Schillers äldsta Lyrik.

H r it is k s k s ir s h å d n in g

a f

S c h i l l e r s ä l d s t a L y r i k .

F ö r s t a D elen

s o m m ed v id th e rö m d a Filos. F a k u lte te n s tillstånd

under inseende

af

MAC. CÅRL WILHELM BOTTIGER

Pv°l% sorr '' Moderna Litteraturen, Historiograf vid K. M. O., R id d are a f K D. D annehrogs-O rden, En af de Adcrton i Svenska A k a d em ien , Ledamot af K. W ettenskapsSocieteten i Upsala, m. fl.

l ö r P Ii i I

o s o

s

a

a

e

kommer att offentligen försvaras

af

P E H R A X E L B E R N H A R D B E S K O W

af Stockholm s Nation

på Ekouoiniska Lärosalen d. 1 Juni 1 8 5 4

p. v. t. r. m.

U P S A L A , c. A. L E r FL KR. 1 8 5 4 .

H o s ta sk alder ser man de successiva stadierna a f deras utveckling så skarpt tecknade och begrän­

sade som hos Schiller. I motsats till de skalde­

naturer, hos hvilka, efter de första alstrens bråd- mognad, den skapande kraften lägger sig till tidig hvila, företer sig hos honom onekligen till en början åtskilligt b åde om oget och osjelfständigt, men der- efter, i sam m a mån han hunnit till högre m edvetande af sin kraft och klarare sigte af sitt mål, intet stadnande på vägen, intet afbrott i växten, utan ett rastlöst stigande, en oaflåtligt fortgående utbildning till det högre och bättre. H ans genius har till en början stoft på sina vingar; men han afskakar det snart, och det vilda, osäkra flaxandet by tes småningom i en jem n och stadig flygt mot det rena ljuset.

N är man sum m ariskt vill bestäm m a en stor skalds värde, har man visserligen närm ast och före­

trädesvis att hålla sig till det b ä s t a , som han, inom

konstens olika rigtningar, fram bragt: man d rö jer då

helst vid hans kulmination. Men inskränker m an

sig ej till att blott se och beundra honom i hans

zenith, vill man ej allenast mäta och fixera höjden, som han uppnått, m en tillika uppsöka och u nder­

söka vägen, på hvilken han komm it dit; d å måste man, steg för steg, följa hans spår från det lägre till det högre, och i fall man eljest härvid afser ett höo-re intresse än det blott historiska, söka att, i

o

likhet m ed honom sjelf, häm ta rättelse äfven af irrin- garna och lärdom af sjelfva misstagen.

Redan u r den nu angifna synpunkten tord e det för de flesta läsare visa sig klart, att en kritisk skär- skådning af Schillers äldsta dikter, om den eljest verkställes som sig bör, hvarken kan vara utan sin vigt eller b ör blifva utan sin båtnad. Men äfven ur en annan synpunkt är en sådan skärskådning påkallad.

Sin beundran för en stor skald är den okritiska all­

m änheten ofta färdig att utsträcka till a l l t hvad han diktat, och mången, som första gången tager Schil­

lers skrifter i sin hand, väntar att der på hvarje blad finna ett m ästarverk. A ntingen antager han nu, på god tro, för sådant allt hvad han här m ö­

ter, eller, i fall han är m äktig af en skarpare prof­

iling, finner han redan på de första sidorna sin vän­

tan otillfredsstäld. I förra fallet döm m er han blindt, i det sednare lockas han att dömma för strängt:

men i begge fallen h ar han förbisett den nödvändiga

relation, hvari hvarje särskilt konstalster star till den

särskilta period af konstnärens utbildning, livaraf

det är att anse som exponent. Att 1111, i hvad som

3

rö re r Schillers tidigaste konstverksam het, söka n är­

m are utreda denna relation och på samm a gång, d er så visar sig nödigt, lemna en granskning af sjelfva dikterna, skall blifva förem ålet för denna afhandling, sedan först i några allmänna drag en karakteristik blif vit gjo rd af den Schillerska poesiens första yttringar.

