Søte bror: En studie om organisationen Svenska Norgehjälpen under andra världskriget i Värmland

(1)

Søte bror

En studie om organisationen Svenska Norgehjälpen under andra världskriget i Värmland

Sweet brother

A study of the organization Svenska Norgehjälpen during the Second World War in Värmland

Markus Hallberg

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Historia III

Nivå/Högskolepoäng: Grundnivå, 15 HP Handledare: Peter Olausson

Examinator: Mikael Svanberg Datum: HT20. 4/2-2021 Löpnummer:

(2)

(3)

Abstract

The purpose of the thesis was to investigate through a case study how Norgehjälpen worked in Värmland on the basis of what the previous historical research showed. Through a

qualitative text interpretation, the survey would try to show any variations in the relief work, locally comparatively centrally. By applying a rhetorical method over the archive material from the local organizations within Norgehjälpen in Värmland and that we use previous research hypotheses about the way of thinking for the time being in Sweden, at the same time, we hope to be able to provide an easier explanation for Norgehjälpens structure and development. The material used is correspondence between the local and central

organizations, as well as appeals.

Värmland's closeness to Norway gave the local organizations a special task. Close friendships and family ties crossed the border and the first-hand meeting you got in Värmland that you did not always get in other places in Sweden, clearly affected the department in

Charlottenberg. Considering that the trains from Norway stopped in Charlottenberg, they had a first-hand meeting with refugees who came across the border and first-hand information from the railway staff about the situation in Norway. In Charlottenberg, they worked like the rest of the county and Sweden, but their dining activities stands out and did an eye-catching job with Norwegian railway officials. During the war, 19,000 meals were distributed to Norwegian customs and railway staff.

Key word: World War II, relief work, Sweden, Norway, Norgehjälpen.

Sammanfattning

Uppsatsens syfte var att genom en fallstudie undersöka hur Norgehjälpen arbetade i Värmland med bakgrund av vad den tidigare forskningen visade. Genom en kvalitativ texttolkning skulle undersökningen försöka visa på eventuella variationer i hjälparbetet, lokalt

jämförelsevis centralt. Genom att applicera en retorisk metod över arkivmaterialet från de lokala organisationerna inom Norgehjälpen i Värmland och att vi använder oss av tidigare forsknings hypoteser om tankesättet för tiden i Sverige, hoppas vi samtidigt kunna ge en lättare förklaring till Norgehjälpens uppbyggnad och utveckling. Materialet som använts är korrespondens mellan de lokala och centrala organisationerna, samt upprop.

Värmlands närhet till Norge gjorde att de lokala organisationerna fick en speciell uppgift.

Nära vänskaps- och släktband gick kors och tvärs över gränsen och det förstahandsmöte man fick i Värmland som man inte alltid fick på andra platser i Sverige, påverkade helt klart avdelningen i Charlottenberg. Med tanke på att tågen från Norge stannade i Charlottenberg fick man ett förstahandsmöte med flyktingar som kom över gränsen och

förstahandsinformation från järnvägspersonalen om situationen i Norge. I Charlottenberg arbetade de likt övriga länet och Sverige, men deras bespisningsverksamhet sticker ut och gjorde ett iögonfallande arbete med norska järnvägstjänstemän. Under kriget, delade man ut 19 000 måltider till norsk tull- och järnvägspersonal.

Nyckelord: Andra Världskriget, hjälparbete, Sverige, Norge, Norgehjälpen.

(4)

Innehållsförteckning

Abstract Sammanfattning

1 INLEDNING 1

1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 2

1.2AVGRÄNSNINGAR 2

1.3TEORI 3

1.4METOD OCH MATERIAL 5

1.4.1 Metod 5

1.4.2 Material 7

1.5TIDIGARE FORSKNING 8

1.6BAKGRUND 11

1.6.1NORGEHJÄLPEN OCH DEN BRITTISKA BLOCKADEN 11

2 UNDERSÖKNINGEN 15

2.1NORGEHJÄLPEN PÅ LOKAL NIVÅ VÄRMLAND 15

3. ANALYS OCH SLUTSATSER 31

3.1HUR ORGANISERADES NORGEHJÄLPEN I VÄRMLAND 31

3.2BUDSKAPEN INOM NORGEHJÄLPEN 33

4. SLUTORD 36

5 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING BILAGA 1

BILAGA 2

(5)

1

1 Inledning

Svenskt hjälparbete under andra världskriget var betydande. Sveriges neutrala ställning under kriget gjorde att Sverige inte kunde bidra med militärt stöd, utan ett omfattande humanitärt hjälparbete utfördes. Statens involvering under kriget var, på grund av neutraliteten, begränsad. Det gjorde att ideellt hjälparbete utgjordes av privatpersoner, ideella organisationer och företag i Sverige.

Vår geografiska position och mentalitet för tiden, gjorde att huvuddelen av vår insats under kriget gjordes mot vårt nordiska ”broderfolk”. När Sovjetunionen drog in Finland i konflikten 1939, svarade Sverige med ett enormt hjälparbete riktat mot Finland. Under kriget tog Sverige emot cirka 70 000 finska krigsbarn och gjorde en stor humanitär insats. Slagorden i Sverige var ”Finlands sak är vår”.¹

Danmark ockuperades likt Norge 9 april 1940. 1943 hårdnande det tyska greppet, efter att protesterna mot ockupationen ökade. Tyskland svarade med undantagstillstånd och rensning bland motståndsmän och judar. Majoriteten av Danmarks 7 000 judar lyckades fly till Sverige efter en hjälpaktion över Öresund, med bland annat svenska fiskebåtar.²

Chocken drabbade Norge den 9 april 1940 när stridsvagnar och soldater intog kajer och flygfält över delar av landet. Tysklands intåg kom att testa relationerna mellan Sverige och Norge. Uppemot 50–60 000 norrmän flydde till Sverige under världskriget i perioder.³ Hur ställde sig den svenska regeringen och det svenska folket till att ytterligare ett grannland och broderfolk hamnade i krig? Fanns orken hos svenskarna att fortsätta ett hjälparbete, nu riktat mot Norge, efter all den energi man lagt mot Finland? I den här undersökningen står det svenska hjälparbetet riktat mot Norge under andra världskriget i fokus och närmare bestämt undersöks hur detta hjälparbete organiserades på lokal nivå i Värmland. Påverkades

organiseringen i Värmland av det faktum att landskapet gränsade till Norge?

Hjälparbete är än idag väldigt aktuellt. Kanske är det så att svenskarnas välvilja att hjälpa, grundar sig i de insatserna vi gjorde tidigare, inte minst under andra världskriget.

1 Liikkanen, A. 1995. Med lapp om halsen: det får inte hända igen. s.7

2 Torell, U. 1973. Hjälp till Danmark: Militära och politiska förbindelser 1943–1945. s. 35–36

3 Fontander, B. 1979. Flykten över Kölen 1940–1945. s. 9–14

(6)

2 1.1 Syfte och frågeställning

Huvudsyftet med denna undersökning är att genom en fallstudie undersöka den svenska organisationen Norgehjälpen och deras hjälparbetet mot Norge under andra världskriget.

Värmlands lokala avdelningar kommer undersökas mot bakgrund av hur den nationella organisationen arbetade och se eventuella skillnader i hur arbetet utfördes. Budskapen som användes inom Norgehjälpen kommer att granskas för att ge en förståelse hur man arbetade. I uppsatsen utgår således från två frågeställningar:

1. Hur organiserades Norgehjälpen i Värmland och hur såg relationen till den nationella organisationen ut?

2. Vilket budskap använde sig Norgehjälpen i Värmland av för att samla in medel och bedriva sin verksamhet?

1.2 Avgränsningar

Organisationen Norgehjälpen och deras arbete nationalt, regional och lokalt är vad som kommer att undersökas i uppsatsen. Den kronologiska tidsperioden blir under perioden 1941–

1946. Svenska Norgehjälpen var aktiv mellan 21 augusti 1942 till 31 maj1946, men en lokal avdelning i Charlottenberg i Värmland hade samarbete med Landskommittén för

Norgehjälpen som grundades 1941. När Svenska Norgehjälpen grundades fortsatte detta arbete i Charlottenberg under deras organisation. Det förekom hjälparbete efter 1946 i form av fadderbarnsverksamhet, men Norgehjälpen lade ner verksamheten 1946, det hjälparbetet kommer inte att tas med i uppsatsen.

