Domen som fälls om den döde: Arkeologiska och ideologiska förhållningssätt till Skandinaviens yngre järnålder

Institutionen för arkeologi och antik historia

Domen som fälls om den döde

Arkeologiska och ideologiska förhållningssätt till Skandinaviens yngre järnålder

Fredrik Gahm

Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2018 Handledare: Charlotte Hedenstierna-Jonson Campus Engelska Parken

Abstract

Gahm, F. 2018. Domen som fälls om den döde: Arkeologiska och ideologiska förhållningssätt till Skandinaviens yngre järnålder

Gahm, F. 2018. The judgement on each one dead: Archaeological and ideological approaches to Iron Age Scandinavia

This thesis deals with the image of the Vikings. I wish to investigate how this image came to being during the 19^th and early 20^th century and give examples of how the Viking age was approached archaeologically during this time period. In addition to this, I discuss the image of the Vikings in relation to concepts such as nationalism, Scandinavian identity and how we use history. The aim is to contribute to the discourse about ideology in relation to history. I wish to raise awareness about how we use history and how our evaluation of the past, in this case the Viking age, affects our perception of the past and the present.

I have chosen three archaeological sites in order to exemplify how archaeologists have approached the Viking age, and how archaeology can be linked to ideology. These sites are Old Uppsala and Birka in Sweden, and Hedeby in present-day Germany. In addition to this, I also discuss what role the Viking age played in the 19^th century world of ideas. I read and analyse publications on the topic from different time periods and contexts. The theories used are those of Stefan Bohman, Benedict Anderson and Lise Nordenborg Myhre on nationalism and its symbolism. The discussion is also based on Evert Baudou’s theories on archaeological interpretations, as well as the theoretical framework characteristic of the 19^th century, culture- historical archaeology.

The Viking age played an important part in shaping a Scandinavian identity, particularly in Sweden. The loss of Finland to Russia in 1809 created a need of a new identity. In the wake of this, as well as deepened relations to Norwegians and Danes, a new ideology called scandinavism was formed with the Viking age at centre. Later, the Iron Age was of significance when the German Nazi regime needed to legitimise their policies and ideology. The excavations at Hedeby mirror the Nazi ideology, but the Swedish sites have also proven to have connections to nationalism, both at the time of excavation but also in the form of interpretation.

I base my analysis on the phenomena explanation, consolidation and rejection in order to establish how the past can be used in defining the present in relation to the past. I discuss how the past is used to define the present, ourselves and our society and how it is can be used in a nationalistic setting.

Keywords: Vikings, Scandinavia, identity, nationalism, Nazism, ideology, culture-historical archaeology, interpretations, use of history

Kandidatuppsats i arkeologi 15 hp.

Handledare: Charlotte Hedenstierna-Jonson. Ventilerad 2018-05-24 och godkänd 2018-06-07.

© Fredrik Gahm

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden.

Tack

Jag vill tacka familj, vänner och institutionspersonal för stöd och råd inte bara under skrivandet av uppsatsen, utan under hela utbildningen. Ett särskilt varmt tack riktas förstås till min handledare Charlotte Hedenstierna-Jonson för hennes förträffliga handledning under hela skrivprocessen.

Innehåll

1. Inledning ... 1

1.1 Undersökningens syfte och frågeställningar ... 1

1.2 Teori ... 2

1.2.1 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi ... 2

1.2.2 Nationalismen och dess mekanismer ... 3

1.2.3 Arkeologins tolkningar och sociohistoriska kontext ... 4

1.3 Metod och material ... 5

1.4 Bakgrund ... 6

2. Presentation ... 8

2.1. Yngre järnålderns plats i idévärlden ... 8

2.1.1. 1600-talet: Maktanspråk och fornminnen ... 8

2.1.2. 1800-talet: Identitetskris och nationalromantik ... 8

2.1.3. Det tidiga 1900-talet... 10

2.2. Arkeologiska perspektiv: Gamla Uppsala och fenomenet gravhögar ... 10

2.3. Arkeologiska perspektiv: Birka ... 11

2.4. Arkeologiska perspektiv: Hedeby och Tyskland ... 12

3. Diskussion ... 14

3.1. Analys ... 14

3.1.1. Historiebruk och historien som efterkonstruktion ... 14

3.1.2. Arkeologins roll ... 15

3.1.3. Vikingens symbolvärde ... 17

3.2. Sammanfattning och framtida forskning ... 18

4. Bibliografi ... 20

4.1. Litteratur ... 20

4.2. Elektroniska resurser ... 21

1

1. Inledning

Vid sexton års ålder jag vikingen slog, Som skälde mig skägglös och vek.

Jag sjökonung blef – öfver vattnen drog Uti härnadens blodiga lek.

Jag landgång gjorde, vann borgar och slott Och med mina kämpar om rofvet drog lott Uppå hafvet.

Ur Vikingen av Erik Gustaf Geijer (1783–1847).

Säg ordet ”viking” och många kommer att föreställa sig barbariska sjöfarare och plundrare med horn på hjälmarna. Denna bild av järnålderns nordbor har varit fastslagen sedan länge och, trots att den börjar utmanas, reproduceras den än idag. I denna uppsats vill jag gå tillbaka till ursprunget till denna uppfattning. Jag vill ta reda på under vilka omständigheter vikingen som vi känner honom idag skapades, hur han bidragit till att forma en skandinavisk identitet och hur han hör ihop med arkeologi, nationalism och historiebruk.

1.1 Undersökningens syfte och frågeställningar

Det primära syftet med denna undersökning är att utifrån tre exempel kartlägga olika historiska förhållningssätt och attityder gentemot den yngre järnåldern i Skandinavien, företrädelsevis de perioder som kallas vendeltid och vikingatid, ca. 550–1050 e.Kr. I ett vidare perspektiv är förhoppningen att bidra till breddad förståelse för vikingatiden som ideologisk konstruktion, hur man i en arkeologisk kontext närmat sig den yngre järnåldern på teoretiska såväl som metodologiska plan samt vilken roll denna tidsperiod spelat i samhällsdiskurs och mentalitet.

De frågeställningar som besvaras i denna undersökning är följande:

❖ Hur växte bilden av vikingen fram under 1800-talet samt den första halvan av 1900- talet?

❖ Hur valde man att angripa denna tidsperiod arkeologiskt, sett till syfte och teori?

❖ Hur har arkeologin inkorporerats i samhällsdiskursen och vilka kopplingar har järnåldern till fenomenen nationalism, skandinavisk identitet och historiebruk?

Den yngre järnåldern, framför allt vikingatiden, har historiskt sett spelat en stark roll i skapandet av en nationsuppfattning och nationalkänsla i Skandinavien. Ända sedan antikvarianismen (se avsnitt 2.1.1.) under 1600-talet har denna tidsperiod varit högintressant i en rad olika syften och spelat en nyckelroll inom flera idéströmningar, exempelvis rudbeckianism och göticism (se

2

avsnitt 2.1.1.). 1800-talets nationalistiska tänkare tog fasta på vikingatiden och många av de stereotyper och uppfattningar vi har om vikingatiden och vikingarna idag är seglivade konstruktioner härrörande från 1800-talets nationalromantik. Från 1930-talet och framåt har vikingatiden även haft en framstående position i det nationalsocialistiska tankegodset både i Sverige och utomlands.

I förlängningen blir syftet med min undersökning att kartlägga och försöka dissekera den ideologiska laddning vikingatiden tillskrivits historiskt. I uppsatsen diskuteras historiebruk och arkeologins roll som länk mellan det förflutna och rådande ontologier. Arkeologi som disciplin står i ständig kontakt och dialog med samhället och samhällsdebatten i stort. Genom att dra paralleller mellan arkeologi och den rådande tidsandan vill jag bidra till ökad medvetenhet kring det värde vi lägger i yngre järnåldern i vår uppfattning om historien och de samband som finns mellan historien och ideologi. Med uppsatsen vill jag bidra till att skapa förståelse för hur man i historien värderat tidigare tidsepoker samt hur historien använts i exempelvis politiska syften.

Ett medvetet förhållningssätt till dessa fenomen är viktigt i dagens samhälle präglat av intensiva informationsflöden.

1.2 Teori

I detta avsnitt kommer jag mer i detalj gå in på hur arkeologin såg ut kring förra sekelskiftet, nationalism samt arkeologiska tolkningar. Dessa teoretiska ramverk har jag valt för att få breddad förståelse för den arkeologiska diskurs som rådde vid den valda perioden samt på vilka fundament diskursen vilar och hur den underbyggs och förstås. En genomgång av nationalismens mekanismer och kännetecken förestår också eftersom nationalism är ett genomgående tema i denna uppsats.

