Predation på ren från björn, varg och örn
Rapport till ”Toleransnivåer för rennäringen”
Jens Karlsson
Viltskadecenter vid Grimsö forskningsstation, Inst. för ekologi, SLU, 730 91 Riddarhyttan jens.karlsson@slu.se
Grimsö 2011-09-16
Rovdjursdödade renar
Studier av dödlighet och dödsorsaker hos tamren har genomförts i såväl Norge, Finland och Sverige. Som väntat varierar dödligheten mellan olika områden och delar av året. Detsamma gäller hur stor andel av den totala dödligheten som orsakats av rovdjur eftersom den beror av tätheten av olika rovdjur i studieområdet, terrängen, användningen av förebyggande åtgärder mm. I Finland har Norberg & Nieminen (2007) rapporterat att rovdjuren i medeltal stod för 74% av dödligheten hos renar i deras studieområden. En svensk studie från 1980 talet (Bjärvall mfl 1990) visade att rovdjuren stod för 66%-75% av dödligheten hos renarna i två samebyar i norra Sverige. Studier av renarnas dödlighet och dödsorsaker är utan tvivel viktiga för rennäringen. För att uppskatta antalet rovdjursdödade renar i andra områden än de som har studerats är dock mortalitetsstudier mindre användbara, bland annat beroende på att rovdjurstätheten sällan är exakt likadan i andra delar av ett land eller en region.
För att kunna göra någorlunda goda uppskattningar av omfattningen av rovdjurens predation på renar så krävs ett mått på rovdjurens predationstakt, dvs hur ofta rovdjuren dödar renar. Ett problem härvidlag är att studier av rovdjurens
predationstakt på ren är få. Särskilt gäller detta för björn, varg och örn där det inte har genomförts studier med syfte att undersöka rovdjurens predationstakt på ren
(undantaget den studie av björnpredation på ren som pågår i skrivande stund). De data som finns att tillgå är antingen grundade på resultat från mycket få individer från ett fåtal platser (björn och varg) eller indirekta uppskattningar baserade på andra typer av data (örn). Siffrorna i denna rapport måste därför användas med stor försiktighet.
Björn
I dagsläget pågår en studie av just björnpredation på ren med en ny teknik i Norrbotten. Studien är ett samarbete mellan Viltskadecenter, Skandinaviska
björnforskningsprojektet, Udtja sameby och Gällivare skogssameby. Studien kommer att slutrapporteras i December 2012. Björnars predationstakt på tamren har inte tidigare studerats. Högst preliminära resultat visar att björnarnas predation på ren är koncentrerad till perioden från kalvningens början till första halvan av juni. Grovt räknat har predationstakten legat någonstans mellan 1 och 2 kalvar per björn och dag som björnen uppehåller sig i kalvningsområdet under perioden från kalvning till och med första veckan i juni. Bland de kategorier av björnar som hittils har studerats (vuxna hanar och honor) verkar undantaget vara honor med årsungar, deras
predationstakt ligger avsevärt lägre, sannolikt beroende på att deras ungar begränsar rörelserna till ett mindre område under den tid på året då renarna kalvar.
Varg
Att varg dödar och äter ren är väldokumenterat (t ex. Miller 1975, Farnell &
McDonald 1988, Dale 1995). Det är också dokumenterat att predationens omfattning påverkar tillväxten i renhjordar (Seip 1992). I t ex ett område i norra British Columbia ökade tillväxten av Ren, hjort, älg och vildfår med 2-5 gånger efter en reduktion av antalet vargar (Bergerud & Elliott 1998). Problemet är att vargars predationstakt på ren är dåligt undersökt. Det vill säga, vi vet väldigt lite om hur många renar en varg vanligtvis dödar per månad eller per år. Resultat från Finland tyder på att vargarnas predation på ren är större under renarnas kalvning än andra tider på året (Norberg &
Nieminen 2007). Samma mönster har påvisats vad gäller vargpredation på älg i Sverige, i takt med att älgkalvarna växer sig större så ökar antalet dagar mellan slagna byten för vargarna (Sand mfl. 2008). Från Sverige saknas i stort sett både uppgifter om hur många renar som dödas av varg och vargars predationstakt på ren. Två vargar med GPS sändare i renskötselområdet har följts under perioder för att undersöka hur många bytesdjur de dödar per tidsenhet. En varg i Västerbottens inland och en i östra Norrbotten. Vargen i Västerbotten dödade ca 1,5 större bytesdjur per vecka under studieperioderna. Under stora delar av dessa fanns det dock inga/få renar i det aktuella området, varför ren utgjorde en mindre andel av bytesdjur. Vargen i Norrbotten dödade i genomsnitt ca 2 större bytesdjur per vecka, de flesta byten var renar. Ingen av de två vargarna befann sig i områden med kalvande vajor under någon del av studieperioderna.
Örn
Örnars predationstakt på ren är om möjligt än mer sparsamt studerad. De data som finns kommer framförallt från studier av dödlighet och dödsorsaker hos renkalvar.
Finska studier av sändarförsedda renkalvar visade att örn dödade 0-5% av alla sändarförsedda kalvar i studieområden i Norra Finland (Norberg mfl 2006, Norberg pers. komm.). I Sverige har Tjernberg (2006) uppskattat örnpredationen till 0,5-2% av de födda renkalvarna varje år. Eftersom antalet örnar som deltagit i predationen av renarna inte är känd är det emellertid omöjligt att uttala sig om predationstakten per örn och år.
Referenser
Bergerud, A. T., and J. P. Elliott. 1998. Wolf predation in a multiple-ungulate system in northern British Columbia. Canadian Journal of Zoology 76:1551–1569.
Bjärvall, A., Franzén, R., Nordkvist, M. & Åhman, G. 1990. Renar och rovdjur.
Naturvårdsverket förlag, Solna, Sweden.
Dale, B. W., L. G. Adams, and R. T. Bowyer. 1995. Winter wolf predation in a
multiple ungulate prey system. Pp. 223–230 in Ecology and conservation of wolves in a changing world (L. N. Carbyn, S. H. Fritts, and D. R. Seip, eds.). Canadian
Circumpolar Institute, University of Alberta, Edmonton, Alberta, Canada.
Farnell, R. and McDonald, J. 1990. The distribution, movement, demography, and habitat use of the little Ranche-ria caribou herd. Yukon Dept. Renewable Resources, Whitehorse.
Miller, D.R. 1975.Observations of wolfpredation on barren ground caribou in winter. In: Luick ,J. R . , Lent , P.C., Klein, D. R. , and White ,R. G. ,eds.
Proceedings, First International Reindeer and Caribou Symposium. Biological Papers of the University of Alaska. Special Report No. 1. 209-220.
Norberg, H., Kojola, I., Aikio, P. & Nylund, M. 2006: Predation by golden eagle Aquila chrysaetos on semi-domesticated reindeer Rangifer tarandus calves in north-- eastern Finnish Lapland. - Wildl. Biol. 12: 393-402.
Norberg H. & Nieminen, M. 2007. Predation by wolves and brown bears on reindeer calves in Kuusamo: impacts on survival pattern and rate of orphan calves. –
Proceedings of the 11th Kaamos Symposium, 10-11 December 2007, Dept. of Biology, University of Oulu.
Sand H, P Wabakken, B Zimmermann, O Johansson, HC Pedersen, & O Liberg 2008.
Summer kill rates and predation pattern in a wolf–moose system: can we rely on winter estimates? Oecologia 156:53-64.
Seip, D. R. 1992. Factors limiting woodland caribou populations and their
relationships with wolves and moose in southeastern British Columbia. Canadian Journal of Zoology (70): 1494-1503.