Organisationer som var verksamma innan Norgehjälpen saknade en centralisering. Man fick därför inte klarering av de allierade för att få bedriva ett effektivt hjälparbete riktat mot Norge fram tills Norgehjälpen grundades och en acceptabel centralisering kom till. Insamlingar gjordes till Norge och Finland gemensamt vid vissa tillfällen. Enbart statistik som går att precisera som faktiskt gick till Norge kommer att presenteras i uppsatsen.

Organisationer som samarbetade med Norgehjälpen kommer att presenteras men inte undersökas. Fokus för uppsatsen är organisationen av Norgehjälpen i Värmland och deras arbete mot Norge. Hjälparbetet mot andra länder kommer inte att undersökas.

(7)

3 Valet av Värmland som fall för uppsatsen, är förutom tillgängligheten, även den långa gräns Värmland har mot Norge. Uppfattningen att närheten till gränsen och de nära släkt- och vänskapsband som troligtvis fanns i större utsträckning i Värmland än i landskap längre bort från gränsen, gjorde att man ansträngde sig mer.

1.3 Teori

I uppsatsens arbete kommer en organisationsteori att användas för att förhoppningsvis klara av att ge svar på hur och varför Norgehjälpen byggdes upp som den gjorde. För detta syfte har teoriboken Organisationsteori: Struktur, kultur och teori av Lars Lindkvist med flera använts.

När vi i det dagliga tänker på organisationer brukar vi dela in det i yrkesorganisation eller näringslivsorganisation som oftast går under ett samlingsnamn, intresseorganisationer.⁴ Norgehjälpen var som organisation uppbyggt på liknande sätt som om det hade varit en näringslivsorganisation. Tunga poster inom organisationen besattes av personer som hade framträdande roller inom näringslivet, och för svensk del var Norgehjälpen en

intresseorganisation för att hjälpa broderfolket i väst.

När det kommer till formaliseringen av en organisation, menar forskare att graden av

formalisering är den viktigaste skillnaden mellan organisationer och grupper. Gruppen är mer informell medans organisationer får en mer formaliserad prägel, som till exempel

anställningsavtal och kontrakt. I denna mening vill man påstå att en grupp är mer spontan i förhållande till en organisation.⁵ När det kommer till Norgehjälpen kan man se en förändring över tid. I början var den organiserad som en grupp, och växte i takt med att hjälparbetet ökades, till en mer formell organisation. Varför? Tidsaspekten och syftet spelar självklart en roll här. Organisationer ändras, precis som vi människor, över tid. Under en 100-årsperiod kommer vi självklart att se likheter mellan organisationer idag som då, men den förnyelse som sker över tid har också skett i organisationer. Ny teknik, kunskap och nya sätt att kommunicera påverkar självklart sättet organisationer utvecklar sig på.⁶ Syftet för

organisationerna är att försöka nå bestämda mål. Med det sagt betyder det inte att grupper inte

4Lindkvist, L. ekonom, Bakka, J. F. and Fivelsdal, E. (2014) Organisationsteori : struktur, kultur, processer. s.

16 5 Lindkvist, Bakka, Fivelsdal. 2014. s. 20

6 Lindkvist, Bakka, Fivelsdal. 2014. s. 18

(8)

4 kan ha bestämda mål, men som oftast har en grupp mer flexibla mål än en organisation.⁷ Norgehjälpen hade ett bestämt mål, att göra såpass mycket som bara möjligt för Norge och den norska befolkningen.

När det kommer till kommunikation, så beskrivs det i boken Organisation från grunden att i stora organisationer så använder man sig av direkta åtgärder som gäller många samtidigt.⁸ Det gjorde Norgehjälpen med hjälp av cirkulär och upprop. Det var det mest effektiva sättet för Norgehjälpen att nå ut till så många som möjligt. Styrningen av en organisation sker också genom kommunikation, fast utåt.⁹ Genom att skicka ut cirkulär med information om hur de lokala avdelningarna ska styras så kommunicerade Norgehjälpen effektivt utåt och satte standaren för organisationen. Kommunikation är en av organisationens viktigaste verktyg antingen det görs ansikte till ansikte eller över större avstånd.¹⁰ Retoriken Norgehjälpen använde sig av var av största vikt för att klara av att samla in medel, men även hur den nationella organisationen kommunicerade utåt till sina lokala avdelningar.

När det kommer till organisationsforskare beskrivs det i boken Organisationsteori att i en sådan typ av forskning är man intresserad av ”mycket organisation”.¹¹ I detta arbete kan det inte bli bättre än att undersöka en organisation som hade cirka 700 lokala organisationer som skulle skaffa sig humanitär hjälp till ett ockuperat land. Inte nog med det, under hela kriget hade de allierade en importblockad mot Europa som försvårade detta arbete. Detta skulle då göras under det största kriget vi hittills skådat.

När det kommer till hur teorin kommer att appliceras på arbetet, så kommer vi se på hur Norgehjälpen organiserades i Värmland och hur organisationen i Värmland förändrades från grupp till mer formell organisation. Den retoriska metoden kommer in för att analysera organisationen sätt att nå sina mål.

8 Forssell, Anders & Ivarsson Westerberg, Anders (2007). Organisation från grunden. s. 128

9 Forssell, Ivarsson Westberg. 2007. s. 129

(9)

5 1.4 Metod och material

1.4.1 Metod

I den lokala undersökningen för Värmland, har material från föreningsarkivet (FA) på Arkivcentrum Värmland använts. Av materialet som finns på föreningsarkivet angående hjälparbete mot Norge kommer fyra stycken lokala föreningar inom Norgehjälpen i Värmland användas. De lokala föreningarna av Norgehjälpen i Värmland är Charlottenberg, Karlstad, Storfors och Nedre Ullerud. Anledningen till att jag tar med alla organisationer som är tillgängliga, är att enskilt blir det svårt att få en övergripande översikt av Norgehjälpen i Värmland och därmed hade fallstudien blivit svår att genomföra. En kvalitativ textanalys är gjord på Norgehjälpen som fall för att undersöka eventuella skillnader i arbetet som blev utfört.

Metoden som kommer att användas för denna undersökning är att genom en fallstudie undersöka organisationen Norgehjälpen som bedrivit hjälparbete både på nationell nivå och på lokal nivå i Värmland. Genom att använda sig av en fallstudie gör man en mer detaljerad undersökning av ett utvalt exempel och man går djupare ner för att undersöka exemplet i fråga.¹² I min undersökning så är Värmland det utvalda exemplet som vi ska gå djupare för att undersöka. När det kommer till fallstudier som metod, är forskningsvärlden delad. Många menar att fallstudier enbart kan användas som en explorativ fas i en undersökning.¹³ Andra menar att det inte går att generalisera utifrån ett enda fall, även om samhällsvetenskap handlar om just det.¹⁴ Robert K Yin är samhällsvetare och han menar att fallstudier passar väl till forskningsfrågor som innehåller ”varför” och ”hur” och gärna i kombination med historiska studier som oftast använder sig av samma typ av frågeställningar.¹⁵ Yin menar också att man bör använda fallstudiemetoden om man vill ta till sig av kontextuella betingelser som man menar har stor betydelse för det man studerar.¹⁶ Fallstudien kommer att ligga till grund för att svara på forskningsfråga nummer ett och huvudsyftet med uppsatsen. Att se hur Norgehjälpen organiserades i Värmland och hur relationen med den nationella organisationen såg ut och hur hjälparbetet mot Norge såg ut i Värmland.

12 Flyvbjerg, B. (2003). ”Fem missförstånd om fallstudieforskning”: Statsvetenskaplig Tidskrift, 106, 3, s. 185–

206 (2003). s. 185–186

13Yin, Robert K. (2007). Fallstudier: design och genomförande. s. 13–15

14 Flyvbjerg, 2003. s. 185

15Yin, 2007. s. 21–22

16 Yin, 2007. s. 31

(10)

6

Förutom att genom en fallstudie undersöka Norgehjälpen kommer även en retorisk metod att användas för arbetet. Detta på grund av att försöka att lättare förstå hur den centrala- och lokala organisationen resonerade när de talade med varandra inom organisationen och när de talade utåt till folket, i form av till exempel upprop. Retoriken kommer även att undersökas för att svara på forskningsfråga nummer två, att analysera budskapen inom Norgehjälpen i Värmland. Valet av en retorisk metod kom till för att försöka knyta ihop organisationens kommunikation utåt. Kommunikationen för en organisation som bedriver ett hjälparbete som till stor del handlar om att sammla in pengar (medel) blir ett analysverktyg för att se hur organisationen väljer att formulera budskapen för att nå ut till befolkningen.

Retorik betyder läran om vältalighet. I försök att övertala eller övertyga, tar retoriken ett brett grepp över tal och skrift. Man kan definiera det som systematiska studier eller medvetet användande av effektiva symboliska uttryck.¹⁷ De centrala begreppen inom retoriken är pathos, ethos och logos. Om en text är lidelsefull och använder sig av värderande uttryck är det pathos som dominerar texten. Pathos spelar på känslorna en författare eller talare försöker förmedla till sin publik. När en talare försöker att tillskriva sig en personlighet eller en

karaktär för att vinna intresset hos sin publik talar man om ethos som begrepp. Logos använder man sig av när man försöker att övertyga eller vädja till förnuftsförmågan hos läsaren.¹⁸ Genom fallstudien så kommer retorikens tre uttryck användas som ett

analysinstrument för att förstå hur budskapen användes inom organisationen. Hur hjälpte budskapen Norgehjälpen att samla in medel och bedriva verksamheten. I fallstudien kommer det främst att vara pathos och logos som kommer att analyseras genom texttolkningen i förhållande till kommunikation till och från Norgehjälpen. Solidariska uttryck som

broderfolk, fränder eller stackarsliga uttryck kommer att letas efter i materialet, delvis för att få en större förståelse för svårigheterna som faktiskt rådde för tiden.

Normativa argument eller påståenden från Norgehjälpen kommer att undersökas mot bakgrund av Hansson, Levine och Byströms tidigare forskning. Detta för att lättare få ett

17 Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.) (2018). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. s. 93

18Boréus & Bergström, 2018. s. 93–94

(11)

7 förklaringsperspektiv för den tiden retoriken användes. Mer om dessa historikers

förklaringsperspektiv under kapitlet tidigare forskning.

1.4.2 Material

Undersökningsdelen på lokal nivå är arkivmaterial från föreningsarkivet (FA) på

Arkivcentrum i Karlstad. Det kommer att användas i undersökningen. I undersökningen kommer fyra stycken lokala avdelningar att användas som grund för att ge en sådan detaljerad överblick som möjligt. De lokala avdelningarna som kommer ligga tillgrund för

undersökningen är Charlottenbergs, Storfors, Nedre Ulleruds och Karlstads avdelningar.

Med tanke på att ingen har gjort en undersökning om Norgehjälpen i Värmland tidigare, har förarbetet av materialet tagit upp en stor del av denna undersökning. Materialet från Karlstad och Storfors Norgehjälp är minst bevarade av de fyra lokala avdelningarna. Detta kan

självklart göra att man går miste om värdefull information, men förhoppningen är att en sådan detaljerad översikt som möjligt går att få ihop, i en kombination med de andra kommittéerna.

Omfattningen av materialet för Karlstad, Storfors och Nedre Ullerud är en volym vardera, Charlottenberg är den med mest material och omfattar tre volymer, varav en volym är tack- och bönebrev.

Material som ligger till grund för den lokala undersökningen är korrespondens mellan lokal- och centralavdelning, PM, protokoll, rapporter och upprop till befolkningen både nationellt och lokalt. Till största delen är korrespondensen ensidig, det vill säga, man har enbart den ena sidan av dialogen. Oftast står ändå frågan som gick andra vägen, i mindre utvecklad form. När det kommer till PM och protokoll är de signerade och vilka som var på plats är utfyllt med namn och titel. Källkritiskt när man ser PM och protokoll kan man fundera över om de eventuellt vill överdriva situationen, men av det material som har undersökts verkar det inte vara fallet, men man måste ändå ha situationen med världskriget i bakhuvudet.

Den propaganda som finns bevarad, är i form av upprop, affischer, tidningsartiklar och andra typer av utskick. Där framgår det rätt tydligt om rådande omständigheter och den retorik som används för att få det svenska folket att agera. Här blir det självklart viktigt att granska detta källkritiskt.

(12)

8 I tillägg när vi arbetar med texter, rapporter, upprop osv., måste vi använda oss av tolkningar, hermeneutik. När man läser texter om krig, får man svårt att sätta sig in i hur det var, om man inte själv har upplevt ett. Den personliga erfarenheten underlättar när vi ska tolka texter, men, man kan tolka intryck i texter som man själv har upplevt, som t.ex., uppgivenhet, hopplöshet eller viljan att göra mer.¹⁹ Det kommer vi att analysera genom organisationens

kommunikation.

Att den lokala Norgekommitté i Charlottenberg är utsatt för beroende eller tradering genom den närkontakt de fick med norrmän är ganska självklar, men deras roll inom Norgehjälpen är för stor för att man inte ska ge dem ett närmare studium, så länge man har det i bakhuvudet.²⁰

När det kommer till Norgehjälpen som organisation var den ideellt driven och det är också någonting som bör tas med i beräkningen. De personer som arbetade med Norgehjälpen hade egna arbeten att sköta på sidan av denna hjälpverksamhet. Tidsbristen att eventuellt sköta arbete, familj och en ideell organisation bör man ta hänsyn till. Samtidigt var det av intresse både lokalt och centralt att informationen som förmedlades var så korrekt som möjligt.

1.5 Tidigare forskning

Den tidigare forskningen om hjälparbete från svenskt håll till Norge under andra världskriget är oerhört begränsad. Ett par C-uppsatser om Norgehjälpen finns på lokala nivåer, en i Dalarna och en i Norrbotten. Den forskning som omfattar Norgehjälpen på nationell nivå, begränsas till ett samlingsverk som finansierats av svensk-norska samarbetsfonden och mynnat ut i boken Broderfolk i ufredstid. Annars är det ingenting som är direkt skrivet om det svenska humanitära hjälparbetet gentemot Norge under andra världskriget. Man kan självklart se det som någonting positivt, att det finns en lucka inom forskningen som man kan fylla för Värmlands räkning, samt att man kan sprida ljus åt en form av hjälparbete som Sverige drev under andra världskriget som kan tyckas ha hamnat i glömska.

Samlingsverket Broderfolk i ufredstid är en sammansättning av norska och svenska historiker som forskat och skrivit olika kapitel om förbindelserna mellan Norge och Sverige under andra

19 Thurén, 2013. s. 101

20 Thurén, 2013. s. 34

(13)

9 världskriget. I denna uppsats kommer enbart historikern Anders Berges kapitel att användas.

Berge går i sitt kapitel igenom de allierades blockadpolitik och den svenska Norgehjälpen.

Blockaden styrde utformningen av Norgehjälpen, och Norgehjälpen blev ett förhandlingsredskap mot blockaden.²¹

Berge går igenom hur hjälpverksamheten såg ut innan Norgehjälpen kom till, vilka

organisationer som då var aktiva och bedrev hjälpverksamhet. Norgehjälpens uppbyggnad och det arbete de gjorde är översiktligt med i kapitlet, samt vilka svårigheter de hade att bedriva hjälpverksamhet mot Norge, både politiskt och organisatoriskt. Användningen av Berges kapitel kommer att bygga upp bakgrundsdelen.

Någonting som det har forskats mycket om är den svenska politiken och svängningen inom flyktingpolitiken under andra världskriget, och vilka förklaringar den vändningen kom att ha för Sveriges utveckling. I denna uppsats kommer vi att fokusera på de hypoteser dessa historiker använder sig av för att förklara den vändningen.

