kapitel 1
CHANSEN
Rolle blåser i pipan tre gånger och med det är Svea Uniteds sista träning före cupderbyt mot Hammarby slut.
”Okej grabbar! Det räcker för idag! Gå och duscha så tar vi genomgången sen!”
Spelarna börjar släntra iväg mot omklädningsrum- met i höstsolen. Igår hade de sprungit in till värmen, men idag tar de lite mer tid på sig.
”Malik! Malik! Vänta, jag vill byta ett par ord med dig!”
Malik vänder sig om och joggar långsamt tillbaka till Rolle.
”Varför var du så grinig på träningen idag?” frågar Rolle. ”Du går runt och sparkar på folk, du stressar när du har bollen, du tittar inte upp – det är inte likt dig.”
”Förlåt, jag är lack bara”, suckar Malik. ”Det känns som om det inte spelar någon roll hur mycket jag tränar, eller hur bra jag gör ifrån mig, jag får ju aldrig någon chans att visa vad jag kan i matcherna.”
”Grabben, du är 17 bast och spelar i en av landets största klubbar. Du tränar med A-laget och har suttit
på bänken tre allsvenska matcher i rad – fattar du hur många killar i din ålder som skulle ge allt för att få göra det?”
”Jag vet, jag vet”, säger Malik. ”Jag är hajpad bara.
Jag vet att jag klarar av det och jag vill visa det.”
”Det är helt okej”, säger Rolle. ”Vi ser vad du gör och vi har dig inte på bänken bara för nöjes skull.
Anders känner av ljumsken så han ska vila, du får spela cupmatchen imorgon mot Hammarby.”
Maliks ben blir till gummi, precis som första gången han fick veta att han skulle träna med A-laget, och precis som när han togs ut i truppen till premiären mot Gefle.
”Från start?!”
”Förmodligen, men inget är klart än. Så gå hem, drick vatten och vila ordentligt”, säger Rolle.
”Okej, okej.” Något mer kommer Malik inte på att säga.
”En debut! I ett derby! Shit re!” En utpräglad göte- borgsdialekt ekar över träningsanläggningen och väcker Malik ur hans tankar. ”Rolle, är du klar med honom eller? Det är ju cupen imorgon, vi behöver någon som kan skjuta lite straffar. Och eftersom de riktiga spelarna redan gått menar Mohammed att skitungen får duga!” fortsätter målvaktstränaren Sia.
Målvakterna viker sig i skratt.
”Har du lust?” frågar Rolle.
”Ja, ingen stress. Jag kan skjuta lite.”
”Okej, vi ses därinne. Var inte sen till matchgenom- gången bara.”
Malik vet sin plats i laget. Är man 17 så gör man som man blir tillsagd av alla – tränare, andra spelare, klubbstaben, målvaktstränaren. Han är längst ner i näringskedjan. Än så länge i alla fall.
Sia sparkar en boll till honom som Malik place- rar på straff punkten. Målvakterna Mohammed och Thomas retas och skrattar, de försöker psyka Malik.
Men han lyssnar inte, istället tittar han åt ena hållet och sätter bollen stenhårt åt det andra med en sträckt vrist. Mohammed är chanslös. 1–0 till talangen.
”Alla har tur ibland, omöjligt att du sätter en till”, säger Mohammed och byter plats med Thomas.
Malik lyssnar inte den här gången heller. Farsan var toppmålvakt i Gambia innan han kom till Sverige.
Redan som ung började Malik öva med sin pappa för att få till den perfekta straffen – hårt, lågt och otagbart.
Nästa straff sätter han i burgaveln, precis intill stolp roten. Även om Thomas gissar rätt, så är straffen så hårt slagen att den är omöjlig att rädda.
”Du sa att han var bra Mohammed, men så här bra trodde man inte”, mumlar Thomas samtidigt som han på nytt byter plats med förstemålvakten.
En till, och en till – alla på samma sätt: låga, hårda, intill stolparna.