1.2.1 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi

Det var kring 1800-talets mitt som arkeologin kom att växa fram som en självständig disciplin, skild från antikvarianismen (se avsnitt 2.1.1) som rått tidigare. Rön som kom att bli fundamentala i arkeologins barndom var t.ex. lanseringen av treperiodssystemet och relativa dateringsmetoder samt forskningen om paleolitiska kontexter som kom att förlänga människans historia bakåt. Speciellt det sistnämnda låg rätt i tiden med tanke på den pågående debatten kring människans ursprung och Charles Darwins Om arternas uppkomst som väckte uppståndelse när den släpptes 1859 (Trigger 2006:121). Redan två år tidigare hade Herbert Spencer fört fram sina teorier kring samhällenas evolution, där han menade att förmågan till utveckling fanns inneboende hos människan (Persson 1999:669).

Efterhand fick dock det evolutionistiska tänkandet inom arkeologi ge vika något. Detta gick hand i hand med ett minskat förtroende för de teknologiska landvinningarna och deras nytta.

Istället växte den kulturhistoriska arkeologin fram som ett dominerande paradigm. Korologiska skillnader i det arkeologiska materialet, och på ett bredare plan nationalistiska och rentav rasistiska idéer fick som konsekvens att etnicitet sågs som en avgörande faktor i skapandet av mänskliga kulturer. Arkeologin blev en beståndsdel i det kitt som ville skapa samhörighet inom nationen, samtidigt som sociala orosmoment skylldes på andra nationer. Likt social- evolutionisterna menade anhängarna till den nya skolan att nyckelfaktorer i den kulturella utvecklingen var diffusion och migration. Däremot menade man att självständig utveckling, en

”trappa” uppåt från det primitiva till det civiliserade, inte kunde förklara detta fenomen.

Tvärtom menade man att det mänskliga beteendet var biologiskt betingat och att förändring därmed stred mot naturen och var skadligt (Persson 1999:670; Trigger 2006:211, 217f).

3

Den kulturhistoriska arkeologin fick genomslag även i Skandinavien. Det som bedömdes som intressant var den politiska historian i form av kungar, vilka folkgrupper som befolkade de olika landsdelarna och det slutliga enandet under ett styre. Forntida monument och artefakter kunde få status som nationalklenoder. Den danske arkeologen Jens Jacob Worsaae menade att dessa, tillsammans med de skatter som erövrades i plundringståg och de svärd som ”gjorde danskarna respekterade och fruktade”, gjorde historien greppbar för danskarna och stärkte banden till fosterlandet. Dessutom illustrerade föremålen och monumenten sagorna, menade han.

Tongångarna var liknande i Sverige. Hans Hildebrand släppte 1866 sin avhandling Svenska folket under hednatiden. Där diskuteras hur folkgrupperna götar och svear i vågor invaderade östra Skandinavien och därefter kämpade om makten. Grupperna kunde särskiljas tack vare sin materiella kultur och det är svearna som är våra förfäder, hette det i avhandlingen (Svanberg 2003:40f).

Begreppet ”viking” fick sitt stora genombrott på 1870-talet och under samma tid utkom ett antal verk av Oscar Montelius på temat. Även här låg fokus på de olika folkgrupperna, och det talades om ”järnålderns svenskar”. I den tredje utgåvan av Sveriges historia till våra dagar lades en stor mängd material från ’Ynglingasagan’ till och plundringståg och kristnande var högintressanta ämnen (Svanberg 2003:42f).

I spåren av de allt starkare nationalistiska strömningarna växte den nazistiska ideologin fram.

Den nazistiska arkeologin krockade med den socialevolutionistiska i det att kulturer inte värderades i hur långt framskriden deras evolution var. Germanerna var överlägsna på grund av att deras ras var ”ren” och inte hade fallit offer för rasblandningens förfall (Persson 1999:670).

En arkeolog som kom att få stort inflytande över den nazistiska arkeologin var Gustaf Kossinna.

Han lät sin patriotism återspeglas i sina teorier som han bland annat lade fram i verk som Die Herkunft der Germanen. Kossinna glorifierade den tyska historien och anklagade landsmän inom klassisk arkeologi och egyptologi för bristande fosterlandskärlek (Trigger 2006:235f).

Han menade bland annat att ras var en definierande faktor i mänsklig kultur på samma sätt som den avgjorde mänskligt beteende, samt att de första indoeuropéerna tillhörde den blonda, långskalliga ariska rasen. Kossinnas teorier kom att få stort genomslag när nazisterna väl tagit makten, och lades till i läroplanen. Hans anhängare fick framstående positioner medan politiskt och etniskt misshagliga arkeologer sparkades. Nazisterna ville med arkeologin bekräfta sina ståndpunkter och germanska myter. Adolf Hitler själv uppges ha uttryckt visst missnöje med hur arkeologin utformades; germanerna framstod som primitiva i skuggan av de klassiska medelhavskulturerna som han hyste djup beundran för (Trigger 2006:237, 240f).

1.2.2 Nationalismen och dess mekanismer

Stefan Bohman, fil. dr. i etnologi och docent i museologi, tar upp flera exempel för att förklara nationalismens uppkomst och roll i samhället. Han menar att ett av nationalismens främsta syften är att förena en grupp människor mot upplevda inre och yttre hot. Till de yttre hoten hör till exempel krig mot främmande makt och till de inre exempelvis arbetarrörelsens strävan efter en proletariatets international. Både Ernest Gellner och Benedict Anderson menade att det var industrialismen som gav upphov till nationalismen såsom vi känner den idag. Den industrialiserade, centralstyrda statsapparaten behövde ett homogent samhälle och en ny sorts samhörighet för att skapa sammanhållning och lojalitet i det nya sociala systemet. Släktskap och feodalism utbyttes mot nationalism (Bohman 1997:26f).

Bohman menar att en nation är en mental konstruktion, i kontrast till den administrativa konstruktionen stat. Han illustrerar detta med Hugh Seton-Watsons resonemang om att en nation existerar för att en grupp människor betraktar sig själva som en sådan. Vidare hävdar Bohman att nationalism är kopplat till så kallade identitetstermer snarare än administrativa

4

termer. Sociokulturella och mentala konstruktioner såsom landskap och hembygd ger en starkare nationalistisk genklang än län och kommun. På vilka fundament nationalismen byggs varierar över tid och rum. Under 1800-talet utgick nationalkänslan från exempelvis språk och ras, medan den i dagens USA i mångt och mycket är baserad på konstitutionen. Nationalismen kan också utgå ifrån sådant som delad religion, seder och mentalitet. Det viktiga är att hitta en gemensam nämnare, och Bohman menar att en nation är resultatet av val (Bohman 1997:23ff).

Bohman använder förlusten av Finland 1809 som ett exempel på en händelse som på allvar utlöst svensk nationalism. Han menar också att historia är en central faktor i skapandet av nationalism och för att definiera den egna gruppen kontra andra (Bohman 1997:29f).

Benedict Anderson menar att man ”uppfinner” nationer. Han betonar att nationer är imaginära såtillvida att medlemmar i en nation känner en inbördes samhörighet trots att de aldrig möts personligen. Han förstärker sin poäng med ett citat av Ernst Gellner: “Nationalism is not the awakening of nations to self-consciousness: it invents nations where they do not exist.”

(Anderson 2006:6).

Lise Nordenborg Myhre diskuterar arkeologins relation till visuell symbolik i nationalistisk propaganda. Hjulkorset, som förekommer på hällristningar, förekom på affischer signerade Nasjonal Samling (NS) i Norge. Svärd och andra vapen avbildades också flitigt. Överlag var bronsålder, vikingatid och medeltid de mest använda epokerna. Det arkeologiska materialet flyttades från sin vetenskapliga kontext till den politiska sfären där det fick en ny laddning.

Nordenborg Myhre menar att den mening vi tillskriver materiella spår från historien är efterhandskonstruktioner som baseras på rådande epistemologiska principer. I ett vetenskapligt sammanhang diskuteras konstruktionerna inom ramen för en kunskapsteoretisk apparat, medan politiska konstruktioner, såsom den nazistiska symboliken, alltid förstås utifrån de politiska villkor materialet ställs emot (Nordenborg Myhre 2001:70ff).

