde socialarbetare svårigheter med att äldre inte accepterade coronapandemin, dem behövde därför fokusera på att lära ut kunskap kring hur de kan beskydda sig mot viruset. Det visade sig även att det både i Nord Amerika och Europa fanns det en oro över att distansarbetet skulle bli den nya normen. Banks m.fl. (2020) beskriver att den vanligaste utmaningen över hela världen beroende på rekommendationerna kring att de bör begränsa sina sociala kontakter, för att motverka smittspridningen. Socialarbetarna upplevde att det var svårt att genomföra riskbedömning i hur de skulle kommunicera med sin klient, de behövde många gånger överväga om de ska genomföra ett hembesök eller ta kontakt via telefon.

Hembesök anses vara en risk i sig, men äldres isolering samt ekonomiska svårigheter under Coronapandemi är en annan risk som socialarbetarna behövde överväga. I vissa fall kunde de genomföra hembesök, däremot upplevde socialarbetarna att skyddsutrustning begränsade deras kommunikation till klienten, såsom att förmedla och förstå icke verbala uttryck, begränsad förmåga att visa empati samt att de inte hade någon möjlighet till beröring för att visa gester av omtänksamhet samt försäkran. Socialarbetarna upplevde dock samtidigt att det är svårare att utreda behoven i telefonsamtal eftersom de inte kunde se personen, samt se vilka omständigheter klienterna levde i. Det framgick vidare att socialarbetare upplevde utmaningar eftersom de behövde prioritera sina resurser, trots att behoven ökade i samband med pandemin. Detta berodde på att resurserna begränsades på grund av att hembesök ska undvikas, tillgänglighet för digitala verktyg var begränsad samt att vissa verksamheter till och med stängde. Det visade även att det var svårt att fördela resurserna rättvist eftersom de i vissa fall endast hade ett telefonsamtal att utgå från i stället för ett hembesök. Forskarna belyser i deras studie att det alltid har funnits riskbedömning i sociala arbetet, men de resurser de vanligtvis använder för att kunna genomföra en riskbedömning, är i dagens läge en riskbedömning bara i sig.

I en annan mixad studie om socialtjänstens roll i krisberedskap genomförd av Björngren- Cuadra (2016) framkom ett resultat som visade att förebyggande arbete med krishantering var minimal och outvecklad. Resultat visade att det däremot fanns en vilja och motivation från yrkesverksamma att vara förberedda för en omställning vid kriser. Fokus i studien var att undersöka hur väl förberedd socialtjänsten i Sverige är inför en krissituation.

Genom enkäter och intervjuer framkom det att viss utbildning och information behövdes i förebyggande syfte vid en krishantering. Det framgick att omställningen från det vanliga arbetet inte hade blivit lika stor om det hade funnits förebyggande kunskap. Enligt Cook

12

m.fl. (2020) beskrivning om socialarbetares omställning till distansarbete under coronapandemin var upplevelsen att det var en snabb förändring. Forskarna har genomfört en kvalitativ studie i England, genom att ha intervjuat yrkesverksamma vars hemmiljö har blivit en ny arbetsplats. Resultatet visar att det kollegiala utbytet saknades samt att de spontana diskussionerna i olika ärenden försvann. Omställningen blev omtumlande samt skapade en problematik i hantering av sina arbetsuppgifter, tex distans från sina kollegor. Dock uppstod en motivation för hemarbete när organisationen erbjöd ekonomiskt bidrag till arbetsunderlag, exempelvis skrivbord, stol osv. Gemensamt för artiklarna är att ett förebyggande arbete, där omställning blir nödvändigt, är outvecklat samtidigt finns en motivation bland yrkesverksamma att förändring kan bidra till nya möjligheter.

Delaktighet vid användning av digitala verktyg

En bieffekt av coronapandemins rekommendationer i och med nedstängning samt karantän är att upplevelsen om ensamhet hos äldre har ökat (Bertic & Telebuh, 2020).

