Institutionen för arkeologi och antik historia

Full text

(1)

Institutionen för arkeologi och antik historia

Sätt på dig din gyllene mantel

En studie av Xipe Totecs roll i det aztekiska samhället

Nils Westerholm Persson

(2)

Abstract

Westerholm Persson, N. 2020. Sätt på dig din gyllene mantel: en studie av Xipe Totecs roll i

det aztekiska samhället.

Westerholm Persson, N. 2020. Don thy golden cape: a study of the role of Xipe Totec in Aztec

society.

Xipe Totec is an Aztec god often associated with agriculture and fertility. It is a deity type that is common in ancient societies dependent on agriculture but what sets him apart is his link to a rather brutal set of rituals. Known as ‘Our Lord, the Flayed One’ he is depicted in a flayed skin from a sacrificed victim, and the act of flaying is a central part of his mythology and worship. The study aims to investigate the reasoning behind the symbolism that connects brutal acts such as flaying with agriculture and fertility; and what the symbolism can tell us about the Aztecs’ mindset and worldview. To bring a successful conclusion to the study, Xipe Totec’s functions and roles are analysed from a social context. The study hopes to contribute to the study and interpretation of Aztec society and culture, especially concerning religion.

Nyckelord: jordbruk, mesoamerika, azteker, mytologi, människooffer Keywords: agriculture, mesoamerica, aztec, mythology, human sacrifice

Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Terje Østigård. Ventilerad och godkänd 0000-00-00.

© Nils Westerholm Persson

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden

Omslagsbild: Två adelsmän med offergåvor till en xipeme under festivalen Tlacaxipehualiztli.

(3)

Tack

Jag vill tacka min handledare Terje Østigård för både entusiasm och goda råd. Jag vill även tacka min familj för deras tålamod och stöd under dessa veckor, både de som gärna frågat mer ingående om uppsatsen och de som muttrat ”jag skulle inte ha frågat”. Tack till Sofia som har fått utstå majoriteten av min frustration och som samtidigt försett mig med väldigt passande memes. Jag skulle heller inte vara här utan filmer som Indiana Jones eller The Mummy så ett tack går ut till George Lucas, Steven Spielberg och Stephen Sommers. Ett extra tack tillägnas min farfar som oftast inte bara tror, utan utgår från att jag kommer att klara något.

Archaeology is the search for fact ... not truth. If it's truth you're interested in, Dr. Tyree's philosophy class is right down the hall. So forget any ideas you've got about lost cities, exotic travel, and digging up the world. We do not follow maps to buried treasure, and ‘X’ never, ever, marks the spot. Seventy

percent of all archaeology is done in the library.

(4)
(5)

Innehåll

1. Inledning... 5

1.1 Syfte och frågeställningar ... 5

1.2 Teori ... 5

1.2.1 Kosmogoni ... 5

1.2.2 Offerritualer ... 6

1.2.3 Rainmaking ... 6

1.3 Metod ... 6

1.4 Avgränsning och källkritik ... 7

2. Bakgrund ... 8

2.1. Mesoamerika och Mexikodalen ... 8

2.1.1 Mesoamerika och dess definition ... 8

2.1.2 Azteker ... 9 2.1.3 Mexikodalen ... 9 2.1.4 Jordbruk ... 9 2.2 Aztekriket ... 10 2.2.1 Aztekernas ursprung ... 10 2.2.2 Tenochtitlan ... 11

2.2.3 Aztekerna i moderna Mexiko ... 12

2.3 Aztekisk mytologi ... 12

2.3.1 Skapelsemyter och gudarnas roll ... 12

2.3.2 Kalender ... 13

2.4. Krigsföring och offerritualer ... 13

2.4.1 Militarism och imperialism ... 13

2.4.2 Människooffring ... 14 3. Presentation ... 16 3.1 Xipe Totec ... 16 3.2 Tlacaxipehualiztli ... 19 3.2.1 Innan festivalen ... 19 3.2.2 Första dagen ... 20 3.2.3 Andra dagen ... 21 22 3.2.4 Tredje dagen ... 23 3.2.5 Följande ceremonier ... 23

(6)

4. Analys och diskussion ... 25

4.1 Xipe Totecs roll och betydelse ... 25

4.2 Xipe Totec i samhället ... 27

5. Sammanfattning ... 28 6. Litteraturlista ... 29 Illustrationsförteckning ... 32 Bilaga 1 – Ordlista ... 34 Svenska ... 34 Nauhatl ... 34

Bilaga 2 – En karta över Mexikodalen ... 36

Bilaga 3 – En karta över Tenochtitlan ... 37

Bilaga 4 – En tabell över ett urval av aztekiska gudar ... 38

Bilaga 5 –Xipe Totecs lovsång på engelska och svenska ... 39

(7)

5

1. Inledning

Även om Mesoamerika inom popkulturen associeras med brutala krig och blodiga, hänsynslösa offerritualer där framförallt människor offras till gudarna sticker Xipe Totec ofta ut som särskilt brutal. Iklädd en flådd människohud har han ett avskräckande intryck som tycks bekräfta synen på aztekerna som grymma och skoningslösa. Trots det tolkas han främst som en jordbruks- och fertilitetsgud. Denna studie ämnar utforska den tillsynens märkliga kombinationen för att få en bättre inblick i aztekernas världsåskådning och deras sociala och kulturella strukturer.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka Xipe Totec för att se hur – och om – det kan användas för att studera och tolka det sociala och kulturella hos aztekerna och deras samhälle. För att nå syftet undersöks guden utifrån mytologiska och samhällsmässiga roll(er). En studie av en gud som står för jordbruk och fertilitet samtidigt som han kännetecknas av flåning kan vara en ingång för en bättre bild av den kulturella och sociala innebörden av människooffer. För att utforska det ämnar studien att fokusera på tolkningen av Xipe Totec som en jordbruks- och fertilitetsgud. På så sätt ämnar den samtidigt att bidra till existerande studier kring aztekerna i allmänhet och Xipe Totec mer specifikt genom att undersöka förhållandet mellan samhälle och mytologi samt att se kopplingar mellan det som Xipe Totec stod för och hörnstenarna i det aztekiska samhället. För att göra det utgår min studie från två frågeställningar:

1. Vilken roll hade Xipe Totec i det aztekiska samhället?

2. Vad kan hans samhällsfunktion säga oss om Aztekrikets sociala strukturer?

1.2 Teori

Det är en tvärvetenskaplig studie som fokuserar på hur kultur och samhälle påverkar varandra. Det arkeologiska kombineras med antropologi och till viss del även sociologi för att studera och tolka Xipe Totecs roll i samhället. Det görs utifrån ett kvalitativt perspektiv där människans uppfattning och tolkning av sin omgivning är i fokus och där verkligheten ses som en individuell social och/eller kulturell konstruktion. Perspektivet kan beskrivas med tre punkter; a) individen upplever och tolkar sin omgivning med hjälp av tidigare erfarenheter och kunskap, b) studiet sker i en naturlig miljö snarare än i ett laboratorium och c) det är processen snarare än resultatet som är i fokus (Backman 2016: 55-6). Det teoretiska ramverk som min studie utgår ifrån kan sammanfattas med tre begrepp som kommer att presenteras i egna avsnitt.

1.2.1 Kosmogoni

(8)

of coming into being” (Long 1993: 94, op. cit. Oestigaard 2011: 76). Trigger menar att förhistoriska civilisationer besvarade frågor om hur och varför universum skapades genom att vända sig till det övernaturliga som med tiden utvecklades till en mytologi (Trigger 2007: 456). I fokus ligger myterna kring skapelsen av världen och gudarna, men även deras roll i samhällets, eller kulturens, struktureringsprincip. Kosmos är inte oberoende utan det är beroende av ett fortsatt rituellt förhållande mellan gudar och människor. Allt levande är processer i vilka alla krafter i universum deltar; och därmed är förnyelsen av liv en rekreation av kosmos (Oestigaard 2011: 76-7).

1.2.2 Offerritualer

Offerritualer återfinns över hela världen, i olika former och av olika karaktär, speciellt i förhistoriska kulturer. Till stor del var det djur och mat som offrades men både i myt och praktik offrades även människor. Två kända exempel kommer från Europa. Den fornnordiska kungen Domalde blotades i Uppsala efter att ett rådslag beslutat att Domalde var skyldig för åren av missväxt (Säve 1854: 18). Agamemnon offra sin dotter Ifigenia till gudinnan Artemis för att gudinnan skulle låta Agamemnon och grekerna segla till Troja (Cotterell 2011: 64).