1.2.3 Arkeologins tolkningar och sociohistoriska kontext

Teorin är en bärande enhet inom arkeologin som forskningsfält. Hand i hand med teorin går tolkningen som kan baseras på en rad olika tillvägagångssätt, exempelvis analogier eller typologiska (jämförande) studier (Trigger 2006:225, 307). Dessutom bygger det arkeologiska tänkandet på vissa ideologiska och samhälleliga premisser. Arkeologin är, med andra ord, under påverkan av samhällsdiskursen och står i dialog med denna. Evert Baudou kallar dessa premisser för arkeologins förutsättningar och identifierar tre stycken:

• De filosofiska, vetenskapliga och politiska idéer som präglar samtiden,

• Hurdant arkeologin, utifrån de rådande förutsättningarna i samtiden, ter sig sett till teori, metod och praktik,

• Källmaterialets omfång och representativitet.

Således kan arkeologin som forskningsfält och dess utveckling placeras in i ett historiskt och socialt sammanhang. Arkeologins förutsättningar bildar tillsammans med dess drivkrafter och teori en triad som ligger till grund för arkeologins tolkningar. Begreppet tolkning har i sammanhanget två dimensioner, menar Baudou; dels de tolkningar som arkeologerna tillskriver det aktuella studiematerialet, dels hur dessa tolkningar förstås i efterhand (Baudou 2005:1f).

5

1.3 Metod och material

Denna undersökning blir en litteraturstudie om hur förhållandet till vikingatiden såg ut under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, samt hur man valt att förhålla sig till denna tidsperiod arkeologiskt och ideologiskt. Det hela går att koka ner till hur vi värderar forntiden och använder den som fundament i vårt förhållande till samtiden.

Uppsatsen kan delas in i två grundläggande delar; en idéhistorisk/vetenskapsteoretisk del och en arkeologisk del. I den idéhistoriska delen vill jag ringa in de vetenskapliga ontologier som rådde under 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi, med en mindre tillbakablick på 1600-talet. Denna period har valts eftersom den visat sig vara mycket formativ ifråga om attityderna mot vikingatiden. 1600-talet tas med eftersom det var då göticismen på allvar slog igenom, något som 1800-talets Götiska förbund svarade på under 1800-talet. Med den idéhistoriska delen av uppsatsen vill jag försöka fånga den generella tidsandan inom dels det arkeologiska vetenskapssamhället men också bilda mig en uppfattning om det gängse förhållningssättet gentemot vikingatiden. Med den arkeologiska delen vill jag kartlägga hur idéerna och attityderna konkretiserats och avspeglas i det arkeologiska studiet.

För att göra detta har jag valt ut tre stycken arkeologiska lokaler som alla har en koppling till yngre järnåldern. De tre platserna det rör sig om är Gamla Uppsala och Birka i Sverige samt Hedeby i det som idag är förbundslandet Schleswig-Holstein i nordligaste Tyskland. Dessa kan alla kännetecknas som tongivande centralplatser och alla tre har en lång forskningshistorik som sträcker sig tillbaks till den moderna arkeologins barndom under 1800-talet och i vissa fall ännu längre än så. Som vi kommer se var platserna högaktuella inom forskningen vid förra sekelskiftet. Därför bedömer jag dem som särskilt lämpliga när det kommer till att binda samman dem med den arkeologiska diskursen under tidigt 1800-tal och tidigt 1900-tal. Den långa och mångfacetterade forskningshistoriken erbjuder således ett tillfredsställande analysunderlag.

Dessa tre platser är förstås inte representativa för hela vikingatiden sett över vare sig tid eller rum. Vill man lyfta frågan i ett bredare, internationellt perspektiv skulle man exempelvis kunna skapa en större korologisk spridning på undersökningsobjekten. Vikingarna gjorde avtryck i stora delar av Europa och har rönt stort intresse internationellt. Dessutom rör det sig om tre stycken viktiga centralplatser där en av dem, Gamla Uppsala, har en mer eller mindre direkt koppling till de absoluta toppskikten i samhället, och de andra två har visst samband med kungamakten (se avsnitt 2.2, 2.3, 2.4). Men som ovan nämnt så bedömdes just högstatusmiljöer som högintressant inom 1800-talets arkeologiska diskurs. Vill man komma åt 1800-talets attityder är det därför dit man blir hänvisad. För att kunna fördjupa sig och få ett mer precist och högupplöst argumentationsunderlag bedömde jag att ett urval av platser var nödvändigt för studien, och vad gäller den korologiska aspekten så blev mina egna språkkunskaper en avgörande faktor.

En studie som denna karakteriseras av att den utgörs av flera aktiva val. Detta gäller inte bara valet av fallstudier, utan även om var man lägger sitt fokus i den långa forskningshistoriken. En överhängande risk för konfirmeringsbias föreligger, något jag varit medveten om under insamlandet av material. Jag vill försöka minimera denna risk genom att i uppsatsen tillhandahålla en övergripande bild av attityderna mot vikingatiden för att sedan fördjupa mig i ett antal studier som fått stort genomslag. Med detta hoppas jag kunde ge en balanserad och rättvis bild av forskningsförfarandet genom historien.

I denna typ av studie ställs de egna attityderna och fördomarna på prov. Jag har själv egna förväntningar, förförståelse och teoretiska utgångspunkter som jag ofrånkomligt är färgad av.

Att man är färgad av sin egen samtid och sammanhang är något man ständigt måste vara

6

medveten om när det gäller att studera historien. I och med att jag för en aktiv diskussion kring detta fenomen hoppas jag att jag har den medvetenhet som krävs för att föra ett så objektivt resonemang som möjligt.

1.4 Bakgrund

Attityder gentemot vikingatiden, och den värdering som läggs i denna tidsperiod, har behandlats av ett antal forskare.

Anna Wallette, doktor i historia vid Lunds universitet, behandlar dessa attityder i sin avhandling från 2004. I avhandlingen läggs särskilt fokus på de isländska sagorna. Dessa sagor utgör stommen för en diskussion kring synen på vikingatiden, men också kring begrepp som gemenskap och identitet. Sagorna har enligt Wallette utgjort grunden för en nordisk samhörighet. En kulturell gemenskap bygger på gemensamma nämnare såsom värderingar, härkomst och historia. En meningsfull gemenskap idag kräver ett gemensamt förflutet och historien tillhandahåller symbolik som förstärker gemenskapen. Vikingatiden erbjuder inte bara en faktor för skapandet av identitet och gemenskap, den har också använts från att profilera Norden utåt. 2002 blev Njáls saga en av 100 titlar som fick plats i en världsomspännande litteraturkanon och tio år tidigare turnerade utställningen ’Viking og Hvidekrist’ i Europa.

Utställningen, som skapades av Nordiska ministerrådet och beskyddades av Nordens statschefer, blev Europarådsutställning och användes för att lyfta fram det nordiska i en internationell kontext (Wallette 2004:13ff). Wallette exemplifierar sedan hur vikingen och de medeltida sagorna används inom kultur och samhällsliv genom tiderna. Hon tar upp 1800-talets vurm för det fornnordiska inom litteratur, scenkonst, skulptur med mera. Dessutom nämner hon hur Dag Blanck uppmärksammat hur vikingatiden användes i skapandet av en svensk- amerikansk identitet under samma period. Skolbarnen med svenskt påbrå fick läsa isländska sagor och de positiva egenskaper som tillskrevs vikingen, till exempel frihetsälskande, passade bra in i detta identitetsbygge (Wallette 2004:224f).

Fredrik Svanberg, docent i arkeologi, tar upp hur bilden av vikingen konstruerades på 1800- talet och sedan upprätthölls. Götiska förbundet och dess medlemmar lyfts fram som exempel på förgrundsfigurer i skapandet av ett vikinganarrativ. Skönlitterära verk som Vikingen och Frithiofs saga bidrog till att bygga upp den romantiska laddningen kring vikingen, och Geijers historiska verk såsom Svea rikes häfder och Svenska folkets historia sammanband denna laddning med historieforskningen. Geijers syn på vikingatiden som en harmonisk period vilande på en balans mellan kungamakten och fria bönder slog väl an till de samtida patriotiska strömningarna. Titlarna på Geijers verk skvallrar om vikingatidens band till skapandet av en nationell identitet. Det gör också Lorenz Frölichs Illustreret Danmarkshistorie for folket, och dess bild av den heroiske vikingen, samt Nicolai Frederik Severins syn på mytologin som båda hade stark sprängkraft i den danska historieuppfattningen. I Norge tog man fasta på de isländska sagorna, som man menade skrevs av norska emigranter och därför var att betrakta som norska (Svanberg 2003:36f). I Svanbergs argumentation ingår också en resumé av vikingaforskningen genom olika tider sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Bland annat beskriver han det tidiga 1900- talets fascination för monumentalitet och de isländska skrifternas betydelse som källmaterial (Svanberg 2003:53ff).