I flertalet af Schillers äldsta dikter söker man förgäfves den rena, ideala skönhet, som återstrålar från så m ånga af hans konstskapelser i en sednare och, framför allt, hans sista period. R edan hans tidigaste arbeten sakna visserligen ej en viss prägel at genialitet: der fins både eld och kraft; men el­

den är ofta endast tellurisk, och kraften har något

bålstort och titaniskt, färdigt att löpa till storms mot

b åde himmel och jord. D er tins ock, i m er än

vanligt mått, både känsla och reflexion; men man

ty c k e r sig stundom märka, att den ena har upphört

att vara ren och att den andra ännu ej hunnit att

blifva klar: den ena slår esom oftast öfver i ett falskt

pathos, den andra, m er rörlig än djup, förstiger sig

lätt i det kaotiska och nebulösa. De röja vidare,

dessa ungdom sdikter, en liflig bildningsgåfva, m en

som ej sällan skapar liksom i feberhetta, och hvars

gestalter derföre ofta m er lik n a fantastiska dröm ­

bilder, än de, till skönhetens fulla helsa, realisera

en idé eller idealisera åskådningar ur den konkreta

verlden. Men ett är det, som företrädesvis här m ö­

4

te r oss: en sjudande, ofta öfverjäsande frihetslyst- nad, soin hatar alla skrankor och har svårt att ens kom m a till ro inom de fritt valda och jem förelse- vis lätta bojorna af metriken.

Förklaringsgrunden till hvad här blifvit antydt är att söka så väl i skaldens egen, vid den na tid ej ännu till harm oni bragta subjektivitet, som i de yttre förhållanden, af hvilka denna, m ed en utom ­ ordentligt stor m ottaglighet, redan i de vigtigaste ungdom såren rönte sina intryck. D en religiösa stäm ning, i hvilken Schiller under föräldrahem ­ mets fromma inflytelser först vuxit opp, m ed bibeln jem te Luthers och Paul G erhards, Uz:s och G el- lerts andliga sånger till sin enda läsning, och utan högre önskan än den att en gång som andlig talare få verka på en kristlig m enighet °, hade, efter hans inträde i en pedantiskt ensidig och militäriskt sträng

* T ill denna önskan, redan u ttry ck t i barnaåren, d å hans käraste lek var att kläda u t sig till p re st och p re ­ dika, — något, livari för öfrigt äfven hans dram atiska sinne kan antagas liafva gifvit sig luft, — synes hans förste lärare M o s e r , pasto r i den lilla staden Lorch, som under åren 1765— 68 var Schillers barndom shem , i väsendtlig mån liafva b id rag it Det var dennes namn och bild, som lian sederm era införde i die Räuber; och det må anmärkas, att, med undantag af den mest tigande erke- biskopen i die Jungfrau von Orleans, »pastor M oser« är den enda andliga man, som af Scliiller någonsin blifvit

i

fördelaktigt ljus fram stäld. — Ännu som yngling hördes

Schiller yttra, att lian skulle sk atta sig lyckligast, »wenn

er dem Vaterlande als Gottesgelehrter dienen könnte«.

uppfostringsanstalt, der ju st theologi var det enda, som ej fick läras, * på ett betänkligt sätt gifvit vika för h elt andra sinnesrigtningar. Tvånget att utifrån nödgas em ottaga bestäm m andet af sitt blifvande lef- nadsyrke, som först anvisades honom på den ju rid i­

ska och, ett par år sednare, på den m edicinska vä­

gen, den dagliga och stundliga förödm jukelsen af en m e r och m er tryckande soldatdisciplin, här an­

vänd som skoltukt, och förbudet slutligen att ej, ens på fristunderna, få fritt läsa livad han ville, hade sm åningom uppjagat hans af naturen starka frihets­

känsla till en hätsk bitterhet m ot allt hvad lag och öfverhet hette, och snart gjort konflikten mellan hans

0 Denna uppfostrings-anstalt var den så kallade »mili­

ta ris clie Pflanzsehule«, som hertig Carl af W urtem berg, efter egen älsklingsplan, hade in rättat pä sitt nya lust­

slo tt Solitude, i närheten af S tuttgart. Afsigten med den­

na sko la var långt ifrån inskränkt till bildandet at en­

dast m ilitärer: dess namn tydde fastm er på, a tt den var s tä ld p å m ilitärfot och företrädesvis stod öppen för m ilitärsöner. Denna sednare om ständighet öppnade den äfven för Schiller, som, mot slutet af 1772, till följe af hertigens önskan och nästan m aktspråk, dit förflyttades från den s. k. latinskolan i Ludvigsburg, den han under d e nästföregående fyra åren genom gått och ju s t nu stod fä rd i" a tt lemna för att i en klosterskola utbilda sig till

theologisk seminarist. Institutet på Solitude blef, i u t­

vidgad scala, redan 1774 uppliöjdt till militär-akademi (vanligen, efter sin stiftare, benäm d Carls-akademien) och, m ot slutet af följande året, förlagdt till S tuttgart.

