• No results found

ARBETSRAPPORTER Kulturgeografiska institutionen

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "ARBETSRAPPORTER Kulturgeografiska institutionen"

Copied!
55
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

ARBETSRAPPORTER

Kulturgeografiska institutionen

Nr. 735

___________________________________________________________________________

KVARTERSSTADENS ÅTERKOMST?

Visioner och rektioner på ett tätare Stockholm

Anders Ågren

Uppsala, juni 2010 ISSN 0283-622X

(2)

Förord

Denna uppsats är skriven under våren 2010 som examinerande för Mastersprogrammet i Kulturgeografi vid Uppsala universitet. Jag vill rikta ett stort tack till alla er som ställde upp på intervju och därmed bidrog, inte bara med värdefull information till denna uppsats färdigställande, utan också gav nyttiga tips och visade intresse.

Ett speciellt tack till min handledare Sofia Cele som bidragit med många idéer, kloka råd och uppmuntrande ord på vägen.

Uppsala juni 2010 Anders Ågren

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 3

1.1 Syfte och frågeställning 4

1.2 Avgränsning 4

1.3 Disposition 5

1.4 Metod och material 5

1.4.1 Diskussion om teorier 6 1.4.2 Observation 7 1.4.3 Intervjuer 8 1.5 Begrepp 9 2. STADSRUMMET 10 2.1 Funktionsuppdelning 11 2.2 Sattelitstäder/Förorter 12

2.3 Kritik mot funktionsuppdelningen och modernismen 13 2.4 ”Rätta till modernismens misstag” – ”läka stadens ”sår” 16

2.5 Nätverkssamhället 18

2.6 Teorier om täthet 19

2.7 Sammanfattning 21

3. URBANITET OCH STADSMÄSSIGHET 22

3.1 Ett tätare Stockholm 22

3.2 Kvartersstruktur 25 3.3 Offentlighet 31 3.4 Funktionsblandning 33 3.5 Genomströmning 34 3.6 Sammanfattning 34 4. HAMMARBY SJÖSTAD 36 5. NORRA STATIONSOMRÅDET 42 6. SAMMANFATTANDE DISKUSSION 48 7. REFERENSER 53

(4)

1. INLEDNING

En assyrier bosatt i Australien frågade mig, i egenskap av svensk, hur det är i den assyriska communityn i Södertälje. Det visste jag inte, för jag har aldrig varit där. Och ingen jag känner har varit där. Man tar sig i regel bara dit om man har ett specifikt ärende i området. Är man i New York är det naturligt att förr eller senare besöka Chinatown, även om man inte på förhand hade planerat det. Men förutsättningarna för att locka besökare till en svensk förortsenklav skiljer sig från New Yorks rutnätsmönster med dess befolkningstäthet, genomströmning och verksamhetslokaler i bottenvåningarna, vilket ger den möjlighet att besitta ett utbud som lockar till sig besökare1. Hade den assyriska communityn i Södertälje varit lokaliserad i ett kontinuerligt gatunät som var sammanknutet med övriga stadsdelar i staden och med möjlighet att starta verksamheter i bottenplan, hade det kanske funnits möjlighet för en lika spännande stadsdel som New Yorks Chinatown. En kontinuerlig stadsplan ger anledning och möjlighet att spontant röra sig mellan områden vilket jag menar inte är fallet i många förortsenklaver med modernistisk utformning. Åtminstone ges möjligheten rent fysiskt; det finns givetvis sociala och kulturella barriärer i många storstäder världen över som inte går att urskilja i gatustrukturen. Men med ett kontinuerligt gatunät ges åtminstone de yttre förutsättningarna för ett rikt stadsliv.

Denna uppsats handlar om den samtida trend inom svensk stadsplanering där man avser skapa, vad som från planerarhåll kallas för, attraktiva och urbana stadsmiljöer i kvartersform. I nästan varje medelstor eller större svensk stad pågår eller planeras det för nya bostadsområden i stadsnära lägen i tidigare hamn- eller industriområden. Exempel på sådana områden är Hammarby sjöstad och Norra Stationsområdet i Stockholm, vilka kommer att tjäna som exempel i denna uppsats.

Den modernistiska stadsplaneringen som pågick mellan 1930-1970-talen, och som hade sin kulmen i och med de så kallade miljonprogramsåren 1965-1975, efterlämnade ett stadslandskap med uppdelade funktioner åtskilda av obebyggd mark. Under dessa år sökte sig stadsplaneringen bort från den funktions- och trafikintegrerade staden. Dagens stadsplanering syftar snarare till att återskapa densamma genom att skapa nya trafik- och funktionsintegrerade områden. Såväl i Sverige som i övriga skandinaviska länder framhålls den funktionsintegrerade staden som ett önskvärt mål för stadsutvecklingen2. Det verkar som att 2000-talets stadsplanering har den ”gamla staden” som förebild.

En allt större andel av jordens befolkning bor i städer, fler och fler flyttar till världens storstäder som blir allt fler och större.3 Hur framtidens städer kommer att förhålla sig till krav på alla former av hållbarhet känns allt viktigare då de upptar allt större del av jordens befolkning och därmed utrymme och resurser. Därför är det på sin plats att tänka att världens städer bör utnyttja ytan bättre och den trend som nu råder i Sverige och övriga världen med inåtväxande städer känns minst sagt aktuell när det kommer till att utnyttja ytan. Denna uppsats kommer dock inte att behandla miljöfrågor eller liknande, utan fokusera på sociala

1

Söderlind, Jerker, (1998) Stadens renässans, SNS Förlag Stockholm 1998, s 67-68

2

Bellander, Gunilla, (2005) Blandstaden – ett planeringskoncept för en hållbar bebyggelseutveckling, Boverket 2005, Tillgänglig online: http://www.boverket.se/Global/Webbokhandel/Dokument/2005/blandstaden.pdf, s 6

3

Hörnqvist, Magnus, Lund Hansen, Anders, Pettersson, Hanna, Unsgaard, Olav, Wennerhag, Magnus, (2005)

(5)

aspekter i de nya områden som skapas i Stockholm med målet att ”utvidga stadskärnan”. Fokus kommer att ligga på vad målen och visionerna med de nya områdena varit och vad resultatet blivit.

Efter andra världskriget växte städerna i Sverige och Europa mestadels utåt. Det verkar som att det senaste decenniet är en vändpunkt, städerna skall inte ta upp mer yta, trenden är istället att de ska växa inåt. Fenomenet med inåtväxande städer utgör av allt att döma en betydande del av samtida stadsbyggnadsdiskurs, skapandet av nya stadsmässiga miljöer är minst sagt omfattande. Det borde följaktligen vara av intresse att undersöka reaktioner på och upplevelser av dessa områden, och inte minst att jämföra dessa med den ursprungliga visionen.

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att jämföra visioner om en utvidgad stadskärna, som finns från centralt planerarhåll i Stockholm, med utläsbara resultat i de för uppsatsen aktuella exempelområdena Hammarby sjöstad och Norra Stationsområdet. Syftet med dessa båda områden är att skapa levande, attraktiva och urbana miljöer som bygger vidare på kvartersstaden som en förlängning av stadskärnan. Jag angriper syftet genom att fokusera på ett antal begrepp som jag urskiljt som centrala såväl vid litteraturgenomgång som i stadsbyggnadsdebatten samt vid intervjuer.

Uppsatsen har tre formella frågeställningar:

1) Vad menar Stockholms planerare, debattörer och arkitekter med begreppen stadsmässighet och urbanitet?

2) På vilket sätt ska detta åstadkommas och kan dessa kvaliteter urskiljas i de färdigbyggda områdena?

3) Vilken är målgruppen för denna typ av områden?

Hammarby sjöstad har valts ut som exempelområde eftersom det funnits i ett antal år och därmed haft möjlighet att ”sätta sig” en aning. Norra Station är valt eftersom det, likt Hammarby sjöstad, har planerats i syfte att förlänga stadskärnan. Norra Stationsområdet kommer, när det står färdigt, att bli det mest högexploaterade området i Stockholm. Därmed kommer uppsatsen att behandla ett befintligt område och ett framtida, vilket skulle kunna innebära problem i en jämförande aspekt. Men jag har för avsikt att med min uppsats blicka både framåt och bakåt i min analys av stadsbyggnadsplanerna.

1.2 Avgränsning

Uppsatsen analyserar stadsbyggandet utifrån människors bilder av stadsmiljöer, deras sociala möten, rörelse och upplevelse av stadsmiljöer i sin vardag.

Att bygga attraktiva stadsnära boendemiljöer är en del av Stockholms strategi för att möta det inflyttningstryck staden möter och samtidigt göra staden mer attraktiv. Stockholm

(6)

stad och Stockholmsregionens strategi för stadsutveckling begränsas inte till att skapa attraktiva stadsmiljöer i de halvperifera lägena som omger innerstaden. Parallellt med denna utveckling pågår andra projekt som till exempel utveckling av regionala centra, så kallade noder, vilket syftar till att skapa ett flerkärnigt system för att bland annat motverka urban sprawl4. Stockholm kommer att bli större inom befintliga gränser. En del i detta är att centrum ska utvidgas eftersom det idag är för litet5 6 7. Det är dessa områden, som får innerstaden att växa utåt som uppsatsen analyserar. Dessa områden är uppförda som helt nya stadsdelar på mark där det tidigare inte varit bostadsområden. Mitt val att fokusera på dessa områden har att göra med att det är här den betydande delen av innerstadens utveckling sker då inga större förtätningsbehov har identifierats i de centrala delarna av Stockholm då dess exploatering redan är så pass omfattande8. De ändringar som görs inne i den befintliga stadskärnan är förhållandevis små och dess effekt på urbaniteten i Stockholm bör anses vara begränsad.

1.3 Disposition

Efter det inledande kapitlet, innehållande en genomgång av metod och material, följer ett teoriavsnitt där jag går igenom ett antal för uppsatsen relevanta teorier om stadsplaneringshistoria, delvis internationell men med fokus på svenska sammanhang. Denna del tar avstamp i 1800-talets industrialiserade städer och följer i kronologisk ordning städernas rumsliga utveckling fram till kritiken av modernismen.

Centralt för uppsatsen är begreppen urbanitet och stadsmässighet. För att reda ut vad dessa begrepp innebär och innehåller kommer de att avhandlas i kapitel 3. Detta kapitel inleds med en genomgång av Stockholms strategier för en tätare och växande stad. I kapitel 4 och 5 kommer jag att behandla uppsatsens exempelområden Hammarby sjöstad och Norra Stationsområdet. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande diskussion.

1.4 Metod och material

I följande avsnitt presenteras de metoder som studien använder sig av. En genomförlig genomgång av de olika metoderna görs och förklaras ingående, dessutom vägs de olika metodernas för- respektive nackdelar mot varandra.

Olika typer av metoder passar till olika sorters frågor. Uppsatsens olika frågeställningar har därför lösts på olika sätt, med en eller flera metoder. För att svara på vad planerare menar med urbanitet och vad deras planer för framtidens Stockholm syftar till, är givetvis intervjuer och genomgång av planskisser att föredra. För att svara på om de aktuella områdena blivit den typ av områden som planen varit har intervjuer med berörda personer samt fältobservationer utförts. Dessutom har debatten som förts granskats, för att på så sätt skapa mig en bild av hur olika planer och idéer mottagits. Jag har i första hand använt mig av debattartiklar från de största dagstidningarnas hemsidor, Dagens Nyheter (www.dn.se) och Svenska Dagbladet (www.svd.se). Dessutom inkluderar genomgången en debatt förd på ABF-huset i Stockholm med temat Vem har makten över planeringen i Stockholm (2010-04-07) och ett

4

Intervju med Göran Johnsson, Regionplanekontoret, 2010-04-07, kl. 13.00

5

Intervju med Göran Johnsson, Regionplanekontoret, 2010-04-07, kl. 13.00

6

Intervju med Aleksander Wolodarski, Stadsarkitekt, Stockholms stadsbyggnadskontor, 2010-04-08, kl.10.00

7

Intervju med Niklas Svensson, Stadsbyggnadskontoret, 2010-04-09, kl. 13.00

8

(7)

lunchseminarium i Stockholms stadshus med namnet Framtidens Stockholm (2010-05-21), där en hel del intryck hämtats.

Information gällande de båda exempelområdenas mål, visioner och strategier har inhämtats från officiellt planeringsmaterial. Jag har granskat planer, visioner och strategier från planerare i Stockholm inhämtat från Regionplanen (Tätare Stockholm, Rapport 8:2009) och Stockholms Översiktsplan 2009 (ÖP09). Detta har kompletterats med intervjuer med inblandade aktörer på stadsbyggnadskontoret i Stockholm.

För att kunna bedöma de aktuella områdena som uppsatsen undersöker måste relevanta begrepp redas ut. Planerarnas mål med områdena är att de ska vara urbana och stadsmässiga, för att analysera dessa begrepp kommer jag att gå igenom ett antal grundläggande förutsättningar för vad som kännetecknar dessa begrepp. Detta görs med hjälp av såväl teorier som intervjuer. När visioner, planer och strategier jämförts med intervjuer har jag skapat mig en bild av såväl den ”skapande” sidans syn på frågeställningen som den ”mottagandes”.

Metod är inte bara något som är av ren instrumentell karaktär. Metoden är förvisso de verktyg som undersökningen använder sig av men den viktigaste biten är undersökarens (min) egen inställning. Det är viktigt att inta ett brett förhållningssätt och inte tro att metoden bara handlar om teknikerna och procedurerna. Metodfrågor är en inte på något sätt avgränsad del av forskningsprojektet utan en ständigt pågående process som verkar under hela arbetets gång. Förmågan att vidareutveckla sina metoder efter hand är en grundläggande sten i arbetet.9

1.4.1 Diskussion om teorier

Uppsatsen inleds med ett teoriavsnitt. En litteraturstudie har genomförts i syfte att skaffa en bred bild och inblick i ämnet. Eftersom en central del av uppsatsen handlar om att täppa till de hål i stadsbilden som modernismen och funktionsuppdelningen skapat har en betydande del av litteraturen inhämtats från litteratur som är kritisk till 1900-talets funktionsuppdelning av staden, här har jag till stor del använt mig av Jerker Söderlind och Jane Jacobs och deras teorier om förutsättningar för stadsliv. Detta ger såväl ett svenskt som internationellt perspektiv på ämnet. Teorier om urbanitet och människors rörelse och uppfattning om stadsrummet är inhämtade från bland andra Louise Nyström, Bo Grönlund, Kevin Lynch med flera.

För att förstå varför stadslandskapet ser ut som det gör idag måste man veta hur det såg ut igår, och för att förstå varför det såg ut som det gjorde igår måste man förstå hur det såg ut i förrgår. Det är därför viktigt att förstå de missgynnsamma förhållanden som rådde i svenska städer och som föranledde behovet av att bygga nya bostäder under 1900-talet. Därför tar teoriavsnittet sin början i 1800-talets svenska städer och den problematiska situation som rådde på flera håll i städerna under denna tid.

En teori är inte en absolut sanning, en teori är en tänkbar förklaring, ett antagande om en kausal relation.10 Detta är något som tas i beaktning genom hela arbetet. Det som skrivs är författarens bild av det som denna har forskat och kan bara stå för just denne, en

9

Alvesson, Mats och Deetz, Stanley, (2000) Kritisk samhällsvetenskaplig metod, Studentlitteratur, Lund 2000, s 11

10

Esaiassion, Peter: Gilljam, Mikael: Oscarsson, Henrik: Wängerud, Lena (2007) Metodpraktikan: konsten att

(8)

litteraturstudie innebär att många olika författares åsikter klumpas ihop och en översiktlig bild skapas av en stor mängd litteratur. Valet av litteratur som tas fram för läsning riskerar naturligtvis att bli ett subjektivt urval. Det har genom arbetet varit till stor hjälp att konsultera min handledare som, kunnig inom ämnet, varit med och granskat urvalet.

1.4.2 Observation

Ett av uppsatsens syften är att analysera upplevelsen av urbanitet och stadsmässighet med allt vad det innebär. För att på bästa sätt förstå de mönster jag söker har observationer i de

aktuella områdena genomförts.

Fältobservationen innehåller två delmoment vilka har flutit in i varandra, varpå observationen varit delvis öppen och delvis dold.11 Den ena delen har bestått i att jag observerat området i sig, områdets utformning och människors rörelse och uppträdande. Denna del är alltså dold observation. Den andra delen av observationen har inneburit att jag talat med människor som rört sig i området, såväl boende som besökare. Under dessa samtal/intervjuer har jag varken skyltat med eller dolt vad jag har för avsikt med mitt ärende dit. Här blir observationen således öppen.

Genom att observera människor i deras naturliga situationer ser man hur de rör sig och agerar i verkliga livet. När man observerar får man förstahandsinformation om sociala samspel och processer, vilka intervjuundersökningar och textanalyser endast kan ge indirekt och andrahandskunskap om. I och med direkta observationer berikas uppsatsen med autentiska sociala samspel från verkligheten.12

Under dessa fältobservationer har jag med anteckningsblock och penna till fots besökt uppsatsens exempelområden. Av naturliga skäl är det endast i det färdigställda Hammarby sjöstad som jag har kunnat observera miljöer och människors mönster och beteenden i stadsmiljön.

Under observationerna har jag även samtalat med människor på plats i de aktuella områdena, såväl boende som arbetande och besökande. Att hejda folk på gatan verkar ha inneburit lite av ett överrasknings- och ibland stressmoment för de tillfrågade, vilket kan ha inverkat på deras svar. Genom att försöka föra konversationen på en så avslappnad nivå som möjligt har jag hoppats på att svarspersonerna har känt sig bekväma och avgett svar som ligger så nära deras åsikter som möjligt. Trots detta är jag medveten om att svaren kan ha inslag av att vara nyanserade från svarspersonernas sida.

Jag är också medveten om att det finns en risk att de intervjuade personerna förenklar sina upplevda situationer och sammanhang. Svarspersonerna är inte lika inriktade på att lösa problemet som i en realistisk situation. Dessutom kan svar som ges av svarspersoner till exempel vara en önskad upplevelse av en viss situation. Därför kan det vara vanskligt att dra slutsatser av åsikter som uttrycks i en intervjusituation. Detta gör den autentiska observationen än viktigare då värderingarna aktualiseras i verkliga situationer.13 Samtidigt bör man kritiskt granska svarspersonernas åsikter och reflektera både en och två gånger hur

11

Repstad, Pål, (199), Närhet och distans, Studentlitteratur, ISBN 91-44-01020-6, Lund, 1999, s 28-32

12

Repstad, (1999), s 23-24

13

(9)

fråga

s en hel del jämförelser med New York. Om ingen annan älla anges är jämförelserna i uppsatsen mina egna observationer, inhämtade under hösten

ig i staden.