Historikern Lars Hanssons avhandling Vid Gränsen handlar om den svenska mottagningen av flyktingar från Norge under andra världskriget som över tid kom att förändra den svenska migrationspolitiken och synen på arbetskraftsinvandring, från restriktiv till en mer öppen politik. ²² I avhandlingen har Hansson gått igenom ca 33 000 förhörsprotokoll längs med gränsen, där han har gått igenom bakgrund och flyktingmotiv. Erfarenheterna för

myndigheterna av den norska flyktingströmmen som uppgick till ca 60–70 000 personer, hjälpte sedan Sverige att hantera större flyktingströmmar vid landets andra gränser, som när evakueringen av norra Finland och när danskar och balter kom på slutet av kriget. Värmland var det län i Sverige som tog emot mest norska flyktingar och det kommer väl till pass i denna uppsats. Hansson lägger till att den mänskliga faktorn måste inkluderas under en sådan

undersökning. Den massflykt som kom mot Sveriges gränser måste ha fått hjälp av de lokala myndigheternas fotfolk vid ett första möte med desperata flyktingar.²³

21Berge, Anders (1991). ”Hämmat bistånd: Sverige och den humanitära hjälpen till det ockuperade Norge” i Broderfolk i ufredstid / Stig Ekman og Ole Kristian Grimnes (red.). S. 170–226. S. 205–209

22 Hansson, L. 2018. Vid Gränsen: Mottagningen av flyktingar från Norge 1940–1945. s. 17

23 Hansson, 2018. s.23

(14)

10 Historikern Mikael Byström har likt Hansson forskat om den förändring som skedde under andra världskriget och svängningen i flyktingpolitiken från restriktiv till mer öppenhet, vilket resulterat i boken Utmaningen. Byström tar även upp hur den svenska staten såg på

flyktingen. Staten menade att flyktingen skulle försörja sig själv utan någon speciell hjälp.

Utvecklingen av flyktingkontor och flyktingläger för norrmän gjorde även att en typ av arbetsförmedling för norska flyktingar kom att växa upp. Denna arbetsförmedling blev viktig för svensk del när flyktingen tog mycket jobb i den svenska skogs- och jordbruksnäringen som svenska värnpliktiga lämnade efter sig när de ryckte in för att vakta gränsen. När estlandssvenskarna kom under slutet av kriget sågs inte de som flyktingar eller invandrare, utan de sågs som hemvändande ”stamfränder”.²⁴

Byström har även ett kapitel i Forskningsfronten flyttar fram – Nordiska perspektiv, en antologi som kommit på initiativ av De Svenska Historiedagarna och Historielärarnas

Förening. Byströms kapitel handlar om den Nordiska tanken som han menar präglade Sverige under denna period, dvs, att Sverige menade sig ha ett flyktingpolitiskt ansvar mot etniska nordbor och att det var överordnat frågor om flyktingens skyddsbehov, ideologiska hemvist eller humanitära behov.²⁵ Byström menar att det var lättare för beslutsfattarna i Sverige att bedriva en generös flyktingpolitik mot grannländerna för att de sågs som bröder och systrar.

Paul A. Levine har i sin doktorsavhandling From Indifference to Activism: Swedish Diplomacy and the Holocaust; 1938–1944 skrivit om hur den svenska regeringen och UD reagerade på förintelsen. Sveriges reaktion på judefrågan i början av andra världskriget var antisemitistisk, men Levine diskuterar svängningen i mitten av andra världskriget när norska och danska judar började förföljas. Att man såg de som nordiska och även om de var judar, var de även ett ”broderfolk”. Levine menar att det framförallt var det skandinaviska eller nordiska hos judarna som gjorde att Sverige svängde i sammanhanget. Svängningen i judefrågan innebar även att man började se över möjligheterna att hjälpa Europas judar och skaffa sig ”good will” gentemot de allierade.²⁶

24 Byström, M. 2012. Utmaningen: Den svenska välfärdsstatens möte med flyktingar i andra världskrigets tid. s.

24

25 Byström, M. 2005. ”Den nordiska tanken-ett förklaringsperspektiv på svenskt flyktingmottagande och debatten om flyktingar och flyktingpolitik” i Larsson, Hans Albin (red.) (2005). Forskningsfronten flyttas fram:

nordiska perspektiv. s.128

26 Levine, P. 1996. From Indifference to Activism: Swedish Diplomacy and the Holocaust; 1938–1944. s. 243

(15)

11 Hansson, Byström och Levines arbeten kommer att användas för att ge en djupare förståelse för att tydliggöra hur tankegångarna i Sverige kom att utveckla och ligga till grund för hur Norgehjälpen uppstod. Byströms och Levines förklaringsmetoder om tankegångarna i Sverige kommer att ge en tydligare förklaring om varför hjälparbetet grundades och Hanssons mer lokala perspektiv kommer att ge förklaringen till hur den kom att utökas. Det blir dessa tre historikers hypoteser som studien kommer att stödja sig mot, med tanke på att den tidigare forskningen om Norgehjälpen är så begränsad. Med tanke på den begränsningen så är min förhoppning att denna uppsats kan bringa ljus över Värmlands roll inom hjälparbetet mot Norge och den Svenska Norgehjälpen som i dagsläget inte existerar i den tidigare

forskningen.

1.6 Bakgrund

Här kommer en översikt om den brittiska blockaden och hur den ställde till problem för Sveriges hjälparbete under andra världskriget. Blockaden hjälpte till att utforma Norgehjälpen i Sverige och Norgehjälpen blev ett förhandlingsredskap mot blockaden från svensk sidan.

1.6.1 Norgehjälpen och den brittiska blockaden

Den 3 september 1939 förklarade Storbritannien krig mot Tyskland, ett traditionellt vapen för Storbritannien var att införa en blockad mot länder man ligger i krig med. Storbritannien införde en import- och exportblockad. Tyskland svarade med samma sak.²⁷ Tanken med blockaden från brittisk sida var att den skulle, för att vara effektiv, gälla alla fiendens områden. Den 9 april 1940 innebar att Danmark och Norge kom att falla under blockaden med tanken Tysklands ockupation.²⁸

Sveriges situation försvårades när grannländerna blev ockuperade. Trots kriget på kontinenten hade Sverige klarat att bedriva en ganska normal handel västerut genom enskilda avtal både med Tyskland och Storbritannien. I avtal med Tyskland accepterades ett exportförbud av en rad antal varor, i regel, varor som Sverige själva importerade från väst. Genom ett

särhandelsavtal bestämdes att en export av varor fick genomföras till de nordiska länderna, men endast om en reexport kunde garanteras.²⁹ Krigshandelsavtalet som Sverige hade med Storbritannien från december 1939 och som hade tillämpats tills Danmark och Norge blev

27 Berge, 1991. s. 171

28 Berge, 1991. s. 171

29 Berge, 1991. s. 171

(16)

12 ockuperade, fungerade nu inte längre. Storbritannien ansåg att det bästa och delvis lättaste sättet var att blockera hela den europeiska kontinenten, med tanke på att även de neutrala länderna kom att hamna under det tyska ekonomiska systemet och vilket en införsel på varor indirekt skulle stärka fienden.³⁰

Den svenska hjälpen till Norge går att dela in i ett före och ett efter 1942. Innan 1942 var det egentligen ingen centralisering på hjälparbetet i Sverige. Organisationen som var ledande, var Landskommittén för Norgehjälpen. Deras hjälparbete var begränsat. Bland annat gjordes en insamling på uppskattningsvis ca 8 miljoner kronor och man uppförde 624 stycken

”svenskehus” i det drabbade Norge.³¹ En förklaring kan delvis vara att den svenska hjälpen till Finland var oerhört omfattande innan 1942. En jämförelse mellan Norge och Finland visar att innan 1942 hade svenskarna samlat in närmare 145 miljoner kronor till Finland. En annan förklaring är att den svenska hjälpen till Norge var utspridd. Det fanns ingen centralisering till ett hjälporgan samt att den hjälp Norge behövde inte enbart var i form av pengar utan även mat och kläder, och där ställde den allierade blockaden till det.³²

Den svenska Norgehjälpen konstituerades den 21 augusti 1942, med hjälp från stora delar av organisationssverige. Till deras ordförande utsågs LO:s motsvarighet August Lindberg. Till arbetsutskottet valdes Ruben Wagnsson till dess ordförande och några av ledamöterna som stack ut var Bertil Kugelberg och Nils Goude. Både Kugelberg och Goude satt på viktiga poster inom organisationssverige, Kugelberg för Svenska Arbetsgivarföreningen och Goude för Landsorganisationen. Organisationer som innan hade bedrivit någon form av hjälparbete riktat mot Norge anslöt sig till den nu bildade centralorganisationen.³³

