ETT SPÅRLÖST MINNE En etnologisk studie av en kulturfestival i Malmberget

Uppsats för fortsättningskurs C i Etnologi Uppsala Universitet Campus Engelska Parken Författare: Emma Pettersson Juntti Handledare: Ella Johansson Höstterminen 2020

ETT SPÅRLÖST MINNE

En etnologisk studie av en kulturfestival i Malmberget

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING 3

Syfte och frågeställningar 4

Material och metod 4

Teoretiska utgångspunkter och begrepp 6

Fenomenologi 6

Gemenskap 7

Plats och lokalitet 7

Kulturarv 8

Tidigare forskning 8

Uppsatsens disposition 10

PLATSBESKRIVNINGAR 11

Malmberget 11

Focushuset och Festivalen 12

FARVÄL FOCUS 14

Kollektiva identifikationer och gemenskap 14

Att hantera förändring av plats 17

Gruva och samhälle, sida vid sida? 20

AVSLUTNING 23

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 24

Otryckta källor 24

Tryckta källor 25

Litteratur 25

Bildförteckning 26

INLEDNING

Jag tar bilen den fem kilometer korta vägen som går från Gällivare centrum till

Malmberget, den raka malmbergsleden, i folkmun kallad parkasleden, som knyter ihop de båda platserna. Mörkret har lagt sig som ett täcke när jag rullar in i samhället. Förbi den nyligen stängda gymnasieskolan, förbi rader av lägenhetshus. Slutligen parkerar jag bilen vid sporthallen, en av få verksamhetslokaler som fortfarande finns kvar här, som inte ännu flyttats eller stängt ner. Just nu är det tomt och tyst runt omkring byggnaden. Jag vrider blicken och ser stängslet som nu är alldeles nära det som en gång var Malmbergets centrum. På en banderoll uppsatt av gruvföretaget LKAB står det: ”Mine and Community- side by side” och på en annan ”Urban transformation is progressing to ensure a future together”. Slagorden känns främmande, eller åtminstone något krystade i omgivningens sargade och tomma utseende. Sen lite längre ner på gatan, Focushuset tornar upp sig framför mig. Det är upplyst i lila och gula lampor, människor är samlade utanför och i de gamla affärslokalerna som annars står tomma sedan länge lyser det varmt. Stora tyger i olika färger hänger från 11 balkonger på ena sidan av huset och där läser jag, uppifrån och ned: F A R V Ä L F O C U S.

(minnesanteckningar) Så tidigt som år 1741 påbörjades brytning av malm i Malmberget, Gällivare kommun, beläget i Sápmi, norra Norrlands inland. Platsen blev tillsammans med Kiruna ett nav för Sveriges

gruvindustri, en enorm tillgång för hela landet och sedan också världen. I modern tid, sedan 50 talet, har hus och byggnader varit i vägen för den allt mer utbredda gruvnäringen, och ett hål benämnt gropen växer sig dag för dag större. Det är i den här historien som denna studie har sin bakgrund. Nu, år 2020 är avvecklingen av Malmberget i full fart, och stängsel breder ut sig över det som tidigare varit ett levande samhälle. Människor flyttar till nya bostäder i det närliggande samhället Gällivare, och minnet av platsen de en gång bodde på dokumenteras på olika sätt för att inte falla i glömska.

I september 2019 arrangerades festivalen ”Farväl Focus”. En avskedsfest för ett tretton våningar högt lägenhet-och affärshus i centrala Malmberget vid namn Focushuset (uttalas fokus). Festivalen arrangerades av en lokal eldsjäl, och konstnärer och kulturutövare representerade under festivalen kom både från Malmberget och från andra platser i världen, alla med någon koppling till byggnaden.

Musik, sång, konst, samtal och föreläsningar samlades under en veckas tid under ett och samma tak, med syftet att tacka av en byggnad som kommit att bli ett landmärke för samhället. I detta skapades möten mellan främlingar och bekanta, mellan gamla och unga och mellan dåtid och framtid.

Syfte och frågeställningar

I denna studie undersöks vilken roll en kulturfestival i Malmberget hade för människor boende i kommunen, för att skapa ökad kunskap om hur gemenskap och meningsskapande uttrycks och får plats när industriell utveckling sätter agendan för hur ett samhälle ska utformas.

Följande frågeställningar ligger till grund för studiens analys:

•Vad är Malmberget och Focushuset för platser?

• På vilket sätt fungerade festivalen som en samlingsplats för att hantera en förändringsprocess?

• Vilken roll spelar Malmberget och Focushuset i förhållande till materiella kulturarv?

•Vad var det för kollektiva identifikationer som speglades under festivalen?

• Hur beskriver mina informanter relationen till gruvföretaget kopplat till makt och inflytande? 


Material och metod

Det empiriska materialet som samlats in för studiet av festivalen Farväl Focus innefattar fem olika intervjuer, alla transkriberade i sin helhet, samt en observation och minnesanteckningar. Fyra av fem intervjuer är gjorda över den digitala plattformen zoom på grund av besöks- och reserestriktioner som rådde vid tiden för materialinsamlingen, med anledning av viruset Covid-19. Att samtalen ägde rum över internet kan ha påverkat materialet på olika sätt, bland annat genom att det finns en risk att en del av mötet människor emellan kan gå förlorat när det fysiska mötet uteblir, till exempel ögonkontakt som kan skapa tillit. Eventuellt skulle ett fysiskt möte underlättat för mig som intervjuare i försöken att gräva djupare i vissa ämnen.

I Etnologiskt fältarbete (2011) beskriver Eva Fägerborg intervjun som ett tillfälle där ”…den upplevda verkligheten (kan) beskrivas och gestaltas genom att människor berättar om sina liv och erfarenheter, sina tankar och upplevelser” (2011:85). Intervjun är alltså en tvåvägskommunikation, och kräver en reflexiv uppmärksamhet från intervjuaren. Enligt Fägerborg bör detta bejakas genom hela arbetet, från intervjutillfället till när materialet återges i analysen (2011:87). I intervjun är både innehållet, det som faktiskt sägs, men även formen, hur det berättas, av intresse för etnologen.

Intervjuaren bör alltså vara lika lyhörd inför vad informanten säger som hur den säger det, eller kanske rentav vad som lämnas osagt. Genom att tillämpa en semi-strukturerad metod för intervjuerna gjorda för den här uppsatsen fick samtalen ta olika vägar, och materialet tilläts själv att skapas genom informanters egna erfarenheter och associationer till Focushuset och Malmberget.

En intervju som skiljer sig en del från de övriga är intervju 2, som utfördes med en representant från gruvföretaget LKAB. Denna intervju gjordes för att få en djupare inblick i de förändringar som Malmberget står inför, och kommer inte att vara lika synlig i analysdelen av denna uppsats som de övriga intervjuerna. Trots detta tillför den relevant bakgrundskunskap för min förförståelse av fältet, och är en viktig del i studiens helhet.

Alla intervjuade i denna studie är anonymiserade och jag använder mig av pseudonym när de

förekommer i texten genom citat. Detta har jag valt att göra framför allt för att skydda informanterna, men också för att studien inte påverkas av anonymiseringen, materialet står för sig självt. All annan information som framkommer om informanterna är i enlighet med verkligheten, så som deras ålder och kön. Dessa aspekter kan vara relevanta att ha vetskap om eftersom det visar vilka röster som inte är representerade. I denna studie är alla informanter mellan 30- och 60 år gamla, vilket innebär att det finns utrymme för fler perspektiv från både yngre och äldre personer i framtiden.

Observationen av seminariet där arrangören för festivalen deltog ägde även den rum virtuellt. Under observationen använde jag mig av en medföljande observationsmodell (Pripp & Öhlander 2011:122), där jag följde med arrangören på ett av hennes uppdrag, men antog en passiv roll där jag förde anteckningar och lyssnade. Observationstillfället gav mig en möjlighet till att få en förståelse för hur arrangören berättade om festivalen för personer som aldrig hört talas om den, eller kände till platsen den arrangerades på.

