ARBETSTERAPEUTERS ERFARENHETER AV ATT BEMÖTA ENSAMHET OCH FRÄMJA SOCIAL DELAKTIGHET HOS ÄLDRE

ARBETSTERAPEUTERS

ERFARENHETER AV ATT

BEMÖTA ENSAMHET OCH

FRÄMJA SOCIAL

DELAKTIGHET HOS

ÄLDRE

En kvalitativ intervjustudie

Arbetsterapeuters erfarenheter av att bemöta ensamhet och främja

social delaktighet hos äldre

-En kvalitativ intervjustudie

Occupational Therapists ́ experience from responding to loneliness and promote social participation in the elderly

-A qualitative interview study Handledare: Ingeborg Nilsson UMEÅ UNIVERSITET

Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Arbetsterapi Examensarbete, 15 hp Tina Mårtz

Sandra Vestin

Abstrakt

Idag visar statistik att äldre personer är en målgrupp som deltar mindre i sociala aktiviteter än övriga grupper i samhället, vilket kan göra dem mer utsatta för

ensamhet. Arbetsterapeuter i kommunal verksamhet möter dagligen äldre personer i sitt yrkesutövande inom hemsjukvård. Där utgör arbetsterapeuten en viktig roll i att möjliggöra meningsfulla aktiviteter och en fungerande vardag. Syftet med denna studie var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att i sitt arbete bemöta ensamhet och främja social delaktighet bland äldre personer. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem legitimerade arbetsterapeuter verksamma inom kommunal verksamhet. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ

innehållsanalys och resulterade i tre huvudkategorier; Att uppmärksamma ensamhet

och stödja social delaktighet, Begränsningar i arbetet med att främja social delaktighet hos ensamma äldre samt Utvecklingsområden för att bidra till social delaktighet. Resultatet visar att arbetsterapeuter vanligen träffar ensamma äldre och

att det är viktigt som arbetsterapeut att bemöta detta. Informanterna upplever att dem indirekt arbetar med att främja social delaktighet i deras uppdrag, men att det är svårt att prioritera på grund av tids- och resursbrister. En önskan finns därför att utveckla arbetssättet inom kommunal arbetsterapi för att kunna fokusera mer på social delaktighet. Slutsatsen är att arbetsterapeuter inom kommunal verksamhet bemöter målgruppen ensamma äldre, men skulle behöva mer utrymme för utveckling inom området för att kunna arbeta mer ingående med social delaktighet.

Nyckelord: ensamma äldre, arbetsterapeutiska insatser, hemsjukvård,

En god psykisk hälsa innefattar bland annat att känna sig delaktig, ha ett socialt nätverk och få social stimulans (Folkhälsomyndigheten, 2019). Forskning visar att människor deltar mindre i sociala aktiviteter ju äldre de blir, vilket innebär en ökad risk för ensamhet (Nilsson et al., 2017). Ensamhet kan i sin tur medföra negativa konsekvenser på hälsan som depression, hjärt-kärlsjukdomar och kognitiv svikt (Gardiner et al., 2018).

Definitionen av ensamhet kan beskrivas som en smärtsam upplevelse av en persons befintliga sociala kontakt i kontrast till personens önskan om social kontakt (Dahlberg & McKee, 2014). Äldre personer anses vara en särskilt utsatt grupp för ensamhet eftersom det är mer vanligt för dem att till exempel förlora en partner eller nära vänner (Gardiner et al., 2018). I Sverige består en femtedel av befolkningen av personer som är 65 år och äldre (Social-styrelsen, 2020b). Enligt prognoser kommer antalet äldre öka markant i framtiden (Landeiro et al., 2017). År 2050 förutspås antalet äldre över 65 år vara dubbelt så många i jämförelse med barn som är under fem år (Socialstyrelsen, 2020b). Samtidigt som

ökningen av äldre i befolkningen sker, visar undersökningar från Socialstyrelsen (2020a) en ökning av ofrivillig ensamhet samt en känsla av ångest och oro bland äldre personer i Sverige. Nyqvist et al. (2017) visar att ungefär hälften av personer som är 85 år eller äldre i norra Sverige upplever en känsla av ensamhet ofta eller ibland.

Välfärdspolitiken i Sverige skulle kunna vara en påverkande faktor till att ensamheten ökar bland äldre, eftersom det idag läggs stor betoning på att äldre personer ska bo självständigt hemma så länge som möjligt trots ett ökat behov av hjälp (Nyqvist et al., 2017).

I kvalitetsregistret “Så tycker äldre om äldreomsorgen” rapporterades det att mellan 50-60 procent av personer som bor i ordinärt boende med hemtjänst och personer som bor på särskilda boenden upplever ensamhet (Socialstyrelsen, 2020a). I en annan studie gjord i Norge av Tomstad et al. (2017) rapporteras lägre siffror, där drygt elva procent av äldre hemmaboende ofta känner sig ensam. Återkommande faktorer som förknippas med

Insatser med fokus på att minska ensamhet hos äldre personer tycks vara lågt prioriterade inom svensk forskning (Frank & Dahlberg, 2020). I en översikt av interventionsstudier identifierades tre studier vara i svensk kontext, där enbart en av interventionerna resulterade i minskad ensamhet. Majoriteten av de beprövade insatserna bestod av

gruppaktiviteter riktad mot äldre hemmaboende (Frank & Dahlberg, 2020). Internationellt finns däremot ett större utbud av interventionsstudier (Fakoya et al., 2020). De vanligaste av dessa insatser är schemalagd kontakt med familj och vänner, gruppaktiviteter och kontakt med djur (O'Rourke et al., 2018). I en systematisk litteraturgranskning av Medical Advisory Secretariat (2008) framkom det att samtliga insats-typer som granskades i studien resulterade i att ge en viss effekt av minskad ensamhet hos äldre med olika

funktionsnedsättningar. Författarna till studien beskriver dock att insatser för att motverka ensamhet behöver undersökas bredare för att lämpliga och effektiva insatser ska kunna tillämpas mer generellt bland äldre (Medical Advisory Secretariat, 2008). I övrigt visar det sig vara svårt att mäta vilken typ av insats som ger bäst resultat för att minska ensamhet hos äldre, då det ofta är individuellt till varför och vilken grad av ensamhet som upplevs av en person (Fakoya et al., 2020). En bidragande faktor till att interventioner har visat en positiv effekt beskrivs vara ett klientcentrerat arbetssätt, där deltagaren själv är involverad i planeringen och genomförandet av interventionen (Larsson et al., 2016). Därav kan det följaktligen finnas ett behov av att skräddarsy insatser för att de ska bli individanpassade (Fakoya et al., 2020).

Äldre är en stor målgrupp för arbetsterapeuter verksamma inom kommunal hemsjukvård, där klienternas hem utgör den främsta arenan för arbetsterapeutiska insatser

(Socialstyrelsen, 2019). För äldre personer kan det egna hemmet utgöras av ordinärt boende med eller utan insatser som hemtjänst, eller särskilt boende. Till ordinärt boende räknas personer som bor i sitt hem, medan ett särskilt boende är en behovsprövad boendeform för äldre personer som behöver särskilt stöd (Sveriges Kommuner och

Regioner, 2020; Socialstyrelsen, 2019). Oavsett boendeform samarbetar arbetsterapeuter i kommunala verksamheter ofta med fysioterapeuter, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. Tillsammans utgör dessa professioner en möjlighet att upptäcka och förebygga ensamhet bland äldre klienter (Chana et al., 2016).

Det huvudsakliga uppdraget som arbetsterapeut går ut på att möjliggöra och stödja klienter att kunna delta i meningsfulla vardagliga aktiviteter, anpassat till deras livsomständigheter (Donnelly et al., 2014). Arbetsterapeutisk litteratur beskriver meningsfull aktivitet som de aktiviteter människan väljer att utföra, som väcker engagemang och tillfredsställelse på ett kulturellt och personligt plan (Polatajko et al., 2013). Delaktighet beskrivs av Polatajko et al. (2013) som att en individ är involverad i sin egen livssituation. Däremot beskriver Polatajko et al. (2013) inte specifikt social delaktighet, vilket kan bero på att det är ett begrepp som inte fått någon gemensam definition inom forskning (Levasseur et al., 2010). Enligt Levasseur et al. (2010) kan social delaktighet beskrivas som både en subjektiv känsla hos individen och en objektiv tolkning av omgivningen. Det innebär att det kan finnas en viss skillnad kring personens upplevda sociala delaktighet och hur andra uppfattar personen som socialt delaktig (Levasseur et al., 2010).