I Triggers bok Understanding Early Civilisations studeras sju förhistoriska civilisationer; Antika Egypten mellan 2700–1780 fvt, södra Mesopotamien mellan 2500–1600 fvt, norra Kina mellan 1200–950 fvt, Mayariket mellan 250–800, Inkariket under tidigt 1500-tal, Mexikodalen under 1500-tal till 1600-tal och Yoruba- och Beninfolken under 1700-tal till 1800-tal (Trigger 2007: 28). I en studie av religion och kult visar han på en förekomst av människooffer i alla sju kulturer, även om det hos vissa endast handlar om enstaka fall. I fem av dem ansågs människan vara det mesta värdefulla offret (Trigger 2007: 485). Det är tydligt att det finns en hierarki av offer, utifrån utövaren och offringens motiv. Yorubafolket offrade mat rutinmässigt och djur vid lite mer särskilda offerritualer; men för de mer prestigefulla offerritualerna offrades människor. Inkafolket offrade människor vid kristid för att gudarna skulle rädda dem från svält eller farsot (Trigger 2007: 478, 480). Oestigaard noterar att den här typen av ritual kräver att den sker för ett samhälle, inte för en individ. Offerritualen sker för hela samhällets vägnar och är en del av samhällsstrukturen men där ingår även en viss social ordning. Den kontrollerar inte bara hur ritualerna går till utan inrättar även en hierarki som bestämmer vilka som kan bli offrade, eller kanske främst vilka som inte kan offras (Valeri 1985, op. cit. Oestigaard 2011: 44; Oestigaard 2000: 42, 53).

1.2.3 Rainmaking

Rainmaking är ett viktig begrepp trots att det inte var en praxis hos aztekerna. Förekomsten av regn var avgörande för aztekerna, inte bara ekonomiskt utan även för deras överlevnad. I många andra kulturer där regn har en liknande vital roll förekommer rainmaking. Hos aztekerna finns dessutom vissa av fenomenets kännedrag i deras regnritualer. Begreppet handlar framförallt om ritualer och böner för regn (Ombati 2017: 81). Det var fundamental del av både kultur och religion eftersom regnet är livsviktigt, vilket det fortfarande är till exempel hos Barifolket i Sudan. Barifolket straffar ibland regnmakaren om han inte lyckas få fram tillräckligt med regn, eller om det inte kommer vid rätt tidpunkt (Oestigaard 2018: 241). Hos olika mesoamerikanska kulturer är regn- och åskgudar framstående i deras panteon; förekommer bland de äldsta gudarna och många av dem lever fortfarande kvar än idag (Miller & Taube 1997: 29).

1.3 Metod

(9)

7

kommer att förekomma arkeologiskt källmaterial – det finns en stor samling av statyer, figuriner och illustrationer – som är relevanta för studien. Majoriteten av materialet är trots det skriftligt; med arkeologiskt källmaterial som kompletterande källor. En av anledningarna är att källmaterialet i sig inte säger något utan måste tolkas, och det blir alldeles för brett om studien ska baseras både på tolkningar av skriftligt och arkeologiskt material. Dessutom förekommer tolkningarna av det arkeologiska materialet framförallt i studier och därmed har ett val gjorts att i största mån använda sig av dessa studier i sin helhet. Dock finns det viss problematik med skriftligt material, både gällande tolkning och genuinitet vilket kommer att diskuteras i nästa avsnitt. En viktig betoning är samtidigt att medan de skriftliga källorna skiljer sig åt i detaljer, speciellt mellan spanjorer och nativamerikaner, så stämmer helheten ofta till viss del överens.

1.4 Avgränsning och källkritik

De primära källorna består av texter och dokument som sammanställts av upptäcktsresande och missionärer under den spanska erövringen av Mesoamerika. De är skrivna av utomstående utan en kulturell anknytning till samhälle och kultur; författarna kommer därmed med egna antaganden och tolkningar och har i de flesta fall en bakomliggande agenda (Jansen & Pérez Jiménez 2019: 2–3).

Andersson diskuterar det källmaterial som vi har att tillgå idag, framförallt vikten av att granska det med källkritik från flera aspekter. Det finns exempelvis inga förcolumbianska dokument från Tenochtitlan, även om det finns tre kodexar som behandlar Tenochtitlan och är skriven relativt kort efter Aztekrikets fall (Andersson 2015: 28-30, 33). Våra främsta källor när det gäller aztekernas gudar och ceremonier är texter skrivna främst av spanska missionärer som Bernardino de Sahagún, Diego Durán och Toribio de Benavente som är mer känd som Motolinía. Sahagún anlände i Mexiko år 1529 och lärde sig nahuatl medan han samlade in material om aztekernas samhälle och kultur; hans texter samlades i 12 böcker som utgör Kodex Florens, skriven på både nahuatl och spanska, och består av ovärderlig information om aztekernas historia och kultur. Men oavsett deras intresse eller dedikation till dokumentationen av de olika kulturerna var de präglade av kristendomen som de hoppades hjälpa urbefolkningen konvertera till. Andersson noterar exempelvis att Bernal Díaz del Castillos främsta motiv bakom att skriva sin bok Historia verdadera de la Conquista de Nueva España var att ”han ville visa hur vedervärdig infödingarnas kultur var” (Townsend 2000: 9-10; Andersson 2015: 37-8).

Primärkällorna är skrivna under 1500-talets mitt och även om min studie till stor del inte använder sig av dem direkt så är studierna av primärkällorna gjorda vid olika tidpunkter. Det är framförallt en tidsspann som sträcker sig mellan ungefär 1950 och 2015 men hänvisningar till äldre studier och tolkningar sker, och i sin helhet är det en tidslinje på lite över 100 år. Det är viktigt utifrån ett källkritiskt perspektiv eftersom det inkluderar majoriteten av den tid som arkeologi har varit ett vetenskapligt ämne. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, skillnader mellan arkeologer gällande teori och metod; men skillnaden mellan olika perspektiv hos två samtida arkeologer är inte densamma som skillnaden mellan olika perspektiv hos två arkeologer med flera decennier i mellan sig. Även om min studie framförallt använder sig av material som har liknande tolkningar är det en viktig notering eftersom resten av studierna kan skilja sig åt gällande det teoretiska perspektivet även om de slutgiltiga tolkningarna till viss del överensstämmer.

(10)

2. Bakgrund

2.1. Mesoamerika och Mexikodalen

2.1.1 Mesoamerika och dess definition

Att definiera Mesoamerika, kulturellt eller geografiskt, är svårt. Andersson beskriver det som ett arkeologiskt och socioekonomiskt begrepp som inkluderar både kultur och geografi. Det geografiska området består av centrala och södra Mexiko, Yucatánhalvön, Guatemala samt delar av Honduras och El Salvador, se fig. 1. För att definiera Mesoamerika finns vissa sociala ordningar och kulturella drag varav tre mer specifika kännetecken: a) odling av majs, bönor och kakao, b) astronomisk kunskap och c) arkitektonisk kunskap (Andersson 2015: 22–3). Mundy beskriver det som ett kulturområde – med azteker, zapoteker, mixteker och mayaindianer – som har en viktig roll i områdets förhistoria, se Tabell 1 (Mundy 2008: 183).

Fig 1. En karta över de amerikanska kontinenterna med de moderna indelningarna av området mellan Nord- och

Sydamerika. Den visar även vilka delar av området som ingår i kulturområdet Mesoamerika. Wikicommons.

Tabell 1. Den traditionella indelningen av Mesoamerikas historia (Andersson 2015: 65).

(11)

9 2.1.2 Azteker

Det finns ingen enhetlig definition av begreppet ’aztek’ utan det har många olika definitioner som skiljer sig åt och brukas olika av olika författare och i olika kontexter. Det är inte tydligt vilka som ska inkluderas och Smith menar att det kan ses som synonymt med mexicaindianerna som grundade Tenochtitlan men att det kan användas för att samla alla folkgrupper som talade nahuatl i centrala Mexiko under ett begrepp. Smith själv anser att båda definitionerna är alldeles för exkluderande och utelämnar andra folkgrupper som var viktiga socialt och politiskt. I hans definition inkluderas därför invånarna i Mexikodalen och de närliggande höglandsdalarna; en definition som för samman ungefär 20 olika folkgrupper, däribland mexicaindianerna. Även om de själva identifierade sig utifrån etnicitet och stadsstat så hade de ett gemensamt språk. med vissa undantag, och det gällde till viss del även deras kulturer. Andersson gör ingen tydlig avgränsning men han skriver att aztekerna själva kallade sig mexica-tenochca. I fokus för studien ligger invånarna i och runt Tenochtitlan men inkluderar rent generellt även Smiths bredare definition (Smith 2003: 4; Smith 2012: 3-4; Andersson 2015: 264).

2.1.3 Mexikodalen1

Mexikodalen i centrala Mexiko var en högslätt omringad av höga bergskedjor. I den gröna dalen låg även en saltsjö, Texcoco. Sjön var ansluten till en flod i nordöst men även fyra sötvattenlaguner; Chalco och Xochimilco i söder och Xaltocan och Zumpango i nordväst. Sjöarna var grunda med träskliknande stränder. Tenochtitlan grundades på en av Texcocos öar, i närheten av stadsstaten Tlacopan men även stadsstaten Texcoco låg relativt nära på andra sidan sjön. Tillsammans utgjorde de trippelalliansen som härskade över Aztekriket. Chalco och Xochimilcos kärrliknande miljöer passade bra för att bedriva chinampasodling. En chinampa är en liten konstgjord ö som i genomsnitt är 6-10 m i bredd och 100-200 meter i längd. Tekniken utgår från att bygga upp ett antal chinampas genom lager av lera, smuts och vegetation. I anslutning till den sumpiga sjön förses de små öarna med fukt och ruttnande organiskt avfall som hjälper till att bevattna och befrukta de jordiga öarna. Det är en odlingsteknik som fortfarande används i området (Vaillant 1960: 46-7; Smith 2012: 8-10; Britannica 2020). Den gröna dalen, och dess närliggande område, var troligtvis majsens ursprungsplats. Det växte där redan för 80 000 år sedan men det var inte förrän bofasta jordbrukare slagit sig ned i området som den domesticerades och förädlades (Andersson 2015: 61).

