Tredje mans förhållande till utmätt lös egendom

(1)

Lina Hansson & Isabelle Skoglund

Tredje mans förhållande till utmätt lös egendom

En genomgång för hur tredje man kan visa sin äganderätt till utmätt egendom

Third party relation to distraint personal property

A review regarding third party proof of proprietorship of distraint personal property

Rättsvetenskap C-Uppsats

Termin: VT 16

Handledare: Marie Karlsson-Tuula

(2)

Sammanfattning

Ett samhälle med exekutiv verksamhet är en förutsättning för att det ska finnas möjlighet till kreditgivning, det är då av vikt att det finns reglering på rättsområdet. I de fall då en gäldenär inte betalar sin fordran kan denne komma att utmätas. I denna uppsats redogörs för situationen när en gäldenär har blivit föremål för utmätning och Kronofogdemyndigheten har gjort anspråk på tredje mans egendom för att kunna betala gäldenärens fordringar. För att egendom ej ska kunna utmätas ska tredje man bevisa sin äganderätt till den utmätta egendomen. Kronofogdemyndigheten utgår från principen att den egendom som finns i gäldenärens besittning utgör en presumtion att besittningshavaren även är rättmätig ägare till egendomen. Denna princip blir oftast tillämplig eftersom det är en problematisk utredning för Kronofogdemyndigheten att undersöka vilka tillgångar som tillhör gäldenären. Med denna bakgrund kommer vi presentera lagrum inom rättsområdet som reglerar denna problematik. De centrala delarna av studien kommer att innefatta en presentation hur tredje man kan visa sin äganderätt till utmätt egendom och även hur högt beviskravet är ställt. Rättsläget inom området är komplext och inte helt klart. Vi har valt att presentera en analytisk genomgång av rättspraxis för att kunna visa problematiken och hur komplex situationen kan vara när äganderätten ska fastställas. Vi har även valt att studien ska innefatta en analytisk presentation om beviskravet och de olika aspekterna som domstolen beaktar vid sin bedömning, när äganderätten kan anses vara för handen eller ej. Det resultat vi har kommit fram till av studien är, för att tredje mans äganderätt ska vara för handen är att det är mest framgångsrikt att visa en köpehandling tillsammans med en handling som visar hur finansieringen av den utmätta egendomen gått till. Det är även av vikt att kunna visa på en bra ekonomisk situation vid förvärvstillfället. Vi har därför utifrån vår analys av rekvisiten och rättspraxis konstaterat att beviskravet för att tredje man ska kunna visa sin äganderätt är högt ställt.

(3)

Förkortningslista

Art Artikel

HD Högsta domstolen

JT Juridisk tidskrift

KFM Kronofogdemyndigheten

LU Lagutskottet

NJA Nytt Juridiskt Arkiv Prop. Proposition

RH Rättsfall från hovrätterna

Ric Riksskatteverket. Rättsinformation. Serie C RSV Riksskatteverket

SamboL Sambolag (2003:376)

SKV Skatteverket

SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning

UB Utsökningsbalk (1981:774) ÄktB Äktenskapsbalk (1987:230)

(4)

Innehållsförteckning

DEL I

1. Inledning ... 6

1.1 Problembakgrund ... 6

1.2 Problemformulering ... 6

1.3 Syfte ... 7

1.4 Avgränsningar ... 7

1.5 Metod ... 8

1.5.1 Rättsdogmatisk metod... 8

1.5.2 Motivering till val av metod ... 9

1.5.3 Definition gällande rätt ... 10

1.5.4 Rättskälleläran ... 10

1.5.5 Material ... 12

1.6 Disposition ... 12

DEL II 2. Kronofogdemyndighetens verksamhet ... 14

3. Utmätning ... 15

3.1 Utmätningsförfarandet i korthet ... 15

3.2 Utmätningsbar egendom ... 16

3.2.1 Egendom ska ha ett förmögenhetsvärde ... 16

3.2.2 Egendom ska kunna överlåtas ... 17

3.2.3 En ekonomisk enhet får inte splittras... 18

3.2.4 Egendom ska tillhöra gäldenären ... 18

4. Egendom som gäldenären har i sin besittning ... 20

4.1 Inledning ... 20

4.2 Egendom i gäldenärens ensambesittning ... 20

4.3 Egendom i gäldenärens gemensamma besittning ... 21

4.4 Kravet på besittning ... 23

5. Meddelande om föreläggande ... 25

5.2 Ordinär utmätning ... 25

5.3 Subsidiär utmätning ... 26

DEL III 6. Analytisk genomgång av rättspraxis ... 28

6.1 Tavlorna ... 28

6.1.2 Analys av Tavlorna ... 28

6.2 Lastbilen ... 29

6.2.1 Analys av Lastbilen ... 29

6.3 Travhästen ... 30

6.3.1 Analys av Travhästen... 30

6.4 Båten ... 31

6.4.1 Analys av Båten ... 31

6.5 Virkespartier ... 32

6.5.1 Analys av Virkespartier ... 33

6.6 Försäkringsersättningen ... 34

6.6.1 Analys av Försäkringsersättningen ... 34

7. Genomgång av beviskravet ... 36

7.2 Rekvisitet framgår ... 36

(5)

7.3 Sammanfattande analys av rättspraxis... 37

7.3.1 Köpehandlingar ... 37

7.3.2 Intyg ... 38

7.3.3 Äktenskapsförord ... 38

7.3.4 Tredje mans hänvisning till sin självdeklaration ... 38

7.3.5 Uppgifter från gäldenären ... 39

8. Slutsats... 40

8.2 Hur tredje man ska visa sin äganderätt och hur högt är beviskravet ... 40

8.3 Egna kommentarer ... 41

Käll- och litteratur förteckning ... 42

Bilaga ... 45

(6)

6

1. Inledning

Ibland händer det att juridiska och fysiska personer inte fullgör sina civilrättsliga skyldigheter eller betalar sina skatter. Detta kan bero på olika anledningar exempelvis ekonomiska svårigheter, slarv eller betalningsovilja.¹ Borgenären som är den berättigade till betalning i förhållandet får inte, utan samtycke från gäldenären, ta sig rätten att ta pengar eller värdepapper från gäldenären. Borgenären får då istället vända sig till och begära verkställighet hos Kronofogdemyndigheten.² KFM utövar exekutiv verksamhet och utmätning är den vanligaste exekutionsformen som har till syfte att tvinga fram betalning.³ Utmätning innebär att en gäldenärs betalningsskyldighet av en skuld verkställs genom KFM:s försorg.⁴ Vid en utmätning tar KFM så mycket av en gäldenärs egendom i anspråk att egendomen efter försäljning ska täcka borgenärens fordran.⁵ De centrala reglerna om utmätning finns i utsökningsbalken.⁶

1.1 Problembakgrund

Den teoretiska tillämpningen av regleringen i UB kan uppfattas som klar och väcker inte några misstankar som tyder på något annat. Den praktiska rättstillämpningen har däremot visat sig vara problematisk, särskilt då personer som står utom fordringsförhållandet, tredje män, blir involverade.

Nedan följer ett rättsfall som specificerar det problem som vi anser att förfarandet kan ge upphov till.