Svanberg använder sig även av ytterligare ett teoretiskt verktyg, nämligen kolonialt perspektiv.

Uppfattningen om vikingatiden är en 1800-talskonstruktion som utvecklades till ett system av axiom, menar Svanberg. Vidare hävdar han att sättet man närmat sig denna tidsperiod liknar det sätt kolonialmakter ideologiskt närmat sig de folkgrupper man koloniserat. Detta sätt att skapa förståelse för något som är ”av en annan värld” är i grunden detsamma oavsett om det rör

7

sig om kronologiska eller rumsliga avstånd. Svanberg hämtar influenser från Patrick Geary och de teorier som läggs fram i dennes The Myth of Nations: The Medieval Origins of Europe, där Geary argumenterar för att ursprunget till Europas moderna nationer är att betrakta som luftpastejer. Grunderna till dessa står inte att finna i det tidigmedeltida Europas folkgrupper såsom goter, franker och lombarder. Detta eftersom de var heterogena grupper vars interna hierarkier var något flytande, samtidigt som de inte var besläktade sett till etnicitet eller nationalitet på samma sätt som vi vill göra gällande idag. Dessa grupper kan därför inte placeras på en modern Europakarta och kopplingen mellan dessa och dagens nationer haltar därmed.

Med teorier som denna i grunden argumenterar Svanberg om begreppet viking och dess släktskap, eller snarare brist därpå, med dagens skandinaver. Han menar att skillnaderna mellan nu och då är alltför stora för att kunna se en direktkoppling, och att hävda att vikingarna är ”våra förfäder” är lika orimligt som att påstå att invånarna i exempelvis Franska Indokina eller Franska Västindien skulle vara ättlingar till gallerna (Geary 2002:8f; Svanberg 2003:11ff).

En annan som riktar kritik mot bilden av vikingen som vår förfader är Terje Östigård, docent i arkeologi vid Uppsala universitet. Han tar Norge som exempel, och den kultur som kallas

”norsk”. Han identifierar ett antal krav som måste uppfyllas om det ska kunna finnas en verklig, obruten linje mellan dåtidens människor och nutidens. Bland annat måste de värderingar som legat till grund till det så kallat norska vara just särpräglat norska, och det ska också finnas en påvisbar ärvd likhet mellan dagens norrmän och de människor som bodde i samma område förr.

Östigård problematiserar också begreppen kultur och arv, och menar att kultur är ett alltför vitt och mångfacetterat begrepp för att kunna stödja påståendet att en kultur kan ärvas (Östigård 2001:69).

Vidare diskuterar Östigård förhållandet mellan arkeologi och nationalism. Han menar att nationalism är en av de ideologier som format arkeologin mest, och att arkeologin kan användas för att tillfredsställa nationalismens behov av historisk legitimitet (Östigård 2001:33f).

8

2. Presentation

2.1. Yngre järnålderns plats i idévärlden

2.1.1. 1600-talet: Maktanspråk och fornminnen

Yngre järnåldern har intresserat i sekler. Ett aktivt förhållningssätt gentemot denna tidsperiod växte fram under 1600-talet i form av antikvarianismen. 1666 kom förordningen ’Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter’ för att registrera och skydda fornlämningar runtom i landet. Statsmakten hade ett behov av att legitimera sin makt, och att hävda folkets anor och storhet låg då nära till hands. Det är möjligt att identifiera ett embryo till den moderna arkeologin i form av metodutveckling och föremålsinsamling under denna tid. Exempel på källmaterial som bedömdes som intressanta är runinskrifter, fasta fornlämningar och de isländska sagorna. Järnåldersfolk såsom goter och svear spelade även de en roll i maktlegitimeringen och erbjöd genealogier som kunde infogas i ideologin och stärka maktanspråket. Med avstamp i Johannes Magnus Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus från 1554 trädde Gustav II Adolf vid sin kröning 1617 in i rollen som goternas kung Berik och läste upp ett brev inspirerat av ett av Beriks tal (Baudou 2005:5, 11f).

Detta förfarande kan ses som baserat på den rörelse som kallas göticism. Det centrala i göticismen är uppfattningen att goterna, en folkgrupp från järnåldern, skulle vara ättlingar till Japhet, son till Bibelns Noa. Sverige hade enligt göticismens anhängare sedan tidernas begynnelse varit hemvist åt Japhets son Magog. Svenskarna stod alltså via goterna i direktförbindelse med Noa. Adam av Bremen, som fått stort inflytande i bilden av nordbornas liv och leverne under järnåldern, sammankopplade goterna med Skandinaviens götar. Redan på 500-talet formulerades dock tankar kring goternas ursprung som kom att bli viktiga för göticismen. I Jordanes krönika De origine actibusque Getarum kan man läsa om goterna som ett folk med ursprung på ön Scandza i norr. Dessa källor placerade således goternas ursprung i dagens Skandinavien och gjorde det möjligt för biskopen i Växjö Nicolaus Ragvaldi att kräva den främsta sittplatsen vid kyrkomötet i Basel 1434. Detta på grund av att han företrädde det urgamla och förnäma folket goter, släkt med Noa. Scandza identifierades som Sverige och detta fick stort genomslag i propaganda under stormaktstiden (Hall 2000:18ff, Klingmark 2003:27).

Hand i hand med göticismen går rudbeckianismen, uppkallad efter uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d.ä. Denna ism är närbesläktad med göticismen, och utgår ifrån de teorier som framförs i Rudbecks verk Atlantica. I detta verk vars första del publicerades 1679 vill Rudbeck bland annat bevisa att Sverige är det försvunna Atlantis. Dessutom vill han föra i bevis att Norden tidigt blivit hem åt Noa med familj, på grund av de nordiska vattnens fiskrikedom. Med stor fantasirikedom drar Rudbeck paralleller till antika lokaler (Troja blir exempelvis Trosa).

Utöver antika källor och bibliska paralleller använde Rudbeck också gamla nordiska verk såsom

’Völuspá’ som argumentationsunderlag (Hall 2000:52ff; Baudou 2005:19; National- encyklopedin: rudbeckianism).

2.1.2. 1800-talet: Identitetskris och nationalromantik

Vikingatiden fick också ett verkligt genomslag under 1800-talet. En av de politiska händelser

9

som intar en särställning i skapandet av 1800-talets nationella självbild, och som fick stort genomslag i förhållandet till historien, är förlusten av Finland 1809 och den efterföljande annekteringen av Norge fem år senare. Georg Carl von Döbeln beskrev den nationella identitetskris som följde med orden:

Sverige svajar på världshavets stormiga bölja, utan master, utan segel, utan kompass. All landkänning är försvunnen.

I ett slag hade Sverige förlorat en tredjedel av sitt territorium. Dessutom hade ryssarna hotat rikets huvudstad under sina härjningar längs östersjökusten. Det hela var mycket omskakande för den svenska självuppfattningen. Finland hade tillhört Sverige i sekler. Norge däremot hade inte samma starka historiska koppling till Sverige. Ett behov av att stärka den svenska nationens självkänsla och självbild, och samtidigt legitimera den svensk-norska unionen, uppstod. Svaret stod att finna i skandinavismen (Hagerman 2006:137; Sandström 2008:389f, 399).

Anhängarna till skandinavismen betonade släktskapet mellan svenskar, danskar och norrmän.

En falang av skandinavisterna ville även ansluta Finland till denna grupp, medan andra ansåg att den skandinaviska alliansen var viktigare. Skandinavismen fyllde också behovet att ta tydligt avstånd från Ryssland och att profilera Sverige som ett västland. I ett försök att klippa banden till Finland lanserades begrepp som ”det egentliga Sverige” där fokus lades på allt svenskarna hade gemensamt med de andra germanska folken, i motsats till finnarna som utmålades som en främmande folkstam som inte riktigt hörde hemma i sammanhanget. I detta skapande av en ny svensk självbild spelade det Götiska förbundet en central roll. Profiler såsom Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér ville använda kulturen och historien för att stärka nationalkänslan.

