Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp
”blir jag slagen är det klart jag kommer lämna fanskapet!”
- Våldsutsatta kvinnors berättelser om att lämna
Erika Edlund och Klara Esping Examensarbete i socialt arbete, 15 hp SOC63, VT21
Examensarbete
Handledare: Linda Jonsson Examinator: Hélène Lagerlöf
Förord
Vi vill rikta ett stort tack till alla som stöttat oss under vårt arbete med denna uppsats. Ett speciellt varmt tack till de kvinnor som så öppenhjärtigt valde att dela med sig av sina svåra erfarenheter. Tack för förtroendet! Vi vill även tacka vår handledare Linda Jonsson som med sin gedigna erfarenhet gav oss lugn och höll oss på banan.
Sammanfattning
Syftet med studien var att få en ökad kunskap om vad det är som gör att en kvinna, som är eller har blivit utsatt för våld av en man hon haft en nära relation med, tar sig ur relationen. Vi ville med studien få en inblick i vad som möjliggjorde uppbrottet, samt undersöka vilken betydelse människor runt omkring henne haft för att förstå hur vi lättare kan ge det stöd hon behöver, både före, under och efter uppbrottet.
Empirin bestod av åtta semistrukturerade kvalitativa intervjuer, utifrån en intervjuguide, med åtta kvinnor som blivit utsatta för våld av en manlig partner. Materialet har analyserats med hjälp av teorierna våldets normaliseringsprocess och exitteorin och relaterats till tidigare forskning på ämnet.
Resultatet och de slutsatser vi kunde dra visar att mannen en bit in i relationen började visa nya sidor och en tid av psykisk nedbrytning genom isolering och psykiskt våld följde, vilket gjorde att många av kvinnorna började fundera på att lämna. Uppbrottet visade sig vara svårt och bestod ofta av flertalet försök innan det slutgiltiga lämnandet. Vanligt var att det var en specifik händelse med särskilt grovt våld eller att det blev fara för hennes eller barnens liv, som gav henne kraft eller tvingade henne att lämna. Vi fann att kvinnorna ofta blev utsatta för mannens våld även efter uppbrottet och att det våldet kunde upplevas som värre än själva relationen.
Efter lämnandet kommer förståelsen, och kvinnorna vittnar om en tid av depressioner, terapi och sjukskrivningar. Behovet av stöd och hjälp från kvinnans nätverk bedömdes vara som störst efter uppbrottet. Flera kvinnor drog sig för att polisanmäla och kände rädsla för att inte bli trodda. Vi fann att polisanmälan, förhör och den rättsprocess som följde kunde ha en läkande effekt om kvinnan blev trodd och bekräftad men en motsatt effekt om hon blev mött av oförståelse. Vi fann att kvinnorna tycktes ha lättare att ta till sig information om våld i nära relationer från sociala medier än från informationsblad från myndigheter och organisationer. Att dela med sig av den egna berättelsen på sociala medier bidrog till både läkning och bearbetning. Det var också lättare att prata med okända personer på sociala medier om vad man blivit utsatt för, eftersom man där kan vara anonym.
Nyckelord
Våld i nära relationer, våld, uppbrott, uppbrottsprocess
Abstract
The aim of this study was to gain an increased knowledge of what it is that makes a woman who is or has been subjected to violence, by a man with whom she had a close relationship, leaves. With the study, we wanted to get an insight into what made the break-up possible and examine the importance of the people around her, to understand how we better can provide the support she needs both before, during and after the break-up.
The empiric material consisted of eight semi-structured qualitative interviews based on an
interview guide with eight women who had been subjected to violence by a male partner. The material has been analysed through the exit theory and the normalization process of violence, and related to previous research on the subject.
The results and the conclusions shows that the man after some time began to show new sides, and a period of mental degradation through isolation and psychological violence followed, which made many of the women start thinking about leaving. Breaking up proved to be difficult and often
consisted of several attempts before the final leave. A specific event with particularly severe violence or that he became a danger for her or the children’s lives proved to be common reasons for her to leave, because it gave her the strength she needed or because she simply had to. We found that the women often were exposed to the man's violence even after the break-up and that violence could be perceived as worse than the relationship itself.
After leaving, the understanding comes, and a long period of depression, therapy and sick leave follows. The need for support and help from the woman's network turned out to be the greatest after the break-up. Several women withdrew to report to the police due to fear of not being believed. We found that police reporting, interrogations and the legal process that followed could have a healing effect if the woman felt believed and confirmed, but an opposite effect if she was met with
incomprehension. The women seemed to find it easier to absorb information about intimate partner violence from social media than from information leaflets from authorities and organizations. Sharing their own story on social media contributed to both healing and processing. It was also easier to talk to strangers on social media about what you have been exposed to, because of the anonymity.
Keywords
Intimate partner violence, violence, breaking up, leaving process
Innehållsförteckning
Förord ... 2
Sammanfattning ... 2
Nyckelord ... 2
Abstract ... 3
Keywords ... 3
1. Inledning ... 6
1.1 Bakgrund ... 6
1.2 Problemformulering ... 7
1.3 Syfte ... 8
1.4 Frågeställningar ... 8
1.5 Begreppsdefinitioner ... 8
1.6 Förförståelse ... 9
1.7 Studiens disposition ... 10
2. Kunskapsöversikt ... 11
2.1 Litteratursökning ... 11
2.2 Tidigare forskning ... 11
3. Metod och tillvägagångssätt ... 16
3.1 Vetenskapsteoretisk ansats ... 16
3.2 Urvalsförfarande ... 16
3.3 Forskningsetiska överväganden ... 17
3.4 Intervjuform ... 18
3.5 Utskrift av intervjuer ... 19
3.6 Bearbetning av data och genomförande av analys ... 19
3.7 Metoddiskussion ... 20
3.8 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 22
4. Teoretisk analysram ... 24
4.1 Våldets normaliseringsprocess ... 24
4.2 Ebaughs exitteori ... 26
5. Resultat ... 28
5.1 Presentation av respondenterna ... 28
5.2 Tema ett: Relationens början ... 28
5.2.1 Analys av tema ett: Relationens början ... 31
5.3 Tema två: Att lämna ... 32
5.3.1 Analys av tema två: Att lämna ... 36
5.4 Tema tre: Konsekvenser av relationen ... 38
5.4.1 Analys av tema tre: Konsekvenser av att lämna ... 40
5.5 Tema fyra: Att läka ... 42
5.5.1 Analys av tema fyra: Att läka ... 44
5.6 Tema fem: Samhällets roll ... 45
5.6.1 Analys av tema fem: Samhällets roll ... 48
6. Avslutande kapitel ... 50
6.1 Slutsatser ... 50
6.2 Diskussion ... 52
6.3 Ny forskningsfråga ... 55
6.4 Engelsk titel ... 55
Referenslista ... 56
Bilaga 1: Brev till informanter ... 60
Bilaga 2: Intervjuguide ... 61
1. Inledning
I detta inledande kapitel presenterar vi studiens bakgrund, vår problemformulering, vårt syfte och våra frågeställningar. Efter det förklarar vi relevanta begrepp och redogör för vår förförståelse, följt av ett förtydligande av studiens disposition.
1.1 Bakgrund
Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem som ofta ger bestående men och trauman för de som blivit utsatta. Begreppet våld i nära relationer innefattar våld mellan närstående där offret ofta har ett känslomässigt band till förövaren. Det handlar både om parrelationer, barn som upplevt våld i familjen och i andra familje- och släktrelationer (Nationellt centrum för kvinnofrid [NCK], 2021).
Våld i nära relationer kan drabba personer i olika samhällsklasser, med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar (Moser Hällen & Sinisalo, 2018a). Våldet förstås som ett mönster av olika gärningar och kan innefatta allt från subtila handlingar såsom att bli förnedrad eller förlöjligad till grova brott som våldtäkt, slag och allvarliga hot. Våldet är ofta kombinationer av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.
Fysiskt våld kan vara att bli slagen, knuffad, fasthållen, dragen i håret eller sparkad. Sexuellt våld är våldtäkt och andra sexuella handlingar som sker utan samtycke. Psykiskt våld kan vara förlöjliganden och direkta eller indirekta hot mot personen själv eller mot till exempel husdjur. Socialstyrelsen identifierar också isolering och att bli hindrad från sociala aktiviteter som en typ av våld, samt materiell och ekonomisk utsatthet, när personliga tillhörigheter förstörs eller slås sönder, eller frånhållande av ekonomiska tillgångar - även kallat materiellt och ekonomiskt våld (Socialstyrelsen, 2019; Sinisalo & Moser Hällen, 2018b). Andra former av våld är latent våld, som ger sig uttryck i kroppsspråk, underförstådda meningar och blickar samt försummelse, som är något som personer som på olika sätt är beroende av människor i sin omgivning för att klara vardagen kan bli utsatta för, exempelvis äldre personer eller personer med funktionsnedsättning (Sinisalo & Moser Hällen, 2018b).