Nu börjar Sia garva åt målvakterna, som börjar reta varandra istället för Malik. Malik fortsätter slå sina straffar lågt och hårt utanför deras räckvidd.
”Herregud! Det är en junis det handlar om! Vad fan
är det med er?!” ropar Sia. ”Nu får ni fan ta och rädda några bollar!”
Även om det känns mäktigt att sätta de äldre målvakterna på plats, så vet Malik bättre än att fortsätta överglänsa dem. Han hade gärna chippat en straff och förnedrat dem ännu mer, men så gör man helt enkelt inte. Han har visat vad han går för och får nöja sig med det. Istället börjar han slå lite lösare straffar som målvakterna tippar över ribban eller greppar.
”Så ja! Jävla ungdomar som tror att de kan komma hit och slå mig! Det går inte!” jublar Mohammed.
Även Thomas får rädda några straffar. Efter en kvart är de klara.
”Ey, bra jobbat idag”, säger Mohammed. ”Hörde att du ska vara med imorgon. Ta det lugnt och spela enkelt bara, precis som du gjorde med dina straffar.”
”Okej”, säger Malik. ”Okej.”
kapitel 2
RÄDDAREN
Malik har längtat länge efter att få spela från start och nu är det alltså snart dags. Efter att ha duschat och bytt om, sätter han sig för att lyssna på match- genomgången, men inget av den fastnar i hjärnan.
Rolle flyttar de blåa och röda magneterna, som ska föreställa spelarna, på tavlan, men det enda Malik tänker på är inmarschen bredvid Hammarbyspelar- na, atmosfären och hur han hör Svea United-klacken från spelartunneln.
Rolle pratar taktik och positionsspel, han går ige- nom fasta situationer och flyttar runt magneterna, men Malik lyssnar inte. Tankarna svävar iväg.
Det var just sådana här matcher som Malik ville spela när han spelade fotboll hemma på gården i Husby och sen skrev på för Svea United.
Klubben kanske inte har samma historia som AIK, Djurgården eller Hammarby, men den har gott om resurser tack vare ägaren, IT-miljardären Jens Holm.
Holm köpte klubben när den låg i superettan och dränkte den i pengar tills de gick upp i allsvenskan två år senare.
Som alla andra svenska klubbar ägs Svea United
till 51 procent av medlemmarna, men det finns ingen tvekan om vem som bestämmer – det gör Holm med sin tjocka plånbok, sin sportbil och sin bakåtslickade frilla.
Även om klubbens utbildningsbidrag var bra, så var pengarna inte anledningen till att Malik hade skrivit på sitt ungdomskontrakt. Det var miljön som lockade. Holm hade lockat till sig Sveriges bästa coacher för att kunna producera egna talanger, som Malik, som så småningom skulle säljas vidare.
A-lagstränaren Rolle hade en lång karriär inom klubbfotbollen och meriter från landslaget, medan målvaktsträn aren Siamak Shabani höll rekordet för flest hållna nollor under en säsong i allsvenskan – 20 stycken. Tränarnas filosofi med snabb och teknisk passningsfotboll, tillsammans med Holms förmåga att betala bra, var en lyckad kombination.
Malik hade kommit dit två år tidigare och hans utveckling hade gått snabbt. Alla i fotbollssverige pratade om den unge mittfältaren som spelade som om han var mycket äldre. När han fick börja träna med A-laget gick utvecklingen ännu fortare.
Redan som 13-åring hade det kryllat av agenter på sidlinjen när han spelade pojklagsmatcher hemma i Husby. Gång på gång hade hans mamma Annika fått jaga bort dem så att han kunde få spela i lugn och ro. Även när det var dags att skriva på för Svea United hade mamma sagt ifrån – övergången från moderklubben Atletico Husby hade skötts av Husbys
pojklagstränare Shahin, som sett till att Malik fick busskort, kläder, skor och några tusenlappar i mån- aden i utbildningsbidrag.
När han kom till Svea United hade Malik genast börjat suga åt sig kunskap från stjärnorna i laget, som mittfältaren och landslagsmannen Anders Larsson, som hade spelat i både Bundesliga och Premier Lea- gue. Och nu var det honom som Malik skulle ersätta på mittfältet.