En eftermiddag när Annette kom hem till sin bostadslägenhet på Göteborgsgatan 7 i Göteborg, som hon under ett par dagar låtit sin gode vän Leif nyttja märkte hon att en del av hennes egendom inte var kvar lägenheten.⁷ Under den här dagen hade KFM i Göteborg utmätt en rad föremål för betalning av Leifs obetalda fordringar utan hennes vetskap. En del av de egendomar som vid tillfället hade blivit utmätt tillhörde således inte Leif utan Annette. Leif hade dock besittning till egendomarna vid utmätningstillfället. Vid den här tiden var Leif bosatt i Spanien och skriven hos sin mor i Stockholm. Under de tillfällen som Leif besökte Sverige utförde han ibland en del uppdrag i Göteborgsområdet och fick då, efter att ha kontaktat Annette låna nyckel till lägenheten och mot en skälig summa pengar övernatta i lägenheten. Utöver att använda lägenheten till övernattning klarade han även av en del personliga angelägenheter därifrån. I lägenheten hade Leif vid ett tidigare tillfälle fått lov av Annette att lämna en del personliga tillhörigheter, exempelvis kläder, vilka förvarades i en särskild garderob i sängkammaren. Leif hade även av Annette fått lov att ställa sin post till lägenheten. Leifs och Annettes förhållande var enligt dem endast på vänskaplig nivå.

Annette blev inte till någons förvåning chockad över att hennes egendom hade blivit beslagtagen för att kunna betala Leifs fordringar. Leif och Annette hävdade att utmätningen skulle anses ogiltig, för det första på grund av att KFM inte ägt bereda sig tillåtelse till lägenheten. För det andra att egendomen inte kunde anses tillhöra Leif, eftersom Annette och Leif ej sammanbodde under

1 Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, s. 113.

2 Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, s. 113. Kronofogdemyndigheten förkortas i det följande KFM.

4 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 45.

6 Utsökningsbalk (1981:774) som trädde i kraft 1 januari år 1982 förkortas i det följande UB.

7 Det följande bygger på NJA 1989 s. 682

(7)

7 äktenskapsliknande förhållande utan enbart var vänner. De yrkade således att den utmätta egendomen skulle gå tillbaka till Annette såsom rättmätig ägare.

Till stöd för utmätningen hävdade KFM att egendomen tillhörde Leif eftersom han hade besittning till egendomen tillsammans med Annette. KFM anförde vidare att Leif hade hyrt en bil år 1987 och angett att kontraktet skulle sändas till Göteborgsgatan 7, vilket var på samma adress som utmätningsförrättningen ägde rum. KFM hade även kontaktat brevbärarna som delade ut post i området vilka hade uppgett att Leif regelbundet fått post som varit adresserad till nämnda adress.

Leif hade även under tiden mars 1987-1988 parkerat fel vid elva tillfällen under såväl dagtid som nattid på Göteborgsgatan och gator runt omkring. KFM uppmärksammade vid utmätningstillfället att det inte enbart var kvinnokläder i lägenheten utan även manskläder, vilket enligt KFM tydde på att Leif var bosatt där. Leif och Annette hade även fått ett vykort som var adresserat till dem båda från ett par gemensamma vänner. Med bakgrund av detta ansåg KFM att Leif och Annette sammanbodde i lägenheten under äktenskapsliknande förhållande och att egendomen då ansågs tillhöra Leif på grund av hans besittning till egendomen. KFM ansåg även att egendomen inte kunde tillhöra Annette eftersom hon inte hade haft ekonomiska möjligheter att förvärva den utmätta egendomen.

Högsta domstolen (HD) ansåg efter en omfattande utredning att det inte kunde anses att Annette och Leif sammanbodde under äktenskapsliknande förhållande och att egendomarna inte kunde anses tillhöra Leif. HD beslutade att de egendomar som tillhörde Annette skulle återgå till henne såsom rättmätig ägare till egendomen.

1.2 Problemformulering

Med bakgrund av den problematik som kan uppstå då en utomstående part blir involverad i en utmätning är syftet med studien att besvara för det första, hur kan tredje man i enlighet med reglerna i 4 kap. 17-19 §§ UB visa sin rätt till egendom som blivit utmätt för en gäldenärs fordran?

För det andra, hur högt är beviskraven ställda i enlighet med reglerna i 4 kap. 17-19 §§ UB?

1.3 Syfte

Det huvudsakliga syftet med den här studien är att redogöra för de enligt rättsordningen uppställda kraven, då tredje man har att bevisa sin äganderätt till egendom som har tagits i anspråk för en gäldenärs fordran. Regleringen i UB ska tillsammans med de uppställda kraven i rättspraxis analyseras för att visa hur högt beviskrav som uppställs och på vilka sätt som tredje man kan visa sin äganderätt till utmätt egendom. Vi vill ge läsaren en helhet av situationen då tredje man blir involverad i en utmätning. Med bakgrund härav kommer även regleringen avseende tredje mans möjligheter att ha rätt att visa sin äganderätt till utmätt egendom redogöras.

1.4 Avgränsningar

Vi utgår i studien från de centrala bestämmelserna i UB vilka reglerar förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom. Reglerna finns i 4 kap. 17-23 §§ UB. Endast bestämmelserna i 4 kap. 17-20 §§ och 22 § UB ska i det följande behandlas. Vi kommer inte redogöra för de stycken i reglerna som avser registrerat skepp och luftfartyg. Övriga bestämmelser avseende tredje mans rätt till utmätt lös egendom är inte heller föremål för studien.

(8)

8 1.5 Metod

1.5.1 Rättsdogmatisk metod

För att visa på det problem som utmätningsförfarandet kan ge upphov till för tredje man har vi använt oss av de accepterade rättskällorna i enlighet med rättskälleläran.⁸ Framställningens syfte att fastställa vad som är gällande rätt då tredje man har att bevisa sin äganderätt till utmätt egendom, har uppnåtts genom tolkning och systematisering av de enligt rättsordningen erkända rättskällorna.

Med bakgrund härav har framställningen följt den rättsdogmatiska metoden.⁹ Enligt Sandgren karaktäriseras metoden av dess inifrånperspektiv, att enbart utifrån rättskällorna fastställa vad som är gällande rätt.¹⁰ Sandgren hävdar att arbetssättet som följer av metoden kan uppfattas som systemimmanent men att det tillsammans med metodens syfte, att fastställa gällande rätt, är karaktäriserande för metoden.¹¹ Jan Kleineman menar att slutresultatet av den rättsdogmatiska verksamheten ska antas spegla innehållet i gällande rätt.¹²

Alexander Peczenik framhåller att den rättsdogmatiska metoden beskriver rättens yttre system.

