1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Full text

(1)

Denna rapport är en sammanställning grundad på

Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.

formation bör sökas också från andra källor.

Utrikesdepartementet In

Mänskliga rättigheter i Kanada 2007 ALLMÄNT

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Kanada är en väl fungerande demokrati och rättsstat, och läget för de

mänskliga rättigheterna (MR) är i allt väsentligt gott. Vissa frågor är dock värda att uppmärksammas:

Kanadas lagstiftning och myndighetsutövning för att främja nationell säkerhet och bekämpa terrorism har kritiserats för att undergräva mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Kanadensiska medborgare av utländskt ursprung har i flera fall hävdat att de utsatts för tortyr i utländska fängelser, och frågan om kanadensiska säkerhetstjänstens och polisens eventuella inblandning i och kännedom om dessa fall har varit och är fortsatt föremål för utredning. Även frågan om Kanadas ansvar att förhindra tortyr av tillfångatagna talibaner i afghanska fängelser har uppmärksammats. Högsta Domstolen har vidare förklarat att de s.k. security certificates som används för att gripa och deportera utländska medborgare som anses utgöra en säkerhetsrisk delvis strider mot Kanadas konstitution.

Polisens användning av elpistoler, s.k. tasers, har granskats kritiskt under året efter att flera dödsfall inträffat i samband med gripanden.

En av Kanadas stora utmaningar är att förbättra förutsättningarna för landets ursprungsbefolkning att bättre kunna tillgodogöra sig sina rättigheter, såväl politiskt som ekonomiskt och socialt.

(2)

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-

kommittéer

Kanada har ratificerat följande centrala MR-konventioner;

− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa

protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet

− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)

− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)

− Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt

− Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)

− Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade

konflikter och om handel med barn

− Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967

− Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC)

Kanada rapporterar regelbundet till de FN-kommittéer som övervakar de olika konventionerna.

Kanada har undertecknat, men inte ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention on the Rights of Persons with Disabilities.

Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances, är ännu inte undertecknad av Kanada.

Federala och provinsiella myndigheter analyserar för närvarande vilka åtgärder som behöver vidtas på federal och provinsiell nivå för att ratificera

konventionen om funktionshindrades rättigheter respektive protokollet till tortyrkonventionen. Den förra tros inte innebära några svårigheter, medan den senare sägs resa komplexa frågor om olika myndigheters och

ursprungsbefolkningens rättsutövning. Även vad gäller konventionen om gästarbetare och den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter pågår ett visst analysarbete, men ratificering är än så länge inte aktuell i något av fallen.

(3)

Mot bakgrund av provinsernas omfattande självständighet och rättsutövning på områden som berörs av de internationella konventionerna har Amnesty International vid upprepade tillfällen uppmanat Kanada att förbättra

samordningen mellan de federala myndigheterna och provinserna vad gäller ratificering av internationella instrument (den federala regeringens ansvar) och åtagandenas genomförande och införlivande i nationell lagstiftning (ofta på provinsnivå). Från myndigheternas sida påpekas dock att det finns väl fungerande strukturer för löpande samordning mellan de olika nivåerna.

MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER

3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

I Kanada upprätthålls generellt respekten för rätten till liv och kroppslig integritet och det råder förbud mot tortyr.

Kanadensisk lag tillåter dock att individer som anses vara ett hot mot landets säkerhet deporteras även till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Den kanadensiska regeringen legitimerar sådana beslut genom att söka diplomatiska garantier för att tortyr inte ska förekomma. MR-organisationer har riktat kritik mot användandet av diplomatiska garantier, och hävdar att sådana inte är tillförlitliga. Högsta domstolen prövade frågan 2002 och kom till slutsatsen att deportering till länder där den deporterade riskerar utsättas för tortyr normalt inte kan tillåtas, men är möjlig under exceptionella omständigheter.