För Malik var det helt ofattbart. Hela livet hade han drömt om att bli fotbollsproffs och nu var dröm- men nära att gå i uppfyllelse.
”Okej grabbar, hem och vila nu. Drick som vanligt mycket vatten, så ses vi här i morgon i god tid till samlingen”, säger Rolle och med det är genomgången slut.
Malik går ut genom dörren och haffar sin väska.
Till skillnad från de äldre spelarna har han ingen bil, så trots att Malik är med i startelvan blir det att åka kollektivt från träningsanläggningen vid Stockholms Universitet till morsans lägenhet i Husby.
Så fort han sticker näsan utanför klubbhuset får han en mikrofon uppkörd i ansiktet.
”Malik! Stefan Matz, Sportnyheterna. Det sägs att du ska starta mot Hammarby imorgon, hur känns det?”
Malik blir tagen på sängen, har nyheten redan läckt ut? Klubben har berättat hur man ska hantera
medierna, men nu är det på riktigt och inte alls sam- ma sak som att sitta med presschefen Jonas och svara på hans låtsasfrågor med ett garv.
”Eh… ja, eh … det känns bra”, säger Malik samti- digt som han ser sig omkring efter en utväg.
”Är du nervös?”
”Eh … nja … jo … lite kanske …”
”En viktig match för Svea då Rolle har sagt att ni ska ’vinna allt som går att vinna’ i år – hur ser du på det?”
”Jo … det är … det är bra.”
En svart sportbil saktar ner utanför grindarna och tutar. Först tror Malik att det är en av spelarna från A-laget som vill retas. Fönstret på förarsidan glider ned.
”Ey, Malik, din stjärna! Hoppa in bre, jag ska till Husby!”
Det är Abbe, som tidigare bodde i samma portupp- gång som Malik. Malik har inte sett honom på länge, men snacka om att han är skitglad att se honom nu – och ännu gladare att få chansen att komma ifrån reporterns frågor.
”Ser du fram emot att spela din första seniormatch då?” frågar reportern uppgivet när Malik vänder sig för att gå.
”Inga kommentarer! Måste tagga!” ropar Malik glatt och hoppar in i bilen. Abbe gasar i väg med ett garv.
”Vad händer bre?! Hörde på radion att du ska star- ta matchen mot Hammarby imorgon! Jävla snorunge,
från gruset i orten till gräset på Friends Arena. Glöm inte bort mig när du vinner Ballon d’Or.”
”Haha, ja, jag ska starta. Fick veta idag. Anders Larsson känner av ljumsken så jag ska hoppa in istäl- let.”
”Det är dunder ju. Känns det bra?”
”Ja, det är ingen stress mannen. Så länge jag spelar mitt spel så blir det bra.”
”Haha, coolt. Jag ska satsa en röding på att du gör mål bre, jag kommer att bli rik!”
”Haha, kom inte och skyll på mig sen om det inte händer bara.”
”Ingen stress.”
Abbe sicksackar längs Bergshamraleden och sväng- er ut på E4:an. Det här går bra mycket fortare än att åka tunnelbana, tänker Malik.
”Annars då? Allt bra med familjen?” frågar Abbe.
”Det är lugnt bror, du vet hur det är. Morsan är fortfarande sjukskriven femtio procent så det är lite tajt med para, men annars är det bra. Vi får hoppas att Real Madrid köper mig snart så vi kan må bra”, säger Malik med ett snett leende.
”Haha, det hade varit värsta grejen bre. Jag ska skryta till guzzar att jag känner dig!”
Malik garvar åt tanken.
”Vadårå? Vi har ju spelat ihop nästan varje dag.
Okej, jag kom inte längre än Atletico Husby efter- som jag var hjärndöd och lallade sönder tills de kickade mig, men ändå.”
Abbe byter blixtsnabbt fil och tar avfarten mot Akalla.
”Du var bra Abbe, men det var omöjligt att säga något till dig på planen bror, du bråkade bara med alla.”