Detta

rkar med sina space syntax-analyser i Regionplanen. Dessutom har min handledare Sofia

mvister och ser därmed staden på olika sätt,

se att kunna jämföra olika svar på samma fråga.

n ställs, hur svarspersonen uppfattar den och fundera på orsaker till deras upplevelse av ämnet.

Det faktum att det i stadsbyggnadsdebatten med jämna mellanrum görs jämförelser med New York från såväl planerare, journalister, forskare och debattörer, har gett mig intrycket att detta är en stad som många som följer debatten förväntas kunna relatera till. Därför kommer det även i denna uppsats att göra

k

2009 då jag befann m

1.4.3 Intervjuer

avsnitt handlar om samtalsintervjuer som är planerade på förhand, med på förhand utvalda personer som är relevanta för uppsatsen.

Från centralt stadsplanerarhåll har jag, för att skapa en bredare förståelse för planer och visioner, intervjuat Göran Johnson från Regionplanekontoret samt Malin Olsson, Niklas Svensson och Aleksander Wolodarski från Stadsbyggnadskontoret. Dessutom har jag intervjuat forskare och arkitekter som på ett eller annat sätt deltagit i debatten och därmed bidrar med ”mottagande” åsikter om ämnet. Bland dessa återfinns Ola Andersson, arkitekt och debattör, Ann Legeby, arkitekt, Moa Tunström, forskare samt Alexander Ståhle, landskapsarkitekt och teknologie doktor. Ståhle bör även delvis anses tillhöra planerarsidan då han medve

Cele även fungerat som intervjuobjekt och bidragit med information i sin roll som forskare.

Intervjupersonerna är utvalda för att på bästa tänkbara sätt omfatta det fält jag vill undersöka. Jag har ämnat hitta intervjupersoner som företräder olika infallsvinklar och därmed få ett så brett perspektiv som möjligt. Genom att välja intervjupersoner som är så olika varandra som möjligt får man en bredare och mer generell bild utifrån intervjuerna14. Intervjupersonerna kommer från olika ideologiska he

vilket inneburit att det ibland talats olika ”språk” angående staden. Detta har gett mig som intervjuare ytterligare skäl att tolka extra noga.

Antalet intervjuer var inte på förhand bestämt. Istället har jag efterhand känt efter när den ”mättnad”, som Repstad uttrycker det, infinner sig. Då man börjar känna att ny information inte längre tillför något är det dags att sluta. Om man intervjuar för många personer tappar man dessutom lätt översikten och analysen kan bli för ytlig.15 Under intervjuerna har jag inte följt något förutbestämt manus, däremot har jag använt mig av stödord som använts som minneslista snarare än schema. Genom att hålla intervjun flexibel kan jag följa upp intervjupersonens svar med följdfrågor eller be intervjupersonen att fördjupa sig. Allteftersom intervjuerna betas av ges svar på vissa frågor medan nya dyker upp. Därför ändras intervjumallen hela tiden. Detta innebär dock inte att jag undviker att fråga olika intervjuobjekt samma frågor; det är av intres

14

Repstad, (1999), s 67

15

(10)

Vissa

mtalsform snara

l exempel efter en kvalitativ intervju där man känt sympati för den erson man pratat med. Det är viktigt att här påminna sig om att man framförallt ska vara

kning.18

k inte att det måste vara raka gator med kvadratiska eller rektangulära kvarter utan an även ha andra former. I brist på bättre benämningar kommer därför detta begrepp att nvändas.

frågor är dock av den art att fakta inte behöver upprepas.16 På detta sätt hoppades jag kunna få med just den information jag sökt.

Intervjuerna har genomförts på neutral plats eller på svarspersonens arbetsplats. Intervjuobjekten har i varje enskilt fall själva fått föreslå tid och plats. I intervjufasen använde jag mig inte av bandspelare, utan antecknade endast, trots bandspelarens alla fördelar. Bandspelarens inverkan på intervjuobjektet kan vara hämmande, och ge en konstlad situation17. Målet med mina intervjuer har varit att skapa en konversation i sa

re än frågestund, vilket jag alltså anser hämmas av bandspelaren. Genom att genomföra intervjuerna på detta sätt har jag försökt minimera intervjuformens alla fallgropar.

Det finns en risk att man blir alltför lojal gentemot det insamlade informationsmaterialet, til

p

lojal mot sin fors

1.5 Begrepp

I uppsatsen behandlar jag det kontinuerliga, sammanhängande gatusystemet. Rutnätsmönster är det ord som kanske bäst översätter engelskans grid. Båda dessa ord kan dock uppfattas som den raka schackmönstrade kvartersform som finns i till exempel många amerikanska städers centra. I denna uppsats kommer ordet rutnätsmönster betyda ett sammanhängande gatunät, det betyder doc k a 16 Repstad, (1999), s 64 17 Repstad, (1999), s 71 18 Repstad, (1999), s 95

(11)

2. STADSRUMMET

Följande kapitel kommer att, utifrån ett antal olika teorier, beskriva stadens utveckling utifrån ett kvartersstrukturmässigt perspektiv. Med detta vill jag skapa en förståelse för de olika typer av kvartersstrukturer, och framförallt människors förhållande till dessa, som existerat från 1800-talet och fram till idag. Att avstampet tas just här har två anledningar. Jag menar att det är av betydelse att skapa sig en förståelse för de förhållanden som rådde i delar av städerna under denna tid. Denna bakgrund, anser jag, är viktig att ha i åtanke då den modernistiska stadsplaneringen behandlas. Dessutom är det i mångt och mycket 1800-talets stadsplanesystem och dess kvartersstruktur som ligger till grund för den form av stadsplanering som uppsatsen behandlar.

Jerker Söderlind skiljer på två olika former av stadsrum. Den första är den traditionella staden, den stadsform som Söderlind beskriver som reella städer. Med reella städer menar han ett stadsrum med sammanhängande funktioner, bland exempel på dessa nämner han Manhattan och centrala Stockholm. Den andra stadsformen är den funktionella staden som han beskriver som en mängd geografiska delområden sammankopplade av infrastruktur. Dessa skilda funktioner fungerar, enligt honom, inte var för sig som en stad utan kan enbart fungera som en stad när de kopplas samman.19 Denna, den modernistiska, funktionsuppdelade staden refererar Bo Grönlund till som det så kallade stadslandskapet, en plats som varken är stad eller land.20

Det som i denna uppsats kallas för den historiska staden har sitt ursprung dels i det medeltida skråsamhället med dess gytter och sin till synes kaotiska stadsbild21 och dels i 1800-talets kvartersstruktur. Den snabba och omfattande inflyttningen till städerna under 1800-talets senare del ledde till bostadsnöd och social misär. När utformningen av stadsmiljöer och kraven på stadsplanering ökade, begränsades inte längre stadsplanerna till schematiska skisser utan började nu även innehålla bebyggelsens form och innehåll. I och med detta gjorde arkitekterna entré bland planerarna. Arkitekternas roll i stadsplanerandet blev med tiden allt starkare och därmed blev stadsbyggandet alltmer en fråga om konstart, hävdar Nyström. Arkitekturen blev också ett uttryck för en moderniseringsprocess. 22

Den kvartersstruktur som hade varit rådande i städerna fram till modernismens intåg i stadsplaneringen på 1930-talet präglades av det som Sören Olsson kallar för socialt definierade rumsbildningar. Med det menar han att staden byggdes som sammankopplade rum som i regel var socialt definierade, det var tydligt för de flesta vad avsikten med rummen var och hur och av vem de skulle användas. Helprivata gårdar för dem som bodde i huset som omgav gården och heloffentliga gator för alla att gå längs, gatorna utformades på ett sätt som skulle göra dem trevliga att promenera längs med. Vid det centrala torget placerades centrala, kulturella och maktmässiga funktioner och symboler med plats för möten. I och med denna indelning blev staden lätt att tyda, ingen behövde fundera över hur stadens rum skulle

19

Söderlind, (1998), s 12-14

20

Grönlund, Bo, (1997), Det urbanas renässans, i Stadslandskapet – sönderfall eller läkning Red. Nyström,

Louise, 1997, Framtidstaden IV, upplaga 1, Leanders Truckeri AB, Kalmar, ISBN: 91 7147 285-1 ,s 59

21

Söderlind, (1998), s 67-68

22

(12)

användas och vem som fick använda dem.23 Stadsplaneringen i denna typ av stad syftade, enligt Hans Gillgren, till att skapa en rumslig helhet, staden.24

Det modernistisk-funktionalistiska stadsbyggandet, som jag behandlar i kommande avsnitt, ändrade fundamentalt på rumsligheten som förbyttes till öppenhet. Öppna ytor kring husen ersatte gårdarna, vägar ersatte gatorna. Sören Olsson menar att i och med denna rumsupplösning följde en social definiering av rummens tillhörighet och funktion försvann eller förminskades. Det blev alltmer oklart vilka ytor runt husen som tillhörde vem och vad man skulle göra där. Olsson menar att när rationaliseringen förvandlade gator till vägar och centra till köpplatser fick sociala värden och social organisering inte någon motsvarighet i den fysiska utformningen, när förutsättningen för lokala mötesplatser och samlande punkter försvann i stor utsträckning.25

2.1 Funktionsuppdelning

Stadsplaneringen under andra halvan av 1900-talet präglades enligt Nyström av en stadsbebyggelse som delades upp efter funktion, alla de verksamheter som innan 1930 funnits samlade i stadskärnan delades under efterkrigstiden upp i från varandra skilda enklaver.26 Enligt Hans Gillgren hade stadsplanerarna under denna tid inte ambitionen att bygga en stad utan snarare att uppföra olika specialdesignade funktionsområden. Han menar att fram till 1940-talet innebar stadsplanering att en rumslig helhet skulle skapas: staden. Även om städernas struktur har sett annorlunda ut genom århundradena har gränserna mellan gata och kvarter och mellan gata och park alltid varit tydliga. I staden fanns före 1940 inga områden som inte hade en tydlig funktion som gata, kvarter, plats eller park eller tomt för offentlig byggnad, menar Gillgren.27 De specialdesignade funktionsområdena, som Gillgren benämner dem, skildes åt och sammanbands med olika trafikleder för biltrafik respektive gång- och cykeltrafik, som separerades från varandra för att förhindra olyckor.28

Den funktionsintegrerade staden ansågs inte vara tillräckligt hygienisk och funktionell. Miljöstörningarna nödvändiggjorde en funktionsuppdelning efter en zoneringsprincip, som innebar att de olika delarna av staden separerades baserat på användningsområde. Därmed delades staden upp i bostadsområden, industriområden och handelsområden. Varje del omgavs av naturmark och/eller skyddszoner, såväl byggnader och trafikleder som landsvägar och gång-/cykelbanor och parkeringsplatser runtom centrumanläggningar.29

Funktionsuppdelningen möjliggjordes av transportmedlens utveckling30, vilket också Söderlind menar. Han anser att utan de snabba transporterna mellan de olika delarna av staden skulle den inte fungera enligt hans definition av stad. Den stad han refererar till var den gamla

23

Olsson, Sören, (2000), Stadens attraktivitet och det offentliga stadslivet, Göteborgs universitet, s 16-17

24

Gillgren, Hans, Stadslandskapets läkning – från pepparkaksbak till pussel, i, Stadslandskapet – sönderfall

eller läkning Red. Nyström, Louise, 1997, Framtidstaden IV, upplaga 1, Leanders Truckeri AB, Kalmar, s 46

25

Olsson, (2000), s 17

26

Nyström, Jan, (2003), s 133

27

Gillgren, Hans, (1997)Stadslandskapets läkning – från pepparkaksbak till pussel, i Stadslandskapet –

sönderfall eller läkning, Red. Nyström, Louise, 1997, Framtidstaden IV, upplaga 1, Leanders Truckeri AB,

Kalmar, s 46

28

Gillgren, (1997), Framtidstaden, s 46

29

Bellander, Gunilla, (2002), Blandstaden – ett planeringskoncept för en hållbar bebyggelseutveckling, Boverket, 2002, s 24

30

(13)

staden som växte fram under en tid då närhet var ett tvång och de olika funktionerna därför återfanns i varandras omedelbara närhet. Dagens förutsättningar med bilar och tåg gör att människor dagligen kan transportera sig långa sträckor och därmed kan staden spridas ut i olika delar utan att den slutar att fungera, enligt Söderlind.31 Särskilt efter andra världskriget har resor krävt mindre tidsåtgång och blivit billigare, och därmed städerna alltmer funktionellt uppdelade och mer glesa.32 Bilismen har enligt Louise Nyström varit en betydande orsak till utglesningen av staden då bilen kräver större ytor, 100 gånger mer mark inklusive parkering, i stadsbygden än en fotgängare.33 I bland annat Stockholms fall har även spårvägstrafiken varit en bidragande orsak till stadens utspridning, främst genom tunnelbanan som på 1950-talet skapade ett pärlband av ”tunnelbaneförorter” som lokaliserades runt de mest tillgängliga transportknutpunkterna.34

Denna form av stadsplanering har skilt stadens funktioner, aktiviteter – och människor åt enligt Söderlind. Människor bor i ett speciellt bostadsområde där det endast finns bostäder, arbetar i ett arbetsområde och nöjen bedrivs i ett tredje område, till exempel den restaurangtäta gamla stadskärnan. Den gamla stadskärnan är enbart en av de avgränsade öarna. Stadens helhet har försvunnit i och med funktionsuppdelningen enligt Söderlind.35

Bilden av den funktionsuppdelade staden som icke-fungerande delas inte av Jan Nyström, som menar att ett ortssystem bestående av mindre orter med komplementära verksamheter och god infrastruktur kan fungera lika effektivt som den stad där alla verksamheter är belägna på en och samma plats. Han menar att det finns kvaliteter i tätortsnära glesbygdsområden som kan uppväga nackdelen med avstånd i restid.36

Enligt Söderlind har i stort sett all stadsplanering efter andra världskriget inneburit denna funktionsuppdelning av staden. De allra flesta storstäder, oavsett ekonomiskt system, följer ett liknande mönster menar han. Ett mönster som förutom ett centrum bestående av höghusskrapor för storföretag samt köpcentrum och kontorsområden strax utanför centrum, också inneburit socialt homogena bostadsförorter i utkanten av staden.37

Utvecklingen av transportmedlen, gav möjlighet att dagligen förflytta sig allt längre sträckor och den överbefolkade stadskärnan medförde ett behov av uttunning av trycket på stadskärnan. Detta ledde till att mindre städer utanför de större städerna anlades.

2.2 Satellitstäder/förorter

Sedan början av 1900-talet har stadsplanerare försökt att bygga nya små städer utanför de stora städerna. Idén med dessa satellitstäder har varit att minska trycket på centrum och öppna för expansion. Men enligt Söderlind minskar inte småorterna längs trafikstråken i stadens närhet trycket på stadskärnan, snarare tvärtom. I Stockholm, menar han, har de nya satellitstäderna inte fungerat som egna städer eftersom de ligger för nära den stora stadens centrum och därför hamnar i det som Söderlind kallar för funktionsskugga. De blir helt enkelt 31 Söderlind, (1998), s 40 32 Söderlind, (1998), s 40 33 Nyström, (1997), s 29-30 34 Hall, (1997), s 21 35 Söderlind, (1998), s 9 36 Nyström, Jan, (2003), s 188 37 Söderlind, (1998), s 21-22

(14)

inte tillräckligt stora för att bilda en alternativ stadsmiljö med ett rikt utbud av service, kultur och affärer. Ju närmare den stora stadens stadskärna ett förortscentrum ligger, desto mindre möjligheter till ett eget stadsliv eftersom storstadens centrum drar till sig förortens invånare. De saknar också den kritiska massan enligt Söderlind, det är därför förortskommunerna slår samman sin handel i koncentrerade köpcentrum. Den stad som enligt Söderlind kanske bäst har lyckats med att avlasta stadskärnan är London, detta tack vare att nya stadsdelar som uppförts fungerar som en del av den gamla stadskärnan.38 Enligt Söderlind är alltså små kompletta stadsdelar i närheten av en större stad en omöjlighet. Om en stadsdel ska kunna fungera på detta sätt krävs dels en kritisk massa, och dels ”rätt” avstånd från den större staden; med ”rätt” avstånd menar Söderlind att stadsdelen antingen ska ligga tillräckligt långt ifrån den befintliga staden, eller vägg i vägg. Söderlind räknar här avståndet som restid och reskostnad, inte det fysiska avståndet. Söderlind pekar på småskaligheten i förortsbebyggelsen i Stockholm som ett problem för de modernistiska stadsdelarna att upprätthålla handel och service. Ett stort och samlat miljonprogramsområde skulle kunna ha haft en tillräcklig kritisk massa för att behålla och utveckla kommersiell verksamhet blandat med bostäder. Med ett antal små och från varandra avskilda miljonprogramsområden dör affärerna i de små centrumen ut.39 Enligt Jacobs är förorter, småstäder och även medelstora städer en annan sorts organism än storstäder. Därför är det, enligt henne, fel att försöka förstå storstäder utifrån småstäder.40

De förorter som skapats i Stockholm efter satellitstadens eller förortens modell, framför allt under den så kallade miljonprogramseran, har ända sedan uppförandet ständigt fått mycket kritik. Moa Tunström menar att Stockholms förorter tidigt fått jobba med fördomar och en bild av den modernistriska bostadsförorten som mindre attraktiv. Denna bild har varit svår för områdena att frigöra sig från.41 I kommande avsnitt behandlas kritiken mot förorter men framförallt mot funktionsuppdelningen överlag.

