Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
SABC – fristående public-service företag eller propagandainstrument för regeringen
Är press- och yttrandefriheten i Sydafrika hotad? Många inom mediabranschen är rädda för det. Flera händelser, där regeringen ingripit det senaste året, har fått mediafolk och aktivister att reagera.
– I EN DEMOKRATI, UNG SOM GAMMAL, måste media spela rollen av vakthund, både mot regeringen och mot det civila samhället. Det vi ser i dag i Sydafrika är oroande, säger Raymond Louw, före detta vice
ordförande i Media Institute of Southern Africa in South Africa, Misa-SA.
Bland de händelser som fått mycket uppmärksamhet det gångna året är att South African Broadcasting Corporation, SABC, svartlistade ett antal politiska kommentatorer för att de var kritiska till regeringen. En annan är att en dokumentärfilm om president Thabo Mbeki fick sändningsförbud sedan regeringens män fått se en förhandsvisning av filmen.
När jag talar med den sydafrikanska allmänheten hittar jag både de som förordar det helt fria ordet och de som inte tycker att media har rätt att förmedla och lyfta fram vad som helst, även om det är av allmänt intresse och anmärkningsvärt. De tycker att media ska se till att inte skapa
konflikter, eftersom konflikter kan skapa våld i en ny och skälvande demokrati.
– Medias roll är att lyfta fram det som är anmärkningsvärt så att
regeringen sköter sitt arbete. Det är bara i krig man kan vara patriotisk, säger Nixon Kariithi, professor och chef för mediaprogrammet vid
University of the Witwatersrand i Johannesburg.
EGENTLIGEN BORDE SAKEN INTE VARA en stor fråga i Sydafrika, eftersom pressfrihet är garanterad i den sydafrikanska grundlagen.
– Ja, grundlagsmässigt har vi pressfrihet, men regeringen har börjat smyga in en viss censur. Till exempel svartlistningen av vissa politiska
kommentatorer, som vi vet är kritiska till regeringens arbete, säger Kariithi vidare.
Det var i slutet av förra året som radiojournalisten John Perlman i ett av sina program avslöjade att SABC hade en lista över 20 kommentatorer som han inte fick använda i sina program. SABC:s talesman förnekade listan. En utredning tillsattes. Den kom fram till att listan fanns.
Nyhetschefen Snuki Zikalala, som var den som hade gjort upp listan, fick
en tillsägelse av styrelsen för SABC, men John Perlman valde att sluta sin anställning. Affären väckte stor uppmärksamhet i media.
– VI ÄR OROADE ÖVER DEN PARTISKHET hos SABC som detta visar.
Dessutom tycker vi att det var lamt av SABC:s styrelse att bara ge en tillsägelse till nyhetschefen. Svartlistningen var oerhört fel och det skulle ha gjorts betydligt mer, säger Jane Duncan, chef för Freedom of Expression Institute, FXI.
FXI har demonstrerat utanför SABC:s kontor flera gånger sedan dess, bland annat mot svartlistningen.
– Vi anser att SABC alltmer flyter iväg från sitt uppdrag att vara ett fristående public-service företag till att bli ett propagandainstrument för regeringen. Vi har också i våra demonstrationer vänt oss mot beslutet att inte sända dokumentären om Mbeki.
Det var i maj förra året som dokumentären skulle sändas. Efter en
förhandsgranskning av regeringsföreträdare plus några oberoende tittare, krävde regeringen att vissa saker i dokumentären skulle ändras. Trots att filmen ändrades krävde ändå regeringen senare att den inte skulle sändas, vilket heller inte SABC gjorde.
– Det var ett oacceptabelt beslut, säger Raymond Louw.
OCH DET FINNS FLER OROSMOLN på den sydafrikanska mediahimlen.
Raymond Louw berättar till exempel att polismyndigheten nyligen gick ut och sa att journalisterna inte längre ringa får in till polisen för att få daglig information. En presstalesman i varje provins ska istället ge informationen till journalisterna.
– Det har blivit stora protester kring detta. Journalister arbetar ju inte så, de vill söka informationen själva och ställa frågor. Då gick polisen ut och sa att de inte menade att media skulle få mindre information, bara på ett annat sätt. Vi får väl se hur det går, säger han.
Och Jane Duncan är oroad över att källskydd saknas i den sydafrikanska lagen.
– Det är inte inskrivet i vår lag att journalister har rätt att skydda sin källa.
Det skyddet finns inte här, som hos er i Sverige. Lagen är tyst hos oss. Det har blivit fler och fler tillfällen då både staten och det privata har försökt att tvinga journalister att berätta. Kallas de till exempel in för att vittna har de inget val, säger hon.
Mari Dahl Adolfsson, East London