I september 2002 genomförde amerikanska myndigheter en deportation av en kanadensisk medborgare av syriskt ursprung, Maher Arar, till Syrien. Enligt egna uppgifter utsattes Arar för tortyr innan han återsändes till Kanada efter ett drygt år. Fallet har blivit mycket uppmärksammat i Kanada, och fått ett

efterspel som varat i flera år. En av regeringen tillsatt kommission konstaterade 2006 att det inte fanns några bevis för att Arar utgjort något säkerhetshot; att USA:s beslut sannolikt baserats på felaktiga och överdrivna uppgifter från de kanadensiska myndigheterna; att Arar med all sannolikhet hade utsatts för tortyr samt att kanadensiska myndigheter fick information från Syrien som antydde att tortyr förekom men att inga ansträngningar gjordes för att undersöka om så var fallet. Kommissionens rapporter ledde bl.a. till att Kanadas högste polischef fick avgå och utmynnade i rekommendationer om mer kraftfulla och självständiga mekanismer för att granska polisens och andra myndigheters agerande i fall rörande nationell säkerhet. Regeringen bad 2007 Arar om ursäkt och utbetalade ett skadestånd på 10 miljoner dollar.

(4)

I anslutning till granskningen av Arar-fallet uppmärksammades även kanadensiska myndigheters eventuella inblandning i fall av misstänkt tortyr mot tre andra kanadensiska medborgare, i Syrien respektive Egypten. På Arar- kommissionens rekommendation meddelade regeringen i december 2006 att man tillsatt en utredning för att granska myndigheternas agerande även i dessa fall. I slutet av 2007 fanns ännu ingen rapport om kommissionens pågående arbete tillgänglig.

En av de människorättsfrågor som stått i fokus under året rör Afghanistan, och hanteringen av talibaner som tillfångatagits av kanadensisk trupp och

överlämnats till afghanska myndigheter. Uppgifter om övergrepp och tortyr i de afghanska fängelserna började förekomma under våren 2007, och ledde till en kritisk granskning i media och parlament av hur den kanadensiska

regeringen försäkrade sig om insyn i och inflytande över hur fångarna behandlades. När det visade sig att kontrollen varit otillfredsställande

genomfördes flera undersökningar på plats, och nya avtal om överlämnande av fångar ingicks med den afghanska regeringen. Den bristfälliga hanteringen bidrog också till att den dåvarande försvarsministern fick övergå till andra uppgifter i regeringen. Uppgifter om övergrepp har trots försöken till uppstramningar fortsatt under sommaren och hösten, och även det

kanadensiska utrikesdepartementet har bekräftat att man har nåtts av sådana uppgifter. Amnesty International har under året sökt få till stånd ett

domstolsbeslut som med hänvisning till konstitutionen förbjuder

överlämnandet av krigsfångar till de afghanska myndigheterna. Något sådant beslut föreligger dock ännu inte.

Människorättsorganisationer och media har sedan flera år uppmärksammat den kanadensiska polisens användning av så kallade tasers, pistoler som förlamar den träffade genom en elektrisk chock. Kritik har riktats mot polisen för att använda denna vapentyp även i situationer där våldsanvändning inte är

nödvändig. Under de senaste åren har ett antal personer avlidit i samband med polisens användande av denna vapentyp, men det finns ännu inga

ovedersägliga bevis för att tasers skulle vara orsaken till dessa dödsfall. Frågan fick särskild uppmärksamhet i november 2007 då en amatörvideo visade hela förloppet när polisen på Vancouvers flygplats använde en taser mot en polsk immigrant, som avled i direkt anslutning till ingripandet. Under senhösten rapporterades även om flera andra fall där personer avlidit efter att ha träffats av en taser. Incidenterna har lett till en översyn av polisens riktlinjer för

användandet av vapnet, och vissa polismyndigheter har stoppat användningen i avvaktan på nya regler. Chefen för Kanadas nationella polis förklarade i

december att användandet av tasers skulle regleras hårdare, så att vapnet enbart fick användas i fall då en person visade ett särskilt våldsamt beteende

(”combative behaviour”).

(5)

Förhållandena i fängelser och andra slutna anstalter anses överlag vara goda, även om det förekommer rapporter om överbeläggning.

4. Dödsstraff

Dödsstraffet är avskaffat i Kanada, såväl i freds- som i krigstid.