Vikingatiden blev genast en period man tog fasta på. Inspirerad av denna epok skrev Tegnér Frithiofs saga, och Geijers romantiska dikt Vikingen från 1811 porträtterar en stolt och dådkraftig ung man i skarp kontrast mot det nesliga nederlaget mot ryssarna två år tidigare.

1817 anordnades en tävling där konstnärer skulle porträttera den nordiska mytologin. Det hela blev en stor succé och utmynnade i en utställning med 4000 betalande besökare. Vikingatiden blev här ett centralt verktyg för att skapa en ny nationell självbild, och för att knyta nya ideologiska kontakter. Den nya svenskheten definierades utifrån dess gemensamma rötter med de övriga skandinaviska folken, och dessa rötter ansåg man stod att finna i en något diffus forntid, bland annat vikingatiden (Klingmark 2003:28; Hagerman 2006:145; Sandström 2008:390ff, 394f, 399f).

Litterära verk såsom Vikingen och Frithiofs saga låg rätt i tiden. Diktrecitation och tonsatta verk hörde sällskapslivet till och poeter och skalder väckte starka känslor hos en entusiastisk publik. Diktverk som anspelade på forntida myter och idévärldar utkom flitigt under det tidiga 1800-talet, och helt i linje med romantikens ideal ansågs poeterna stå i nära kontakt med folksjälen (Hagerman 2006:138f).

Geijer kom att bli en centralgestalt i den svenska historieskrivningen. I början av sin karriär präglades han starkt av de nationalromantiska strömningarna. Samtidigt hade han en empirisk och källkritisk hållning även om förhållandet till dessa inte var särskilt stringent. Han hade till en början ett intresse för kungamaktens historia och uppfattades som konservativ, även om han lite överraskande förflyttade sina sympatier åt det mer liberala längre fram i sin karriär (Lilja 1989:25f).

Dessa nationalromantiska tankar kom att prägla stora delar av 1800-talet. Båtgravsfynd från tiden förstärkte det starka symbolvärde vikingarna och vikingaskeppen fått. De fick stå symbol för tapperhet, oräddhet och företagsamhet vilka var egenskaper som av rasbiologer ansågs typiska för germanerna. Även om vi idag inte talar om ras i lika stor utsträckning, lever kärnan i 1800-talets nationalromantiska vikingaskildring kvar även idag (Hagerman 2006:280).

10

2.1.3. Det tidiga 1900-talet

Den etablerade bilden av vikingen levde vidare in på 1900-talet. Man kan se hur bilden av vikingen som en våldsam krigare reproducerades kontinuerligt, exempelvis i undervisnings- sammanhang. I tredje upplagan av Historia för folkskolan från 1931 kan man ta del av hur vikingen porträtterades i läroböcker och därmed hur denna bild förmedlades till skolbarn. I just denna lärobok är det i mångt och mycket en brutal och rå värld som porträtteras. Utöver blodshämnd kan man läsa om nordbornas ”krigiska religion”, och hur barnen i ung ålder fick vänja sig vid ”faror och strider”. Nordborna beskrivs som ”hårda och grymma” människor som kunde ”utstå plågor utan ett klagoljud” (Grimberg 1931:11, 15). Något som även får stort utrymme är hur de tre nordiska rikena bildas, samt mycket målande beskrivningar av vikingatågen (Grimberg 1931:18f). Även här beskrivs nordbon som krigisk. Nordbornas roll som handelsmän och deras sofistikerade utrikespolitik och statsapparat beskrivs dock kortfattat (Grimberg 1931:21). Dessutom nämns den nordiska litteraturen och trälsystemet (Grimberg 1931:14, 17).

I läroboken läggs också stor tyngd på kristnandeprocessen, med särskild emfas på Ansgar. Det berättas hur Ansgar ”ville rädda folket ur hedendomen” och i det kapitel som heter

’Kristendomen mildrar sederna och omskapar samhället’ kan man läsa om hur nordborna,

”lystna efter äventyr och byte” till slut blir helt kristna på 1100-talet (Grimberg 1931:23, 26).

Några decennier in på 1900-talet, och utan i tvekan i spåren av 1800-talets nationalromantiska strömningar, tog som bekant nazisterna makten i Tyskland. De insåg tidigt arkeologins värde i nationsbyggandet och inkorporerade arkeologin i sin ideologiska apparat. Arkeologi och kulturarvsfrågor föll under institutionerna SS-Ahnenerbe och Amt Rosenberg. Gustaf Kossinnas teorier föll regimen särskilt i smaken och nazistpartiet fick i praktiken en officiell arkeologitidskrift i form av Germanen-Erbe (ung. ”Germanernas arv”) som utkom med sex nummer per år (Price 2004:42f).

Kossinnas teorier om att utveckling bara kan ske genom diffusion eller migration lade grunden till distributionskartor. Han kunde, med hjälp av den materiella kulturen, identifiera olika folkgrupper och utplacera dem geografiskt. Detta kom till nytta i legitimeringen av Lebensraum, ”livsrum”, dvs. tysk expansion österut som rättfärdigades på rasmässiga grunder.

Materiell kultur som ansågs ha gammalgermanskt ursprung användes som bevis för att området ifråga var germanskt territorium och att tyskarna därigenom hade rätt till området. Detta är ett exempel på hur arkeologin användes av nazistregimen och det var nu arkeologin fick en stark position som vetenskap. Grävande arkeologer i SS-uniform är ingen ovanlig syn på fotografier från den tiden (Hallin 2001:2f, Nationalencyklopedin: livsrum). I avsnitt 2.4 diskuteras nazismens förhållande till vikingatiden djupare. I övrigt kan nämnas att det även efter krigsslutet har funnits högerextrema grupper som använt en fornnordisk inramning och formspråk, såsom Odinist Fellowship (Gardell 2001:163, 166).

2.2. Arkeologiska perspektiv: Gamla Uppsala och fenomenet gravhögar

Gamla Uppsala med sin kyrka och gravhögar har intresserat i sekler. Redan under andra halvan av 1600-talet gjordes arkeologiska försök vid kyrkan. Syftet var att undersöka om kyrkan var byggd ovanpå ruinerna av det beryktade hednatemplet och bekräfta teorierna att detta tempel var detsamma som Apollotemplet i Atlantis (se avsnitt 2.1.1) (Wienberg 2014:451). Vad högarna anbelangar associerades de respektive gravarna med Oden, Tor och Frej. Under de första arkeologiska försöken spelade litterära källor såsom Beowulfkvädet och Ynglingatal stor roll i tolkningarna (Lindqvist 1936:122f, 318).

11

På 1830-talet framlades teorier att högarna inte skapats av människan utan bildats på helt naturlig väg. En ordentlig vetenskaplig undersökning efterlystes och på initiativ på kronprins Karl (XV) påbörjades undersökningar med Bror Emil Hildebrand i spetsen. 1846 och 1874 undersöktes Östhögen respektive Västhögen. Trots det stora företaget att gräva en 25 m lång tunnel till Östhögens inre, blev utgrävningen något av en besvikelse. De fynd som gjordes var svåra att tolka och inte så spektakulära som man hoppats. Dessutom kunde man inte heller dra några säkra slutsatser kring de gravlagdas kön och ålder. Mitthögen har aldrig grävts ut på detta vis (Lindqvist 1936:122; Klingmark 2003:8ff).

Uppsalahögarna har även intagit en särställning som nationalmonument. I skapandet av ett nytt nationalmonument anlitades konstnären Carl Larsson som ville skapa ett panteon för framstående svenskar på platsen. Projektet väckte starka protester och igångsattes aldrig. Istället målade Larsson ’Midvinterblot’ som idag finns att se på Nationalmuseum (Klingmark 2003:28f). De två framstående arkeologerna Sune Lindqvist och Birger Nerman underströk också platsens betydelse. Särskilt intressant var vilka kopplingar som kunde göras mellan denna plats och eddorna. Monument och gravar ansågs härröra från Svearikets grädda och man använde sig även av rasbiologiska teorier för att styrka påståendet att detta utan tvekan var svenskarnas ursprung och att ingen större migrationsvåg skett sedan stenåldern (Svanberg 2003:54f, 59).

Gravhögar liknande de i Gamla Uppsala har inte bara tillskrivits stort arkeologiskt värde, utan även politiskt. När Nasjonal Samling (NS) i Norge skulle ordna partistämmor och andra arrangemang knöts dessa till ”traditionsrika platser” som det står i Gulbrand Lundes Håndbok for propaganda. Historiska och arkeologiska platser användes som kulisser av NS. 1935–1944 höll partiet en årlig stämma vid Borrehögarna, som via tolkningar av Ynglingatal sammankopplats med Hårfagerätten. På dessa möten, som präglades av historieinspirerade tal och som filmades för senare biovisning, knöts samtiden och framtiden ihop med forntiden.