Schillers studiitid derstädes räckte i åtta fulla ar, eller

till slutet af 1780.

6

inre och yttre verld ren ta f olidlig. E j utan skäl h ar nian liknat den unge Schiller på denna tid vid

»en liten Titan, som lupit ur skolan och vill slå in fönsterna för Jupiter«. A f denna hans trotsigt re ­ volutionära stäm ning på samma gång som af hans tidigt väckta poetiska, hvilken sedn are nu funnit sin hufvudnäring i förstulen läsning ej blott af den honom tidigt så kära K lopstock, m en jem väl af Shakspeare, * R ousseau och, framför allt, a f k o ry ­ féerna för den tyska, då allaredan mot stn nedgång lutande s. k. Stnr?)i und D raw g-perioden, ä r hans skadespel die R äuber att anse för en sto rartad e x ­ plosion, och det unga v reda lejon, som, m ed öfver- skriften in tyramios, lyfte sina ram ar på dess för­

sta vignette, var en lika åskådlig förklaring af te x ­ ten som sinnebild af författaren. Ingenting vittnar em ellertid bättre än ju st detta hans, i psykologiskt af- seend e lika intressanta som från esthetisk sy n p u n k t otillfredsställande, ungdomsförsök att m ed storm steg bem äktiga sig scenen, huru föga ännu hans uppåt och utat sträfvande genius förmått tillvägabringa sin egen em ancipation undan främ m ande välde. D et gräsliga i uppfinningen, det ofta råa i tonen, k o n ­ vulsiviska i handlingen, bom bastiska i diktionen — allt detta var ej hans ursprungliga eget, det var in ym pning utifrån, det var en concentration af främ -

efter W ielands öfversättnint»’

inande inflytelser. Man igenkänner här än G er- stenberg, än Leise\vit/> än Klinger, * man mötei tra ­ vesterade rem iniscenser både ur Shakspeare och profeten H e s e k ie l;» m en den man i hela stycket minst ser till, är den rätta, den äkta, den egentliga Schiller, icke blott sädan han en gång b l e f , m en sådan han redan d å, sig sjelf lenm ad och oanfäk­

tad af inre och y ttre dem oner, kan tänkas hafva v a r i t . Sitt excen trisk a ja g har han derem ot gifvit

oss i Carl M oore.

Ä fven i sin första lyrik kan det ej sägas, att Schiller ännu fullt kom m it till rätta m ed sig sjelf.

* Ivlinger kan anses som fanbärarcn för hela den hypergeniala frieorps i ty sk a vitterheten, so m sk y llia r un­

der perioden, åt hvilken en af hans egna dram er den u r sk o ttsk a kungaliistorien häm tade: Sturm und Drang gifvit namn. D et var om honom , när han i sin ungdom som originalgeni, cynisk och halfnaken, gick om kring p å W eim ars gator, som W ieland y ttrad e: »er sehe aus, als tvenn er Löwenblut saufe und ro/tes h leisch fresse.* Hans sorgespel die Zwillinge tog p riset från sjelf- ve Julius von Tarent, livars författare, Leisewitz, eljest ansågs med detta enda kraftstycke halva g jo it nog löi sin odödlighet. R ed an några år före dem hade G ersten- h erg skakat sam tidens nerver med sin gräsliga, ur D an­

tes Inferno p å scenen fram manade Ugolino.

00 I det sednare fallet må blott erinras om F ran s’s

dröm , i det förra om F ran s’s role i sin helhet, om Carls

m onolog i fjerde akten, om den scen, der I' rans gör

H errm an till v erk ty g för sina skändligheter, — ställen,

som visa, a tt författaren h aft i minnet bade R ichard den

tredje, Hamlet och Macbeth.