2.3 Kritik mot funktionsuppdelningen

Jerker Söderlind menar att 1900-talets experiment med olika genomplanerade så kallade skrivbordsstäder som utförts av planerare för att skapa olika sorters idealstäder, endast fungerat i teorin. Han är kritisk till de modernistiska, funktionsuppdelade områdena, som han menar har inneburit en rad negativa konsekvenser. Han benämner de funktionsuppdelade städerna som särhällen snarare än samhällen. Han menar bland annat att de är monotona, för glest bebyggda och därmed energikrävande, transportberoende och osäkra. Den form av stadsmiljö som skapades under idealet ”Friheten från platsen” har i många avseenden blivit mindre varierad och genuin än den traditionella staden, enligt Söderlind. Eftersom stadens olika områden ligger åtskilda från varandra, endast sammanbundna av olika former av infrastruktur, har det skett en kraftig ökning i transportsystemet vilket medfört stora miljöproblem.42 Louise Nyström menar att den ursprungliga staden, stadskärnan, enbart är en 38 Söderlind, (1998), s 56 39 Söderlind, (1998), s 57 40

Jacobs, Jane, (1961), Den amerikanska storstadens liv och förfal (The Death and Life of Great American

Cities)l, 1961, s 38

41

Intervju med Moa Tunström, 2010-05-03, kl 17.00

42

(15)

av de ”öar” som staden numera består av. I det ingenmansland som breder ut sig mellan öarna är det svårt att orientera sig och finna meningsfulla sammanhang, menar hon.43

Enligt Söderlind är det inte bara stadens funktioner som delas upp och segregeras från varandra. Detsamma gäller det sociala livet som delas upp i homogena bostadsområden. På varsitt håll blir de mest och de minst bemedlade avskurna från samhället där de skapar sina egna enklaver av samhällen. När människor inte känner sig som en del av staden tunnas ansvarskänslan för staden, som det gemensamma projekt det är, ut menar Söderlind. Medelklassen flyr undan staden till villaområden och de bemedlade skapar mer eller mindre självständiga områden, medan de fattigare bor i andra områden i höghus. Isoleringen av områden leder till nedåtgående spiraler i de minst attraktiva områdena.44

Såväl Söderlind som Jacobs ifrågasätter det genomplanerade bostadsområdet som planeras utifrån det som stadsplanerare anser vara en bra boendemiljö. Jacobs menar att det är en alltför förenklad bild att bra boende, närhet till skola och parker är ett recept för ett bra bostadsområde. De eftersöker båda en blandning av olika typer av bostäder för att undvika att områdets befolkning blir socialt homogen. Jacobs kritiserar de under 1950-1960-talen genomplanerade områdena i New York, bland annat utifrån barnens utrymmen för lek som hon ansåg var speciella reservat vars enda övervakning var de kvinnor som följde med barnen dit. Dessa områden var insatser från staden New Yorks sida för att förbättra stadsmiljön i stadens slumkvarter. Äldre stadskvarter revs för att ersättas av hyreshus som omgavs av ljus, luft, utrymme och grönområden. Jane Jacobs hävdar att dessa insatser endast ledde till ännu värre områden med mer brottslighet, vandalism och allmän social hopplöshet än de slumkvarter de var tänkta att ersätta.45 Under denna tid fanns en genomgående trend i amerikanska städer att det var ”fel” stadsdelar, enligt planteorierna, som förföll och blev slum.

46 47

Denna form av bostadsbyggande var en del av det stadsbyggnadsideal som skapades utefter att varje funktion ska ha sin egen plats med väl tilltagna skyddszoner emellan, vilket enligt Nyström är en tanke som lever kvar sedan den industriella revolutionen då fabriker var detsamma som rök, smuts och sjukdomsframkallande. Denna bild av fabriker är enligt Nyström föråldrad men lever vidare av andra orsaker. Utglesningen av staden gör att det skapas avstånd mellan såväl hus som människor. En lägenhet som förr var tillräcklig för en barnfamilj anses nu vara lagom för en ensamstående eller ett par. Därmed blir det färre boende i varje bostadsområde vilket minskar underlaget för att upprätthålla såväl service som kollektivtrafik, enligt Nyström. Hon beskriver föreställningen om att nordbor inte skulle överleva utan närhet till sol, ljus och naturmark. Efterkrigstidens förortsbebyggande har enligt Nyström lämnat kvar tillräckligt mycket naturmark mellan husen för att skapa en illusion att människor där bor mitt i naturen. I själva verket, menar hon, isolerar den människor ifrån varandra.48 Jacobs menar att dessa isolerade grannskapsenheter bryter upp staden i en mängd fientliga revir och inte blir de hemtrevliga och inåtvända bostadsområden de planerades att

43

Nysröm, Louise, (1997), Stadslandskapet – sönderfall eller läkning, s 10

44 Söderlind, (1998), s 8-9, 21-22 45 Jacobs, (1961), s 26 46 Jacobs, (1961), s 26-30, 108-109, 123, 137 47 Söderlind, (1998), s 62 48 Nyström, Louise, (1997), s 29-30

(16)

bli. Den modernistiska stadsplaneringens idealbild av grannskapet som en stad i staden har inte förverkligats, anser hon. Den grannskapsteori som syftar till att se bostadsområdet som en ö som är sluten i sig själv och med en folkmängd som är tillräckligt underlag för skola och några butiker, menar Jacobs, är skadlig för städer. Hon påpekar att det inte är detsamma att bo i en grannskapsenhet i en storstad som att bo i en mindre stad med samma mängd invånare. I en mindre stad träffar invånarna på bekanta när de besöker stadskärnan. Detta är inte fallet i en grannskapsenklav som tillhör en större stad eftersom invånarna i denna inte har några sådana naturliga inre nätverk. Fördelen med en storstad är mångfalden av funktioner och verksamheter. Ett isolerat grannskap tillgodogör sig enligt Jacobs inte det flöde av funktioner och valmöjligheter som ligger till grund för de kulturyttringar och unika verksamheter som hör staden till. Dessa, stadens specialiteter, kan bli till eftersom det finns ett stort underlag och variation av kunskap, material och kunder. Detta gäller inte bara centrum utan även andra stadsdelar som kan utveckla sina egna specialiteter genom att utnyttja hela stadens underlag. På så sätt ökas företagens och stadsbornas möjligheter att välja arbete, varor, nöjen, idéer, kontakter och tjänster, menar hon.49

Den modernistiska stadsplanens bostadsenklaver är enligt Jacobs för stora för att ha någon funktion eller mening som kvarter och för små för att fungera som stadsdelar. Enligt Jacobs borde effektiv fysisk stadsplanering ha målsättningen att främja levande och intressanta gator, låta gatorna bilda ett så sammanhängande nätverk som möjligt i en hel stadsdel av potentiell storlek. Hon menar också att parker, torg och offentliga byggnader ska användas som delar i ett nätverk för att knyta samman stadens komplexitet och mångsidighet. De ska inte användas för att avgränsa olika funktionsområden eller bostadsområden från varandra. Dessutom, menar hon, bör stadsplanering förstärka den funktionella identiteten hos de områden som är stora nog att fungera som stadsdelar. Enligt Jacobs känner människor inte identitet med en på pappret avgränsat område utan snarare den del av staden som man rör sig i och upplever.50 Istället, menar hon, är de grannskap som fungerar allra bäst, de där gatornas grannskap varken har en början eller ett slut som avgränsar dem till enheter. Olika människor i samma kvarter har olika rörelsemönster och rör sig därför olika långt och olika ofta från den egna gatan. Dessa olika grannskap överlappar och går in i varandra vilket är en stor del av anledningen till dess framgång som välfungerande områden, enligt Jacobs.51

Enligt Jacobs är åsikten inom den ortodoxa samhällsplaneringen att gatan är en dålig miljö för människor, husen bör, enligt denna teori, vändas bort från gatan och in mot skyddande grönområden. Basen för stadsplaneringen ska inte vara gatan utan kvarteret, som ska vara så stort som möjligt. Att ha för många gator är lika med slöseri enligt hennes tolkning av modernistisk stadsplanering. Handeln ska vara åtskild från bostäder och grönområden. Det ska vara en ”vetenskaplig” uträkning på hur mycket varor ett visst bostadsområde behöver och utifrån detta ska butiksyta avsättas, dock inte mer än nödvändigt. God stadsplanering ska ge ett intryck av isolering. Denna decentrism förespråkar också att det planerade samhället skulle avskärmas som en självförsörjande enhet. En enhet som skulle genomplaneras från början och därefter endast genomgå små förändringar, alla viktiga 49 Jacobs, (1961), s 139-140 50 Jacobs, (1961), s 154 51 Jacobs, (1961), s 144-145

(17)

detaljer skulle kontrolleras av planerare för att sedan hållas fast vid. Decentristerna framhöll nödvändigheten av en nyordning genom att peka på den gamla stadens misslyckanden.52

Söderlind resonerar om varför det ”sociala bostadsbyggandets” planerare och arkitekter undviker den traditionella storstadens samlade gata, smala gränder och kringbyggda kvarter och torg. Han spekulerar i att det kan ha att göra med att samhället som bygger bostäder åt sina mindre bemedlade invånare med dess skattepengar inte gärna ser att husens invånare har möjligheten att gömma sig i gränder undan ljuset. Den medeltida staden som växte fram snarare än planerades, bildades som labyrintiska och svårgenomträngliga stadsmönster utan en centralt planerande finansiär och byggare. När samhället bygger för ”de andra” föredras insyn och en enda funktion – boende. Överblickbarhet verkar vara önskvärt snarare än det myller och svårbegripliga gytter som den medeltida staden resulterade i. Konstruerandet av insynsvänliga punkthus och nedrivandet av alla murar och plank ger staten ett överläge mot ”det privata”. Därmed, menar Söderlind, kan den sociala ingenjörskonsten skapa ett regelverk som får människors liv att löpa i önskade sociala banor.53

Funktionalismen och dess tro på att programmera in betydelsefullt innehåll i nya stadsmiljöer med grundläggande funktioner slog, enligt Lars Marcus, på 1980-talet över i vad han vill kalla för formalism. Detta innebar, enligt honom, istället en tro på att vissa stadsformer, som gator och torg, i sig själva är bärare av ett rikt stadsliv. Samtida stadsbyggnadsforskning menar dock, enligt Marcus, att det är samspelet mellan form och funktion, alltså hur stadslivet understöds av stadens struktur som skapar stadsliv, inte endast den ena eller andra utav dem.54

Det stadsbyggande som skett efter funktionalistiska principer, med dess uppdelade mellanrum mellan funktioner, har lett till en vilja att uppdatera staden till dagens diskurs. De zoner som skiljer områden från varandra anses av planerare och många forskare vara oönskade barriärer snarare än de nödvändiga skyddszoner de en gång ansågs vara.

2.4 ”Rätta till modernismens misstag” – ”läka stadens sår”

Planerare i Stockholm vill länka ihop områden som idag är skilda från varandra. Man vill ”läka såren” i stadsbilden.

Med ”stadens sår” menas huvudsakligen de områden som ligger mellan de olika delområdena i en stad: motorleder med dess barriärer eller industri- eller hamnområden vars verksamheter inte tycks ”passa in” i stadens bild. Genom att anlägga nya bostadsområden på platser som knyter samman menar förespråkarna att så kallad stadsläkning kan bli till.

Kraven på markanvändning har, enligt Jan Nyström, förändrats från att i stort sett ha inneburit frågor om fördelning av mark och vatten för olika ändamål – till att handla om markanvändningens konsekvenser i och med den ökade konkurrens som uppstått om marken på grund av bland annat misshushållning med naturresurser.55 För att möta dessa krav är det i

52 Jacobs, (1961), s 42 53 Söderlind, (1998), s 67-68 54

Marcus, Lars, SvD-artikel, Viktigt stadsprojekt hotas av kunskapsbrist, 2007-12-11, Tillgänglig online: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/viktigt-stadsprojekt-hotas-av-kunskapsbrist_675167.svd

55

(18)

Stockholms planeringsperspektiv nödvändigt att bygga staden inom befintliga gränser ur ett resursperspektiv.56 Och ur ett socialt perspektiv krävs att stadens olika enklaver integreras.57

Motstridiga tendenser i det som i denna uppsats benämns som återgången till de traditionella städerna kan identifieras. Louise Nyström menar att över hela Europa, Sverige ej undantaget, har biltrafiken begränsats och ersatts av bussar och spårvagnar, och stadskärnorna har restaurerats för att skapa goda boendemiljöer.58 Söderlind identifierar också dessa tendenser. Han menar att den traditionella staden visserligen upplever ett uppsving på flera håll i såväl Sverige som i flera andra länder i form av fler gågator, vackrare torg och parker samt en biltrafik som regleras av parkeringsavgifter och biltullar. Söderlind menar att platsen borde överordnas rörelsens krav och inte tvärtom. Trafiken ska anpassa sig till staden, staden ska inte anpassa sig till trafiken som varit fallet i och med modernismen.59 Dessa faktorer bidrar till att återskapa den traditionella staden. Men samtidigt sprider förortslandskapet ut sig alltmer. Söderlind liknar de allt större köpcentrumen som växer upp avlägsna från staden och den medvetna satsningen på långpendling vid amerikansk 1960-talsmiljö. Mer eller mindre isolerade öar av bebyggelse skapas av olika befolkningsgrupper och får speciella inriktningar beroende på de boendes sociala och ekonomiska status. Samtidigt blir stadskärnorna centrum för beslutsfattande samt exklusiv kultur och handel.60

Ända sedan det antika Grekland och fram till idag har stadsplaneringen varit ett sätt att uttrycka makt och rådande skönhetsideal. I Sverige har historiskt sett kyrkor, slott och maktens hus ofta placerats på upphöjda platser med omkringliggande öppna ytor för att framhäva makt.61 Under den modernistiska stadsbyggnadseran var det inte nationalstatens stormakt som skulle visas upp utan snarare folkhemmets välstånd.62 Såväl Söderlind som Jacobs kritiserar detta fenomen att skapa en bild av en stad snarare än en stadsmiljö. Söderlind anser det vara förknippat med stora risker att staden har något annat än sig själv som förebild och att planera staden som någonting annat än en stad.63 Jane Jacobs menar att det är meningslöst att planera en stads utseende, eller att genom planering försöka få den att ge ett välordnat intryck om man inte känner till dess inneboende, fungerande ordning. Hon menar att denna strävan efter att ge staden ett visst utseende och uttryck endast leder till problem.64

Om det förr var nationalstatens makt och därefter folkhemmets välstånd som skulle visas upp, är det idag en annan bild av staden man från centralt håll önskar bli förknippad med. En bild som får ”rätt” typ av människor att intressera sig för att flytta till staden. Följande avsnitt kommer att behandla de förändrade förutsättningarna för stadens försörjningsbas.

56

Intervju med Aleksander Wolodarski, 2010-04-08, kl 10.00

57

Intervju med Ola Andersson, 2010-05-04, kl 18.00

58 Nyström, Louise, (1997), s 35 59 Söderlind, (1998), s 27-31 60 Söderlind, (1998), s 27-28 61 Nyström, (2003), s 127 62

Intervju med Ola Andersson, 2010-05-04, kl 18.00

63

Söderlind, (1998), s 27-31

64

(19)

2.5 Nätverkssamhället

Industrin är inte längre den dominerande utvecklingsfaktorn i samhället även om den sysselsätter många personer. Istället är det ”den nya ekonomin” (av Sören Olsson definierat som ett vagt men användbart begrepp) som leder utveckling, såväl reellt som symboliskt. Industrins utflyttning ur staden ger utrymme och behov av andra verksamheter att fylla dess tomrum. Dessa tomrum har fyllts av verksamheter inom den nya ekonomin såsom högskolor/universitet och publika verksamheter som restauranger och kulturell verksamhet. Sören Olsson menar att verksamheterna i ”den nya tidens ekonomi” är beroende av närhet och koppling mellan olika företag samt att det skapas stimulerande stadsmiljöer där människor kan mötas och tillgodogöra sig olika former av upplevelser. Ett attraktivt stadsliv har, enligt Olsson, blivit en allt viktigare del av stadens ekonomi. För att kunna utvecklas är den nya ekonomin enligt Olsson beroende av utbildningar, kulturella aktiviteter och ett omväxlande stadsliv.65

Den målgrupp som har betydelsefulla anställningar inom den nya ekonomin benämner Richard Florida som ”den kreativa klassen”. Kreativitet är, enligt Florida, drivkraften bakom ekonomisk tillväxt vilket gör ”den kreativa klassen” till samhällets dominerande klass. Florida menar att kreativiteten har blivit den viktigaste insatsvaran i ekonomin och de regioner som lyckas skapa miljöer som är gynnsamma för kreativa människor är de regioner som blir centra för tillväxt och utveckling. Där de kreativa talangerna samlas, dit flyttar också kunskap- och företag. Folk flyttar, enligt Florida, inte automatiskt dit jobben finns. Valet av boplats beror istället på livsstil och intressen. Företag inom kunskapsintensiva branscher flyttar dit det finns ett stort utbud av talangfulla och kreativa människor. Företag flyttar alltså dit det finns folk, inte tvärtom.66

Likt den svenska modellen handlar om att få ut maximalt av det begränsade humankapitalet, menar Lars Marcus att svenskt stadsbyggande ända sedan Axel Oxenstiernas tid handlat om att skapa noder av täthet i det glest befolkade landet, där utbyten av alla former varit möjligt. Den drivande utvecklingsfaktorn i det samtida kunskapssamhället är, enligt Marcus, framförallt kunskapsutbyte mellan forskare (vilket leder till ny kunskap) och mellan forskare och näringsliv (vilket leder till nytt företagande). Att locka de främsta forskarna till ett universitet handlar idag om att kunna erbjuda attraktiva forskningsmiljöer. Marcus menar att Stockholm förvisso ligger högt i internationella rankningar i forskarattraktivitet men påminner om att Stockholm globalt sett är en stad i periferin och för att kunna behålla sin position krävs strategiska investeringar.67

Att locka till sig rätt sorts kompetens och samla den i täta och inspirerande miljöer verkar alltså vara en samtida idé om att skapa möjligheter för den så viktiga tillväxten. Täthet betraktas som något positivt, åtminstone så länge det är ”rätt” människor som interagerar i det täta stadsrummet. I nästa avsnitt kommer olika teorier om täthet att gås igenom för att få en bredare bild av den täta stadsmiljön i fråga om exempelvis sociala interaktioner och eventuella vinster för miljön.

65

Olsson, Sören, 2000, s 7-8

66

Florida, Richard, (2001), Den kreativa klassens framväxt, Daidalos AB, Göteborg, s 23-24

67

Marcus, Lars, SvD-artikel, Viktigt stadsprojekt hotas av kunskapsbrist, 2007-12-11, Tillgänglig online: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/viktigt-stadsprojekt-hotas-av-kunskapsbrist_675167.svd

(20)

2.6 Teorier om täthet

De tekniska möjligheter som innebär en möjlighet för mer effektivt resursutnyttjande i täta städer har inte lett till minskad resursanvändning. Även om stadens täthet gör att energiutnyttjande skulle kunna vara mer effektivt, utnyttjas detta inte i praktiken då växande bostads- och lokalytor slukar upp den eventuella effektivitetsvinsten då jakten på lyx tilltar och på grund av en ökad konsumtion överhuvudtaget. Detta får till följd en ökad markanvändning per capita och utspridning med växande avstånd. Samtida stadsutveckling med utspridning, utbredning och utglesning av stora tekniska system och befolkningsökning innebär ett ökande resursutnyttjande, både vad gäller energi och landmassa.68

Tätbefolkade städer ger möjligheter till miljömässiga, ekonomiska och sociala fördelar, men det skapar också hinder.69 I teorin ger tätbefolkade städer förutsättningar för hållbarhet i och med minskade bilresor och effektivt resursutnyttjande, vilka alltså varit svåra att realisera i praktiken, skälen för detta kan vara såväl psykologiska som faktiska. Rädsla för oväsen, buller och kriminalitet skulle kunna vara anledningar för människor att söka sig bort från stadens centrum lika mycket som de faktiska orsakerna.70

Om den tätbefolkade staden är mer eller mindre hållbar än den utspridda beror på vem som tillfrågas. Olika skolor hävdar olika, argumenten för att den tätbefolkade staden skulle vara mer hållbar är framförallt att de är energieffektiva, det blir mindre utsläpp eftersom invånarna bor närmare affärer och arbetsplatser och kan använda andra transportmedel än bilen för att röra sig mellan de olika platserna i sin vardag. På det sociala planet menar förespråkarna att den tätbefolkade staden ger möjligheter till ett bredare socialt liv. Ekonomiskt sett är staden en mer kostnadseffektiv plats då vägar och andra faciliteter kan nyttjas av en större andel personer och organisationer. Men olika studier visar olika resultat beroende på vilka faktorer som inkluderas. De som hävdar att tätbefolkade städer inte är hållbara framhåller ofta bristande stadsplanläggning.71 Dessutom har människor i regel en längtan efter naturen vilket torde medföra att de skulle må bättre, i en mer glest befolkad omgivning72 där stress och ohälsa minskar enligt studier.73 Några av dessa studier påvisar att människor som är trötta och behöver avkoppling hellre går i naturen för att koppla av snarare än i en stadskärna.74. En behaglig boendemiljö ger ett lägre ohälsotal, vilket leder till lägre kostnader för sjukskrivningar för samhället.75

Enbart tekniska innovationer kommer inte att lösa problemen kring trafikens negativa effekter på miljön.76 De negativa effekterna för miljön till följd av bilen är ett hot mot den hållbara miljöutvecklingen. Men att minska dagens bilanvändande kan ses som ett hot mot

68

Gullberg, Anders, (2007), Bilder av Framtidsstaden, Brutus Östlings bokf Symposion, ISBN 9789171397140, s 18-19

69

Van den Berg, A. E., Hartig, T., & Staats, H. (2007). Preference for nature in urbanized socities: Stress, restoration, and the pursuit of sustainability. Journal of Social Issues, 63, s 79

70

Van den Berg, Hartig, & Staats, (2007), s 80

71

Van den Berg, Hartig, & Staats, (2007), s 81

72

Van den Berg, Hartig, & Staats, (2007), s 82

73

Van den Berg, Hartig, & Staats, (2007), s 83

74

Van den Berg, Hartig, & Staats, (2007), s 85

75

Tyrväinen, L. (1997). The amenity value of the urban forest: An application of the hedonic pricing method.

Landscape and Urban Planning, 37, s 219

76

Gärling, T., & Schuitema, G. (2007). Travel demand management targeting reduced private car use: Effectiveness, public acceptability, and political feasibility. Journal of Social Issues, 63, s 140

(21)

den sociala och ekonomiska hållbarheten. På lång sikt är det förvisso, eventuellt, möjligt att bygga ett hållbart samhälle med bilen som huvudsakligt transportmedel men man bör se över andra miljövänliga alternativ på kort sikt för en hållbar utveckling fram tills dessa miljövänliga bilar äntrar arenan. På kort sikt behöver alltså bilanvändandet drastiskt minskas. Gärling och Schuitema menar att kampanjer som syftar till att folk frivilligt skall ställa bilen och åka kollektivt inte är särdeles effektiva, om trafiken på allvar skall minskas är tvång det enda effektiva sättet. Detta tvång medför givetvis motstånd som kan vara svårt att övervinna. Men författarna hävdar att de personer som blir medvetna om de positiva effekter införandet medför, överlag blir mer positiva till implementerandet. Information i kombination med tvång, vilket för många innebär ett ändrat livsmönster, är alltså på kort sikt mer eller mindre nödvändigt för att få folk att ställa bilen enligt författarna.77

Evans menar, med en studie på förhållanden i indiska städer som grund, att befolkningskoncentrationer ger människor ett mer tillbakadraget socialt liv. I tätbefolkade områden skapar sig inte människor sociala nätverk. Människor innesluter sig i högre grad när mängden människor i deras närhet är stor vilket inskränker deras sociala tillvaro och i förlängningen deras trivsel. Studien menar på att stress och ohälsa blir effekter av detta inneslutande. Studier visar att personer i tätbefolkade områden upplever ofrivilliga sociala interaktioner och brist på privatliv; människors sociala samvaro med personer kan påverkas negativt av närvaron av andra personer. Folk i täta, bullriga miljöer lär sig att generalisera buller och andra ljud. En sorts mekanik lärs in där man filtrerar bort allt onödigt ljud. Detta filter riskerar dock att även sortera bort viktiga ljud så att man riskerar att bli mindre uppmärksam även på ibland relevanta saker.78 I Evans studier visar han att en hög koncentration av befolkningen tenderar att leda till en social nedgång ifråga om interaktioner, ju mer befolkningen ökar, i dessa studier, desto mer sjunker det sociala stödet enligt Evans. I urbana områden, där interaktionen alltså verkar vara sämre, kan de sociala mötena genom en smartare planering hjälpas på traven. Kännetecken i områdena samt närhet mellan ingångarna till bostadshusen kan influera utvecklingen av vänskap de boende emellan. I områden där halvprivata mötesplatser finns att tillgå samt att de boendes känner att de äger sitt boende lockas fram går det att se hur de personliga interaktionerna ökar samt att alienationen minskar.79 Oavsett kultur verkar en alltför tät befolkningssammansättning inverka negativt på individer, och detta verkar gälla alla samhällsklasser.80

Den sociala hållbarheten i en stad har inte minst att göra med människors intryck av staden. Flera olika element avgör hur intrycket av staden blir för den som befinner sig där. Lofland framhåller vimlet i staden som något attraktivt för människor. ”Att bara titta på folk” är något eftersträvansvärt, att få beskåda ett vimmel där informationen som ges är ofullständig skapar trivsel för människor, det oväntade och ofullständiga i bilden ger en tillfredställelse. Noterbart är att det inte behöver vara några monumentala storheter som beskådas när en urban avkoppling sker. Människor finner det i regel lika intressant att beskåda andra människor och

77

Gärling & Schuitema, (2007), s 150

78

Evans, G.W., Palsane, M.N., Lepore, S.J., & Martin, J. (1989). Residential density and psychological health: The mediating effects of social support. Journal of Personality and Social Psychology, 57, s 994

79

Evans, (1989), s 997

80

Evans, G.W., Lepore, S.J., & Allen, K.M.(2000). Cross cultural differences in tolerance for crowding: Fact or fiction? Journal of Personality and Social Psychology, 79, s 204

(22)

deras omgivning i en helt och hållet vardaglig karaktär. Även om man befinner sig i en metropolisk storstad med mängder av sevärdheter finner många det lika intressant och givande att endast beskåda invånarnas vardagliga vimmel på ett visst stråk. Även ett urbant rum som långsamt utvecklats till det som det är idag är attraktivt, en blandning av olika tidsåldrar på byggnader anses positivt.81 Det verkar vara något kittlande med en blandning av stilar, gammalt och nytt, vad gäller såväl människor som byggnader.

Brittiska studier visar att resandefrekvensen är högst där invånarna bor utspridda och vice versa. Men kritik mot denna studie hävdar att resande inte har med befolkningstätheten att göra utan snarare grundar sig på bensinpris och inkomst. Andra studier visar att boende i tätbefolkade områden torde gå och cykla mer än de som bor i utspridda områden, vilket ökar deras hälsa.82

2.7 Sammanfattning

I detta kapitel har jag på ett övergripande och för uppsatsen relevant sätt försökt gå igenom stadsrummets förändring. Genomgången tog sin början i hur 1800-talets överbefolkade städer med bristfälliga boendeförhållanden föranledde en modernistisk stadsbyggnadsdiskurs runt år 1930. Modernistiskt stadsbyggande präglades av funktionsuppdelning, trafikseparering och en idé om att stadens vitalitet kunde ritas och planeras. Den funktionalistiska staden blev med tiden utskälld, den ansågs (och anses fortfarande av många) innehålla fysiska barriärer som gör att människor hindras i sina rörelsemönster som inte blir naturliga. Olika typer och åldrar av människor rör sig olika långt, därför bör staden utformas på ett sådant sätt att de olika grannskapen flätas in i varandra – annars hindras, menar jag, till exempel barns naturliga upptäcktsfärder. Ett sammanhängande kontinuerligt gatunät innebär att människor, även besökande, kan vandra spontant i området. Folkliv attraherar mer folkliv som skapar en stads vitalitet.

Under slutet av 1900-talet har stadsplaneringen sökt sig tillbaka till en stad som kan liknas vid den gamla typen av stad. Den gamla staden anses av många vara mer varierad och spännande och är därför också mer populär. Utbudet att tillgodogöra sig såväl nöjen som folkliv är större i ”de riktiga” städerna än i stadslandskapets avskilda bostadsområden som av många anses monotona och tråkiga. Industrins minskade betydelse och tjänstesektorns frammarsch har gjort det allt viktigare för städer att knyta till sig ”rätt” sorts arbetskraft, en arbetskraft som lockas av attraktiva boendemiljöer med ett urbant utbud. För att locka denna typ av så viktiga inflyttare måste en stad kunna erbjuda denna typ av boendemiljö. För Stockholm, som har en förhållandevis liten stadskärna och därmed ett litet utbud av denna form av attraktiv boendemiljö torde det vara av extra stor vikt att möta bristen om staden i framtiden vill knyta till sig kompetent arbetskraft. I nästa kapitel kommer jag att behandla två av de begrepp som är grundläggande för 2000-talets stadsbyggande.

81

Lofland, L. H. (1998). The public realm: Exploring the city´s quintessential social territory. Aldine de Gruyter: New York. s 81-87

82

(23)

3.

URBANITET OCH STADSMÄSSIGHET

Detta kapitel syftar till att analysera begreppen urbanitet och stadsmässighet. Jag har valt ut fyra begrepp som jag, efter teorigenomgång och intervjuer, identifierat som viktiga ingredienser för urbanitet och stadsmässighet. Dessa fyra begrepp, kvartersstruktur, offentlighet, genomströmning och funktionsblandning kommer att förklaras närmare i varsitt avsnitt. Då dessa begrepp inte är avskilda utan i högsta grad påverkar varandra blir detta avsnitt oundvikligen aningen plottrigt då jag redogör för dem.

I Stockholms översiktsplan från 2009 beskrivs att Stockholms vision för år 2030 är att vara en stad i ”världsklass”. För Stockholms ÖP09 innebär att vara i världsklass att Stockholm på ett hållbart sätt ska växa genom att skapa en tät stadsmiljö som är attraktiv, miljövänlig och trygg för människor, en promenadstad. För att åstadkomma detta ska Stockholm stads täta innerstad och dess kvaliteter byggas vidare i hela staden. Enligt ÖP09 ska Stockholm vara en tät och miljövänlig stad med ett myllrande stadsliv på fler platser än idag. Nya levande stadsdelar och tyngdpunkter, utan otrygga barriärer, ska skapas och gränser mellan innerstad och ytterstad ska suddas ut.83

Vad krävs då för att staden ska bli stadsmässig, urban, levande och social? Vad skiljer de urbana och attraktiva miljöerna, som man i dagens stadsplanering tycks vilja skapa, från de ”icke-städer” som inte tycks var lika önskvärda. Följande kapitel kommer att gå igenom de faktorer som krävs för att skapa stadsmässighet och urbanitet. Kapitlet bygger på teorigenomgång såväl som genomförda intervjuer.

I 1999 års översiktplan (ÖP99) formulerades strategin att bygga staden inåt. Mycket av stadsbyggandet under det tidiga 2000-talet har skett i de områden som pekades ut som stadsutvecklingsområden i ÖP99. Enligt Stockholms översiktsplan 2009 (ÖP09) hävdas att ”många stockholmare” uppskattar omvandlingen av äldre industriområden till blandade och täta stadsdelar som till exempel Hammarby sjöstad, som även väckt internationellt intresse.84

Stockholms stads uttalade ambition är att främja en fortsatt befolkningsökning samt växtkraft inom näringsliv och andra verksamheter. En befolkningsökning i Stockholm är en grundläggande förutsättning för en positiv ekonomisk utveckling och ökad välfärd.85 Det svårbedömda ekonomiska läget till trots räknar Stockholm stad med en långsiktig stark ekonomisk tillväxt och en stor ökad sysselsättning de kommande decennierna.86

3.1 Ett tätare Stockholm

Stockholm står, som sagt, liksom många andra storstadsregioner inför en massiv tillväxt. Staden behöver förtätas för att klara tillväxten inom kommunen och uppnå en hållbar stadsutveckling. Förtätningen kommer att ske på redan exploaterad mark såväl i den redan befintliga miljön som i grönområden.87

83 Stockholms översiktsplan 2009, s 1 84 Stockholms översiktsplan 2009, s 5 85 Stockholms översiktsplan 2009, s 6 86 Stockholms översiktsplan 2009, s 14 87

(24)

Den centrala stadsplaneringsdiskursen som förs i Stockholms stad är inte huruvida en förtätning ska till eller inte utan snarare hur staden ska förtätas.88

Regionplanekontoret identifierar 3 huvudsakliga drivkrafter till att städer växer inåt de senaste decennierna. Den första är sociala drivkrafter, med detta menar de att det finns en efterfrågan på urbana livsstilar och bostäder i centrala servicelägen. Det finns ett behov av social integration och tryggare utemiljö samt efterfrågan på fotgängarvänliga miljöer som kan ge ett hälsosammare liv och jämlikare transporter. Sammanhängande bebyggelse framhålls ofta som ett stadsbyggnadsmål. Detta har också uppmärksammats i samband med frågeställningar om hur stadsdelar hänger ihop och integreras. Avbrott i bebyggelsen kan upplevas som barriärer eller otrygga områden under kvällstid. Den andra, utav regionplanekontoret identifierade drivkraften, är de ekonomiska drivkrafterna, fastigheter har blivit centrala, företagandet har blivit mer tjänsteinriktat och efterfrågar mer levande och spännande miljöer. Det är också mer ekonomiskt försvarbart att utnyttja befintliga infrastrukturinvesteringar. Den tredje drivkraften är de miljömässiga, en tätare stad bevarar skogs- och jordbruksmark, natur och biologisk mångfald och minskar framförallt energi- och bilberoende.89 Att minska bilberoendet är ett centralt mål för hållbar stadsutveckling, vilket innebär ett högt kollektivtrafikutnyttjande i förortslandskapet. Detta är ett mål som Stockholms översiktsplan och regionplanen haft länge, vilket medför att exploatering helst lokaliseras nära spårbunden kollektivtrafik.90

Eftersom bilinnehav blir allt dyrare blir god tillgänglighet till kollektivtrafik allt viktigare för den regionala mobiliteten. Närhet till innerstaden innebär också generellt att tillgängligheten till övriga regiondelar ökar.91 I stort sett alla nya bostäder som upprättats under 2000-talet ligger i kollektivtrafiklägen som anses som goda vilket främjat ett hållbart resande. Strategin ska vidareutvecklas så att stadsbyggandet dels effektivt utnyttjar befintlig infrastruktur och dels stödjer satsningar på ny kollektivtrafik som är angelägen.92

Nya bostadsexploateringar söker sig oftast till grön- och vattenområden som har stor betydelse för den urbana attraktiviteten. Grönområdena ger i samband med hög täthet en grundstruktur för utveckling av blandstad.93

De senaste decennierna har en stor del av stadsförtätningarna skett i gamla hamn- och industriområden. Förändrade företagsekonomiska förhållanden och lågt markutnyttjande har gjort detta möjligt. Dessutom är företag mer flexibla än boende i lokaliseringsfrågor och flyttas lättare.94 Det är generellt lättare att driva en planprocess där det finns få stora fastigheter och fastighetsägare, då det finns färre berörda. I till exempel villaområden tar planprocesser lång tid eftersom det där finns många markägare som berörs.95 Det finns alltså många fördelar med att bygga i ett gammalt hamnområde med centralt läge som till exempel

88 Regionplanekontoret, s 17 89 Regionplanekontoret, s 17-23 90 Regionplanekontoret, s 23, 47 91 Regionplanekontoret, s 23 92 Stockholms översiktsplan 2009, s 5 93 Regionplanekontoret, s 23 94 Regionplanekontoret, s 24 95 Regionplanekontoret, s 68

References

Related documents

Resultatet av de planer som finns för Uppsala stadskärna kan kopplas tillbaka till 1958 års plan och centrumsanering Hade kommunen då valt att lägga Drottninggatan – Vaksalagatan

Jag anser det positivt att man åtminstone delvis anammat en blandad bebyggelse i planeringen och det kan också kanske vara förståeligt med kontorslokaler i vissa lägen på grund

Efter att ha tillförskaffat mig allt mer kunskap om Stockholms skärgård och den utveckling som sker där, har jag dock kommit till insikten att det inte nödvändigtvis

Det som har varit förvånande är också att nästan samtliga politiker säger att klimatanpassning och klimatbegränsning är något som är väldigt högt prioriterat på dagordningen

Gatu- och trafiknämnden ansåg dock att regelverket när det gäller dubbdäcksförbudet skall lindras till den grad att det är möjligt att korsa Kungsgatan med dubbdäck samt att

Jag vill inte säga att det enda sättet att skapa sig ett varumärke är att fokusera på betydelsefulla platser och sammanhang, men att det kan vara fördelaktigt för denna typ

Sedan kan vi läsa om att ”I torra områden övergår savannen i gräs- och buskstäpp.” 57 Vi får läsa om vart stäppen sträcker ut sig och vi får lära oss att

4 När det kommer till mer kvalitativa metoder skulle jag kunna räkna ord för att på så sätt kunna visa på vad det är som sägs och vad som inte sägs.. Det finns enligt Bryman en