Äldre personer har i forskning främst skattat deltagande i sociala aktiviteter som viktiga meningsfulla aktiviteter för dem (Nilsson et al., 2006). Arbetsterapeuten kan ge

förutsättningar till detta genom hälsofrämjande insatser som träning i aktivitet, stöd av hjälpmedel samt anpassning av fysisk miljö i hemmet och i samhället överlag (Sveriges Arbetsterapeuter, 2018). För att kunna stödja klienter i social delaktighet krävs det

aktivitetsbaserade insatser (Zingmark et al., 2014), däremot uppger arbetsterapeuter att de känner sig pressad över perspektivet att deras insatser inte bör vara tidskrävande (Wood et al., 2013). I en förstudie av Socialstyrelsen (2019) beskrivs det att arbetsterapeuter arbetar under ett tidspressat schema, som i sin tur utgör svårigheter att utföra nödvändiga

arbetsuppgifter som arbetsterapeuten har kompetens att utöva. Därav kan det finnas ett behov av förändringar i hur arbetsterapeuter i kommunen arbetar för att kunna stödja social delaktighet hos äldre (Turcotte et al., 2019).

sociala aktiviteter, men behöver enligt Turcotte et al. (2019) förändra sitt arbetssätt för att kunna tillgodose behovet av social delaktighet hos äldre personer. Social delaktighet bör därav vara en av målbilderna i insatser som arbetsterapeuter inom kommunen utför (Levasseur et al., 2010).

Syftet med den här studien är därför att undersöka kommunala arbetsterapeuters

erfarenheter av att i sitt arbete bemöta ensamhet och främja social delaktighet bland äldre personer.

Metod

Design

För att besvara studiens syfte valdes kvalitativ ansats. I kvalitativ metod undersöks den subjektiva verkligheten genom att analysera texter från exempelvis intervjuer eller observationer som transkriberats. Ett kännetecken för kvalitativ forskning är dess flexibilitet, vilket möjliggör att insamlande av data och analys kan ske löpande och parallellt under hela forskningsprocessen. Detta kändes som en viktig aspekt utifrån den begränsade tid som fanns för utförandet av examensarbetet. Då studien ämnar att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter utifrån professionens egna perspektiv, valdes kvalitativ intervju som lämplig datainsamlingsmetod (Malterud, 2014).

Informanter

Inklusionskriterierna för studien var att informanterna skulle vara legitimerade

arbetsterapeuter som arbetar med äldre personer i kommunal verksamhet mot ordinärt boende och/eller särskilt boende. Då författarna på förhand visste att arbetsterapeuter i kommunala verksamheter arbetar i olika grad mot antingen den ena eller båda

Material

Den intervjuform som valdes var semistrukturerad intervju. Det är en metod som ger förutsättningar att få ut ett bra material genom strukturerade intervjufrågor, samtidigt som intervjun förs på ett sätt att informanterna får utrymme att samtala utifrån egna erfarenheter (Malterud, 2014). Som ramverk för intervjuernas innehåll utformades en intervjuguide med förbestämda frågeområden i relation till studiens syfte (Bilaga 2). Intervjuguiden bestod inledningsvis av allmänna bakgrundsfrågor som en startpunkt för att främja ett tryggt samtalsklimat mellan intervjuare och informant. Därefter bestod intervjuguiden av tre huvudområden; erfarenheter av att möta ensamma äldre, att arbeta med social

delaktighet som en del av det arbetsterapeutiska uppdraget, samt egna tankar om arbetssätt. För att säkerställa att intervjuguidens innehåll var täckande för studiens syfte

genomfördes en pilotintervju. Intervjun genererade värdefull information och blev därmed inkluderad i datainsamlingen, efter godkännande av informanten. Längden på intervjuerna varierade mellan 30-50 minuter och skedde via telefon eller videolänk. Intervjuerna ljudinspelades för att möjliggöra transkribering.

Procedur

Målet med urvalet var att få ett deltagarantal på sex personer med en bredd av erfarenheter bland informanterna. Enligt Malterud (2014) räcker det ofta med fyra till sju informanter vid kvalitativ metod, om förarbetet är väl utformat för att ge ett rikt material. Med detta som utgångspunkt, samt med den tidbegräsning som rådde för uppsatsarbetet, utgick författarna från att sex deltagare var lämpligt för denna studie. Därför tillfrågades inledningsvis två kommuner med olika egenskaper vad gäller geografisk storlek, läge såsom kust och inland, samt förekomst av städer och landsbygd (Malterud, 2014). Kontakt togs med ansvariga verksamhetschefer för kommunernas hemsjukvård för att nå ut till deras verksamma arbetsterapeuter. Verksamhetscheferna ombads att förmedla vidare informationsbrev med intresseförfrågan till arbetsterapeuterna, där de intresserade blev ombedd att ta kontakt med ansvariga för studien. Denna strategi fick omvärderas eftersom första rekryteringen inte genererade mer än två informanter. Författarna kontaktade ytterligare fyra kommuner och bad istället verksamhetschefer om att få kontaktuppgifter till arbetsterapeuter som skulle kunna tänkas delta i studien. Författarna avrundade rekryteringen efter att ha uppnått ett deltagarantal på fem arbetsterapeuter, då datamaterialet bedömdes tillräckligt rikt för studiens syfte.

Dataanalys

Då studiens syfte var att undersöka arbetsterapeuters egna erfarenheter av att bemöta ensamhet och främja social delaktighet, valdes kvalitativ innehållsanalys beskriven av Graneheim och Lundman (2004). Metoden är användbar för att synliggöra likheter och skillnader i erfarenheter hos de informanter som deltagit i studien. Samtliga intervjuer delades upp på hälften och transkriberades ordagrant av författarna för att få en helhetsbild av materialet. Transkriberingen bearbetades noggrant genom upprepad läsning för att få en tydlig bild av materialets innehåll. Därefter plockades meningsbärande enheter med tydlig koppling till syftet ut och kondenserades för att korta ner texten och behålla meningarnas innebörd. De kondenserade meningsenheterna formades sedan till koder, där koder med liknande innehåll slogs ihop. Koderna genererade i sin tur huvudkategorier med tillhörande underkategorier som skilde sig från varandra, eftersom kvalitativ innehållsanalys fokuserar på att beskriva likheter och variationer i datamaterialet (Graneheim & Lundman, 2004). Bortsett från transkriberingen genomfördes resterande steg i analysen gemensamt av författarna med syfte att kunna diskutera och uppnå en samsyn kring materialet. Data som inte inkluderades i analysen var den data som inte motsvarade studiens syfte, däribland inledande samtal med informanterna, deras namn och arbetsplatser.

Exempel på analysprocess

Meningsenhet Kondenserad meningsenhet

Kod Underkategori Huvudkategori

”…man kan se att vissa är ensamma då kan dom ju ha dukat upp med ett fikabord när man kommer dit, liksom då känner man att oj, nu är jag liksom månadens händelse när jag kommer, kan man känna ibland…”

“Ja, men det är väl framförallt när deras kroppar som förhindrar dem från att ta sig ur huset…Då blir dem ju verkligen ensamma som… till exempel om dem har fått en stroke och så kan dem inte gå utför tappen då, vid bron då, det är något som begränsar dem väldigt mycket, just det fysiska….” Det är framförallt deras kroppar som förhindrar dem att ta sig ut ur huset, har dem fått en stroke och kan inte gå utför trappen så begränsar det dem väldigt mycket. Det fysiska. Fysiska hinder hos individen själv eller i miljön är framförallt det som skapar ensamhet Arbetsterapeuters tankar om hur de bidrar till ökad social delaktighet hos äldre Att uppmärksamma ensamhet och stödja social delaktighet Forskningsetiska överväganden

Inför studiens genomförande beaktades etiska aspekter utifrån de fyra forskningsetiska principerna; Informationskravet, Samtyckeskravet, Konfidentialitetskravet och

Nyttjandekravet (Olsson & Sörensen, 2011). Ett informationsbrev utformades på förhand utifrån informationskravet, vilket omfattade en kort beskrivning av examensarbetets syfte, tillvägagångssätt samt kontaktuppgifter till författarna (Bilaga 1). De tillfrågade blev ombedda att själva förmedla intresse om deltagande, med respekt för deras

självbestämmanderätt enligt autonomiprincipen och samtycke enligt samtyckeskravet (Olsson & Sörensen, 2011). Vidare förmedlades att datahantering sker enligt

konfidentialitetsprincipen, vilket innebär att materialet hanteras och förvaras på ett sätt så att obehöriga inte kan ta del av informationen. Nyttjandekravet omfattades av att data endast samlas in för studiens ändamål. Insamlad data så som ljudfiler och transkriberat material kommer att raderas efter studien avslutats (Olsson & Sörensen, 2011).

att anonymitet kommer eftersträvas i största mån genom att inte skriva ut personuppgifter som namn, arbetsplats och annan information som kan tänkas avslöja informanternas identiteter. Samtycke till att spela in intervjuerna inhämtades muntligt och informanterna blev påminda om rätten till att avbryta intervjun och sitt deltagande.