Förövaren försöker kontrollera och utöva makt mot den som utsätts genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot (NCK, u.åa).
Att bli utsatt för våld har konsekvenser för hälsan, både på kort och lång sikt. Våldsutsatta riskerar att drabbas av både fysisk och psykisk ohälsa och en relativt vanlig följd är att uppleva allvarliga psykiska stressreaktioner med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som följd. PTSD är ett allvarligt ångesttillstånd som kan uppstå när en person varit med om en eller flera traumatiska händelser.
Fysiska symptom som ofta drabbar våldsutsatta kan vara allt från sårskador, frakturer, skadade tänder och blåmärken, till mag- och tarmbesvär samt vaginism och kroniska samlagssmärtor. Konsekvenser på längre sikt kan vara depression, självskadebeteende och olika former av riskbruk (NCK, u.åb). Att bli utsatt för våld påverkar ofta även det sociala nätverket, vilket kan leda till ensamhet både under och efter relationen. Att ha blivit utsatt för våld kan även innebära ekonomiska svårigheter både före, under och efter relationens slut (Sveriges Kommuner och Regioner, 2021).
Mäns våld mot kvinnor
Socialstyrelsen identifierar våld i nära relationer som ett stort samhällsproblem och drabbar både kvinnor och män, men kvinnor drabbas oftare av ett upprepat och mer allvarligt våld och förövaren är i majoriteten av fallen en man (Socialstyrelsen, 2019). Kvinnor blir i större utsträckning än män utsatta för ett grövre våld, som leder till behov av hjälp och stödinsatser (Brottsförebyggande rådet [BRÅ], 2021). Vi har av den anledningen, att det främst är kvinnor som drabbas av upprepat våld av en man de lever i en nära relation med, valt att fokusera på kvinnor som utsätts för våld av en manlig partner.
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2021) framgår det att 13 kvinnor dödades av en partner eller före detta partner år 2020 i Sverige. Det motsvarar 52 procent av samtliga fall av dödligt våld mot kvinnor samma år. Under våren 2021 har det även uppmärksammats att fem kvinnor inom loppet av tre veckor har blivit mördade av en person de haft eller hade en nära relation med (Stahle, 2021).
Det framgår av statistiken att det för kvinnor är vanligare att bli utsatt för våld av en person de lever i en nära relation med, och att det för kvinnor är farligare att vistas hemma än att vistas utomhus, sett till risk för att utsättas för misshandel (BRÅ, 2020). Det bedöms också finnas ett stort mörkertal, då det är relativt få som anmäler brott i nära relationer till polisen (NCK, 2021).
1.2 Problemformulering
Den nära relationen mellan kvinnan och förövaren försvårar motstånd och uppbrott. Att våldet
dessutom oftast sker inom väggarna för deras egna bostad gör det svårt för utomstående att se vad som sker. Det gör också att våld i nära relation är svårt att bevisa vid en eventuell rättsprocess då det oftast inte finns några vittnen (NCK, 2021). Att lämna en relation där man blir utsatt för våld kan vara problematiskt. Inom forskningen används begreppet uppbrottsprocess för att förstå och beskriva den process där den våldsutsatta försöker att känslomässigt bryta upp med den våldsutövande partnern för att slutligen lämna (NCK, u.åc).
Rädsla och känslor av skuld och skam kan försvåra för en person som är utsatt för våld att vända sig till utomstående för att få hjälp. Den drabbade kan känna en ambivalens inför relationen då hon kan älska eller tycka synd om sin partner, eller på andra sätt bryr sig om honom, samtidigt som hon vill lämna. Den våldsutsatta kan också känna oro inför sin egen och eventuella barns säkerhet om hon skulle berätta för någon eller lämna relationen, för att det skulle kunna bli värre, samt känna rädsla för att inte bli trodd (Stockholms stad, 2014). Risken att utsättas för mer och kraftigare våld ökar i samband med en separation. Det gäller även relationer där det tidigare inte förekommit fysiskt våld.
Kvinnan är i en extremt utsatt position efter att hon initierat ett uppbrott då uppbrottet ofta är ett motiv eller del av ett motiv till dödligt våld (Socialstyrelsen, 2016).
De våldsutsatta kvinnorna blir gradvis medvetna om de negativa konsekvenserna av våldet för relationen, för dem själva och inte minst för de eventuella barnen. Detta sker ryckvis snarare än linjärt
med olika former av avgörande katalysatorer - som en ovanligt allvarlig misshandelsituation, att barnen blir indragna eller att någon utifrån ingriper. Det är också vanligt att misshandlade kvinnor har flera uppbrott och sedan återvänder till relationen på grund av det komplexa och traumatiska band som skapats till förövaren (NCK, u.åc). Det traumatiska bandet är ett samlingsbegrepp av de emotionella band som kvinnan upplever i relationen till mannen. De består av kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld, hopp, viljan att förstå mannen, beroende och internalisering. För att traumatiska band ska kunna utvecklas krävs en ojämn maktbalans mellan mannen och kvinnan samt att de fysiska eller de psykiska övergreppen är återkommande. Det traumatiska bandet leder till att kvinnan utvecklar positiva känslor och attityder gentemot mannen som utsätter henne för övergrepp (Holmberg & Enander, 2011).
Vi tänker att våld i nära relationer och kanske framförallt mäns våld mot kvinnor tyvärr kommer att vara av relevans för alla former av socialt arbete i många år framöver och att det berör det sociala arbetet, oavsett egentligt arbetsområde, då vi säkerligen kommer att träffa utsatta och förövare både inom socialtjänsten, frivården och hälso- och sjukvården. I den här studien frågar vi kvinnor som lämnat en relation med våld vad som möjliggjorde uppbrottet och vad de behövde, samt undersöker vilken roll människor runt omkring henne spelat, sett till både professionella och privata kontakter.
Genom att bredda kunskapen kring våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser kan vi lättare ge den form av stöd hon kan tänkas behöva, både före, under och efter uppbrottet.
1.3 Syfte
Syftet med vår studie är att få en ökad kunskap om vad det är som gör att en kvinna som är eller har blivit utsatt för våld, av en man hon haft en nära relation med, tar sig ur relationen.
1.4 Frågeställningar
Den övergripande frågeställningen var att undersöka hur våldsutsatta kvinnor ser på sina uppbrottsprocesser. Mer precist fokuserar studien på:
● Hur såg processen ut fram till uppbrottet?
● Vad var avgörande för beslutet att lämna?
● Hur såg tiden efter uppbrottet ut?
● Hur anser kvinnorna att samhället och människor runtomkring bör bemöta våldsutsatta kvinnor?
1.5 Begreppsdefinitioner
I detta avsnitt definierar vi begrepp som senare återkommer i studien.
Narcissism, eller narcissistisk personlighetsstörning eller personlighetssyndrom, är en diagnos i DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of mental disorders) som kännetecknas av en grandios självbild och ett överdrivet behov av beundran samt brist på empati och liten inlevelse för hur andra
känner. Personer med narcissistisk personlighetsstörning kan förenklat förstås som individer som anser sig berättigade till bättre villkor än andra, och som anser sig vara unika och bara kan förstås av och beblanda sig med andra personer eller institutioner med hög status (American Psychiatric Association, 2012). En person med denna personlighetsstörning kan reagera stark på kritik och det är vanligt att de utnyttjar andra för egen vinning (Psykologiguiden, 2021).
Eftervåld eller separationsvåld kan förstås som att våldet förvärras, ändrar karaktär eller fortsätter efter uppbrottet. Det vill säga, det våld som förövaren utövar vid eller efter relationens slut, med syfte att straffa kvinnan för att hon lämnade (Sinisalo & Moser Hällen, 2018b). Våldet består då ofta av hot mot den våldsutsatta eller hennes närstående eller eventuella husdjur, samt förföljelse eller digitalt våld i form av oönskade telefonsamtal, sms eller kommentarer på sociala medier. Förövaren kan även sprida nakenbilder eller filmer, även kallat hämndporr, skapa rykten och på olika sätt försöka använda de gemensamma barnen för att hämnas (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige [ROKS], 2020).
Love bombing är ett populärpsykologiskt begrepp som kan förstås som manipulation genom överväldigande romantiska gester, komplimanger, smicker och beundran. Det kan vara fina
kommentarer, små gulliga lappar på köksbordet eller blommor levererade till arbetsplatsen med syftet att påminna den utsatta om hur bra de har det tillsammans och får den utsatta att spendera mer tid med den som manipulerar - och mindre tid med andra (Degges-White, 2018).