I början av november 2007 gjorde regeringen ett par markeringar vilka allmänt uppfattades som tecken på att regeringen genomförde en viss förskjutning i Kanadas politik när det gäller dödsstraff. Den första kom när det meddelades att Kanada inte längre regelmässigt skulle begära nåd för kanadensiska medborgare som står inför en avrättning utomlands, om straffet utmätts i ett demokratiskt land efter en korrekt rättegång. Det gjordes ingen hemlighet av att formuleringen avsåg USA.. Kanadas premiärminister, Stephen Harper, underströk att han inte avsåg lägga sig i den amerikanska dödsstraffsdebatten, men heller inte ville öppna någon debatt om dödstraffets vara eller inte vara i Kanada. Ungefär samtidigt kom också beskedet att regeringen beslutat att Kanada inte skulle bli medförslagställare i resolutionsförslaget i FN:s generalförsamling om ett moratorium för tillämpningen av dödsstraffet.

Kanada skulle rösta för resolutionen, men eftersom antalet medförslagställare redan var stort fanns, sade man, ingen anledning att sätta upp Kanada på listan.

Samtliga oppositionspartier, ledande människorättsjurister, organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch, liksom de kanadensiska tidningarnas ledarsidor kritiserade regeringen för dess hållning. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, den tidigare ledamoten av Kanadas högsta domstol, Louise Arbour förklarade sig i ett uttalande vara mycket oroad över den kanadensiska attityden både vad gäller nådeansökan och FN-

resolutionen.

5. Rätten till frihet och personlig säkerhet

Inga rapporter om ofrivilliga försvinnanden eller frihetsberövanden på politiska och godtyckliga grunder har förekommit under året. Se dock avsnitt 3 ovan.

6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen

Domstolar på samtliga nivåer åtnjuter självständighet i förhållande till den exekutiva makten. För ungdomar mellan 12 och 18 år finns en särskild

rättsordning, Young Offenders Act. Barn under 12 år är inte straffmyndiga medan ungdomar över 18 år lyder under det vanliga rättssystemet.

Den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgan, the Canadian Charter of Rights and Freedoms, är en del av landets konstitution. Lagen om mänskliga rättigheter,

(6)

The Canadian Human Rights Act, reglerar diskriminering. På såväl federal som provinsnivå finns människorättskommissioner som i princip har samma

arbetsuppgifter som Sveriges ombudsmän för icke-diskriminering, jämställdhet, sexuell likabehandling och så vidare. Enskilda personer kan anmäla upplevda diskrimineringsbrott till dessa kommissioner som, när de så finner befogat, kan föra den enskildes talan i domstol.

En särskild antiterroristlagstiftning, the Anti-Terrorism Act, antogs i slutet av 2001. Tillämpningen av denna har av människorättsorganisationer kritiserats för att undergräva rättssäkerheten, framför allt för etniska minoriteter. En parlamentarisk kommitté genomförde en översyn av lagstiftningen och en slutrapport publicerades i september 2005. Kommitténs slutsats var att den nya lagstiftningen var ett viktigt instrument i kampen mot terrorism och att den borde förstärkas. Man menade vidare att kanadensisk lagstiftning måste respektera de mänskliga rättigheterna, men att terrorism i sig är en kränkning mot dessa rättigheter och att staten därmed indirekt medverkar till kränkningen genom att inte vidta kraftfulla motåtgärder.

Kanadensisk lag tillåter sedan mer än tjugo år användandet av så kallade security certificates, genom vilka utländska medborgare kan frihetsberövas och deporteras utan rättegång när särskilda skäl, såsom hot mot landets säkerhet, föreligger.