Det yttre systemet beskrivs genom rättsdogmatikens normativa ståndpunkter som kritiserar och rättfärdigar gällande rätt. Metoden innehåller enligt Peczenik värderande inslag men att de skiljer sig från moraliska omdömen. Moraliska omdömen är inte av intresse i rättsdogmatiken och tillmäts därför ingen betydelse vid metodens användning. Samtidigt menar Peczenik att en rättsdogmatisk metod utan värderande inslag inte är möjligt, eftersom de är ett nödvändigt element för rättsdogmatiken. Metoden är enligt Peczenik deskriptiv-normativ, eftersom den är varken rent deskriptiv eller rent normativ.¹³

Den rättsdogmatiska metoden har väldigt sällan förklarats eller preciserats och har därför varit föremål för kraftig kritik. Kritik har riktats mot metoden för att den ansetts vara oklar, vag och direkt motsägelsefull.¹⁴ Ytterligare kritik har riktats mot metoden då den ansetts varit föråldrad och att den ej heller bör få klassificeras som en vetenskap.¹⁵ Kritikerna har hävdat att en analys som grundar sig på ett normsystem som i sig var uppbyggt på värderingar skulle kunna leda till ett felaktigt slutresultat och borde därför inte få anses som vetenskapligt arbete.¹⁶

En person som inte står bakom kritiken avseende metodens bristande vetenskaplighet är Nils Jareborg. Jareborg anser att rättsdogmatiken inte är en ren vetenskaplig metod,¹⁷ men att verksamheten som utövas med metoden utgör en analys med ett syfte som är vetenskapligt.¹⁸ Vidare menar Jareborg att rättsdogmatiken är nödvändigt för att ett samhälle ska vara rättssäkert.¹⁹

Jareborg har uttalat att:

8 Se mer om rättskällor och rättskälleläran i Peczenik, Vad är rätt?.

9 Sandgren, Vad är rättsvetenskap, s. 118.

12 Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s. 26.

13 Peczenik, Juridikens allmänna läror, SvJT, s. 250.

17 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT, s. 8.

19 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 5.

(9)

9

”rättsdogmatikens verklighet är själva rättssystemet som normativt system, inte det som systemet resulterar i, i fråga om mänskligt handlande när dessa regler tillämpas av myndigheter och enskilda”.²⁰

Sandgren menar att den rättsdogmatiska metoden är mer analytisk än dogmatisk och står därför inte bakom definitionen för dogmatism som lyder

”envist fasthållande vid en gång fastslagna lärosatser utan förmåga till anpassning till nya omständigheter”.²¹

Sandgren grundar sitt uttalade på att det som enligt honom karaktäriserar metoden. Vidare menar Sandgren att rättsdogmatisk metod istället bör uttryckas som analytisk rättsvetenskap eller analytisk forskning.²²

1.5.2 Motivering till val av metod

Utgångspunkten för att söka uppnå framställningens syfte har haft sin grund i den svenska lagstiftningen inom området för utmätning. Med bakgrund av den konkreta problemställning som ligger till grund för framställningen var det ett naturligt val att använda den rättsdogmatiska metoden för vår studie.

Rätten och rättskällorna utvecklas ständigt. Dagens rättsrealistiska²³ och till viss mån pluralistiska²⁴ synsätt avseende vad som är gällande rätt skiljer sig väsentligt från epokerna då synsätten var naturrättsliga och rättspositivistiska. Under den senare delen av naturrätten ansågs endast lag och sedvana vara rättskällor.²⁵ Detta kritiserades starkt då rättspositivismen tog över, rättspositivismen ville söka svaret på varför vissa regler kunde anses vara förpliktande och började därför studera den faktiskt stiftade rätten.²⁶ En framstående rättspositivist var Hans Kelsen. Kelsen menade att rätten varken innehöll naturrättsliga eller moraliska moment, och att det endast var de stiftade rättsreglerna som skulle tillämpas.²⁷ När rättspositivismen slutade dominera tog de rättsrealistiska åskådningarna över.²⁸ Det rättsrealistiska synsättet vill förstå rätten utifrån dess reella funktioner i samhället. En framstående rättsrealist var Vilhelm Lundstedt. Lundstedt menade att rättsordningen grundade sig på värderingar av subjektiv karaktär. Rätten var enligt honom det som uppfattades som nyttigt från hela samhällets synpunkt, den så kallade samhällsnyttan.

Lundstedt kritiserade rättspositivismen på det vis att han menade att rättsordningen inte enbart kunde grundas i en objektiv rättvisa.²⁹

Vi anser att den uppställda definitionen för dogmatism som lyder

20 Citatet är hämtat från Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT, s. 9.

21 Citatet är hämtat från http://www.ne.se.bibproxy.kau.se:2048/uppslagsverk/ordbok/svensk/dogmatism.

23 Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT, s. 111.

24 Gustafsson, Rättens polyvalens, s. 132.

25 Björne, Nordisk rättskällelära, s. 29.

26 Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 85.

27 Nergelius, Rättsfilosofi: Samhälle och moral genom tiderna, s. 110.

28 Strömberg, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, s. 65.

29 Strömberg, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, s. 69.

(10)

10

”envist fasthållande vid en gång fastslagna lärosatser utan förmåga till anpassning till nya omständigheter”³⁰

inte stämmer överens med den verksamhet som idag följer då den rättsdogmatiska metoden används. Metoden har använts då endast den stiftade lagen var en rättskälla som skulle tolkas och systematiseras för att fastställa gällande rätt. I dag används inte enbart lagen utan även förarbeten, rättsfallspraxis och doktrin för att kunna fastställa innehållet i gällande rätt. Att förarbeten är en accepterad rättskälla anser vi kan vara en följd av Lundstedts teorier om att rätten var det som uppfattades som nyttigt för hela samhället. Förarbeten har tillkommit i samband med lagstiftningsprocessen och kan användas då en djupare förståelse för den lag som är tänkt att tillämpas efterlyses.³¹ Denna djupare förståelse för lagtexten är att anse som nyttigt för hela samhället då det inte endast är praktiskt verksamma jurister som har intresse av att förstå de gällande rättsreglerna.

Metoden kan således inte anklagas för att ej vara anpassningsbar eller att den ej tar hänsyn till nya omständigheter. Den fastslagna definitionen av dogmatism anser vi är en följd av det rättspositivistiska synsättet som enbart tog hänsyn till den stiftade lagen. Metoden anpassar sig i takt med de källor som utvecklas till att vara rättskällor. Med anledning av detta anser vi i likhet med Sandgren att den rättsdogmatiska metoden borde anses vara mer analytisk än dogmatisk då metoden accepterar användande av en bred krets av källor för att nå fram till dess syfte, att fastställa gällande rätt.

1.5.3 Definition gällande rätt

Begreppet gällande rätt är precis som rättskälleläran ett vanligt förekommande begrepp i den juridiska litteraturen. Eftersom att dessa båda begrepp kommer användas i framställningen är det av vikt att kort förklara deras innebörd.

Peczenik har valt att definiera gällande rätt enligt följande lydelse:

”Gällande rätt är sålunda ett normsystem som (1) gör anspråk på att vara riktigt, ha tvångsmonopol, vara överordnat andra slags normer och reglera alla aspekter av samhällslivet, (2) består av samtliga normer som tillhör en i stort sett effektiv författning och inte är extremt oetiska, och tillika av samtliga normer som skapats i överensstämmelse med denna författning, uppvisat ett minimum av samhällelig effektivitet och effektivitetschans och inte är extremt oetiska, (3) omfattar konstitutiva regler vilka är betingelser för att man skall kunna tala om viktiga institutionella fakta, sådana som avtal eller äktenskap, (4) tillämpas av professionella experter (jurister) som använder särskilda begrepp och argumentationsmetoder, och till sist (5) omfattar etiskt godtagbara principer och värden, på vilka rättstillämpningsproceduren stöder sig och/eller måste stöda sig för att uppfylla anspråk på att vara riktig”.³²

Peczenik menar således, trots de oklarheter som finns i definitionen, att den ändå ger ett tillräckligt besked om vad som är gällande rätt i de flesta moderna samhällen. Enligt Peczenik är den gällande rätten så flexibel att om lagstiftarens regler är tillräckligt oetiska, kan dessa formellt riktiga regler få stå åt sidan för etiska motargument. Peczenik som inte är någon ren rättspositivist, klargör att de

30 Citatet är hämtat från http://www.ne.se.bibproxy.kau.se:2048/uppslagsverk/ordbok/svensk/dogmatism.

32 Citatet är hämtat från Peczenik, Vad är rätt?, s. 196.

(11)

11 etiska momenten i dessa fall måste vara självständiga i förhållande till rätten. Vidare förklarar Peczenik att lagreglerna alltid ska avvägas mot samhälleliga effekter samt att den gällande rätten ska kunna upprätthålla konstruktioner såsom avtal och äktenskap. Peczenik avslutar sin definition med att de som tillämpar gällande rätt, ska använda sig av en bestämd metod.³³

1.5.4 Rättskälleläran

Begreppet rättskälleläran används som en självklarhet i den juridiska skriften och framstår därför som klar. Trots denna uppfattning är verkligheten en annan. Rättskälleläran har precis som rättsdogmatisk metod fått utstå viss kritik för att vara vag och opreciserad. Begreppet har inte blivit preciserad varken i lagstiftning eller i något motivuttalande, varför kritik har riktats mot den.³⁴

Debatten kring rättskälleläran har förts sedan lång tid tillbaka. Rättskälleläran har utvecklats från att endast acceptera lag och sedvana som rättskällor³⁵ till att idag omfatta en bredare krets av källor såsom lagar, föreskrifter, prejudikat, förarbeten och juridisk litteratur.³⁶

Flera framstående rättsvetare har framfört åsikter angående vad rättskälleläran innebär, en av dessa är Peczenik. Enligt Peczenik är det rättskälleläran som beskriver, förklarar, rättfärdigar och kritiserar våra rättskällor.³⁷ Ur en dom från hovrätten³⁸ över Skåne och Blekinge nämns vad rättskälleläran anses vara, denna dom har Peczenik valt att hänvisa till. Ur domen går att utläsa:

”Domstolsavgörande skall grundas på lag. Vid lagens tillämpning har domstol att fästa vikt vid motivuttalanden som riksdagen har godkänt. Kravet att rättskipningen såvitt möjligt skall vara enhetlig leder till att högsta domstolens avgöranden, om än ej formellt bindande, bör vägleda övriga domstolar”.³⁹

Peczenik har förklarat att rättskällor är alla auktoritativa texter som kan användas i den juridiska argumentationen.⁴⁰ Han har sedan valt att kategorisera de svenska rättskällorna i en hierarkisk ordning av källor som ska, bör och får användas i juridisk argumentation.⁴¹ Källor som ska användas är lagar, andra föreskrifter och sedvana.⁴² Innebörden av att dessa källor ska användas är att de är bindande. För att en juridisk argumentation ska anses korrekt måste den innehålla källor som ska användas. En argumentation utan stöd från varken lag eller sedvana är inte att klassificera som juridisk.⁴³ Rättskällor som enligt Peczenik bör användas för att kunna föra en juridisk argumentation är prejudikat, förarbeten och internationella konventioner.⁴⁴ Dessa källor är inte bindande men tillmäts ändå dignitet genom deras koppling till lagen och har trots sin lägre auktoritet en vägledande funktion vid dess tillämpning.⁴⁵ Den rättsvetenskapliga litteraturen, doktrin, är enligt Peczenik den rättskällan med lägst auktoritet.⁴⁶ Doktrin får således användas vid juridisk argumentation men kan enkelt sättas ur spel om en mer auktoriserad källa såsom en ska-

33 Peczenik, Vad är rätt, s. 196.

34 Sandgren, Vad gör juristen? Och Hur?, JT, s. 868.

35 Björne, Nordisk rättskällelära, s. 29.

36 Peczenik, Vad är rätt?, s. 206.

38 Hovrätten förkortas i det följande HovR:n.

39 Citatet är hämtat från Peczenik, Vad är rätt?, s. 214.

(12)

12 eller bör-källa kan åberopas i dess ställe. En rättskälla som är bindande får endast sättas ur spel om det går att åberopa starka juridiska motskäl som i samma tolkningssammanhang kan anses ha en mycket större vikt.⁴⁷

1.5.5 Material

Det har i doktrinen framförts skiljaktiga meningar om vad som är att kalla för en rättskälla.⁴⁸ Vi har utgått efter vad Peczenik har framfört om rättskälleläran och de rättskällor som ska, bör och får användas. Därför delar vi uppfattning med Peczenik om vad som innefattar dagens gällande rättskällelära.⁴⁹ Materialet i uppsatsen har haft sin utgångspunkt i olika juridiska rättskällor såsom lagar, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Det kan därför konstateras att vi använt oss av de källor som Peczenik anser är motiverade i enlighet med hans rättskällelära.

Lagar har använts då det enligt Peczenik är ett krav för att den juridiska argumentationen ska anses fullständig.⁵⁰ Vi har använt oss av förarbeten och rättspraxis. Dessa rättfärdigar och förtydligar innebörden av lagrummen varför de enligt Peczenik bör användas vid juridisk argumentation.⁵¹ Rättspraxis har använts för att undersöka hur domstolarna har tillämpat rättsreglerna för att avgöra huruvida tredje mans äganderätt kan bevisas. Utöver nämnda källor har även doktrin, tidskrifter och lagkommentarer använts. Dessa är enligt Peczeniks rättskällelära, källor med lägst auktoritet men får användas vid juridisk argumentation.⁵²

Eftersom det är en central del vid uppsatsarbete att värdera den information som kan användas har vi valt att avgränsa oss till ett fåtal författare.⁵³ De författare som vi valt att fokusera mest vid är Torkel Gregow och Lars Heuman.

1.6 Disposition

Vi har valt att dela in uppsatsen i tre delar. Uppdelningen kan kort förklaras genom att vi i den första delen har ett inledande kapitel där vi redogör bland annat för vårt problem och syfte med framställningen. I den andra delen redogör vi för gällande rätt. Den sista delen kan även kallas för vår analysdel. Här för vi en analytisk genomgång av det som redogjorts i del två samt redogör för vår slutsats och våra egna subjektiva åsikter.

I del I ges en beskrivning av bakgrund, problem och syfte. Det redogörs även för vilken metod som legat till grund för framställningen och hur vi valt att avgränsa oss för att uppnå syftet med studien.

I del II två ska gällande rätt presenteras, denna del består av fyra kapitel. Delen inleds med kapitel två som presenterar KFM:s verksamhet. I det tredje kapitlet följer en omfattande redogörelse för utmätning. Kapitlet innehåller en redogörelse om utmätningsförfarandet och vilka förutsättningar som ska föreligga för att egendom ska kunna utmätas. I det fjärde kapitlet redogörs

48 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 36.

49 se avsnitt 1.5.4.

53 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 34.

(13)

13 för de presumtionsregler som blir tillämpliga när det inte framgår att egendomen tillhör gäldenären.

I det femte kapitlet redogörs det om utmätning ska ske med eller utan förbehåll för tredje mans rätt.

Del III som är vår avslutande och analytiska del innehåller en genomgång av rättspraxis från HD i kapitel sex.

(14)

14

2. Kronofogdemyndighetens verksamhet

Som tidigare nämnts är det KFM som bär ansvaret för den exekutiva verksamheten i Sverige.⁵⁴ KFM har sedan år 2006 utgjorts av en fristående myndighet. Trots att KFM är fristående samverkar de med Skatteverket⁵⁵ på områden som avser verksamhetsstöd på IT-området.⁵⁶

Den exekutiva verksamheten är indelad i olika verksamhetsområden. Enligt 1 § förordning (2007:781) med instruktion för Kronofogdemyndigheten är dessa områden, verkställighet, indrivning, betalningsföreläggande, handräckning, skuldsanering, tillsyn i konkurs och lönegaranti vid konkurs och företagsrekonstruktion. Det som är av intresse för denna framställning, vad avser KFM:s verksamhet är området för verkställighet enligt UB.

Mål om utsökning som handläggs av KFM indelas enligt 1 kap. 6 § UB i allmänna mål⁵⁷ och enskilda mål⁵⁸. A-målen rör indrivningar av offentligrättsliga fordringar, såsom böter, viten, skatt med flera. De mål som rör indrivning av civilrättsliga fordringar benämns som e-mål. Det är vanligen en fysisk eller juridisk person som är sökanden i e-mål. Dessa mål kan exempelvis röra det fall då en person inte har betalt sin hyra till sin hyresvärd. Den främsta skillnaden på a-mål och e- mål är att i a-målen är det staten (ibland även kommun) som är borgenär. Borgenären företräds i dessa sammanhang av KFM.⁵⁹ Det är endast av betydelse vid handläggningen hos KFM om ett mål ska klassificeras som ett a-mål eller ett e-mål. Det har således ingen betydelse efter överklagan till domstol.⁶⁰

Grundtanken med utmätningsförfarandet är att det ska vara snabbt, enkelt och effektivt.

Grundtanken har sin bakgrund i det mål som regeringen har meddelat för KFM, att verkställigheten ska ske snabbt, rättssäkert och med bästa möjliga utfall för borgenären.⁶¹ Att det ska ske snabbt har sin grund i att gäldenären inte ska ha tid för någon form av sabotage. Vid ett utdraget förfarande kan gäldenären få tid på sig att undanhålla egendom, vilket i sin tur skulle kunna leda till ett ineffektivt utmätningsförfarande.⁶² Den exekutiva verksamheten är en förutsättning för kreditgivning i samhället. Det är då av vikt att det är enkelt att genomföra utmätning. Vetskapen om att det inte är svårt för borgenärerna att genomföra utmätning kan användas som påtryckningsmedel och leda till ett frivilligt fullgörande av gäldenären.⁶³ KFM:s verksamhet ska även vara effektiv. Effektiviteten i förfarandet balanserar behovet av snabbhet och rättssäkerhet. En snabb handläggning utan resultat för borgenären är ju sämre än en mer tidskrävande men noggrann handläggning med ekonomiskt utbyte.⁶⁴

54 Gregow, Utsökningsrätt, s. 25.

55 Skatteverket förkortas i det följande SKV.

57 Allmänna mål kommer i det följande förkortas a-mål.

58 Enskilda mål kommer i det följande förkortas e-mål.

60 Prop. 1980/81:8 s. 194.

61 SOU 2003:97 s. 140.

62 Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, s. 131-132.

63 Olivecrona, Utsökning, s. 52.

(15)

15

3. Utmätning

3.1 Utmätningsförfarandet i korthet

En borgenär kan i de fall då gäldenären underlåtit att fullgöra en betalningsförpliktelse, få betalt genom utmätning.⁶⁵ För att utmätning ska äga rum krävs att borgenären ansöker om verkställighet hos KFM. Innebörden av verkställighet är att KFM genom tvång genomför det som slagits fast i en dom eller ett beslut av en domstol eller i ett avgörande av en myndighet.⁶⁶ Utmätning innebär att KFM tar så mycket av gäldenärens egendom i anspråk att den efter en försäljning genererar så mycket köpeskilling att den kan täcka den fordran som ligger till grund för beslutet.⁶⁷ UB reglerar två former av verkställighet, sakutmätning och löneutmätning.⁶⁸ Det är endast utmätning av lös egendom som har relevans för den här uppsatsen, därför kommer endast sakutmätning att redogöras.

För att en borgenär ska kunna ansöka om verkställighet krävs enligt 2 kap. 2 § 2 st. UB att borgenären har utverkat en exekutionstitel. En exekutionstitel är en skriftlig handling som får läggas till grund för verkställighet.⁶⁹ De exekutionstitlar som är tillämpliga enligt den svenska lagstiftningen är stadgade i 3 kap. 1 § 1 st. UB och det utgörs bland annat av domstols dom, utslag eller beslut. I de fall då borgenären vill att betalningsskyldighet ska verkställas, måste borgenären i princip yrka vid domstol att gäldenärens prestationsskyldighet ska fastslås i en fullgörelsedom.⁷⁰ I de fall då exekutionstiteln grundar sig på en dom från domstol måste betalningsskyldigheten klart framgå för att den ska vara verkställbar.⁷¹ Borgenären bör innan han ansöker om verkställighet kontrollera om gäldenären innehar egendom som kan tas i anspråk vid en kommande utmätning.

Visar det sig vid en utmätning att gäldenären ej besitter värdefulla egendomar blir konsekvensen att borgenären själv får betala utmätningsavgiften.⁷² Om borgenären anser att gäldenären innehar egendom som kan tas i anspråk vid en utmätning ska borgenären i enlighet med 2 kap. 2 § UB lämna in ansökan om verkställighet tillsammans med den exekutionstitel som ligger till grund för verkställigheten till KFM. Efter att KFM tagit del av utmätningsansökan har myndigheten som skyldighet att underrätta gäldenären om detta. Underrättelsen syftar till att uppmana gäldenären att frivilligt betala fordringen men även ge honom chans att visa att han ej är betalningsskyldig.⁷³ Verkställighet får ej äga rum om gäldenären kan visa att han fullgjort sin betalningsskyldighet.⁷⁴ Har gäldenären inte betalt skulden eller inte kunnat visa att han ej är betalningsskyldig har KFM i enlighet med 4 kap. 9 § UB att utreda vilken egendom som ska komma att utmätas. Det är omöjligt att av KFM begära att de ska göra en allt för omfattande utredning avseende detta. Är det inte sannolikt att utmätningen kommer ge något resultat bör inte utmätning företas.⁷⁵ Resulterar utredningen i att gäldenären har utmätningsbar egendom får KFM komma att utmäta egendomen.

71 NJA 1991 s. 363.

74 RH 1996:135 och RH 2011:62.

(16)

16 Utmätning kan ske på två sätt antingen genom efterforskning på KFM:s kontor eller genom en utmätningsförrättning i gäldenärens bostad.⁷⁶ KFM får inte ta vilken egendom som helst i anspråk.

För att egendom ska anses vara utmätningsbar måste vissa grundläggande krav vara uppfyllda. De krav som uppställs bland annat att egendom ska vara överlåtbar, egendom ska ha ett förmögenhetsvärde samt att egendomen ska tillhöra gäldenären.⁷⁷ En viktig regel som KFM ska ta hänsyn till vid utmätning då flera typer av tillgångar kan utmätas är stadgad i 4 kap. 3 § 2 st. UB.