Gaslighting är en form av manipulation som ofta ses i relationer där någon utsätter den andra för våld. Gaslighting innebär att förövaren får den utsatta att ifrågasätta sig själv, sina tankar, sin verklighetsuppfattning och sin mentala hälsa. Detta genom att trivialisera hur den utsatta mår, eller genom att säga att andra pratar illa om den utsatta bakom dennes rygg, samt genom att säga och göra saker för att senare förneka att det har hänt (York Morris, 2017).
1.6 Förförståelse
Vi vill genom att redogöra för vår förförståelse tydliggöra för läsaren hur den kan ha spelat in och påverkat vår studie. Att vara objektiv och fri från värderingar är idealet i forskning, men eftersom det är svårt att inte påverkas av sin egen förförståelse kan det vara av vikt att redogöra för den (Patel &
Davidsson, 2011).
Vi är båda väldigt intresserade av och relativt pålästa om feminism och olika frågor som rör jämställdhet och avsaknad därav, och då även mäns våld mot kvinnor som vi till stor del förstår som ett uttryck för detta. Vi har en viss kunskap om vilka svårigheter som kan uppstå vid och inför ett lämnande av en relation och en våldsam partner, och föreställde oss att gemensamma barn, lån och bostad men även kärlek och ambivalens kunde påverka och försvåra uppbrottet. Däremot är vår kunskap begränsad när det gäller nätverket och omgivningens roll för de våldsutsatta, samt hur de våldsutsatta kvinnornas tillvaro kan se ut efter uppbrottet.
Vår förförståelse har sannolikt påverkat utformningen av intervjuguiden och vår tolkning av materialet. Det är rimligt att anta att det även har påverkat vad vi valde att lägga fokus på under intervjuerna och vad vi ansåg som relevant att fördjupa oss i med följdfrågor, även om vår ambition var att förhålla oss objektivt under hela processen. Det kan även tänkas att vår förförståelse har varit till en fördel för oss, då den kunskap vi hade sedan tidigare kring komplexiteten att lämna en förövare förhoppningsvis gjort att vi bemötte kvinnorna på ett bra och icke skuldbeläggande sätt.
1.7 Studiens disposition
Studien är disponerad på ett sätt som vi tror ska ge läsaren en tydlig röd tråd att följa genom vårt resonemang. I det inledande kapitlet redogjorde vi för våra centrala utgångspunkter för studien, förklarade studiens syfte samt redogjorde för begrepp och vår förförståelse. I följande kapitel förklarar vi hur vi inhämtade forskning och redogör för kunskapsfältet. I det tredje kapitlet presenteras studiens tillvägagångssätt och forskningsmetodologi. Sedan presenterar vi de teorier utifrån vilka vi analyserat vår empiri, följt av det femte kapitlet där vi redogör för empirin och analyserar denna. Avslutningsvis svarar vi på de forskningsfrågor vi har och diskuterar de resultat vi kommit fram till.
2. Kunskapsöversikt
I detta kapitel presenteras hur vi sökte kunskap inför studien följt av en redogörelse av den forskning och de forskningsresultat vi fann relevanta.
2.1 Litteratursökning
För att ta del av och söka efter vetenskapliga artiklar har vi använt databaserna Google Scholar, PubMed, SAGE Journals, EBSCOhost samt högskolans biblioteks egna sökfunktion. Dessa har vi fått tillgång till genom våra studentkonton på Ersta Sköndal Bräcke Högskola. Sökorden som använts är intimate partner violence, leaving process, abuse, post separation violence, våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor, uppbrott, eftervåld, och det sociala nätverkets betydelse i olika kombinationer.
Genom att utgå ifrån olika referenslistor har vi på ett effektivt sätt kunnat hitta fler artiklar och har till största möjliga mån sökt oss till primärkällor.
2.2 Tidigare forskning
Nedan redovisas tidigare nationell och internationell forskning inom ämnet våld i nära relation och uppbrottsprocesser. Vi har valt att presentera forskningen under tre olika teman; att lämna är en process, eftervåld samt att söka och få stöd.
Forskningen kring våld i nära relationer är omfattande då det är ett komplext ämne med många faktorer och infallsvinklar. I den forskning vi tagit del av har vi kunnat utläsa snarlika resultat och av den anledningen har vi valt ut de som vi tycker bäst belyser de delar vi studerar. Att resultaten i funnen forskning till stor del liknar varandra kan vara på grund av att vi sökt studier som belyser liknande situationer, och det är möjligt att vi hade kunnat finna andra resultat om vi utökat vår sökning ytterligare genom att söka med en annan infallsvinkel i ämnet och med andra sökord. Att fynden liknar varandra kan också innebära att vi kan anta att det de säger är rimligt.
Då vår forskningsfråga, hur ser våldsutsatta kvinnor på sina uppbrottsprocesser, är bred och innefattar tiden både före, under och efter uppbrottet har vi valt att ha med forskning som belyser svårigheterna med att bryta upp, eftervåld och forskning om nätverkets och omvärldens roll både i att förhindra och uppmuntra till uppbrott. Vi fann att den största delen av forskningen både nationellt och internationellt handlade om att lämna och varför, samt svårigheterna med det, men att forskning om tiden efter uppbrottet och eftervåld efterfrågas.
Majoriteten av den forskning vi fann angående våld i nära relationer djupdyker i utvalda delar av uppbrottsprocessen. Problemet är omfattande vilket gör att varje del förtjänar och behöver egen forskning. Komplexiteten gör det svårt att ta ett helhetsgrepp och samtidigt gå på djupet. På samma gång är våldsutsatta kvinnors uppbrott en helhet där alla faktorer samspelar med varandra. Det är därför svårt att plocka ut och förstå processen endast utifrån valda delar eller moment. Det saknas en helhetsbild av uppbrottsprocessen och därför vill vi i vår studie få kvinnornas syn på relationen från
förälskelse till förnekelse, uppbrott, eftervåld och deras syn på vilket typ av stöd och bemötande de behöver, detta för att skapa ännu mer förståelse för de som möter våldsutsatta kvinnor i sin profession eller i sin närhet.
Att lämna är en process
Forskningen kring våldsutsatta kvinnors uppbrott förstås ofta som en process som består av flera olika faser med faktorer som främjar men också förhindrar uppbrott (Scheffer Lindgren & Renck, 2008;
Andersson & Saunders, 2003). Mannen som kvinnorna förälskade sig i uppfattades till en början som charmig och kärleksfull, han uppskattade och såg dem, samtidigt som många upplevde en
illavarslande men svåridentifierbar känsla av att något var fel. Våldet bestod till en början främst av kontroll och svartsjuka (Scheffer Lindgren & Renck, 2008; Enander, 2011).
Scheffer Lindgren och Renck (2008), som intervjuat 14 svenska kvinnor som lämnat en
våldsutövande partner, beskriver att den plötsliga men passionerade kärleken, förövarens svängningar mellan våld och ömhet och kvinnornas hopp om förändring och känslor av skam och skuld höll kvinnorna kvar. Att fokusera på barnen visade sig också fungera kvarhållande. Andersson och Saunders (2003) har gjort en empirisk granskning av tidigare forskning kring uppbrottsprocessen, psykisk hälsa och olika förutsägelser och förutsättningar för att lämna. De beskriver processen som att kvinnorna först lämnar mannen emotionellt, och sedan följer det fysiska uppbrottet. Första fasen består av att kvinnan håller ut och hanterar våldet samtidigt som hon frånkopplas från sig själv och från andra.
Enligt Scheffer Lindgren och Renck (2008) gör kvinnorna, i processens nästa steg, olika försök att lämna på grund av det gradvis eskalerande våldet, men männens vägran att släppa taget orsakar ambivalenta känslor, och processen blir en fråga om balans mellan att lämna eller att stanna. Enander (2011), som genomfört 22 semistrukturerade intervjuer med våldsutsatta kvinnor, redogör för en process där våldsutsatta kvinnors konceptualisering, eller förståelse, av förövaren förändras från god till ond, eller från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. När mannen efter en tid in i relationen började utöva våld resonerade kvinnorna kring honom som en annan person, Mr. Hyde, som skiljde sig från den Dr.
Jekyll de först förälskade sig i. De pratade om honom som två personer, eller gjorde skillnad mellan hans våldshandlingar och honom. Att han växlade mellan att vara dessa två olika personer skapade förvirring, tvivel och skamkänslor hos kvinnorna. Efter en tid blev han mer ond än god, men de snälla sidor som de förälskade sig i fanns ändå där och höll dem kvar. Kvinnorna beskriver att de började tvivla på sig själva och sin mentala hälsa, men låtsades för omvärlden som om ingenting hade hänt (Enander, 2011).