Nordenborg Myhre resonerar kring partiets identifikation med Norge under den formativa perioden kring Harald Hårfagres levnad. Kanske ansåg de sig själva tillhöra en sådan period; i den definierande fasen innan ett enat nationalsocialistiskt Norge (Nordenborg Myhre 2001:72ff, 77).

Liknande politiskt värde har även tillskrivits uppsalahögarna. På 1500-talet hölls möten vid högarna för att skapa ideologiska fundament i konflikterna mot Danmark (Klingmark 2003:27).

Påsken 1943 hamnade högarna återigen i skottlinjen då nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS) anordnade en sammankomst i Uppsala. Kungshögarna hade valts ut som den plats där partiledaren Sven Olof Lindholm skulle tala. Det hela urartade i hotfulla sammandrabbningar med motdemonstranter. Polisen fick med dragna sablar skingra folkmassan (Alkarp 2013:14f).

2.3. Arkeologiska perspektiv: Birka

På Björkö i Mälaren har man funnit Birka, som idag är en välkänd arkeologisk lokal. Under vikingatiden var det en framstående centralplats. Staden var befäst med hjälp av en vall mot landsidan och pålar nedslagna i vattnet mot sjösidan. I försvarsanläggningen ingick även en borg på det som kallas Borgberget i söder. Vallen omgärdar ett område på totalt sju hektar.

Många viktiga samhällsfunktioner verkar ha existerat i Birka. Utöver kunglig närvaro figurerar även tingsplats och religiösa platser i berättelserna om staden. Dessutom positionerade sig Birka inom handel och kontaktnätverk. Internationell handel skedde bland annat med det frisiska Dorestad, och man kunde lätt ta sig sjövägen till Uppsala samt till Östersjön via dagens Södertälje (Ambrosiani 2013:20, 25; Roesdahl 2016:130f).

12

De första undersökningarna på platsen genomfördes redan på 1600-talet av Johan Hadorph och Johan Loccenius. Björkö finns också representerad i Suecia Antiqua et Hodierna. Under 1800- talet gjordes sporadiska undersökningar av öns gravfält. 1871 besökte Hjalmar Stolpe ön för att studera bärnsten. Detta blev startskottet för mer omfattande och systematiska undersökningar.

Under Stolpes ledning grävdes ett område på 3 200 m² ut vid Svarta jorden, Birkas gamla stadskvarter. Dessutom grävde man ut 1100 gravar (Stolpe 1874:3; Stolpe 1888:7; Arbman 1943:xxivf; Wienberg 2014:452). I Björkö i Mälaren berättar Stolpe om utgrävningarna i både Svarta jorden och dess rika fynd av djurben och husgeråd samt gravfälten. I samband med redovisningen av gravfälten diskuterar han fenomenet skelettgrav kontra brandgrav, och tar även upp en genusaspekt i form av resonemanget att typiska kvinnogravar innehåller spännbucklor, sax och smycken (Stolpe 1888:8f;14f). Ett fynd som beskrivs som ”det vigtigaste” ifråga om avsiktligt deponerade fynd är en silverskatt som påträffades 1872 (Stolpe 1888:9).

Ansgar, Nordens apostel, har blivit nära förknippad med Birka. I en artikel i Kungliga Vitterhetsakademins månadsblad från 1877 diskuterar Hans Hildebrand var Birka faktiskt låg.

Bara namnet ’Hvar låg Ansgarii Birka?’ säger något om Ansgars betydelse för uppfattningen av platsen. Hildebrand vill hävda att Birka faktiskt låg på Björkö i Mälaren, och detta påstående baserar han på skrifter av Adam av Bremen samt utgrävningarna genomförda av Stolpe. I sin argumentation använder Hildebrand begrepp som ”Svea välde” och han har uppmärksammat att både Hälsingland och Medelpad under denna tid varit befolkade ”af ett folk med samma kultur” (Hildebrand 1887:433, 436f).

2.4. Arkeologiska perspektiv: Hedeby och Tyskland

Hedeby (Haithabu) ligger i förbundslandet Schleswig-Holstein i nordligaste Tyskland. Det var en plats med ypperligt läge; denna östersjöhamn låg vid viktiga vatten- och landsvägar. Den hade kopplingar till kungamakten och ca. år 850 fick Ansgar lov att uppföra Danmarks första kyrka på platsen (Roesdahl 2016:126). Hedebys försvarsanläggning påminde mycket om Birkas. Staden omgärdades av en lång försvarsvall som på sina ställen är upp till 11 m hög.

Denna vall anslöt till den viktiga befästningen Danevirke, ett 30 km långt system av vallar och liknande skyddskonstruktioner. De äldsta delarna av Danevirke kan dateras till tidigt 700-tal och befästningen användes militärt sista gången 1864 innan Danmark slutgiltigt förlorade kontrollen över den samma år. Utöver stadsvallen skyddades Hedeby av marina konstruktioner i vattnen utanför hamnen, och i orostider kunde invånarna söka skydd i fortet Hochburg strax utanför staden. Fynden från Hedeby påminner också mycket om de från Birka (Holmblad 1995:105ff; Roesdahl 2016:127f, 130).

Från forskarhåll blev Hedeby intressant 1897, då Sophus Müller identifierade platsen som Hedeby tack vare runinskrifter i närheten. Tre år senare påbörjades utgrävningar och fram till 1921 öppnades 350 schakt. Bland annat hittades ett antal kremationsgravar. Vid utgrävningar ledda av Friedrich Knorr samt Herbert Jankuhn påträffades trä i de tjocka kulturlagren nära vattnet, samt brunnar och nedgrävningar (Hilberg 2008:101f). Jankuhn var en välrenommerad arkeolog och högt uppsatt inom Ahnenerbe, kulturarvsavdelningen inom SS. SS deltog i utgrävningar vid Hedeby från och med 1938 (Jankuhn 1938:93; Hilberg 2008:101f; Hare 2014:6). Innan krigsutbrottet genomfördes grävningar under Jankuhns ledning 1930 samt 1932–1939. Heinrich Himmler tog så småningom Jankuhn och Hedebyforskningen under sina vingar och Hedeby blev det största Ahnenerbeprojektet sett till finansiering (Vollertsen 1989:235).

Ahnenerbe blev en inflytelserik finansiär inom tysk fornforskning. Arkeologin blev mycket viktig när regimen skulle skapa en tysk identitet och legitimera sin expansion österut. Jankuhn

13

befann sig i ständig limbo mellan sin integritet som forskare och sina starka sympatier med regimen. Han uttryckte önskan om att gräva ut hamn och hantverkarkvarter för att utröna information om Hedebys ekonomi, organisation och stadens roll i de kulturströmningar från det frankisk-frisiska området som rörde sig norrut mot Skandinavien. Dessa hörsammades dock inte under de efterföljande utgrävningarna. Nils Vollertsen resonerar att det kanske berodde på att regimen inte såg värdet i sådana undersökningar. Istället ville man studera husens konstruktion och genom deras design sätta likhetstecken mellan tyskarna och dåtidens västgermaner. Vollertsen beskriver Jankuhn som en forskare med välbalanserade argument, och även om forskningen präglas av en nazistisk inramning finns en tydlig kritisk-analytisk kärna (Vollertsen 1989:237ff).

Vid läsning av Jankuhns eget material på temat Hedeby och den nordtyska vikingatiden råder ingen tvekan om i vilken tidsanda texterna skrivits. I boken Haithabu: Eine germanische Stadt der Frühzeit står att läsa om germanernas historia. Redan i inledningen används starkt värdeladdade ord som ”glanzvoll” (ung. ”briljant”, ”lysande”) för att beskriva vikingatiden och i en jämförelse mellan västgermanska och nordgermanska folk hävdas att nordgermanerna var sitt ”arv mer trogna” än västgermanerna som i större utsträckning influerades av romarna och upptogs i den västeuropeiska kultursfären (Jankuhn 1938:1). Den germanska stammen framstår som inte bara en konstant som kan anses som en av de äldsta folkgrupperna i Europa, utan även som en av de grupper som haft absolut mest avgörande inflytande historiskt (Jankuhn 1938:3).

