Juridiska institutionen Vårterminen 2019
Examensarbete i rättssociologi, särskilt offentlig rätt 30 högskolepoäng
Mäns våld mot kvinnor i nära relation
- En rättssociologisk normanalys
Men’s domestic violence against women - A sociological analysis of norms
Författare: Sara Förster
Handledare: Docent Annika Rejmer
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Syftesbeskrivning och frågeställningar ... 5
1.3 Tidigare forskning ... 6
1.4 Avgränsning ... 7
1.5 Disposition ... 7
1.6 Metod och material ... 8
1.6.1 Rättssociologisk metod ... 8
1.6.1.1 Allmänt ... 8
1.6.1.2 En studie av rättens interna struktur ... 8
1.6.1.3 Rättsdogmatisk metod ... 10
2 Teoretiska utgångspunkter ... 11
2.1 Våldets förklaringsmodeller ... 11
2.2 Feministisk teori ... 11
2.2.1 Genus och könsmaktsordning ... 11
2.3 Våldets specifika karaktär ... 13
2.3.1 Våldets uttryck ... 13
2.3.2 Våldets normaliseringsprocess ... 13
2.3.3 Teori om uppbrottsprocesser ... 15
3 Mäns våld mot kvinnor i nära relation ... 16
3.1 Historiskt perspektiv ... 16
3.2 Politiska satsningar mot mäns våld mot kvinnor ... 17
3.3 Förekomst och lagföring ... 18
3.4 Att anmäla våldet och medverka i rättsprocessen ... 19
3.5 Våldets konsekvenser ... 20
4 Rättssociologisk normanalys ... 20
4.1 Ett normkomplex som berör flera olika aktörer ... 20
4.1.1 Allmänt ... 20
4.1.2 Samverkan ... 21
4.1.3 Aktörernas beroende av varandra ... 22
4.2 Polis och åklagare ... 23
4.2.1 Vad är uppgiften? ... 23
4.2.2 Vem ska utföra uppgiften? ... 23
4.2.3 Hur ska uppgiften utföras? ... 23
4.2.3.1 Att upptäcka brott ... 23
4.2.3.2 Att utreda brott ... 24
4.2.3.3 Att skydda kvinnan ... 26
4.2.3.4 Att beivra och förhindra brott ... 26
4.2.4 Normativa problem ... 27
4.2.4.1 Komlettering av pliktnormer för att undvika normativa problem ... 27
4.2.4.2 Samtyckesregler kring inhämtande av rättsintyg försvårar arbetet för fällande domar ... 28
4.2.4.3 Utformningen av 4 kap 4 a § BrB försvårar arbetet för fällande domar ... 29
4.3 Socialtjänsten och hälso- och sjukvården ... 30
4.3.1 Vad är uppgiften? ... 30
4.3.2 Vem ska utföra uppgiften? ... 31
4.3.3 Hur ska uppgiften utföras? ... 31
4.3.3.1 Respekt för den enskildes integritet ... 31
4.3.3.2 Reglering av det praktiska arbetet ... 32
4.3.3.3 Att upptäcka våldsutsatthet och föra misstankar vidare ... 32
4.3.4 Normativa problem med sekretessreglerna ... 36
4.3.4.1 Den politiska diskussionen bakom sekretessreglerna ... 36
4.3.4.2 Sekretessreglerna försvårar arbetet för fällande domar ... 38
4.3.5 Normativa problem med utformningen av reglerna avseende socialtjänstens och hälso-
och sjukvårdens arbete ... 41
4.3.5.1 Allmänt ... 41
4.3.5.2 Myndigheternas tillämpning av normerna enligt tidigare forskning ... 41
4.3.5.3 Regleringen av hälso- och sjukvården och socialtjänstens arbete försvårar arbetet för fällande domar ... 43
4.4 Målsägandebiträden ... 47
4.4.1 Vad är uppgiften? ... 47
4.4.2 Vem ska utföra uppgiften? ... 47
4.4.3 Hur ska uppgiften utföras? ... 47
4.4.4 Normativa problem ... 47
4.5 Sammanfattning ... 48
5 Sammanfattande analys ... 50
5.1 Normkomplexet och våldets specifika karaktär ... 50
5.1.1 Hänsyn till våldets specifika karaktär ... 50
5.1.2 Brist på hänsyn till våldets specifika karaktär ... 52
5.1.3 Sammanfattning ... 54
5.2 Normkomplexet och könsmakten ... 55
5.2.1 Könsmaktsordningen som faktor bakom normkomplexets utformning ... 55
5.2.2 Könsmaktsordningen som resultat av normkomplexets utformning ... 57
5.3 Utvecklingsmöjligheter ... 57
5.4 Avslutning ... 60
Källförteckning ... 62
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Trots politiska satsningar på nationell nivå är mäns våld mot kvinnor i nära relation1 ett bestående fenomen i vårt samhälle.2 Mäns knutna nävar slår inte bara sönder kvinnokroppar, familjer och samhällsekonomin. Våldet är också ett av de mest extrema uttrycken för den maktobalans som råder mellan kvinnor och män, och det utgör ett allvarligt hot mot kvinnors liv och hälsa.3
Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att var fjärde kvinna i Sverige utsatts för våld i nära relation någon gång i livet, men också att en mycket liten del av våldet leder till polisanmälningar och att en ännu mindre del leder till fällande domar.4 Det faktum att få våldsutsatta kvinnor väljer att anmäla våldet och medverka i en efterföljande rättsprocess5 har pekats ut som en av de huvudsakliga anledningarna bakom det mycket begränsade antalet fällande domar på området. Statistiken visar att 42 procent av de våldsutsatta kvinnorna väljer att inte medverka i rättsprocessen,6 och hela 91 procent av fallen där kvinnan inte vill medverka läggs ned.7
Detta innebär inte bara att många våldsutsatta kvinnor går miste om upprättelse och kompensation, utan även att det går att ifrågasätta effektiviteten av kriminaliseringen av mäns våld mot kvinnor. Kvinnors ovilja att anmäla våld och medverka i en efterföljande rättsprocess får därmed inte bara konsekvenser för enskilda kvinnor utan även för samhället i stort.
1.2 Syftesbeskrivning och frågeställningar
Samhällets insatser för att lagföra män som utsätter närstående kvinnor för våld tillhandahålls av flera olika aktörer vilka styrs av en stor mängd olika normer, som tillsammans bildar ett normkomplex. Denna studie ämnar att ur ett rättsociologiskt perspektiv studera och problematisera hur gällande rätt, således normkomplexets
1 Våldet kommer i denna studie benämnas ”mäns våld mot kvinnor” men även fortsatt avse det av mäns våld mot kvinnor som sker i nära relation, således mot en maka, sambo eller flickvän, eller en kvinna som tidigare varit mannens maka, sambo eller flickvän.
2 Se exempelvis SOU 2015:86, SOU 2014:49 och SOU 2015:55.
3 Björck och Heimer, Hälso- och sjukvårdens ansvar, s 111.
4 Brå, Statistik utifrån brottstyper, våld i nära relation och Brå 2014:8 s 8–9.
5 I denna studie kommer begreppet ”rättsprocess” innefatta hela den process som sker från polisanmälan till dom.
6 Brå 2016:8 s 35.
7 Scheffer Lindgren, Renck och Diesen, Criminal justice for assaulted women in Sweden – Theory versus Practice, s 8–10.
utformning, påverkar antalet fällande domar avseende mäns våld mot kvinnor. Avstamp tas i fyra frågeställningar:
• Hur ser normkomplexet ut, som direkt eller indirekt, rör möjligheterna för mäns våld mot kvinnor att resultera i en fällande dom?