Resultat

Resultatet i studien presenteras i löpande text med huvudkategorier och underkategorier. För att stärka informanternas egna erfarenheter och upplevelser kommer citat som tillhör vardera underkategori att presenteras.

Översikt av huvudkategorier och underkategorier

Huvudkategori Underkategori

Att uppmärksamma ensamhet och stödja social delaktighet

Erfarenheter och förhållningssätt i bemötandet av ensamma äldre

Arbetsterapeuters tankar om hur de bidrar till ökad social delaktighet hos äldre

Begränsningar i arbetet med att främja social delaktighet hos ensamma äldre

Brist på tid och resurser inom vården kräver prioriteringar i uppdragen

Samhälleliga och politiska faktorer som påverkar arbetet med social delaktighet

Utvecklingsområden för att bidra till social delaktighet

Samarbete med andra professioner i arbetet med att öka social delaktighet

Att uppmärksamma ensamhet och stödja social delaktighet

Samtliga informanter som deltog i studien har erfarenhet av att bemöta ensamhet bland äldre klienter i sitt arbete. Ensamhet beskrivs som vanligt förekommande, men också något som är svårt att upptäcka. Behovet av social stimulans varierar och kan te sig olika från person till person. Informanterna kartlägger inte social delaktighet och har heller ingen rutin för detta. Däremot uppmärksammas ensamhet ändå i samband med hembesök och där användandet av sig själv framgår som ett viktigt verktyg.

Erfarenheter och förhållningssätt i bemötandet av ensamma äldre

Informanterna berättar att många av de äldre klienterna har förlorat både familj och vänner och har därmed inte samma umgängeskrets och kontaktnät som tidigare. De upplevs ofta vara i stort behov av sällskap och för många är tv:n och radion det främsta sällskapet. Ensamhet beskrivs som något individuellt, som kan te sig på många olika sätt och ses ur olika perspektiv. Det upplevs kunna vara en känsla som kan uppkomma och påverkas av faktorer som personlighet, medicinering eller sjukdom. Behovet av att vara socialt delaktig uppfattades också vara individuellt, att alla äldre inte är i lika stort behov av social kontakt och stimulans.

Arbetsterapeut 1 - “Sen har jag ju också träffat personer som inte vill sitta ute i dagrummet och äta sina måltider så dom är jättenöjd att gå till grannen och ta en kopp kaffe på eftermiddagen och det är den sociala delaktighet som dom vill ha.”

Erfarenheter av att bemöta ensamhet bland äldre förekommer, oavsett om klienterna fortfarande bor hemma i så kallat ordinärt boende eller på särskilt boende. Individer som bor i ordinärt boende upplever informanterna vara mer ensam då de inte omges av människor i samma utsträckning som på särskilda boenden. Samtidigt beskrivs

felplaceringar på boenden kunna vara en bidragande faktor till ensamhet, eftersom det kan upplevas ensamt trots att de äldre är omgiven av andra människor. En annan orsak till ensamhet kan vara upplevelsen av dålig gemenskap på boendena. Många som bor på särskilda boenden sitter mycket ensam, oftast på sina rum. Informanterna upplever att många som flyttar till boenden idag ofta är vid dålig hälsa på grund av sjukdom och därmed ofta har nedsatt kommunikativ förmåga.

Arbetsterapeut 4 - “Dom som bor på äldreboenden idag dom har det så dåligt ofta tycker jag. (...) Dom sitter där ensamma på sitt rum också kommer det in någon ibland och dom tittar till dom och ger dom mat eller fika. Så om man bara öppnar ögonen så ser man det att många är ensamma.”

Informanterna beskriver att ensamhet är lättast att upptäcka och bemöta när klienten själv berättar om det, eller om det i observation finns otvivelaktiga tecken på att ensamhet förekommer. Det framgår dock att det är svårt att uppmärksamma ensamhet, men att subtila tecken i helhetsbedömning kan signalera att klienten är i behov av sällskap. Något som beskrivs kunna antyda på att en klient är ensam är när de ger uttryck för stort behov av att prata. Ensamhet kan även uppmärksammas på klientens humör, att dem är ledsna och gråter över sin situation. Många av informanterna upplever att de som arbetsterapeuter kan vara månadens händelse och besök för många av de äldre. Det kan även ta sig i uttryck av att klienterna framför önskemål om längre vistelser och återbesök samt att få bjuda på fika.

Arbetsterapeut 2 - ”Ibland blir man beklämd av att inse hur viktigt ens besök är för personen och att tiden inte räcker till.”

Att bemöta ensamhet som en del i professionens uppdrag anses av de flesta informanterna som en självklarhet. De framkommer dock varierande tankar kring bemötande av

ensamhet, ifall det är något som tillhör yrket eller är en personlig egenskap på ett medmänskligt plan. Många lyfter också aspekten att det är individuellt i vilken mån dem uppmärksammar ensamhet och bemöter det. Det är även viktigt att hålla balansen mellan professionalitet och sin egen mänsklighet i sitt förhållningssätt, då det i mötet med ensamma äldre ofta händer att informanterna blir illa berörda.

Arbetsterapeut 1 - “(...) samtidigt som jag måste vara i min yrkesroll såklart och vara professionell så är jag ju också människa och så får jag ju liksom hitta balansen i det. Att jag möter med empati och lyssnar och så. Och samtidigt håller mig professionell.”

Informanterna beskriver att relationen mellan arbetsterapeut och klient avgör vilka frågor som är lämpliga att ställa. Det är viktigt att undvika känsla av korsförhör, och istället känna in situationen. En av informanterna beskriver även att det första intrycket inte

för berörd person eller anhörig att berätta om sin situation, vilket innebär att de själva är skyldiga att berätta om sin ensamhet. Informanten menar på att det finns gränser för hur mycket arbetsterapeuter ska fråga om och vad klienterna själva vill berätta. Vad gäller upptäckande och förhållningssätt till ensamma äldre beskriver informanterna olika sätt hur de använder sig själva i sitt bemötande. Informanterna beskriver användande av sig själv som en medvetenhet kring sitt kroppsspråk, att ta sig tid för samtal och att lyssna.

Arbetsterapeut 4 - “Många bjuder på kaffe liksom men det är inte alltid att man hinner med det… Men så ofta jag kan så brukar jag försöka tänka på att inte ha så bråttom iväg och försöka ta mig tid till att lyssna och besvara (...) men det är väl det jag försöker göra, tänka på att kroppsspråket är lugnt och inte så stressfullt. Och ja, ta sig tid att lyssna liksom.”

Arbetsterapeuters tankar om hur de bidrar till ökad social delaktighet hos äldre

Informanterna har ett flertal olika tankar om hur de bidrar till social delaktighet i sitt yrkesutövande. De menar att arbetsterapeuter möjliggör social delaktighet genom anpassningar av den fysiska miljön. Det kan vara genom bostadsanpassningar för att möjliggöra självständig förflyttning inom- och utomhus, eller att förskriva

förflyttningshjälpmedel.

Uppmuntran till att ta kontakt med familj och vänner nämns också som ett sätt att bidra till social delaktighet. En uppfattning är att äldre ofta är i behov av stöd och uppmuntran till att ta initiativ och ta sig för att göra saker. Ett annat sätt att stödja social delaktighet är att delge ensamma klienter information om insatser och att ansöka om exempelvis dagverksamhet, färdtjänst och hemtjänst. Om ett sådant behov uppmärksammas kan arbetsterapeuter bidra med att ta kontakt med anhöriga eller direkt med bistånds-

handläggare om inte klienten själv har förmågan, eftersom det är en åtgärd som behöver samtycke från klienten ifråga.