Vidare menar Enander (2011) att våldet leder till en dissonans som ökar i takt med att våldet ökar, som kan skapa en förändrad uppfattning av förövaren och relationen, från god till ond. Ju mer våld, desto mer dissonans och desto närmre kommer kvinnan till en omkonceptualisering av sin bild av mannen. Vid första upplevelsen av plötsligt fysiskt våld skapades en betydande dissonans i kvinnorna
och många lämnade omedelbart. Enligt Andersson och Saunders (2003) handlar det om att kvinnan först måste erkänna våldet för att kunna motverka det och bryta sig loss.
Scheffer Lindgren och Renck (2008) menar att situationen under uppbrottsprocessens sista fas utvecklas till vad författarna kallar för en frigörande vändpunkt som leder till ett slutgiltigt uppbrott.
Detta i många fall tack vare stöd utifrån. I denna fas lämnar kvinnorna, som följd av en slutgiltig insikt om att han inte kommer att förändras och att våldet inte kommer att upphöra, att barnen är i fara, eller på grund av att situationen är så pass hotfull att de tvingas välja mellan att lämna eller dö. Andersson och Saunders (2003) menar däremot att våldets karaktär inte verkade ha samma konsekventa inverkan på kvinnans beslut att lämna eller stanna som hennes materiella resurser, då särskilt hennes
sysselsättning och inkomst, samt sociala och psykologiska faktorer. Starkast inverkat tycktes de materiella resurserna ha.
Enander (2011) fann i sin studie att de kvinnor som tidigare levt med fysiskt våldsamma män men som nu erfarit en relation där det förekom mer psykiskt våld beskrev det psykiska våldet som något som fanns hela tiden och var svårare att upptäcka och identifiera. Det psykiska våldet var mindre påtagligt än det fysiska och sexuella våldet, som oftast hade en början och ett slut. Därför skapades ingen dissonans i kvinnans syn på mannen och det tycktes vara svårare för dessa kvinnor att lämna.
Enander fann också att kvinnorna tenderade att tycka synd om förövaren, och att de var oroliga för hur han skulle klara sig om de lämnade honom (Enander, 2011). Andersson och Saunders (2003)
beskriver att kvinnorna kan lämna och återvända flera gånger, och varje gång lär de sig nya sätt att förstå och hantera situationen. Utöver det fann Andersson och Saunders en fjärde fas som följde efter separationen som majoriteten av den tidigare forskningen inte tog upp där en betydande andel av kvinnorna drabbades av PTSD och depression, även om de direkta effekterna av deras trauman minskade efter några månader. Vissa av kvinnorna upplevde mer traumatiska effekter och allvarligare depression kort efter uppbrottet än de gjorde under tiden i relationen.
Eftervåld
Det finns en uppfattning av att våld i nära relation är något som upphör när relationen tar slut, och att lämna relationen skulle leda till ökad säkerhet för kvinnan. Dessvärre visar tidigare forskning på att våldet ofta fortsätter även efter uppbrottet (Fleury m.fl., 2000; Zeoli m.fl., 2013; Ornstein & Rickne, 2013).
Fleury m.fl. (2000) har genom en longitudinell studie under en tvåårsperiod intervjuat 278
amerikanska kvinnor som lämnat en man som utsatte dem för våld. De fann att mer än en tredjedel av de kvinnor som deltog i studien blev trakasserade eller attackerade av den före detta partnern minst en gång under perioden för studien. De menar att det finns en uppfattning av att kvinnor bör lämna en våldsam man för att skydda sig, och att de som stannar och inte lämnar mannen anses som hjälplösa eller att de tolererar våldet, men förklarar att vissa kvinnor stannar för att de blivit hotade med eskalerande våld om de skulle lämna.
Ornstein och Rickne (2013) som använt en nationell undersökning av svenska kvinnor som separerat från män, menar att män som utsatt sina partners för kontrollerande beteenden som hot eller svartsjuka under relationen löper en väsentligt större risk att utsätta expartnern för förföljelse eller våld även efter separationen. De fann att sannolikheten för förföljelse ökade linjärt med antalet uppvisade
kontrollbeteenden under relationen. För flera män ökade risken med varje kontrollbeteende. Ju högre grad av kontroll, desto högre risk för eftervåld i form av förföljelse eller fysiskt våld. Likaså förklarar Fleury m.fl. (2000) att de kvinnor som blivit utsatta för ett mer frekvent våld av sin partner löpte något större risk att bli utsatta för hans våld även efter uppbrottet, samt att om han under relationen brukade hota henne ökade risken ytterligare. Om relationen pågått under en längre tid samt om de levde i samma stad tycktes också påverka och öka risken för eftervåld. Antalet tidigare uppbrott samt mannens alkohol- och drogvanor tycktes inte spela in. Däremot fann de att kvinnor som inlett en ny relation löpte mindre risk att utsättas för våld av expartnern (Fleury m.fl., 2000).
Zeoli m.fl. (2013) har i en amerikansk studie genomfört kvalitativa intervjuer med 19 mammor som genomgått vårdnadstvister med män de tidigare varit gifta med och som utsatt dem för våld. De menar att det finns få studier kring de våldsutövande männens försök att kontrollera och skada mödrar eller barn efter separation, och ännu färre studier kring mödrarnas svar på dessa försök. Många utsatta kvinnor rapporterar om fortsatta hot efter att de lämnat sin förövare, och även hot mot de
gemensamma barnen. Att mödrar ofta behöver samarbeta med exmaken kring de gemensamma barnen kan också innebära en ökad risk för kvinnan och barnen att bli utsatta för våld. Dessutom har uppbrott konstaterats som en riskfaktor för att bli mördad av expartnern, ofta inom ett år efter separationen (Zeoli m.fl., 2013).
Att söka och få stöd
Domenech del Rio och Sirvent Garcia del Valle (2016) undersöker i en spansk nationell studie, kopplingen mellan övergreppet eller misshandelns allvarlighetsgrad och orsakerna till att inte söka formell hjälp, samt andras reaktioner på avslöjandet av våldet och dess påverkan på kvinnans process att lämna. Resultatet visar att många spanska kvinnor som blivit misshandlade av en partner söker hjälp, men att våldets svårighetsgrad påverkar deras strategier för att söka hjälp, och då framförallt formell hjälp från bland annat myndigheter, kvinnojourer, sjukvård, hjälplinjer och jurister. Kvinnor som upplevde ett mindre grovt våld tenderade att bagatellisera händelsernas betydelse och menade att våldet inte var allvarligt nog och sökte därför inte formell hjälp förens våldet blev ännu grövre och de var i större behov av skydd. Utöver detta menar författarna att kvinnorna kan anse att det inte tjänar något till att ringa polisen om det inte finns några tydliga fysiska tecken på våld för att polisen då inte kan göra något.
För formell hjälp var skillnaderna mindre tydliga. Det visade sig att en stor andel av kvinnorna pratade om övergreppen och våldet med någon närstående eller någon i deras sociala miljö, oavsett hur allvarligt våldet var (Domenech del Rio & Sirvent Garcia del Valle, 2016). Hydén (2015)
utforskar det sociala nätverkets betydelse kring fyra brittiska kvinnor som lämnat en relation där de utsatts för våld. Hon fann att människorna i kvinnans nätverk spelar en viktig roll med stor påverkan, både positiv och negativ. En del personer i de våldsutsatta kvinnornas nätverk fungerade som
“grindvakter” (gate keepers) som blivit förvisso om våldets existens men som förhindrade att våldet skulle komma till kännedom för andra. Istället för att validera kvinnans situation förnekar de våldet eller uppmuntrar henne till tystnad, vilket förlänger uppbrottsprocessen. Vidare beskriver Domenech del Rio och Sirvent Garcia del Valle (2016) att om reaktionen på berättelsen om våld var stödjande hade det ett positivt inflytande på processen att lämna mannen. Att få stöttning och råd ökade
sannolikheten för kvinnan att bryta upp. Av de kvinnor som fått rådet att lämna hade nästan dubbelt så många lämnat, jämfört med de som inte berättat för någon eller som blivit bemötta med oförståelse.