Den frihetsberövade informeras inte om skälen till åtgärden, som vidtas genom gemensamt beslut av migrationsministern och ministern för allmän säkerhet och prövas av en federal domare. Lagstiftningen prövades av Högsta

Domstolen år 2002 och befanns då förenlig med konstitutionen. I ett utslag i februari 2007 (fallet Charkaoui mot Kanada) gjorde dock Högsta Domstolen en delvis annan bedömning. Det konstaterades å ena sidan vara förenligt med konstitutionen att den anklagade kan kvarhållas i häkte på obestämd tid utan åtal och att förhandlingar kan hållas utan närvaro av den anklagade. Å andra sidan är det enligt domstolen inte godtagbart att de anklagade inte tillåts få kännedom om de bevis som presenteras mot dem. Staten gavs ett år att rätta till situationen. Som ett resultat härav lade regeringen i oktober 2007 fram ett lagförslag som innebär att utsedda advokater skall ges tillgång till en

sammanfattning av bevisen mot den anklagade. Lagförslaget behandlades i underhuset i december 2007, och föreföll då ha stöd av en majoritet.

7. Straffrihet

Det finns inga rapporter som tyder på att straffrihet relaterad till brott mot mänskliga rättigheter förekommer i någon nämnvärd utsträckning.

(7)

8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.

Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfrihet råder. Det finns inga restriktioner mot att ansluta sig till fackföreningar (förutom vissa särregler inom försvarsmakten) eller att sluta kollektivavtal. Censur anses inte

förekomma annat än vad gäller våldsskildringar, viss pornografi och

uppmaningar till hatbrott, rasism etcetera. Media är oberoende av statsmakten.

I samband med tre fyllnadsval till provinsen Quebecs nationalförsamling uppstod under hösten 2007 en het debatt om möjligheten för muslimska kvinnor att rösta i allmänna val utan att ta av sig sina heltäckande

huvudbonader, s.k. hijabs och burkas. Kanadas valmyndighet påpekade att det inte fanns något krav i lagen på att den röstande måste visa sitt ansikte, och förklarade sig inte ha för avsikt att frångå lagen. Bland de politiska partierna på federal och provinsiell nivå var dock stämningen en annan, och enigheten var närmast total om att en person som röstar i vallokal inte skall kunna göra det med dolt ansikte. Regeringen lade snabbt fram ett lagförslag med syfte att tvinga röstande att visa sitt ansikte. Förslaget kommittébehandlades fortfarande vid årets slut.

9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna

Kanada är en parlamentarisk demokrati inom Samväldet. Statschef är

Drottning Elisabeth II, och hon utser på förslag av Kanadas premiärminister en generalguvernör att representera henne. Generalguvernören har i huvudsak ceremoniella uppgifter, men kan spela en aktiv roll i samband med

regeringsskiften.

Parlamentet har två kamrar, underhuset och senaten. Ledamöterna i underhuset utses i allmänna val, medan senatorerna utnämns av

premiärministern. Den reella lagstiftande makten ligger i underhuset, även om senaten måste godkänna lagförslagen som passerat underhuset. Partisystemet är av brittisk modell, med i teorin ett regeringsparti och en officiell opposition.

I praktiken är dock fyra partier representerade i parlamentet; de konservativa och liberalerna, som är de två dominerande partier som alternerar i

regeringsställning, samt det socialdemokratiska NDP och det separatistiska Bloc Québécois.

Den nuvarande konservativa regeringen tillträdde i början av 2006. Bland dess prioriteringar finns vissa konstitutionella frågor, som bland annat handlar om att man vill göra även senaten till en vald församling, alternativt avskaffa den.

Inga märkbara skillnader finns mellan könen vad gäller valdeltagande. I den federala regeringen är sju av 32 ministrar kvinnor. I parlamentets underhus är

(8)

64 av de 308 valda företrädarna kvinnor. Den av premiärministern utsedda ställföreträdande statschefen (generalguvernören), liksom fyra av högsta domstolens nio ledamöter, däribland dess ordförande, är kvinnor.

EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor

Den kanadensiska ekonomin har gått mycket bra de senaste åren, och arbetslösheten har sjunkit till cirka sex procent, en nivå som är den lägsta på mer än trettio år. Sysselsättningen är dock ojämnt fördelad, med stor

efterfrågan på arbetskraft i västra Kanada med stark tillväxt baserad på oljan, och högre arbetslöshetstal i de centrala industrialiserade provinserna och glesbygdsprovinserna på östkusten. Arbetslösheten är klart högra bland ursprungsbefolkningen än hos befolkningen i övrigt.

Enligt lag är diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion, sexuell läggning eller politiska åsikter förbjudet. Fackföreningar får agera utan inskränkningar och tvångsarbete är förbjudet. Kanada har ratificerat fem av Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) åtta konventioner om mänskliga rättigheter. Konvention nummer 29 om förbud mot tvångsarbete, nummer 138 om förbud mot barnarbete och nummer 98 om föreningsfrihet och

förhandlingsrätt har inte ratificerats.

11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

Tillgång till medicinskt nödvändig sjukvård är fri i Kanada, och hälsovården håller hög standard. Långa väntetider uppfattas dock allmänt som ett stort problem. I ett uppmärksammat avgörande 2005 förklarade Kanadas Högsta Domstol att de långa väntetiderna i provinsen Quebec var ett brott mot medborgarnas rättigheter.

Enligt OECD:s statistik uppgår kostnaderna inom hälsosektorn till ungefär tio procent av BNP (2005). Då hälsosektorn sorterar under provinsernas

kompetensområde går det inte att beräkna dess andel av statens budget 12. Rätten till utbildning

Utbildningsväsendet i Kanada håller hög internationell standard. Då

utbildningssektorn i huvudsak sorterar under provinsernas kompetensområde går det inte att beräkna dess totala andel av statens budget. Grundutbildning upp till 15-16 år (olika i respektive provins) är obligatorisk och kostnadsfri.

(9)

13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

De allmänna livsvillkoren är mycket goda i landet. Kanada ligger på plats nummer fyra i FN:s välfärdsindex (HDI) 2007.

OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

14. Kvinnors rättigheter

Kanadensisk lag föreskriver likabehandling av kvinnor och män. I praktiken finns dock fortsatt skillnader mellan könen. Kvinnor har lägre inkomster än män och är underrepresenterade i politiska församlingar liksom på

chefspositioner inom näringslivet.

Enligt lag är våld och kränkningar mot kvinnor förbjudna. Även kvinnlig könsstympning är förbjuden. Könsrelaterade brott har minskat de senaste åren men är fortfarande förekommande. Människohandel för prostitutionsändamål är olaglig men förekommer. Prostitution är inte förbjudet. Det finns uppgifter om att kvinnor av urfolksursprung är överrepresenterade bland dem som drabbas av könsrelaterade brott, särskilt sådana som begås inom familjen.

15. Barnets rättigheter

Barnets rättigheter skyddas av ett omfattande regelverk. Åldersgränsen för arbete varierar från provins till provins men normalt kan inte barn under 15 -16 år arbeta utan föräldrars medgivande. Barn under 17 år kan inte få något federalt arbete. Lagstiftningen mot sexuellt utnyttjande av barn har skärpts under senare år. Barn över 14 år kan dömas till fängelsestraff.

Kanada har anmält reservationer till FN:s konvention om barnets rättigheter, särskilt med hänvisning till urfolk traditioner men också mot

rekommendationen att skilja på barn och vuxna vid frihetsberövande.

16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk

Kanadas urfolk består av tre grupper; indianer, inuiter och mestiser (blandat europeisk-indianskt ursprung). Levnadsvillkoren och möjligheten att tillvarata sina rättigheter för dessa medborgare är generellt sett sämre än för övriga delar av befolkningen.

(10)

Ansvaret för frågor som rör urfolken ligger på federal nivå. I lagstiftningen finns särregler för bland annat utökat självstyre, egna skattesystem, regleringar för fiske och jakt samt tullfrihet. Under åren har också ett antal särskilda finansieringsprogram antagits för att komma tillrätta med diverse sociala och ekonomiska problem. Den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgan har ett särskilt avsnitt som reglerar dessa folkgruppers rättigheter.

De sociala problemen är ändå fortfarande stora och urfolken är

överrepresenterade i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, brottslighet, våld mot kvinnor och självmord. Även i fråga om grundläggande samhällsservice som utbildning och sanitära förhållanden är denna del av befolkningen missgynnad. Fortsatt råder oenighet med den federala regeringen i frågor som rör bland annat självstyre, beskattning, landanspråk, fiske- och jakträttigheter samt påstådd polisbrutalitet. I slutet av 2005 nåddes en överenskommelse där staten gick med på att utbetala en retroaktiv ersättning åt personer som drabbats av tidigare decenniers tvångsintagningar av unga indianer på internatskolor i syfte att stärka integrationen i samhället.

Den kanadensiska regeringen kritiserades under 2007 från flera håll för att ha motarbetat förslaget till en FN-deklaration för urfolkens rättigheter. När deklarationen antogs av generalförsamlingen i september 2007 var Kanada ett av endast fyra länder som röstade mot. Den ansvarige ministern har hänvisat till problem med vad man från kanadensisk sida anser vara alltför vaga skrivningar rörande framför allt land- och resursfrågor och

konsultationsmekanismer, vilka skulle kunna stå i konflikt med redan ingångna avtal mellan staten och de kanadensiska urfolken. Vissa skrivningar skall också stå i konflikt med den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgans avsnitt om urfolkens rättigheter.

17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet

Diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet i kanadensisk lag.

Påstådd diskriminering kan anmälas till MR-kommissionen. Parlamentet beslöt i juni 2005, efter ett positivt utlåtande från Högsta Domstolen, att utsträcka möjligheten att ingå äktenskap till par av samma kön. Den konservativa regeringen lät i december 2006 åter pröva frågan i en förnyad omröstning i parlamentet. En klar majoritet stödde bibehållandet av den nya bredare definitionen av äktenskap.

(11)

18 Flyktingars rättigheter

Kanada är ett utpräglat invandringsland som tar emot ungefär 250 000 invandrare per år. Nästan två tredjedelar är arbetskraftsinvandring, knappt en fjärdedel är flyktingar medan resterande andel utgörs av familjeinvandring.

Flyktingsystemet är till stora delar likt det svenska med en i lagen fastställd procedur. Därtill har Högsta domstolen fastställt att varje person som kommer till Kanada, inklusive flyktingar, med automatik åtnjuter landets alla fri- och rättigheter. Detta har tydliggjort problemet med utdragna asylutredningar.

Från människorättsorganisationer kritiseras Kanadas immigrations- och flyktinglag från 2002 främst i två avseenden. För det första har kritik framförts mot de begränsade möjligheterna att överklaga utvisningsbeslut. Skrivningar i lagen rörande ett överklagandeinstitut har ännu inte genomförts, vilket av de kanadensiska myndigheterna motiveras med att möjligheten för flyktingar att få beslut omprövade redan finns inbyggd i systemet utan en formell

överklagandeinstans. Kritik har vidare riktats mot att lagen kan medföra att asylsökande återförvisas till länder där de riskerar att utsättas för förföljelse eller tortyr. FN:s kommitté mot tortyr har vid upprepade tillfällen uppmanat den kanadensiska regeringen att reformera kanadensisk lag så att den

överensstämmer med internationell rätt, men den kanadensiska regeringen hävdar att åtgärderna kan vara motiverade av säkerhetsskäl. Högsta domstolen har slagit fast att förvisning till länder där den förvisade riskerar att utsättas för tortyr är möjlig under exceptionella omständigheter.

19. Funktionshindrades rättigheter

Diskriminering av funktionshindrade är förbjudet enligt lag. Fall av diskriminering kan anmälas till människorättskommissionen

ÖVRIGT

20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter

Organisationsfrihet råder i Kanada. Ett flertal enskilda organisationer med fokus på frågor som rör mänskliga rättigheter, däribland Amnesty

International, verkar mycket aktivt med opinionsbildning, rådgivning etcetera. i landet.

21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter

Internationella organisationer såsom FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) eller den regionala amerikanska

(12)

samarbetsorganisationen OAS genomför inga insatser på området mänskliga rättigheter inom landet. UNHCR har ett kanadensiskt kontor för att dels övervaka det kanadensiska flyktingmottagandet, dels samarbeta med Kanada i globala flyktingfrågor.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :