Några nyare enmansgravfynd i Statens historiska museum
Bagge, Axel
Fornvännen 27, 178-183
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_178
Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN
N Å G R A N Y A R E E N M A N S ( J R A V F Y N I ) I S T A T E N S H I S T O R I S K A MUSEUM
Ar 1926 påträffade byggmästare Carl Thurn på sin ägandos mark ä nr 22 i Skettilljunga by, V. Vrams sn, Gärds lid i Skåne vid ujiptagande av en grusgrop några stenyxor jämte lerkärlsbitar. Dr P. Hanson undersökte på Riksantikvariens uppdrag vid tvenne skilda tillfällen fyndplatsen, som är bolagen c:a 40 in. norr om Tollarpsån och c:a 25 m. öster om gränsen till nr 17 Skettilljunga, och tillvaratog därvid ytterligare en delfynd samt kon-staterade alt inga som helst stenanordningar el. dyl. förefunnos, vilket annars vanligen brukar vara fallet ined enmansgravarna i Danmark och Skåne. Inga skelettrester kunde heller iakttagas. Enl. Hanson förelag här sannolikt tvä enmansgravar med var sill exemplar av resp. båtyxa, flint- och stenyxa samt lerkärl. (Allt enl. F. Hansons rapport i Ant. top. arkivet.)
I Statens historiska museums tillväxt för 1926 fig. 10 (inv. 18 091) äro samtliga föremål av flinta och sten avbildade jämte några fragmenter av lerkärlen. Den ena båtyxan är synnerligen väl gjord, översidan välvd ulan söm, på undersidan närmast eggen en markerad ås. Triangulära eggplan, a sidokanterna mitt för det nästan cylindriska skafthälet korta, svaga tvär-lister. Den andra bätyxan är starkt söndervittrad, bröd och platt, synes ha haft ytterst läg holk, samt antydan lill nackknopp, visar ännu tydliga, plana smalsidor som brytas i en mycket trubbig vinkel vid skatthålet (på-minner mycket om yxan i Sösdalafyndet — so Fv. 1921, s. 53, fig. 1). Don längre, svagt håleggade flintyxan skarpkantigt fyrsidig, tjocknackig; den andra något starkare håleggad, tjocknackig med avrundade kanter, båda av grå flinta. I )e båda tjocknackiga grönstonsyxorna äro synnerligen typiska exemplar, båda med plana nackpartior, den större har svagt konkava smal-sidor. Spånbilarna äro av grå flinta, några visa otydlig retusch (cl. an-vändningsspår).
Av de till något mer än hundra uppgående kcramikfragiiicnton har å Statens historiska museum ett kärl holt kunnat rekonstrueras (delvis medelst målad gips), som framgår av härvarande fig. 88. Ett synnerligen vackert och välgjort kärl, något mer än halvsfäriskt, med ett diminutivt bottenplan, 46 mm. i diam. Orneringen i vinkelband m. in. som framgår av bilden, är utförd med en jämn och fin tandstämpel, utom i de två koncent-riska ringarna omkring bottenplattan, som visa avtryck av ett fint, höger-vridet snöre. Mynningsranden nägot utdragen, avrundad pä insidan. Godset
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N 179
Fig. .ss.
Skettilljunga, V. Vrams sn, Skam'. Inv. 18091. Vn.
är del typiska tör denna kärlgrupp, en mörkare kärna av obetydligt
Band-blandad lera. på yttersidan överdragen med elt ännu finare, gulbrunt, glättat
ytterskikt. Höjd 160, iiiyiin.-iliam. 223, godstjocklek 8—9 mm. (tjockast
upptill). Kärlet utgör saviil beträffande godsets som orneringens linhot ett
180 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N Fig. 89. Skettilljunga, V. Vrams sn, Skåne. Inv. 18091. '/>. Fig. 90.
Helmersbus, Värnamo sn,
Små-land. Inv. 19462. >/l.
av do bästa exemplaren av sin art i museet. Fem kantstycken och sannolikt ett bukfragment tillhöra med säkerhet ett annat alldeles likartat kärl, vars ornering, såsom framgår av fig. 89, avviker endast däri, att vinkelbaml-spetsarna äro delade av en blank, lodrät pelare. Dessutom finnas några få kantstycken mod alldeles samma ornering som det rekonstruerade kärlets, enda skillnaden är, att den under randen horisontellt löpande gördeln har endast 5 tandstämpellinjer i stället för det förras 6—7, samt att skärvornas buklighel synas vara något starkare. Vad som emellertid på ett avgörande sätt hänvisar dessa bitar till ett tredje kärl av fullständigt samma typ som fig. 88, är att de icke kunna inplaceras i det rekonstruerade kärlets gips-luckor. Alt Hanson räknat med endast 2 kärl är mycket förklarligt; först efter den fullständiga restaureringen av det ena kärlet framträdde ovan-nämnda förhållande otvetydigt. Det synes ined hänsyn till detta vara be-rättigat att räkna mod åtminstone 3 gravar vid Skettilljunga, exempelvis med följande gravgods: två med var sin båtyxa, håleggade tlintraejsel, tjock-nackiga grönstensyxa och lerkärl samt en tredje (kvinnograv?) med likartat lerkärl och flintspånor. Skulle denna fördelning vara riktig, borde de båda båtyxorna bli i det närmaste likåldriga trots att de tillhöra två helt skilda typer (den vittrade = Sösdalatyp enl. Ekholm, Fv. 1921 och Fv. 1922), ty alla tre lerkärlen äro så likartade såväl till form, ornering och teknisk behandling, att någon nämnvärd tidsskillnad ej gärna kan antagas.
Genom byte med Värnamo hembygdsförening tillfördes statsmuseet år
1930 ott praktiskt taget komplett enmansgravkärl, avbildat i fig. 91 (inv.
19462). Godset är ej så fint som hos Skcttilljungaurnan, gråbrunt i färgen. Det har, som synes, en något tryckt halvsfärisk form, ingen ståplatta, myn-ningsranden är rundad, orneringen överallt utförd med tandstämpel. Höjd 122, mynningsdiam. 181, godstjocklok 8—10 mm. Kärlet hittades (sönder-fallet i bitar) vid grustäkt för Hclmorshus tegelbruk i Värnamo sn.
Sina-S M Ä Ii Ii B M E I) D E L A N D E N 181
Fig. 91.
Helmershus, Värnamo sn, Småland. Inv. 19462. 'Is.
land; fyndplatsen är en strandsluttning med finkornig sand ned mot Vid-östern. Folkskoleinspektör 0. Liden i Ljungby konstaterade fyndets rätta art och räddade det åt forskningen, samt lämnade ett kort meddelande om
182 S .1/ A li It B M E D D E L A N D E N
Fig. 92.
S M A II Ii E M E D D E I. A N I) E N 183
detsamma i " V ä r n a m o o r l e n i g ä n g e n tid. Minnesskrift utg. av V ä r n a m o hemb.-fören. 1925". E n liten håleggad, tjocknackig mejsel av g r å flinta, fig. 90, hittades s e n a r e i etl g r u s l a s s , som h ä r r ö r d e från samma plats som k r u k a n . Det är möjligt, att don sammanhört med denna. F r ä n Smaland ä r o förut fyra enmansgravfynd med k e r a m i k kända. Ett befinner sig i Statens h i s t o r i s k a museum, nämligen del nästan hela, u n i k a kärlet frän Os b r u k i G ä l l a r y d s sn, avbildat i Fv., tillväxten -1924, tig. 1 (inv. 17410). Det uppgives d ä r v a r a funnet tillsammans med en tväreggad flintmejsel. Denna hittades dock, enl. givarens, disponent E. B e r g l u n d s , brev till Akademien, redan ä r 1911 jämte fragment av e t t a n n a t l e r k ä r l på något mer än 1 m : s djup i samma g r u s t a g som den stora u r n a n . Detta fynd förvaras på Os b r u k . O s k ä r l e t s k i l j e r s i g genom sin o r n e r i n g från alla a n d r a kända s v e n s k a e n m a n s g r a v k ä r l ; även H e l m e r s h u s u r n a n ä r en s m u l a s ä r e g e n med sitt n i t b a n d under mynningen och k r i n g bottenpartiot.
I Växjö museum förvaras vidare fragmenter av tvenne h a l v s f ä r i s k a en-m a n s g r a v k ä r l , det ena (från Häppe i B e r g u n d a sn, Klnnevalds hd, inv. 988) o r n e r a t med smala, hela y t a n läckande, omlOpande vinkelband, fyllda med vertikala tandstämpellinjer saml omedelbart under m y n n i n g s r a n d e n en enkel snörlinje, det a n d r a (från T o r s å s sn, Allbo hd, inv. 1456) o r n e r a t lik-artat, med det r e k o n s t r u e r a d e Skeltilljungakärlet men i äkta snörteknik. Till slut finns i Statens h i s t o r i s k a museum en tunn, tväreggad, tjocknackig flint-y x a (inv. 14757) från Ulferflint-yd i T i n g s ä s sn, K o n g a hd, vilken enl. uppgift hiltades i en g r u s t a g tillsammans med ett lerkärl, vilket innehöll '"mörk j o r d " och var o r n e r a t med en horisontell vinkellinjo såväl '"vid övre och nedre kanten'' mon föll sönder vid beröring. Ingen s t e n a n o r d n i n g k u n d e s p å r a s (meddel. t. Akademien av d i s t r i k t s v e t e r i n ä r II. H a s s e l g r c n ) .
I Fv., tillväxten för 1919, läses u n d e r inv. n r 16266: Uppland, J u m k i l s sn, K a l l å s : L e r k ä r l . Under detla l a p i d a r i s k a u t t r y c k döljer sig ingen-ting m i n d r e än det första påträffade e n m a n s g r a v k ä r l e t från detta l a n d s k a p , en utomordentligt vacker liten u r n a , i r e s t a u r e r a t skick återgiven h ä r som fig. 92. D e s s form avviker något från övriga kända kärl av denna art genom sin r a k a , uppåt något a v s m a l n a n d e överdel, varigenom den mycket jiåminner om vissa kontinentala stickbandkärl. 1 len svagt u t d r a g n a myn-ningsraiiden s l u t t a r plant inåt och bildar en s k a r p k a n t mot insidan. I »el lunnväggiga godset ä r gulbrunt, glättat, med obetydlig Bandinblandning. O r n e r i n g e n överallt utförd med fin omlindad tråd (pinnsnodd, t v ä r s n o d d ) . Höjd 115, m y n n i n g s d i a m . 125, godstjocklek 6—7 mm. Det hittades å r 1918 i ett g r u s t a g i don nordsydliga rullstensåson vid Kallås, 2—300 m. n o r r om gården, på c:a 2 m : s djup. Enl. uppgift skall förut på s a m m a plats ha påträffats 2 stenyxor, bortsålda. De hörde möjligen ihop med kärlet, ty a n d r a fynd från platsen kändes icke av ortsbefolkningen (meddelande av s k o g v a k t a r e n C R. Klinga, som räddade dot v a c k r a fyndet åt f o r s k n i n g e n ) .