”Haha, sant. Jag ville alltid ha sista ordet, va?”
Malik ler. Abbe var en av de bästa på gården en mot en under uppväxten, men så fort han var tvungen att spela i ett lag var han katastrof. Han visste bättre än alla: medspel arna, tränarna, domarna – och han backade aldrig. Det slutade alltid på samma sätt;
antingen kickades han från laget, eller så stormade han därifrån.
”Ey, lyssna Malik, om man kickar dig kommer jag misshandla dig, förstår du?” säger Abbe med ett brett leende. ”Du har allt som krävs för att lyckas, inte som jag. Kasta inte bort det re.”
”Det ska jag inte göra.”
Abbe kör rakt in i Akallarondellen utan att ens bromsa. Någon minut senare är de utanför porten där de växt upp.
”Tack för skjutsen, bror.”
”Ingen orsak. Ey, jag ska oddsa på matchen imor- gon, säg till ifall du får höra nåt som hjälper mig, okej?”
”Ingen stress, säger Malik. Vi hörs.”
kapitel 3
SKULDEN
”Mamma! Jag ska starta i cupmatchen mot Bajen imorgon!” ropar Malik innan han ens hunnit stänga dörren bakom sig.
”Vad roligt, grattis! Hoppas jag orkar komma till Friends Arena då”, säger mamma Annika glatt.
Annika är från Örnsköldsvik och träffade Maliks pappa Omar när han spelade fotboll i division ett-klubben som hennes pappa var ordförande i. De blev kära över sommaren, men när kontraktet gick ut på hösten och Omar inte hade något sätt att försörja sig på, flyttade han tillbaka till Stockholm.
Kort därefter hade Annika dykt upp utanför porten i Husby och det dröjde inte länge förrän de var gifta och väntade barn.
Annika är för det mesta hemma när Malik kommer från träningen eller de få timmar skola han har i veck- an. Annika lider av multipel skleros, en nervsjukdom som ofta hindrar henne från att gå till jobbet som receptionist på vårdcentralen i Kista. Vissa dagar är bättre än andra. Idag är en av de bättre dagarna, eller var det i alla fall tills hon kom hem och hittade posten på dörrmattan.
”Vad är det?” frågar Malik när han kliver in i köket där mamma sitter med en bunt papper framför sig på köksbordet.
”Det är inget, oroa dig inte”, säger hon och täcker över pappershögen med en tidning. Men ett kuvert sticker ut. Malik drar fram det försiktigt.
”Mamma, det här brevet är från Kronofogden”, säger han bekymrat. ”Var det någon räkning vi inte kunde betala eller? När fick du det?”
”Det kom idag, jag ligger lite efter bara.”
”Vi måste fixa det ju.”
Malik har sett sådana brev förut och vet att det betyder att mamma har missat att betala en räkning.
Ibland är det sjukdomen som gör att hon inte orkar eller att hon glömmer. Men oftast är det helt enkelt för att hon inte har råd att betala.
Malik börjar läsa. Han inser direkt att det inte handlar om det vanliga brevet från Kronofogden.
”Mamma, vad fan är det här?! Det står ju ’Under- rättelse om avhysning’ – det betyder att de ska kasta ut oss på gatan ju!”
”Nej Malik, så är det inte.”
”Det står ju här, svart på vitt att vi inte har beta- lat hyran. Att vi måste lämna lägenheten inom tre veckor.”
Malik tittar på datumet på brevet. Det kom för två veckor sen.
”Mamma, vad i helvete! De kommer att kasta ut oss nästa vecka ju!”
Malik känner en kall klump i magen. Att axla ansvar på fotbollsplanen är bra mycket enklare än att göra det hemma.
”Har du snackat med pappa? Han kanske kan ge dig lite para”, säger Malik.
”Malik, du vet hur svårt det är att få tag på din pappa. Och när man väl får det har han ingenting att erbjuda ändå.”
”Jo, jag vet”, suckar Malik.
