fredrik cederborgh

(1)

Ungdomsår och ”Självbiografi”

Fredrik Cederborgh föddes 1784 på Östra Bohrs bruk i Lindesbergs bergslag. Han föddes in i en ”förmögen och bildad, men ofrälse bruksägaresläkt”, konstaterar Fredrik Böök i sin utförliga Minnesteckning från 1925.

Cederborgh var med andra ord den nya tidens man:

växte upp i en näringsdrivande miljö, även om bruks- driften nog var traditionellt patriarkalisk. Bildad familj:

han fick en uppfostran som inbegrep informator och Uppsala akademi, därefter Lund, där han 17 år gammal tog kansliexamen. Ofrälse: därmed utan fribiljett till politiskt bestämmande miljöer. Böök fortsätter med att trycka upp den ”Självbiografi”, som Cederborgh skrev ihop vid 18 års ålder men aldrig publicerade. Man får väl anta att han skrev den för att roa sig själv och kanske familj och vänner. Den är i alla händelser ett underhål- lande dokument, som dessutom ger några vinkar om det kommande författarskapet. Här finns några raska bilder från skolgången som förbereder akademisk pa- rodi i romanen Ottar Tralling och vass kritik i dialo- gen Jacques Pancrace. Här finns också en del som tyder på att unge Fredrik hade kastat en blick på Laurence Sterne: Yoricks känslosamma resa igenom Frankrike och Italien hade kommit ut på svenska några år tidigare.

I alla händelser är resan det som bestämmer handling och utveckling i denna ”Självbiografi”, just som den skall bestämma strukturen i praktiskt taget allt som Ce- derborgh kommer att skriva.

Den resa som skildras i ”Självbiografi” följer för- stås Cederborghs egen: från hemmet söderut till Uppsa- la och Lund, efter avlagd examen tillbaks igen. Men den litterära resan tar många avstickare i Sternes anda. Så här börjar Lunda-äventyret (citaten är lätt moderiserade):

Till följe av hvad sagt är lagade jag mig i ordning och uppstod i Chaisen d. 5 Julii 1800 – Min kosa stäldes ge- rad till Köpenhamn – Nu var jag min egen Herre man

min stålte mine förändrades snart, pipan var som alla nya, smord med vax och jag började få de mäst obehag- liga värkningar, kräkrot kunde aldrig åstadkomma has- tigare värkan, hvad skulle Cederborg nu gjöra annat än a tt lägga sig framstupa på en säng, mitt stålta utseende var nu als intet att räkna på, således tage ingen illa om ryggen nu vändes åt högden.

Resan består således av resans komiska och burleska avbrott. Och inte heller reser han till Lund utan av okänd anledning till Köpenhamn, där det framför allt är överfarten som skildras med dråpliga detaljer. Väl i Lund berättas just ingenting om studier, i gengäld om hur ”jag spatserade med min pipa på Lundegård, drack Théevatten hos bekanta i Staden, och gjorde promenader till häst, för att äta fårmjölk på Landet”. Framför allt skildras några expeditioner på skånska landsbygden med tillhörande interiörer från värdshus och småbor- gerliga hushåll – miljöer som senare blir privilegierade platser för händelser och intriger i Cederborghs två romaner.

Stockholmsliv

Från 1802 bor Cederborgh i Stockholm, där han inle- der en ämbetsbana som oavlönad kanslist vid ”Kongl.

Inrikes Civil Expeditionen”. Situationen var inte ovan- lig bland författarspiror, vilket väl hängde samman med att tjänstgöringen var lindrig och gav gott om utrymme för inspirerande caféliv i Stockholm, dvs. långt borta från kontrollerande instanser som hem och akademi.

Cederborgh verkar inte ha haft kontakt med dem som skulle bli mest berömda av de oavlönade ämbetsmän- nen: Almqvist och Stagnelius (som också var yngre).

I gengäld umgicks han med idag okända poeter och brödskrivare, t.ex. en viss J.M. Stjernstolpe, författare till den ”komiska romanen” Wilhelm (1801). Några av hans bekanta blev senare medarbetare i den veckotid- ning som Cederborgh startade 1816: Anmärkaren. Tills vidare verkar dock Cederborgh varken ha haft journa- listiska eller romaneska ambitioner, men han försökte sig på vers, gärna i den lättsamma och smått satiriska stilen i traditionen från Stockholms-Posten och särskilt Anna Maria Lenngren, som måste utnämnas till Ceder- borghs främsta stilistiska förebild. Cederborghs vers- Arne Melberg

(2)

försök förblev opublicerade men valda rader kan läsas i Bööks Minnesteckning.