I Norge samarbetade Norgehjälpen med Donatorkommittén i Oslo. Ordförande i

Donatorkommittén var Axel Weebe, kyrkoherde vid Svenska Margaretakyrkan i staden.³⁴ Insamlingslistor för bidrag spreds runt hela landet och insamlingar för kläder, skor och husgeråd startades. På många svenska arbetsplatser tecknade arbetarna upp sig för att donera

30 Berge, 1991. s. 171

31 Berge, 1991. s 180–185

32 Berge, 1991. s. 184–185

33 Berge, 1991. s. 204

34 Berge, 1991. s. 200

(17)

13 en viss procent av lönen och på vissa arbetsplatser donerade arbetare och tjänstemän sin övertid till Norge, där arbetsgivarna oftast donerade motsvarande i bidrag.³⁵

Barnbespisningarna i Norge kostade 25 kronor i månaden, där barnet fick en middag varje dag i en månad. Valet av vilka barn som fick middag gjordes utifrån hänsynstagande av verkställda läkarundersökningar av barnens hälsotillstånd. Propagandan för

barnbespisningarna gick under mottot ”Min norska middagsgäst”. Storleken av

barnbespisningen går att se under året 1944–1945. Barnbespisning fanns då på cirka 1100 platser runt om i Norge och 157 000 barn fick ett mål mat varje dag av Norgehjälpen.³⁶

Fadderbarnsverksamheten startades av Rädda Barnen och samarbetade med Norgehjälpen. En kostnad på 30 kronor per barn och månad samt att man tecknade upp sig för minst sex

månader, var ett måste för att vara fadder. Under jularna mellan åren 1943–1945 sändes även särskilda paket över till barnen. Julpaketen innehöll ”tre stora äpplen, en påse med russin, ett halvt kilo apelsinmarmelad och en ask med sardiner”.³⁷

Den största problematik Norgehjälpen hade var de allierades blockadpolitik mot Europa. Vid deras första sammanträde ställdes frågan inom Norgehjälpens arbetsutskott om vad de skulle använda de insamlade pengarna till.³⁸ Storbritannien ställde vissa villkor på hur det fick gå till. För det första fick inte uppköp ske på tyskkontrollerad mark och betalning i dollar skulle gå till den neutrala leverantören. För det andra skulle varorna vara lokalt framställda och inte importerade.³⁹ Denna problematik gjorde det svårt för Sverige att sända livsmedel som de själva importerade, vidare till Norge.

I september 1943 hade Sverige avslutat förhandlingar med USA och Storbritannien angående handelsavtal. Sverige gick med på att begränsa handeln med Tyskland om de allierade gick med på eftergifter i fråga om bistånd mot Norge. Norgehjälpens insamlingar mot Norge hade nått en såpass stor omfattning att regeringen var tvungen att använda det i förhandlingarna med de allierade.⁴⁰ Sverige fick nu även börja skicka livsmedel som de själva importerade, med vissa undantag. Hjälpen fick enbart gå till ammande mödrar, barn, sjuka och

35 Berge, 1991. s. 204

36 Berge, 1991. s.204. Föreningsarkivet i Värmland (FA). Norgehjälpens Värmlands kommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1

37 Berge, 1991. s.204. Norgehjälpens Värmlands kommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1

38 Berge, 1991. s. 206

39 Berge, 1991. s. 206–207

40 Berge, 1991. s. 207

(18)

14 handikappade, och inte överskrida 250 ton i månaden. Den var även tvungen att komma från svenska medborgare eller organisationer, och medlen skulle ha införskaffats i Sverige och förmedlats via svenska Norgehjälpen eller annan acceptabel organisation.⁴¹

I augusti 1944 ökades månadskvoten, Sverige fick föra över till 500 ton och i februari 1945 till 1000 ton.⁴² Denna ökning berodde till största del på att det gick bra för de allierade på krigsfronten. Förutom det biståndet som skickades varje månad fick Sverige skicka större engångssändningar. Den mest betydande av dessa skickades i 1943 när 15 000 ton socker fördes över till Norge.⁴³

En annan stor hjälpinsats under kriget var de individuella gåvopaketen som sändes. Innan Norgehjälpens uppkomst sändes det cirka 9000 gåvopaket i månaden. Dessa gåvopaket hade en kriterielista som man gick efter där svenskfödda och svenskar var först i kön och de fick ta emot individuella paket på cirka 23 kilo. Hade man släktingar i landet fick man sända cirka 14 kg. Hade man nära släktingar i landet, men var utländska medborgare i Sverige, fick man sända cirka 10 kg. De som hade nära släktingar men var registrerad som utlänning i Sverige fick sända 4 kg.⁴⁴

När svenska Norgehjälpen kom till breddades verksamheten ännu mer. Eftersom de som delade ut dessa gåvopaket i Norge var tidningen Norges-Nytt. Deras upplaga var enbart 10 000. Då gick Norgehjälpen in och tryckte egna licensblanketter för att öka bidragen till Norge. Under en viss tid gick Norgehjälpen in och bekostade omkring 10 000 gåvopaket i månaden till ekonomiskt svaga norska flyktingar i Sverige och till deras anhöriga i Norge.⁴⁵ I början av 1945 var månadsgenomsnittet av gåvopaket cirka 35 000.⁴⁶

41 Berge, 1991. s. 207–208

42 Berge, 1991. s. 208

43 Berge, 1991. s. 208

44 Berge, 1991. s 213

45 Berge, 1991.s. 213–214

46 Berge, 1991.s. 214

(19)

15

2 Undersökningen

I detta avsnitt kommer vi undersöka hur Norgehjälpen arbetade i Värmlands län.

2.1 Norgehjälpen på lokal nivå Värmland

I Värmland var Charlottenberg först ut att bilda en kommitté riktad till Norge. Den 22 april 1942 bildades Norgehjälpen i Charlottenberg. Det betyder att den i Charlottenberg bildade kommittén var verksam i cirka 5 månader innan den centrala organisationen var bildad. I protokollet över bildandet, valdes riksdagsman August Spångberg till ordförande, kontorist Axel Nilsson till viceordförande och kassör blev folkskollärarinnan Josefin ”Jossa”

Gustafsson. I protokollet står även att man kommer att starta upp en bespisning för norsk järnvägspersonal i Charlottenberg. Denna bespisning har fått godkänt från Stockholm och centralorganisationen inom Norgehjälpen kommer att stå för kostnaderna. Man skulle söka licens hos Kristidsstyrelsen i Karlstad för mjöl, smör, gryn och kött. Priset på måltiderna skulle bestämmas senare, men de skulle vara så billiga som möjligt. Matbiljetter skulle även införskaffas och delas ut till tågpersonalen som ankommer till Charlottenberg 21.55 varje kväll och sover kvar över natten.⁴⁷

I protokollet från den 20 maj 1942 går det att läsa att all norsk personal kommer att få mat i Charlottenberg från den 20 maj till ett pris av 2 kronor per person och måltid. Den 17 maj fick de godkänt av Norgekommittén att bjuda den norska personalen på ett extra mål mat.⁴⁸ Den 3 augusti tog Charlottenbergkommittén upp frågan om fortsatt bespisning av

tågpersonalen. Man beslutade enhälligt att det var av största vikt att man fortsatte med denna typ av verksamhet, ”till hjälp åt våra hårt prövande norrmän”.⁴⁹

I Storfors bildades Norgehjälpen på initiativ av Storfors arbetarekommun. Den 22 oktober bjöd kommunen en rad företag att sända två representanter för bildandet. Till dess ordförande valdes Röda Korsets Erik Johansson, till sekreterare Gottfrid Jansson från Metall. Ordförande Johansson berättade om det cirkulär med uppmaning från svenska Norgehjälpen att bilda lokala föreningar runt om i landet. Cirkuläret godkändes och enhälligt beslutades det att en lokalförening skulle grundas och att man skulle bringa hjälp så långt det var möjligt och att

47 Föreningsarkivet i Värmland (FA). Charlottenbergs Norgekommitté Eda. Volym E1:1

48 Charlottenbergs Norgekommitté Eda. Volym E1:1

49 Charlottenbergs Norgekommitté Eda. Volym E1:1

(20)

16 säkerställa att medlen kom det norska folket till del. Det bestämdes att ett ombud från varje representativ förening skulle utses för att underlätta kommunikationen. De valda ombuden blev, ”socialdemokratiske arbetarkommunen Gunnar Bäck, Metalls Herbert Johansson, Handelsanställda Vilhelm Högberg, Skogs och Flottings Gustav Karlsson, socialdemokratiska kvinnoklubben Alma Källberg, S.D.U.K Evald Larsson, Koop.Handelsförening Helmer Högberg, Lottakåren Dagny Danielsson, Röda Korset Erik Johansson, I.O.G.T Helmer

Högberg, S.G.U Karl-Gustav Andersson, N.O.V Einar Eriksson, Baptistförsamlingen Hjalmar Svensson och Missionsförbundets Karl Pettersson”.⁵⁰ När dessa personer nu hade valts, diskuterades det vad Norgehjälpen i Storfors skulle göra. Det första man skulle göra var att anordna en Norgeafton, där det skulle gå att inbringa medel samt att det på ett förnuftigt sätt även skulle tjäna som propaganda som enbart borde gagna kommitténs syfte för vidare arbete.

Det andra som diskuterades var att man skulle se över möjligheten att anlita norsk arbetskraft för sakens syfte, och att man eventuellt skulle försöka visa en film för att få förståelse för vårt olyckliga broderland.⁵¹

Den 11 november 1942 bildades Nedre Ulleruds Norgekommitté. Det finns tyvärr inget protokoll över bildandet men det framgår i slutredovisningen av kommittén när den var verksam.

I Karlstad finns det inte heller något protokoll över bildandet men det går att läsa i tidningen den 9 november 1942 att Norgekommittén är i full gång. Kommittén i Karlstad hade haft sammanträde och dragit upp riktlinjer för hur man skulle arbeta. Domprost Svenaeus öppnade mötet och uttalade ”förhoppningar om att insamlingen till vårt norska broderfolk ska ge ett gott resultat”.⁵² Till kommitténs ordförande valdes redaktör Axel Bråland, sekreterare assistent G. Pettersson och kassör K.G. Lindvall. Arbetsutskottets utgjordes av ovan nämnda plus fröken Thyra Freding, kapten Hans Brunes, metallarbetaren Sven Nord och ombudsman Helge Carlson. De övriga medlemmarna i kommittén var domprost Sven Svenaeus, konsul Herman Geijer, direktör David Haglund, fru Ebba Strömberg, poliskonstapel Nils Boje Nilsson, fru Reidun Lyth, fru Marie Roth, bankombudsman Sven Roth, redaktör Eric

Bergström och fru Solveig Stjerne-Brattström.⁵³ Vid sammanträdet, informerade kapten Hans Brunes, ordförande för Röda Korsets Värmlandskrets, att just nu ansvarar Röda Korset i

50 Föreningsarkivet i Värmland (FA). Storfors lokalkommitté för Norgehjälpen. Volym 1

51 Storfors lokalkommitté för Norgehjälpen. Volym 1

52 Norgehjälpens Värmlandskommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1

(21)

17 Värmland för 80–90 fadderbarn. För varje barn betalas 30 kronor i månaden. Kommittén skall fortsätta med listinsamlingar och ordna med bössinsamlingar i stadens affärer, samt anordna en Norgedag i januari där allmänna insamlingar kommer att anordnas och ett större möte hållas. Man vädjar till organisationer och föreningar att anordna sina möten eller fester såsom Norgemöte eller Norgefest.⁵⁴

När en lokalkommitté hade grundats, då skickade nationella centralorganisationen ut en vägledningsbroschyr till sina lokala avdelningar i landet hur man skulle sköta organisationen.

Från centralt håll auktoriserade man sina lokala hjälpkommittéer som var villiga att arbeta enligt deras instruktioner. Man önskade även att de lokala avdelningarna fick en så

representativ sammanslutning som möjligt och när en lokal hjälpkommitté valts skulle centralorganisationen meddelas hur en eventuell styrelse såg ut, samt att vilka organisationer som sammanslutit sig till den lokala organisationen.⁵⁵

Kriterierna som stod i broschyren var, att om man kände behov av att utfärda ett upprop då skulle centralorganisationens arbetsutskott fastställa texten. Detta på grund av den

återhållsamhet som den allvarliga politiska situationen innebar.

Svenska Norgehjälpens insamling omfattade endast kontanta bidrag, och man bad de lokala avdelningarna att försöka intensifiera insamlingen genom att leta efter personer som kunde tänka sig att binda upp sig på regelbundna bidrag, till exempel en gång i månaden.

Norgehjälpen hänvisade till hur det såg ut för insamlingen till Finland under vinterkriget då

”1–3 procent av lönen eller 5–10 procent av företagets vinst” gick till månadsbidrag.⁵⁶ Man uppmanade lokalkommittéerna att få största möjliga anslutning till ett sådant hjälparbete.⁵⁷ Redovisning och bidragslistor skickades ut. Från centralt håll skickades ett stort antal bidragslistor ut för distribuering, så att de lokala organisationerna snabbt kom igång med insamlingsarbetet. Lokalkommittéerna var redovisningsskyldiga och man betonade det viktiga i att redovisningen var korrekt.⁵⁸

(22)

18 Propaganda som kom att användas var under utveckling, en affisch var under arbete och skickades ut när den var färdig. Centralt kom en presspropaganda att sättas igång och allt nytt material skickades ut till de lokala avdelningarna. Lokalkommittéerna fick själva bestämma i vilken form man ville bedriva lokal propaganda, men det var från centralt håll önskvärt med arrangemang som fester, samarbete med teatrar och biografer. Centralorganisationen önskade att alla arrangemang fick en karaktär värdigt syftet till det gemensamma arbetet.⁵⁹

I det gemensamma uppropet ville Norgehjälpen att lokalavdelningarna skulle använda sig av följande:

[…] Deras inre och yttre situation ter sig i grunden olika. Sverige är fritt. Finland är i krig. Norge och Danmark äro ockuperade. Vi ska följa varandras öden med djupaste inlevelse. Våra strävande efter frihet och oberoende äro desamma. Fria nationer och fria folk äro villkor för ett framtida fritt Norden. Nöden är stor i många nordiska hem. Svenskarna ha, trots egna svårigheter på skilda områden, tagit det som en allvarlig humanitär uppgift att lindra och hjälpa, där så är möjligt. Det föreligger ett starkt behov bland alla folkgrupper i vårt land att bistå även våra norska grannar och i gärningen ge uttryck för den nordiska samhörighet som har gammal hävd. […]⁶⁰

I uppropet går det att tyda Mikael Byströms tankegångar om en nordiska tanke. Ur ett retoriskt perspektiv använder man sig av logos för att övertyga läsaren om vikten av hjälpen till det norska folket och pathos genom att trycka på känslorna man har mot det norska folket.

Avslutningen i vägledningsbroschyren var att ”självfallet måste all medverkan i vårt arbete ske frivilligt och utan ersättning”.⁶¹

Utöver vägledningsbroschyren skickade man även ut teckningslistor över vilken hjälp man kunde erbjuda genom att anmäla sig. Det går att läsa på dessa listor att man kan välja vilket sätt man vill hjälpa Norge på, genom att kryssa i om man antingen ville hjälpa de sämst ställda familjerna, barnbespisning eller fadderbarnsverksamhet. När det kom till den allmänna hjälpen innebar det att i form av kontanta bidrag hjälpa familjerna med hyra, bränsle och varuinköp. Norgehjälpen uppskattade att en någorlunda effektiv hjälp kunde göras med minst 400 000 kronor i månaden.⁶²

60 Föreningsarkivet i Värmland (FA). Charlottenbergs Norgekommitté, volym F1:1

62 Norgehjälpens Värmlands kommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1

(23)

19 I november 1942 skickade Karlstads Norgekommitté ute ett eget upprop till förmån för

insamlingsarbetet. I uppropet gick att läsa att man vädjade till stadens befolkning att hjälpa vårt broderfolk. Man berättade även i vilken form hjälpen skulle komma, barnbespisningar, upprättandet av ett svenskt sjukhus, mediciner, babyutstyrslar o.s.v. Problemen organisationen hade upplevt och ännu upplevde var att under rådande situation så var det den allmänna ovissheten som ställde till det. Man önskade från Norgehjälpens sida att varje hjälpaktion genomfördes programenligt, det vill säga, enligt givarens syfte. För detta syfte samarbetade svenska Norgehjälpen, svenska Rädda Barnen och svenska Röda Korset med

Donatorkommittén i Norge, där svenske kyrkoherden Axel Weebe var ordförande. Det var Donatorkommittén i Norge som distribuerade hjälpen i Norge med samarbetsorgan där. Man betonade i uppropet att insamlade medel på så sätt kom Norge tillgodo och Norgehjälpen i Karlstad endast var ett hjälporgan. Norgehjälpen vädjade nu till Karlstads befolkning om penningbidrag till ”våra norska vänner”.⁶³ Paul Levines broderfolk-hypotes ser man med den direkta benämningen om broderfolk. Lars Hanssons mer lokala perspektiv gick att tyda i uppropet från Karlstads Norgekommitté genom att man ser norrmännen som vänner, vilket säkert också var fallet hos många värmlänningar. Logos-perspektivet genom vädjandet till Karlstads befolkning.

Från november 1942 fram till 1945 var det relativt lite som hände i Karlstad, Storfors och Nedre Ulleruds lokala organisationer. Charlottenbergs Norgehjälp har som det verkar mer att göra. I ett brev till Norgehjälpen den 19 januari 1943 i Stockholm skickades redovisningen för föregående månad. Kassör, fru Gustavsson bad även att få fler teckningslistor skickade

omgående. Hon hade delat ut den lista hon själv hade i reserv till en man som tyckte att detta arbete var det roligaste han har gjort i hela sitt liv.⁶⁴

Senare i januari skrev fru Gustavsson till Statens Livsmedelskommission om att få licenser för klädinköp hon hade gjort till norska flyktingar som kommit in över gränsen. I det skicket flyktingarna hade varit så hade hon inte haft något annat val än att köpa kläder till dem. Hon bad nu att få licenser utskrivna för köp hon redan hade gjort.

64 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1

(24)

20 Från februari till mars 1943 går det att läsa i förteckningar från polisen i Charlottenberg, att kommitteen hjälpt till att köpa in kläder till flyktingar som kom över gränsen i

Charlottenberg. Kläderna som köptes in var av det vardagliga slaget, som t.ex. kalsonger och strumpor, och anledningen till det, var att det antingen hade bekräftats någon form av smitta vid ankomst eller att kläderna var trasiga och smutsiga. Denna typ av hjälparbete fortsatte under hela kriget i Charlottenberg.⁶⁵

Den 14 februari 1943 anordnade Charlottenbergs Norgehjälp en Norgeafton. Talare under aftonen var herr Monsen, och även en film hade visats. Det stod i brevet till

centralorganisationen att insamlingen gått bra i detta lilla samhälle och att cirka 2 000 kronor hade kommit in och att pengarna skulle skickas till Norgehjälpen i slutet av månaden.⁶⁶

I maj 1943 skrev fru Gustavsson till centralorganisationen att man bad om att få beställa norgeflaggor till en fest i folkparken i Charlottenberg. Festen skulle hållas den 17 maj på Norges nationaldag för att visa solidaritet med broderfolket.⁶⁷

I början av november 1944 skrev domprost Svenaeus i Karlstad till Jossa Gustavsson i Charlottenberg. Han tackade för breven från Norge som han fått låna och informerade om att Greve Folke Bernadotte var i England för att förhandla om att utöka biståndet till Norge.

Skulle det bli ett positivt svar från förhandlingarna då skulle majoriteten av Värmlands klädförråd från landsinsamlingen börja sändas över till Norge. Angående landsinsamlingen för kläder och skor som var i Sverige 1944, där redovisar Charlottenberg ett insamlat värde på 1,5 ton kläder och skor.⁶⁸

9 december 1944 skrev fru Jossa Gustavsson till Norgehjälpen i Stockholm. Hon beskrev hur situationen i Norge såg ut. Det började närma sig jul och för gränsbefolkningen så undrade man hur släktingar och vänner hade det på andra sidan gränsen. De gamla stigarna var igenväxta och kriget hade tvingat fram en naturlig solidaritet. Dagligen kom det dystra ord från järnvägspersonalen över hur situationen utvecklade sig i Norge. Hon bad nu att Norgehjälpen skulle sända individuella gåvopaket till norrmän i Norge på Norgehjälpens

65 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. 1943–1945. Volym F1:1

(25)

21 bekostnad. Fru Gustavsson lämnade en lista med namn och adresser över personer som

jobbade inom järnvägen och ofta kom förbi till Charlottenberg.⁶⁹

Norgehjälpen var även med och arrangerade andra typer av landsinsamlingar som den stora husgerådsinsamlingen 1944 och 1945 och landsinsamlingen av kläder och skor under samma år. Under husgerådsinsamlingen 1–15 maj 1945, där gick det att läsa i utskicket vad som skulle samlas in. Förutom diverse köksartiklar såsom tallrikar och bestick, fick svenskarna även skänka verktyg, symaskiner, tvättfat, elektroniska strykjärn med mera. Norgehjälpen stod för alla omkostnader som uppkom i form av frakt, emballage och packning.⁷⁰ Under landsinsamlingen för kläder och skor 14–28 oktober 1945, gick det att läsa i utskicket att ” […] skrämmande rapporter ingått om den oerhörda nöden i de krigshärjade länderna. På många håll, inte minst hos våra nordiska grannfolk, är bristen på kläder och skodon som vållar största bekymren. […]”.⁷¹

Den 3–4 februari 1945 anordnade Norgehjälpen en rikskonferens i Stockholm. Närvarande var förutom ombud för länskommittéer eller där dessa kommittéer inte finns,

lokalkommittéer. I Värmland så bildades en länskommitté den 16 februari, alltså efter rikskonferensen. Kommittén och arbetsutskottet för den Svenska Norgehjälpen var också närvarande. Under denna rikskonferens berättades det vad som hade gjorts hittills och vad Norgehjälpen önskade fortsätta att göra.

Konferensen öppnades av Svenska Norgehjälpens ordförande August Lindberg. Han

påpekade i sitt öppningstal vikten av samarbetet man hade haft med de stora folkrörelserna i landet och olika hjälporganisationer, som i bästa samförstånd lyckats centralisera hjälparbetet.

När August Lindberg talat färdigt tog intendent Nils Sjunnesson över och redogjorde för vad Donatorkommittén och Svenska Norgehjälpen i Oslo gjort hittills.⁷²

Sjunnesson beskrev att livsmedelssituationen var olidlig i Norge, och att det knappt gick att få tag i kött, fisk, grönsaker och potatis. Norska läkare beskrev att ransonerna i Norge täckte cirka 40 procent av det normala kaloriintaget. Andra förnödenheter var det inte heller bättre

70 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. volym E1:1

71 Föreningsarkivet i Värmland (FA). Nedre Ulleruds Norgekommitté, avd. 3. Volym 1

72 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1 (Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945)

(26)

22 ställt med. Det hade varit problematiskt i flera år att införskaffa nya kläder till exempel.

Sjunnesson fortsatte att förklara att Norgehjälpen hade gett ett nödvändigt tillskott till

näringen till barn, sjuka och äldre, men att som situationen såg ut nu var det inte tillräckligt.⁷³ Han berättade även hur Donatorkommittén arbetade i Oslo. De varor som sändes över till Norge av Norgehjälpen ankom till Oslo där Donatorkommittén ansvarade för att distribuera ut dem genom deras samarbetsorganisationer i Norge. Hjälpformerna som Sjunnesson beskrev att Svenska Norgehjälpen hjälpt till med i Norge är:

• ”Överföring av större livsmedelspartier, vilka kommit hela norska folket till del i form av extraransoner.

• Barn-, ungdoms- och gamle bespisningar

• Utdelning av livsmedel till sjukhus, ålderdomshem, barnhem, feriekolonier m.fl.

• Utdelning av kläder, skor och babyutstyrslar.

• Utdelning av husgerådsartiklar.

• Det svenska sjukhuset vid Midtstuen.

• Rekonvalescenthemmet Sjusjöen, Breidablick, Opdal och Solstrand (Roa).

• Kontanta bidrag till s.k. ”vanskeligstillede familjer”, fadderbarn och fångars anhöriga samt andra behövande.

• Överföring av mediciner, sjukvårdsartiklar och andra nödvändighetsvaror.