Isoleringen av socialt deltagande beror på att fysiska kontakter med andra nästintill har uteslutits. Hur kan detta motverkas och finns det alternativ för utveckling och minskning av social isolering för äldre? Tidigare forskning av digitalisering hos äldre visar att det finns möjligheter för att öka sitt sociala deltagande, informationsflöde samt bibehålla nära kontakter med familj och vänner. Sattari och Billore (2020) beskriver i sin kvalitativa studie om äldres upplevelse av livsstilsförändring under coronapandemins konsekvenser i Iran samt Indien. För äldre handlar det om att förändra och anpassa sin livssituation utifrån pandemins rekommendationer och lagar. He m.fl. (2020) beskriver i sin studie om socialt deltagande av äldre genom digitala verktyg. Studien består av insamlade enkätsvar från städer i Kina. Syftet handlar om att söka kunskap om hur medieanvändning påverkade äldre individers livssituation både fysiskt samt mentalt. En liknande studie utförd av Bertic och Telebuh (2020) har i deras syfte fokuserat på skillnaden mellan social och familjär ensamhet hos äldre under coronapandemin genom kommunikationsmetoder.

Informanterna bestod av drygt hundra äldre individer över 65 år som alla var boende i sina egna hem i Kroatien.

Gemensamt för dessa studier handlar om konsekvenserna av en pandemi för äldre och deras sociala livssituation. En stor oro fanns hos informanterna i studierna om hur förändringen av livssituationen skulle bli för dem. Nedstängningar av samhällen och avrådan för fysiska kontakter av äldre skapade stor rädsla (Sattari & Billore 2020). För att minska den sociala ensamheten beskriver Bertic och Telebuh (2020) att användningen av digitala verktyg bidrar till ökat socialt deltagande. Det främsta verktyget som användes var hemtelefoner eller mobiltelefoner för att öka den kommunikativa förmågan att hålla kontakt med familj samt vänner. Det visade en signifikant skillnad på social ensamhet och familjär ensamhet genom användningen av verktygen datorer för videosamtal och sociala medier är grundläggande för den mentala hälsan var att kunna hålla kontakten med vänner och familj. Resultatet visar att med kännedom om närståendes hälsa samt kontakten kan minska känslan av ensamhet. I He m.fl. (2020) studie jämfördes

13

medieanvändningen utifrån sociodemografisk bakgrund om äldres hälsosituation.

Resultatet visade att äldres bakgrund inte hade signifikant betydande del i användningen av medieanvändningen. Med andra ord finns det förutsättningar för de flesta äldre att använda sig av digitala medier för att minska sin upplevda ensamhet. Genom digitala medier kan såväl kontakt med vänner och familj, information upplysning, underhålla vardagen samt att delta i samhällsaktiviteter möjliggöras. Tillgången av tekniska verktyg som datorer, smartphones eller surfplattor finns ett stort utbud av som erbjuder en helt ny värld av kontakter, information samt nyheter. Tillgången av datorer samt surfplattor upplevdes vara enklare för yngre äldre, än för övriga äldre (He, m.fl., 2020). Det nya normala beskrivs av Sattari och Billore (2020) som äldres förmåga att anpassa sin livssituation utifrån rådande coronapandemins rekommendationer samt motivationen till att förbättra sin fysiska och mentala hälsa. Resultatet av studien visar att äldre har en stor anpassningsförmåga till de rådande omständigheterna under coronapandemin samt att de har förmågan att ställa om sina livssituationer därefter. Äldre visar sig vara mycket kapabla till att göra stora förändringar, vilket visar på en förbättrad hälsa både fysiskt samt psykiskt genom en digitaliserad aktivare vardag. Sammanfattningsvis kan äldres ensamhet och isolering minskas eller uteslutas genom en digitaliserad vardag. Äldre visar sig vara förändringsbenägna eftersom de anpassar sig utifrån den nya rådande pandemisituationen. Begränsningar som framgick handlar dock om äldres tillgång av tillexempel surfplattor, datorer samt mobiltelefoner samt även hur systemen är uppbyggda för att hanteras av äldre användare.

Däremot krävs det kunskap om digitala verktyg för att det ska kunna användas. I en studie av Zambianch m.fl. (2019) har det därför genomfört en kvantitativ studie där de har undersökt äldres attityder till användningen av digitala verktyg. Forskarna beskriver att Sverige är ett land som har visat sig använda digitala verktyg mest, medan Italien har visat sig använda det minst. Syftet var därför att undersöka skillnader om attityder till digitala verktyg i Sverige och Italien utifrån kön, ålder, utbildning och levandsstatus.