Författarna menar att detta kan bero på den folkbildningskampanj som pågått i Spanien med syfte att medvetandegöra och uppmuntra kvinnor att lämna en våldsam partner, vilket skulle kunna ha lett till att kvinnorna som blev rådda att lämna såg rådet som något positivt. Hydén (2015) resultat visar på en nackdel med att berätta om våldet för sitt nätverk. Maktlösheten kvinnorna känner av bli utsatta för våld kan förstärkas om de berättar om våldet för andra då de inte längre har makt över sin berättelse som nu kan hamna hos sociala myndigheter eller hos polisen utan att de godkänt detta. Det gör att många våldsutsatta kvinnor aldrig berättar om våldet ens för sitt sociala nätverk.
Hydén (2015) menar att kvinnornas syn på sig själva var beroende av hur nätverket hanterat det faktum att hon varit i en våldsam relation, hur öppna de varit för att ta in vad hon utsatts för och hur deras respons varit. En av kvinnorna hade ett nätverk som aktivt dolde vad kvinnan blivit utsatt för, för att bevara familjens status, något som Hydén kallar för ett stängt nätverk. Det uteblivna stödet resulterade i att hon gick tillbaka till mannen flera gånger. Kvinnan uppger att hon identifierar sig som ett offer för våld, och att hon har ett stort behov av att prata om det. En annan kvinna, som hade ett öppet nätverk där alla var delaktiga med åtagandet att stoppa våldet, resonerade på ett annat vis, och såg det som att hon ”valt ett svin till man” snarare än att hon var ett offer. I byn där kvinnan bodde hjälpte invånarna till att skydda henne från mannen. Han var allmänt känd som våldsam och det blev en gemensam sak att sätta stopp för honom och skydda henne. Hon kände inte heller samma skuld för våldet och hade därför lättare att återhämta sig efter relationen. Detta mycket för att hennes nätverk var förstående och bekräftande. Den tredje kvinnan hade en blandning av öppet och stängt nätverk men var samtidigt sin egen ”grindvakt” då hon valde att inte avslöja sin utsatthet för nätverket (Hydén, 2015).
Efter separationen kan fortsatt våld och ytterligare påfrestningar skapa en negativ spiral och försämrad psykisk hälsa. Andersson och Saunders (2003) menar att närvaron av olika resurser såsom socialt stöd och materiella nödvändigheter skulle kunna skydda mot detta, då kvinnorna efter
uppbrottet ofta har otillräckliga egna resurser och därför behöver ytterligare stöd och insatser.
Författarna anser att både forskare och praktiker måste ägna mer uppmärksamhet åt situationen för kvinnor som har lämnat våldsamma partners (Andersson & Saunders, 2003).
3. Metod och tillvägagångssätt
I det här kapitlet redovisas det tillvägagångssätt vi använt oss av. Här beskrivs studiens metodologi och dess vetenskapliga ansats samt studiens urval och de avgränsningar som gjorts. Sedan redovisas studiens etiska övervägningar, följt av en redogörelse för hur vi samlat in och bearbetat vår empiri.
Mot kapitlets slut diskuteras val av metod samt en förklaring av studiens validitet, reliabilitet och generaliserbarhet.
3.1 Vetenskapsteoretisk ansats
Bryman (2018) förklarar att ett kvalitativt synsätt lägger vikt vid ord snarare än siffror, samt på hur individen förstår sin sociala verklighet. Då vår intention var att utforska personers upplevelser, uppfattningar och subjektiva känslor föll kvalitativ metod som ett naturligt val. Vi ville få fram det personliga och unika i varje kvinnas berättelse och vara följsamma både under intervjuernas gång men också i utformandet av resultatet. Den kvalitativa forskningen är en forskningsstrategi som tar avstånd från den naturvetenskapliga modellen och betonar huvudsakligen ett induktivt synsätt på relationen mellan teori och empiri (Bryman, 2018). Induktion kan förklaras som ett sätt att relatera teori till verklighet genom att studera ett forskningsobjekt utan att först ha formulerat en teori. Forskaren upptäcker under studiens gång och formulerar sedan en teori som kan förklara det som framkommit.
Dock kan forskarens egna föreställningar och idéer oundvikligen komma att påverka och färga de teorier som produceras fram (Patel & Davidson, 2011).
Vi har har en induktiv ansats och varit öppna i insamlingen och tolkningen av vårt material då vi ville låta det insamlade materialet tala och styra riktningen för studien, även om det är möjligt att vår förförståelse och våra föreställningar omedvetet kan ha styrt oss att välja bort vissa tolkningar och fokusera mer på andra.
3.2 Urvalsförfarande
Intervjupersonerna är valda utifrån den erfarenhet de har av den sociala företeelse studien handlar om.
Vi sökte efter personer som var över 18 år och identifierade sig som kvinnor och som hade blivit utsatta för våld av en man de haft en nära relation med. Urvalet är målstyrt för att få med de
intervjupersoner som är relevanta för studien och bäst kan besvara vår frågeställning (Bryman, 2018).
Intervjupersonerna rekryterades via sociala medier, med början på Instagram. Det var personer som själva, anonymt eller inte, berättar om egna erfarenheter och pågående situationer där de varit eller fortfarande är utsatta för våld. Vi skapade ett eget Instagramkonto med information om vår studie och vem vi sökte. Efter sökningar på våld i nära relation och olika hashtags så som våldsutsatt och våld fann vi flertalet konton och kunde därifrån hitta ännu fler på samma tema. När vi hade en lista på cirka tjugo konton skickade vi ett meddelande till respektive konto med information om att de kunde besöka vårt konto för att läsa mer om studien och oss. Fem kvinnor hörde av sig direkt och ville medverka
och processen gick vidare till att söka efter grupper på Facebook som behandlade ämnet. Där fann vi Kvinnors livshistorier om våld i nära relationer och därigenom rekryterades ytterligare två personer till vår studie. En kvinna erbjöd sig att dela vårt inlägg på sin plattform för att öka trafik till vårt konto. På det sättet fick vi även inslag av snöbollsurval. Målstyrda urval inbegriper ofta fler än ett angreppssätt och det är inte ovanligt att kombinera dessa när det finns svårigheter att hitta lämpliga
intervjupersoner. (Bryman, 2018).
Vi är medvetna att vi endast kommer att nå ut till personer som använder sig av sociala medier och att detta kan innebära en något yngre målgrupp, men vi valde detta tillvägagångssätt då vi skulle komma att nå personer som själva valt att berätta om våldet.
3.3 Forskningsetiska överväganden
Intervjuerna berör känsliga ämnen som trauman och våld och det var därför särskilt viktigt med en noggrann analys av möjliga etiska utmaningar. Exempelvis skulle intervjuerna kunna väcka
obehagliga minnen hos informanterna. De risker vi i början av vårt arbete kunde identifiera var att vi skulle kunna röra upp känslor och händelser som våra intervjupersoner glömt eller förträngt, och riva upp sår och tankar som skulle kunna stanna kvar hos våra intervjupersoner även efter intervjun. Vi fann att intervjupersonerna kommit olika långt i sin bearbetning. Att vissa gått i terapi och berättat om vad de blivit utsatta för och att andra nyligen hade börjat tänka på vad de varit med om utifrån
termerna våld och övergrepp. En annan risk är att intervjupersonerna kan komma att känna igen sig i materialet, även om vi utelämnat viss information och ändrat i detaljer som är personspecifika. Vi bedömer att den risken kvarstår men att ingen annan ska kunna lista ut vilka de är och var de bor.
De konton vi hittade när vi sökte efter intervjupersoner fann vi genom att söka på användarnamn och hashtags som berörde vårt ämne. På så sätt hittade vi personer som var mer eller mindre öppna med vad de blivit utsatta för och berättade om det, under det riktiga namnet eller anonymt, på internet.
Till dessa skickade vi ett informationsbrev där vi förklarade vilka vi var, att vi sökte personer som blivit utsatta för våld av en manlig partner, och om studiens syfte. Där förklarade vi att vi under intervjun skulle komma att ställa frågor om uppbrottet och upplevelserna kring det. De som ville vara med i studien eller ville veta mer kunde då välja att hör av sig till oss. De intervjupersoner som vi rekryterat via facebook var medlemmar i en grupp där andra personer delar med sig av sina
erfarenheter av våld i nära relationer, och där fick de som var intresserade ta kontakt med oss. Inför utskicket av informationsbrevet resonerade vi kring hur de vi hörde av oss till skulle kunna komma att känna när de läste vårt meddelande. Vi bedömde att det fanns en risk att de skulle kunna känna sig utpekade och stämplade som våldsutsatta och offer, och formulerade därför om informationsbrevet ett flertal gånger innan vi skickade ut det. De personer vi hörde av oss till var på Instagram öppna med vad de blivit utsatta för och vi ansåg därför att sannolikheten att vi skulle kränka eller skada någon med vårt utskick därmed var relativt liten.