”Jag har pratat med Kronofogden och hyresvärden och sagt att jag inte kan betala av skulden i den takt de vill. Hyresvärden säger att vi kanske kan få en lägenhet som är mindre och billigare.”
”Herregud mamma, hur ska det här gå?”
I början hade det fungerat bra för Omar och Annika.
Omar spelade fotboll och jobbade extra på den loka- la ICA-butiken. Trots provspel med flera allsvenska klubbar fick han aldrig något kontrakt.
Men med tiden hade Annika och Omar kommit att glida ifrån varandra och de hade separerat när Malik var tre. I början var det ändå frid och fröjd, Omar bodde kvar i Husby och jobbade på ICA. Han gav Annika pengar varje månad, och kunde hämta från dagis eller fritids och spela fotboll med Malik på gården tills hon kom hem från jobbet.
När Omar sen blev av med jobbet försvann han till och från. Ibland åkte han hem till Gambia i några månader, ibland bodde han hos en kompis
i Skärholmen. Omar dök bara upp i Husby om han hade pengar på fickan – och det hade han sällan.
Malik har accepterat läget för länge sen, även om han blir arg på farsan ibland – varför kan han inte vara som andra pappor? Trots allt har han behållit farsans efternamn – Manneh, mamma hette Jönsson i efternamn så där fanns inte mycket att hämta. Men det händer att Malik vill byta namn och bryta banden med Omar.
”Har du pratat med Bojan om ditt A-lagskontrakt?
Inte för att du ska betala allting gubben, men klubben skulle väl kunna hjälpa lite”, frågar Annika.
”Nej, inte än, men jag ska göra det så fort jag kan, mamma.”
Bojan Jovanovic, Svea Uniteds sportchef, hade lovat att fixa ett riktigt A-lagskontrakt till Malik, men det drog ut på tiden. Så länge fick han hålla till godo med de tusenlappar i utbildningsbidrag som Shahin hade förhandlat till honom, men det räckte inte långt. Det hade aldrig varit tanken att Malik skulle ta klivet upp i A-laget redan vid 17 års ålder, utvecklingen hade gått så snabbt att varken klubben eller Malik hunnit ta tag i kontraktsfrågan.
Malik var också lite rädd för Bojan och ville inte komma på kant med honom. Sportchefen hade ett hett temperament och när han blev lack på något eller någon tog han inga fångar.
Bojan hade själv dragit till Premier League som
tonåring och sen spelat i flera stora europeiska klub- bar, så Malik litade ändå på honom. Maliks dröm var att spela för Manchester United i England, och där hade Bojan kontakter även om han själv spelat för Liverpool. Malik var rädd för att sätta för mycket tryck på honom, kanske skulle han tröttna och inte fixa en flytt till utlandet.
”Oroa dig inte Malik, jag ska prata med morfar och se om vi kan fixa det. Det är rörigt nu, det vet jag, men det löser sig. Du ska bara koncentrera dig på matchen imorgon.”
”Jag vet mamma, men jag vill inte att du ska behö- va oroa dig för pengar heller.”
”Vi löser det. Vem vet, Manchester United kanske köper dig?” säger mamma med ett leende.
”Då hade vi mått bra va?” flinar Malik och dröm- mer sig bort. ”Oroa dig inte mamma, snart behöver du inte jobba mer. Jag lovar.”
kapitel 4
KOMPISEN
Malik ligger raklång på sängen. Fast det är match imorgon hade klubben skickat hem stödläraren till honom, i timmar kämpade de sig igenom matteprov och engelska glosor. Trots att han nu är helt slut i skallen och sängen är varm och skön, så kan han inte somna. Inte ikväll.
Tankarna fortsätter att snurra – om morgondagen, om framtiden, om pengar, om A-lagskontrakt, om Manchester United. Om att krita på ett kontrakt och få in en fet summa på kontot så att han kan betala alla räkningar åt mamma i fem eller tio år framåt.
Malik stirrar på affischerna i sitt rum. En förestäl- ler Zlatan Ibrahimovic´ i den röda United-dressen.