2.1.4 Jordbruk

Aztekriket, liksom resten av Mesoamerika, var beroende av jordbruk. Det fanns en betydelsefull men begränsad tillgång till kött; några få djurarter hade blivit domesticerade – anka, hare, hund och kalkon – och i sjöarna fanns fisk och andra vattenlevande djur. Dock bestod den primära proteinkällan av bönor och andra vegetabiliska grödor; förutom majs och bönor odlades bland annat amarant, avokado och tomat. Intill vissa av husen i Tenochtitlan fanns små odlingslotter och området vid Texcocosjön användes till viss del för jordbruk. Trots det kom majoriteten av grödor och spannmål troligtvis från andra områden av Aztekriket och erövrade närområden. De Rojas utmanar den rådande teorin om att Tenochtitlan inte bedrev något större jordbruk och att mängden tribut försörjde staden. Dock är rådande teori att tribut åtminstone var en stor del av livsmedelskällan i staden (Trigger 2007: 304-6; de Rojas 2012: 114). Eftersom den basfödan bestod av majs och bönor var de viktiga, och speciellt majsen fick en väldigt viktig roll; den har en roll i många av myterna, antingen bokstavligen eller symboliskt (Andersson 2015: 61).

(12)

2.2 Aztekriket

Fig 2. En karta över Aztekriket år 1519 som inkluderar det ”egentliga” Aztekriket samt de provinser som

betalade tribut till dem. I öst gränsar Mayariket. Wikicommons.

2.2.1 Aztekernas ursprung

Aztekrikets utveckling, speciellt i Tenochtitlan, präglades av tidigare civilisationer, framförallt stadsstaterna Teotihuacan och Tula; de ligger i närheten av varandra i det som idag är delstaten Hidalgo (Andersson 2015: 263). Teotihuacan grundades under 200-talet enligt vår tideräkning och var den första ordentliga stadsstaten i Amerika. Den övergavs under 600-talet av okänd anledning, men delar ödelades i en brand och Mesoamerika var under samma period drabbat av torka och svält. Även dess ursprungliga namn är okänt, likaså invånarnas språk och deras kulturella föregångare. Teotihuacan är ett nahuatliskt namn som betyder ’Gudarnas stad’ då aztekerna såg dess ruiner som heliga, gudarnas födelseplats. Många kulturella drag hos aztekerna går att spåra tillbaka till Teotihuacan; exempelvis statliga ritualer med människooffer och vissa av deras gudar. Aztekernas gudar Quetzalcoatl och Xipe Totec stämmer delvis överens med två av gudarna som ska ha dyrkats i staden, men har modifierats för att passa aztekernas samhälle och kultur bättre (Smith 2012: 33-4; Andersson 2015: 96, 109-11).

Tula grundades under 800-talet, norr om den plats som skulle bli Tenochtitlan. Toltekernas, stadens grundare, ursprung är okänt men deras språk var ett uto-aztekiskt språk precis som nahuatl och aztekerna ansåg att toltekerna var deras förfäder. Bland deras gudar fanns både Tezcatlipoca och Quetzalcoatl som båda återfinns hos aztekerna. De var också ett krigarfolk med en diktatorisk och imperialistisk statsideologi. Precis som under Aztekriket symboliserades deras olika krigarordnar av djur, som örnen och jaguaren. Det är även under toltekerna som offrandet av människor verkar ha fått den elementära roll som skulle komma att utvecklas under aztekerna (Andersson 2015: 205). I slutet av 1100-talet invaderades Tula och övergavs. Huémac, Tulas sista härskare flydde söderut och många tolteker bosatte sig öster om Mexikodalen.

(13)

11

som de tvingats att lämna av skäl som inte riktigt förklaras. Sju folkgrupper, som alla pratade ett nahuatlspråk, lämnade Aztlan tillsammans; xochimilca, tlahuica, acolhua, tlaxcala, tepaneker, chaloco och mexica. I sin vandring fick de hjälp av guden Huitzilopochtli som ledde dem till en serie av grottor där de kunde göra uppehåll. Platsen kallades för Chicomoztoc – ’de sju grottorna’ – eftersom det fanns en grotta för varje folkgrupp. Den sista gruppen som lämnade sin grotta var mexicanerna som senare grundade Tenochtitlan när de anlände till Mexikodalen. Huitzilopochtli berättade att deras nya hem skulle etableras på den plats där de såg en örn sitta på en kaktus; det var hans tecken för att ett nytt hem äntligen hittats (Townsend 2000: 64-5; Andersson 2015: 265-8). Det är en myt om ett mystiskt men perfekt hemland som gått förlorat, likt till exempel Atlantis eller Tule (Andersson 2015: 268-9).

Mexicanerna var ett nomadiskt folk med stark betoning på krigsföring vilket skiljde dem åt från de bofasta åkerbrukarna i Mexikodalen. Genom erövring växte de sig större och mäktigare under en kort tid. Redan i början var det ett hieratiskt samhälle där den högste religiösa, militära och civile ledaren var huei tlatoani – ’den store talaren’ – och under honom härskade flera olika

tlatoani – hövding – över mindre stadsstater – altepeme; plural av altepetl. Imperiet började att

växa redan år 1376 men det var först under aztekernas fjärde tlatoani, Itzcoatl, som Aztekrikets storhetstid tog fart. Tillsammans med Nezahualcóyotl från Texcoco och Totoquilhuaztli från Tlacopan grundade han Trippelalliansen runt 1430-talet. Under trippelalliansen låg till slut hela den centrala delen av dagens Mexiko i imperiets makt (Andersson 2015: 271-4).

2.2.2 Tenochtitlan2

Staden grundades i slutet av pilgrimsresan, på den plats där Huitzilopochtli uppenbarade sig för mexicanerna. Den byggdes enligt ett rutmönster där stadens centrum bestod av Templo Mayor, en stenpyramid som länkades till tvillingtemplen för Huitzilopochtli och Tlaloc. I närheten låg palatskomplexet och marknadsplatserna. Från stadens centrum sträckte sig fyra avenyer, ett i varje väderstreck, som delade in staden i kvarter som sedan delades upp i mindre gårdskvarter – calpulli – som oftast var befolkade av en viss ätt eller familj. I varje kvarter fanns ett centralt tempel och ett komplex där all administration i kvarteret sköttes, men i varje calpulli fanns även tempel, mötesplatser och skolor (Trigger 2007: 129, 190; Andersson 2015: 277).

Enligt Smith var rutsystemet en symbol för makt; bara en stark kung hade makt nog för att planera sin bosättning både tidigt och utförligt nog för att bygga staden enligt ett rutmönster. Därför gav Tenochtitlans rutmönster ett starkt intryck som betonade stadens storhet och makt. Men i stadens planlösning fanns även ett religiöst inflytande, speciellt dess uppdelning i fyra kvadranter och ett centrum. De fyra väderstreckens symboliska betydelse, som beskrivs i 2.3.1, var på så sätt framträdande även i det fysiska landskapet (Smith 2012: 191).

Det var till Tenochtitlan som spanjoren Hernán Cortés och hans män anlände år 1519. Mötet mellan Cortés och Moctezuma II är idag mytomspunnen. Enligt en legend trodde aztekerna att Cortés egentligen var Quetzalcoatl som, precis som en aztekisk myt utlovat, återvände till Mexikodalen. Inga källor som bekräftar myten har dock återfunnits. Däremot blev spanjorerna vänligt mottagna; de fick tillåtelse att slå läger i staden. Spanjorerna var imponerade av samhället de möttes av, speciellt stadsplaneringen och marknadsplatserna. Aztekernas kultur förfärade dem dock till den grad att de, enligt Andersson, ”trodde att de hade stigit in i själva Djävulens lya” (Andersson 2015: 299-304). När aztekerna vägrade ändra på sina ritualer skapade det en konflikt som resulterade i att Moctezuma II togs gisslan. I början fortsatte aztekernas liv som vanligt men efter en tid gjorde aztekerna revolt. För att blidka dem försökte Cortés använda Moctezuma II men när han visade sig för folket vände de sig emot honom. Tre dagar senare – 8:e september 1520 – avled han och spanjorerna blev tvungna att fly. Trots att många av dem förföljdes och dödades under sin flykt återvände Cortés med trupper bestående av både spanjorer och allierade nativamerikaner. Belägringen av Tenochtitlan pågick i flera månader men när den väl erövrades förstördes majoriteten av staden. I decennierna efter

(14)

Aztekrikets fall kombinerades aztekiskt och spanskt samhälle och kultur men det aztekiska fasades sakta ut och under 1580-talet skedde ett märkbart skifte där kvarlevande aztekiska influenser i Nya Spanien ersattes helt av spansk praxis (Andersson 2015: 304-9).