Vi ville att våra intervjupersoner skulle känna sig så trygga och bekväma som möjligt och
informerade inför varje intervju att de fick välja om de ville gå med i videomötet med kameran på, att de kunde vara anonyma och gå med i mötet under ett annat namn, samt att vi i materialet skulle anonymisera dem på bästa sätt. Vi informerade också om att de inte behövde svara på alla våra frågor, om det var någon fråga som de inte kände sig bekväma med att svara på.
Vi har beaktat de etiska riktlinjer som finns i Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor samt Vetenskapsrådets etiska regler (2017), bland annat genom att tala sanning om vår forskning och medvetet granskat och redovisat utgångspunkterna för studien samt öppet redovisat metoder och resultat. Patel och Davidson (2011) förtydligar Vetenskapsrådets etiska regler, som vi har förhållit oss till; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att vi är skyldiga att informera de som medverkar om studiens syfte. Det har vi gjort skriftligen i vårt informationsbrev när vi sökte informanter samt vid tillfället för intervjun.
Vi har också informerat om vad studien ska användas för, att det är en uppsats och att den ska
publiceras. Samtyckeskravet innebär att de som medverkar samtycker till att göra det, och att de själva kan välja att avbryta när de vill (Patel & Davidsson, 2011). Detta informerade vi om muntligen vid intervjuns start. All kommunikation har ägt rum online via sociala medier och mail, och samtycke till att delta och till att intervjun spelas in har skett i skrift online och muntligen i början av varje intervju.
Konfidentialitetskravet innebär att vi inte får sprida de uppgifter vi fått ta del av (Vetenskapsrådet, 2017). Vid varje intervjutillfälle har vi informerat om att inspelningen kommer att raderas så fort den transkriberats, och att transkriberingarna kommer att sparas där bara vi har tillgång till dem.
Vi har i vårt material gett intervjupersonerna nya namn och andra namn som nämnts under intervjun har bytts ut och därmed pseudonymiserats (Vetenskapsrådet, 2017) i den mån att vi som forskare kan gå tillbaka till det transkriberade materialet och se vem som sa vad, utifrån de namn som vi givit intervjupersonerna. Vi har också tagit bort eller ändrat detaljer som skulle kunna röja deras identiteter. Enligt Vetenskapsrådet (2017) kan forskarna då till viss del utlova anonymitet, med nackdelen att det blir svårt för andra att kontrollera resultatet.
I enlighet med nyttjandekravet kommer det insamlade materialet enbart användas för vår forsknings ändamål (Patel & Davidsson, 2011). När uppsatsen är godkänd ska alla transkriberingar raderas.
3.4 Intervjuform
Materialet samlades in genom åtta semistrukturerade intervjuer där varje intervju varade ungefär en timme. Intervjuer är en vanlig metod inom kvalitativ forskning och präglas där av flexibilitet och följsamhet för att nå och komma åt intervjupersonernas egna uppfattningar. Det är i kvalitativa
intervjuer önskvärt att låta intervjuerna gå åt olika håll och styras utifrån intervjupersonens berättelser.
Semistrukturerad intervju är en intervjumetod där intervjupersonen ges utrymme att stanna längre vid frågor som intervjupersonen själv känner är viktiga. Intervjun är flexibel men utgår ifrån en
intervjuguide som forskaren formulerat med olika teman som ska beröras. Detta ger forskaren
möjlighet att byta ordning på frågorna, och att ställa frågor som kommer upp under intervjuns gång men som från början inte ingick i intervjuguiden (Bryman, 2018).
Vi utformade en intervjuguide med frågor som berörde teman kring uppbrottet - före, under och efter, samt vilken betydelse, omgivningen och människor runt omkring kvinnorna haft i detta.
Ordningen på dessa teman var rörlig, och anpassades efter i vilken ordning intervjupersonerna berättade om deras erfarenheter. Ofta fick vi svar på flera frågor under ett och samma svar, vilket gjorde att vi inte behövde ställa alla frågor i vår intervjuguide. Valet av intervjuform lät oss dröja kvar kring frågor som intervjupersonen ansåg var av större vikt, samt lät oss ställa följdfrågor och följa upp nya spår, när intervjupersonerna berättade om sådant som vi inte tidigare tänkt på att fråga om men som hade stor betydelse för intervjupersonerna.
Att intervjuerna ägde rum online över Microsoft Teams var en stor möjlighet för oss, då vi kunde nå personer över hela landet utan att behöva resa, men också att intervjupersonerna kunde sitta i en miljö där de var bekväma och kunde vara anonyma även för oss. De kvinnor som inte velat visa sitt ansikte har haft kameran avstängd.
Ett antal potentiella intervjupersoner har avbokat sent eller inte återkopplat vilket har krävt flexibilitet från vår sida. Flera intervjupersoner uttryckte att det var ett viktigt ämne och att de därför ville bli intervjuade. Samtidigt är det också ett svårt ämne att prata om och mängden av- och
ombokningar kan tänkas bero på en ambivalens till det eventuella deltagandet.
Totalt genomfördes åtta intervjuer med åtta kvinnor i de ungefärliga åldrarna 30-50 år, som tagit sig ur en relation där de utsattes för våld av sin partner. En av kvinnorna lever gömd med skyddad identitet och fyra av kvinnorna har barn med mannen som utsatte dem för våld.
3.5 Utskrift av intervjuer
Intervjuerna transkriberades samma dag som de ägde rum, i största möjliga mån. Att transkribera intervjuer är ett tidskrävande arbete (Bryman, 2018), vilket vi märkte då varje timmes intervju tog flera timmar att transkribera. Vi transkriberade intervjuerna tillsammans, men delade upp första och andra halvan av varje intervju mellan oss för att sedan gå igenom dem gemensamt. De transkriberades i sin helhet och vi har skrivit ned skratt, gråt, pauser och talspråk.
3.6 Bearbetning av data och genomförande av analys
Vi använde oss av tematisk analys i sex steg för att identifiera, analysera och urskilja mönster i vår data. Den induktiva analysen är en process där data kodas utan att författarna försöker få materialet att passa in i en redan existerande ram och den tematiska analysen blir därför datadriven (Braun &
Clarke, 2006). Att börja med kodningen tidigt kan öka förståelsen av data och på det sättet bidra till det teoretiska urvalet enligt Bryman (2018), och därför påbörjade vi bearbetningen av data redan vid transkriberingen. Vi inledde med att läsa igenom det transkriberade materialet för att identifiera
mönster i berättelserna och bekanta oss med innehållet. Sedan skrev vi ner en lista över ämnen och punkter som vi funnit i materialet, enligt de två första stegen i Braun och Clarkes (2006) tematiska analys. Vi tillämpade samtidigt vad Kvale och Brinkmann (2014) förklarar som meningskoncentrering då vi redan under transkriberingen markerade det centrala i intervjupersonernas svar och markerade med en fotnot. Fotnoten döptes sedan till en mer sammandragen och kortare version som klistrades in i ett annat dokument under respektive intervjuperson. Det hjälpte oss att få ett mer hanterbart material som inte var lika stort. Vi plockade allt som var av intresse, vilket blev en hel del. Enligt Bryman (2018) ska man inte vara rädd för att arbeta fram för många koder, då en hel del kommer försvinna och sållas bort längs vägen.
När alla fotnoter var samlade under respektive intervjuperson började vi titta efter vad vi fann intressant, såsom likheter och hur de skulle kunna samlas i centrala teman som svarar på vår
frågeställning. Detta steg kan förstås som ett första utkast av våra potentiella teman (Braun & Clarke, 2006). Genom att gå tillbaka till empirin och läsa transkriberingarna flertalet gånger, samt att
diskutera med varandra, kunde vi både sammanfoga flera teman till ett och ta bort teman som inte svarade på våra frågeställningar, i enlighet med den tematiska analysens fjärde och femte steg (Braun
& Clarke, 2006). Då det finns risk att tappa den sociala situationen när man vid kodningsförfarandet plockar meningar ur sin kontext (Bryman, 2018) namngav vi fotnoterna på ett sätt som gjorde det enkelt att minnas helheten. Dessutom var vi båda närvarande under alla intervjuer, vilket minskade risken för att vi skulle misstolka eller tappa tråden.
Den tematiska analysens sjätte fas börjar när temana är genomarbetade och skapandet av resultatet och analysen börjar (Braun & Clarke, 2006). Vi landade i fem teman som kan beskriva
intervjupersonernas upplevelser av tiden fram till, under och efter uppbrottet. De teman vi har uppfyller därmed studiens syfte och genom att plocka ut de centrala delarna har vi vårt resultat.
Citaten från intervjupersonerna är valda utifrån de som bäst förstärker och förtydligar våra teman i resultatdelen. I den här studien låter vi kvinnorna stå i fokus för att få fram sina berättelser, därför har vi valt att ha en något längre resultatdel med många citat. Vår ambition har varit att få en jämn fördelning av informanternas citat i resultatet, detta blev tyvärr inte fallet då en del av de intervjuade uttryckte sig på ett sätt som bättre fångar de budskap vi ville få fram. Vissa citat innehöll viktig information men var så pass osammanhängande att vi istället valde att berätta om dem.
3.7 Metoddiskussion
Vi har genom studiens gång gjort många val som påverkat innehållet. Det tedde sig naturligt för oss att välja kvalitativ metod då vi ville undersöka de våldsutsatta kvinnornas berättelser och upplevelser av uppbrottet, då vi tror att den är användbar sett till den typ av information vi vill åt och eftersom kvalitativ metod bedöms som lämplig för att nå en kontextuell förståelse av intervjupersonernas uppfattningar och mening med deras egna ord (Bryman, 2018). Om vi hade valt kvantitativ metod och enkäter istället för intervjuer hade detta fått konsekvenser och kunskapen vi fått fram hade antagligen
blivit en annan, mer mätbar sådan, och troligtvis mer teoridriven då kvantitativ metod huvudsakligen har ett deduktivt synsätt på relationen mellan teori och empiri (Bryman, 2018). Vi hade genom enkäter sannolikt nått ut till fler då en enkät inte tar lika lång tid och möda i anspråk som en intervju, men då vi ville utforska kvinnornas tankar, känslor och uppfattningar tycktes intervjuer vara lämpligast. Vi tror att valet av semistrukturerade intervjuer som intervjuform, istället för kvantitativa strukturerade intervjuer, passade vårt upplägg bra då vi märkte att det ibland fanns ett behov av att prata om sådant som vi från början inte hade tänkt ta upp. Möjligtvis hade fokusgrupper varit ett intressant alternativ och givande både för oss och intervjupersonerna då kvinnorna hade fått ta del av varandras berättelser, vilket skulle kunna bidra till en känsla av gemenskap. Däremot skulle fokusgrupper innebära att kvinnorna inte skulle kunna vara anonyma inför varandra, vilket skulle kunna leda till svårigheter att få tag på informanter och en fara och ökad utsatthet för kvinnorna som också skulle kunna känna sig och vara mer utlämnade.
Eftersom vi ville vara öppna igenom hela processen från intervjuer till analys valde vi ett induktivt angreppssätt, då det enligt Bryman (2018) innebär att generaliserbara slutsatser dras på grundval av observationer av verkligheten och är förknippat med kvalitativ forskning - till skillnad från deduktiv strategi som kopplas till kvantitativ forskning. Dock är det viktigt att notera, som Braun och Clarke (2006) förklarar, att forskare inte sällan kan vara helt induktiva då de inte kan frigöra sig från sina teoretiska och epistemologiska övertygelser, och att data inte kodas i ett epistemologiskt vakuum. Vi är medvetna om detta men ser ändå vårt förhållningssätt som induktivt.
Under intervjuernas gång gick det upp för oss att alla inte hade bearbetat sina trauman och att vissa uppbrott ägde rum relativt nyligen. Vi upplevde att vissa av våra informanter fortfarande befann sig mitt i någonting och att förståelsen för vad de upplevt och blivit utsatta för och de känslor det
medförde kanske inte hade landat riktigt än. Det kändes ibland som att vi drog upp något till ytan som intervjupersonen ännu inte bearbetat och vi var rädda att de skulle känna sig utnyttjade efteråt, och att de berättat mer än vad de kanske var bekväma med. Därför informerade vi dem om att de i efterhand fick höra av sig till oss om det var något särskilt som de ville att vi skulle stryka ur transkriberingen, men ingen har kontaktat oss om det.
Vårt urval bestod av personer som använde sig av sociala medier vilket rimligtvis kan ha inneburit att vi gått miste om berättelser från personer som inte är aktiva på internet, kanske på grund av ålder eller bristande intresse. Vi menar att sociala medier trots det var ett bra och praktiskt forum för oss att söka intervjupersoner på, eftersom vi eftersökte personer som valt att prata om våldet och då vi bedömde att det kunde bli svårt att söka upp och hitta intervjupersoner på annat sätt. Att gå via kvinnojourer eller liknande kunde uppfattas som ett intrång i kvinnornas liv på en plats där de ska känna sig skyddade.
Att vi valde att genomföra våra intervjuer online över Teams har medfört både för- och nackdelar.
Det har varit ett tidseffektivt alternativ både för oss och våra intervjupersoner då vi har kunnat genomföra intervjuerna hemifrån istället för att mötas upp. Bryman (2018) förklarar att det också är
ett mer kostnadseffektivt alternativ, då man inte heller behöver betala för någon resa. Det är också ett sätt att nå personer som befinner sig längre bort. I vårt fall har det gjort att vi inte har behövt begränsa vårt urval till enbart Stockholm och därför har kunnat komma i kontakt med personer från olika delar av Sverige.
Att intervjuerna har ägt rum online har också gjort att våra intervjupersoner själva kunde välja om de ville visa sitt ansikte genom videofunktionen eller ej, vilket kan ha medfört en lättnad över att inte behöva visa sig och röja sin identitet. Intervjupersonerna hade också möjlighet att gå med i mötet under ett annat namn än sitt eget om de ville, då vi endast kände till det namn de använt sig av på sociala medier. Vi kunde också vara mer flexibla med tider och eventuella ombokningar av tider då vi inte behövde befinna oss på någon speciell plats för att genomföra intervjun. Eftersom Microsoft Teams har en videofunktion kunde vi som forskare visa oss och uttrycka oss genom gester och kroppsspråk när vi pratade och för att visa att vi lyssnade, vilket vi inte hade haft möjlighet att göra över telefon.
Det är möjligt att vi nått ut till personer som av olika skäl annars kanske inte hade velat, orkat eller vågat ställa upp på en intervju samt att detta tillvägagångssätt gjort att våra intervjupersoner känt sig mer bekväma och avslappnade att prata om vad som kan vara väldigt svåra ämnen. Vår intervjumetod krävde att intervjupersonerna hade tillgång till en dator eller telefon med internetuppkoppling. I vår studie intervjuade vi personer som använde sig av sociala medier, då det var så vi kom i kontakt, och därför kunde vi anta att de hade tillgång till internet.
En svårighet vi fann var att våra inbokade intervjuer lätt blev ombokade och att personer uteblev.
Det kan bero på att det är lätt att glömma bort en inbokad tid då man inte ska infinna sig någon annanstans och att det kanske är lättare att utebli när man är anonym. Då vi ville att våra
intervjupersoner skulle delta frivilligt gjorde det oss inget att vissa ställde in, även om det krävde att vi behövde planera om. En annan nackdel med att intervjupersonerna kunde vara med på intervjun hemifrån, även om det för dem förhoppningsvis var en trygg och säker plats, var att det ibland kunde vara barn, partners och husdjur hemma som distraherade eller påverkade det som sades. Det kan även tänkas att intervjupersonerna kunde uppleva en otrygghet då de inte kunde ha full kontroll på vilka som hörde deras berättelser eftersom vi som intervjuade var i våra respektive hem. Dessutom innebär konversationer online alltid en viss risk för eventuella dataintrång, även om vi bedömer den risken som liten.
3.8 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
Reliabilitet, eller tillförlitlighet, är ett forskningskriterium som handlar om huruvida undersökningens resultat blir detsamma om undersökningen görs om på nytt, eller om resultatet påverkas av slumpen.
Eftersom kvalitativ forskning vanligtvis innebär att det är en liten grupp eller enstaka individer med gemensamma egenskaper som studeras, brukar kvalitativa resultat ha fokus på den unika kontext eller del av den sociala verkligheten som utforskas. Genom tydliga redogörelser för hur
forskningsprocessen och alla dess faser har sett ut kan forskningen granskas och därmed bli pålitlig (Bryman, 2018). Patel och Davidson (2011) menar att reliabiliteten bör ses mot den unika bakgrund och situation som intervjupersonen befann sig i när undersökningen ägde rum. Vi tänker att reliabilitet delvis handlar om kvalitén och pålitligheten dels på oss som forskare och dels på den tekniska
utrustning vi använt oss av. Vi har under intervjuerna använt oss av inspelningsfunktionen i
Microsoftprogrammet Teams där ljudkvaliteten har varit mycket bra och därmed minskat risken för missförstånd på grund av ljudbortfall. Vi har sedan transkriberat intervjuerna i sin helhet. Genom att inledningsvis beskriva vår förförståelse och vara öppna med de föreställningar vi har menar vi att läsaren kan få en bild av våra tankar kring ämnet. Inför och efter varje intervju har vi pratat om och diskuterat innehållet men också tittat på oss själva som intervjuare och vår förmåga att ställa frågor och göra bra intervjuer. Vi tänker att allt detta spelar in på reliabiliteten.