Enligt regeln ska KFM i första hand utmäta sådana tillgångar som kan användas till fordringens betalning. Utmätningen ska ske med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären.

Lös egendom får utmätas endast om gäldenären inte innehar kontanter eller banktillgodohavanden samt om inte löneutmätning är möjligt.⁷⁸

Efter en av KFM genomförd utmätning ska myndigheten sälja egendomen.⁷⁹ Huvudregeln är att lös egendom som blivit utmätt ska säljas vid offentlig auktion, denna regel är stadgad i 9 kap. 2 § UB. Vid auktionen får inte inrop accepteras om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling skulle kunna uppnås.⁸⁰ Köpeskillingen som influtit till KFM i utmätningsmål ska i enlighet med 14 kap. 1 § 1 st. UB redovisas så snart som möjligt, detta för att utbetalningen ska kunna ske till borgenären som ansökt om verkställighet. För att utbetalning ska ske måste vissa krav vara uppfyllda. Dessa krav är uppställda i 14 kap. 14 § UB. I enlighet med lagrummet är ett av kraven att utbetalning endast får ske till borgenären om exekutionstiteln vunnit laga kraft. En av borgenären icke laga kraftvunnen exekutionstitel föranleder således ingen utbetalning.

3.2 Utmätningsbar egendom

Det krävs vissa förutsättningar för att kunna ta i anspråk viss egendom inför utmätning. Dessa förutsättningar är fyra till antalet och den första förutsättningen är att egendom ska tillhöra gäldenären. Ytterligare förutsättningar är rörande egendomens beskaffenhet är att egendomen ska kunna överlåtas, egendomen ska ha ett förmögenhetsvärde⁸¹ och att egendomens ekonomiska enhet inte får splittras.⁸² Dessa fyra förutsättningar kommer att presenteras mer ingående i det följande.

3.2.1 Egendom ska ha ett förmögenhetsvärde

När utmätning äger rum är syftet att borgenären ska få betalt för sin fordran. På grund av detta ska egendom som ska komma att utmätas för gäldenärens skulder, inneha ett förmögenhetsvärde.

Därmed för att kunna täcka den fordran som ligger till grund för utmätningen. Om det innebär att egendomen endast har ett värde för gäldenären kan inte utmätning av egendom äga rum, även om detta skulle tvinga fram till betalning.⁸³

Att en egendom innehar ett ekonomiskt värde innebär exempelvis om gäldenären har utfärdat ett skuldebrev men inte givit det till någon mottagare än, då kan utmätning av skuldebrevet ej äga rum.⁸⁴ Detsamma gäller om en outnyttjad kredit som gäldenären innehar hos en kreditgivare, även

80 RH 2012:73.

82 Riksskatteverket, Utsökning, s. 46.

83 NJA 1995 s. 478.

(17)

17 krediten kan ej tas i anspråk för utmätning. En outnyttjad kredit kan inte anses utgöra en fordran.

Om detta scenario skulle vara möjligt skulle det innebära att en gäldenär är tvungen att belåna sig ytterligare för att kunna betala sina skulder vid utmätning.⁸⁵

Om en gäldenär har ett tillgodohavande på ett bankkonto får enbart tillgodohavandet utmätas efter vissa begränsningar, då hänsyn ska tas till gäldenären och hans familjs försörjning.⁸⁶ En make eller makas giftorättsanspråk kan enbart utmätas efter att en äktenskapsskillnad har meddelats, dessförinnan kan inte utmätning äga rum. Egendomar som redan existerar kan enbart utmätas, exempelvis kan ett arv endast utmätas när arvlåtaren avlidit.⁸⁷

Det finns ytterligare aspekter som innebär att utmätning ej bör ske. Det är när en fordran avser ett lågt belopp och en försäljning av den utmätta egendomen skulle innebära stora olägenheter för gäldenären och betydande värdeförstöring av egendomen. Ett exempel är om erhållen penningbelopp genom försäljning av egendomen är väldigt låg så att det ej kommer att täcka utmätningsbeloppet. I bedömningen av vilken egendom som får utmätas har detta stadgas i 1 art.

Europakonventionens tilläggsprotokoll

”Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser. Ovanstående bestämmelser inskränka likväl icke en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten”.⁸⁸

3.2.2 Egendom ska kunna överlåtas

Utöver att egendom som ska tas i anspråk, ska ha ett förmögenhetsvärde krävs det också att egendom kan överlåtas.⁸⁹ Det finns egendom som inte kan överlåtas på grund av sin beskaffenhet. I 5 kap. 5 § UB regleras om överlåtelseförbud. Egendomar som inte kan överlåtas kan exempel vara framtida underhållsbidrag eller en lön som inte förfallit till utbetalning.⁹⁰ Motiveringar för dessa utmätningsförbud av viss egendom är att gäldenärens försörjning ska tryggas.⁹¹

Gåvobrev och testamente kan i princip inte överlåtas. Om gåvogivaren eller testator har uttryckt genom en föreskrift att egendomen inte får överlåtas, innebär detta utmätningsfrihet för egendomen.⁹² Om ett gåvobrev skulle innefatta en hembudsklausul kan inte heller utmätning äga rum av egendomen. Det faktum att ett gåvobrev innefattar denna typ av klausul innebär att gåvomottagaren inte kan sälja egendomen till vem han behagar utan måste sälja till denne som står namngiven i gåvobrevet. Om den namngivna personen inte vill köpa egendomen kan gåvomottagaren sälja egendomen till vem han behagar.⁹³ Undantag för denna situation är om det endast är en föreskrift i gåvobrevet som uttrycker att gåvan inte får utmätas behöver inte KFM respektera denna typ av föreskrift.⁹⁴

85 Prop. 1980/81:8 s. 588.

88 Tilläggsprotokoll till Europeiska konventionen, art. 1.

89 NJA 1993 s. 569 och NJA 1991 s. 376.

91 Benndorf, Morgell, Utsökningsbalk 5 kap. 5 §, lagkommentar not 219.

92 NJA 1989 s. 696.

93 Ric 3/90 och NJA 1981 s. 897.

(18)

18 3.2.3 En ekonomisk enhet får inte splittras

En ytterligare förutsättning för att egendomen ska kunna få utmätas är att tillgångar som hör samman inte får splittras utan särskilda skäl, detta stadgas i 4 kap. 6 § UB. Anledningen till detta är att tillgångarna tillsammans utgör ett högre ekonomisk värde än om de skulle splittras.⁹⁵ Ett exempel är om gäldenären innehar en konstsamling bestående av fem stycken tavlor i hemmet.