2.2.3 Aztekerna i moderna Mexiko

Aztekerna har haft en framträdande roll för den mexikanska identiteten; både politiskt och kulturellt. Huitzilopochtli som en örn är en symbol associerad med den mexikanska identiteten men även en länk mellan det förhistoriska och det nutida Mexiko; örnen förekommer på landets flagga. Även det mytiska urhemmet Aztlan har blivit en symbol för den mexikanska identiteten, speciellt för mexikaner som lever i andra länder. Moderna Mexikos kultur har präglats av arvet efter aztekerna, speciellt hos landets olika folkgrupper som tillhör nahuafolket. Aztekerna som folkgrupp finns inte längre om utgångspunkten är aztekerna i det förcolumbianska Mexiko, men deras ättlingar lever kvar. Nahuafolkets kultur består av en blandning av aztekiska och spanska traditioner och seder som har utvecklats till en kultur som är unik för just nahuafolket. Trots det är vissa kulturella drag möjliga att spåra tillbaka till Aztekriket; det mexikanska köket består till stor del av samma grödor och vissa traditioner och materiell kultur har tydliga aztekiska rötter (Smith 2012: 298-303; Andersson 2015: 269-270).

2.3 Aztekisk mytologi

2.3.1 Skapelsemyter och gudarnas roll

Enligt aztekerna var jorden en disk omgiven av fyra kronblad mitt i ett hav som var laddat med övernaturliga krafter. Tenochtitlan var jorden i miniatyr, ett mikrokosmos. Texcocosjöns salta vatten var havsvatten som stigit upp från marken och i denna sjö låg Tenochtitlan på sin ö. Jorden var uppdelade i kvadranter – nord, syd, öst, väst – som alla hade specifika associationer, bland annat varsin aspekt av Tezcatlipoca. Dess centrum associerades antingen med grön, svart eller röd beroende på vilket system som användes. I världens fyra hörn strömmade kosmisk energi upp från grottorna i underjordens fertila områden och ner från himlarna för att färdas runt jordens yta innan det återvände till jordens centrum. Den kosmiska energin försåg världen med både regn och sol. Aztekerna såg himlen och underjorden som stabila världar, vilket skiljde dem från riket på jorden där människorna levde (Trigger 2007: 447-8).

Människornas värld gick periodvis igenom våldsamma förändringar. När aztekerna levde hade världen redan gått igenom fyra tidsåldrar som var associerade med ett av de fyra elementen – jord, luft, eld och vatten – och en av de fyra aspekterna av Tezcatlipoca. De hade alla gått under i våldsam förödelse efter att en katastrof stört världsordningen. I början av den femte tidsåldern samlades gudarna vid Teotihuacans ruiner för att resa himlen igen och förnya jorden. Tvillinggudarna Nanahuatzin och Tecuczitécatl offrade sig för att återskapa solen respektive månen. Resten av gudarna offrade sig själva genom att kasta sig på ett bål med den kosmiska elden för att förse världen med tillräckligt med livskraft (Jones & Molyneaux 2001: 132; Trigger 2007: 456-7; Andersson 2015: 103-4).

Varje tidsålder varade endast i någonstans mellan sex till tretton kalendercyklar och varje kalendercykel varade i 52 år. Även den femte tidsåldern skulle möta sin undergång men genom att livnära solen och gudarna kunde den senareläggas. Människooffring var inte bara offergåvor till solen utan representerade gudarnas självoffring för att förnya världen och låta människor, djur och växter leva (Trigger 2007: 465-7, 474).

(15)

13 precious substances, but it was human blood and flesh that best nourished and animated the gods. (Trigger 2007: 482)

Det aztekiska panteonet är omfattande och komplext, delvis på grund av att det består av gudar från olika kulturer som adopterats och justerats av aztekerna men delvis på grund av att det överlevande källmaterialet till stor del är skrivet av spanjorer. Gudarnas roller och attribut förändrades ofta vilket i sin tur gjorde att många även till viss del går in i varandra (Smith 2012: 201, 204) men ett urval av några av de viktigaste gudarna finns listade i Bilaga 4.

2.3.2 Kalender

Aztekernas kalender utgjorde grunden till en stor del av samhället; det handlade om tideräkning men också årets alla olika säsonger och högtider. Kalendern bestod av två system – tonalpohualli och xiuhpohualli – för att räkna tid, som tillsammans bildade en större enhet, eller den aztekiska kalendern. Tonalpohualli – ’räkning av dagarna’ – var en divinatorisk cykel och det system som primärt användes. Varje cykel bestod av 260 dagar som alla hade ett unikt namn, en kombination av ett dagnamn och ett nummer mellan ett och tretton; systemet såg till specifika dagar återkom med varje cykel. Flera följder av gudar var associerad med de återkommande cyklarna och varje grupp av dagar var associerad med en gud eller regent; samtidigt hade de olika elementen ett visst inflytande över varje dag som tolkades i en komplex form av spådom av tonalpouhque, eller spåmän. Det var ett system som hade stor påverkan på vardagen då det till exempel användes för att räkna ut de exakta dagarna för plantering och skörd. Xiuhpohualli – ’räkning av åren’ – var en cykel på 365 dagar som utgjorde solåret. Här delades dagarna upp i arton grupper med tjugo dagar var; fem dagar blev över men de hade en speciell betydelse. Aztekerna ansåg att de var otursamma till den grad att alla onödiga aktiviteter undveks samtidigt som de fastade och åderlät sig själva. Tillsammans bildade de en kalender som bestod av 73 tonalpohualli-cyklar som totalt utgjorde 52 år (Couch 1985: 15-6).

Aztekerna följde en årlig cykel med 18 olika festivaler, var och en associerad med en grupp i xiuhpohuallisystemet. Festivalcykelns detaljer varierar men det går att belägga en närvaro av en allmänt spridd festivalkalender i Aztekrikets olika områden som följde samma grundläggande struktur (Couch 1985: 16). Festivalerna kan delas in i tre kategorier; a) festivaler tillägnade vatten- och bergsgudar för att försäkra regn, b) festivaler tillägnade fertilitetsgudar för att försäkra en rik skörd och c) festivaler tillägnade individuella gudar som oftast var beskyddare av en viss samhälls- eller yrkesgrupp. Vaillants tabell över festivalerna nämner regn i hälften av dem; nio av arton (Couch 1985: 20; Vaillant 1960: 192-3). En översikt av festivalkalendern och dess datum, associerade gudar och festivaltyp inkluderas i Bilaga 6.

2.4. Krigsföring och offerritualer

2.4.1 Militarism och imperialism

Aztekernas samhälle var präglat av militarism och imperialism; de var ett krigarfolk som växte sig starka framförallt genom krigsföring och erövring. Hela centrala moderna Mexiko tillhörde under storhetstiden Aztekriket. Parallellt med erövringskrig deltog aztekerna i xochiyaoyotl – blomsterkrig – där stadsstaterna deltog i statssanktionerade krig mot varandra. Blomsterkrig var ett sätt att träna sina soldater som också kunde klättra i den militära hierarkin och hindra rivaler från att växa alltför starka utan att behöva slå till i en direkt kampanj. Samtidigt var det ett sätt att tillfångata soldater som sedan offrades (Trigger 2007; 244: Andersson 2015: 274-5).

(16)

ofta i olika rituella kontexterna (Saunders 1994: 108-9; Trigger 2007: 256).

2.4.2 Människooffring

Som diskuterats ovan, i teoriavsnittet, kan människooffring spåras i många förhistoriska kulturer runt om i världen. Scott menar att det finns två typer. Den ena var en mer primitiv form, som skedde hos jägare-samlare och som snarast representerade ett behov att kunna kontrollera övernaturliga krafter. Den andra formen var mer komplex och förekom i samhällen med sociala organisationer som stater, och uppfyllde behovet av att kunna kontrollera befolkningen; hon hänvisar till Aztekriket som ett exempel för den senare formen. Hon menar även att de aztekiska offerritualerna var demonstrationer av makt och bidrog till en social sammanhållning samtidigt som det tillät en distribution av varor i form av offergåvor till prästerna under de många olika festivalerna (Scott 1993: 51, 54).

Scott hänvisar till en studie av Acosta Saignes som fokuserar på ett område som sträcker sig från Karibien till Anderna, och därmed inkluderar Mesoamerika. Genom att studera egenskaperna av offerritualerna under Tlacaxipeualiztli och sedan jämföra dem med liknande drag i andra kulturer har han sammanställt en lista med åtta punkter. De åtta punkterna var a) flåning, delvis eller hel, b) hjärtoffring, c) pilbågsskytte, d) drickande av blod, på riktigt eller symboliskt, e) ceremoniellt offrande av en levande individ, f) offrande av modiga och högt uppsatta individer, g) rituell kannibalism och h) ceremoniell betydelse av lårmuskeln. Han menar att minst en av dessa punkter stämmer överens med kulturer runtom de amerikanska kontinenterna, något som troligtvis har spridits sig på grund av en diffusion som skett genom en spridd rörelse av olika folkgrupper under en lång tid, i ett stort område (Scott 1993: 51).

Människooffring associeras ofta med Mesoamerika och Anawalt menar att om det är någon förhistorisk kultur som behöver en närmare förklaring så är det aztekernas. I populärkultur är associeras aztekerna stark till vad Anawalt kallar för ”wholesale rites of blood lust, sadistic torture and insatiable cannibalism” (Anawalt 1982: 38). Även inom forskning finns liknande associationer, men även en debatt som till stor del har handlat om varandet eller icke-varandet av människooffring hos aztekerna. Men både det skriftliga och det arkeologiska källmaterialet tyder på att människooffring förekom hos aztekerna. Därmed är en annan, men liknande, diskussion relevant – om till vilken utsträckning och varför det förekom (Anawalt 1982: 40; Lopéz Austin & López Luján 2008: 137-9).

Större delen av den information och kunskap som finns om offerritualer med människooffer i Aztekriket kommer från förcolumbianska kodexar och spanska källor, skrivna runt den spanska erövringen (Scott 1993: 51). Därmed bör studier av människooffring ske väldigt källkritiskt från båda hållen. Det viktigaste att ha i åtanke är att enligt aztekerna hade gudarna offrat sig själva för att återskapa världen och det var endast genom att offra sig som människorna kunde betala sin skuld till gudarna. Dessutom ansågs gudarna vara hungriga, och törstiga, efter att ha offrat delar av sin egen kosmiska energi. Därför behövde människan förse dem med offer för att mätta dem och hålla kosmos i balans; och då krävdes det mest värdefulla och kraftfulla som möjligen kunde offras – människor. Det enda möjliga som återstår efter offrandet av en annan människan är självoffring men det är främst utövarnas död som ritualen ämnar hindra och därför låter sig en individ offras för resten av samhällets överlevnad (Trigger 2007: 474, 482).

Blodet från offren gav näring till solen och genom deras död släpptes den livskraft som behövdes för att upprätthålla världsordningen lös. Utifrån ett sådant perspektiv var offrandet av människor till gudarna och världsordningen logisk. Jord- och modergudinnan Coatlicue ansågs törsta efter människoblod eftersom hon var oförmögen att alstra grödor utan att fuktas med blod medan barnen som offrades till Tlaloc förvandlades till andeväsen som stärkte guden. Men blod offrades inte bara genom offerritualer med ceremoniella avrättningar av fångar utan aztekerna utövade även en typ av självoffring genom åderlåtning (Trigger 2007: 482-3).

(17)

15

(18)

3. Presentation

3.1 Xipe Totec

Xipe Totec (SHEE-pe TO-tec) är ett namn på klassisk nahuatliska, den äldre formen av det uto-aztekiska språket nahuatl som var det dominerande språket i Aztekriket (Nationalencyklopedin 2020). En engelsk översättning är ’Our Lord the Flayed One’ vilket på svenska är ’Vår herre, den flådde’. Sahagúns text föreslår dock att även översättningar som ’den som har fått sin hud avflådd’ eller ’den som är naken från sin hud’ passar in. Broda noterar dock att en mer korrekt översättning är ’Vår Herre, Flåaren’ eller ’Den som flår’ samtidigt som González González hänvisar till en alternativ översättning, ’Vår herre, ägaren av hud’ (Broda 1970: 243; Pareyón 2006: 2; González González 2012: 333).

Xipe betyder ’man som blivit flådd’ och kommer från verbet ’xipehua’ som betyder ’flåning, skalning’. Totec betyder ’stor och fruktansvärd herre som fyller en med fruktan’ och kommer från det possessiva prefixet ’to-’ som betyder ’vår’ samt verbet ’teçoa’ som betyder att ’blöda, att spräcka huden för ceremoniella syften’ – ’teçoaliztli’ beskriver själva handlingen att få någon att blöda under en offerritual. Pareyón menar att begreppen är relaterade till färgen gul; ’tecoçauia’ betyder att färga något gult medan ’tecoçauitl’ är ordet för den gula ockra som krigare målade sig med för att få ett mer skräckinjagande utseende medan kvinnorna använde det för att försköna sig själva. Han skriver att de även är associerade med färgen gult då det är den färgen som människohuden får efter att lösgjorts från köttet. Han förklarar det med att prefixet ’tec-’ associerades med extrem smärta och hänvisar till ’tecocoa mictiliztli’ som betyder ’smärtsam död’ eller ’grymt, hemskt’ och var associerat med den torka som periodvis drabbade området; och som skapade ett öde landskap av gul ockra. Xipe kan även kopplas till ’xippopoa’ som betyder ’att plocka ogräs’ vilket Pareyón anser associerar honom med ogräsrensning av fälten för att förbereda för sådden (Pareyón 2006: 2).

Fig 3. (v) Huvudet från en representation av Xipe Totec från Gardiner Museum i Toronto. Wikicommons. Fig 4. (h) En representation av Xipe Totec från The Art Institute of Chicago. Wikicommons.

(19)

17

gäller de flesta detaljer kring hans ursprung. Förutom att han nämns i vissa versioner av aztekernas skapelsemyter så finns det ingen myt kring hans ursprung eller skapelse. Han anses traditionellt härstamma från yopikulturen i sydvästra Mexiko. Folkgruppen levde isolerat i bergsområdet vid Stilla Havet och som idag är mexikanska delstaten Oaxaca. Deras namn återkommer hos aztekerna i koppling till just Xipe Totec, som namnet på både en av stadsdelarna i Tenochtitlan och gudens tempel samt den mössa – yopitzontli – som associeras med honom. Ett annat namn för honom var Anauatlitec som kan översättas till ’Herre av kusten’ vilket skulle stämma överens med yopifolkets hemtrakter. Det område vid Stilla havets kust som idag utgör delstaterna Oaxaca och Guerrero var även bebott av zapotekerna och mixtekerna vilka han också anses ha kopplingar till (Broda 1970: 244-6; Andersson 2015: 150). Han finns även representerad hos huastekerna längs Golfkusten. Det första gladiatorspelet ska ha skett efter att Moctezuma II segrat över huastekerna, och det finns likheter mellan Xipe Totec och Tlazōlteōtl-Ixcuina som ursprungligen var en huastekisk gudinna. Vid fyndplatsen Remojadas i dagens Veracruz har en figur, daterad till den klassiska perioden, identifierats som Xipe Totec (Broda 1970: 249; Andersson 2015: 188). Men det finns många exempel på liknande kopplingar. Mencos presenterar fynd av figuriner som gestaltar Xipe Totec från både Guatemala och El Salvador medan Scotts studie undersöker kopplingar mellan representationer av Xipe Totec och figuriner med liknande kännetecken eller fysiska attribut. I Teotihuacan återfinns han också, och det finns likheter med fruktbarhetsguden hos både olmekerna och zapotekerna (Scott 1993: 1; Mencos 2010: 1261; Andersson 2015: 93, 188).

Han har identifierats med gudar från andra kulturer, som zapotekernas Yopi, mayafolkets Gud Q eller mixtekernas 7 Regn (Hultkrantz 1967: 197; Taube 1992: 105-8; Miller & Taube 1997: 188). Men han har även jämförts med Maasaw som är en viktig gud för Hopifolket i Arizona i USA. Hopifolket tillhör också det uto-aztekiska släktträdet som sträcker sig från delstaten Oregon i USA till Panama som sammanlänkar Centralamerika och Sydamerika (Campbell 2016). Turner & Turner anser att Xipe Totec och Maasaw delar många kännetecken och attribut, som krig, människooffer och fertilitet. Maasaw gestaltas även med en blodig kropp, vilket är snarlikt Xipe Totecs utseende, och det finns även en myt om Maasaw som inkluderar flåning (Waters 1986: IX; Turner & Turner 1999: 466-9). Mencos menar att det finns spår av Xipe Totec redan under den förklassiska perioden, vilket skulle förklara den utbredning och spridning som guden tycks ha haft; han beskrivs som en universell gud (Couch 1985: 41; Miller & Taube 1997: 36; Mencos 2010: 1264).

Xipe Totec har flera alternativa namn, som Anauatlitec, som betonar en viss aspekt eller roll. Ett av dessa namn är Youallauan – Nattdrickaren – och som betyder ’en som dricker pulque extraherad från agaveplantan under natten’. Namnet kan även associeras med regnet som faller under natten och som fertiliserar jorden genom att täcka det med en ny hud. Ett annat namn är Iztapaltetl som betyder ’Jordens grund’ eller ’Jordens bädd’ och som enligt Graulich används för Xipe Totec i sin aspekt som majs redo för skörd (Graulich 1997: 151; Mencos 2010: 1260). Han kallades även för ’Röda Tezcatlipoca’ – Tlatlauhqui Tezcatlipoca – en av de fyra aspekterna av guden Tezcatlipoca, som var barn till Ometeol, dualitetens gud, och ansvarade över de fyra väderstrecken. ’Vita Tezcatlipoca’ – Quetzalcoatl – ansvarade för väst, ’Blå Tezcatlipoca’ – Huitzilopochtli – ansvarade för syd, ’Röda Tezcatlipoca’ ansvarade för öst och ’Svarta Tezcatlipoca’ – den primära Tezcatlipoca – ansvarade för nord (Andersson 2015: 283). Som ’Röda Tezcatlipoca’ associerades Xipe Totec även med soluppgången och han förkroppsligade den skapande kraften som försett människan med majsen (Nicholson 1967: 94; Markman & Markman 1992: 66). I vissa fall beskrivs han dock som gud över väst, inte öst (Vaillant 1960: 173; Spencer & Jennings 1965: 483).

(20)

representationer i form av statyer eller figuriner alltid porträtterar Xipe Totec med öppen mun. Själva människohuden som täcker hans kropp har liknande öppningar; de flådda händerna/fötterna hänger slappt under bärarens egna aktiva händer/fötter, se fig. 5 (Markman & Markman 1990: 110; Mencos 2010: 1260). Figuriner och statyer som representerar honom skildrar ibland även ett snitt i ryggen, som gjorts när människooffret flåddes, och det är ibland även hopsytt (Linné 2003: 85).