1808 tycks Cederborgh ha börjat pröva den lit- terära prosan, först med manuskriptet ”Herman Berg- ström”, därefter de två publicerade romanerna Uno von Trasenberg och Ottar Tralling som började komma ut från 1809. Elof Ehnmark gav i avhandlingen Studier i svensk realism. 1700-talstraditionen och Fredrik Ceder- borgh (1930) följande diagnos av utgångsläget:

Kring sekelskiftet hade den folkliga förromantiken helt slagit igenom. Den hade skapat en ny läspublik, den stora allmänheten, vilken matades med ständigt på nytt importerade dussinromaner, mestadels av tyskt fabrikat, teatrarna spelade sentimentala dramer eller skräckfyllda riddartragedier, lyriken översvämmades av ömma eller skakande ballader, och Sterneimitationer och känslo- samma promenader omväxlade på prosans område med idyller och förromantiska hemskildringar.

Sådan var den allmänna litterära miljön, då Fredrik Cederborgh anonymt började utgiva sina små romaner.

Ehnmark tillägger att den ”nyromantiska skolan” samtidigt börjar etablera sig. Eftersom Cederborgh presenteras som tidig ”realist” av både Ehnmark och Böök blir den litteraturhistoriska slutsatsen att ”romantik”

och ”realism” var samtidiga tendenser. Att skolorna dessutom konkurrerade framgår av romantikernas lika uppmärksamma som illvilliga behandling av Ceder- borghs romaner; och inte minst av Cederborghs drift med romantikerna i de senare delarna av Ottar Tral- ling.

Varken Ehnmark eller Böök säger något om betydelsen av den politiska turbulensen runt 1809, som inkluderade något som rimligen var viktigt för den nya litteraturen: en tryckfrihetsförordning. Hur Cederborgh förhöll sig till den politiska nyordningen är inte lätt att säga men det är frestande att se hans två romaner som omedelbara uttryck för det som en av ti- dens aktörer, Bernhard von Beskow, i sina Lefnadsmin- nen kallade ”frihetens första slyngelår”. I alla händelser måste man instämma med både Ehnmark och Böök i synen på dessa romaner som någonting nytt i den lit- terära miljön (även om båda skyndar sig att påminna om förbindelserna bakåt i tiden, särskilt till Stockholms- Posten).

Cederborghs första romanförsök ”Herman Bergström”, fick sitt namn efter protagonisten. Vän-

nen Stjernstolpe hade gjort detsamma med sin Wilhelm och Cederborgh skulle fortsätta med sina två publicerade romaner. ”Trasenberg” och ”Tralling” får väl kal- las lätt karikerande och karakteriserande namn, något som Cederborgh utvecklar betydligt med bifigurer som

”Katturin”, ”Pedell”, ”Gnath” etc. De karakteriserande namnen ansluter till 1700-talssatiren och går väl ända tillbaka till Cervantes. Ett neutralt namn som ”Herman Bergström” pekar i gengäld framåt mot 1800-talets rea- listiska roman, som Charles Dickens David Copperfield eller Gustaf af Geijerstams Erik Grane. Det antyder att Cederborgh står däremellan och att vi befinner oss i begynnelsen av den tid, då romanen antar biografins form och blir ett viktigt instrument för att utveckla social identitet.

”Herman Bergström” får väl uppfattas som en skrivövning: manuset innehåller flera scener som Ce- derborgh kom att infoga i de publicerade romanerna.

Uno von Trasenberg. Berättelse af Friherre Dolk publi- cerades i tre delar 1809-1810 medan Ottar Trallings Lefnads-Målning. Ur Enke-Prostinnan Skarps gömmor benäget meddelad kom i fyra små delar 1810-1818. Det bör tilläggas att båda titlarna kom i flera upplagor och att Cederborgh passade på att justera texterna. När han själv gav ut sina skrifter i tre delar som Ungdoms tidsför- drif 1834 hade han gjort ganska stora ändringar i båda romanerna. Detta illustrerar att Cederborgh ömmade för sina alster och var angelägen om deras mottagande, detta trots att han vid alla tänkbara tillfällen offentligen deklarerade att han absolut inte tog sitt skrivande på allvar. Redan 1811, när han fått en smula blandad kri- tik, kunde man i Journalen läsa en uppsats med titeln

”Fragment (Ur Enke-Prostinnan Skarps gömmor)”.

Cederborgh gör där en skämtsam genomgång av sitt författarskap och avslutar så här:

Då jag således på hövligt vis fått en liten vink att upp- höra med allt skrivande, eller åtminstone utlämnande av mina skrifter, vill jag af allt hjärta villfara Fru Prost- innans önskan, och utlovar att aldrig mer besvära utom med denna lilla bit; om så behagas kan den läsas, men bättre än förr har jag ej skrivit den, och begär det der- före icke, utan skall med lika lugn se om detta ark an- vändes till papiljotter för Högädla Fru Prostinnans fyra silverlockar fram i pannan.

Detta kan kanske uppfattas som koketteri. Men det är också möjligt att Cederborgh verkligen tänkte sluta skriva och publicera; han hade sagt upp sitt ämbete,

rne Melberg | Fredrik Cederborgh | www.litteraturbanken.se 2008

(3)

lämnat Stockholm och återvänt till bruket. Efter några år är han emellertid tillbaka i Stockholm, nu mer än någonsin som den nya tidens man: han köper ett tryck- eri och börjar 1816 ge ut Anmärkaren. Han fortsätter med nya utgåvor av båda romanerna samt fullbordar Ottar Tralling med en tredje och fjärde del.

Uno von Trasenberg

Uno von Trasenberg inleds med parodi: det är Unos anor som räknas upp för att illustrera den adliga fåfänga, som Cederborgh gärna exponerar. Det fortsätter med refe- rat av en hopplös reseberättelse, för att förbereda romanens egentliga begynnelse, som förstås består i att Uno ger sig ut på en resa. Cederborgh skildrar gärna den fysiska resan men också ankomsten – till Stockholm – och återkomsten till hemorten. Och lika gärna resans privilegierade platser: skjutsstället, gästgiveriet. Resans innebörd är här, som senare i Ottar Tralling, att den sta- bila och vana tillvaron sätts på spel med oväntade mö- ten: att någonting händer. Det handlar gärna om desil- lusion i den stil som blir så prominent i den utvecklade realistiska romanen. Men det handlar också om att nya livsmöjligheter skymtar. I Uno von Trasenberg inträffar genast ett fatalt möte, när Uno kör ikapp ett kullvält åkdon med en ”karl i lappmudd [renskinnspäls] och ett ungt fruntimmer i huva och pälsverk”. Det uppstår ”en viss bekantskap dem emellan, så naturlig på resor där man, skild från alla bekanta, någon gång nästan är fär- dig att anse skjutsbonden såsom anhörig; resan fortsat- tes ock i ett sällskap till nästa Gästgivaregård, där både Uno och de andra resande ämnade taga nattkvarter”.

Cederborgh öppnar på detta diskreta sätt för mötets möjligheter, inklusive dess erotiska potential. Uno in- kvarteras i samma rum som det par han bekantat sig med. ”Fruntimret” visade ”ett ungt och intressant an- sikte”, Uno dristar sig att bjuda henne av sin matsäck och ”fann sig förtjust av hennes aptit”. Desillusionen kommer raskt: när Uno vaknar finner han sig bestulen på sina tillhörigheter, vilket motiverar några komiska scener, eftersom Uno nu bara har den kvarlämnade

”lappmudden” att skyla sig med. Det överraskar inte läsaren att ”fruntimret” dyker upp i en rad senare scener. I Stockholm agerar hon vilseförd med sådan över- tygelse att den naive Uno ger henne en hjälpande hand ur fördärvet och i gengäld belönas med att få beskåda henne ”i den mest lätta och förförande morgondräkt”.

Uno är emellertid inte bara naiv utan också en sedesam ung man. Han ser nu inte på henne ”med begärens, endast med medlidandets ögon”. I del 2 återfinner vi henne som ”hushållerska” till en komminister i ”Stora Fjollinge” prästgård.

Unos försiktiga erotiska framstötar är ett tema i hans berättelse. Tillsammans med den lika sedesamma Sofi hamnar han i idel komprometterande situationer.

I slutscenen av del 1 störtar han med henne ner i en tunna! Återigen i ett gästgiveri trillar Sofi ner i Unos säng. I del 3 slutar en gemensam slädfärd med att hon och Uno ramlar ner i en snödriva. Men även om hon ideligen ”faller” så är hon oförvitlig och självfallet för- enas de unga tu till slut.

Andra teman behandlar ordensväsendet och speldjävulen, båda förknippade med det lika fördärvliga som spännande Stockholmslivet. Vid sin ankomst till Stockholm får Uno genomgå en parodisk kansliexamen varefter han inviteras till ”Sviagriser Ordens Loge: Den Silverhårige Grisen”. De obegripliga ritualerna i denna orden skildras utförligt i olika omgångar tvärs igenom romanens tre delar i parodiska men också ganska inför- stådda vändningar. Man påminner sig att Cederborgh själv skall ha varit medlem av åtta ordenssällskap (enligt Böök) och att sällskapen tydligen var viktiga träffpunk- ter för de unga ämbetsmännen i Stockholm, inklusive dem med litterära ambitioner.

Spelhålorna var säkert lika viktiga träffpunkter.

Uno dras in i tärningsspelet ”raffel” i sitt ordenssällskap, förlorar givetvis sina pengar och svär att aldrig spela mer (ett löfte han bara bryter en gång). Det framgår att det gärna spelas på Stockholms ”utvärdshus” (fristäder vid eller utanför tullarna), där det också föregick tvety- diga ”baler”. Unos första spelförlust föranleder en för- fattarkommentar, som förstås uttalas av den föregivne utgivaren, ”friherre Dolk”, men som det är frestande att uppfatta som Cederborghs självdeklaration:

Jag Auctor, som själv under mitt vistande i Stockholm på sjuttiotalet, en morgonstund klockan fyra spatserat över gamla Norrbro i samma belägenhet som Uno, och nästan ändå i litet sämre, ty jag hade tillika lånt pen- ningar under spelet, och även förlorat dem, min hatt och mina galoscher, känner livligt vad känslor han nu skulle ha.

”Friherre Dolk” får i del 2 hjälp i sina författarmödor av en ”konduktör” som vill hjälpa friherren att få loss Uno ur den tunna, där han störtat ner i sällskap med

(4)

Sofi. I del 3 får vi ytterligare några vimsiga ironier i Sternes anda. Uno får inte bara läsa romanen om Ottar Tralling – den sägs lämpa sig som sömnmedel – utan också de första delarna av sin egen roman och han får irritera sig på andra delens slut. Inslag som dessa an- tyder att Uno von Trasenberg är en 1700-talsinspirerad roman, samtidigt som man får anta att de livliga inte- riörerna från det fördärvade Stockholmslivet och det borgerliga småstadslivet bidrog till romanens aktualitet och popularitet. Kanske romanens lekfullhet fördrev onda tankar i en tid då ryska armén stormade fram i norra Sverige? Detta gäller i så fall de första delarna, från 1809, om vilka Lorenzo Hammarsköld skrev i ett brev: ”Ifrån Strengnäs har utkommit en roman kallad Uno von Trasenberg, som härstädes gjort ett ofantligt uppseende. Femtio exemplar gingo ut på en dag.” Man får väl anta att succén uppmuntrade Cederborgh till att skriva vidare på nästa roman, som i flera avseenden var ett djärvare projekt.

Ottar Tralling

De två första delarna av Ottar Trallings levnadsmålning kom ut 1810, den tredje delen 1814 och den fjärde 1818. Under tiden samlades efterföljare, t.ex. B.J. Tör- neblad som 1814 utgav romanen Friherre Dolk. Utgiven av Ottar Tralling. Kritiken verkar har varit övervägande välvillig men efter den tredje delen utsattes Cederborgh för en skarp vidräkning signerad V.F. Palmblad, som publicerade en recension av båda romanerna i nyromanti- kernas tidskrift Svensk Literatur-Tidning. Palmblad går först igenom Uno von Trasenberg, som han frånkänner såväl en ”lycklig characters-skildring” som händelser- nas intresse. Än värre är det med Ottar Tralling:

Vid Ottar Tralling vill Rec. så litet som möjligt uppe- hålla sig. Sällskapet är icke bland de bästa. Drängen Ottar Tralling är icke den jovialiske Gil Blas, med vilken även bildade läsare uthärda några stunder. Nej, vår Förf. tecknar dränglivet med så naturliga färger, att man tycker sig förflyttad till en betjänt-kammare, där dun- sterna av ölet och den självtillverkade tobaken bringa den ovana att träda ett steg tillbaka.

Sådana rader skulle väl i ett senare skede av litteraturhis- torien ha varit högsta beröm, men 1814 var de tänkta som en förkastelsedom: ”Att slika böcker ej kunna be- dömas efter de principer, som gälla för goda författare,

är klart.” Kritiken är förstås överdriven – det finns faktiskt inga ”betjäntkammare” i romanen – men tonläget tyder på att Palmblad kände sig manad till att statuera ett exempel. Till detta bidrog säkerligen att Cederborgh i den tredje delen roat sig med att parodiera roman- tikernas språkbruk. För en common sense-orienterad författare som Cederborgh var förstås de romantiska pretentionerna inte bara himlastormande utan framför allt löjliga. Han utvecklar också en ganska obarmhärtig stilparodi, dessutom lagd i mun på någon som Ottar tror heter Plattergom – men som visar sig vara ingen annan än Uno von Trasenberg, som här figurerar som Ottars romantiskt lagde men vänlige hjälpare.

Palmblad pekar emellertid ut en viktig förbin- delse när han associerar till en 1700-talsroman som Alain-René Lesages Gil Blas: Ottar går nämligen in i den pikareska traditionen och just som Gil Blas börjar han som ung och naiv, fortsätter som ”hyrlakej” och slutar som någorlunda rangerad karl. Som riktig pícaro vandrar han genom samhällsklasserna och får besöka skiftande sociala miljöer: från småstaden ”W-köping”

till ”storstaden” Stockholm och tillbaka via utvärdshus, gästgiverier, herrgårdar, akademi, torp och fängelse.

Det betyder också att romanen blir både utförligare och mångsidigare än Uno von Trasenberg och att man nu med större rätt kan börja tala om ansatser till ”realism”.

Romanen om Ottar Tralling är förstås stabilt förankrad i äldre traditioner, dels genom den pikareska konstruk- tionen, dels genom de omfattande och bitvis suveränt genomförda stilparodierna, som hade höga förebilder i Stockholms-Postens skribenter, framför allt Anna Maria Lenngren. Ottar Tralling har ändå en distinkt samtids- känsla och ger en stark bild av ett samhälle underkastat snabba förvandlingar och en livlig ”ståndscirkulation”.

Därtill kommer att Cederborgh emellanåt lägger in några nyktra naturbeskrivningar, vilket lockade Elof Ehnmark i sin avhandling från 1930 till att inrangera honom i ”den svenska humorns och det svenska verk- lighetssinnets kungsådra”.

I de första delarna får den föräldralöse Ottar börja sin bana som ”tjänstgosse” i en prästgård hos

”komministern Uslingius” och kantor ”Torrstadius”.

Den senare spöar upp Ottar i en burlesk scen varpå Ot- tar ger sig ut i världen i sällskap med föremålet för sin

”ömma låga”, Anna Stina. Han blir därefter ”kypare”

hos ”mamsell Gnath” och tar sin hämnd på Torrstadius genom att skriva ett friarbrev till mamsellen i dennes namn, något som för med sig omfattande förvecklingar

(5)

och framför allt ger Cederborgh utrymme till kostlig parodi på friarbrev, svarsbrev och åtföljande juridiska handlingar. Uppslaget gränsar till commedia dell’arte och fick sin oöverträffade litterära version av Dickens i Pickwick-klubben. Torrstadius är förvisso ingen Pick- wick men han blir lika orättvist anklagad för brutet äktenskapslöfte medan Ottar, som sätter igång hela historien, har en hel del av Mr Pickwicks naiva godtro- genhet.

Nästa station är Stockholm, dit Ottar anländer per skjutskärra och vederbörligen förundras: ”Då jag i Kungsbacken skådade hela Drottninggatan och de tre kyrkorna i fonden, häpnade jag för denna värld vari jag inträdde.” Cederborgh broderar utförligt ut den scen som får Ottar att häpna (ännu utförligare i senare upplagor) med tendensen att demonstrera liv och rörelse och samhällsklassernas kollisioner och sammansmältande.

Det ”moderna” intrycket modifieras några sidor senare när Ottar får besöka Kungsträdgården, som skildras i ironiska ordalag som en pastoral idyll. Den egentliga initiationen i Stockholmslivet består emellertid i att Ottar, just som tidigare Uno, blir bestulen samt lockas till spel. Ottar förlorar sina slantar på ”biribi” (ett slags roulett) och när han på natten återvänder till lokalen målar Cederborgh fram en scen som litteraturhistoriskt sett befinner sig mittemellan Bellman och Strindberg:

Vid min ditkomst intog en ovillkorlig rysning min person vid åsynen av Biribitavlan, som nu låg tom på bordet, och varpå, i mitt tycke, de gemenaste figurer voro målade. En obehaglig dunstkrets var i rummet;

tobaksaska och krossade lerpipor över hela det smutsiga golvet, gjorde detta ställe högst ohyggligt för vilken som helst, men fasligt för mig, som med en djup suck be- traktade den svarta järntavlan på väggen, varpå gårda- gens numror, ritade med krita, stodo och liksom visade mig huru ofantligt jag kunnat vinna, om jag bara spelt på udda istället för jämnt, som jag olyckligtvis forcerat.

– Ingen menniska var inne utom en mager och trasig vaktmästare, som överväldigad av sömnen avdomnad sjunkit i en gammal Raffellåda vid väggen.

Ottar får jobb som ”hyrlakej” hos några vanartiga adelsslynglar men han lämnar snart Stockholm och återvänder till hemorten bara för att finna sin Anna Stina förförd av unge ”Fnaskerdt”, återigen i en burlesk komediscen. Innan nästa Stockholmstur hinner Ottar med ett besök på ”lärdomssätet” (som liknar Lund), vilket motiverar en examensparodi, därefter en tur i landsorten tillsammans med en ung adelsman, per de-

finition en opålitligt lymmel. Denne lockar Ottar att överta några skulder, med resultatet att Ottar hamnar i häkte, där han träffar den olycklige Torrstadius mitt i sina juridiska bestyr. Cederborgh utnyttjar tillfället till fortsatt komedi men också till en rejäl dos social indig- nation över fängelsets inhumana villkor.

I del 3 spinner Cederborgh på ett annat popu- lärt motiv: det oväntade arvet. Att Ottar förväntas få ett arv, som han förstås aldrig får, föranleder nya sociala rörelser. Ottar lockas in i en förlovning med en ”båld Engel” och reser med sin nya familj till Stockholm för att kvittera ut de pengar som inte finns. Denna gång sker resan med båt; Cederborgh ville nog skildra infar- ten lika livligt som tidigare Kungsbacken och Drott- ninggatan. Han tar dessutom tillfället i akt att lägga in en helt bellmansk scen, när Ottar vid landstigningen får syn på sin gamla flamma Anna Stina, nu på väg till spinnhuset ledsagad av en ”rödögd gubbe med blå tröja och bajonett i slidan” – Anna Stinas öde är en moralitet i korta scener.

Båtresan använder Cederborgh till sitt raljeri med nyromantikerna, inlett av att man använt blad från tidskriften Phosphoros till omslagspapper i matsäcken.

Den stilparodi som följer avbryts av att Cederborgh låter Ottar gå upp på däck i gryningen och avnjuta naturen:

Kanske borde jag beskriva huru Najader simmade i strandens vass och badade sina liljevita lemmar, huru Tritoner dansade på blåa böljan kring en bjudande Herskarinna, o.s.v. men jag har aldrig sett något sådant spektakel, och tvivlar att det kunnat skönare hänrycka mig än enkla naturen. Den kyliga dimman höjde sig sakta, och skingrades småningom av solstrålarna, för att framställa den skogbeväxta stranden. Fiskmåsarna lågo i långa rader på vattenytan, eller svävade omkring far- tyget, och ett par sjöfåglar sträckte med långa halsar sin raka flykt över fjärden.

Böök utnämner passagen till ”realismens krigsförklar- ing mot den mytologiska naturuppfattningen, både den klassiska och den romantiska”. ”Krigsförklaring”

är ett starkt ord i sammanhanget men Cederborgh slår faktiskt an en polemisk ton – ”Kanske borde jag … men” – varefter han demonstrerar den nyktert sakliga stil som utmärker de naturbeskrivningar, som åter- kommer i romanen och som onekligen pekar fram mot 1800-talets utvecklade realism.

I Stockholm står desillusionseffekterna i kö:

Ottar förlorar det arv han aldrig fått och därmed sin

(6)

nya familj, han förlorar återigen pengar på spel och han lockas till en nattlig ”bal” med lättfärdiga ”pen- sionsmamseller”, varav dock en är dygdig nog till att fånga hans intresse. Han träffar henne återigen på resan tillbaka till hemorten och vid övernattningen på gästgivargården – var annars! Väl hemma öppnar Ottar traktens första bokhandel varefter han är etablerad nog att uppvakta sin utvalda och det utvecklas en invecklad intrig innan han äntligen får henne. Romanen avslu- tas abrupt med att vigseln ”förrättades i går afton kl 6. Ännu är jag den lyckligaste man i värden, och be- gagnar därföre denna period att sluta min levernesbe- skrivning.” När Cederborgh återigen gav ut romanen i Ungdoms tidsfördriv 1834 hade han inte bara strukit inblickarna i ”pensionsmamsellernas” nattliga Stock- holmsliv men faktiskt också det lyckliga slutet: nu av- slutas romanen med ett post-scriptum, som meddelar oss Ottars sjukdom och död efter fästmöns plötsliga bortgång.

Det ursprungliga slutet var väl förberett genom intrigen i farsen Riddare-kandidaten, som Cederborgh utgav 1816. Både förberedelser och slutliga ändringar tyder på att Cederborgh hade svårt att sätta punkt. Av- slutningens problematik var ett arv som Cederborgh skulle ge vidare till senare romanförfattare. Andra kom- ponenter som förs vidare är det desillusionerande mö- tet med ”storstaden” och de komiska interiörerna från småstaden. Cederborghs karikatyrer, ironier och stilpa- rodier tonades däremot ner under realismen men borde kunna uppskattas efter förtjänst idag.

Anmärkaren

Från 1816 var Cederborgh tidningsutgivare i Stock- holm. Veckotidningen Anmärkaren har en plats i svensk presshistoria som motsvarar Cederborghs plats i romanhistorien: som ett mellanled mellan 1700-talets satir och 1800-talets realism, mellan Stockholms-Posten och senare kritisk press med början i Aftonbladet. I lik- het med Aftonbladets Lars Johan Hierta så var Ceder- borgh både utgivare och medarbetare, förutom att han gav ut skrifter från sitt tryckeri. I En svensk presshistoria från 1983 (C-G Holmberg, Ingemar Oscarsson, Per Rydén) läser man att Anmärkaren gjorde en ”notabel insats”, särskilt med den framgångsrika kampanjen mot polismyndigheten för övergrepp i samband med ett mordfall, det s.k. Värmdömålet. ”Mycket tack vare An-

märkarens avslöjanden fick de skyldiga tjänstemännen sina straff.” Man antar att det var en av Cederborghs medarbetare som drev kampanjen och som skrev ”de första egentliga reportagen i svensk press”.

Cederborgh samlade bidragsgivare från den gamla vänkretsen av obetalda ämbetsmän men också från några av efterföljarna som romanskribenter, t.ex.

den notoriske C.G. Walberg, som i romanen Uggleviks- balen (1814-15) hade synat det Stockholmska nattlivet på ett mera närgånget sätt än vad Cederborgh tillät sig i sina romaner. Tidningens profil blev därmed uppnosig och skvalleraktig med udden mot det som också romanerna parodierade och attackerade: adelsprivilegier, ordensväsen, finanssvindlerier. Här pläderas för avskaf- fande av privatbanker (procentare) och spelhus, infö- rande av ordentlig gatubelysning i det skumma Stock- holm, inrättande av ett ordentligt hotell på samma ort.

En artikel pläderar faktiskt för offentliga bordeller, på det att prostitutionen må kontrolleras bättre. Här finns också några antisemitiska inslag, som också skymtar i Ottar Tralling, del 3. Cederborgh skall dessutom ha varit ansvarig för pamfletten ”Judar äro judar” från 1815. Att han hade talang för politiskt skvaller visade han redan med pamfletten Herr Över-Direktören C.A.

Grevesmöhlens Porträtt som han utgav 1815 och som renderade honom åtal för smädelse. Hans bidrag till Anmärkaren var emellertid främst litterära. ”Några ord rörande Svenska Vitterheten” (1816) slår ett slag för det nationella i diktningen och hänvisar till ”Författaren till Svea och Nore”, dvs. Tegnér, som förebild. Tidning- en bidrar också till det litterära grälet i förlängningen av Tegnérs angrepp på Hammarsköld 1820.

1818 skrev Cederborgh förutom Ottar Tralling, del 4, flera litterärt ambitiösa bidrag till sin tidning.

”Avskrift av ett manuskript, funnet i en lönnlåda i ett på en auktion köpt schatull” är återigen ett skämt med ordensväsendet med en idag svårtolkad politisk och allegorisk dimension. ”Utdrag ur Herr de Chorbergs märkvärdiga resa till Konungariket Ohavapan, åren 1813, 14 och 15” börjar som en flott parodi på en upp- täcktsresa och övergår till en parodisk och allegorisk be- skrivning av det bisarra riket Ohavapan – Swifts Gul- liver skymtar i bakgrunden. Det skarpaste bidraget är

”Något litet om Greve Jacques Pancrace von Himmel och Jord”, som löpte över flera nummer hösten 1818.

Jacques Pancrace fortsätter den adelskritik som är genomgående i Cederborghs författarskap. Det är ett slags brevberättelse i sex avsnitt med skiftande avsända-

(7)

re och därmed perspektiv. Breven är skrivna av ”Akad.

Adjunkten Valfridson” och ”Skolmästaren Lurverus” och ger skoningslösa beskrivningar av den adlige ynglingen Jacques, hans och familjens dumhet, fåfänga, högfärd och rentav grymhet. I ett kort meddelande från ”Hans Excel- lence Greve Nordenstöd” till Jacques’ mor får vi veta att unge greve Jacques utnämnts till ”ÖverhovMasmästare i survivance” och i ett avslutande ”Memorial ingivet på Lantdagen den 4 febr.” får vi läsa Jacques själv lovprisan- de adelns uniformer, samtidigt som han fördömer opas- sande språkbruk och föreslår att den löjligt klingande ny- bildningen ”konvenky kunde upptagas och allmänneligen nyttjas, till en början i KansliExpeditioner”.

Brevberättelsen är förutsägbar i sin kritiska at- tack men intressant med sina perspektivväxlingar och inte minst genom att den använder skribenterna Val- fridson och Lurverus till att exponera adelns later samtidigt som de två herrarna får avslöja sina egna svaghe- ter och fåfängligheter. Det finns med andra ord ingen privilegierad position i denna lilla berättelse, ingen instans för läsarens identifikation och empati som tidigare Uno och Ottar. Som stilövning och adelssatir klingar Jacques Pancrace återigen av Stockholms-Posten, men med sin objektivitet och sina växlande perspektiv pekar den långt fram i realismen.

Brukspatronen

I början av 1820-talet tröttnar Cederborgh på Stock- holm och livet som författare och tidningsman. Han flyttar tillbaka till Bergslagen, gifter sig och lever till sin död 1835 på Dalkarlshyttan. Får man tro Fredrik Böök var Cederborghs sista decennium en idyll: ”Dalkarlshyt- tan blev under hans milda spira en liten Lycksalighetens halvö, där idyllen och glädjen, det älskvärda skämtet och de harmlösa upptågen hade sin hemvist.” Det betyder emellertid inte att han slutade tänka på litteratur.

1834 gav han som nämnts ut Ungdoms Tidsfördriv i tre delar, och även om han där som tidigare försäkrar att han inte är någon ”litteratör” och att han från början har varit ”fullkomligt likgiltig för mina ströskrifter”, så tyder ändå utgivningen på något annat. Han inte bara samlar sina tidiga arbeten utan bearbetar dem också, delvis ordentligt. Därtill kommer två smärre arbeten, båda med karaktär av allegorier över livsresan.

Berättelsen om den först rike och ansedde, seder- mera fattige och föraktade John Hall, dess levnadsöden

och ömkansvärda död. Sannfärdig sannsaga publicerades 1830 eller 31. Redan titeln säger tillräckligt om inne- hållet i denna lilla berättelse, som till sitt innehåll grän- sar till skillingtrycket men har några förfallsscener som närmar sig realism. Omslaget innebar en innovation i det litterära sammanhanget: en litografi av den ned- brutne huvudpersonen.

Resan genom livet. Eller en svensk officers verkliga öden och äventyr publicerades först som en liten tryck- sak 1815 men är kraftigt reviderad och utvidgad i 1834 års version. ”Resan genom livet i denna form är Ceder- borghs sista litterära skapelse” (Böök). Det handlar om en viss E.G. Klöfverskölds våldsamt äventyrliga leverne som ett slags legosoldat runtom i Europa och till och med på Jamaica, där han går i engelsk tjänst med upp- draget att hålla ordning på slavarna. Berättelsen går tillbaka på den verklige Klöfverskölds anteckningar men det låter sig inte avgöras hur mycket Cederborgh har lagt till och dragit ifrån. Det som kan sägas är att han i 1834 års version justerade officerens födelsedatum efter sitt eget och att han monterade in episoder från sin ovan refererade ”Självbiografi” plus en del annat som rimligen kom ur hans egna erfarenheter. Cederborghs egen resa genom livet hade inte varit uppseendeväck- ande äventyrlig men uppenbart lockades han av resans mytologi till att sätta sin egen signatur på Klöfverskölds minnesanteckningar, dessutom foga dem samman till en pikaresk äventyrsberättelse. Här förekommer också luttrade dödsbetraktelser: när Cederborgh själv låg sjuk på Dalkarlshyttan skrev han utförligt om hur Klöfver- sköld var nära att dö på en fjälltopp i Alperna.

Resan genom livet publicerades i sin slutliga ver- sion i tredje delen av Ungdoms Tidsfördriv. Dessförinnan kunde Cederborgh glädja sig åt en utförlig och positiv re- cension av de två första delarna av J.E. Rydqvist i Svenska Litteratur-Föreningens Tidning från 1834, dvs. Uppsala- romantikernas aktuella organ. Rydqvist polemiserar faktiskt mot föregångarnas nedlåtande kritik och insisterar nu på att eventuella brister i Cederborghs två romaner kompenseras av författarens snille. Han slår vidare fast att Cederborgh lyckas ge sina skildringar av natur och lantligt familjeliv ”icke blott liv och åskådlighet, men ock ett så äkta Svenskt tycke, att vi veta ingenting, som klarare, enklare och livligare lämnat bilden av det i dessa hänseenden nationella; och otvivelaktigt var det denna fosterländska stämpel, i förening med det för övrigt snill- rika, som tillvunnit dessa romaner en popularitet, större än någon skrift i denna väg förr eller senare skördat”.

(8)

Det är således Cederborghs nationella dygder, hans ”svenskhet”, som kvalificerar hans författarskap som god litteratur. Den uppfattningen går igen också hos senare kommentarer i samband med återutgiv- ningar under 1800-talet liksom de enda större arbeten som skrivits om Cederborgh, de redan nämnda av Fredrik Böök och Elof Ehnmark från 1920-talet. Dessa två forskare har utförligt visat att Cederborghs litterära förutsättningar inte bara handlar om Stockholms-Posten utan också om t.ex. Swift, Lesage och Sterne. De demonstrerar förstås också de starka inslagen av satir och parodi i författarskapet. Icke desto mindre presenteras han som svensk ”realist” med ett ”djupt och ursprung- ligt svenskt diktarkynne” (Ehnmark). Kanske är det just detta som diskvalificerat Cederborgh för den senare litteraturvetenskapen, där han i stort sett lyser med sin frånvaro, samtidigt som hans generationsrivaler, romantikerna, fått så mycket mer uppmärksamhet. I gengäld har Ottar Trallings levnadsmålning, som måste utnämnas till Cederborghs viktigaste arbete, fått en del nya utgåvor också under 1900-talet, varav en från 1951 med inledning av Gunnar Ekelöf. Ottar Tralling, suff- lerad av t.ex. Ekelöf, skulle kunna formulera en ironisk kommentar till försöket från Rydqvist med efterföljare att göra Cederborgh till en storsvensk författare. Eller åtminstone ett stillsamt påpekande för att påminna om att också utrikes inflytanden, satir och ironi borde be- redas plats i realismen och den svenska litteraturhisto- rien.