I avsnittet om Holsteins vikingatid finns 1800-talets kulturarkeologi representerad i form av en spridningskarta över fynd från det germanska kontra slaviska kulturområdet. I anslutning till denna finns en diskussion på temat, som även den präglas av starka och målande ord. Slaverna

”trängde sig in i våra hemtrakter”, ”slaktade” germanerna i ett slag år 798 och tog med sig sin

”fattiga kultur” i stark kontrast mot ”den mycket rika” germanska kulturen (Jankuhn 1938:42ff).

Vollertsen diskuterar hur Jankuhns verk även visuellt överensstämmer med det nazistiska tankegodset. Namnet ”Haithabu”, en germanisering av fornnordiskans Haiþabu, det gotisk- inspirerade typsnittet och förekomsten av färgen brunt som starkt förknippas med nazismen och dess idéer om ”blod och jord”, är några exempel på detta (Vollertsen 1989:241).

14

3. Diskussion

3.1. Analys

3.1.1. Historiebruk och historien som efterkonstruktion

Med en diskussion kring bilden av vikingatiden och dess framväxt följer ganska naturligt en diskussion kring hur vi i nutiden tolkar, använder och reproducerar historien. I detta avsnitt ska jag diskutera vårt förhållande gentemot historien med avstamp i relationen till vikingatiden.

Vår relation till historien är dynamisk. Utifrån rådande förutsättningar och förhållanden förklarar vi historien med den teorivärld och begreppsapparat som vi har tillhanda och bedömer vad i historien som är relevant för oss. Beroende på var vi lägger vårt fokus, vilka perspektiv och teorier vi använder, varför vi gör undersökningen och vem som finner relevans i undersökningen kan man få diametralt olika resultat, och utgår vi ifrån föreställningen att man är färgad av sin samtid och ideologiska hemvist innebär detta att man inte kan tala om en historia. Därför är det viktigt att vara medveten om det svåra i att skapa en objektivitet i förhållande i historien. Det blir särskilt viktigt när det gäller att särskåda de situationer när historien används som verktyg i politisk propaganda. Relationen till historien kan ibland liknas vid att ”plocka russinen ur kakan” och forma en historia som korresponderar med den världsbild eller ideologi man vill rättfärdiga. Detta diskuteras mer djupgående längre fram.

I arbetet med denna uppsats har jag identifierat tre olika skepnader i vilka historiebruket kan gestalta sig. Listan kan förstås göras längre, men det är dessa tre fält jag kommer utgå ifrån:

• Förklara: Historieforskningen tar sig uttryck i en vilja att förklara varför världen och samhället ser ut som det gör och hur dessa är sammanlänkade med historiska processer.

• Förstärka: Historien används för att förstärka de normer, paradigm och strukturer som råder i samhället och inom gruppen, eller för att förstärka ideologiska budskap.

• Förkasta: Historien används för att definiera sig själv eller den egna gruppen i relation till andra grupper, historiska eller samtida, utifrån särdrag som anses främmande eller rentav ringaktas.

Dessa tre förhållningssätt har jag identifierat som ständigt återkommande under hela min arbetsprocess, och det är dessa som jag kommer utgå ifrån och återkomma till under den förestående analysen.

Som vi såg i avsnitt två av uppsatsen har järnåldern och vikingarna figurerat i olika ideologiska sammanhang genom århundradena. Denna symbolkraft kommer jag återkomma till i avsnitt 3.1.3. Innan dess finns en poäng i att diskutera kring den mer praktiska anledningen till varför vikingatiden blivit just vikingatiden. En historieskrivning utan kronologisk indelning blir lönlös och kaotisk. Därför behövs indelningar som exempelvis treperiodssystemet för att kunna skapa en plausibel kronologi och göra historieskrivningen möjlig överhuvudtaget. Hand i hand med detta går förstås det oundvikliga faktum att det vi kallar vikingatiden är och förblir en efterhandskonstruktion. De människor som befolkade Skandinavien för dryga tusen år sedan reflekterade knappast över att de levde under vikingatiden, lika lite som de kallade sig själva

15

för vikingar eftersom detta begrepp som ovan nämnt slog igenom långt senare. Reflekterar vi själva någonsin över vilken ”period” vi lever i nu? Vad kommer framtida arkeologer kalla vår tidsperiod? Den postmoderna åldern? IT-åldern? Plaståldern?

Jag vill hävda att människan kan förhålla sig till sin samtid och pågående historiska händelser och skeenden på två olika sätt; kortsiktigt och långsiktigt. Det kortsiktiga förhållningssättet är ett omedelbart gensvar på omvälvande händelser. De som upplevde den tyska invasionen av Polen 1939 eller Berlinmurens fall femtio år senare kan uppleva en stark förnimmelse av att det de upplever är exceptionellt. Det kan givetvis vara svårt att förutspå exakt vilka följderna av händelsen blir, men att det är något omvälvande som händer råder det ingen tvekan om. Många kan än idag med exakthet berätta var de befann sig när de fick beskedet om terrorattackerna i New York 2001. Historien blir påtaglig, även om man inte förrän en tid efteråt kan identifiera konsekvenserna.

Det är där det långsiktiga förhållningssättet kommer in. Detta menar jag har en starkare koppling till längre historiska processer. En invånare i Rom vaknade inte upp en dag och kunde konstatera att dennes civilisation gått under, lika lite som franska revolutionärer på 1790-talet med exakthet kunde förutspå vad samhällsförändringarna skulle leda till (även om de såklart hade sina mål relativt väl formulerade). Det är i efterhand vi kan analysera och försöka förklara de historiska skeendena. Detta tycker jag blir tydligt i fallet med vikingatiden, inte minst med tanke på att något så centralt som själva begreppet viking kom till långt efter vikingatidens slut.

3.1.2. Arkeologins roll

En av de övergripande frågeställningarna i denna uppsats är hur man har närmat sig järnåldern arkeologiskt. I mitt resonemang kring detta kommer jag använda mig av de tre koncepten förklara, förstärka och förkasta som presenterades ovan.

En av grundvalarna i den moderna vetenskapen är drivkraften att förklara. Med empiriska iakttagelser, analogier, förklaringsmodeller och hypotesbildningar vill vi förklara historiska processer, fenomen vi observerar i naturen och så vidare. I och med detta hoppas vi nå fram till ett svar, en sanning. Huruvida det finns en sanning och dikotomin subjektivitet/objektivitet öppnar upp för debatt. Jag menar att vi måste närma oss sanningen utifrån de vetenskapliga verktyg vi har och förhålla oss gentemot denna utifrån sannolikhet och rimlighet. Att nitiskt påstå att det aldrig kan finnas en sanning paralyserar diskursen och lämnar vägen öppen för sanningsrelativism och känsloargument. Den avgörande skillnaden ligger i hur vi väljer att belysa sanningen, vad vi bedömer som viktigt och oviktigt samt i vilket ljus vi betraktar sanningen.

Hand i hand med detta går arkeologins roll i de kontexter där syftet är att förstärka. Sverige ville under 1600-talet bekräfta och förstärka sin roll som europeisk stormakt, till exempel genom att belysa de monument som finns i landskapet. Dessutom hade kungamakten ett behov av att förstärka och legitimera sin position. Detta gjordes exempelvis genom att likställa den regerande monarken med inflytelserika kungagestalter i historien, som exempelvis Gustav II Adolfs identifikation med Berik. Både Rudbeck och senare arkeologer använde sig av de nordiska sagorna för att förstärka sambandet mellan myter och platser såsom Gamla Uppsala.

När vi gör bedömningen vad som är relevant, önskvärt eller viktigt, gör vi detta på bekostnad på något som bedöms som irrelevant, icke önskvärt eller till och med förkastligt. Om man exempelvis vill legitimera eller förstärka kristendomens plats och funktion i samhället, kan den legitimeringen skapas i relation till det illegitima. Ett exempel på detta är förhållandet gentemot Birka (se avsnitt 2.3). Birka förknippas starkt med Ansgar, som i sin tur traditionellt har

16

förknippats med kristnandet av Norden och kallats ”Nordens apostel”. I sin artikel (1887) gör Hildebrand bedömningen att Birka har relevans i förhållandet till Ansgar. Bara titeln ’Hvar låg Angarii Birka?’ understryker Ansgars betydelse för attityderna gentemot platsen. Bedömningen går igen i Grimberg (1931) där man genom olika val, värderingar och bedömningar av vad som är viktigt att förmedla har komprimerat den svenska historien till en relativt tunn skolbok. Det är här förkastandet tydligt framträder; nordborna ”räddas ur hedendomen” och kristendomen

”mildrar sederna”. I förhållandet gentemot historien lyfter man inte bara fram det bra, utan även det dåliga, det som uppvisar en form av framsteg. Detta förhållande kan därigenom liknas vid att ”plocka russinen ur kakan”.