Arbetsterapeut 2 - “(...) har dem ingen hemtjänst och man märker att de antingen fysiskt eller psykiskt kanske skulle må bra av lite besök så föreslår man ju det och hänvisar till biståndshandläggare. (...) Märker man att personen har svårt att ta in information (...) så kanske vi inte lämnar en lapp med telefonnummer utan istället frågar om vi får kontakta bistånd.”

viktigt att bemöta ensamhet hos äldre, även fast inga specifika rutiner för kartläggningar och bedömningar av social delaktighet finns idag. Det är något som sker subtilt och utöver uppdraget vid hembesöken, framförallt vid tydliga tecken på att klienten känner sig ensam. Social delaktighet kartläggs genom att samtala med klienterna, till exempel i samband med utprovning och montering av hjälpmedel. Utöver samtal med klienten kan information också inhämtas genom observationer av både hur klienten för sig och tar hand om sitt hem. Saker i hemmet som foton och liknande kan ge viktig information om sociala kontaktnät.

Arbetsterapeut 3 - “(...) man kan också se när man går runt i en bostad, jag brukar ofta be om att få se hur det ser ut och sådär. Och då när man går runt så ser man hur dom rör sig, tänder dom lampan i den mörka hallen när dom går förbi, kliver dom över tröskeln… Och då kan man ju också se; är det mycket kort på barn och barnbarn, också kanske man frågor någonting om det och får höra att maken har gått bort (…)”

Informanterna beskriver det som att social delaktighet är något som finns i bakhuvudet i val av insatser och att ett holistiskt tänk bidrar till minskad ensamhet hos äldre.

Social delaktighet beskrivs ha en hälsofrämjande effekt hos äldre personer. Till exempel att promenader är bra för kroppen, men också för att du både ser och kan träffa andra

människor. En av informanterna uttrycker att om de äldre inte vågar sig ut i samhället, kan det orsaka förlust av fysiska förmågor och medföra fallrisk hos dem. Informanterna menar att det finns både stort och smått vad social delaktighet kan vara för äldre personer. Det kan vara att se på TV tillsammans på ett äldreboende, att hälsa på grannen eller att

hemtjänsten ringer och frågar hur läget är. Att få använda sin röst varje dag är av stor vikt, det är en liten typ av social kontakt som kan ha stor betydelse.

Arbetsterapeut 1 - “Det kan vara så små, små enkla saker att fixa till. Eller att någon ser dig, någon lyssnar på dig… och då stärker det dig och då kanske någon… får en mycket bättre livskvalité och vardag (...) det är ju de jag gör”.

Begränsningar i arbetet med att främja social delaktighet hos ensamma äldre

Upplevelsen av ett flertal begränsningar för att nyttja arbetsterapeutisk kompetens till att arbeta med social delaktighet beskrivs av informanterna. Tidsbrist och brist på resurser är de begränsningar som genomgående framkommer. Krav ställs på att arbetsterapeuterna ska kunna göra nödvändiga prioriteringar i de uppdrag som utförs för att hinna med. Samtidigt anses olika faktorer i samhället och inom politiken vara något som påverkar

Brist på tid och resurser inom vården kräver prioritering i uppdragen

Att arbeta som kommunal arbetsterapeut innebär ett samarbete med övrig

sjukvårdspersonal, såväl inom kommun som region. När det råder brist på resurser inom sjukvården drabbas all personal, därav också arbetsterapeuter. Informanterna upplever ofta att tidigare vårdinsatser inte utförs ordentligt, vilket medför att arbetsterapeuten får en högre arbetsbelastning. Uttrycket “att släcka bränder” är något som genomgående framkommer från informanterna angående vad bristen på tid bidrar till. Tidsbristen som råder inom yrket beskrivs också bero på det höga antalet av klientärenden

arbetsterapeuterna får i relation till hur bemanningen ser ut. Alla informanter i studien upplever därför att mer resurser krävs för att kunna nyttja den arbetsterapeutiska kompetensen för att arbeta med att minska ensamhet hos äldre.

Arbetsterapeut 5 - “Om någon ska hem från sjukhuset och man måste kolla över hemmiljön, då hinner man inte tänka så mycket på den sociala

delaktigheten”

Att behöva göra prioriteringar som arbetsterapeut inom hemsjukvården är vanligt när väntelistan aldrig står tom. Det viktigaste anses vara att få vardagliga aktiviteter att

fungera, som att kunna utföra förflyttningar och personliga behov. Informanterna beskriver genomgående att mest tid läggs ned på kompensatoriska åtgärder inom hemsjukvården, istället för att träna upp klienter i aktivitet. Utrymme finns inte för alla de insatser som egentligen skulle behövas, där insatser som bland annat kartläggning och utredning av social delaktighet är inräknade. Detta är något som beskrivs vara svårt att prioritera i praktiken på grund av tidspress.

Arbetsterapeut 1 - “Jag vet att ”allt det här kan jag göra” och ”allt det här kan jag stötta upp med” och ”det här skulle kunna vara så mycket bättre”. Men sen är det ju också så att verkligheten inte ser ut så.”

Samhälleliga och politiska faktorer som påverkar arbetet med social delaktighet

personer som flyttar till särskilt boende idag oftast är i väldigt dåligt skick. Det medför i sin tur en svårighet att arbeta med social delaktighet genom aktiviteter på boenden, eftersom dessa klienter inte har ork eller är mottagliga för att delta socialt.

Arbetsterapeut 4 - ”Eftersom befolkningen blir äldre och äldre kommer det finnas ett större behov för säbo-platser. (...) med tanke på att säbo-platserna inte utökas i den mån som kanske behövs... Så det är mycket fokus på att de äldre ska kunna bo kvar hemma längre med hemtjänst, innan dom flyttar till särskilt boende. Och det betyder att dom som flyttar in på särskilt boende (...) blir sämre och sämre.”

En annorlunda arbetssituation upplevs av samtliga informanter i och med rådande pandemi i Sverige och världen över. Faktumet att besöksförbud har tillkommit och ett litet utbud av sociala kontaktvägar erbjuds till äldre personer just nu beskrivs som en orsak till att ensamheten ökar. Dessutom är det svårare att utföra insatser i ordinära boenden då många äldre avböjer hemsjukvård på grund av rädsla över att bli smittad. Informanterna beskriver att det inte känns relevant att uppmuntra ensamma äldre till att delta i sociala tillställningar för tillfället. Pandemin har även tillfört svårigheter i att arbeta med strategier och fokus ligger därför mest på att förskriva hjälpmedel.

Arbetsterapeut 1 - “Jag kan ändå uppleva att det har varit speciellt nu här senaste, ja men året som sagt med Coronan (...) Det har ändå blivit ganska mycket åtgärder som är kompensatoriska och jag tycker att det inte är lika mycket med strategier och mer utveckling så, utan det är mycket patienter och det är högt tryck, vi behöver få ut det som behövs och så…”

Såväl möjligheter som begränsningar upplevs av informanterna när det kommer till att arbeta med social delaktighet hos äldre personer de möter. Dessa möjligheter och

begränsningar kan bero på den äldres boende, ekonomi eller satsningar som görs på sociala aktiviteter. Social gemenskap kan begränsas beroende på hur och vart du bor.

Arbetsterapeut 3 - “(...) boendeformen möjliggör ju ett väldigt stort socialt utbyte och aktiviteter. Nackdelen som man kan se är eftersom det är ganska dyrt att bo i sånna så blir det ju liksom, det blir inte alla som får chansen att bo så. Utifrån ekonomiska aspekter.”

Att inte kunna ta hjälp av hemtjänst på grund av ekonomiska skäl kan också vara en begränsning i att vara socialt delaktig i vardagen. Många av de äldre har fysiska

begränsningar att ta sig ut, vilket gör att de kan behöva stöd och hjälp från hemtjänst med att ta sig iväg från hemmet. En av informanterna upplever att många äldre känner en rädsla för att vara till besvär och en belastning för andra, vilket leder till att de inte hör av sig till barn och barnbarn.

Arbetsterapeut 2 - “Man kan ansöka om hemtjänst och ha någon som följer med, men en del klarar inte ens att gå i trappen då. Andra tycker det är för dyrt med hemtjänst och har inte råd.”

Utvecklingsområden för att bidra till ökad social delaktighet

Utöver det arbetsterapeuter gör idag för att uppmärksamma och bemöta ensamhet, framgår även betydelsen av samarbete med andra professioner. Detta ger förutsättningar för att öka den sociala delaktigheten hos äldre. Samtliga informanter uttrycker önskemål om att kunna använda sin arbetsterapeutiska kompetens mer än vad de kan göra idag. Informanterna delar med sig av tankar om hur de skulle vilja arbeta för att främja social delaktighet och idéer om hur detta skulle kunna gå tillväga.

Samarbete med andra professioner i arbetet med att öka social delaktighet

Bland de professioner som arbetsterapeuter samarbetar med nämns biståndshandläggare, enhetschefer, sjuksköterskor, undersköterskor och fysioterapeuter. I arbetet med att minska ensamhet och öka social delaktighet bland äldre, är undersköterskor och vårdbiträden vid boenden två specifikt viktiga professioner. Det är dem som till exempel ansvarar för sociala aktiviteter på boenden och inte arbetsterapeuter. Det betonas också att det inte endast är arbetsterapeuter som kan skapa sociala sammanhang, utan att det är ett område för andra professioner likväl att utveckla.

Arbetsterapeut 2 - “oavsett vad man skulle vilja så är det ju väldigt, väldigt många fler inblandade… Om man skulle tänka sig kvarterslokaler, om man skulle tänka sig sociala mötesplatser, så är det ju inte bara vi som är inblandade. Men det skulle ju vara trevligt om det fanns fler av dom.”

Att kunna ta hjälp av boende- och hemtjänstpersonal vad gäller information om den äldres sociala delaktighet är också en viktig del av professionernas samverkan. Genom att prata med andra professioner kan ytterligare ett perspektiv på en klients situation inhämtas. Informanterna lyfter teamträffar som ett viktigt och bra forum för att förbättra arbetet och vården. Dock uttrycks önskemål om möjlighet att ha träffar för annat också, som till exempel att diskutera arbetet för att främja miljö, aktiviteter och social delaktighet för äldre klienter. En idé som framkom är att kunna utbilda boendepersonal i att förbättra social delaktighet bland de äldre som bor på särskilt boende. Det behövs även förbättringar och mer forum i utvecklingen av teamarbetet, framförallt för att minska arbetsbelastningen och öka kvalitén inom vården.

Arbetsterapeut 1 - “När du diskuterar och reflekterar med andra så ökar du ju din egen förståelse för hur du tänker och “men det här har jag inte tänkt på, det här tycker jag inte är bra, det här tycker jag är bra…” och så vidare. (...)”

Idéer, tankar och önskemål om hur arbetsterapeuter kan bidra till social delaktighet

Inom hemsjukvården är huvudsyftet att genomföra hembesök, men professionen har kompetens och möjlighet att bistå med mer. Informanterna uttrycker att deras kompetens som arbetsterapeut tråkigt nog inte nyttjas helt i deras arbete med social delaktighet. Större utrymme önskas därför till att arbeta mer med social delaktighet vad gäller aktiviteter och miljöer. Att kartlägga social delaktighet är något som samtliga anser positivt, men svårt att få till i praktiken med den arbetsbelastning som råder idag. Sammantaget finns en önskan om att få utrymme till mer i arbetet än bara hjälpmedelsförskrivning och montering. Informanterna uttrycker bland annat önskemål om att arbeta mer med aktiviteter, samt ha mer tid till hembesök och uppföljningar. Ett exempel som en av informanterna nämner är att kunna få mer tid till att observera klienten i aktivitet vid användandet av det förskrivna hjälpmedlet.

Arbetsterapeut 3 - “Ja men jag skulle vilja jobba mer med aktiviteter. Typ när man provar ut en arbetsstol i köksaktivitet…. Vi pratade om det ett tag, att vi skulle göra lite fler hembesök för att se om dem lagar någon mat och använder den… att man ser att det funkar liksom mer…”

Ett område som några informanter uttrycker att de behöver få mer kunskap inom är digitala hjälpmedel. Informanterna nämner att det lätt glöms bort att hålla sig uppdaterad i

utvecklingen, något som anses viktigt för nytänkande lösningar och idéer.

Arbetsterapeut 3 - “Arbetsterapeutyrket är ju så brett så man kan ju verkligen jobba med många fler saker än vad som den traditionella arbetsterapeutrollen är.”

Diskussion

Syftet med den här studien var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att bemöta ensamhet bland äldre och i vilken mån de kan arbeta med att främja social delaktighet för den klientgruppen. Resultatet visar att samtliga informanter har erfarenhet av att bemöta ensamhet och att dem upplever ensamhet som vanligt förekommande bland äldre.

Informanterna är överens om att det är viktigt att bemöta ensamhet, men att det är svårt att prioritera främst på grund av tids- och resursbrister. Som kommunal arbetsterapeut är upplevelsen att tid enbart finns till kompensatoriska åtgärder, vilket inte involverar att arbeta med social delaktighet. Däremot finns en önskan hos alla informanter att utveckla sitt arbetssätt till att fokusera mer på sociala aktiviteter för att minska ensamhet.

Resultatdiskussion

Informanternas erfarenheter av att många äldre är ensamma och i behov av social delaktighet, bekräftas av de rapporter som belyser äldres livssituation idag

(Folkhälsomyndigheten, 2019; Socialstyrelsen, 2020a). I mötet med dessa ensamma äldre, beskriver informanterna vikten av att förhålla sig på ett professionellt sätt utan att tolka för mycket, samt tänka på balansen mellan att vara professionell och personlig. Det är viktigt att kartlägga situationen innan en bedömning kan göras om att personen ifråga är ensam. Precis som Levasseur et al. (2010) beskriver kan social delaktighet vara två skilda saker när det kommer till vad en person upplever och vad en annan person tolkar. Detta styrker informanternas resonemang kring att deras egen tolkning inte nödvändigtvis behöver överensstämma med den äldres subjektiva upplevelse av att vara socialt delaktig eller inte (Levasseur et al., 2010). Informanterna beskriver även att medvetenhet om sig själv är ett viktigt verktyg i bemötandet av äldre personer, vilket speglar det Taylor (2008) beskriver i

The Intentional Relationship Model. Modellen beskriver vikten av att arbetsterapeuten tar

sina egna spontana känslor i mötet med klienter (Taylor, 2008). Ett intressant fynd som var oväntat i resultatet är att synen på bemötande av ensamhet ses som något vi gör som medmänniska och inte i professionen specifikt. Samt aspekten att det är individuellt i vilken mån man uppmärksammar ensamhet och bemöter det. Kanske kan detta vara en antydan på att det finns oklarheter kring vad som ingår och inte i det professionella bemötandet i relation till vårt personliga förhållningssätt. Solman och Clouston (2016) problematiserar just vilken tyngd medvetet användande av sig själv har i litteratur i jämförelse med hur det faktiskt används i praktiken. Det är svårt att uttala sig hur dessa oklarheter kring professionellt och personligt förhållningssätt påverkar mötet med äldre personer som upplevs ensamma. En aspekt skulle kunna vara att det kan uppstå skillnader i hur arbetsterapeuter väljer att bemöta ensamhet som en del i sitt yrkesutövande.

Resultatet visar på att informanterna dagligen möter ensamma äldre i sitt yrkesutövande, där ensamheten kan se olika ut om personen bor på särskilt boende eller i ordinärt boende. Informanternas syn på ensamhet som något individuellt och komplext beskrivs också på ett liknande sätt i studien gjord av Chana et al. (2016), där bland annat arbetsterapeuter intervjuades avseende sin roll i arbetet med ensamma äldre. Vidare i studien framkom att samtliga professioner som deltog var överens om vikten av att bemöta ensamhet, men även om svårigheter med att få tid till det i praktiken (Chana et al., 2016). Enligt informanterna i vår studie arbetar de inte med att öka social delaktighet hos ensamma äldre på grund av tidsbrist och brist på resurser. För att klara av att bemöta ensamhet hos äldre kan därav arbetssättet behöva förändras, då arbetsterapeutiska insatser enligt Turcotte et al. (2019) idag främst kretsar kring hjälpmedel och säkerhet i hemmiljön. Arbetsterapeuter bör ha en förståelse för hur viktigt det är för en individ att vara delaktig i samhället. Insatser bör därav inte enbart fokusera på att möjliggöra självständighet, utan även social delaktighet (Turcotte et al., 2019). Precis som informanterna resonerar skulle insatser de utför behöva vara mer aktivitetsbaserade, vilket även forskning beskriver som en viktig förutsättning för att främja social delaktighet (Zingmark et al., 2014). Om individens önskemål och behov avser att få stöd i sociala aktiviteter, bör arbetsterapeuter därför få en möjlighet till att kunna tillgodose detta likväl som andra viktiga insatser.

kommunala arbetsterapeuter frågor angående deras syn på sin roll och vilket innehåll, vilka dilemman och prioriteringar de står inför. Resultatet av deltagarnas beskrivning delades in i fyra olika idealtyper, där rollen som “brandsläckare” var den största och mest

beskrivande delen i studien (Arntzen et al., 2019). Studien betonar, likt det som

framkommer i vår studie, att tiden är en begränsad resurs med långa väntelistor. Detta kan inge dåligt samvete över att behöva prioritera bort och inte kunna hjälpa alla i den mån det skulle behövas, bland annat äldre ensamma som är i behov av stöd till social aktivering. Eftersom arbetsterapeuter inom hemsjukvården enligt informanterna inte har möjlighet att prioritera sociala aktiviteter, skulle detta därför behöva omvärderas för att kunna minska ensamheten bland äldre. Framförallt i prognosen med en ökning av antalet äldre personer (Landeiro et al., 2017) och även ett ökat antal ensamma äldre (Socialstyrelsen, 2020a). Precis som Levasseur et al. (2010) beskriver det, innehåller ett hälsosamt och

tillfredsställande åldrande att få vara socialt deltagande i samhället. Därav bör just social delaktighet vara en del av målbilden i insatserna som arbetsterapeuter utför, med tanke på att professionen arbetar med målgruppen äldre personer och har möjlighet att

upptäcka och förebygga ensamhet (Chana et al., 2016).