Avgränsningen har gjorts framför allt i val av plats, men även i val av tid. Samtalen tar sin

utgångspunkt i festivalen Farväl Focus, alltså i september 2019. Därmed utgår de alla utifrån samma tidpunkt i historien, även om dåtid och framtid naturligt blir en del av nutidens resonemang.

Ytterligare en avgränsning är att de som intervjuades alla deltog på något sätt i festivalen, som besökare, utställare eller liknande. Detta gjorde att de alla hade minnen från festivalen som vi kunde prata om, och att vissa av mina informanter kunde berätta om arrangemanget utifrån en besökare- position, medan vissa kunde berätta utifrån en deltagare-position.

En viktig aspekt för studien är att vara reflexiv gällande min position som intervjuare och skribent.

För mig har valet av plats för studien på ett sätt växt fram under många år. Jag är uppväxt i Malmberget, och har så länge jag kan minnas sett, hört och deltagit i diskussioner angående

järnmalmsgruvan och samhällets utmaningar i stort. Detta har säkerligen påverkat min ingång i fältet, samt delvis hur intervjuerna har utformats. Ett val som gjordes tidigt var att positionera mig en bit från informanterna, genom att till exempel ställa få frågor och istället lämna utrymme för dem att själva prata och fundera. Min position som en ”del” av fältet kan även ha verkat positivt för

materialinsamlingen, då jag kunnat relatera till mina informanter. Jag har även kunnat se var det har funnits luckor i de samtal som sker angående samhällsomvandlingen och gruvdriften i Malmberget, både i media och bland invånare. Samtalen rör sig ofta om praktiska aspekter av flytten, så som var samhället ska byggas upp eller vilka som ska flyttas och inte. Samtal om sorg eller identitet kopplat till platsen har inte behandlats med samma entusiasm. Uppsatsen kommer ha vissa inslag av

autoetnografi, då mina minnen av festivalen är en del av det empiriska materialet. Anteckningarna är skrivna i efterhand, och följer mallen för etnologiska fältobservationer (2011:133).

Teoretiska utgångspunkter och begrepp

Den teoretiska utgångspunkten för uppsatsen är fenomenologisk. Teorin används här för att föra kulturanalytiska resonemang angående kollektiva identifikationer, plats och förändring. Nedan följer en utförligare beskrivning av det teoretiska ramverket, samt begrepp som är relevanta för studiens genomförande.

Fenomenologi

En fenomenologisk förståelse av individen och dennes förhållningssätt till sin omvärld kommer att tillämpas i denna studie. Det finns en rad olika inriktningar inom fenomenologin, men vad de har gemensamt är intresset för det mänskliga subjektet, för att nå kunskap om hur människor agerar, väljer, upplever och erfar sina liv (Engblom 2015:6). Fenomenologin uppkom genom ett

ifrågasättande av möjligheten att nå objektiva sanningar utanför det mänskliga subjektiva

medvetandet, och belyser kunskap grundad på mänskliga erfarenheter (Högström 2017:55). Teorin förstår människan som aktör och förkroppsligat subjekt, och vill förstå hur individer i socialt samspel konstruerar, förstår och erfar verkligheten. Fenomenologi betonar alltså upplevelser av verkligheter, och bortser ifrån ifall dessa upplevelser är ”korrekta” i en objektiv bemärkelse.

Känslor är ett centralt tema i denna uppsats, då det empiriska materialet framför allt är intervjuer där människors subjektiva uppfattningar av platsen de bor på och de förändringar som sker där behandlas.

Etnologen Rikard Engblom (2015) beskriver hur känslor både kan ha med plats och materialiteter att göra, och hänvisar till Jonas Frykman som menar att känslor är det som förbinder människor med den omgivande världen. Om vi väljer att se på känslor utifrån detta fenomenologiska perspektiv så betyder det att det går att se dem som en del i så kallade sammanflätningar mellan det materiella och det kulturella (Engblom om Frykman 2015:22), vilket innebär att det är i känslorna som det materiella får betydelse, och det kulturella blir synligt.

Begreppen livsvärld och system används för att beskriva det spänningsfält som kan uppstå i mötet mellan organisationer och institutioner ”som påverkar lokala liv utan att på ett direkt sätt vara närvarande i det” (Wollin Elhouar 2014:20). I denna studie bör systemen ses som de statliga

institutionerna, kommunen och inte minst LKAB som har en särskild ställning i samhället genom sina många anställda och samhälleliga inflytande. Livsvärlden ses som det oreflekterade varandet,

vardagen, utifrån vilken vi människor lever våra liv. Detta varande behöver vi inte ägna tid åt att fundera över förrän positionen blir utmanad av något som befinner sig utanför vår livsvärld. För att nå kunskap om hur gruvföretaget påverkar människors livsvärldar och vardag kan begreppet system vara användbart för att beskriva det spänningsfält som uppstår.

Gemenskap

Etnologen Elisabeth Wollin Elhouar beskriver begreppet gemenskap som ett sätt att nå kunskap om ett handlingsfält, där handlingarna definierar gemenskapen i en ”community som praxis” (2014:25).

Begreppet gör att frågor om hur långt människor kan nå i sina handlingar, samt vilka begränsningar som finns inom handlingsområdet de befinner sig inom. Wollin Elhouar tolkar begreppet utifrån Gerard Delantys konkreta och materiella aspekter, där Delanty menar att man inte bör se sökandet efter en gemenskap som ett bakåtsträvande, eller en nostalgisk önskan att återvinna något som har försvunnit, utan snarare att sökandet efter en gemenskap i en osäker värld (Wollin Elhouar om Delanty 2014:26).

Vi kan alltså se begreppet gemenskap som ett verktyg för när människor ställer sig emot en rådande diskursiv hegemoni, ”…ett uttryck för att man ser sig som en del av en annan community” (2014:26).

Vissa kritiker menar att begreppet riskerar att fungera som ett sätt att ytterligare homogenisera grupper eller befästa ett ”vi- och dom tänk” (Josefsson 2014:52), vilket inte är syftet i denna studie.

Här används begreppet i förhållande till hur människor processade samhällsförändringarna under festivalen Farväl Focus, och genom festivalen på olika sätt kunde känna samhörighet och gemenskap med andra på platsen.

Plats och lokalitet

Begreppet plats har inspirerats av Paul Agnidakis avhandling ”Rätten Till Platsen” (2013). Agnidakis beskriver det lokala samhället som något som ligger nära en mänsklig erfarenhet, något som man kan uppfatta existera här och nu och ingen annanstans. Begreppet lokalitet används i förhållande till plats som en konkret beskrivning av ett avgränsat rum, och fokus ligger på att utgå ifrån människors egna upplevelse av det rummet (2013:13). Platstagande används för att beskriva hur människor tar plats både i relation till rummet, och till andra människor som befolkar det. Denna tolkning är

fenomenologisk, där man ser platsen som en del av människan själv, och hur denne i sin tur är en del av platsen i fråga (2013:15).

Begreppet plats kan analytiskt ses som ”…en skärningspunkt i vilken olika identifikationsramar möts och krokar varandra” (2013:19). Begreppet kan användas för att få ett perspektiv i studiet av kultur, i bemärkelsen av hur grupper erfar och konstruerar gemensamma symboler och värden som knyts an till platstillhörighet. Det här betyder att platsbegreppet blir ett redskap i studiet av identifikationer och lokala tillhörigheter. Att skildra lokalsamhällen utan att definiera dem som oföränderliga och isolerade är en utmaning som platsbaserade studier kan mötas av, men: ”att människor ingår i en större

samhällelig kontext utesluter inte att de ändå kanske i första hand agerar utifrån och tänker sig till ett mindre och mera greppbart sådant sammanhang” (Agnidakis 2013:13). Denna förståelse för det platsspecifika är viktigt för studiet av festivalen Farväl Focus och Malmberget. Att människor påverkas av den konkreta platsen de bor på, och identifierar sig med den på olika sätt, betyder inte att de inte också kan identifiera sig med andra platser och människor.

Kulturarv

I studien används begreppet kulturarv för att förstå hur materiella byggnader och platser spelar roll i människors identifikationsprocesser, skapande av kulturell identitet och sociala tillhörighet. På riksantikvarieämbetets hemsida beskrivs kulturarv som ”alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan, till exempel lämningar, föremål, miljöer, verksamheter eller

traditioner.” (Riksantikvarieämbetet 2020). I denna studie förs en kritisk kultuarvsanalys genom begreppet dissonanta kulturarv. Begreppet kommer användas för att ge ett perspektiv på fältets utmaningar i kulturarvsfrågan. Ett dissonant kulturarv innebär att det är en plats eller byggnad där det råder oenighet om dess värde (Josefsson 2014:38).

(Det) behövs en insikt i att kulturarvsutnämningar är grundade på en maktdominans snarare än en definitiv sanning om fenomenens beskaffenhet (…) genom att vidhålla att det råder subjektiva tolkningar av vad som utgör kulturarv, måste idén om kulturarvs objektivitet försvagas… (Josefsson 2014:39).

Här tolkas begreppet kulturarv alltså som ett subjektivt fenomen, där varje människa själv kan erfara platser värde, men att detta påverkas och försvåras av olika institutionella maktdominanser.

Tidigare forskning

Tidigare forskning om identitet och plats utförd i Malmfälten går att hitta i Grape & Holst kapitel maktens ansikte i malmens rike (2017:180-208) ur antologin Brännpunkt Norrland (Öhman & Nilsson 2017). Även i antologin Malmberget: strukturella förändringar och kulturarvsprocesser (2008) behandlas frågor som rör strukturella förändringar och kulturarvsprocesser i förhållande till Malmberget som plats. Rebecka Svenssons rapport ”Focushuset, Malmberget: Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten” (2010) ger en arkitektonisk blick på Focushuset, samt information om tiden före, under och efter byggnationerna.

Ett ytterligare bidrag till tidigare forskning om Malmberget går att hitta i Tommy Tornbergs kandidat uppsats i antropologi Den hand som föder oss: Människa, industri och marknad i Malmberget (2017).

Här ligger fokus på begreppet modernitet, för att studera hur det är för människor att leva på exploaterad mark och vilken påverkan de har möjlighet till i förhållande till gruvans expansion och effektivisering. Tornbergs uppsats kan fungera som en fördjupning av det sista kapitlet i denna uppsats, som handlar om maktförhållanden.

Vidare är kulturgeografen David Robertsons hard as a rock itself: Place and identity in the American mining town (2010) ett bra exempel på forskning av liknande slag som denna uppsats, fast ur ett internationellt perspektiv, då Robertsons studie tar plats i Amerika. Robertsons studie behandlar platser som tidigare varit aktiva gruvorter i USA, men som senare avvecklats. Robertson intresserar

sig för de som stannar kvar på platsen, trots att gruvnäringen inte längre existerar, och analyserar hur de själva ser på sin relation till platsen.

Rickard Engbloms studie med kroppen som vapen: en studie av aktivism, mobilisering och motstånd mot en gruva i Gallók (2015) är ett bra exempel på hur fenomenologi kan tillämpas i etnologiska studier. Engblom studerar motståndshandlingar kopplat till en potentiell ny gruva i Jokkmokks

kommun. Det går att dra paralleller mellan Engbloms sätt att analysera hur människor använder sig av materiella ting i demonstrationerna så som plakat och klädsel, och de materialiteter så som konstverk och fotografier, som fick skildra människor känslor under festivalen som analyseras i denna uppsats.

Paul Agnidakis avhandling Rätten till platsen (2013) samt Elisabeth Wollin Elhouars avhandling Tillhör vi Sveriges framtid? (2014) är båda exempel på tidigare forskning inom etnologin som

befinner sig på perifera platser såsom glesbygdorter och byar runt om i Sverige. Agnidakis avhandling befinner sig i två postindustriella samhällen medan Wollin Elhouar rör sig över flera olika orter i Norrland. Dessa två avhandlingar ingår i en tradition av att sätta periferin i centrum, vilket är vad denna studie om plats gör.

Det finns en uppsjö av litteratur som behandlar kulturarvsbegreppet, inom etnologin och andra skolor.

Kulturarvsbegreppet är relativt nytt, och används för att göra kritiska kulturanalyser på platser av historiskt och kulturellt intresse. Tidigare forskning på kulturarv går att hitta i Owe Ronströms kapitel Memories, tradition, heritage i ”studies in folk culture IV” (Ronström & Palmenfelt 2005) som behandlar frågan om kulturarv i Visby på Gotland. Lars-Eric Jönssons (red.) Politiska projekt, osäkra kulturarv (2017) utgår ifrån ett antal olika exempel på kulturarv, för att föra diskussioner om vilka sociala kategorier som ska representeras i kulturarven, för vem begreppet är tillämpbart och vem som kan använda sig av det. Boken behandlar olika former kulturarv, vars position varit omtvistad eller vacklande. Johan Josefssons Kulturarv som livsvärden: en kritisk undersökning av

kulturarvsbegreppet (2014) är ytterligare ett exempel på tidigare forskning om kulturarv. Josefsson djupdyker i begreppets subjektiva betydelser och för en diskussion angående dissonanta kulturarv genom att använda sig av fenomenologisk teori. 


Uppsatsens disposition

I uppsatsens inledande kapitel har grunden för studien lagts, genom en presentation av syfte och frågeställningar, material och metod samt teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning. Nedan följer uppsatsens analysdel, där det empiriska materialet som samlats in presenteras och analyseras.

Kapitel ett ägnas åt platsbeskrivningar, för att måla upp det fält inom vilket festivalen Farväl Focus ägde rum. Kapitel två är huvudkapitlet för uppsatsen. Här analyseras till en början frågan om vilka kollektiva gemenskaper och identifikationer som blev synliga under festivalen. Senare i kapitlet behandlas Focushusets roll som kulturarv, hur människor hanterar förändringarna som sker i Malmberget samt hur de själva skapar och samlar minnen av platser som Focushuset när dessa rivs och sätts innanför stängsel. Sista delen i kapitlet handlar om frågan om makt, vilka åsikter som får finnas i förhållande till samhällsomvandlingen i Malmberget, samt hur människor förhåller sig till detta. Den sista delen av uppsatsen är en avslutande diskussion.

PLATSBESKRIVNINGAR

Malmberget

Festivalen som studeras i den här uppsatsen hade som mål att säga farväl till en byggnad, och därmed också en del av ett samhälle. För att förstå varför en festival som Farväl Focus är intressant att studera ur ett etnologiskt perspektiv krävs bakgrundskunskap om området där den ägde rum, alltså

Malmberget, samt en beskrivning av byggnaden i fråga. I detta första kapitel kommer dessa bakgrundskunskaper att förmedlas. Beskrivningen av Malmberget och Focushuset som platser bör inte ses som fullständiga, utan som en översikt av för den här studien relevanta aspekter.

Genom åren har en successiv instängsling av Malmberget skett med anledning av gruvans utbredning.

Den svarta inramningen på bilden visar var stängslet gruvföretaget LKAB satt upp för tillfället löper.

Stängslet finns där för att skydda befolkningen från att vistas på rasriskområden, platser där marken är så instabil på grund av gruvdriften att den kan rasa ner, och flyttas successivt nedåt i takt med att hus flyttas eller rivs i Malmberget. Det vita fältet mitt på kartan är ett område som kallas för gropen, ett stort hål i marken som delar samhället. Gropen är ett iögonfallande bevis på gruvbrytningens påverkan på samhället. Den är en ständig påminnelse om att ras kan förekomma, nära människors bostäder, skolor och arbetsplatser.

Bilden visar även områden som inom kort kommer påverkas av gruvans expansion, genom att flyttas eller rivas. Områdena på kartan är färgkodade efter datum för avveckling, och ger en överblick över hur stor del av samhället som påverkas av gruvans expansion. På insidan av stängslet finns också LKABs produktionsområde där järnmalm bryts och förädlas för att skickas ut till stora delar av världen. Det är en instängslad, men global plats. Utanför stängslet finns det lokala, platsen där

Bild 1: Karta över flyttplan, Malmberget.

människor lever sina liv och sin vardag. Det blir alltså en mental avgränsning förutom bara den fysiska (Jfr Agnidakis 2013:13).

Här(…) möts minst två skilda världar. En handlar om gruvdriften som präglas av konkurrens och effektmaximering. En annan handlar om människors sätt att uppleva och bruka de lämningar och miljöer som gruvnäringen genom århundradena gett upphov till. (Gabriella Olshammar 2008:15)

Här beskriver Olshammar en distinktion som är viktig för studiet av Malmberget som plats.

Gruvdriften och dess roll i samhället är oundvikligen viktig i sammanhanget, brytning har skett i trakten sedan slutet på 1800-talet och är anledningen till att samhället byggdes upp från första början.

Malmberget har även en lång historia av att påverkas av malmbrytningens utveckling. Redan 1961 började LKAB lösa in fastigheter som revs eller flyttades, för att möjliggöra fortsatt malmbrytning i området (Svensson 2012:5).

Focushuset och Festivalen

Nu zoomar vi in fältet till en av flera byggnader som ska rivas på grund av gruvans utbredning, platsen där festivalen Farväl Focus hölls. Focushuset som byggnaden kallas är ett hyreshus byggt på 60-talet som ett sätt att lösa bostadsbristen, bland annat för de ensamboende som arbetade på LKAB.

Det höga huset kallades till en början för Skrapan, varför byggnaden senare kom att kallas för

Focushuset är inte tydligt dokumenterat (Svensson 2010:7). Byggnaden är för Gällivare kommun unik på grund av sin väldiga storlek; huset är totalt 13 våningar högt samt har flera intilliggande

affärslokaler och sammanlänkande lägre lägenhetshus.

Bild 2: Focushuset tornar över Malmbergets centrum

Byggnaden Focushuset kan förstås som en symbol för samhället genom sin höjd, som gör att den är synlig både från närliggande tätorten Gällivare såväl som i hela Malmberget (se bild 2). Den beskriver även en tid i Sverige då problem med bostadsbrist och trångboddhet skulle lösas, då välfärden var under uppbyggnad (Svensson 2012:22). I en dokumentation av Focushuset gjord av Norrbottens museum beskrivs byggnadens värde som symbol tveeggad. Detta för att den å ena sidan påminner om välfärdssamhället, framtidstron och optimismen som fanns under 60-talets början. Å andra sidan kan byggnaden i nutid, på grund av den planerade rivningen, ses som en symbol för gruvans utbredning, samhällets utflyttning och nedmontering (2012:22).

De informanter jag pratar med har alla en ambivalent relation till byggnaden, till exempel min

informant Annika som beskriver byggnaden såhär: ”Ja det har funnits, det har varit lite hatkärlek kring hela den här, den är ju liksom inte, det finns någon känsla av Murmansk över den på något sätt, man tänker rysk industristad…” (Intervju 3). Viljan att arrangera en festival i ett hus som på många sätt har ett negativt, eller åtminstone inte en enbart positivt rykte uttrycker arrangören som ett sätt att gå emot, eller fylla i en lucka som tidigare arrangemang om och i Malmberget missat. Hon beskriver hur: ”Vi vill minnas stortiden, snarare än 90-talets mörker, det fula göms och glöms, så en annan historia behövde berättas” (Observation 1).

Festivalen Farväl Focus arrangerades alltså för att det enligt arrangören saknades något i

representationen av Malmberget och människorna som levt och verkat där. Målet med festivalen var att visa på byggnadens betydelse för Malmbergets historia och ge människor möjligheten att besöka platsen en sista gång innan den jämnas med marken (facebook.se/farvalfocus). Arrangemanget pågick under en hel vecka, och uppskattningsvis lockade festivalen över två tusen besökare, något som min informant Sofia inte tror hade kunnat hända om festivalen hade arrangerats på någon annan plats.

byggnaden var det som lockade människorna (intervju 4). Det är flera av de jag pratar med som funderar på varför det var så många som gick på festivalen, till exempel Annika som beskriver det såhär: ”…vi har ju alla på något sätt en koppling till det (…) det blev inte bara Focushuset, det blev en symbol för gamla Malmberget” (intervju 3). Mina informanters sätt att prata om Focushuset gör det tydligt att huset i sig är ett rum inom vilket mer än de materiella väggarna och taken får plats.

Festivalveckan innehöll bland annat panelsamtal om förändringen som sker i Malmberget, konserter, konstutställningar, interaktiva konstverk och föreläsningar. Allt som hände var kopplat till temat att säga farväl till en plats som inom kort enbart kommer vara ett minne för människor. Under veckan kunde besökare gå runt i obebodda lägenheter som fyllts med målningar, poesi skriven direkt på väggarna, ljudinstallationer och fotografier. Vidare kunde de lyssna till konserter med musiker som spelade musik som på olika sätt var kopplat till samhället. Ytterligare exempel på vad som hände under festivalveckan är en föreläsning om kvinnor i Malmberget som besökare kunde lyssna till, samt rundvandringar i det närliggande området runt Focushuset. Allt detta och mer var det som fyllde hela festivalen, där många intryck och tankar fick plats som kanske tidigare gömts och glömts.

FARVÄL FOCUS

I det här huvudkapitlet kommer analysen av Farväl Focus börja med att beskriva vilka kollektiva identifikationer som blev synliga under festivalen, samt vad den gjorde med människors känsla av tillhörighet och gemenskap. Vidare kommer en analys av Focushusets roll som ett kulturarv att utföras, samt exempel på hur människor hanterar att en plats som är viktig för dem försvinner.

Avslutningsvis förs en analys om hur en festival som Farväl Focus kan utmana offentliga normer om modernitet, och om vem som har makten över samhällets åsikter om avvecklingen av Malmberget.

Kollektiva identifikationer och gemenskap

Mina informanter betonar upprepande gånger under våra samtal vikten av de konversationer mellan människor som arrangemanget Farväl Focus öppnade upp för. De pratar om hur människor möttes i hissar och i lägenheter, tittade på konst eller lyssnade på ljudinspelningar för att sedan gå över till att berätta sina egna historier om byggnaden och platsen för varandra. Min informant Johan berättar om en kvinna han träffade i huset:

Jag träffade en kvinna där och hon kom dels för utställningarna, men också för att säga adjö till sin gamla lägenhetsdörr där hon hade bott. För att göra ett avsked, det var viktigt för henne. (intervju 1)

Johan fortsätter berätta om hans möte med kvinnan, och menar att han upplever att det är många som behöver det avskedet, på olika sätt. Många fotograferar sina gamla kvarter eller skriver ner sina minnen till exempel. Han själv målar tavlor med motiv från Malmberget för att minnas, men också för att kunna dela sina minnen med andra som förstår honom. Johan som själv ställde ut sina bilder och skulpturer på festivalen beskriver ett behov av att få göra ett personligt avsked, men också vikten av att få dela det med andra. Det senare är något som han inte är ensam om att betona. Min informant Annika berättar om hur hon tror att festivalen behövdes för att människor skulle kunna hjälpa varandra genom den förändringen som sker, tillsammans. ”Man kom som in på känslorna, inte det bara det praktiska i vad det innebär att inte fysiskt kunna gå på gatorna längre” (intervju 3). En till informant berättar att hon tänker att kulturen kan hjälpa människor formulera känslor som är svåra att greppa tag i (Sofia intervju 4). Det alla dessa utsagor har gemensamt är behovet av att få tillhöra en gemenskap, där man själv kan identifiera sig och tillsammans dela en erfarenhet.

Längst gågatan, i lokaler som varit affärsverksamheter och bank finns fler utställningar.

En stor lokal med fotografier som föreställer framförallt hus. Hus som nu rivs, ska rivas eller som flyttats. Längre bak i lokalen är det bilder på människor, vissa ensamt poserande framför kameran och vissa tillsammans med andra. Det är malmbergsbor på bilderna, vissa känner jag igen. Jag tänker att det inte är ofta samhällsförändringen sätts

ihop med en så ”nutida” kropp, det som syns oftare är bilder på flyttplaner, gamla fotografier på människor som förr bodde i Malmberget eller bilder på nya fina kvarter och lägenheter. (Minnesanteckningar)

Mitt minne av fotografierna vittnar om att de kändes nära verkligheten, att de porträtterade människor nära i tiden, inte i dåtid eller framtid. Att gestalta människor på det här sättet kan göra att liven blir synliga, och det erkänner på så sätt även rätten till platsen och platsen som värdefull (Jmfr Agnidakis 2013:15). Att representera människor som lever och verkar i samhället i nutid på det sättet som fotografierna gjorde, kan även fungera som ett hjälpmedel för dem som besökte festivalens möjlighet att kunna identifiera sig med konsten och med samhällsbilden som presenterades. Min informant Annika verkar ha reflekterat över festivalens betydelse för att ge liv åt människors vardag på liknande sätt. Hon förklarar det såhär:

Själva temat, Farväl Focus, är ju folkligt, inget högtravande, det är så folkligt det kan bli i Malmfälten. Det är våran verklighet, du vet, våran vardag (…). Det är nästan så man inte hade väntat sig att det skulle vara på det sättet, att alla kunde trampa in och va med och, jamen sitt du här på golvet och lyssna, inte några fina salonger. Det är ju gamla handelsbanken (…) alla känner sig hemma och välkomna (intervju 3).

Annika beskriver betydelsen lokalerna har för känslan av att vara bekväm, vilket jag tolkar som att kropparna som befinner sig i rummen kan sträcka ut sig utan att varandet där blir ifrågasatt eller stoppat (Högström 2017:67), som Annika antyder hade det kunnat hända om samma utställning var i

”fina” salonger. Jag vill här uppehålla mig vid hur Annika pratar om vardag. Vardagen kan enligt etnologen Elisabeth Wollin Elhouar ses som det konkreta levda livet på plats, något som alltid pågår (2014:22). I vardagen funderar vi inte närmre på våra handlingar, till exempel när vi handlar mat eller städar i hemmet. Utifrån den här förståelsen av vardagen så skulle en festival kunna ses som ett avbrott i detta, något som händer som gör att man kliver utanför vardagen och in i ett annat, nytt, sammanhang. När jag samtalar med mina informanter om Farväl Focus så tolkar jag istället den festivalen som en sorts förlängning av vardagen, eftersom de kunde spegla sig själva i konsten och samtalen som ägde rum. Motiven och budskapen som presenterades var inte okända för besökarna, inte heller lokalerna som de visades upp i. Annika påpekar också att de flesta som deltog med sin konst på festivalen var lokala konstnärer och kulturutövare, som bott eller bor i Malmberget och Gällivare, och att detta ytterligare förstärkte känslan av trygghet. Det var inte, som hon uttryckte det, andra som ”grottade i öppna sår” (intervju 3).

Sättet som mina informanter beskriver festivalen på gör att jag tolkar den som en sorts katalysator, där känslor som inte annars får plats i samhället kunde vädras i offentligheten. Detta gjorde att perspektiv på samhällets förändringar som inte annars syns i det offentliga rummet fick ta plats. Ett konstverk på festivalen som min informant Johan beskriver var ett rum där besökare fick knyta band i olika färger, där varje färg beskrev olika känslor kring Malmbergets avveckling. Johan berättar att han reagerade på att det fanns många svarta band knutna, en färg som i konstverket skulle symbolisera känslan av sorg.

När jag pratar med mina informanter om det svåra i att uttrycka sina känslor kring

samhällsomvandlingen pekar några av dem på konsten som en plats där dessa åsikter och perspektiv faktiskt kan få ett utrymme, och att en del av det blev synligt under festivalen. Sofia säger till exempel att hon tror att kulturen ofta är en motpol till industrin, och att den behövs för att lyfta andra

perspektiv än majoritetens. Martin fyller ut detta resonemang genom att förklara vikten av att lokala kulturutövare fortsätter att berätta och skapa saker om det som händer i samhället. ”Så länge folk skapar så kommer sanningen komma fram” (Martin Intervju 4). Mina informanter illustrerar hur materialiteter i form av konstverk och fotografier speglar de känslor som finns gällande Malmbergets försvinnande. Det är i mötet mellan konstverk och besökare som det materiella får betydelse (jmfr Engblom 2015:22) och där ett knutet band blir till en symbol för en kulturell gemenskap och mening för de som besökte festivalen. Att få möjlighet att se sig själv och sitt liv speglat i utställda konstverk och i föreställningar kan fungera som en skärningspunkt där olika identifikationsramar krokar i varandra (Agnidakis 2013:19). Under festivalen kunde alltså människor, genom att hitta gemensamma symboler och värden, tillsammans skapar en känsla av platstillhörighet.

Vad som hände på festivalen kan beskrivas som ett överskridande av gränser, där människor som annars befinner sig i ens periferi, nu klev in i ens omedelbara närhet, in i ens vardag (Högström 2017:58). Människor samlades kring en gemensam upplevelse och gränserna mellan ”vi” och ”dom”

överbryggades, om än bara för en avgränsad tid i ett specifikt rum. Denna gemensamma känsla av tillhörighet kan ha stärkt den kollektiva gemenskapen människor emellan, som i sin tur kan fungera som en plattform utifrån vilken nya möten kunde uppstå.

Bild 3: interaktivt konstverk på festivalen

Att hantera förändring av plats

…Hela Malmberget, det jag har sett av det. Det är en grå betonggrej som legat på ett vackert ställe, på grund av sluttningen och liksom, utsikten mot dundret och övriga landskapet (Martin intervju 4).

Bilden de flesta av mina informanter målar upp av Malmberget idag går till stor del att liknas med hur Martin beskriver platsen. Det är tydligt att samhällets forna glans är långt borta. Citatet beskriver en dyster realitet, samtidigt som en annan verklighet speglas i beskrivningen av naturen runt omkring.

Det är enligt Martin en vacker plats. Människor som bott i området har ständigt varit medvetna om att de inte alltid kommer kunna bo kvar, så länge gruvan fortsätter att expandera. Martin, som själv inte kommer ihåg hur Malmberget såg ut innan gruvans närvaro var påtaglig förklarar att han alltid varit medveten om att platsen kommer att försvinna. Det är viktigt för förståelsen av Malmberget som plats att veta att den förändringsprocess som pågår i nutid inte på något sätt har kommit som en

överraskning för någon som bor i området, det vittnar samtliga av mina informanter om. Även historien om Malmberget visar på detta faktum: ”Den historiska berättelsen om hur Malmberget vuxit fram handlar om ett mer eller mindre planlöst byggande” (2017:182) skriver Grape & Holst i

”Brännpunkt Norrland". Detta betyder att delar av samhället under många år byggts upp samtidigt som andra rivits ned. Vetskapen har alltså funnits där och nu går avvecklingen av Malmberget fort framåt. Det handlar om här och nu, en process som pågår, som inte är färdig eller avslutad varken fysiskt eller psykiskt.

Resonemanget som förs i intervjuerna angående Focushuset i förhållande till Malmbergets avveckling öppnar upp frågan om hur byggnaden bör ses i förhållande till kulturarvsbegreppet. Etnologen Birgitta Svensson beskriver hur kulturarv är det som ”… utgör grunden för skapandet av kulturell identitet, tillit och social tillhörighet” (2005:139). Detta betyder att byggnader bär på en historia som kan vara till hjälp för människors identifikationsprocesser. Genom byggnader och platser kan människors liv bli synliga, och de kan fungera som ett hjälpmedel i att förstå samhällsförändringar genom

gemensamma minnen. Bevarandet av materiella kulturarv kan öppna upp en plattform för att diskutera de eventuellt mörka sidorna av ett samhälles förändring. Det kan även skapa en gemensam grund där individen får bli del av en större grupp, skapandet av ett kollektivt minne (Svensson 2005:139).

Det är många år sen Focushuset slutade vara en markör för framtidsoptimism och utveckling, en status den hade vid byggnationen på 60-talet (Svensson 2010). Senaste åren har byggnaden enligt många setts som en stor betongklump som mest skymmer sikten. Under festivalen blev det trots detta tydligt att den ändå ses som en viktig symbol för samhällets historia, något som en rapport gjord av Länstyrelsen i Norrbotten bekräftar. Det är ett hus med högt kulturhistoriskt värde, framförallt för yngre generationer i Malmfälten (Tyrens 2017). Vad som dock även är fastställt är att den inte är lämplig eller värd att flytta på. Faktumet att huset både anses ha kulturhistoriskt värde, men samtidigt

ska rivas är en paradox som belyser hur kulturarvsfrågan här står underlägsen gruvföretagets tillväxt.

Valet att hålla en festival i huset är alltså präglat av dess försvinnande som fysiskt kulturarv. Owe Ronström skriver att: ”Heritage production is as much about creating backsides and peripheries as fronts and centres” (2005:2). Focushuset blir alltså en del av en periferi som den inte tillhör enligt myndigheter och delar av lokalbefolkningen, till följd av att gruvan sätts i centrum.

Min informant Johan beskriver hur han sörjer det faktum att han inte kan besöka platser som har betydelse för honom längre, och att rivningen av Focushuset blir en till punkt på hans lista över viktiga platser han inte längre kan sätta sin fot på. Han pratar om viljan att ha kvar fysiska spår av platser och hus som han har en relation till, och att tanken på att inte få besöka dessa platser igen gör att han känner sig frustrerad. Jag tolkar Johans sätt att prata om huset som en identitetsmarkör som går förlorad. Byggnaden där festivalen hölls verkar för många av mina informanter vara en symbol för hur Malmberget försvinner, när den rivs är det inte mycket kvar av det samhälle som många kommer ihåg. Samtidigt som Johan beskriver denna frustration med att inte få besöka platserna i Malmberget säger han under vårat samtal att han känner sig färdig med platsen, han har flyttat därifrån, och i och med festivalen känner han att han har fått säga hejdå. ”Det blev mer som en begravningsplats med bra utsikt” (intervju 1) säger han om hans gamla lägenhet och gatorna runt omkring. Jag uppfattar att det finns, hos Johan och andra informanter, en trötthet i att prata om Malmberget, och en önskan om att få gå vidare. I samtalet med Johan beskriver han det såhär: ”Det enda folk frågade om innan var ju, när ska du flytta? Det tyckte jag var jättejobbigt, att prata om det hela tiden” (intervju 1).

Samtidigt som Johan ger uttryck för en trötthet tycker han att det är viktigt att inte glömma bort eller undvika samtalen. Det här kan ses som en sorts inre konflikt mellan att befinna sig i dåtid och se till framtiden. Att befinna sig i den position som Johan beskriver går att tolka som effekten av att vara i en ofärdig inre process. Förändringarna i samhället går snabbt framåt, och människors inre processer rör sig inte alltid i samklang med detta. Möjligtvis kan det här förhållningssättet till tid vara något som bekräftar kulturarvets betydelse för känslan av tillhörighet och identifikation. När människor inte har möjlighet att fästa sina minnen på platser som har betydelse för dem, platser de identifierar sig med, kan det bli svårare att både förankra sig och att gå vidare.

Att söka efter minnesmärken

Jag minns den här tavlan där nere i entrén, vars det var alla namn på alla som bodde där, alltså, dom sista som har bott där(…) jag tyckte den bilden var någonting som man borde ha sparat på något vis, för den innehåller, den säger väldigt mycket bara genom att man tittar på namnen. (Sofia intervju 4)

Sofias minne av namntavlan tolkar jag som ett sätt att förankra och göra människors liv synliga.

Sofias resonemang visar på att namnen och tavlan, på den platsen den är uppsatt, gör något mer än att vara ett hjälpmedel för att hitta i huset. Att betona platsen och det materiellas betydelse för

minnesprocesser och skapandet av en gemensam identifikation, handlar utifrån min tolkning av mina

informanter främst om ett behov av att få möta sin dåtid, sina rötter och sammanhang. Att påpeka betydelsen av plats och ting i människors identitetsskapande är inte att säga att den determinerar oss (Frykman 2012:60), inte heller betyder det att upplevelsen av platsen bör vara homogent bestämd (Svensson 2005:140).

Ett sätt att hantera att platser som ska rivas eller hamna innanför stängslet, som människor identifierar sig med, försvinner kan vara att ta med sig fysiska ting. Johan berättar att han har sett människor som tagit ned gatuskyltar och annat från deras gamla bostäder, och att han själv brukar gå på loppisar och till återvinningen för att hitta saker som han kan koppla till Malmberget. Martin berättar också om hur han följt med en av konstnärerna som ställde ut på festivalen och samlat material innanför stängslet, från hus och platser som stått tomma. ”Vi var innanför staketet och gick in i husen, lånade, eller ja, det skulle ju rivas så vi stal helt enkelt” (Martin intervju 4). Jag tolkar det mina informanter berättar om som ett sätt att för sig själva minnas och bevara platserna de tycker är viktiga, saker och platser som inte annars sätts i centrum (Ronström 2005:2).

Betydelsen av kulturarv kan verka svårfångad, eftersom betydelserna skiljer sig åt mellan människor, men också att det materiella är beroende av subjektiva tolkningar och upplevelser av det. Ett kulturarv blir ett kulturarv när det finns många som ser ett värde i platsen, eller när myndigheter och andra instanser tar beslut om platsernas kulturella värde. Focushuset, tillsammans med många andra

byggnader i Malmberget anses som nämnt ha ett högt kulturellt och historiskt värde, men detta värdet står emot de ekonomiska vinningar som expansionen av järnmalmsgruvan bedömer kunna generera genom att bruka marken under samhället. Detta gör saken mer komplicerad. Kulturarvsfrågan i förhållande till Focushuset och till Malmberget blir inte en fråga om att vara eller inte vara ett

kulturarv, utan snarare en fråga om ett så kallat ”dissonant” kulturarv. Ett dissonant kulturarv innebär att det är en plats eller byggnad där det råder oenighet om dess värde (Josefsson 2014:38), och

Bild 4: Namntavla i Focushuset

oenigheten kan vara både politiskt och kulturellt betingad. Josefsson skriver om dissonanta kulturarv såhär:

Vi som individuella subjekt har makten att i vår egen livsvärld bestämma vilka fenomen som fördelar värden i våra liv, men vi kan störas av den interexistens vi samtidigt befinner oss i (2014:38).

Den interexistens som Josefsson beskriver berör den vardagsverklighet där vi måste förhålla oss till andra människor, kulturella och historiska kontexter med konventioner och mönster. Jag vill här påtala det spänningsfält som uppstår mellan människors livsvärldar och dessa konventioner inom mitt fält. För många som bott i Malmberget finns det stora värden i vissa platser och hus som ligger i området, något som mina informanter har gett uttryck för. När dessa platser försvinner, kan det gå emot ens subjektiva uppfattningar om vad som har värde, vilket kan skapa förvirring och frustration, som till exempel Johan uppger sig känna. Det är i detta som människor själva får leta andra

tillvägagångssätt för att bevara det som de själva anser ha värde, och där ett arrangemang som festivalen Farväl Focus kan fungera som ett sätt att närma sig dessa känslor och ge människor en möjlighet att hitta andra som ser värde i samma saker som en själv.

Gruva och samhälle, sida vid sida?

I inledningen till denna uppsats gick det att läsa två olika citat som finns uppsatta på olika platser av gruvföretaget LKAB i Malmberget. Ett av dem löd: ”mine and community side by side”. I den här sista delen av analysen kommer blicken riktas något bortanför festivalen för att föra fram ett perspektiv om vilka känslor och åsikter som får möjlighet att finnas i förhållande till

stadsomvandlingen i Gällivare. Dock är det inte en fråga om hur mina informanter själva kritiserar eller gör motstånd mot samhällsavvecklingen eller mot gruvföretaget, utan detta kapitel handlar om hur mina informanter ser på möjligheten att prata och lyfta perspektiv om det som sker på platsen.

Möjligheten att ställa sig emot den bild som både LKAB och kommunen målar upp om

samhällsomvandlingsprocessen är något som många av mina informanter ställer sig tveksamma till.

Det finns, enligt dem, ett visst ”kontrakt” i samhället där flytten och gruvans expansion ska ses som en positiv framgång för alla. Gruvan ger inte bara arbete till många som bor på orten, utan de sponsrar även olika idrottsföreningar, klubbar, arrangemang och sätter samhället på den globala kartan.

Gällivare kommun har utformat en ny slogan: ”Nya Gällivare! en arktisk småstad i

världsklass.” (gallivare.se). Som visar på en vilja att vara ett modernt framtidssamhälle där

möjligheterna för utveckling är oändliga. Samarbetet mellan kommunen och gruvföretaget har inte alltid varit friktionsfritt, men nu 2020 porträtteras framtiden som ljus, för LKAB och för alla som bor där. Att inte haka på denna framtidsoptimism, eller iallafall uttrycka en viss tveksamhet kring den och vad den gör med samhället kan vara svårt, iallafall enligt vissa av mina informanter.

Jag upplever att du kan prata om det innanför dina cirklar, men jag tycker det är extremt känsligt utanför (…) nu har det blivit en kultur här där man inte ska vara kritisk mot kommunen eller LKAB. (Martin intervju 4)

Martin beskriver hur han känner sig bekväm med att kritisera vissa aspekter av hur processen i samhället går till med familj och vänner, men att han håller det för sig själv i offentligheten. Liknande påståenden kommer från till exempel Sofia, som arbetar åt kommunen:

I min yrkesroll kan jag ju inte säga så mycket, för då ska man ju vara positiv och tycka att allt är bra (…) Men jag tror att många köper det nog bara, bara för att man ska det, kanske för att man jobbar på LKAB eller på kommunen (…) man kanske tänker att, nä men, att man inte ska klaga (intervju 4).

Det finns alltså en plats där åsikter som går emot den rådande hegemonin är tillåtna, alltså i det stängda rummet, och en plats där de inte ska lyftas, i offentligheten. Att kritisera eller lyfta mindre populära åsikter om samhällsomvandlingen kan enligt vissa av mina informanter vara svårt, och gör man det riskerar man att bli sedd som en bakåtsträvare, eller ännu värre; en gnällspik. Detta är två termer som informanterna använder själva för att beskriva rädslan med att ställa sig emot. Att

antingen vara ”för” framtiden eller ”emot” framtiden beskriver Martin som en felaktig dikotomi: ”Du kan ju vara väldigt positiv fastän du riktar kritik. Du kan ju säga att du tror på framtiden och att det här kommer bli bra, men att det inte är bra gjort eller skött” (intervju 4). Martin fortsätter att resonera kring (o)möjligheten att kritisera LKAB och kommunen på detta vis, och det är tydligt att det finns en frustration i att inte kunna, eller känna att man kan, uttrycka sig kritiskt utan att bli utmålad som en bakåtsträvare.

Att vara framtidsorienterad beskriver Etnologen Wollin Elhouar som den optimala inställningen, där ordet framtid associeras med kvalitéer som ansvarstagande, resiliens och organisering. Att erhålla och framhäva den positionen gör att man inte riskerar att hamna i ett fack där man ses som långsam, otidsenlig och oförmögen att ”hänga med den urbana utvecklingen” (Wollin Elhouar 2014:159). Så vad skulle hända den som väljer att ställa sig emot den diskurs som förs angående gruvföretaget och kommunens sätt att hantera förändringarna? Min informant Johan beskriver en rädsla för represalier:

Jag tror inte att man vill göra det för då kanske man tappar förtroendet, det här med inlösningsgrejen, då kanske man inte får bra betalt för husen, en rädsla, tror

jag (intervju 1).

Här beskriver Johan en rädsla som inte nödvändigtvis behöver vara förankrad i reella risker för människor som protesterar mot förändringarna, men det gör inte rädslan för det mindre riktig eller påtaglig. En annan informant beskriver en maktlöshet som han känner, och tror att många andra också känner, angående att ställa sig emot ett stort företag som LKAB.

Förhållandena är inte jämna och då känner man en maktlöshet, så blir det som att LKAB kan göra vad fan dom vill, och det gör dom. Det blir en frustration (…) så försöker man sopa undan sanningen också, kommunen (…) Då ska vi som ljuga också, låtsas att det har blivit bra och då blir man ännu mer frustrerad (Martin intervju 4).

Här blir spänningsfältet mellan system och människors livsvärldar tydlig. Martin beskriver en frustration i att ”tvingas in” i en position som han själv inte känner sig bekväm i, eller inte kan identifiera sig med. Hans livsvärld utmanas alltså av de normer och värderingar som LKAB och kommunen framhåller, som går emot hans egna sätt att se på sin omgivning. Wollin Elhouar visar på dessa ojämlika positioner i hennes studie om hållbarhet i Norrländsk glesbygd:

Uppfattningarna om den egna platsens ohållbara framtid står i relation till den politiska retoriken om den hållbara avvecklingen av glesbygden. Detta illustrerar policyns makt, eller förmåga att påverka uppfattningar (Wollin Elhouar 2014:157).

Det som Wollin Elhouar beskriver är en avveckling av glesbygd i ett större, nationellt perspektiv, men det går att se länkar mellan detta och det fält som denna uppsats befinner sig inom. Det handlar om vem som har makten över uppfattningarna. Gruvindustrin är en av Sveriges största exporter, och utvecklingen av industrin porträtteras på statlig nivå som en positiv och nödvändig del av Sveriges ekonomi.

Festivalen Farväl Focus tolkar jag som ett offentligt evenemang där dessa tvetydiga, motstridiga eller obestämda känslor och åsikter om den förändring som sker i Malmberget faktiskt fick möjlighet att existera, utan att människor behövde riskera att uppfattas som bakåtsträvare eller gnällspikar. Genom att skapa ett rum där avskedet av en byggnad var i centrum fick besökare en plats där deras ilska, sorg och frustration kunde ta plats, en begravning där samhällskontraktet som säger att invånare ska vara glada över LKABs framfart åtminstone fick en andningspaus. Mina informanter berättar för mig att de tror att det kommer hända fler gånger. Att arrangemang som festivalen, där en annan historia berättas än den av majoriteten behövs och kommer att behövas framåt.

AVSLUTNING

Syftet med den här uppsatsen har varit att få kunskap om vilken roll en kulturfestival hade för människors känsla av gemenskap, meningsskapande och platstagande i ett industriellt samhälle som är under både avveckling och utveckling. Vad studien bidragit med till fältet är ett exempel på vad som händer när viktiga platser för människors identifikationer inte finns kvar längre, och hur de som erfar detta hanterar det faktumet, och skapar nya sätt för att minnas. Det visade sig att festivalen Farväl Focus vara ett sätt för att hantera dessa förändringar. Genom festivalen fick människor chansen att uttrycka sina åsikter och känslor kring Malmbergets försvinnande, och de fick en möjlighet att se sig själva som en del av ett kollektiv, snarare än individer som ensamma ska hantera förändringarna.

Intervjuerna som har gjorts med människor som på olika sätt påverkas av Malmbergets avveckling har visat att makt är en aspekt som är väldigt viktig för förståelsen av vem som får uttrycka vad, och vilka känslor som får plats i offentligheten. Festivalen hade aldrig en uttalad politisk agenda, men dess påverkan på människor, och hur den lyfte mer kontroversiella aspekter av samhällets framtid och historia var något som inte gick att förbise. Konstens makt att förändra och provocera är en aspekt som skulle kunna utveckla ytterligare i eventuell vidare forskning. Kulturvetare Ebba Jehart sätter fingret på denna påverkan:

Ett konstverks politiska möjligheter består inte endast i om det lyckats eller misslyckats med att förmedla ett visst budskap, utan också i dess förmåga att skapa nya möten och samtal och i förlängningen nya sätt att uppfatta det offentliga rummet. (Jehart 2012:2) Ett av målen för denna studie har varit att ge utrymme för frågan om hur diskurser och åsikter som inte annars syns och hörs om Malmbergets avveckling ges en plats i samhället. Den avveckling och omvandling som pågår på grund av järnmalmsindustrin är en komplex och mångfacetterad situation med en mångbottnad historia, som format och formar människor på olika sätt idag, och kommer att fortsätta göra det i framtiden. Fler perspektiv och analyser bör därför lyftas och bringas fram till ljuset. Den här uppsatsen har visat att det finns många som har ett behov av att få dela med sig av sin upplevelse av flytten och omvandlingen i samhället med andra, och att åsikter som inte syns i offentligheten behöver få en plats att existera på. Festivalen Farväl Focus blev en sådan plats.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor

Intervjuer

1. Johan (Pseudonym) Kön: Man

Intervjudatum: 28 oktober 2020 Intervjuns längd: 54 minuter Intervjun utförd av författaren Intervjun förvaras hos författaren

2. Namn: Anna (Pseudonym) Kön: Kvinna

Intervjudatum: 28 oktober 2020 Intervjuns längd: 21 minuter Intervjun utförd av författaren Intervjun förvaras hos författaren

3. Namn: Annika (Pseudonym) Kön: Kvinna

Intervjudatum: 5 november 2020 Intervjuns längd: 54 minuter Intervjun utförd av författaren Intervjun förvaras hos författaren 


4. Namn: Sofia och Martin (Pseudonymer) Kön: Kvinna och man

Intervjudatum: 13 november 2020 Intervjuns längd: 58 minuter Intervjun utförd av författaren Intervjun förvaras hos författaren

Observationer

3 november 2020 kl. 9.00-11.30. Deltagande på seminarium med arkitektstudenter, uppsala.

Observationen utförd av författaren

Observationsmaterialet förvaras hos författaren

Tryckta källor

Elektroniska dokument och hemsidor

gallivare.se/nya-gallivare. Hämtad 2020-12-22

Olofsson Monica 2019. ”Nu säger de farväl till focushuset”. https://nsd.se/nyheter/nu-sager-de-farval- till-focushuset-nm5207438.aspx (Hämtad 2020-12-10)

Riksantikvarieämbetet 2020. Definition av kulturarv och kulturmiljö. https://www.raa.se/kulturarv/

definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo/Bilagor (Hämtad 2020-12-03)

Tyréns 2017. Kulturmiljöanalys Malmberget. Rapport. http://www.gellivare.se/PageFiles/22115/

KMA_Rapport%20170214.pdf


Litteratur

Agnidakis, Paul 2013. Rätten till platsen: tillhörighet och samhörighet i två lokala industrisamhällen under omvandling. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2013

Englom, Rickard 2015. Med kroppen som vapen: en stude av aktivism, mobilisering och motstånd mot en gruva i Gallók. Masteruppsats i etnologi. Uppsala universitet. Tillgänglig på internet:http://

uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:817420/FULLTEXT01.pdf

Fägerborg, Eva 2011. ”Intervjuer" I: Kaijser, Lars & Öhlander, Magnus (red.) (2011). Etnologiskt fältarbete. 2., [omarb. och utök.] uppl. Lund: Studentlitteratur. S. 85-112

Grape, Owe & Holst, Susanne 2017.”Maktens ansikte i malmens rike-den perifera staden. Om avveckling och utveckling i spåren av gruvornas expansion i Malmfälten”. I: Öhman, Anders &

Nilsson, Bo (red.) (2017). Brännpunkt Norrland: perspektiv på en region i förändring. Umeå:

H:ström

Högström, Karin 2017. ”Fenomenologi”. I: Gunnarsson Payne, Jenny & Öhlander, Magnus (red.).

Tillämpad kulturteori. Upplaga 1 Lund: Studentlitteratur

Josefsson, Johan 2014. Kulturarv som livsvärden: en kritisk undersökning av kulturarvsbegreppet.

Masteruppsats, institutionen för musei- & kulturarvsvetenskaper. Uppsala universitet. Tillgänglig på internet:http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:722472/FULLTEXT01.pdf

Kaijser, Lars & Öhlander, Magnus (red.) (2011). Etnologiskt fältarbete. 2., [omarb. och utök.] uppl.

Lund: Studentlitteratur

Olshammar, Gabriella 2008. Ruinlandskapet som besvär eller historia. Malmberget : strukturella förändringar och kulturarvsprocesser : en fallstudie. S. 15-27

Robertson, David 2010. Hard as a rock itself: Place and identity in the American mining town.

University press of Colorado.

Ronström, Owe (2005). Memories, traditions, heritage [Elektronisk resurs]. Memories and visions.

88-106. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hgo:diva-335

Svensson, Birgitta 2005. "livstid- metodiska reflexioner över biografiskt särskiljande och modern identitetsformering” I: Svensson & Jönsson (red.) ”I industrisamhällets slagskugga: om

problematiska kulturarv.” Carlssons bokförlag. Stockholm.

Svensson, Rebecka 2010. Bebyggelse. Focushuset, Malmberget. Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten. Norrbottens museum.

Tornberg, Tommy 2017. Den hand som föder oss: Människa, industri och marknad i Malmberget.

Kandidatuppsats i Antropologi. Uppsala universitet. Tillgänglig på internet:http://uu.diva-portal.org/

smash/record.jsf?pid=diva2%3A1176020&dswid=9912

Wollin Elhouar, Elisabeth (2014). Tillhör vi Sveriges framtid?: en etnologisk studie av vardag och hållbarhet i norrländsk glesbygd. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2014

Bildförteckning

Bild titelsida: Fotograf: Simon Mattsson

Bild 1: samhallsomvandling.lkab.se 28/11 2020 Bild 2: Fotograf: Simon Mattsson

Bild 2: Fotograf: Informant intervju 4, ”Stina”.

Bild 3: Fotograf: Pernilla Fagerlönn