Kungen, Sveriges bästa spelare genom tiderna och en förortskille, precis som Malik.
Även om Malik inte spelar på samma position, så är Zlatan den stora idolen. När han skrev på för United efter tiden i Paris Saint-Germain var det perfekt för Malik – favoritspelaren i favoritlaget.
Andra har bilder på Messi eller Ronaldo – de stora, flashiga målspottarna i de stora lagen, men Malik har andra spelare han inspireras av. Till vänster om
Zlatan sitter en bild på Andrea Pirlo när han spelar för Italien, mannen med den magiska passnings- foten. Till höger har han Michael Essien i Chelsea som Malik klippt ut ur en engelsk fotbollstidning han fick av farsan när han var grabb. Farsan gillar afrikanska spelare, framförallt kraftfulla mittfältare som Essien och Patrick Vieira, som lirade i Arsenal och för det franska landslaget fast han egentligen kom från Senegal.
Över skrivbordet sitter bilder på Andrés Iniesta, N’Golo Kanté och Arda Turan – egentligen skulle de klistras in i ett EM 2016-album, men Malik satte upp dem på väggen istället. De silvriga ramarna runt bil- derna glittrar i ljuset från gatlyktan utanför fönstret.
Malik plockar upp telefonen och börjar bläddra.
Ingen av polarna är online, ingen han vill snacka med nu i alla fall. Han funderar på att kolla lite Youtube-klipp, klipp han sett tusentals gånger förr:
Zidanes finter och snurrar, Pirlos fasta situationer, Steven Gerrards dunderskott från distans. Men inget kan skingra tankarna från hans två stora problem – Hammarby och bristen på pengar.
Luren plingar till. Det är Semira, en tjej han gick i skolan med, men som flyttat till Malmö för att spela i dam allsvenskan med FC Rosengård. Hon har inte fått sitt genombrott än, men efter att ha kört över grabbarna på rasterna var det ingen tvekan om att hon har vad som krävs för att lyckas.
Malik och Semira gillar varandra och hängde
mycket ihop, men det blev aldrig något mellan dem.
Flytten till Malmö gör att det inte kommer bli något inom en snar framtid heller.
”Vad gör du?” frågar hon på WhatsApp.
”Ingenting, försöker sova men det går inte.”
”Slappna av. Låtsas att du är i skolan, där kunde du sova hur lätt som helst ju.”
”Haha! Det här är ingen historielektion. Uttagen i laget till cupmatchen imorgon, svårt att tänka på annat.”
”Grattis! Det var på tiden!”
”Haha, tack, känns kul. Hoppas att jag inte gör bort mig bara.”
”Det gör du inte. Spela enkelt bara. Hur är det med din mamma?”
Malik sätter sig upp och suckar. Semira är en av få som vet hur det egentligen ligger till med morsan.
Det är inte dir ekt något man snackar om i skolan, i omklädningsrummet eller när man hänger med grab- barna. Men Semira är an norlunda. Malik känner sig avslappnad med henne, han kan chatta om grejer han aldrig skulle kunna berätta för andra om. Att hon gillar fotboll och delar samma proffsdröm gör det inte sämre.
”Jag ska inte ljuga för dig, det är sådär”, svarar Malik. ”Hon kan inte jobba så mycket, så det är lite tufft just nu.”
”Oj, hoppas hon kryar på sig. Har de fixat ditt kontrakt än?”
”Inte än, men det kommer.”
”Var på dem. Ska du spela med A-laget så borde du ha ett riktigt A-lagskontrakt, köp inte deras skit- snack. Du borde skaffa dig en agent, ärligt talat. Du kan sköta fotbollen och låta agenten lösa resten.”
”Sanning.”
Malik känner sig lättad efter att ha chattat med Semira. Men om morsan ska må bra, om alla bekym- mer ska försvinna och om Malik ska lyckas i den största matchen hittills i sitt liv, behöver han släppa de här grejerna ett tag.
”Ey, jag måste sova Semira, vi hörs imorgon efter matchen.”
”Sov gott.”