• Är de normer som ingår i normkomplexet kompatibla med varandra, och bistår de generellt lagstiftarens målsättning?
• Är normkomplexet anpassat till våldets specifika karaktär?
• Hur skulle normkomplexet kunna utvecklas?
1.3 Tidigare forskning
Mäns våld mot kvinnor har givits relativt lite utrymme inom den rättsvetenskapliga forskningen men desto mer inom forskningsområdena sociologi, psykologi och medicin.8 En betydande sociologisk studie av ämnet är Eva Lundgrens studie ”Våldets normaliseringsprocess” som introducerar och konkretiserar teorin om normaliseringsprocessen.9 Inom det rättsvetenskapliga området kan Malou Andersson uppmärksammas. Hennes studie ”Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning:
fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion” utreder den rättsliga konstruktionen av fridskränkningsbrotten och deras funktion i det rättsliga systemet.10 Monica Burman avhandlar i studien ”Straffrätt och mäns våld mot kvinnor - straffrättens förmåga att producera jämställdhet” bland annat hur straffrätten förhåller sig till stereotyper om våldsutsatta kvinnor.11 Charlotte Agevall studerar i ”Våldet och kärleken” bland annat hur den våldsutsatta kvinnans möte med det juridiska systemet påverkar hennes begripliggörande av våldet.12 Slutligen bör Annika Rejmers studie ”What’s in it for me?
Vad tjänar offer på att anmäla våld i nära relation?” uppmärksammas. Här studerar Rejmer våldsutsatta kvinnors incitament att vända sig till myndigheter. Enligt studien framstår de vara få med hänsyn till det bristfälliga stöd kvinnan får av samhället.13 Forskningsläget uppmärksammas och utreds vidare även senare i denna studie.
8 Andersson, Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, s 49–50.
9 Lundgren, Våldets normaliseringsprocess.
10 Andersson, Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.
11 Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor.
12 Agevall, Våldet och kärleken – Våldsutsatta kvinnors begripliggörande av sina erfarenheter.
13 Rejmer, What’s in it for me? Vad tjänar offer på att anmäla våld i nära relation?
1.4 Avgränsning
Denna studie är begränsad till mäns våld mot vuxna kvinnor. Studien belyser inte våldsutsatta kvinnor med specifika behov på grund av egenskaper så som funktionsnedsättning, missbruk eller kvinnor som lever med hedersproblematik, även om arbetet med dessa grupper varit föremål för politiskt fokus den senaste tiden.
Fokus ligger på det svenska normkomplexet på området varför internationella traktat eller dylikt inte berörs, även om flertalet av dessa behandlar främst målsättningar avseende arbetet mot mäns våld mot kvinnor.
I de fall statistik inhämtats har fokus legat på brottsrubriceringarna misshandel i 3 kap 5 § brottsbalken (1962:700) (BrB) samt grov kvinnofridskränkning i 4 kap 4 a § BrB, som torde vara två av de vanligaste rubriceringarna avseende just denna typ av våld.
Detta dock med stor ödmjukhet inför att mäns våld mot kvinnor kan hänföras till en stor mängd av brottsbalkens paragrafer.
Denna studie fokuserar på regleringen av det arbete som Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt de jurister som verkar som målsägandebiträden utför. Jag vill dock poängtera att det finns fler aktörer vars arbete direkt eller indirekt rör föremålet för denna studie men som inte kommer att beröras; exempelvis Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Landets dömande organ berörs heller inte då denna studie inte har huvudfokus på bevisprövningsfrågor eller andra dylika processuella frågor, även om kvinnans medverkan under rättsprocessen berörs. Ett urval har varit nödvändigt, och jag har därmed valt ut de aktörer som framstår ha störst ansvar och betydelse för lagföringen.
1.5 Disposition
Studien inleds med en redogörelse för mäns våld mot kvinnor som fenomen. Avstamp tas i ett historiskt perspektiv som följs av politiska satsningar på området, våldets förekomst och konsekvenser samt kvinnors incitament att anmäla våldet och att medverka i rättsprocessen. Därefter följer en rättssociologisk analys av normkomplexet, strukturerad efter de ovan nämnda aktörerna. Den rättssociologiska analysen innefattar både ett fastställande av gällande rätt och en efterföljande analys av densamma, i vilken brister i normkomplexet identifieras. Slutligen presenteras en kortare sammanfattning av studiens resultat, en analys av resultatet samt förslag på utvecklingsmöjligheter avseende normkomplexet.
1.6 Metod och material
1.6.1 Rättssociologisk metod 1.6.1.1 Allmänt
Denna studie är rättssociologisk, vilket innebär att rättsdogmatisk och samhällsvetenskaplig metod har kombinerats. Den rättsdogmatiska metoden används för att tolka och fastställa gällande rätt. Den samhällsvetenskapliga metoden används dels för att, utifrån ett externt perspektiv, undersöka samhällets påverkan på rätten och rättens påverkan på samhället, dels för att undersöka rätten utifrån ett internt perspektiv genom att studera de i normkomplexet ingående normernas kompatibilitet.
Rättssociologin undersöker rättsliga fenomen med samhällsvetenskapliga metoder och analyserar och tolkar resultat med hjälp av samhällsvetenskapliga teorier som bygger på systematiska studier av hur samhället ser ut.14 Samhällsvetenskapen förstår samhället utifrån tre nivåer; makro-, meso- och mikronivå. Med makronivå menas studier av den gällande rätten i vid bemärkelse, i denna studie i form av en rättsutredning och en strukturell analys av rättens interna struktur, med inspiration av en metod som utvecklats av Håkan Hydén. Mesonivån fokuserar på myndigheternas implementering av gällande rätt, vilket i denna studie innebär en undersökning av hur de berörda aktörerna tillämpar rätten i praktiken med stöd av empiriska studier från exempelvis Brå och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Mikronivån fokuserar på individnivå, både vad gäller individers uppfattning om gällande rätt och effekten av myndigheternas rättstillämpning.
I denna studie innebär det en utredning och analys av normkomplexets konsekvenser för de våldsutsatta kvinnorna och, med hänsyn till studiens syfte, specifikt för deras benägenhet att anmäla våldet och medverka i en efterföljande rättsprocess.15
1.6.1.2 En studie av rättens interna struktur
Den rättssociologiska rättstolkningen behandlar regler olika beroende på vilken funktion de har i rättens interna struktur. Enligt Hydéns metod kan rättsregler internt ha tre olika uppgifter, och avstamp tas därmed i att utreda vad som ska göras, således vad som ska uppnås med regeln i fråga, vem som ska handla och hur det ska göras. Detta kan sedan analyseras utifrån lagstiftarens målsättning med normkomplexet.
14 Hydén, Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, s 207–208.
15 Rejmer, What’s in it for me? Vad tjänar offer på att anmäla våld i nära relation? s 3.
Frågan om vad som ska göras rör rättens handlingsregler som kan vara alltifrån precisa krav till målformuleringar. Frågan om vem som ska handla rör lagens adressat;
vem som ska tillämpa vad-reglerna och regler om den aktuella aktörens kompetens, organisation och resurser. Hur agerandet ska gå till är fråga om handläggningsregler som rör hur ett ärende initieras, bereds samt hur beslut fattas och verkställs.16 I denna studie kommer Hydéns metod appliceras i ett något vidare perspektiv där ”vad-reglerna”
även omfattar frågan om vilken aktörens övergripande uppgift är och ”hur-reglerna”
även omfattar frågan om hur uppgiften ska utföras rent praktiskt.
Normerna kan enligt Hydén vara av olika sorter, exempelvis pliktnormer och mål- medelnormer. Pliktnormerna kännetecknas av att regeln i sig är tillräcklig för att bestämma beslutets innehåll, och pekar ut en handling eller ett beslut av något slag: att något måste göras, får göras eller är förbjudet. Mål-medelnormerna innehåller i stället mer eller mindre preciserade målangivelser och medel för att nå målen.17 Som en mål- medelnorm kan ramlagar nämnas. Dessa är utformade på så sätt att de innehåller mål och riktlinjer som kan fyllas ut med specificerande föreskrifter från exempelvis myndigheter. Ramlagarna beskriver därmed inte hur arbetet ska genomföras i praktiken, utan måste kompletteras med annat normativt material.18
Ramlagarnas vara eller icke-vara har diskuterats i den juridiska doktrinen, och enligt Hydén innebär de både potentiella fördelar och nackdelar. En fördel är att de kan bidra med ökad flexibilitet i det rättsliga systemet som därmed smidigare kan anpassas till ett samhälle i förändring. Detta dock under förutsättning att de inte fylls ut med vad Hydén kallar ”dysfunktionella detaljregleringar”.19 Den ökade flexibiliteten kan, enligt Hydén, ge myndigheter ökat inflytande över samhällsstyrningen. Den kan dock även medföra styrnings- och samordningsproblem på grund av osäkerhet kring hur de ofta diffusa ramlagarna ska tolkas och den utbredda tolkningsfrihet de ger upphov till.20
Rättens interna struktur kommer i denna studie även beröras avseende frågan om den så kallade normhierarkin där normerna ordnas efter dignitet. Högst upp i hierarkin finns grundlag följt av lagar, förordningar och myndigheters föreskrifter.21
Med en analys av rättens interna struktur kan normkomplexet studeras både avseende dess funktion som helhet men även avseende dess beståndsdelar, vilket möjliggör
16 Hydén, Ram eller lag? Om ramlagstiftning och samhällsorganisation, s 20–22.
17 A a s 22–24.
18 A a s 1–3.
19 A a s 107.
20 A a s 2–10 och 16.
21 Samuelsson och Melander, Tolkning och tillämpning, s 30–33.
blottläggandet av oförenligheter i normkomplexet som blockerar arbetet i praktiken.
Detta är av intresse då faktumet att normerna i normkomplexet tillkommit vid olika tidpunkter, med olika syften och med olika lagstiftningstekniker kan innebära att de är inkompatibla och därmed medföra att eftersträvade förändringar i samhället blockeras av normkomplexets uppbyggnad och utformning.22
1.6.1.3 Rättsdogmatisk metod
Precis som Roscoe Pound, som är ett av de stora namnen inom rättssociologin, uttryckte det studerar den rättsociologiska metoden skillnaden mellan ”law in books and law in action”.23 Detta har traditionellt ansetts innebära att rättssociologin behöver kompletteras med en rättsdogmatisk metod för att ha en strukturerad rätt att studera.24 Den rättdogmatiska metoden syftar till att kartlägga, tolka och systematisera gällande rätt,25 och kommer i denna studie främst användas för att tolka och fastställa gällande rätt med stöd i rättskällorna.
Det råder viss oenighet avseende vilka rättskällor som ska studeras inom rättsdogmatiken och vad som ens kan anses utgöra en rättskälla. Det anses av vissa, exempelvis Kleineman, att rättskällorna är de ”klassiska källorna”: lagstiftning, praxis, förarbeten och doktrin.26 Svensson håller emellertid inte med och menar att metod inte ska förväxlas med material.27 Peczenik är inne på samma spår och menar att rättsdogmatikens rättskällor omfattar de klassiska rättskällorna, men även institutionella rekommendationer och riktlinjer samt material som har samband med lagstiftning.
Exempelvis förarbeten som inte direkt berör den lagtext som är föremål för tolkning men som ger besked om ”värderingar på angränsande rättsområden”, samt historisk kunskap om relevanta omständigheter vid lagens tillkomst.28 Jag ansluter mig till de senares tolkning av begreppet som innebär en vidare innebörd. Något som blir användbart, och nödvändigt, i denna studie där en stor del av normerna inte regleras i de klassiska rättskällorna och där den i samhället rådande synen på mäns våld mot kvinnor inverkat på reglernas utformning.
22 Falk Moore, Law as process: an anthropological approach, s 48 f.
23 Hydén, Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, s 207–208.
24 Rejmer, Kan rättssociologi bidra till att vidareutveckla rättsdogmatiken? s 2–3.
25 Peczenik, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken, s 42 f.
26 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s 21.
27 Svensson, De lege interpretata – om behovet av metodologisk reflektion, s 218.
28 Peczenik, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken, s 47 f.
2 Teoretiska utgångspunkter
2.1 Våldets förklaringsmodeller
Mäns våld mot kvinnor kan förklaras på olika sätt beroende på vilket samhällsvetenskapligt teoretiskt ramverk som appliceras på fenomenet. Våldet kan, utifrån två huvudperspektiv, antingen ses med utgångspunkt i ett individual- och socialpsykologiskt perspektiv eller med utgångspunkt i feministiska teorier, exempelvis teorin om könsmaktsordningen.
Det perspektiv som inriktar sig på individual- och socialpsykologiska förklaringar till våldet var det dominerande perspektivet fram till 1990-talet. Här förklaras våldet på individnivå, exempelvis genom att se till mannens eller kvinnans uppväxtvillkor, sociala och ekonomiska faktorer och obalans i familjen. Teorin kan kortfattat sägas ge uttryck för ett synsätt på mäns våld mot kvinnor som ett individuellt problem snarare än ett strukturellt.29
Olika feministiska teorier har ägnat olika mycket utrymme åt mäns våld mot kvinnor och även presenterat olika sätt att förklara fenomenet på. Enligt Enander har emellertid ett specifikt feministiskt sätt att se på, och hantera, våldet utvecklats sedan 1970-talet.
Detta perspektiv innebär att våldet ses som ett socialt fenomen och en typ av strukturellt förtryck, som möjliggörs av mäns övergripande makt över kvinnor.30 Denna studie vilar på en feministisk teoribildning med särskilt fokus på teorin om könsmaktsordningen.
2.2 Feministisk teori
2.2.1 Genus och könsmaktsordning
Genus är en av den feministiska teoribildningens grunder och introducerades i Sverige av Yvonne Hirdman. Kort sagt innebär begreppet en typ av ”socialt kön” som baseras på omvärldens uppfattning och förväntningar kring vad som anses vara kvinnligt och manligt. Här finns enligt Hirdman även systematiserande drag som innebär att det skapas en ”ordningsstruktur av kön”, i vilken kvinnor som grupp är underordnad män som grupp. Hon menar även att vårt samhälle utgår från mannen som norm.31 Detta är utgångspunkten för teorin om könsmaktsordningen.
29 Scheffer Lindgren, Från himlen rakt ner i helvetet, s 21 och Brå 2009:12 s 11.
30 Enander, Women leaving violent men, s 15–16 och Holmberg och Enander, Varför går hon? s 13.
31 Hirdman, Genussystemet, teoretiska funderingar kring kvinnors sociala underordning, s 5–7.
Begreppet könsmakt syftar till att poängtera hur kön är avgörande för tillgång till makt och inflytande i samhället. Enligt denna terminologi lever vi i en könsmaktsordning där män, på grund av att de är just män, kan erhålla mer resurser i samhället, så som tillgång till arbete som ger höga inkomster, bättre hälso- och sjukvård och större politiskt inflytande.32 Våldet blir männens medel att manifestera och upprätthålla sin maktposition,33 och därmed en del i en systematisk diskriminering av kvinnor och ett uttryck för det ojämlika maktförhållandet mellan män och kvinnor.34
Mäns våld mot kvinnor, som ett uttryck för ett ojämlikt maktförhållande mellan könen, definierades i svensk politik på 1990-talet och är i dag en etablerad teori som behandlas i exempelvis i Kvinnofridskommissionens betänkande från 1995. Betänkandet lade grunden för ett mer aktivt arbete mot mäns våld mot kvinnor, och resulterade bland annat i lanseringen av brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning.35
En central tanke i den feministiska analysen av mäns våld mot kvinnor är att våldet både skapar och reproducerar mäns makt över kvinnor. Detta på såväl ett individuellt plan som på ett samhällsplan.36 Enligt Lundgren finns kopplingar mellan våldet och könsnormer både på individnivå och samhällsnivå. Den man som slår skapar maskulinitet genom överordning, makt och våld och håller noga fast vid inpräntade könsroller med långt historiskt arv.37 Den manliga dominansen ses som en naturlig rättighet,38 och känslor som förknippas med styrka, aggressivitet och ilska har traditionellt accepterats för män.39 På individnivå kan våldet tolkas som en osäkerhet i mansrollen i en förändrad värld.40 Våldet kan, enligt Lundgren, ses som ett uttryck för att kvinnan är en del av mannens eget ”könsprojekt”. Här får kvinnan representera en negativ kvinnlighet och våld används för att ”slå kvinnan på plats”. Att ”slå sig till” en undergiven kvinna gör mannen till extra mycket man.41
Lundgren menar att det ojämna maktförhållandet mellan könen innebär att mäns våld mot kvinnor inte kan förklaras på samma sätt som annan våldsbrottslighet. Det måste ses i ljuset av könsmaktsordningen, och inte som en fristående företeelse.42 Att konstatera
32 Heimer och Sandberg, Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar, s 21.
33 Brå 2009:12 s 11.
34 Sveriges kommuner och landsting, Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, s 20.
35 SOU 1995:60 s 106.
36 Enander, Women leaving violent men, s 18–19.
37 Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 68–69.
38 Eliasson, mäns våld mot kvinnor, s 126–127 och 84–85.
39 SOU 2018:37 s 82.
40 SOU 1995:60 s 100.
41 Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 60–62.
42 A a s 78.
att våldet är ett strukturellt problem snarare än ett individuellt sådant medger att det motverkas på en strukturell nivå snarare än en individuell. Den feministiska forskningen och teoribildningen medger att rättssystemet kan ha en central roll i att motverka mäns våld mot kvinnor. Detta genom dess symboliska funktion som signalerar vad som är tillåtet och inte i samhället. Men om rättsväsendet inte ingriper effektivt kan detta sända ut signaler om att våldet inte är en samhällelig angelägenhet och därmed är tillåtet. Detta kan leda till föreställningen om att män skulle ha rätt att kontrollera, begränsa och disciplinera kvinnor, och därmed riskerar våldet att öka.43
Enligt Jerzy Sarnecki är lagstiftning normbildande på så sätt att kriminalisering av ett visst beteende kan leda till att attityderna till beteendet blir negativa, vilket i sin tur gör beteendet mer sällsynt. Då krävs emellertid att det finns en medvetenhet i samhället om att den aktuella handlingen är belagd med straff, en känsla av att det finns en reell risk att handlingen upptäcks och att straffet för handlingen är tillräckligt strängt. Utöver prevention är andra förväntade effekter av kriminalisering upprättelse och kompensation för brottsoffret, vedergällning och ett uttryck för den allmänna rättskänslan.44
2.3 Våldets specifika karaktär
2.3.1 Våldets uttryck
Mäns våld mot kvinnor sker vanligtvis inomhus i bostaden och kan vara av fysisk, psykisk, sexuell, materiell och ekonomisk art.45 Fysiskt och sexuellt våld torde inte behöva förklaras närmare. Med psykiskt våld menas exempelvis isolering, verbala kränkningar och hot. Materiellt våld utgörs ofta av skadegörelse och det ekonomiska våldet av att förövaren exempelvis tar kontroll över den utsatta kvinnans ekonomi och materiella tillgångar för att på så sätt öka hennes isolering.46
2.3.2 Våldets normaliseringsprocess
Mäns våld mot kvinnor kan beskrivas med hjälp av teorin om våldets normaliseringsprocess.47 Teorin är utgångspunkten i Kvinnofridskommissionens resonemang i betänkandet Kvinnofrid från 1995, och har sedan dess uppmärksammats i
43 Brännvall, Frigörelse med förhinder, s 56–57.
44 Sarnecki, Brottsligheten och samhället, s 123–126.
45 Ekström, Det besvärliga våldet, s 43.
46 Nationellt centrum för kvinnofrid, Våldets uttryck och mekanismer.
47 Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 15.
flertalet propositioner och betänkanden48 varför den får anses vara politiskt väl etablerad i Sverige.
Normaliseringsprocessen är, enligt Lundgren, en nedbrytningsprocess som innebär att kvinnan efter tid anpassar sig till våldet.49 Genom teorin om normaliseringsprocessen förklaras hur kvinnan vid första slaget reagerar och protesterar mot våldet. Mannen, å sin sida, ursäktar och bagatelliserar våldet och menar att kvinnan är orsaken bakom det.
En bild som kvinnan inledningsvis motsätter sig, men som hon under våldets fortgående tar över som sin egen. Kvinnan anpassar sig i förhoppning om att våldet ska sluta när hon är den kvinna som mannen vill att hon ska vara. När våldet inte slutar trots att hon anpassar sig slutar kvinnan att anpassa sig för att duga utan i stället för att överleva. Vid det laget har våldet trappats upp; det sker oftare, är grövre och gränserna mellan våld och kärlek har suddats ut.50
För kvinnan innebär våldet att gränser förskjuts och att gränserna för vad som inte är acceptabelt i en relation omärkligt suddas ut.51 Kvinnan isoleras vanligtvis och förbjuds att träffa vänner och familj, och hon blir därmed både mentalt och fysiskt isolerad.
Isoleringen kan även utökas av att kvinnan, på grund av den nedbrytande processen, känner sig värdelös och därmed själv upprätthåller den. Våldet karaktäriseras även av att våld och värme varvas vilket skapar en förvirring kring våldets plats i kärleken och kärlekens plats i våldet. Våldet ses därmed som ett uttryck för kärlek och omtanke, och mannen som tröstar och plåstrar om upplevs som tillgiven och kärleksfull.52 Ännu en aspekt av normaliseringsprocessen är internaliseringen av våldet som innebär att kvinnan tar över mannens verklighetsförståelse och gör våldet till sitt eget ansvar. Kvinnan ser då sig själv genom mannens ögon, i brist på andras ögon att spegla sig genom.53
Efter en längre tid av våldsutsatthet blir symptomen på våldet allt grövre, men också omärkliga för kvinnan, som är fysiskt och psykiskt utmattad. Hon orkar inte upprätthålla en förståelse för vad som händer henne, och ser heller inte våldet eftersom hon inte förstår det som våld. Det är då, enligt Lundgren, upp till vänner, grannar, kvinnojourer och myndigheter att både se våldet och agera på det. Kvinnan kommer nämligen inte göra det själv.54
48 Se exempelvis prop. 1995:60, prop. 1997/98:55 och SOU 2014:121.
49 Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 24.
50 A a s 43–45.
51 A a s 29–31.
52 A a s 31–36.
53 A a s 36–37.
54 A a s 42–43.
2.3.3 Teori om uppbrottsprocesser
Normaliseringsprocessen indikerar att det är lättast för kvinnan att lämna under våldets första fas då hon fortfarande har kvar sin egen verklighetsuppfattning och protesterar mot våldet. Ju längre tid våldet fortgår, desto svårare blir det för kvinnan att lämna mannen.55
Studier har visat att kvinnors uppbrott från våldsamma män är flera olika processer.
Dels finns det fysiska uppbrottet som ofta sker när kvinnan riskerar att förlora livet. Den andra processen handlar om att kvinnan ska bli känslomässigt fri och göra sig av med den starka bindningen och det eventuella beroende till mannen som hon känner på grund av kärlek, rädsla, medlidande och/eller skuldkänslor. Kvinnan måste även definiera det hon utsatts för som våld. I och med detta kan skulden och ansvaret läggas över på mannen.56
Studier visar att kvinnor sällan går vid första slaget. Tvärtom pågår våldet ofta en längre period innan kvinnan, efter en tids avvägning, lämnar eller till och med polisanmäler mannen.57 Scheffer Lindgren beskriver rädsla som ett av de främsta skälen till att kvinnan inte tar avstånd från mannen.58 Men även ekonomiska möjligheter att lämna och det faktum att kvinnans sociala nätverk är kopplat till mannen kan försvåra uppbrottet.59
Det är viktigt att notera att våldet inte behöver upphöra för att kvinnan bryter upp.
Tvärtom kan uppbrottet, som vanligtvis sker mot mannens vilja, trigga honom och denna insikt kan fördröja kvinnors beslut att lämna mannen.60 Tiden efter uppbrottet beskrivs ofta som den farligaste för kvinnan. Exempelvis sker merparten av det dödliga våldet i samband med just separationer.61
55 Lundgren, Våldets normaliseringsprocess, s 47.
56 Nordbord, Våld i vardagen, s 72–73 och Holmberg och Enander, Varför går hon? s 45–54.
57 Brännvall, Frigörelse med förhinder, s 70–71.
58 Scheffer Lindgren, Från himlen rakt ner i helvetet, s 60–61.
59 Diesen och Diesen, Övergrepp mot kvinnor och barn, s 314.
60 Nordbord, Våld i vardagen, s 73.
61 Brännvall, Frigörelse med förhinder, s 63.
3 Mäns våld mot kvinnor i nära relation
3.1 Historiskt perspektiv
Mäns våld mot kvinnor har historiskt sett gått från att betraktas som ett individuellt icke- problem och familjeangelägenhet till ett samhälleligt problem,62 något som hänger ihop med kvinnors långvariga kamp för medborgerliga och mänskliga rättigheter.63
Kvinnans sexuella, ekonomiska och politiska underordning är ett tydligt tema i den svenska rättshistorien. Innan kristendomens genomslag runt år tusen hade mannen, på grund av husbondeväldet, makt över familjemedlemmarnas liv och kunde straffritt aga sin hustru. I de medeltida landskapslagarna stadgades senare mannens rätt att aga sin hustru. Under 1200-talet skyddades familjens kvinnor gentemot andra män genom särskilt instiftade lagar. Det är dock mer rättvist att säga att dessa ”kvinnofridslagar”
snarare skyddade kvinnans make eftersom det var gentemot honom eventuella brott mot kvinnan begicks, vad vi i dag hade beskrivit som ett egendomsbrott.64
Med industrialiseringen på 1800-talet kom den tidigare fasta samhällsordningen att börja luckras upp, och med 1864 års strafflag försvann mannens lagliga rätt att aga sin hustru. Misshandel av sin hustru på enskild plats fick dock en speciell utformning på så sätt att brottet inte föll under allmänt åtal utan var ett angivelsebrott, och därmed var det kvinnans ansvar att se till att brottet beivrades.65 1938 presenterades en motion för att ändra åtalsbegränsningsreglerna som dock avslogs bland annat med motiveringen att det allmänna måste vara försiktigt med att ingripa i ”hemlivets förhållanden”.66 Det särskilda angivelsekravet slopades 1982, vilket medförde att allt våld mot kvinnor i dag faller under allmänt åtal. Detta kan beskrivas som ett steg bort från synen på mäns våld mot kvinnor som en privat angelägenhet.67 Sedan dess har mäns våld mot kvinnor varit fokus för omfattande politiska satsningar.68
62 Ekström, Det besvärliga våldet, s 44 och Rejmer, Sonander och Agevall, Våldsutsatta kvinnor berättar. En utvärdering av projekt Karin, s 6.
63 SOU 2004:121 s 34–36.
64 SOU 1995:60 s 96.
65 A a s 96.
66 Andersson, Grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning, s 58.
67 SOU 2015:86 s 237.
68 SOU 1995:60 s 96.
3.2 Politiska satsningar mot mäns våld mot kvinnor
På 1990-talet inleddes vad som kan kallas en kvinnofridsreform i Sverige. 1995 presenterade Kvinnofridskommissionen slutbetänkandet Kvinnofrid i vilken bland annat förslag till brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning presenterades.69 Förslaget trädde i kraft 1998 och samma år infördes även ett uttryckligt kommunalt ansvar för våldsutsatta kvinnor i Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). Några år senare, 2001, genomfördes den första stora svenska brottsofferundersökningen avseende mäns våld mot kvinnor som resulterade i rapporten ”Slagen dam”, i vilken våldet konstaterades vara ett mycket omfattande problem.70
2004 presenterades ett förslag om ett nytt nationellt centrum som en permanent statlig verksamhet i arbetet mot mäns våld mot kvinnor.71 Samma år presenterades även slutbetänkandet ”Slag i luften – En utredning om myndigheter, mansvåld och makt” som bidrog med en utvärdering av kvinnofridsuppdragen ur ett könsmaktsperspektiv.72
2007 antogs en handlingsplan med syfte att strukturera arbetet mot mäns våld mot kvinnor och få insatserna att präglas av långsiktighet.73 Ungefär 900 miljoner kronor satsades på arbetet fram till 2010.74 2012 tillsatte regeringen en nationell samordnare för att få till en kraftsamling mot våld i nära relationer.75 Den nationella samordnaren kom 2014 med ett betänkande i vilket problematiken med ett ojämnt resultat av insatser över landet uppmärksammades. En anledning som pekades ut var det kommunala självstyret som givit upphov till olikheter i prioriteringar, grad av personalomsättning, kompetens och rutiner på området.76
2013 skärptes brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning till att omfatta fler handlingar och gavs ett höjt minimistraff. Tre år senare, 2016, antog regeringen en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Här anlades ett reaktivt förhållningssätt till våldet snarare än ett proaktivt, och stort fokus lades på att förhindra att våld uppstår och upprepas.77 2018 kom betänkandet ”Att bryta ett våldsamt
69 SOU 1995:60 s 99.
70 Lundgren m.fl. Slagen dam, s 8–10.
71 SOU 2004:117 s 11–12.
72 SOU 2004:121 s 11.
73 SOU 2002:71 s 13–14.
74 Skr. 2007/08:39 s 5–8.
75 Dir. 2012:38 s 8.
76 SOU 2014:49 s 49.
77 SOU 2015:55 s 19.
beteende” med fokus på återfallsförebyggande insatser för män som utsätter närstående för våld.78
3.3 Förekomst och lagföring
Det finns två sätt att bilda sig en uppfattning om omfattningen av mäns våld mot kvinnor:
att studera antalet polisanmälningar och genom studier där kvinnor själva svarat på frågor om våldsutsatthet, så kallade prevalensstudier. Båda metoderna är dessvärre befästa med metodologiska problem.
2017 polisanmäldes 1 878 fall av grov kvinnofridskränkning och 10 115 fall av misshandel i nära relation mot kvinnor.79 Dessa resultat är dock missvisande eftersom många fall inte anmäls till polisen. Mörkertalet uppskattas generellt vara ungefär 75–85 procent.80 Enligt en undersökning från Brå var det exempelvis bara 3,9 procent av de som 2012 utsattes för våld i nära relation som anmälde våldet, vilket skulle innebära ett mörkertal om ungefär 96 procent.81
Enligt en prevalensstudie från Brå från 2014 har var fjärde kvinna i Sverige utsatts för våld i nära relation någon gång under sin livstid.82 Denna typ av studie riskerar dock att bli missvisande på grund av låg svarsfrekvens. Dessutom kan enkätfrågor tolkas på olika sätt av olika personer vilket kan ge ett skevt resultat.83 Det får dock anses vara en mer tillförlitlig metod än att studera antalet polisanmälningar, med hänsyn till det stora mörkertalet.
Enligt kriminalstatistiken är det få av polisanmälningarna avseende mäns våld mot kvinnor som leder till åtal. 2017 ledde ungefär 15 procent av de anmälda fallen av misshandel mot en kvinna som var bekant84 med förövaren till åtal. Motsvarande siffra för grov kvinnofridskränkning var 16 procent.85 Enligt en studie av Scheffer Lindgren m.fl. från 2009 läggs i regel 91 procent av de fall av mäns våld mot kvinnor där kvinnan inte vill medverka ned.86
Vad gäller antalet åtal som leder till fällande domar saknas statistik vilket gör att det i nuläget inte går att följa ett fall från anmälan till dom i Brås register. Möjligt att
78 SOU 2018:37 s 18.
79 Brå, Statistik utifrån brottstyper, våld i nära relation.
80 SOU 2015:86 s 247.
81 Brå 2014:8 s 8–9.
82 Brå, Statistik utifrån brottstyper, Våld i nära relation och Brå 2014:8 s 8–9.
83 Ekström, Det besvärliga våldet, s 44.
84 Det saknas statistik avseende misshandel mot en kvinna i nära relation med gärningsmannen.
85 Brå, Statistik handlagda brott.
86 Scheffer m.fl. Criminal justice for assaulted women in Sweden – Theory versus Practice, s 8–10.
konstatera, med stöd i statistik från Brå, är emellertid att det 2017 fattades 148 lagföringsbeslut med huvudbrottet grov kvinnofridskränkning. En minskning med 63 procent från 2008 då 400 lagföringsbeslut fattades.87
3.4 Att anmäla våldet och medverka i rättsprocessen
Våldet har vanligtvis pågått en längre tid innan kvinnan gör en polisanmälan. Statistiken visar att kvinnor i genomsnitt blir fysiskt misshandlade 30 gånger innan de kommer i kontakt med polisen.88 Forskning visar även att våldsutsatta kvinnor anmäler våldet vid främst två situationer: för att stoppa våldet i en akut situation eller då hon efter övervägande anmäler våldet i syfte att undvika att våldet upprepas och för att markera mot mannen. Ytterligare en anledning att anmäla våldet är att kvinnan, genom anmälan, kan erhålla skydd i form av att mannen frihetsberövas, kontaktförbud upprättas och att kvinnan får plats på ett skyddat boende.89 I en rapport från Brå från 2014 konstateras att det i särklass vanligaste skälet till att kvinnor inte anmäler våld i nära relation är att de betraktar våldet som en småsak.90 En annan anledning är rädsla för vedergällning från mannen,91 eller att hon inte vill ”förstöra hans framtid” med en polisanmälan.92
Oavsett om kvinnan själv anmält våldet eller inte blir frågan om hennes medverkan i rättsprocessen central för möjligheten att väcka åtal och producera en fällande dom mot mannen.93 Brå pekar ut kvinnor som utsatts för våld i nära relation som en av tre grupper med särskilt låg medverkan, med en medverkansgrad om endast 58 procent.94 Eftersom våld mot kvinnor i dag faller under allmänt åtal och en polisanmälan därmed måste upprättas, finns det enligt Brå mycket att vinna på att med samhälleliga insatser underlätta kvinnornas ofta komplexa beslut att medverka i rättsprocessen.95
Brå har identifierat ett antal faktorer som påverkar brottsoffers benägenhet att medverka i rättsprocessen. En av dem är en positiv upplevelse av mötet med polis och rättsväsende. Information kan göra att frustration, ilska och besvikelse undviks genom att ge kvinnan adekvata förväntningar av rättsprocessen. Även rättsprocessens tidsåtgång inverkar då en utdragen process kan leda till att kvinnan hinner ångra sin
87 Brå, Kriminalstatistik, Personer lagförda för brott, slutlig statistik 2107, s 20.
88 Diesen och Diesen, Övergrepp mot kvinnor och barn, s 313–316.
89 Rejmer, Sonander och Agevall, Våldsutsatta kvinnor berättar. En utvärdering av projekt Karin, s 66.
90 Brå 2014:8 s 78.
91 Brännvall, Frigörelse med förhinder, s 176–184.
92 Jarnquist och Brännström, Våldsutsattas upplevelser av kontakten med myndigheter, s 15.
93 Brå 2016:8 s 7.
94 A a s 35.
95 A a s 36.
medverkan eller känna att hon ”gått vidare”. Eftersom den våldsutsatta kvinnan kan uppleva att hennes medverkan i rättsprocessen innebär en stor risk behöver hon även känna att hon får stöd och skydd från samhället både under och efter rättsprocessen.96 Ett exempel på ett sådant stöd, som enligt Brå är viktigt, är målsägandebiträdet. Ett annat exempel är akut och/eller permanent boende. Att bli avvisad av en kvinnojour kan innebära att kvinnan måste gå tillbaka till sin förövare och att hon därmed eventuellt inte vågar medverka i rättsprocessen. Detsamma gäller kvinnor som varit på skyddande boenden men inte får hjälp med att hitta ett permanent boende.97
3.5 Våldets konsekvenser
Mäns våld mot kvinnor får konsekvenser för både de utsatta kvinnorna och för samhället i stort, således både på mikro- och makronivå. För den utsatta kvinnan kan våldet påverka den psykiska och fysiska hälsan på både kort och lång sikt. Våldsutsatta kvinnor har generellt sämre hälsa än kvinnor som inte utsätts för våld, och de uppsöker oftare hälso- och sjukvård, konsumerar mer läkemedel och har en högre suicidrisk.98 De negativa hälsoeffekterna har även ofta visat sig leda till en risk att förlora sitt arbete.99
På samhällsnivå är våldet ett mycket kostsamt problem. Enligt uppskattningar kostar mäns våld mot kvinnor 5–45 miljarder kronor årligen beroende på hur beräkningen utförs.100 Som jämförelse kan nämnas att hela det svenska rättsväsendet 2017 kostade 44 miljarder kronor.101
4 Rättssociologisk normanalys
4.1 Ett normkomplex som berör flera olika aktörer
4.1.1 Allmänt
Samhällets insatser för att lagföra män som utsätter närstående kvinnor för våld, bland annat genom att inverka på våldsutsatta kvinnors incitament att anmäla våldet och medverka rättsprocessen, tillhandahålls av flera olika aktörer. Dessa regleras av en stor mängd normer av olika karaktär och dignitet. För att tydliggöra normkomplexets
96 Brå 2016:8 s 9–10.
97 A a s 8–11 och 87.
98 Lundgren m.fl., Slagen dam, s 53–59.
99 Rejmer, Sonander och Agevall, Våldsutsatta kvinnor berättar. En utvärdering av projekt Karin, s 36.
100 SOU 2018:37 s 61.
101 Regeringen, Statens budget i siffror.
struktur kan aktörerna delas upp i två grupper baserat på deras huvudsakliga uppgift och syfte med insatserna.
I grupp A återfinns socialtjänsten, hälso- och sjukvården och de jurister som verkar som målsägandebiträden, vars huvudsakliga uppgift är att stödja, hjälpa och vårda kvinnan.
I grupp B återfinns Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten vars uppgift är att upptäcka våldet, utreda och beivra det samt förhindra ytterligare våld. Både socialtjänsten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har i denna studie även ansetts ha ett ansvar för att skydda kvinnan.
4.1.2 Samverkan
De ovan nämnda aktörerna har en övergripande skyldighet att samverka med varandra inom sitt verksamhetsområde enligt 8 § förvaltningslagen (2017:900). Aktörsspecifika regler om samverkan finns även i exempelvis 6 § polislagen (1984:387) som stadgar att polisen ska samarbeta med Åklagarmyndigheten och socialtjänsten, samt att andra myndigheter ska ge polisen stöd i dess arbete.102 Socialtjänsten ska enligt 3 kap 5 § SoL samverka med andra samhällsorgan och organisationer samt enligt 3 kap 9 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS) 2014:4 samverka internt mellan olika verksamhetsområden. Även hälso- och sjukvården ska enligt 8 kap 5 § SOSFS 2014:4 samverka internt, något som är av stor vikt då våldsutsatta kvinnor kan behöva remitteras mellan olika delar av vården.103 Hälso- och sjukvården ska även samverka med andra myndigheter, organisationer och verksamheter. Vid de fall en enskild behöver insatser från både hälso- och sjukvården
102 Detta innebär emellertid inte något undantag från respektive myndigheters sekretessregler.
103 Socialstyrelsen, Våld, s 141.
Skydda Upptäcka brott Utreda brott Beivra brott Förhindra brott Stödja
Hjälpa Vårda Grupp A
- Socialtjänst
- Hälso- och sjukvård - Målsägandebiträden
Grupp B
- Åklagarmyndigheten - Polismyndigheten
och socialtjänsten ska landstinget och kommunen upprätta en individuell plan och samverka kring denna enligt 16 kap 4 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) (HSL) samt 2 kap 7 § SoL.
Samverkan har i många av de utredningar och propositioner som framställts på området konstaterats vara central i arbetet mot mäns våld mot kvinnor.104 Särskilt samverkan mellan polis och socialtjänst framhålls vara av extra stor vikt.105 För att få till en fungerande samverkan har handlingsplaner, exempelvis kommunala sådana, pekats ut som avgörande.106
4.1.3 Aktörernas beroende av varandra
Mäns våld mot kvinnor i nära relation är på många sätt annorlunda från annan våldsbrottslighet. Våldet anmäls, som ovan nämnts, sällan till polisen och det är även mycket vanligt förekommande att den våldsutsatta kvinnan inte vill medverka i rättsprocessen. Detta torde främst kunna förklaras mot bakgrund av våldets normaliseringsprocess, som medför minst sagt komplicerade känslomässiga band mellan offer och förövare och skapar ett offer som i många fall inte ens definierar det hon utsatts för som våld.
Precis som Brå uttrycker innebär våldets specifika karaktär att våldsutsatta kvinnors beslut att anmäla mannen och medverka i en efterföljande rättsprocess måste underlättas av samhälleliga insatser. Mycket av det stöd som kvinnan, enligt Brå, är i behov av ska tillgodoses av socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt målsägandebiträden i grupp A.
Det gör att dessa aktörers förmåga att stötta, hjälpa och vårda kvinnan kan vara avgörande för att Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten i grupp B får möjlighet att utföra sina uppgifter i form av att utreda, beivra och förhindra brottslighet samt skydda kvinnan. Det finns således ett starkt beroende mellan aktörerna i normkomplexet. Beroendet medför att normkomplexet i sin helhet blir känsligt för brister i regleringen av de enskilda aktörernas arbete.
104 Se exempelvis SOU 1995:60 s 215.
105 Skr 2016/17:10 s 139.
106 SOU 2006:65 s 206–208.
4.2 Polis och åklagare
4.2.1 Vad är uppgiften?
I 1 och 2 §§ polislagen stadgas att det är polisens uppgift att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. Polisen ska även utreda och beivra brott som faller under allmänt åtal samt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Åklagarens uppgifter är att leda den utredning som polisen genomför enligt 23 kap 3 § rättegångsbalken (1942:740) (RB), besluta om åtal och föra talan i domstol enligt 20 kap 6 § RB och 45 kap 1 § RB, vilket får anses höra till det mer övergripande uppdraget att beivra brott. En mer indirekt uppgift, som ändå är relevant i sammanhanget, är åklagarens möjlighet att skydda kvinnan genom att yrka på ett frihetsberövande av mannen som ett straffprocessuellt tvångsmedel och/eller som en påföljd.
4.2.2 Vem ska utföra uppgiften?
Sedan 2008 finns en särskilt anpassad utbildning inom Polismyndigheten för utredare av ärenden som rör våld mot kvinnor. En motsvarande utbildning för åklagare finns även inom Åklagarmyndigheten.107
Viktigt att notera är att det, med stöd av 23 kap 3 § RB, är åklagaren som är förundersökningsledare i fall av våld i nära relationer. Dennes inträde ska enligt Åklagarmyndighetens handbok ”Handläggning av brott i nära relation” ske inom 48 timmar från anmälningstillfället.108
4.2.3 Hur ska uppgiften utföras?
4.2.3.1 Att upptäcka brott
Det saknas uttrycklig reglering avseende hur våldet ska upptäckas. Det torde dock, i polisens fall, främst ske genom mottagna polisanmälningar samt genom uttryckningar till pågående våld i akuta situationer. Det går därmed att argumentera för att ansvaret för att upptäcka våldet i huvudsak ligger på andra aktörer, något som kommer att beröras ytterligare nedan.
107 Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 105–107.
108 Åklagarmyndigheten, Handläggning av brott i nära relation, s 6–7.
4.2.3.2 Att utreda brott
Polisen har en skyldighet att upprätta en anmälan och inleda en förundersökning om de misstänker att ett brott som faller under allmänt åtal har begåtts enligt 23 kap 1 § RB, oavsett om brottsoffret vill eller inte.109 I 23 kap 1 § 2 st. RB stadgas dock att en förundersökning inte behöver inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.
Enligt 23 kap 4 § 2 st. RB ska förundersökningen bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. I Åklagarmyndighetens handbok specificeras att handläggningstiden inte får överskrida sex månader, på grund av risken att kvinnan ångrar sig.110
Inom ramen för förundersökningen kan förhör hållas enligt 23 kap 6 § RB. Ett förhör med kvinnan ska enligt Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens promemoria om ett utvecklat bästa arbetssätt hållas så fort som möjligt, och inte senare än sju dagar från anmälningstillfället. Detta för att kvinnan ska känna att ärendet tas på allvar, samt då risken att hon inte vill delta ökar ju längre tid som går.111 Enligt 5 b § Förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) finns möjlighet att anpassa platsen för förhöret och förhörsledaren efter kvinnans önskemål. I Polismyndighetens handbok har det förtydligats att våldsutsatta kvinnor ska förhöras både vid anmälningstillfället och vid ett kompletterande förhör under mer lugna omständigheter. Det inledande förhörets existens blir avgörande i de fall då kvinnan inte vill delta i kompletterande förhör.112
Förhören ska dokumenteras och enligt 23 kap 21 § RB läsas upp eller på annat sätt granskas av kvinnan så att hon kan godkänna det som sagts. Detta är, enligt Åklagarmyndighetens handbok, av stor vikt om kvinnan sedan inte vill medverka i rättsprocessen.113 I sådana fall kan exempelvis ett inspelat förhör användas som bevisning i rätten med stöd av 36 kap 16 § 2 st. RB.
Enligt 23 kap 10 § 5 st. RB och 20 kap 15 § RB kan kvinnan få stöd under rättsprocessen av ett målsägandebiträde eller en stödperson. Ett sådant ska enligt 1 § lagen (1998:609) om målsägarbiträde (LOM) förordnas när en förundersökning har inletts för brott enligt bland annat 3 och 4 kap BrB, om kvinnan kan antas ha behov av detta. Målsägandebiträden kan enligt Åklagarmyndigheten och Polismyndighetens checklistor vara avgörande för kvinnans framtida medverkan i processen, och hon ska
109 Kärrholm och Elmebo, Polishandboken, s 44–46 och Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 19.
110 Åklagarmyndigheten, Handläggning av brott i nära relation s 7–8 och Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, Promemoria om ett utvecklat bästa arbetssätt, s 6–7.
111 Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, Promemoria om ett utvecklat bästa arbetssätt, s 6–7.
112 Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 28–29.
113 Åklagarmyndigheten, Handläggning av brott i nära relation, s 19.
därför tidigt i processen tillfrågas om hon vill ha ett sådant.114 Förundersökningsledaren anmäler ett behov av målsägandebiträde till rätten som fattar beslut i frågan enligt 23 kap 5 § RB.
Enligt Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens checklistor är det viktigt att dokumentera eventuella skador på kvinnan.115 Med hänsyn till vissa skadors natur, så som blåmärken som inte syns direkt, kan det enligt Åklagarmyndighetens handbok finnas anledning att avvakta med undersökningen eller göra en upprepad undersökning efter några dagar.116 Avseende skador på kvinnan kan bevisning i form av rättsintyg inhämtas från Rättsmedicinalverket eller en läkare, som har ett avtal med Rättsmedicinalverket, enligt 2 § lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott (lagen om rättsintyg).
En läkarundersökning av kvinnan får inte genomföras utan hennes samtycke i enlighet med skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp i 2 kap 6 § kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform (regeringsformen). Även för att få inhämta journalanteckningar eller rättsintyg krävs enligt huvudregeln samtycke från kvinnan.
Rättsintyg kan emellertid inhämtas utan samtycke vid ett par undantagsfall enligt 5 § lagen om rättsintyg. Undantag görs bland annat då det finns misstanke om brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, vid misstanke om brott enligt 3, 4 och 6 kap BrB mot någon som inte ännu fyllt 18 år samt vid de fall då uppgifter som är skyddade av hälso- och sjukvårdssekretessen eller tystnadsplikt redan lämnats till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten med samtycke från den enskilde. I praktiken innebär detta att om kvinnan samtycker till att polisen eller åklagaren får ta del av uppgifter i exempelvis en läkarjournal är de även oförhindrade att inhämta ett rättsintyg avseende uppgifterna, även om kvinnan inte samtycker till detta. Det är därför, enligt Åklagarmyndighetens och Polismyndighetens handböcker, av stor vikt att kvinnans samtycke inhämtas tidigt under förundersökningen för att
”säkra” denna bevisning.117
Hur kvinnan blir bemött av polisen och åklagaren är enligt handböckerna en viktig faktor för huruvida hon kommer att vilja delta i rättsprocessen. Därför är det av stor vikt att bemötandet är både professionellt, respektfullt och empatiskt samt att processen
114 Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, Checklistor för polis och åklagare om ett utvecklat bästa arbetssätt, s 30.
115 A a s 11–12.
116 Åklagarmyndigheten, Handläggning av brott i nära relation, s 3.
117 Åklagarmyndigheten, Handläggning av brott i nära relation, s 14 och Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 40.
utformas så att den stödjer kvinnans benägenhet att stå fast vid sin anmälan.118 Det är enligt Polismyndighetens handbok även viktigt att säkerställa att kvinnan får ta del av adekvat information.119 Hit hör exempelvis information om huruvida förundersökning inleds och åtal väcks eller om förundersökningen läggs ned, enligt 13 b § FUK.
4.2.3.3 Att skydda kvinnan
Kvinnan kan, som ovan nämnts, skyddas genom att åklagaren yrkar på ett frihetsberövande av mannen. Regleringen av frihetsberövande som ett straffprocessuellt tvångsmedel finns främst i 24 kap RB, och medger att den utsatta kvinnan kan skyddas i allt från tolv timmar upp till flera månader beroende på om mannen grips, anhålls eller häktas. Enligt statistik från Kriminalvården uppgår häktningstiden vanligtvis till en månad.120 Av handböcker och promemorian om ett bästa arbetssätt framgår att det finns goda skäl att tidigt under processen frihetsberöva den misstänkte så att han inte påverkar kvinnan.121
Den våldsutsatta kvinnan kan även skyddas genom polisens skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången. Enligt 13 f § FUK ska en individuell skyddsbedömning göras. Denna bedömning kan resultera i insatser så som tekniska hjälpmedel, utfärdande av kontaktförbud, omlokalisering, sekretesskydd och säkerhetshöjande åtgärder i hemmet.122
4.2.3.4 Att beivra och förhindra brott
När en förundersökning har avslutats ska åklagaren med stöd av 23 kap 20 § RB besluta om åtal ska väckas eller inte. Åklagaren har enligt 20 kap 6 § RB en plikt att väcka åtal när denne anser att det finns tillräcklig bevisning för en fällande dom.123 Det saknas reglering avseende hur länge en förundersökning kan pågå, men det stadgas i 23 kap 4
§ 2 st. att den ska läggas ned om det inte längre finns anledning till dess fullföljande.
Åklagaren är, i fråga om möjligheten att väcka åtal, bunden av regler i BrB som exempelvis preskriptionstider. Brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning har en speciell lagteknisk utformning som innebär att en serie straffbara gärningar döms för
118 Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 111 och 17–18.
119 A a s 17–20.
120 KOS, Kriminalvården och statistik, s 5.
121 Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 31 och Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, Promemoria om ett utvecklat bästa arbetssätt, s 6–7.
122 Rikspolisstyrelsen, Brott i nära relationer, s 60.
123Åklagarmyndigheten, Rättsprocessen från brott till åtal, Åtalsbeslut.