Informanterna beskriver sina arbetsuppgifter i dagens läge som centrerade kring främst hembesök för anpassningar av fysisk miljö och hjälpmedelsförskrivning. Gahnström et al. (2000) menar att dessa uppgifter en viktig del i arbetsterapeuters kompetens. Däremot utgörs kompetensen av fler komponenter också, där till exempel social delaktighet bör vara en del av den arbetsterapeutiska domänen (Piškur, 2013). Något som framkom i vår studie var resonemanget att arbetsterapeuter indirekt arbetar med social delaktighet genom exempelvis bostadsanpassningar. Informanterna menar på att arbetsterapeuter främjar den sociala delaktigheten genom att tillgodose behovet av att förflytta sig in och ut ur sitt hem. I en litteraturöversikt av Berger et al. (2013) bekräftas det att social delaktighet kan främjas genom att göra vissa anpassningar i hemmiljön om klienterna till exempel har dålig syn. Däremot kan vi som författare fundera över varför det enbart är personlig vård och

förflyttning som tillgodoses av kommunala arbetsterapeuter i deras uppdrag och inte något mer. Precis som Radomski (1995) beskriver det består livet av mer än att enbart klara av vardagliga aktiviteter som på- och avklädning självständigt. Kärnan inom den

I resultatet uttrycker samtliga informanter en önskan om att arbetssituationen ska

förändras för att kunna utveckla mer arbete som fokuserar på att minska ensamhet och öka social delaktighet. Mer tid, mer resurser, fler anställda och mer samverkan med andra professioner är bara några få saker informanterna nämner som viktiga om den förändringen ska kunna ske. Förutom detta har informanterna även egna tankar och idéer på vad som skulle kunna förbättras. Att få fortsätta utveckla sin yrkeskompetens genom utbildning var ett av förslagen. Ett område som informanterna uttryckte att de behöver få mer kunskap inom är digital teknik och digitala hjälpmedel. I kompetensbeskrivningen för

arbetsterapeuter (Sveriges Arbetsterapeuter, 2018) beskrivs det hur professionen bör besitta en digital kompetens för att kunna synliggöra möjligheter och eventuella risker som kan uppstå i klientens förmåga att delta i aktiviteter på både individ- och samhällsnivå. Här kan vi som författare se ensamhet som en av dessa eventuella risker, medan vi också kan se digital teknik som en av nycklarna till att öka förmågan att kunna vara socialt delaktig. Interventionsstudier som gjorts genom att implementera digitala insatser för att öka social delaktighet har visat sig minska ensamhet hos äldre (Larsson et al., 2016; Zamir et al., 2018). I en interventionsstudie av Zamir et al. (2018) implementerades videosamtal som insats för att minska ensamhet bland äldre. Resultatet visade att de äldre som deltog uppskattade att kunna hålla kontakten bättre med sin familj genom videosamtalen. Däremot visade studiens resultat att brister i kunskap om hantering av teknik bland både personal och de äldre kunde vara en negativ faktor i den valda insatsen (Zamir et al., 2018). I liknelse med informanterna i vår studie, kan det förstås att ökad kunskap kring digital teknik behövs för att kunna tillgodose äldres behov av social delaktighet. Studien av Zamir et al. (2018) stryker även att det också krävs utbildning för att kunna tillgodose detta på ett bra sätt.

Metoddiskussion

Eftersom önskan med denna studie var att få en djupare förståelse inom valt ämnesområde, ansågs det lämpligast att använda kvalitativ innehållsanalys beskriven av Graneheim och Lundman (2004) som analysmetod. Kvalitativ innehållsanalys är passande när syftet är att fånga informanternas egna upplevelser och erfarenheter (Graneheim & Lundman, 2004). Som författare till forskningsstudier är det viktigt att vidta olika åtgärder för att uppnå trovärdighet i resultatet, där begreppet trovärdighet handlar om hur pass mycket

verksamheter, vilket har genererat en viss grad av förförståelse för arbetsterapeuters arbete i kommunen. Förförståelsen synliggörs framförallt i intervjuguiden där frågor med

tillhörande exempel har baserats på författarnas egna erfarenheter och som därigenom kan uppfattas som generella och abstrakta påståenden (Malterud, 2014). Författarna utformade öppna frågor kring valt ämnesområde och tillät informanterna att berätta utifrån sitt perspektiv och sina erfarenheter i första hand. Exemplen som tillkommer i intervjuguiden utformades som ett stöd för författarna om informanterna inte upplevdes förstå frågorna. Ett exempel som finns med i intervjuguiden avseende tid- och resursbegränsningar kan tolkas som ledande, eftersom liknande svar finns med i resultatet (Se bilaga 2). Författarna behövde dock inte använda sig av exemplet då informanterna själva uttryckte det i

intervjuerna. Författarna kan dock inte ses som helt oberoende av det framkomna resultatet, eftersom dem i egenskap av forskare är medskapare av texten (Graneheim & Lundman, 2004).

Informanterna bestod av legitimerade arbetsterapeuter, alla verksamma inom kommunal verksamhet med uppdrag mot målgruppen äldre personer. Vid rekryteringen av

arbetsterapeuter till studien valdes på förhand ett antal kommuner ut, genom ett strategiskt bekvämlighetsurval. Urvalsmetoden är lämplig för att i största mån kunna samla in data med hög relevans för syftet och problemformuleringen, med en tillhörande risk att det kan medföra ett för homogent datamaterial. Då syftet med kvalitativ innehållsanalys är att beskriva variationer, har författarna till studien valt att inkludera både kvinnor och män i olika åldrar, med stor variation på yrkeserfarenhet. Detta ökar möjligheten att få olika erfarenheter belysta inom valt område (Graneheim & Lundman, 2004).

Informanterna intervjuades över telefon, en på förhand vald metod då rådande pandemi annars skulle ha försvårat att intervjua informanterna genom ett personligt möte. Att genomföra intervjuerna över telefon kan ha begränsat den personliga kontakten mellan intervjuare och informant, som enligt Bryman (2018) stärks genom att uppfatta reaktioner och kroppsspråk i ett personligt möte med informanten. Däremot möjliggjorde denna intervjumetod en större geografisk spridning av olika kommuner som informanterna

I kvalitativ innehållsanalys finns möjligheten att analysera materialet utifrån olika

tolkningsnivåer - hög och låg grad av tolkning. I denna studie har författarna valt att hålla sig till en låg grad av tolkning, det vill säga textnära och konkret. Av den anledningen beskrivs enbart kategorier i analysen och inte en högre tolkningsgrad med teman. Eftersom en hög grad av tolkning kräver mer tid och en högre analytisk förmåga, valdes det bort i denna studie (Graneheim & Lundman, 2004). Vad gäller tillförlitlighet har den här studien sina styrkor och svagheter. Båda författarna har suttit som intervjuare samt observatör, vilket kan ha medfört att informanterna fått olika uppföljningsfrågor i intervjuerna. Däremot kan skillnaden i intervjufrågorna också ha ökat möjligheten att fånga upp olika variationer hos informanterna (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna har utöver detta ordagrant transkriberat, läst igenom, genomfört analysen, samt reflekterat och diskuterat resultatet i studien gemensamt, vilket i sin tur ökar tillförlitligheten i studien. Det som kan ha påverkat studiens tillförlitlighet och kvalitet negativt är att författarna inför studiens genomförande inte hade någon tidigare erfarenhet av att genomföra intervjustudier.