Sedan skulle KFM enbart göra anspråk på två av de fem tavlor som konstsamlingen består av. I detta sammanhang besitter hela konstsamlingen ett högre ekonomiskt värde än att var för sig, i dessa sammanhang får KFM inte splittra denna enhet.⁹⁶

3.2.4 Egendom ska tillhöra gäldenären

Huvudregeln vad avser vilken egendom som får tas i anspråk vid en utmätning för en gäldenärs fordran är stadgad i 4 kap. 17 § UB. Om gäldenären inte har besittning av en egendom får utmätning äga rum endast om det framgår att egendomen tillhör gäldenären.⁹⁷ Det kan exempelvis vara egendomar som rättigheter eller fordringar⁹⁸ som inte grundas på löpande skuldebrev och därmed inte innehåller någon form av legitimationsegenskap.⁹⁹ Enligt Heuman benämner han att

”Denna bevisbörderegel kan verka till förmån för tredje man”.¹⁰⁰

Exempelvis kan borgenären påstå att gäldenären lånat ut viss egendom till tredje man, som han har i sin besittning för att denna egendom ska kunna undgå att utmätas. Om det i detta fall är oklart, om det är gäldenären eller tredje man som är innehavare får det inte presumeras att gäldenären är ägare.¹⁰¹ Utan i detta fall ligger bevisbördan hos borgenären.¹⁰²

Att gäldenären oftast bestrider sin egendomsrätt är vanligt men tredje man kan också hävda att han har äganderätt till egendomen. Vid bedömning av huruvida egendom tillhör gäldenären, ska vanliga civilrättsliga regler tillämpas. I förarbetena uttrycks det att rekvisitet tillhör kan jämställas med att gäldenären anses som sakrättsligt ägare till objektet. Regelmässigt innebär detta också att gäldenären har separationsrätt i annans kommande konkurs och att han är skyddad mot utmätning för annans skuld.¹⁰³ Men om gäldenären överlåter egendomar till tredje man, måste tredje man vunnit sakrättsligt skydd. I annat fall kan egendomen komma att utmätas för gäldenärens skuld av KFM.¹⁰⁴

Då utmätning skett genom 4 kap. 17 § UB är det borgenären som har bevisbördan att egendom tillhör gäldenären.¹⁰⁵ I praktiken är det KFM som företräder borgenären och därför är det KFM som

98 NJA 2009 s. 500.

100 Citatet är hämtat från Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, s. 160.

102 Ric 8/96.

103 Prop. 1980/81:8 s. 422.

(19)

19 ska klarlägga att det är gäldenärens egendom.¹⁰⁶ För att KFM ska kunna utföra en utmätning behöver KFM uppfylla beviskravet att egendomen tillhör gäldenären.¹⁰⁷

Med bakgrund till detta innebär det att i en utredning ska det finnas stöd för att det ska anses att gäldenären innehar äganderätt till egendomen när det är tredje man som har besittning av egendomen.¹⁰⁸ I KFM:s utredning angående äganderätten, är bland annat upplysningar från gäldenären eller från någon annan person som har en motsvarande ställning betydande. KFM har även möjlighet att inhämta skriftliga bevis från olika slags register för att kunna bevisa äganderätten.¹⁰⁹ För att utmätning ska kunna äga rum ska det vara klarlagt att egendomen tillhör gäldenären och detta ska ske genom skriftlig handling eller på något annat övertygande sätt.¹¹⁰

Frågan är huruvida högt beviskravet bör ställas för att gäldenären ska anses vara ägare till egendomen, beviskravet har diskuterats och fastslagits i förarbetena,

”för att gäldenären skall anses vara ägare, krävs ett mindre mått av bevisning än vad i allmänhet är fallet då man för att ett visst sakförhållande skall anses föreligga”.¹¹¹

I doktrin har det även diskuterats om beviskravet och enligt doktrin bör beviskravet ställas lika högt vid en presumtionsregel 4 kap. 18-19 §§ UB som vid 4 kap. 17 § UB. Gregow har uttryckt att

”Det måste i princip krävas lika starka skäl för att utmätning skall få ske utan stöd av en presumtion som det fordras för att tredje man skall kunna bryta en presumtion om äganderätt för gäldenären”.¹¹²

Lagrådet ansåg att vanliga beviskrav bör gälla om inte gäldenären är inskriven som ägare eller har besittning av egendomen,

”Är gäldenären inte genom besittning eller inskrivning legitimerad som ägare, bör utmätning ej få äga rum med mindre övertygande utredning föreligger att egendomen tillhör gäldenären”.¹¹³

107 Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, s. 57.

111 Citatet är hämtat från Prop. 1980/81:8 s. 1100.

112 Citatet är hämtat från Gregow, Utsökningsrätt, s. 162.

(20)

20

4. Egendom som gäldenären har i sin besittning

4.1 Inledning

Huvudregeln är som tidigare nämnts är att egendomen ska tillhöra gäldenären för att kunna utmätas vilket stadgas i 4 kap. 17 § UB. Lagrådet ansåg att denna regel ej var tillräcklig och därför skapades presumtionsregler för att utmätningsprocessen skulle underlättas och därmed på ett mer effektivt sätt, komma åt gäldenärens egendom.¹¹⁴ Presumtionsreglerna regleras i 4 kap. 18 1 st. § UB och 4 kap. 19 § 1 st. UB. I de fall då det inte framgår att egendomen tillhör gäldenären utgår UB från principen att lös egendom presumeras tillhöra den som har besittning till egendomen.¹¹⁵ Presumtionen är motiverad av två anledningar. En av dessa är att personer i allmänhet är ägare till den egendom som de har i sin besittning. Den andra anledningen är att det i princip krävs besittningsövergång vid förvärv av lös egendom för att förvärvaren ska vara skyddad mot överlåtarens borgenärer.¹¹⁶ Presumtionsreglerna styrker alltså att utmätning får ske om gäldenären har egendomen i sin besittning.¹¹⁷ Detta kan medföra en risk att det är tredje mans egendom som kan komma att utmätas.¹¹⁸ Om det efter bevisning framgår att egendomen tillhör tredje man bryts presumtionen.¹¹⁹

4.2 Egendom i gäldenärens ensambesittning

Som tidigare nämnts finns det två regler som presumerar att gäldenären är ägare till egendom som han har i sin besittning. Den första av dessa regler stadgas i 4 kap. 18 § 1 st. UB. I enlighet med detta lagrum presumerar lagstiftaren att lös egendom som gäldenären har ensambesittning till helt tillhör gäldenären.¹²⁰ Det är av stor vikt att fastställa om och hur gäldenären har egendom i sin besittning eller ej. Egendom som gäldenären ej har besittning till får endast utmätas med stöd av 4 kap. 17 § UB och innehar gäldenären egendom tillsammans med någon annan exempelvis sin maka eller sambo får egendomen endast utmätas med stöd av 4 kap. 19 § 1 st. UB.¹²¹

Regeln i 4 kap. 18 § 1 st. UB tillämpas på de fall då gäldenären har ensambesittning till utmätningsbar egendom. I vissa fall förekommer det att gäldenären har egendom i sin besittning som tillhör tredje man. Eftersom det presumeras att all egendom som gäldenären har i sin besittning, helt tillhör gäldenären kan således tredje mans egendom komma att utmätas och tas i anspråk för gäldenärens fordran. För att tredje man eller gäldenären ska bryta presumtionen krävs enligt 4 kap. 18 § 1 st. UB att de kan visa att det framgår att egendomen tillhör tredje man och att han är den rättmätige ägaren till egendomen. Bevisbördan är således omvänd i jämförelse med 4 kap. 17 § UB där det är borgenären som har att visa att egendomen tillhör gäldenären.¹²² För att presumtionen i 4 kap. 18 § 1 st. UB ska anses bruten krävs det att det genom en prövning framgår att egendomen tillhör tredje man. Det är inte tillräckligt att tredje mans äganderätt görs sannolik.¹²³ Det framgår av motiven till bestämmelsen att det inte är tillräckligt att gäldenärens rätt är mer eller