Resultatet visade att svenska äldre var mer positiva till digitala verktyg jämfört med italienska äldre. Det visade också att italienska äldres attityder till digitala verktyg påverkades av vilken ålder och utbildning de hade, ju högre utbildning och lägre ålder, desto mer positiva var dem. Det visade sig även att kön hade en betydelse för hur de såg på digitala verktyg i Italien, där var män mer intresserade av att lära sig tekniken tillskillnad från kvinnor. I Sverige var det däremot inte en större skillnad mellan män och kvinnor. I en annan studie av Delello och Mcwhorter (2017) har de undersökt om utbildning i digitala verktyg kunde förbättra äldres livsvillkor. Forskarna förklarar att tillgången till digitala verktyg samt kunskapen är sämre hos äldre. De har därför genomfört en mixad studie i USA, där syftet med studien var att studera om Ipads kunde förbättra äldres levnadsförhållanden. I undersökningen fick äldre först genomgå en utbildning i användningen av digitala verktyg, efter utbildningen fick deltagarna i studien sedan svara på en enkät och delta i en intervju. Resultatet visade att efter utbildning började mer än hälften av alla i studien använda sin Ipad dagligen. Över åttio procent av

14

alla deltagare i studien hade Facebook eller använde internet för andra intressen.

Deltagarna i studien upplevde även att den sociala isoleringen minskade eftersom de kunde kommunicera med vänner och familj lättare. Innan studien hade endast mer än femton procent använt en Ipad tidigare.

Teoretisk utgångspunkt

Den teoretiska utgångspunkten i studien kommer att vara handlingsutrymme. Det teoretiska begreppet är valt på grund av att fokus har lagts på att fånga olika aspekter av studiens syfte. Enligt Dunér (2020) är handlingsutrymme centralt inom socialt arbete eftersom det förekommer i både lagstiftning samt i yrkesrollen. Arbetsuppgifter inom socialt arbete är inte förutsägbara, vilket medför att de inte kan genomföra dem på rutin.

I socialtjänstlagen finns det därför ett handlingsutrymme för kommunerna att tolka själva.

Lagstiftningen beskriver dock inte medborgarnas rättigheter i detalj utan finns endast som ett ramverk. Av (prop. 2000/01:80) framkommer det att Socialtjänstlagens syfte är att garantera att kommunernas utför skyldigheten att tillgodose medborgarnas behov av bistånd. Det är dock upp till varje enskild kommun hur detta ska genomföras, därav har kommunen en handlingsfrihet. Vidare arbetar socialarbetare med hjälp av sitt handlingsutrymme.

Handlingsutrymme

Handlingsutrymme som enskilt ord finns inte med i Svenska akademins ordbok, därav kommer begreppet delas upp i handling samt utrymme för definition. Enligt Svenska Akademins ordbok (2015) definieras ordet handling som “något man gör” eller “utför”.

Utrymme definieras enligt samma ordbok som “tillräcklig plats”. Nationalencyklopedins (u.å) ordbok definierar ordet handling: (enstaka) yttring av (målinriktad) verksamhet.

Begreppet utrymme definieras på följande vis: (tillräckligt) rumslig utsträckning eller volym (för att något ska få plats; ibl. mer eller mindre abstrakt). Svensson m.fl. (2008) beskriver handlingsutrymme genom att det handlar om hur den enskilde socialarbetaren agerar, utifrån det utrymme som organisationens uppdrag givit, tex. lagar, förordningar och normer. Handlingsutrymme handlar dock inte bara om socialarbetarens möjlighet till att kunna välja, utan det innebär också att de bör ha professionell kompetens om att kunna bedöma rimliga och meningsfulla val utifrån kontexten. Svensson m.fl. (2008) beskriver även Lipskys definition om handlingsutrymme. Yrkesrollen som socialarbetaren tar på sig kallas av Lipsky för “street level bureaucrats” som Svensson m.fl. (2008) översatt till

“frontlinjebyråkrat”, “gräsrotsbyråkrat” eller “gatubyråkrat”. Lipsky ligger som grundare för innebörden av begreppet handlingsutrymme där socialarbetarens position ligger mellan myndighet och klient. Författaren menar att socialarbetaren representerar sin organisation vilket innebär att hen är en talesperson för sin myndighet. Socialarbetaren ska därför följa deras ramar samtidigt som hen ska arbeta utifrån att tillgodose medborgarnas behov. Enligt Lipsky påverkas handlingsutrymmet av tre olika faktorer.

Första faktorn handlar om att socialarbetarens handlingsutrymme påverkas av lagstiftning, regler samt vägledningar inom sin organisation, vilket den enskilda socialarbetaren sedan tolkar och implementerar. Den sociala kontexten som är andra

15

faktorer påverkar dock också handlingsutrymmet eftersom de i sin yrkesroll möter unika människor med olika livsvillkor. Slutligen menar Lipsky att det är socialarbetarens individuella kunskap samt erfarenhet som påverkar handlingsutrymmet. Socialarbetaren har därför frihet kombinerat med ansvar i sin yrkesroll, vilket beskrivs som handlingsutrymme. Lipsky menar därför att socialarbetare dras mellan att vara medmänniska och att vara organisationens representant, beroende på vad de utgår från, får handlingarna olika värde (Svensson, m.fl. 2008).

Enligt Svensson m.fl. (2008) påverkas handlingsutrymmet av flera olika faktorer.

Författarna beskriver att handlingsutrymmet påverkas av organisationens ramar, kontexten, enskildes yrkeskompetens, yrkesroll, samspel samt interaktion. Att ha en yrkesroll inom socialt arbete innebär att jobba för att hjälpa andra människor samtidigt som en representerar samt är en aktör för en organisation. Svensson m.fl. (2008) skriver att socialarbetarens yrkesroll handlar om att stärka, kommunicera, bedöma samt hjälpa människor med olika livsvillkor under stressade förhållanden. Det innebär också att arbeta med administration, planering samt kontrollera samhällets resurser. Författaren beskriver vidare att socialarbetare ofta ställs inför att möta människor med varierande livsvillkor samt oförutsägbara händelser. Handlingsutrymmet är därför ett nödvändigt hjälpmedel för socialarbetare.

Svensson m.fl. (2008) menar att en socialarbetare intar olika roller beroende på vilken kontext hen befinner sig i. En yrkesroll är socialt skapad som påverkas av organisationens formella ramar såsom regler och lagar. Det handlar å andra sidan också om socialarbetarens individuella förväntningar på rollen utifrån sin position i organisationen, men också av de samhälleliga förväntningar som råder hos medborgarna. Utifrån dessa faktorer samt samspel till andra i arbetsgruppen, kommer den enskilda socialarbetaren tolka sin roll som sedan påverkar handlingsutrymmet. Det framgår även att samverkan mellan arbetsgruppen har en stor betydelse i hur handlingsutrymmet råder. En stark profession arbetar efter att förändra utrymmet till det bättre, medan en svag profession arbetar endast som organisationens verktyg, utan att påverka utrymmet som givits. Ett bra samarbete kan också medföra att arbetsgruppen får gemensamma uppfattningar om vad de vill och kan uppnå med insatsen. På grund av den anledningen kan den enskildes sätt att agera påverka vilket handlingsutrymme som föreligger inom organisationen.

Författaren skiljer mellan att agera kollektivt samt agera individuellt. Enligt Svensson m.fl. (2008) påverkas samspelet med andra inom en organisation av interaktionen.

Interaktion handlar om kommunikation samt hur en förhåller sig till andra människor. Av samma anledningar är även samspel till sina klienter en förutsättning, samspel kan nämligen bidra till god integration och kommunikation gentemot sina klienter. Det är i denna kommunikation som uppfattningar skapas som vidare möjliggör klientens delaktighet.

Enligt Svensson m.fl. (2008) kan dock handlingsutrymme innebära ett dilemma för socialarbetare. Socialarbetare kan med hjälp av sitt handlingsutrymme anpassa sig

16

gentemot sina klienter, å andra sidan ger handlingsutrymme ett ansvar för sitt eget handlade som kan medföra en risk att låta socialarbetaren fritt handla. Socialarbetarens handlingsutrymme påverkas även utifrån hur socialarbetaren använder sitt språkbruk med andra människor, dels hur hen uttrycker sig i både tal- samt skriftspråk i förhållande till klienter och till andra professioner i samverkan. Det handlar även om vilken kunskapserfarenhet socialarbetaren innehar och vilket tillvägagångssätt som är lämpligast att utföra i mötet med klienten. Skau (2007) menar att detta även resulterar i att socialarbetare har en stor makt gentemot sina klienter. Författaren förklarar makt genom att beskriva exemplet att makt handlar om vem som har störst chans att få sin vilja igenom.

Hjälparen (biståndshandläggaren), har en stor makt tillskillnad från klienten. Det är nämligen biståndshandläggarens tolkning av samtalet som dokumenteras i utredningen, vilket sätter klienten i ett underläge till biståndshandläggaren. Socialarbetarens fria handlingar innebär därför att en enskild socialarbetare har makten att beroende på handling, påverka klienters liv. Vid olika tillfällen kan en socialarbetare behöva genomföra arbetsuppgifter utan att hinna fundera över tillvägagångsättet innan. Å ena sidan får då socialarbetaren förlita sig på sin grundläggande kunskap om vad som blir mest lämpligt, dock utan att tänka efter innan. Å andra sidan finns idealet om att det sociala arbetet ska vara välgrundat mellan handling och kunskap som inte alltid fungerar i det praktiska arbetet. Kunskap om handlingsutrymmet utvecklas inom det sociala arbete ständigt, socialarbetare behöver då ha ett kritiskt förhållningssätt till sitt handlingsutrymme för att kunna se nya möjligheter eller begränsningar. Å ena sidan kunna se på sin yrkesroll utifrån klientens perspektiv, å andra sidan kunna se på yrkesrollen utifrån organisationens perspektiv om processen runt sitt handlingsutrymme (Svensson m.fl. 2008).

Metod

Studien handlar om att söka kunskap utifrån ett professionsperspektiv. På grund av studiens fokus har en kvalitativ ansats valts, det bidrar till att skapa en förståelse utifrån informanternas synsätt och tolkning av sin sociala verklighet i en specifik kontext (Bryman, 2018). Barbosa da Silvia och Wahlberg (1994) menar att om synsättet finns att människan är unik är kvalitativ ansats nödvändig i en studie. Synsättet om människans handlingar samt beteende inte går att förutbestämma, precis som författarna menar är därför kvalitativ ansats nödvändig i denna studie. Datamaterialet utgår från biståndshandläggares upplevelse om att tillförsäkra äldres delaktighet vid utredningsprocessen. Vidare kommer deltagare och informant användas synonymt för biståndshandläggare. En kvalitativ ansats bidrar till att studera upplevelser ur dess vardagliga miljö av både möjligheter, hinder samt hur detta hanteras. Till skillnad från kvalitativ ansats har kvantitativ enligt Bryman (2018) en viss utgångspunkt i det naturvetenskapliga tillvägagångssättet, där det finns en objektiv syn på verkligheten.

Kvantitativ forskning handlar om att mäta och få fram resultat som går att generalisera, en grupp individer är därför representativ för sin population. I en kvantitativ ansats är forskaren mer intresserad av att mäta olika företeelser där innebörden handlar mer om

17

siffror än ord. Vidare är det även vanligt att använda sig av enkäter vid kvantitativ ansats, empiriska materialet i denna studie hade därför inte fått nyanserade beskrivningar av biståndshandläggarnas upplevelser.

Enligt Bryman (2018) är observationer, intervjuer och fokusgrupper vanligt förekommande tillvägagångssätt att inhämta kvalitativa data. Den mest klassiska metoden är dock intervjuer, eftersom den metoden bidrar till flexibilitet samt ett icke specifikt styrt tillvägagångssätt. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver att en kan lära känna andra människor genom ett samtal, eftersom samtal bidrar till att information ges om en människas erfarenheter, känslor, attityder samt deras arbetssituation. Bryman (2018) menar att semistrukturerad intervju bidrar till att kunskap inte bara skapas av samtalet, utan också i interaktionen mellan båda parter. Både forskaren samt informanterna är därför bidragande parter till att kunskap skapas i studien. Datainsamlingen har därför genomförts med intervjuer för att fånga biståndshandläggares egna upplevelser om deras arbetssituation. För att skapa förståelse för människans handlingar behövs därför en ansats som skapar den möjligheten, på grund av det är kvalitativ ansats i form av intervju vald för denna studie.

Vid en semistrukturerad intervju menar Bryman (2018) att det ställs öppna frågor till informanten utifrån en generell och allmän intervjuguide. Semistrukturerad intervju är flexibel med ändå strukturerad, eftersom det finns en intervjuguide att utgå från. Det finns även utrymme om flexibilitet att ändra riktning utifrån vad deltagaren berättar i samtalet.

Beroende på vad informanten berättar kan ordningsföljden av frågorna variera, eller öppna upp för nya frågor för att belysa det som anses vara viktigt för informanten. Detta har hanterats genom att en intervjuguide (se bilaga 2) gjordes utifrån studiens frågeställningar. Öppna frågor formulerades utifrån de olika frågeställningarna för att få ett övergripande perspektiv om svar. Enligt Bryman (2018) betyder metoden att den bidrar till att belysa informanternas individuella sätt att formulera sin egen berättelse.

Genom en intervjuguide finns det också möjligheten att utgå från olika teman som genomsyrar studiens övergripande syfte från olika perspektiv, genom följdfrågor kan en större och mer betydande berättelse komma fram av deltagaren. Semistrukturerad intervju i denna studie bidrog därför till att skapa en förståelse utifrån biståndshandläggarnas synsätt på grund av att öppna frågor ställdes. Beroende på vad biståndshandläggarna berättade fanns också möjlighet att ställa följdfrågor vid intervjuerna för att följa upp samt att förstå då det uppstod olika berättelser. Detta hanterades genom att vid intervjuerna ställdes följdfrågor till biståndshandläggarna för att fånga upp en helhet samt för att intervjuarna skulle förstå kontexten i berättelserna. Enligt Bryman (2018) är intervjuer den mest klassiska insamlingsmetod inom kvalitativ forskning på grund av att den metoden bidrar till flexibilitet och ett icke specifikt styrt tillvägagångssätt. Till skillnad från kvalitativ ansats har kvantitativ metod, exempelvis enkät, förbestämda frågor. En enkät kan även ha slutna frågor med bestämda svarsalternativ för informanterna. Denna metod anses vara bra om en vill mäta resultatet samt undersöka en stor grupp individer.

En kvalitativ intervju tar längre tid att genomföra eftersom en ska försöka förstå

18

exempelvis biståndshandläggarnas synsätt. Semistrukturerad intervju lägger dock vikten i att söka förståelse för deltagarnas resonemang vid frågeställningarna medan det i de kvantitativa frågorna söker mer generella svar kring det undersökande fenomenet. I denna studie läggs tonvikt på att förstå biståndshandläggarnas synsätt och erfarenheter. Studien utgår också från att varje biståndshandläggare är unik och kunskap kommer därför skapas utifrån deras egen kontext.

Urval

Urvalet för studien begränsades till att enbart handla om biståndshandläggares erfarenheter samt deras upplevelse av sin arbetssituation. Studiens syfte samt frågeställningar är därför en vägledning till hur urvalet har begränsats. Fokus ligger på att skapa förståelse samt kunskap om hur biståndshandläggaren arbetar i tider när digitalisering tar en bredare plats inom sitt dagliga arbete. I studien har författarna utgått från ett könsneutralt synsätt, vilket innebär att urvalet begränsades endast till biståndshandläggare. Av en slump valde dock endast kvinnor att delta i studien. Detta innebär att urvalet i denna studie har varit ett målstyrt urval, där specifik erfarenhet efterfrågas (Bryman 2018). För att inhämta specifik kunskap om hur biståndshandläggare arbetar i en alternativ vardag tillfrågades enhetscheferna för äldreomsorgen i några kommuner över hela Sverige. Biståndshandläggare blev även tillfrågade genom forskarnas kontaktnät där ingen personlig koppling fanns sedan tidigare. I övrigt togs telefonkontakt med enhetscheferna för att lättare informera om studiens övergripande syfte samt innehåll. Liknande svar från cheferna som blev tillfrågade var att de bad om att få informationen skriftligt via e-mail, eftersom de vill ha möjligheten att kunna vidarebefordra frågan om att delta till avdelningens biståndshandläggare. En del chefer berättade redan från början att de har en stor arbetsbelastning för tillfället, möjligheterna att medverka kunde därför bli besvärlig. Det var även vissa enhetschefer som inte var kontaktbara, dessa valdes då bort från urvalet. Biståndshandläggare som valde att delta var från fyra olika kommuner, tre biståndshandläggare arbetade i mindre kommuner och resterande tre arbetade i stora kommuner. Det är ett varierat åldersspann mellan 22 till 60 år och även ett stort spann av antal år inom branschen, från ett år upp till 20 års yrkeserfarenhet. Totalt antal medverkande var sex biståndshandläggare med inriktning äldreomsorgen. Bryman (2018) hävdar att relevant urvalsstorlek som problematisk att definiera, det beror helt på vad det är för slags forskning samt dess omfång. Vidare beskrivs detta i ett sammanhang om studiens mättnad också kallad teoretisk mättnad. Det handlar om att urvalet representerar yrkesverksamheten eller i detta fall en yrkesgrupp med personer. Grunden till antalet för urvalet ligger i fem grundpelare som bör tas hänsyn till. Det handlar om studiens mättnad, variation, minimikrav, stil och forskningsfrågor. I denna studie fokuserades det på att hitta biståndshandläggare från olika kommuner. Enligt Bryman (2018) behövs variation genom urvalet för att kunna se olika perspektiv och berättelser i en bredare kontext. Informanterna kan dock visa på viss kunskap till svar på studiens syfte samt tillräckligt för studiens kapacitet. Sex biståndshandläggare har