Enligt Graneheim och Lundman (2004) handlar överförbarheten om hur pass mycket resultatet i en studie kan överföras till andra grupper och kontexter genom att tydligt beskriva studiens upplägg. Författarna har i denna studie försökt beskriva urval, informanter, datainsamling och analysering av materialet så noggrant de kan utifrån studiens förutsättningar. Däremot skulle informanterna kunna beskrivas än tydligare för att öka överförbarheten, men med respekt för informanternas anonymitet anser författarna inte detta som lämpligt. Det som talar för att studien är överförbar på andra arbetsterapeuter är variationen av ålder, kön, yrkeserfarenhet och geografiskt område bland informanterna. Antalet informanter i studien är däremot litet, vilket påverkar studiens överförbarhet till andra grupper (Olsson och Sörensen, 2011). Följaktligen får läsaren avgöra studiens överförbarhet (Graneheim & Lundman, 2004).

Slutsats

Sammanfattningsvis visade resultatet i den här intervjustudien att det idag inte finns någon rutin för arbetsterapeuter vad gäller kartläggning eller insatser inriktat mot social

kunna möjliggöra aktivitet och delaktighet kan nyttjas bättre än vad det gör idag vad gäller arbetet med ensamma äldre. Författarna erfar att arbetsterapeuter inom kommunal

verksamhet har en unik position i mötet med klienter, eftersom de möter klienterna i deras egen hemmiljö. Arbetsterapeuter kan ofta komma in som en första insats, vilket också utgör ett tillfälle där ensamhet kan uppmärksammas och bemötas i ett tidigt skede. Arbetsterapeuter har utifrån studiens resultat en viktig roll i framtiden med att möta den ökade mängden äldre i befolkningen, där ett aktivitetsfokus som bidrar till social

delaktighet bör ingå i det arbetsterapeutiska uppdraget. Arbetsterapeutens roll i arbetet för att minska ensamhet bör därför uppmärksammas, utvecklas och nyttjas på ett bättre sätt. Då detta är en begränsad studie, föreslås vidare forskning kring ämnet arbetsterapi och social delaktighet. Mer forskning behövs för att kunna stärka evidensen kring vad arbetsterapeuter kan bistå med gällande social delaktighet.

Tillkännagivande

Referenser

Arntzen, C., Sveen, U., Hagby, C., Bonsaksen, T., Dolva, A.-S., & Horghagen, S. (2019). Community-based occupational therapy in Norway: Content, dilemmas, and priorities. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 26(5), 371-381. https://doi.org/10.1080/11038128.2018.1548647

Berger, S., McAteer, J., Schreier, K., & Kaldenberg, J. (2013). Occupational Therapy Interventions to Improve Leisure and Social Participation for Older Adults With Low Vision: A Systematic Review. American Journal of Occupational Therapy,

67(3), 303-311. https://doi.org/10.5014/ajot.2013.005447

Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder. Liber.

Chana, R., Marshall, P., & Harley, C. (2016). The role of the intermediate care team in detecting and responding to loneliness in older clients. British Journal of

Community Nursing, 21(6), 292-298. https://doi.org/10.12968/bjcn.2016.21.6.292

Dahlberg, L., Frank, A., Lennartsson C., McKee, K., Naseer, M., & Rehnberg, J. (2020).

Ensamhet bland äldre personer i Norden [Elektronisk resurs]. Nordisk Ministerråd.

https://pub.norden.org/temanord2020-517/#27954

Dahlberg, L., & McKee, K. J. (2014). Correlates of social and emotional loneliness in older people: evidence from an English community study. Aging & Mental Health,

18(4), 504-514. https://doi.org/10.1080/13607863.2013.856863

Donnelly, C. A., Brenchley, C. L., Crawford, C. N., & Letts, L. J. (2014). The emerging role of occupational therapy in primary care: Le nouveau rôle de l’ergothérapie dans les soins primaires. Canadian Journal of Occupational Therapy, 81(1), 51-61. https://doi.org/10.1177/0008417414520683

Fakoya, O. A., McCorry, N. K., & Donnelly, M. (2020). Loneliness and social isolation interventions for older adults: a scoping review of reviews. BMC Public Health,

20(1), 129. https://doi.org/10.1186/s12889-020-8251-6

Folkhälsomyndigheten. (2019). Äldre - psykisk hälsa. Folkhälsomyndigheten. Retrieved 2020-11-19 from

https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/aldre--psykisk-halsa/

Gahnström-Strandqvist, K., Tham, K., Josephsson, S., & Borell, L. (2000). Actions of competence in occupational therapy practice: a phenomenological study of practice in narrative form. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 7(1), 15-25. https://doi.org/10.1080/110381200443580

Gardiner, C., Geldenhuys, G., & Gott, M. (2018). Interventions to reduce social isolation and loneliness among older people: an integrative review. Health Soc Care

Community, 26(2), 147-157. https://doi.org/10.1111/hsc.12367

Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education

Landeiro, F., Barrows, P., Nuttall Musson, E., Gray, A. M., & Leal, J. (2017). Reducing social isolation and loneliness in older people: a systematic review protocol. BMJ

Open, 7(5), e013778. https://doi.org/10.1136/bmjopen-2016-013778

Larsson, E., Padyab, M., Larsson-Lund, M., & Nilsson, I. (2016). Effects of a social internet-based intervention programme for older adults: An explorative randomised crossover study. British Journal of Occupational Therapy, 79(10), 629-636.

https://doi.org/10.1177/0308022616641701

Levasseur, M., Richard, L., Gauvin, L., & Raymond, E. (2010). Inventory and analysis of definitions of social participation found in the aging literature: proposed taxonomy of social activities. Soc Sci Med, 71(12), 2141-2149.

https://doi.org/10.1016/j.socscimed.2010.09.041

Malterud, K. (2014). Kvalitativa metoder i medicinsk forskning: En introduktion. Studentlitteratur AB.

Nilsson, I., Häggström Lundevaller, E., & Fisher, A. G. (2017). The Reationship between Engagement in Leisure Activities and Self-Rated Health in Later Life. Activities,

Adaptation & Aging, 41(2), 175-190.

https://doi.org/10.1080/01924788.2017.1306384

Nilsson, I., Löfgren, B., Fisher, A. G., & Bernspång, B. (2006). Focus on leisure repertoire in the oldest old: the umeå 85+ study. Journal of Applied Gerontology, 25(5), 391-405. https://doi.org/10.1177/0733464806292861

Nyqvist, F., Cattan, M., Conradsson, M., Näsman, M., & Gustafsson, Y. (2017). Prevalence of loneliness over ten years among the oldest old. Scand J Public

Health, 45(4), 411-418. https://doi.org/10.1177/1403494817697511

O'Rourke, H. M., Collins, L., & Sidani, S. (2018). Interventions to address social connectedness and loneliness for older adults: a scoping review. BMC Geriatr,

18(1), 214. https://doi.org/10.1186/s12877-018-0897-x

Olsson, H., & Sörensen, S. (2011). Forskningsprocessen

Kvalitativa och kvantitativa perspektiv. Liber AB.

Piškur, B. (2013). Social participation: redesign of education, research, and practice in occupational therapy*. Scand J Occup Ther, 20(1), 2-8.

https://doi.org/10.3109/11038128.2012.744093

Polatajko, H. J., Backman, C., Baptiste, S., Davis, J., Eftekhar, P., Harvey, A., Jarman, J., Krupa, T., Lin, N., Pentland, W., Laliberte Rudman, D., Shaw, L., Amoroso, B., & Connor-Schisler, A. (2013). Human occupation in context. In E. A. Townsend & H. J. Polatajko (Eds.), Enabling Occupation II: Advancing an occupational therapy

vision for health, well-being, & justice through occupation (Second Edition ed., pp.

37-61). CAOT Publications ACE.

Medical Advisory Secretariat. (2008) Social isolation in community-dwelling seniors: an evidence-based analysis. Ont Health Technol Assess Ser, 8(5), 1-49.

Socialstyrelsen. (2019). Kommunalt finansierad hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2020a). Vad tycker de äldre om äldreomsorgen, 2020? Socialstyrelsen.

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2020-9-6901.pdf

Socialstyrelsen. (2020b). Vård och omsorg om äldre - Lägesrapport 2020. Socialstyrelsen.

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint- dokument/artikelkatalog/ovrigt/2020-3-

6603.pdf?fbclid=IwAR2ltDG45PtyQ9DGS-7zQvkfznxhBA8dLOXGK_0hYd7xgJZHerk-yOkX2e0

Solman, B., & Clouston, T. (2016). Occupational therapy and the therapeutic use of self.