Validitet är en bedömning av om de slutsatser som forskningen kommit fram till hänger ihop med själva undersökningen, och att man studerat det som man avsåg att studera eller mätte det man ville mäta (Bryman, 2018). I en kvalitativ studie är begreppet validitet inte enbart bundet till själva datainsamlingen utan rör snarare hela forskningsprocessen, då vi i kvalitativa studier vill förstå och tolka innebörden av livsvärlden, och upptäcka och beskriva företeelser och uppfattningar snarare än att mäta och kvantifiera. Validiteten kopplas till om forskaren har lyckats få fram ett tillräckligt underlag för att göra en trovärdig tolkning, samt om forskaren har lyckats fånga upp det som framkommer som kan ses som tvetydigt eller motsägelsefullt (Patel & Davidson, 2011).
Vår tolkning av detta är att vi som forskare ska vara transparenta och redogöra för alla moment i processen. Under studiens gång har vi ständigt påmint oss själva om studiens syfte och våra
frågeställningar, för att inte tappa tråden och glida ifrån ämnet.
Eftersom kvalitativa forskningsresultat ofta är knutna till den kontext de produceras och studerades i, är de svåra att generalisera. Personerna som intervjuas i en kvalitativ undersökning är inte
representativa för en hel population. Däremot kan resultatet i kvalitativ forskning generaliseras till teori, och det är kvaliteten på de teoretiska slutsatser som formuleras utifrån den kvalitativa datan som ligger till grund för bedömningen av generaliserbarheten (Bryman, 2018).
Vi har intervjuat åtta personer och vårt resultat är därmed inte tillräckligt för att kunna
generaliseras och våra intervjupersoner är inte representativa för alla våldsutsatta kvinnor eller för befolkningen i stort men vi menar att resultatet kan ge en bild av hur det kan vara och det är det som har varit vår ambition.
4. Teoretisk analysram
För att bättre förstå våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser har vi analyserat materialet med hjälp av våldets normaliseringsprocess och exitteorin. Vi valde två teorier då vi önskade täcka in så pass stora delar av den våldsutsatta kvinnans verklighet att vi bedömde att en teori inte skulle räcka till. Våldets normaliseringsprocess förklarar de svårigheter som kvinnan ställs inför i en relation där hon utsätts för våld, vilket gör det lättare att förstå vad det är som försvårar ett uppbrott. Det är viktigt att människor som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor, speciellt inom sin profession, får en förståelse för våldets komplexitet och normalisering. Normaliseringen av våldet kan se olika ut i olika relationer, men vi kan i vårt resultat urskönja ett mönster som kan förklaras utifrån denna teori. Exitteorin går att tillämpa på olika typer av livsstilsförändringar, men den förtydligar den process vi presenterat under tidigare forskning som kvinnorna går igenom fram till, under och efter lämnandet. Tillsammans kompletterar teorierna varandra och ger en helhetsbild av kvinnornas situation vilket vi önskar.
Teorierna hjälper oss därmed att svara på vår forskningsfråga om hur våldsutsatta kvinnor ser på sina uppbrottsprocesser.
4.1 Våldets normaliseringsprocess
Begreppet våldets normaliseringsprocess myntades av den svenska forskaren Eva Lundgren som menar att mannens våld mot kvinnan är kontrollerat och inte något som sker i “blint raseri” eller på grund av bristande impulskontroll. Mannen växlar mellan att vara kärleksfull och aggressiv i en gradvis gränsförskjutning och avskärmar kvinnan från omvärlden och vänner, vilket gör att hon hamnar i en beroendeställning till honom (Holmberg & Enander, 2011). Lundgren (2012) menar att kvinnans primära strategi i detta läge är anpassning för att få våldet att upphöra. Efter en tid av anpassning normaliseras våldet och blir ett normalt inslag i vardagen. Det internaliseras gradvis av kvinnan som börjar se på sig själv genom mannens ögon och tar på sig skulden för våldet, för att hon gjorde honom arg. När våldet normaliseras kan det accepteras och försvaras och till och med uppfattas som en kärlekshandling (Lundgren, 2012). Våldet blir ett vanligt inslag i relationen.
Ett utmärkande drag i våldets normaliseringsprocess, sett ur kvinnornas perspektiv, är
gränsförskjutning. Det kan handla om olika sorters gränser och leder till att det som hon tidigare inte accepterade nu accepteras. Tidigt i relationen ses det fysiska våldet som något oacceptabelt och obegripligt, men kan senare komma att förstås och beskrivas i termer av kärlek och omtanke. Denna gränsförskjutning sker gradvis över lång tid och går därför obemärkt förbi. Lundgren förklarar detta tillstånd som en våldsverklighet, där gränsen mellan fredligt och våldsamt liv har suddats ut och hennes förståelse av mannens motiv för att smeka eller slå är desamma. Det ses som uttryck för kärlek (Lundgren, 2012).
Förskjutningen av gränser leder till anpassning av nya rådande normer och kan börja med att kvinnan ger upp sin utbildning för att han vill det, till att hon för första gången blir slagen, till att hon
till slut vande sig vid tanken att hon kanske förtjänade det, att hon var självisk som ville studera och hon börjar acceptera sitt eget misslyckande. Gränserna för vad som anses som önskvärt och inte suddas ut, samtidigt som kvinnan blir allt mer underordnad och tillslut öppet undergiven mannen och hon utplånar sakta sig själv genom anpassning till hans krav och önskemål kring hur hon bör och ska vara (Lundgren, 2012).
Hon blir isolerad både fysiskt och psykiskt, genom att han förbjuder henne att umgås med vänner och familj och genom att få henne att umgås främst med honom. Han lägger därmed beslag på hennes sociala erfarenheter och sammanhang och hon upplever tillvaron genom och tillsammans med honom (Lundgren, 2012). Även om hon inte är totalt isolerad kan han så småningom komma att bli hennes enda referensram, eftersom hon inte har någon annan än honom, och han kan då styra över hennes känsloliv. När hon inte längre har någon annan att jämföra med, om vad som är våld och omtanke och goda och onda upplevelser, jämför hon istället honom med honom, eller hans olika sinnestillstånd.
Tillfällen och stunder då han är lugn och kärleksfull kan komma att kontrasteras mot och kompensera för hot, slag och smärta och den lugna stunden kommer att ges större betydelse än de våldsamma. Hon kan komma att känna att hon är den enda som förstår honom och att han är den enda som tycker om henne. Därför kan hon också ha ett intresse av att upprätthålla isoleringen, för att ingen annan ska märka hur värdelös hon är. Isoleringen gör att hon inte pratar med andra, och framförallt inte om våldet. Även om någon skulle fråga om hon blev utsatt för våld skulle hon antagligen inte svara, för att de inte skulle förstå, för att hon känner skam eller för att behålla självrespekt och inte avslöja för någon hur dålig hon tycker att hon är. Hon har då tagit över mannens uppfattning av henne (Lundgren, 2012).
Ytterligare ett sätt genom vilket gränserna suddas ut är vad Lundgren (2012) kallar för växling mellan våld och värme. Mannen visar ömhet och tillgivenhet efter att han har slagit henne, och börjar istället trösta och badda hennes sår. Denna växling kan skapa stor förvirring och stress, då han när som helst också kan slå om och bli våldsam igen.
När han slår henne för första gången reagerar hon på att det är fel, och hon blir förskräckt och chockad. Ibland lämnar hon mannen redan där, men ofta stannar hon för att förhållandet i övrigt är bra. Våldet förklaras som ett misstag eller ett missförstånd och hon berättar vanligtvis inte för någon om vad som har hänt. De pratar inte heller med varandra om det som skedde, och efter en tid är det som att det inte har hänt, att det var hennes fel eller att hon överreagerar. Kvinnan kan komma att ta över mannens verklighetsbild och börjar anse att våldet är hennes ansvar. Att hon provocerat fram det och att hon förtjänar det. Hon internaliserar hans förväntningar och krav på henne, och även hans motiv till slagen (Lundgren, 2012).
Lundgren har fått kritik för att inte ta hänsyn till olika samhälleliga, sociala och kulturella
kontexter som kan spela in, och kritiker menar att hon ger en alltför statisk bild av relationens mönster av under- och överordning, samt att hon inte ger utrymme för och uppmärksammar de våldsutsatta