8

Hans osjelfständighet ger sii tid efter annan till­

kanna i blind kopiering af sk ljak tig a mönster, hvar- wd m aneret ej sa sällan kairikeras genom öfver- drift. Så äga vi redan från 7 7 7 a f hans hand ett i Klopstocks ode-stil författadt poem , hvari han slun­

gar blixt pa blixt m ot ett m em klighetens odjur, som han kallar der E roberer, men som näppeligen kan tagas för annat än ett spöke *r hans egen uppflam­

m ade hjerna. H an är här re la n stark i det dekla­

m atoriska, han bad e söker odi g ö r effekt, det tek­

niska är, om m an undantage? de täta m issbruken a f ellips och enjam bem ent, ej utan förtjenst; m en det hela är påtagligen utan inre sanning och halt, det ä r en pom pös onatur, ett fy rv erk eri a f sm at­

trande och knallande fraser: författaren är ännu ej konstnär, han ä r blottkonstm akare. N äm da p oem *

° Detta, liksom flera andra poemer från Schillers för­

sta ungdom, infördes i den tidskrift, som, under namn af Schwäbisches Magazin utgafs a f Baltli. Ilaug. I ett för­

o rd säger utgifvaren det vara: »von einem Junglinge, der, allem Ansehen nach, Klopstocken liest, fu h lt und beinahe ver- stehU. Sjelfva stycket börjar sålunda:

Dir, E roberer, dir schw ellet mein Rusen auf, Dir zu fluchen den Fluch gliihenden R achedursfs,

V or dem Auge der Schöpfung, V or des Ew igen Angesiclit.

W enn den horchenden Gang iiber mir Luna gelit, W enn die S terne der N acht lauschend heruntersehn,

Irä u in e flattern — um flattern

Deine Bilder, o Sieger, micli

9

är likväl i skaldens utvecklingshistoria sa till vida af intresse, som det skarpast betecknar första b ry t­

ningen af hans tillförene blida, fridsamma sätt att tänka och känna, p e n n a b rytning synes ha in­

träffat i den närmaste tiden efter hans egen, jem te hela undervisningsanstaltens, förflyttning frän det landtliga lnstslottet till en vidlöftig kasernbyggnad inom hufvudstadens m urar, och visar sig äfven ha stått i nära sam m anhang m ed hans samtida öfver- gång från det juridiska till det m edicinska studium,

— en kunskapsgren, som ej förfelade att, till en bö rjan, gifva både väckelse och näring åt äfven lägre arte r af den sinnlighet, hvars apologi efter några å r blef äm net för hans m edicinska em bets- specim en. * Redan samma år, som näm da förän­

dring ägde rum, hör man från den sextonåriga yng­

lingens ly ra to n er, som stå i stark desharm oni m ed hans ålder. D en dikt, vi här mena, bär titeln:

Sc/dlderung des menschlichen Lebens, ** och rö jer i a r­

tistiskt afseende en fullmognad, oväntad att finna hos en så ung begynnare. Men äfven innehållet har

U nd Entsetzen mn sie — fahr’ ich da w uthend auf, Stam pfe gegen die E rd ’, schalle mit Sturm gelieul

Deinen ISiamen, Verworfner, In die Ohren der M itternacht.

» Ver such iXber den Zusammenhang der tJiierischen N a ­ tur des Menschen mit seiner Geistigem, Schillers disputation vid u tträd e t ur karlsakadem ien 1780.

Den är tydligen originalet till Mannens fy r a åldrar

a f F ru Lenngren.

10

något så oväntadt, att man vore färdig att anse hela stycket för apokryfiskt, 0111 ej dess Schillerska börd blifvit af sam vetsgranna sam lare tillfullo bestyrkt.

D etta innehåll ä r nem ligen mindre en skildring än en parodi af d et m enskliga lifvet: det är en misan­

th r o p is t men kom iskt hållen, elegi deröfver, hvars grundtanke är den, att det hade varit bäst, 0111 man aldrig hade blifvit född. D e mest bedröfliga bevis för denna sats, häm tade u r lifvets olika åldrar, fram- sjungas här i en ton af lustig sällskapsvisa. Skada, att den reflekterande hum or, som genom tränger det hela, till så stor del går förlorad genom den sy nb ara biafsigten att sätta ihop något på en gång roligt och groteskt. D enna hopsättning kan, såsom sådan, em ellertid sägas vara lyckad, ehuru stycket i öfrigt har en m er trivial än poetisk färg. A nm ärk- ningsvärdt är det djupa verldshat, som här förråder sig hos en så ung verldserfarenhet, och 110g un d er­

lig förekom m er den lefnadsmätthet, som sålunda gif- ver sig tillkänna hos en, den d er ännu föga smakat af lifvet. På samm a gång stöter oss en viss för­

tidighet

bekantskapen

ed dess säm re sidor, och man skulle snarare tro sig höra utbrottet af en ut- lefvad gubbes missmod, än af en sextonårig skalds tankar

dessa flytande strofer:

W alirlicli, walirlich, arme Jamm ersöhne, Sind wir liöchst gepries’ne H errn der W e lt — Von G eburt an, bis die letzte T hräne

Aus der armen Schäclier Auge fällt.

11

Scblupfen wir kaum erst aus unsrer T onne In dies grosse, weite N arrenbaus,

G russen wir sclion mit Gebeul die Sonne, Alles E lend fiihlen wir yoraus.

T rä g t der K nabe seine ersten Hosen, S telit sclion ein P edant im Hinterhalt, D er ihn liudelt, acli! und ihm der grossen R öm er W eisbeit auf den Rucken malt.

B eut uns Jugend ilire Rosenbände, W eleh e G uter bringt die Zaub’rin dar?

M ädchen, Schulden, Eifersucht, arn E nde H örner, oder die Pistolen gar.

Sind wir M anner, kommt ein andrer Teufel, Ebrgeiz lieisst er, oft aucli heisst er: W eib.

N alirungssorgen qualen, so wie Zweifel Einen N arrenscbädel, unsern Leib.

Kom m t das A lter endlich angeschliehen, Sagt, was b at der arm e Greis wolil da?

H usten und Veracbtung, S p o tt und Siechen, B rustw elf, LangeweiF und Podagra.

Urn das Maass des Jam m ers voll zu fullen, M ussen wir des E rben Lächeln selin. — L olint es sieli, um dieses P lunders willen,

W olil der Muh’, aus M utterleib zu gebn?

V ida renare är stäm ningen i der Abend, * ja i den religiösa del, som här sluter sig till en natur-

Afvenledes infördt i Haugs Schiväb. Mayazin (år­

gången 1776), med denna anm ärkning af utgifvaren: »die-

beskrifvande, stiger donna stäm ning ända till hym ­ nens Om än, i liera uttryck och tankevändningar, denna dikt rö je r K lopstock såsom sitt m önster, lå­

te r den oss likväl på m er än ett ställe förnimma ljud, egendom liga för Schillers lyra. D et ä r h ä re n vida sannare lyftning både af känsla och tanke än i m ängden af hans nästföljande dikter, * d e r orden ofta ej äro annat än brokigt utm ålade styltgångare, i stället för att de här i för det mesta välljudande verser sjelfva måla den unga örnens första, om än svaga, försök att m ot solen flyga på egna vingar. Styc­

kets religiösa elem ent erin rar oss 0111, att detta echo från skaldens fromm a barndom nu ä r i bortdöende och snart för lång tid tystnar. Såsom positivt krist­

ligt har det egentligen blott tvenne gån ger fram- se? Gedicht hat einen Jungling von sechszehn Jahren zum Ver- fasser. Es dilnht rnich, derselbe habe schon gute Autores ge- lesen und bekomme mit der Zeit o s m a g n a s o n a t u r u m « .

0 Så t. ex. särdeles i slutet af följande strof:

Je tz t seliwillt des Dicliters G eist zu göttlichen Gesängen, L ass ström en sie, o H err! aus liöherem Gefiihl,

Lass die B egeisterung die kulm en Fliigel schwingen, Zu dir! zu dir! des hohen Fluges Ziel.

Mich fiber Spliären, himmelan gehoben, Getragen sein vom herrliehen Gefiihl,

Den Abend und des A bends Schöpfer loben, D urchström t vom paradiesischen Gefiihl!

F iir Könige, fiir G rosse ist’s geringe, Die Niederen besueht es nur.

O Gott! du gabest mir N atur,

T lieif W elten u n ter sie — nur, V ater, mir Gesänge!

13

trädt: ena gången i cle första fyra strofer han nå­

gonsin skref, en nyårsdikt till föräldrarna, då han ej var stort m er än åtta år gammal: den är hållen i psalmton, för öfrigt barnslig och enkel, m ed nära nog k o rrek t stil. * A ndra gången i en af prosa och vers sam m ansatt Morge?igebet am So?tntage, d er hans tro redan visar sig skakad af tvifvel och inre strider, men likväl ännu trium ferar öfver dessa. D enna psalm dikt är skrifven åtta år sednare än den förra, och dess sm ältande ruelse och andakt bilda en egen kontrast mot det vilda skärande tonbrus, som kort derefter blef uppstäm dt i der Eroberer. D et var på m ellantiden af dessa begge dikter, som skalden, en­

ligt hvad han sjelf på ett ställe yttrar, »upphört att tro och b eg yn t att tänka».