När det gäller forskningssyfte under perioden fram till andra världskrigets slut är det vissa temata som framträtt som extra prominenta. Ett av dessa är fokuset på kungliga miljöer (se avsnitt 1.2.1 och 2.2). Gamla Uppsala, Birka och Hedeby är alla tre bevisligen platser med koppling till kungamakten. Men som det framgår i avsnitt 1.2.1 så fanns det även ett mer övergripande intresse inom arkeologin för samhällets absoluta toppskikt. Till detta hör också fenomen som monumentalitet och de ”rika” fyndkontexterna. Självklart finns ett uppenbart värde i att studera högstatuskontexter eftersom det var där makt och inflytande var koncentrerat, vilket satte standarden och förutsättningarna under den aktuella epoken. Däremot vill jag själv tro att vi får en mer rättvis och nyanserad bild av historien om vi samtidigt ”sprider ut” vårt fokus och använder alla de kontexter, perspektiv och teoretiska verktyg som finns tillgängliga.

Arkeologins kredibilitet och relevans som vetenskap bygger också mycket på var vi lägger vårt forskningsfokus. En arkeologi som bara intresserar sig för högreståndsmiljöer, stora monument och som rangordnar fynden i någon slags viktighet där silverskatter kan bedömas som ”det viktigaste” (se avsnitt 2.3) blir inte bara ensidig. Den riskerar dessutom att utvecklas till en form av ”skattjakt”. Blänkande silverskatter kan med rätta tillskrivas ett stort värde, men det blir olyckligt om detta sker på bekostnad av andra fynd som inte blänker men som kanske kan ge oss ny, revolutionerande kunskap inom ett annat kunskapsfält. Dessutom har vi sett hur intresset för det kungliga och pompösa spillt över och använts för att legitimera makt (se avsnitt 2.1.1.), vilket visar att historien och det värde vi tillskriver den inte alltid är neutral.

Jag menar att historien förstås utifrån moderna parametrar. Det värde vi tillskriver historien bygger på flera aktiva val. Var vill vi lägga vårt fokus? Vad vill vi veta av historien och varför angår det oss över huvud taget? Man kan säga att vårt förhållande till historien vilar på något av en hönan-och-ägget-paradox. Den grupp vi tillhör består av oss som individer. Vi ser ett värde i att ingå i denna grupp eftersom vi upplever en samhörighet, ett kitt som bygger på något som vi upplever att vi har gemensamt, exempelvis en gemensam historia. Med avstamp i nutiden och de rådande förutsättningarna betraktar vi historien och tillskriver den mening och värde. Om vi samtidigt ser oss som resultatet av våra samlade erfarenheter och vår historia, uppstår en växelverkan att vi, både på grupp- och individnivå, såväl som vår omvärld, ses som resultatet av historien samtidigt som det är vi själva som definierar historien och hur den är betingad. Det blir således viktigt att ha i åtanke att historien med detta synsätt blir formbar och flexibel till sin natur. Vi är inte opåverkade av vår historia och den är heller inte opåverkad av oss. Arkeologer och historiker ingår, precis som tidigare nämnt (se avsnitt 1.2.3) själva i en social och historisk kontext, färgad av samtidens ideal och tankeströmningar. Detta påverkar i sin tur var man lägger forskningsfokus och hur forskningsresultaten tolkas.

Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke, precis som Baudou (2005) skriver, att arkeologiska tolkningar och teorier uppkommer i en sociohistorisk kontext. En av de vetenskapliga grundvalarna är en strävan efter sanning och man får utgå ifrån att även dåtidens forskare ville uppnå sanning utifrån de premisser som fanns. Idag kan vi med facit i hand förkasta de rasbiologiska och nazistiska idéer som präglade en stor del av forskarvärlden inte minst i Tyskland under 1900-talets första del. Däremot måste vi förstå att de inte bara arbetade under en auktoritär regim. De tillhörde en annan forskningshistorisk kontext och hade ett paradigm

17

och en ideologi att försvara. Den nazistiska världsbilden blir i detta sammanhang ”sanningen”

som man bör arbeta utifrån. Seriösa forskare förkastar och beklagar idag de tolkningar och teorier som präglade denna arkeologi. Om man däremot skiljer på ideologi och person kan man, likt Vollertsen (1989) i Herbert Jankuhn se en driven och metodologiskt begåvad arkeolog med ett kritisk-analytiskt förhållningssätt som sina sympatier till trots lade grunden till en stor del av den kunskap vi nu har om Hedeby.

3.1.3. Vikingens symbolvärde

I den andra delen av denna uppsats presenteras vikingatidens plats i ideologi och identitets- skapande under flera sekler, med särskild tyngdpunkt på 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Dessutom presenteras arkeologiska och ideologiska förhållningssätt gentemot denna period med avstamp i Gamla Uppsala, Birka och Hedeby. Med detta som underlag ska jag i detta avsnitt diskutera dessa förhållningssätt i förhållande till de teorier och diskussioner som förts av bland andra Stefan Bohman, Fredrik Svanberg och Lise Nordenborg Myhre.

Bohman skriver att ett att nationalismens främsta syften är att definiera ett ”vi” kontra ett ”dem”

och att skapa stabilitet i förhållandet till upplevda hot (se avsnitt 1.2.2). I avsnitt 2.1.2 i denna uppsats framgår att 1800-talet är nationalromantikens och skandinavismens århundrade före andra. Är det en slump att vurmen för den egna nationens särdrag uppkom just då? Troligen inte. Europa befann sig vid denna tid i en fundamental omdaning i form av den industriella revolutionen. I avsnitt 1.2.1. där jag redogör för 1800-talets arkeologi framgår att det under 1800-talets senare del utvecklades en viss skepsis gentemot de teknologiska landvinningarna och deras samhällsnytta. Vissa tänkare hävdade till och med att förändring på ett plan kunde strida mot den mänskliga naturen. Man kände sig inte riktigt hemma i den nya tiden. Därför förefaller det rimligt att nostalgiskt blicka tillbaka på en annan tid, en tid som upplevdes som naturlig, enkel och ofördärvad. Sverige hade dessutom drabbats av ett svårt nationellt trauma i form av förlusten av Finland. Ryssland hade erövrat ett stort stycke land som tillhört Sverige sedan medeltiden. Säkert bidrog även rysshärjningarna till att Ryssland fick status som något man ville och behövde distansera sig tydligt ifrån. I det här fallet blev Ryssland ett yttre orosmoment som hotade den svenska gemenskapen. Ryssland blev en faktor att förhålla sig till som ett ”dem”.

Följer man Bohmans resonemang krävs också ett ”vi”. I avsnitt 2.1.2 står att läsa att svenskarna fann sitt nya ”vi” i form av skandinavismen och skapade sig en ny hemvist tillsammans med danskar och norrmän. Jag ser detta som en önskan att förstärka den nya identiteten i form av en gemensam historia och ursprung. Symbolspråket hämtade man i vikingarnas värld där man fann gemensamma nämnare med de andra skandinaviska folken. Man definierade sig själv i förhållande till andra dels genom att ideologiskt närma sig Norge och Danmark samtidigt som man tog avstånd från Finland och Ryssland. Dessutom definierade man sig själv med hjälp av det symbolspråk man tillskrivit vikingen. Genom att belysa det önskvärda kontra det icke önskvärda har man återigen lyft fram de egenskaper och särdrag man anser svara mot de behov man upplever sig ha i sin samtid. Sverige hade förlorat en stor del av sitt territorium i ett generande nederlag mot fienden i öst. Därför är det inte konstigt att man målar en bild av vikingen som en tapper, stark krigare som härskar över de sju haven eftersom detta tillfredsställde ett ideologiskt behov. Man kunde blicka bakåt mot stormaktsväldets fornstora dagar och att förlora Finland måste ha varit ett dräpande slag mot den svenska nationalkänslan.

I spåren av detta måste det ha varit tilltalande att söka sig tillbaka till en period som inte bara svarade mot dessa behov, utan även behoven att legitimera banden till de övriga skandinaviska folken. Denna period blev vikingatiden.

Under denna tid, 1800-talet, växte också nationalismen fram i den form vi känner den idag.

Arkeologins roll i det nationalistiska tankegodset bör inte underskattas och Östigård (2001)