British Journal of Occupational Therapy, 79(8), 514-516.

https://doi.org/10.1177/0308022616638675

Sveriges Arbetsterapeuter. (2018). Kompetensbeskrivningar för arbetsterapeuter. S. arbetsterapeuter.

https://www.arbetsterapeuterna.se/media/1666/kompetensbeskrivningar-foer-

arbetsterapeuter-2018.pdf?fbclid=IwAR0wJW2sxHNKJnGUMcpa0UYJGVTA9BnnOyDLJ5kc_oje TlJ_CbATcuGWc7s

Sveriges Kommuner och Regioner. (2020). Särskilt boende för äldre (SÄBO). Sveriges Kommuner och Regioner. Retrieved 2020-11-19 from

https://skr.se/integrationsocialomsorg/socialomsorg/aldre/sarskiltboendealdre.2819 3.html

Taylor, R. R. (2008). The Intentional Relationship: Occupational Therapy and Use of Self. F.A. DAVIS COMPANY.

Tomstad, S., Dale, B., Sundsli, K., Sævareid, H. I., & Söderhamn, U. (2017). Who often feels lonely? A cross-sectional study about loneliness and its related factors among older home-dwelling people. International Journal of Older People Nursing, 12(4), n/a-N.PAG. https://doi.org/10.1111/opn.12162

Turcotte, P.-L., Carrier, A., & Levasseur, M. (2019). Community-based participatory research remodelling occupational therapy to foster older adults' social

participation. Canadian Journal of Occupational Therapy, 86(4), 262-276. https://doi.org/10.1177/0008417419832338

Wood, R., Fortune, T., & McKinstry, C. (2013). Perspectives of occupational therapists working in primary health promotion. Australian Occupational Therapy Journal,

Zamir, S., Hennessy, C. H., Taylor, A. H., & Jones, R. B. (2018). Video-calls to reduce loneliness and social isolation within care environments for older people: an implementation study using collaborative action research. BMC Geriatrics, 18(1), 1-1. https://doi.org/10.1186/s12877-018-0746-y

Zingmark, M., Fisher, A. G., Rocklöv, J., & Nilsson, I. (2014). Occupation-focused interventions for well older people: An exploratory randomized controlled trial.

Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 21(6), 447-457.

Informationsbrev (Bilaga 1)

Till dig som är arbetsterapeut inom kommunal verksamhet –

Information och förfrågan om deltagande i intervjustudie

Äldre personer, särskilt personer som lever på äldreboenden eller med stöd av hemtjänst, upplever enligt rapporter att de inte känner sig nöjd med de aktiviteter som de kan delta i och känner ensamhet i stor utsträckning. Arbetsterapeuten har kompetens att stödja social delaktighet genom aktivitet och har därmed också en möjlighet att minska upplevd ensamhet bland dessa äldre.

Tyvärr finns inte så mycket beskrivet om hur arbetsterapeuter arbetar med området att öka social delaktighet för att minska ensamhet. Med den här studien som du inbjuds till vill därför vi öka kunskapen om detta. I studien, som är vår kandidatuppsats, är vi intresserade av att öka kunskapen om hur arbetsterapeutisk kompetens används inom kommunal verksamhet för att stödja social delaktighet och minska ensamhet bland äldre.

Du som är kommunal arbetsterapeut i xxxx kommun tillfrågas om att delta i denna intervjustudie. Om du är intresserad av att delta skulle vi vilja att du kontaktar oss via e-post eller telefon. Det är helt frivilligt att medverka i studien och du kan när som helst avbryta din medverkan utan närmare motivering. Att medverka i studien innebär att du via en intervju får öppna frågor, som syftar till att du kan dela med dig av dina

erfarenheter och berätta hur du utifrån din kompetens arbetar för att främja social delaktighet och minska ensamhet bland äldre klienter.

Intervjuerna genomförs online, där en länk med inbjudan till en videobaserad intervju skickas ut till dig via e-post. Intervjun kan även genomföras via telefon om det föredras. Intervjuerna beräknas ta 30-60 minuter och planeras att genomföras under vecka 44-45 på överenskommen tidpunkt. Intervjuerna kommer att spelas in i syfte att kunna

bearbeta materialet i efterhand.

Materialet i intervjuerna kommer hanteras och behandlas konfidentiellt och förvaras så att ingen obehörig kommer att ta del av det. Du som deltagare i studien och din

arbetsplats kommer inte kunna identidieras i examensarbetet. Det färdiga resultatet av examensarbetet kommer vara tillgängligt att ta del av i Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA.

Vi som genomför intervjustudien heter Tina Mårtz och Sandra Vestin, och studerar Arbetsterapeutprogrammet på Umeå Universitet. Har du frågor eller funderingar får du gärna höra av dig till oss.

Studerande: Handledare:

Tina Mårtz Professor i arbetsterapi vid Umeå Universitet

tima0020@student.umu.se Ingeborg Nilsson

076-1463916 090-786 61 33

Sandra Vestin ingeborg.nilsson@umu.se

Intervjuguide (Bilaga 2)

Bakgrundfrågor:

Vi tänkte börja med att ställa lite bakgrundfrågor för att förstå vart du jobbar och hur du jobbar som kommunal arbetsterapeut, innan vi går in på själva huvudintervjun…

• Var genomförde du din utbildning till arbetsterapeut? • När tog du examen i arbetsterapi?

• Hur länge har du arbetat som arbetsterapeut?

• Hur länge har du arbetat inom kommunal verksamhet?

• Har du uppdrag mot särskilt boende och/eller ordinärt boende som kommunal arbetsterapeut?

• Kan du beskriva vilket ditt uppdrag är som kommunal arbetsterapeut?

Huvudintervju med följdfrågor

Tema 1: Erfarenheter av att möta ensamhet hos klienter

o Hur då? Berätta/ge exempel. o Hur gjorde du då? Hur kändes det?

o Är det någon skillnad om dessa äldre befinner sig på ett särskilt boende eller i sitt ordinära boende?

• Hur skulle du bemöta en klient som upplevs vara ensam? o Är det något särskilt du tänker på när du bemöter?

• Tycker du att det är relevant för dig som arbetsterapeut att bemöta ensamhet

som en del av din arbetsuppgift?

o Om ja, hur?

o Om nej, finns det annan profession som är lämpad för detta?

(Exemeplvis om du bekräftar/erbjuder arbetsterapeutiskt stöd eller informerar om annan professions stöd)

Tema 2 - Social delaktighet

• Som arbetsterapeut har du kompetens att stödja social delaktighet genom

aktivitet, är denna kompetens något du får utrymme för att använda som kommunal arbetsterapeut i uppdragen med dina klienter?

o Om ja, hur? Ge gärna ett exempel. o Om nej, varför inte?

• Hur tänker du att du jobbar med social delaktighet genom aktivitet tillsammans

med dina äldre klienter?

Alternativt…

• Hur tänker du att en arbetsterapeut skulle kunna stödja social delaktighet

genom aktivitet hos klienter som upplevs ensamma?

o Kan du ge ett exempel/utveckla på vad detta skulle kunna vara för stöd?

(Exempelvis gruppaktiviteter på särskilda boenden)

• Vilken effekt tror du att det skulle ge om arbetsterapeuter skulle kartlägga social

delaktighet hos klienter som en del av sitt uppdrag?

Tema 3 - Egna tankar om arbetssätt

• Utifrån din arbetsplats, kan du berätta om utmaningar du ser i att stödja social

deaktighet hos klienter ni möter?

• Om du fick bestämma fritt, hur skulle du önska att du kunde arbeta som

arbetsterapeut för att främja social delaktighet hos ensamma äldre?

Finns det något du skulle vilja förändra i ditt arbetssätt, som skulle kunna främja social delaktighet hos ensamma äldre klienter?

(Exempelvis arbeta mer efter modeller, använda mer instrument och metoder som tar upp social delaktighet. Kanske introducera/utbilda äldre att använda digitala hjälpmedel? Få mer utbildning som arbetsterapeut för att hålla sig ajour)

• Vilka hinder/problem skulle kunna uppstå för att detta arbetssätt ska bli

genomförbart?

(Exempelvis en resursfråga? Tiden finns inte? Mer utbildning krävs?)

• Hur kan du möjliggöra att detta arbetssätt kan användas i praktiken?

(Exempelvis diskutera och lyfta dessa tankar/idéer med kollegor och chef?)