Xipe Totecs färger var gult och rött, och de återkommer ofta i representationerna av honom. Den flådda huden färgades gul; likt det torra, ödelagda landskapet av gul ockra och likt guld men även likt en flådd människohud. Själva ansiktet var målat även om detaljerna skiljer sig mellan källor. Mencos skriver att det var målat med gula och röda ränder medan Markman & Markman beskriver hans ansikte som rödmålat med gula horisontella ränder samtidigt som de noterar att han ibland avbildades med vertikala ränder över ögonen. De menar att det är möjligt att dessa ränder är menade att representera skarifikation (Broda 1970: 223; Markman & Markman 1990: 80; Pareyón 2006: 2-4; Mencos 2010: 1260).

En yopitzontli klär ofta hans huvud men även fjädrar i grönt eller rött förekommer, vilket även gäller hans klädsel utöver den flådda människohuden, till exempel dess längd, se fig. 6. Couch skriver att en kjol av sapotelöv är karakteristisk för de tiggande gudaimitatörer men noterar att Sahagún antyder att kjolen snarare var gjord av fjädrar, och i Kodex Florens avbildas gudaimitatörerna iklädda ett höftskynke, se fig. 7. Broda menar att i skriftliga och bildliga källor skiljer sig beskrivningarna av Xipes mundering åt; många kännetecken återkommer men i olika uppsättningar. Hennes teori är att det handlar om regionala skillnader medan Couch föreslår att det kan skilja sig åt beroende på gudaimitatören, till exempel om han var en präst eller en vanlig medborgare (Broda 1970: 222-3; Couch 1985: 43-4).

Fig 5. (v) Xipe Totec eller en xipeme. Kodex Florens, bok 1, folio 16. Biblioteca Medicea Laurenziana.

Fig 6. (m) En xipeme under Tlacaxipehualiztli, klädd i en flådd hud. Han bär en sköld och en skallerstav. Kodex

Tovar, folio 147. John Carter Brown Library.

Fig 7. (h) En xipeme under Tlacaxipehualiztli, klädd i en flådd hud. Han bär en sköld och en skallerstav. Kodex

Florens, bok 2, folio 20. Biblioteca Medicea Laurenziana.

(21)

19

fertilitet. I olika kulturer runtom i världen används liknande skallerstavar, framförallt i riter som har att göra med fertilitet och god hälsa hos människor, djur och grödor. Mencos beskriver Xipe Totecs skallerstav som ett instrument för att kalla på regn. Hans sköld var dekorerad med koncentriska cirklar i rött och gult (Broda 1970: 222, 242, 421; Couch 1985: 43; Mencos 2010: 1260).

Xipe Totecs associerade attribut och ansvarsområden är många och varierande – han beskrivs som gud över allt från jordbruk till metall till ögonsjukdomar och sår (Markman & Markman 1992: 207; Pareyón 2006: 4-5). Men det är framförallt hans kopplingar till fertilitet och jordbruk som kännetecknar honom idag och det är även den aspekt som ligger i fokus för den här studien. Samtidigt är hans varierande attribut en viktig del, även om festivalen är en del av en kalender som framförallt utgår från jordbruk så finns det en stor betoning på krigsföring (Couch 1985: 45; Harris 2000: 98; Carrasco 2011: 63). Den främsta tolkningen av guden är att han är associerad med jordbruk och fertilitet men författare som Harris anser att det inte finns några belägg som kan bekräfta en sådan tolkning. Trots det är Xipe Totec som en jordbruks- och fertilitetsgud fortfarande den allmäntrådande tolkningen och Harris anser att det är inte går att helt frångå en sådan tolkning (Harris 2000: 98). Den flådda människohuden har tolkats som en symbol för att livet kommer från döden, och att livskraften kan frigöras genom ett offer. Harris skriver:

Donning another’s skin thus came to be regarded “as a metaphor for the living seed bursting forth from within its dead covering” and a “‘new skin’ of vegetation [being] placed upon the earth by the coming of the rainy season. (Harris 2000: 97-8)

Pareyón går ännu längre i sin tolkning av länken mellan flåning och återfödelse:

Tills hans ära erbjöds dessa offer, som med sitt blod vattnade landet för att befrukta det. Efter att de var döda flåddes deras hud, täckt av tecoçauitl (från tetl, sten; koztisk, gul; och tzacutli, lim), gul som guld och som den infertila jorden, för att användas som en klänning för den officiella prästen som dansade och intonerade låtar som bad om regn, åtföljd av en grupp musiker som spelade på benbadare, nästan alltid gjorda av lår från människor, som gnuggade mot varandra för att ’prata på regnets språk’, det vill säga för att imitera regnets ljud. (Pareyón 2006: 4; översättning från spanska till svenska av författaren).

3.2 Tlacaxipehualiztli

Tlacaxipehualiztli – ’Flåningen av män’ – är den andra månaden i den aztekiska kalendern. För att få en överblick av kalenderåret se Bilaga 6. Dateringen av kalendern är osäker och varier mellan författare. Vaillant daterar Tlacaxipehualiztli till mellan fjärde och tjugotredje mars medan Broda hänvisar till tjugoandra februari till trettonde mars enligt Sahagún samtidigt som hon noterar att Duráns daterar månadens början till tjugoförsta mars. Enligt henne är dock Duráns datering mindre trovärdig då han har gjort vissa felaktiga antaganden, som att månadens festival sker under de första dagarna trots att de alltid sker under de sista dagarna. Månaden inträffade dock oavsett runt såddens tid (Vaillant 1960: 192-3; Broda 1970: 238; Andersson 2015: 291). De tre festivaldagarna i slutet av månaden kallades Tlahuahuanaliztli som löst kan översättas till ’skrapningen’ (Carrasco 1999: 142; González González 2012: 333).

3.2.1 Innan festivalen

(22)

visades de upp för allmänheten fyra gånger. Den första och tredje gången var de klädda i röda pappersplagg men vita andra och fjärde gången; det var även i de vita kläderna som de senare offrades. Även deras fångvaktare deltog; de smörjde sina kroppar med röd färg och klädde sina armar och ben i vita fjädrar samt bar en sköld och en sorts skallra som associerades med Xipe Totec. På eftermiddagen dansade de fångarnas dans (Broda 1970: 202, 206; Carrasco 1999: 140). De utvalda som inte skulle delta i gladiatorspelet däremot kläddes upp för att vara en levande representation av Xipe Totec. En av dem placerades vid det stora templet medan de andra gick runt i stadens olika distrikt och dyrkades av folket som om guden själv (Broda 1970: 206; Couch 1985: 41).

3.2.2 Första dagen

På natten innan den första festdagen – som enligt den aztekiska kalendern var början på det nya dygnet – hölls en vaka för fångarna i distriktens tempel. En bit hår klipptes av från hjässan av deras huvuden, där en av deras själars väsen – tonalli – fanns. Carrasco menar att det avklippta håret vaktades av fångvaktaren eftersom det var en del av en örnman som efter sin offring skulle vistas i solens närvaro. Tidigt på morgonen togs de fångar som imiterat Xipe Totec till Huitzilopochtlis tempel där de leddes upp för pyramidens trappsteg där de lades på dess techcatl

- offerstenen. Deras bröstkorg skars upp och hjärtat hölls upp till solen som stod i öster. Blodet

samlades i en cuauhxicalli – en speciell ceremoniell skål – och vid den tog prästerna emot allmänheten som offrade majskolvar. De offrades kroppar togs tillbaka till distriktens calpulli där de flåddes. Själva kropparna styckades för att rituellt konsumeras. Fångvaktarnas släktingar åt tillsammans tlacatlaopolli – en gryta tillagad på majs och den offrade fångens kött – och ett av låren offrades till tlatoani. Fångvaktaren själv åt inte av köttet utan kläddes upp i fjädrar och målades med kalk för att markera att även om han inte dött i krig ännu så kunde det vara hans tur att dö, i krig eller som offer, följande år (Broda 1970: 203-4; Couch 1985: 43; Carrasco 1999: 140-2; Carrasco 2011: 63).

Fig 8 (v). Offerritual där offrets hjärta offras till solen. Kodex Florens bok 2, folio 121. Biblioteca Medicea

Laurenziana.

Fig 9 (h). Ett offer blir flådd under Tlacaxipehualiztli. Kodex Florens bok 2, folio 19. Biblioteca Medicea

(23)

21 3.2.3 Andra dagen

Även denna natt hölls vakor i stadens calpulli, denna gång för de fångar som skulle offras i gladiatorspelet. Deras fångvaktare klippte av en bit hår från fångarnas hjässor. När morgonen kom leddes de till Yopico-templet där de samlades framför tzompantli – en palissad dekorerad med kranier – i vita papperskläder och fjädrar på huvudet. Fångarnas kroppar och ansikten var vitmålade medan deras ögonlock och huden runt munnarna var målade i rött. Musiker, iklädda en yopitzontli, samlades vid templets torg för att spela på sina instrument och tillsammans med präster sjunga hymner. Till musiken kom örn- och jaguarkrigarna utdansande i en dans som liknade en stridskoregrafi; de höjde sin sköld och sin krigsklubba mot solen, se fig. 10 och 11.

På templets topp hade en tzapocalli – en berså av grenar från sapotträd – gjorts i ordning för gudarna, eller deras imitatörer. Bland gudarna fanns överprästen som var klädd i gröna och blåa fjädrar och Xipes insignia. Han kallades för Youallauan, vilket var ett av Xipe Totecs namn, och i sin hand bar han den kniv som användes för att utföra hjärtoffringarna. Han var först när gudaimitatörerna kom ut för att sätta sig på stolar gjorda av sapotträ i bersån en stund innan de gick ner för att kolla på gladiatorspelet. Förutom Xipe Totec personifierades andra gudar som Huitzilopochtli, Tezcatlipoca och Tlaloc (Broda 1970: 209-13; Couch 1985: 46; Carrasco 1999: 143). En liknande berså beskrivs vid templets torg men det är otydligt om det har skett en förvirring och det egentligen är samma berså eller om det är två olika bersåer. Det är även otydligt om gudaimitatörerna satt även i den nedre bersån om det var två olika bersåer. I denna berså satt dock åtminstone aztekernas tlatoani med härskare och andra högt uppsatta män från aztekernas fiendestäder (Broda 1970: 213; Carrasco 1999: 144).

Trumpeter och snäckskal användes för att inleda själva ritualen. En av fångarna leddes fram till temalacatl – en rund offersten – av sin fångvaktare där han fyra gånger fick dricka teooctli – en helig dryck – ur en lång, ihålig käpp. Broda beskriver teooctli som ett heligt vin medan Carrasco hänvisar till pulque, en sorts jäst dryck. Ordet kan översättas till både ’helig pulque’ och ’heligt vin’ (Translate Nauhatl 2020) vilket gör det troligt att det var pulque. En vaktel offrades innan en ny präst trädde fram. Han var iklädd vargskinn och kallades Cuetlachueue – ’gammal varg’. Prästen följdes av ytterligare fyra präster – Gryningens fyra – som var klädda i vitt, grönt, gult och rött – färgerna på de fyra olika aspekterna av Tezcatlipoca. Cuetlachueue band fången med ett rep som knöts fast i ett hål i offerstenens mitt innan han gav honom en träsköld och en krigsklubba som var dekorerad med fjädrar samt fyra knölpåkar och fyra mindre bollar av trä (Sahagún 1951: 51; Broda 1970: 214-5; Carrasco 1999: 144; Harris 2000: 100).

Fig 10 (v). En jaguarkrigare under gladiatorspelet. Kodex Florens bok 2, folio 20. Biblioteca Medicea Laurenziana. Fig 11 (h). Tre krigare under gladiatorspelet. Kodex Florens bok 2, folio 20. Biblioteca Medicea Laurenziana.

(24)

medan han hoppade upp och ner och slog på sina lår. Enligt Broda lyfte han upp sina egna vapen mot solen medan Harris menar att han gjorde gester mot solen. Han kastade sedan både knölpåkarna och träbollarna mot krigaren som parerade med sin sköld. Därefter började de att slåss. Gladiatoroffret försvarade sig så gott han kunde med sina vapen, se fig. 12, och det skedde att han lyckades besegra krigaren som då ersattes av en av de tre resterande krigarna. Ifall han lyckades besegra alla fyra krigare anslöt sig en av Gryningens Fyra för att avsluta slaget. När krigaren sårat gladiatoroffret nog för att blöda trädde fyra svartklädda präster fram. De knöt loss honom och lade honom på rygg vid kanten av offerstenen där de höll fast honom i armar och ben. Youallauan skar upp offrets bröst och höll upp hjärtat mot solen innan det lades i cuauhxicalli. Han satte en ihålig käpp i offrets bröstkorg för att offra även blodet till solen för att släcka dess törst. Efteråt användes käppen för att i varje distrikts tempel smörja munnarna på idolerna med offrets blod (Broda 1970: 209-16; Couch 1985: 41-2; Carrasco 1999: 140-2; Harris 2000: 99-101).

Efter gladiatorspelen flåddes och styckades gladiatoroffrens kroppar och togs hem till sina fångvaktare igen. Ett lårben offrades till Moctezuma II medan det andra behölls som en trofé; det skulle sättas upp på en påle utanför fångvaktarens hus tjugo dagar senare. Den offrade fångens kött konsumerades i en ceremoniell måltid i hemmet men fångvaktaren avstod, och förklarade det med att säga ”ska jag äta mitt eget jag?”. Ett speciellt rituellt band fanns mellan fångvaktaren och hans fånge. När han tillfångatagit en fiende sade han att ”han är som min älskade son” varpå fången svarade ”han är min älskade far”. De offrade kropparna blev även halshuggna post mortem och deras huvuden bars av de segrande örn- och jaguarkrigarna och cuetlachueue som dansade runt offerstenen; prästen knöt sedan loss repet från stenen och dedikerade det till de fyra väderstrecken medan han sörjde de som offrats (Carrasco 1999: 145; Harris 2000: 101).

(25)

23 3.2.4 Tredje dagen

På den tredje dagen inleddes ceremonin ’att föra ut skinn’ med dans vid det stora templet. Aztekernas tlatoani deltog i dansen tillsammans med kungarna från Texcoco och Tlacopan; iklädda hudar från de offrade. På kvällen dansade krigare och adelsmän med adelskvinnor fram till midnatt – vilket upprepades varje kväll i 20 dagar. I en ceremoni delades belöningar ut till krigare – troligtvis gladiatorkrigarna – som utmärkt sig genom modiga bedrifter. Belöningarna bestod av gåvor som mantlar och mat men även vapen och juveler. De inbjudna adelsmännen från fiendeområden som blivit inbjudna av tlatoani lämnade Tenochtitlan och beskrivs som förskräckta över vad de bevittnat under ritualerna (Broda 1970: 218-9; Couch 1985: 42; Carrasco 1999: 146).

3.2.5 Följande ceremonier

Männen som imiterade Xipe Totec kallades ’xipeme’ och hudarna de bar hade blivit färgade gula och som beroende på källa sträckte sig ner till knäna eller anklarna. Utöver det bar de en yopitzontli. I ena handen hade de sin chicauaztli och i den andra en sköld med ett mönster av röda och gula cirklar, se fig. 13 (Broda 1970: 222-3). Varje xipeme hade sällskap av barn som skulle bära gåvorna men också varna männen om en annan xipeme närmade sig eftersom de var skyldiga att slåss om de mötte varandra. Couch hänvisar till Sahagún som skrev;

he danced; he went brandishing his shield; and he went thrusting his rattle board into the ground… And his rattle stick rattled as he grasped it in his right hand; when he thrust it in

the ground, it rattled. (Couch 1985: 42-3)

Xipeme besökte först adeln som gav dem kläder, fjädrar och juveler, se fig. 15. Resten av folket gav dem framförallt mat, ofta ocholli – dubbla majskolvar som sparats hela året – och

cocolli – tortillas som bakats av majskolvarna och satts på kedjor för att bäras under festivalen

– men de blev även inbjudna in i hemmen där de gavs alla de första frukterna och blommorna av den nya säsongen. Alla gåvor lämnades in hos distriktets tempel för att delas med fångvaktaren i slutet av de 20 dagarna. Under denna period sjöng man lovsånger till gudarna i speciella hus som kallades cuicacalli – ’hus av sång’ – medan fångvaktarna och deras familjer gjorde botgöring genom att inte bada sig eller tvätta sina huvuden (Broda 1970: 226, 229; Couch 1985: 43; Carrasco 1999: 145-6).

Fig 13 (v). I Tenochtitlans olika distrikt gick xipeme runt och tiggde i 20 dagar. Kodex Florens bok 2, folio 20.

Biblioteca Medicea Laurenziana

Fig 14 (m). De flådda hudarna begravdes i en speciell grotta i slutet av festivalen. Kodex Florens bok 2, folio 26.

Biblioteca Medicea Laurenziana.

(26)

När de 20 dagarna hade passerat bjöd fångvaktaren och hushåll in till gästabud. Tillsammans med gudaimitatörerna dansade de fram på gatorna till Yopico-templet där de nu smutsiga och sönderfallande hudarna begravdes i en grotta under templet, se fig. 14. I grottan begravdes även människohudar från andra festivaler, som Ochipaniztli där en kvinna offrades och flåddes. När de var begravda kunde både fångvaktarens familj och gudaimitatörerna bada och tvätta sig igen, vartefter själva festmåltiden tog vid. Fångvaktaren lade en vävd kvistkula på sin gårdsplan och över den lade han de pappersplagg som hans fånge haft på sig inför offerriten. Senare klädde han upp en av sina slavar i kläderna som även gavs en sköld och en skallerstav. Den utklädda slaven sprang sedan runt och jagade människor på gatorna, trots att de kastade stenar på honom. När han fick tag i någon så tog slaven hans kappa; och alla kappor som han lyckades erövra tog han med hem till gårdsplanen. Fångvaktare satte därefter upp en

itlacaxipeoalizquauh – en ceremoniell påle – där han placerade sin malteteo – ’gudfången’ –

som var offrets lårben invirat i papper och iklätt en mask. Hans malteteo var en viktig del av hans karriär, den visade att han hade flått en fånge och var ett tecken på hans sociala prestige (Broda 1970: 231; Carrasco 1999: 146).

3.3 Xipe Totecs närvaro i det arkeologiska källmaterialet

Förekomsten av representationer av Xipe Totec är omdebatterat. Men till skillnad från varandet eller icke-varandet av människooffer handlar diskussionen här snarare om vidare det är specifikt Xipe Totec som gestaltas eller inte. Scotts studie behandlar exempelvis figurintraditionen i precolumbianska Mesoamerika i sin jämförelse av en identifierad Xipe Totec staty och figuriner med liknande attribut från Oaxacadalen (Scott 1993). Även om hennes studie menar att undersöka om det är figuriner som representerar Xipe Totec eller inte så är de av viss relevans oavsett studiens resultat eller slutsats. Att en närmare studie för att granska om det handlar om samma gud eller inte är relevant visar att det finns distinkta attribut som, oavsett om de gestaltar samma gud eller inte, som associeras med en gudom som dessutom återkommer både på olika platser och vid olika tidsperioder. Mencos nämner även figuriner och skulpturer från den södra mesoamerikanska gränsen som hon menar identifierats som Xipe Totec (Mencos 2006). Det är tydligt att det finns en mycket gammal tradition kring gudomar som liknar Xipe Totec, där vissa attribut och associationer återkommer, speciellt i kombination med varandra.

(27)

25

4. Analys och diskussion

4.1 Xipe Totecs roll och betydelse

I studier av Xipe Totec diskuteras ofta två huvudsakliga tolkningar av hans olika attribut och ansvarsområden; det är fertilitet och regn respektive militarism och krigsföring. Den här studien fokuserar på den första tolkningen men även den senare tolkningen är väsentlig.

Två av de mest fundamentala gudarna i aztekernas panteon var Huitzilopochtli och Tlaloc. Huitzilopochtli var sol- och krigsgud men han var även aztekernas stamgud och Tenochtitlans stadsgud samt nära associerad med örn- och jaguarordnarna. Tlaloc var den aztekiska gestaltningen av en uråldrig mesoamerikansk gud; en regngud associerad med alla typer av nederbörd, och sågs som en livgivare (Jones & Molyneaux 2001: 119, 153). De två gudarna var viktiga för aztekerna, speciellt i Tenochtitlan. Enligt en myt steg Tlaloc upp från en källa för att välkomna Huitzilopochtli när han ledde aztekerna till ön ute på sjön – den ö som senare skulle vara hemmet för Tenochtitlan (Miller & Taube 1997: 93). Det stora templet, Templo Mayor, bestod av en pyramid-plattform med två tempel; ett – målat i rött, färgen associerad med krig – för Huitzilopochtli och ett – målat i blått, som vatten, och vitt – för Tlaloc. Deras betydelse och framträdande roller är intressanta, främst i relation till Xipe Totec, eftersom hans attribut och egenskaper är en kombination av de två gudarnas egenskaper. Bakom templet i öst låg Mount Tlaloc där aztekerna utförde ritualer till Tlaloc för att säkerställa fertiliteten vid regnsäsongens början. Nichols & Pools menar att Templo Mayor förkroppsligade Aztekrikets ideologi med sitt fokus på vatten och fertilitet respektive militarism och krigsföring (Nichols & Pool 2012: 754). Det är samma kombination av attribut som Xipe Totec enligt tolkningar representerar.

Harris noterar först och främst bristen av direkta länkar till fertilitet i primärkällorna och att tolkningen av Xipe Totec som fertilitetsgud härstammar från Eduard Selers arbete. Samtidigt hänvisar han till Broda och Carrasco som också uppmärksammar vikten av krigsföring; även om han betonar att en association med jordbruk inte går att utesluta, och att den är av likvärdig betydelse. Tovarkalendern beskriver hur de flådda hudarna användes för att spå om det följande årets skörd och hänvisas till av Broda. Hon skriver att den flådda huden hängdes upp i templet där det användes för att läsa och tolka prognoserna om fertiliteten hos årets skörd. När det rann mycket fett från huden ansågs det vara ett tecken för ett år med mycket nederbörd som skulle försäkra en fertil och rik skörd (Broda 1970: 261). Utifrån beskrivningarna av Tlahuahuanaliztli finns tydliga kopplingar till krigsföring och militarism. Två tydliga kopplingar är närvaron av örn- och jaguarkrigare och de inbjudna rivalerna. De aztekiska krigarna hade en framträdande roll i festivalens olika ceremonier och ritualer (Harris 2000: 98; González González 2012: 347). Festivalen var ett tillfälle för dessa krigare att förbättra sin ställning, främst i en militär kontext, och Carrascos tolkning av det ceremoniella centrat i Tenochtitlan under festivalen är att det förvandlas till ett ceremoniellt slagfält. Det är det ideala slagfältet där aztekernas krigare alltid vinner; aztekerna fylldes med makt medan de inbjudna rivalerna fylldes med skräck. En viss politisk aspekt fanns därmed även i festivalen och dess ritualer (Broda 1970: 237, 265; Carrasco 1999: 148). Ingham menar att festivalen även till viss del hedrade Huitzilopochtli då festivalen betonar Xipe Totecs association med majsen och den unga krigaren. Förhållandet mellan de två är likt det mellan solen, Huitzilopochtli, och majsen, Xipe Totec, men också likt relationen mellan jägaren och rådjuret (Ingham 1984: 387).

(28)

upp sig i Xipe Totecs skrud under sin första militära kampanj som skedde i anslutning till hans investitur (González González 2012: 346-7).

Det framgår även tydligt i materialet att både fertilitet/jordbruk och krigsföring går att spåra hos Xipe Totec. Hans namn har språkliga kopplingar till både fertilitet och krig samtidigt som en del attribut kan associeras med båda; gul ockra representerade det torra, infertila landskapet men det var även något krigare målade sig med för att se mer skräckinjagande ut. Gult och rött associeras med honom och för tankarna till gul ockra och blod. Blodet var inte bara kopplat till krig och offerritualer utan även med fertilitet och livskraft. Även om det här är guden själv som bär en skallerstav är det ett objekt som är associerat med regn och rainmaking över hela världen (Pareyón 2006: Oestigaard 2018).

Jag anser att tolkningen av Tlacaxipehualiztli som associerad med krigsföring inte ersätter tolkningen av festivalens länkar till jordbruk och fertilitet. Istället är det en kombination som ger ett bredare perspektiv och knyter samman Aztekrikets grundpelare: jordbruk och krig. Det är en kombination som presenteras även av Broda som anser att festivalen kan delas upp i två olika funktionsområden; religiösa och traditionella respektive politiska och social funktioner. Det religiösa och traditionella var viktigast för präster, gårdskvarteren i de olika distrikten samt allmänheten medan det politiska och sociala var av betydelse för kungen, krigarna och adeln. Den religiösa funktionen fokuserar på jordbruk medan den politiska fokuserar på krigsföring i festivalens ritualer och symbolism (Broda 1970: 265-6).

Tabell 2. Olika moment och ritualer under Tlacaxipehualiztli och hur de kan delas in i funktionsområdet

jordbruk respektive krigsföring. Sammanställd med hjälp av Broda (Broda 1970: 266).

Jordbruk Krigsföring

Xipe Totecs association till jordbruk Xipe Totecs association till militarism Personifiering av Xipe Totec Sammanfaller med ett viktigt tributtillfälle Ceremonier i calpulli före festivalen Offerritualer med krigsfångar

Spådomar om regn och fertilitet Offer flås och deras hudar bärs av azteker Offerritualer till gudarna Krigare uppträder i gladiatorspelen

Offergåvor till gudarna Ledare från fiendeområden bjuds in Dans med majs och andra grödor Dans för krigare och adelsmän Gudaimitatörer tigger och får gåvor som den

första frukten eller de bästa majskolvarna Krigare hyllas och får olika gåvor av tlatoani

Xipe Totecs attribut verkar till viss del ha varit en kombination av attribut som associerats med andra gudar, speciellt Huitzilopochtli och Tlaloc som båda kan tolkas som överordnade honom i det aztekiska panteonet. Dock verkar det inte ha förminskat Xipe Totecs, Huitzilopochtlis eller Tlalocs roll(er) eller betydelse(r). Istället blir kombinationen något nytt, något som inte tar över varken för Huitzilopochtli eller Tlaloc men som heller inte kan uppfyllas av dem. Det skulle förklara varför Xipe Totecs betydelse verkar ha varit som störst under just Aztekriket; krig och jordbruk är inte något unikt för dem, men deras brukande av dem är det. Xipe Totecs lovsång, se Bilaga 5, innehåller också kombinationen; med referenser till både majs och krigsföring. Broda skriver att hänvisningen till en krigsledare i lovsången har tolkats som en referens till en mogen majskolv och att det därmed är en kallelse för regn. Det finns ingen enhetlig tolkning och det är troligt att ingen slutgiltig sådan kan göras (Broda 1970: 258-60). Därför anser jag att lovsången på egenhand är av intresse eftersom den åtminstone nämner både jordbruk/fertilitet och krigsföring. Även om en konkret hänvisning till Xipe Totecs betydelse för jordbruk och fertilitet saknas finns det många kännedrag och associationer som tyder på en sådan betydelse, exempelvis:

a) Offerritualer där flåning sker och flådda människohudar tycks ha en uråldrig association med

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :