Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
B
VVi Ji
_____________________________
- # ■« .
> % ■ PlÂ.sffi
*. «
I
•B
*
- 3
Asa vet vad0 hon talar om
Det är livsviktigt att ta ställning
I år stod Åsa Andersson i en av montrarna på Vitec-mässan i Gö
teborg. Hon delade ut donations- kort till mässbesökarna.
- Nu när vi bestämtossföratt en människaär död när hjärnans funktion oåterkalleligt har upp
hört bör var och en ta ställning till om den vill bli donator eller ej,säger Åsa.
Attettbeslutär livsviktigt, det vet Åsa bättre ände flesta.
På Vitec-mässan visas nyheter inom sjukvårdsområdet. Enrykandefärsk ny
het i år var just donationskorten som blevklara för spridningtill allmänheten lagomtillmässan.
När lagenom det nya dödsbegreppet antogsiSverige1989blevdetmöjligt att användaorganfrån hjärndödaför att ut
föra t ex hjärttransplantationer.
Den nya lagen hade föregåttsav enin tensiv debatt där det enda debattörerna var överens om var att hjärtat är dendel av kroppen som vi starkastförknippar medlivellerdöd.
Vem eller vilka skulle få rätt att be
stämma över användandet av hjärtat hos en hjärndödmänniska?
I transplantationslagen fastslås att den hjärndödeska ha givittillståndiför väg. Finns ingen sådan uttalad önskan tillfrågas de näraanhöriga.
Levande bevis
ÅsaAnderssonär en av dem vars liv be
ror påen annan människasvilja attge.
Hon har genomgått en hjärt-lungtrans- plantation på Harefieldsjukhuset i Eng
land. Därför beslöt hon att informera om donationskort på mässan.
Åsa är sekreterare i Hj ärtklubbenVi king, en förening fördem som genom gått hjärt- eller hjärt/lungtransplanta- tion.
Alla som stod i Transplantationsför-
eningens monter var levande bevis för atttransplantationernumera är en fram
gångsrik behandlingsmetod. Samtliga hade fått nyaorgan.
Väckteintresset
Mässbesökarna strömmade förbi men Åsa tyckte attdet varalltför få som stan
nade för att ställa frågoreller ta emot donationskort. Alla somstod imontern klev resolut ut i gången med korten i handochanvände sig självasom exem pel på enlyckadtransplantation.
Intresset väcktesnär människor fick klart för sig attdeinte hade stått därom det saknats endonator.
- Organtransplantationär så avlägset för de flesta att de antagligeninte kän
ner sig berörda. Först när de fick ett konkret bevis på vilken fantastisk gåva en donation kan varakom frågorna.
Vem kan bli donator?
Trots att de flesta besökarna på ett eller annat sätt arbetade med sjukvård tyckte
2 • STATUS6/90
Åsa blev frisk efter en hjärt-lungtransplantation för fem år sedan. Hon har fått en fantastis k gåva och har aldrig tidigare mått så bra. Det enda problemet är att omgivningen inte hänger med i svängarna: många ser henne fortfarande som hjärtsjuk.
Åsa attdevar dåligt insattaisådant som rör transplantation och donation. Av frågorna att döma förekommer rena missuppfattningar om vem som får bli donator och vem somkan komma ifrå ga för entransplantation.
Många trodde att detta inte angick dem därför att de ansåg sig var för gam la. De flestakände till attvi kan trans plantera hjärtan och njurar, mendet var mångasomintevissteatt svenskaläkare är mycket skickliga på atttransplantera bukspottkörtel och lever.
Det är viktigt att information kom
mer ut om det här, tycker Åsa.
Drabbar intemig
När människorställs inför en direkt frå ga om dekantänka sigatt donera sina egna organ svarartvåav tre ja. Ytterst få hardock pratat med sina anhöriga om saken.
- Det ärinte svårt attförstå varför de flesta skjuter ett avgörande ifrån sig, tycker Åsa. Vi sätter transplantation i samband medolyckor därunga männi skor förolyckas. Det är sådant vi tror- ellerhoppas - inte skadrabba oss själva.
Man tror välinteattman någonsin ska komma i den situationen att man ska be
höva donera ellerta emot organ.
Starkareaktioner
Hur reagerade folk på mässan?
Åsa urskiljer tre huvudgrupper: de som direkt slår ifrån sig, de som tar emot informationenmen går vidare och de som blir mycket intresserade och stannar upp.