• Tillfälliga hjälpaktioner, såsom hjälp till vid explosionsolyckor o.d. skadelidna, bespisning av evakuerade m.m.” ⁷⁴

Livsmedelsöverförningarna hade bestått av socker, smör, potatis och grönsaker m.m., som hade sålts vidare till ett maximumpris som Donatorkommittén sedan använt till att

understödja ”vanskeligstillende” familjer och fångar.⁷⁵

Bespisningarna är den mest kända hjälpformen enligt Sjunnesson. Det fanns inte många delar av Norge där ”svenskesuppen” inte var till hjälp till den magra kosten. Från att man från Margaretakyrkans håll startade med bespisning 1942, då med cirka 500 deltagare, så låg man under hösten 1944 på cirka 240 000 deltagare, barn, unga och äldre sammanlagt. För att förstå dimensionerna berättade Sjunnesson att de dagar det är ärtsoppa går det åt 8 ton

köttkonserver.⁷⁶

73 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1 (Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945, bilaga 2)

74 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1 (Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945, bilaga 2, s. 3

75 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1 (Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945, bilaga 2, s.3

76 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1(Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945, bilaga 2, s 4–5

(27)

23 Förutom de dagliga bespisningarna hade Norgehjälpen hjälpt till att bespisa ett hundratal feriekolonier över sommaren, samt gett värdefulla bidrag i form av torrmjölk, havregryn, konsthonung och köttkonserver till en del ålderdomshem runt om i landet. Dessa

ålderdomshem hade fått mediciner och sjukvårdsartiklar till ett värde av tre miljoner kronor.⁷⁷

Sjukhuset på Midtstuen i Oslo förfogade över kirurgi- medicin- och röntgenavdelningar.

Personalen på sjukhuset var norsk. Enligt läkarna på sjukhuset, hade det svenska sjukhuset varit till oerhörd nytta och de bidrag de givit till den generella vården i Oslo kommit särskilt väl till pass.⁷⁸

Norgehjälpen hade anordnat Rekonvalescenthem på fyra platser, för lägre inkomstgrupper, i Norge. Dessa personer hade ej haft möjlighet att själva ordna med läkare efter rekreation på sjukhus. På Norgehjälpens hem får nu personerna tillfälle att utan kostnad vistas i 3–4 veckor.

De får mat, läkartillsyn och allt ordnat på ett sådant sätt att trivseln blir mycket god. Den generella viktökningen som gästerna på hemmen fått under vistelsen är mellan 3–5 kilo.

Dessa hem har nu blivit så populära att Donatorkommittén blivit tvungen att utse en särskild kommitté för att ta emot och välja ut vilka personer som skall få komma dit.⁷⁹

Tillfälliga hjälpåtgärder som Norgehjälpen bedrivit, är t ex explosionskatastrofer. När man evakuerade Nordnorge uppstod svåra problem med försörjningen av de evakuerade.

Norgehjälpen kunde med sina bespisningar sätta in ögonblicklig hjälp till de evakuerade.⁸⁰

Efter att Nils Sjunnesson haft sin genomgång om vad Norgehjälpen gjort för typ av arbete i Norge, höll verkställande ledamot Nils Goude en redogörelse för vad Norgehjälpen uträttat och framtidsplanerna för verksamheten.

I inledningen av sitt tal berättade Goude om svårigheterna Norgehjälpen stod inför vid bildandet 1942. Att försöka få in hjälp till ett ockuperat land och med en ledning som helt saknade förtroende från svensk sida, och att den hjälp som Norgehjälpen sände över inte kom ockupationsmakten till godo. Goude berättar också om den misstänksamhet som fanns i

77 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1 (Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945, bilaga 2, s 6–7

(28)

24 landet mot att hjälpen inte kommer till den som den är avsedd för. Detta försvarade sig Goude med att det ej var möjligt att redogöra för allmänheten om vilket exakt arbete som blivit gjort.

Detta på grund av censur i pressen och andra problem.⁸¹ Quislings parti, Nationalsamling, försökte att påverka och få kontroll över hjälpverksamheten i Norge. Det lyckades

Norgehjälpen avstyra. Det har enligt Goude ett flertal gånger avskedats flera personer i samarbetsorganisationer till Norgehjälpen i Norge. Efter tuffa förhandlingar och hot om att Norgehjälpen inte skulle få fortsätta hjälparbetet blev de avskedade personerna återinsatta, och i det stora hela har Norgehjälpen fått arbeta relativt ostört.⁸²

Insamlingsarbetet hade fram till nu inbringat 50 miljoner kronor. Av dessa 50 miljoner har näringslivets ”Norvegias” insamling som uppgick till 18,7 miljoner överlämnats till

Norgehjälpen. Genom kommittéerna ute i landet har 22 miljoner samlats in. Genom Rädda Barnens hjälp har deras insamlade medel, ca 2 miljoner kronor för ”fadderbarn” gått till Norgehjälpen som delat ut dessa medel i Norge. Genom statliga medel har 3 000 ton socker köpts, dessa pengar uppgick till 2,3 miljoner kronor.⁸³

Mellan den 2 december 1942 och fram till 31 december 1944 hade det för de insamlade medlen införskaffats 44 tusen ton livsmedel till ett värde av 33 miljoner kronor. Under samma period hade 50 000 kompletta utrustningar kläder och 75 000 nya skor skickats över. Värdet på detta uppgick till cirka 3 miljoner kronor. Utöver det, har det via insamlingar samlats ihop 500 ton begagnade kläder och skor.⁸⁴

En sak som Goude nämner om verksamheten som inte är officiellt och inte fick bli officiellt, är att i samarbete med Svenska Röda korset har Norgehjälpen placerat ut 130 norska

förlamade barn. Barnens sjukhuskostnader betalades till största del av staten och

Norgehjälpens utgifter för denna sak var mycket små. Det var allt Goude vågade säga om saken.⁸⁵

(29)

25 Framtidsplanerna är enligt Goude att intensifiera arbetet. Sverige är, enligt Goude, det enda land som faktiskt har möjligheten att sätta in full kraft för hjälparbetet riktat mot Norge. Det är i första hand bespisningarna i Norge man vill försöka utöka. Norgehjälpen har begärt en ökning av kvoterna till 1000 ton i månaden. Om det beviljas, menar Goude att man kan öka bespisningarna för barn från 145 000 till 175 000. Om man nådde upp till 175 000 skolbarn betydde det att Norgehjälpen nådde ut till 60 procent av alla skolbarn i Norge. Man önskade även att utöka antalet äldre som får bespisningar. Önskvärt vore att man klarade att öka dessa portioner till 50 000.⁸⁶

Norgehjälpen ville även börja hjälpverksamhet mot barn som ej gick i skolan. För att klara av de nya målen krävdes det att man klarade att skaffa cirka 183 ton kött i månaden. Förutom det krävdes 169 ton ärtor, 65 ton torrmjölk, 43 ton socker.⁸⁷

För att dessa framtidsvisioner skulle nås, måste kommittéerna i landet att intressera det svenska folket till fortsatt ekonomiskt stöd. Man räknade med att det fortsatta arbete skulle kosta cirka 1,8 miljoner kronor i månaden. Genom dåvarande insamlingsarbete så var det inte mycket som skulle till. Man hoppades från Norgehjälpens sida att näringslivets insatser skulle fortsätta ge resultat.

Goude berättade även att en diskussion inom Norgehjälpen hade ägt rum sedan starten. Denna diskussion rörde de norska barnen, som man var beredda att ta emot om krigsutvecklingen gick åt fel håll, men som situationen såg ut just då var det ingenting som skulle komma att sättas igång. Men om så vore fallet var man från Norgehjälpens sida inte oroliga över att det svenska folket inte skulle ta emot dessa stackars barn.⁸⁸

Nils Goude avslutar med en historia från en resa han gjorde till Norge, där han mötte en norsk skolklass. Under lektionen hade klassen undervisning i kristendom: ”lärarinnan berättar om Jesus lidande och hur han blev plågad och torterad, då en liten flicka ivrigt viftar med handen och frågar: ”var det ingen som kunde hjelpe ham over til Sverige”.⁸⁹

89 Charlottenbergs Norgekommitté, Eda. Volym E1:1 (Svenska Norgehjälpens rikskonferens 1945, bilaga 3, s.8–9