114 Prop. 1980/81:8 s. 1099.

118 Prop. 1980/81:8 s. 1099.

(21)

21 mindre oviss. För att bryta presumtionen krävs att det är styrkt att egendomen tillhör tredje man och att den ej tillhör gäldenären trots dennes besittning till egendomen.¹²⁴ Kravet på att det ska framgå att egendomen tillhör tredje man uppfylls alltså då tredje man eller gäldenären kan styrka att tredje man är den rättmätige ägaren till egendomen. I praktiken är det oftast tredje man som för bevisningen för att bryta presumtionen.¹²⁵

Hur högt beviskrav som ställs utifrån rekvisitet framgå, alltså på vilket sätt det kan anses styrkt att egendomen tillhör tredje man i enlighet med 4 kap. 18 § 1 st. UB är inte helt klart.¹²⁶ Rättspraxis från HD visar att det uppställs stränga krav för att det ska anses att gäldenärens äganderätt är motbevisad och att besittningspresumtionen kan anses bruten.¹²⁷

Enligt förarbetena finns det situationer då det är uppenbart att gäldenären inte äger den egendom som han har i sin besittning. I dessa fall är det borgenären och inte tredje man som har bevisbördan för att visa att det är gäldenären som är ägare till egendomen. Situationer som den här är vanligt förekommande då egendom har lämnats till en hantverkare för reparation och hantverkaren hamnar under utmätning.¹²⁸ Innebörden av detta är således om hantverkaren blir utsatt för en utmätningsförrättning så kan inte KFM utgå från, trots gäldenärens besittning till egendomen, att egendomen tillhör gäldenären. KFM måste för att kunna utmäta egendom i dessa fall bevisa att egendomen tillhör gäldenären. Tredje man som i dessa fall är personen som lämnat egendomen till hantverkaren behöver inte styrka sin äganderätt trots bestämmelsen i 4 kap. 18 § 1 st. UB.

4.3 Egendom i gäldenärens gemensamma besittning

Den andra presumtionsregeln avseende vilken egendom som får tas i anspråk för en gäldenärs obetalda fordringar är stadgad i 4 kap. 19 § 1 st. UB. Detta lagrum behandlar de fall då gäldenären har egendom i gemensam besittning med någon eller några andra så kallad gemensam besittning.

Detta skiljer bestämmelsen från 4 kap. 18 § 1 st. UB där ensambesittning regleras. Enligt bestämmelsen presumeras att lös egendom som gäldenären har gemensam besittning till med någon annan, helt tillhör gäldenären.¹²⁹ Upprinnelsen till bestämmelsen är att gäldenären inte ska kunna undanhålla egendom som finns i den gemensamma besittningen från utmätningen, genom att hävda att egendomen inte tillhör honom utan personen som han bor tillsammans med.¹³⁰

Egendom som den ena parten har ensambesittning till, exempelvis genom testamente kan inte utmätas med stöd av presumtionen.¹³¹ Om två kompanjoner eller två syskon har lös egendom i sin gemensamma besittning är det andra stycket i paragrafen som är tillämplig, i dessa fall gäller således inte presumtionen.¹³²

I de fall då egendom som finns i makars eller sambors bostad är samägd, alltså att båda har bekostat egendomen kan presumtionen brytas. Kan det göras sannolikt att egendomen innehas med samäganderätt är presumtionen bruten och hälften av egendomen skyddas då från utmätning till fördel för den andra parten i förhållandet.¹³³ Det uppställs inte särskilt höga krav för att visa att

124 Prop. 1980/81:8 s. 424.

125 Mellqvist, Obeståndsrätten, s. 31.

126 Lundberg mfl, Juridik - Civilrätt, straffrätt, processrätt, s. 442.

127 Se t.ex. NJA 1984 s. 375.

128 Prop. 1980/81:8 s. 424.

132 Gregow, Utsöknignsrätt, s. 153.

133 Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, s.161.

(22)

22 egendomen sannolikt är samägd, men det är enligt HD nödvändigt med något mer än enbart ett påstående för att visa detta.¹³⁴ Till stöd för tredje mans yrkande om samägande torde en skriftlig handling som styrker att båda parter har förvärvat egendomen räcka.¹³⁵

I de fall då tredje man hävdar att han har ensam äganderätt till egendom som blir föremål för gäldenärens utmätning och som innehas i deras gemensamma besittning, föreligger samma rekvisit gällande beviskravet som i 4 kap. 18 § 1 st. UB. Tredje man har i dessa fall att visa att det framgår, att egendomen tillhör honom och inte gäldenären. I dessa fall då tredje man och gäldenären har ett förhållande till varandra är det vanligt att tredje mans bevisning kritiskt ifrågasätts.¹³⁶ Det räcker inte att påstå sig vara ägare till egendom som har tagits i anspråk för gäldenärens fordran.¹³⁷ Om tredje man exempelvis gäldenärens hustru skulle visa ett kvitto till stöd för sin äganderätt, har det knappt någon betydelse att hon enligt kvittot angivits som köpare. Det torde enligt lagstiftaren inte vara orimligt att hon förvärvat egendomen med pengar som hon fått av sin man.¹³⁸

Frågan som kan uppstå är om det uppställs lika höga beviskrav då tredje man enligt 4 kap. 19 § 1 st. UB har att visa sin rätt till egendomen som enligt 4 kap. 18 § 1 st. UB. Det har diskuterats att beviskravet i 4 kap. 19 § 1 st. UB är lägre ställt än i 4 kap. 18 § 1 st. UB trots identiska formuleringar. Anledningen till detta har sin grund i förarbetet till 4 kap. 19 § 1 st. UB där det av departementschefen uttalades att

”…[jag kan] godta lagrådets förslag att det för brytande av presumtionen bör krävas att det framgår att en av de samboende är ensam ägare. Jag vill dock understryka att det i tillämpningen inte bör ställas så stora krav på bevisningen för att det skall anses framgå att någon av dem är ensamägare. Man måste bl.a. beakta att det vid samboende i allmänhet möter stora svårigheter att på förhand säkra bevisning om äganderätten till egendom i den gemensamma besittningen”.¹³⁹

Det är dock av intresse att påpeka att utformningen av 4 kap. 19 § 1 st. UB till en början hade en annan lydelse som uttalandet grundade sig på. Den tidigare lydelsen stadgade att gäldenären och personen som han hade gemensam besittning med, ansågs vara samägare till egendomen om det inte framgick att egendomen tillhörde parterna eller någon annan.¹⁴⁰ Eftersom detta förslag till 4 kap. 19 § UB inte antogs har uttalandet inte något särskilt intresse. Det som är av relevans i förarbetet till den nu gällande regeln i 4 kap. 19 § 1 st. UB avseende beviskravet framgå är lagutskottets betänkande. Av detta betänkande framgår att beviskravet i 4 kap. 19 § 1 st. UB inte är lägre ställt än i 4 kap. 18 § 1 st. UB. Tredje man ska på samma vis som i enlighet med 4 kap. 18 § 1 st. UB styrka sin äganderätt för att beviskravet i 4 kap. 19 § 1 st. UB ska anses uppfyllt.¹⁴¹

135 Mellqvist, Obeståndsrätten, s. 32.

140 Prop. 1980/81:8 s. 1209.

141 Lagutskottets betänkande 1980/81:23 om utsökningsbalk, s. 29.