-Jag respekterar dem som inte vill höra. Manskaaldrig tvinga någon. Det roliga var att såmånga återkom efter att ha funderat ett tag.
Åsa är mycket nöjd medtiden påVi- tec-mässan. Det varbåde roligt och trev ligt, och bästavallt: detkännsatttrans- plantationsgänget gjorde en viktig in
sats.
Enda chansen
Åsa har ett medfött hjärtfel - en trans position. Numera opererar man denna typ av hjärtfel men1962 när Åsa föddes var man ännu inte så långt kommen inom barnhjärtkirurgin. Föräldrarna fickbeskedetattdotterninte skulle upp
nåvuxenålder.
Åsa ville dockannorlundaoch måd
de ganska braunder uppväxtåren. Som
så många andra hjärtsjuka barn blev hon befriad från skolgymnastiken. Hen nes önskan var att bli så frisk att hon skulle tillåtasvara med. Dendrömmen blev så småningom uppfylld, men först sedan transplantationen var genomförd.
I tonåren blev Åsa stadigt sämre.
Sjukhusvistelser avlöste varandra och familjen var fleragånger övertygad om atthon inte skulle klara sig.Närhon var 23 år gammal framstod entransplanta
tion somendachansen.
- Jag hade inget annat val, men det var ändå ett mycket svårtstegattta.Jag visstejuatt jagkanske inteskulle över
leva operationen.
Fyra dagars väntan
Eftersom den svenska lagen inte tillät transplantationer skickades Åsa till Harefieldsjukhuseti England för under
sökning. Efter tre veckor blev hon pla cerad på kölistan och kunde resa hem för att inväntalämpligdonator.
- Jag vet inte om det är skrock, men jag fick för mig att jag borde befinna mig på plats i London, sägerÅsa. Jag åkte alltså tillbaka igen, det var en onsdag för fem år sedan.Redan på sön
dagen var jag opererad.
Att detgickså snabbttror Åsa berod
de på en kombination av den prioritet hon fått i undersökningen ochattdet rå
kade komma hjärta och lungor frånen donator som passade hennes vävnads- typ-
MC-förare
Åsa vet att hennes donator var en 18- årigengelsmansom omkom i en motor
cykelolycka.
- Jag vill nog inte veta mer om ho
nom heller,mendethänderattjagund rar om han hade syskonoch jag tänker ibland på hans kompisar. Hjärtat har man ingen användning förnär man är död.Tag tycker attdetär enväldigt fin gåvatill någonsom tack vare detta kan levavidare.
Den allt överskuggande upplevelsen för Åsa efter operationen var att orka gå i trappor.
-Två veckor efter att ha fått ett nytt hjärta och nya lungor kunde jag gå tre våningar i trapporna. Uppför! Jag var helt överväldigad!
Detvar en märklig känslaatt varaså fruktansvärttrött efter operationen och ändå orka gå utan att bli andfådd, tyc ker Åsa.
Att accepteras somfrisk
Åsa fick ettnytt liv. Honärfrisk: arbetar heltid, gympar, åkerskidor. Hon har ny ligen varit iEngland för att tillsammans med andra transplanterade fira Hare- fields 10-årsjubileum.
Finns det någon smolk i glädjebäga ren? En sådan fråga känns förmäten, men Åsa tar själv upp det hon anser vara ett stort problem: svårigheten att bliaccepteradsomfrisk.
- Jag har aldrig i hela mitt liv varit friskare. Trots det vägrades jag heltids
tjänst. Arbetsförmedlingen och min personalchef bestämde sig helt enkelt för att jag inte var frisk nog trots att jag har läkarintyg på det. Kanske bottnar detirädslaattjag plötsligt ska dö, men för mig är det kränkande.
Åsa sökte sig slutligen till enhelt ny arbetsplats där hon fick den heltids
tjänst hon eftertraktade.
Självtillit
-Jag vet att jag inte är ensam om det här problemet. För densom en gångva rit så sjuksomjag och fått gåigenomså mycket är det upprörande att inte be
traktas som frisk och fullvärdig på ar betsmarknaden.
Läkare och arbetsgivare, arbetsför
medlingarochförsäkringskassor måste lärasig attdet knäckermänniskorssjälv
känslaattinte tillmätaskunskap om den egna kapaciteten.
Det är märkligt hur oekonomiskt manblir behandlad av samhället, tycker Åsa. Först är mansjukoch måste strida för att få jobba halvtid. Sen blir man frisk och orkar försörja sig själv. Då är man stämplad som sjuk och måste börja strida för heltidsarbete!
Text: Tonie Andersson Foto: Magnus Gotander, Kamerareportage
STATUS 6/90 3
Även hjärtat behöver renare luft
Under den i viss mån provokativa rubrikenhar FHLIS- länsförening- enför dehjärt- och lungsjukas tolv lokalorganisationer i Stockholms län - publicerat sitt handlingspro
gram för 90-talet. Broschyren, som omfattar 16 sidor i format 18x24 cm, ärrikthaltigt illustrerad av teck
naren Sven Björnson. Den grafiska utformningen förstärks dessutom avfem helsidesfotografier av Mark Markefelt.
Programmethar tre huvudavdel
ningar: Miljön,Sjukvården ochEf
tervård. Varje avsnitt inleds meden kort karakteristik avsituationenilä net inom respektive område.
Det nya meddet här programmet är, att miljönägnas ett relativt stort utrymme. Här lägger FHLISfram sin synoch sina krav på trafiken,ar betsplatserna, bostäderna, de offentliga lokalerna och informatio
nen. Exempel på vad somryms un
derrubriken ”Information” är kra
vet på dagliga rapporter i lokalra
dion om luftföroreningar -och på bestämda tider.
Inom sjukvårdens område tar FHLIS inte bara uppkrav på akut vården när det gäller hjärtat och lungorna utanockså på primärvår
den och hemsjukvården. Man pe
kar t ex på att det är viktigt med kvälls- och nattöppet äveninompri märvården.
När det gäller eftervården säger FHLIS nej tillalla former avålders- sortering,när det gällertillgångtill eftervård. Man konstaterar lako niskt,atthjärt- och lungsjukdomar nainte har någonstoppgräns vidnå
gon viss ålder. Det är behovet som skall avgöra- inte födelseåret.
Avslutningsvis kräver man snabb utbyggnad av nya typer av hemefter akutvården: Korttidshem, Hälso- hem, Aktiveringsanläggningar ut
omlands för både hjärt- och lungsju
kaoch Långtidshem.
Programmet har arbetats ut på ettantalseminarier och kurser och är därförväl förankrat i den aktiva mediemskadern. Enstaka ex kan rekvireras gratis på tel 08/7647055.
ranger pâ Û/Gr
Ny kampanj inför valet 1991
- ABF:s handikappstudie- kommitté har tagit fram en studiehandledning på 22sidor i A4-format, berättar RHL:s nye studiekonsulent, Pelle Jo
hansson, när han slår ett slag för den här kombinationen av studier och utåtriktat kampan
jarbete.
Meningen är att man i samband med diskussionerna skall göra upp en kravlista, som sedan behandlas i föreningen på sedvanligt sätt, och som eftergodkännande överlämnas tillABF på hemorten. Omman där har en handikappkommité samman ställer denna kravlistorna som kom mer in från de olika medlemsför
eningarna inom handikappområdet och om det inte finns någon sådan kommitté får man komma överens omandra former för arbetet.
Sen är det meningen att kraven skall fram till politikerna. Hur man gördet bestämsav de lokala förhål
landenaoch förutsättningarna.
Materialet ärkostnadsfritt.
Så långt Pelle Johansson, som vi hälsarvälkommen tillRHL. Vi hop
pas få höra av honom regelbundet i Status.
4 • STATUS6/90
Organ för Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka
Årgång 53
Ansvarig utgivare:
Bo Månsson Redaktör:
Tonie Andersson (tji) Vik redaktör:
Erik Ransemar Förbundskansli:
Hornsbruksgatan 28 Postadress: Box 9090
10272 Stockholm Telefon: 08-6690960
Blomsterfondens postgiro: 900011-8 RHL:s postgiro: 950011-7
Tryckeri:
Kringel-Offset, Södertälje
Produktionsplan 1990 Prenumerationspris:
Helår 75:-
Manus- Annons- Distri
Nr stopp stopp bution 7 15 okt 15 okt 25 nov 8 15 nov 15 nov 20 dec 1/91 15jan 15 jan 25feb 2/91 15 febr 15 febr 25 mars
Annonspriser:
6300 kr 6(XX) kr 3200 kr
1 700 kr Omslaget, 1/1-sida 6500 kr omslag, sid 2-3
1/1-sida text 1/2-sida text 1/4-sida text
Upplysningar om priset för mindre format lämnas av
redaktionen.
Redaktionen ansvarar inte för bilder och texter som sänds till Status utan att vara beställda.
Vi förbehåller oss rätten att redigera insända bidrag.
Omslagsbild:
Åsa Andersson.
Foto: Magnus Gotander.
RHL- vad är det?
Tyvärrtror jag att det fortfarande äralltför många av oss som får den frågan när vi till någon utomstående säger att vi kommer från RHL. Vi är således inte tillräckligt kända varken hos hälso- och sjukvårdspersonal ellerhos allmänheten. Detta måste ändras!
Ettförsta mål ärfortfarande att allasom skrivs ut efter en hjärt- eller lungsjukdom skall få en bra och begriplig information om förbundet och vår verksamhet på olika nivåer.
Ett andra mål är att vi skall bli betydligt mer kända bland hälso- och sjukvårdspersonal och att vårt eftervårdsprogram blir mera spritt bland dessa.
Ett tredje mål är att allmänhetenmåstefåstörrekunskaperom de hjärt- och lungsjukas situation, om vår verksamhet och om hur viktigtdet är med deras stöd.
Hur skall vi dåuppnå dessa mål? Ett medelsomdiskuterades vid styrelseinternatet i september var MARKNADSFÖRING och hurvi på bästa sätt skall användade pengar som äravsattahärför.
De två första målen ärihuvudsak föreningsfrågor. Detär lokalför eningarna och centralorganisationerna som med hjälp från för bundet måste diskutera hur man bäst nårdessamål. De komman de ordförandeträffarna blir ett värdefullt instrument i detta avse ende, då vi där kommer att diskutera förbundets totala intresse
politiska verksamhet.
När det gäller det tredje målet - större kännedom och kunskap bland allmänheten - är det DU som enskild medlem som är den allra största resursen.Tänkom alla våra32000medlemmar berät
tadeförvänneroch bekanta, i sina andraföreningar, i sina affärer och så vidare omatt de är medlemmar iHjärt-och Lungsjukas för ening,vilkeninformationsspridning det skulle bli! Dessutomskul le allmänhetens kunskaper ökanär det gäller hurhjärt- och lung sjukdomar kan förebyggas, hur thoraxkirurgin och lungsjukvår- den kan förbättras och hur eftervården kan effektiviseras.
Vi hoppas att DU vill hjälpa oss att informera allmänheten. Vi kommer att satsapå DIG.
Tillsammans kan vi göra RHL betydligt bättre känt.
Bo Månsson
Den första svenska sanatorieromanen
Erik Ransemar
Om man med en sanatorieroman menar en roman som har sin handling förlagd till ett sanatorium
och man dessutom kräver att författaren till en sanatorieroman skall ha egna erfarenheter av
sanatoriet i vet, så torde ingen kunna ta upp kampen om beteckningen den första svenska
sanatorieromanen med den roman som Erik Ransemar här presenterar. Romanen Folke Rehn utkom 1903, knappt tre år efter det första svenska
folksanatoriets invigning. Det är också det sanatoriet som utgör miljön i romanen.
Författaren var en ung debutant, Sigge Almén.
T vivet på ett sanatorium ärej sådant, som man vanligen föreställer sig det.
Det kommer nog tillsynes för densom blott vill se.
Så inleder den knappt 20-årige Sigge Almén en uppsats, dagtecknadden 3/6
1901, året efter tryckt som ett 13-sidigt häfte medtiteln Endag på Hålahults sa natorium.
Ännuett år senare,iapril 1903, debu
terar Sigge Almén på Albert Bonniers Förlag med romanen Folke Rehn. På förlagets önskan förser han romanen med undertiteln En bok från ett sanato
rium.
Den första svenska sanatorieroma nen hade därmed kommit ut på bok marknaden. Detär i sigettintressant fe
nomen.
Romanenvar skriven av en ung man utan några tidigare skönlitterära verk publicerade. I sitt förstabrevtill K. O.
Bonnier, dagtecknat den 16/2 1903,skri ver författaren, att han med undantag för några bagatellertrycktai Göteborgs Handelstidning, aldrig publicerat nå
got. » .
Det lilla häftet En dag på Hålahults sanatorium nämner författaren inte nå
gon gång i sin brevväxling med förlaget och det finns inte förtecknat påmer än ett ställe ide biografiska notiser om Sig ge Almén som jag fått tagi. Det får väl också ses som en tillfällighetsskrift.
Förstasanatoriet
Det svenska sanatorieväsendet var helt nyetablerat, när Sigge Almén skrev sin sanatorieroman. Sompatient, först vid Hålahults sanatorium, sedan vid Hessle- by sanatorium, tillhördehan den första generation patienter med möjlighet att vårdas på ett sanatorium ivårt land som inte drevs iprivatregim.
Hålahult utanför Örebro invigdes den 13 juli 1900 och var detförst färdig
ställda av de sk jubileumssanatorierna ellerfolksanatorierna. Sedan följde Ös teråsenutanför Sollefteå, invigtden 2/8 1901 och Hessleby i Mariannelund in
vigt den 28/9 1901. Sanatorierna hade tillkommit genom en insamling för att hedraOscar II när han varitkung i tju
gofem år.
SiggeAlménföddesden 2 april 1881 i Solberga iBohuslän. Fadern var kyrko herde. Almén tog studenten vid Göte
borgs latinläroverk knappt 17 år gam mal. Han studerade sedan ett årvidtek niska högskolan i Stockholm, men in
sjuknade i lungtuberkulos 1899. Han skriver i sitt första brev till K. O. Bon nier, att han inästan två år var alldeles oförmögen till arbete på grund av sin sjukdom.
Han börha kommit till Hålahultgans
ka kort tid efter invigningen. Han skri veri häftet En dag påHålahultssanato rium, att han varit där både vinter och
sommar, vilket skulle kunna betyda att han kom till Hålahultnågongång under 1901. I brevet till K. O. Bonnierskriver han också, att han arbetade med roma
nen i nära två år, vilket skulle betyda att han skrivit den åren 1901 och 1902.
Sanatorieatmosfären
Romanen inleds meden beskrivning av
”Ödeskogs sanatorium” och dess omgiv ningar. ”Där bergåsen sluttar åt söder och genomframskjutandehöjderbildar eninstängd nisch, skyddad för alla vin dar, där ligger det. Skogen, den urtids- gamlaoch tysta, famnardet,furorna re
sa sig tätt omkring det, dunkelgröna, al 1- varstunga, ien konturlösmur.”
På dessa rader har Almén faktiskt tecknat nästan hela lokaliseringsfiloso fin bakom det svenska sanatorieväsen det. Så skulle sanatorierna ligga. ”Inga vägargå förbi, icke ettljud hörmanaf yttervärldens lif, av järvägstågs rassel el
ler stångjärnshamrars klingande, och ingakorgå på bete medbjällror i de lug
naskogsbackarna”.
Närvi förs iniromanens handling är detvinter. Folke Rehn, huvudpersonen, ligger i ett av de stora, ljusa rummen.
”Fönstrenstå öppna, faständetärmitti vintern, och denfriska svalkan, de lju sa, släta stenväggarna och den kalla möbleringen slå sig tillsammans om att
6 ■ STATUS 6/90
framkalla en underligt angenäm kylig stämning.”
Det är ett framträdandedrag hos Sig ge Almén, att han på ett så härosökt sätt kombinerar exakta miljöbeskriv
ningar med sensuella upplevelser. Han gör det på ett sådan sätt, att den som själven gångupplevt sanatorieatmosfä- ren återförnimmer den säregnarums- doften ochrumskänslan i de stora sana- toriesalarna. Åter ser man framför sig varjeinredningsdetalj. Upplevelser och syner som man för länge sedan för
trängt kommer upp tillytanigenvidläs ningenav romanen.
Folke Rehn ligger isin sanatoriesäng och sertillbakapå sitt liv.Mycket talar för att det härrör sig om en nästanexakt beskrivning av författarens egen upp växt, om än med några avvikelser. I ro manenärtex fadern lärare.
Ensommar ”iblåst och solsken” fick han blodstörtning. Sedan låg han till sängs i månader, ”maktlös och tanke
fri”.
Påhösten reste han till en litenegen
dom långt in i landet, ”där han aldrig såg en människa utom husfolket,städer skan, som ständigt tassade i mjuka filt skor, och värden, som hälsade sitt god morgon, godmiddag, godafton och bu
gadedärtill säkertsomett urverk”. Så tedde sig sjukdomstiden för många innan det svenska sanatorievä- sendet hade börjat komma in isin första utvecklingsfas, men naturligtvis inte för arbetarklassens och landsbygdens unga lungsjuka. De senare hade inte några egendomaratt åka till, av denenklaan ledningen att de inte kunde betala för sig,eller alternativt att de inte hade någ ra förbindelsersommedgav dem att bo billigt någonstans utanför hemmet.
Folke får så småningom komma ifrån sinbundenhet tillsängen. Genom Folke får läsaren nu insyn i vardagsrutinerna och gemenskapstillvaron på detidiga sa natorierna ivårt land.
Livsmiljön
Sigge Almén är knapphändig medupp gifter om underhållning och nöjestill- ställningar. Orsakenär troligast, attdet inte fanns någon annan verksamhet på de tidigare sanatorierna än vad patien terna självaåstadkom, och om detta ger Almén oss godainblickar. Han berättar om tidningen som utkomvarje söndag och som tydligen skrevs i ett enda ex emplarsom någon läste högtur för en stor lyssnarskara. Den som kunde for mulera träffande och spirituella kom
mentarer till sanatorietsvardagsliv och mänskliga relationer blev lätt medel punkten i de unga människornas ge menskap. Informella grupper bildades, inte minst bland de långtidsliggande pa
tienterna. Vårdtiderna var långa. Al mén antyderdetta:
”Där fanns på Ödeskog ett kotteri af
Sigge Almén vid 21 års ålder på det endafoto som finns i Bonniers arkiv.
! V ■I.J
sällskapliga och gladaungdomar. De ha
dekommitditundertiden strax efter sa natorietsöppnande, då där ännu ej fun nes hundrade patienter, utan då där an
lände en i sänder, som strax omhänder
togs af deförut därvarandeochinförlif- vades iden stora familj,somdesålunda bildade. Om det alltid var lätt attstifta bekantskap med Ödeskog, så gick det naturligtvis ännu mycket lättare på den tiden.”
Unga människor
Denskildringsom Almén ger avsanato- rielivet förmedlar en inträngande och detaljrik bild av unga människors rela tionertillvarandrai skuggan av ett stän
digt närvarande dödshot. Han tecknar utomordentligt fina porträtt av några tonårsynglingarssvåra situation ienmil jö, där de famlande försöker finna en identitet mellan de krav som ställdespå dem innande kom inpåsanatoriet och de krav som ställspådemi sanatoriekol- lektivet.
Han skildrar sällskapsliv och föräls
kelser,finstämtochmycket lyhört, men framförallt tränger han ingående in i den 20-årige Folke Rehns kamp för att våga närma sig andra människor.
Folke Rehnframträder som en bråd- mogen yngling, tidigtinträdd i den vux nesroll. Det blir Folke Rehn som manar till trots mot resignationen ochbitterhe
ten, när den blir för påträngande och för kollektiv,som vågar stå emot denpu
ritanska religionsutgående förlamning
ens tryck och detärFolke Rehn somde unga kvinnorna dyrkar.
Densominte själv upplevt lungtuber
kulosen underdentid, dådetinte fanns något annat att hoppas på än viljan att bli frisk, har kanskesvårtatt förståden pendling mellan olika stämningar, som Alménskildrar i sin roman. Mensana- torielivet pendlade ständigt mellan räds
lan för den svåraste och alltid helt över
rumplande stunden för alla,den närblo
det kommer forsande över läpparna, och den när budskapet kommerattden närmastesanatoriekamratendött under natteni en blodstörtning.
Almén för läsaren rakt in i handling
en och här ärstilenhelt modern:
”Blod hela munnen full,blod, så att han ville kvävas! Blod, en varm, het ström, som bröt fram till hans läppar, var det som kom... — I nästastund var han lugn. Så intensivt, iskallt lugn, att det var rentohyggligt.Varjeden minsta småsak stod framför honom med en ut skuren klarhet.
Nu skulle han vara stilla, orörligt stilla!
Döden? Ånej, han hade haftsådant här förr.Döden var det inte.”1)
Folke Rehn klararäven denna sjuk- domspärs men får åter enlång tids säng
läge.
Fatalistiskt slut
Sigge Alménvar alltså kyrkoherdeson.
Direkt från studieåren hamnade hanpå
STATUS 6/90 ■ 7