F rån vårgryningen af Schillers lyrik äger man ock (jvar ett par festliga nam nsdagsdikter till den bekanta riksgrefvinnan Francisca von H ohenheim , hans stränga hertigs erkända ä l s k a r i n n a . D e bära tydligen spår af att vara gjorda på beställning, men röja red an styrkan af det oratoriska element, som längre fram i dram at b lef för den Schillerska poesin så betecknande. F ö r tillfällighetsdikten, i inskränk­

tare m ening, synes vår skald aldrig hafva ägt hvar-

* P å baksidan af denna med Schillers handstil skrif- na ocli den 1 Januari 1768 daterade Gedicht zum Neujahr beiinner sig af densamma en latinsk parafras.

00 Hon blef först 1786 hans lagliga gemål.

14

ken håg eller anlag: G oethes stora förm åga att adla den till verklig poesi, och städse ur det enskilta ut- kräfva ett högre och allmänt intresse, var ej i lika mått gifven åt Schiller, hvars genius helst lefde i det universella, g erna form ade k arak terern a efter idealer, och vanligen skvgde för att välja det konkreta till utgångsx \t . — Lägga vi slutligen till det r e ­ dan näm da en, m indre trogen än kraftig, m er lef- vande än tekniskt vårdad, hexarnetrisk öfversättning ur Virgilius: der Stunn n u f dem, Tyrrhener Meere, * så hafva vi nu fått en öfverblick af a l l t hvad ännu finnes i behåll från den period af Schillers lyrik, som m an kunde kalla den förhistoriska. E rinras bör likväl, att åtskilligt af hans poetiska verksam het mot slutet af denna period först u nder början af den nästa fram träder i dagen, och att särskilt die Räuber m ed sina lyriska ingredienser ligga på g rän ­ sen af begge. Vi befinna oss nu vid den tidpunkt ( 1 7 80 , d e r den try ckta samlingen af Schillers dik­

ter vidtager.

Den går från 3 4 — 156 v. af Eneidens fjerde bok, men utgöres, genom bristande koncision, af lån g t liera verser än originalet. H auch införde den i Schwab. Maga- zin (årgången 1780) med de orden: »Probe von einem Jiinglinge, a er nicht iibel gerathen ist. Kiihn, viel, mel dich- terisches Feuer. Med denna h e x a r n e t r i s k a öfversättning må ej förblandas den j a m b i s k a , som Schiller, i täflan med Biirger, elfva år sednare verkstälde af E neidens hela andra och fjerde bok, och i Neue Thalia för 1792 m eddelat.

75

När man läser H eitors Ahschied — den poeti- ska dialog, som nu b eg yn ner denna samling — och besinnar, att skalden skrifvit den vid tjugu års ål­

d er, förvånas man till en början öfver den nog­

grannhet i form, den måtta i uttryck, den jem nhet i ton och behandling, som utm ärker denna dikt framför alla öfriga från samma period af hans för­

fattarskap. I sjelfva verket b är den också num era föga prägeln af denna, ej blott svallande, men svul- stiga period, och det är skalden sjelf, som dragit försorg om, att den blifvit utplånad. Hvad ynglin­

gens hand djerft och skönt tillyxat, har mannens sederm era fejat och polerat. Man m ärker det bäst, om man jem för poem ets skiljaktiga form på olika ställen i samlingen. D et förekom m er nemligen der tvenne g ån g er; först såsom dörrstycke till de ly ri­

ska dikterna, och här är det om arbetadt; längre fram åter i die Räuber, d er, i andra aktens andra scen, A m alia sjunger det till klaveret i den gamle M oors sofrum, och på dennes utrop: »det är ett skönt stycke, min dotter! det måste du spela för m ig innan ja g dör«, svarar: »det är A ndrom aches och H ektors afsked: Carl och ja g hafva ofta sjun­

git det tillsammans^. P å sistnäm da ställe har skal­

den låtit poem et bibehålla sin äldsta, i allmänhet m e r gripande och skakande läsart, sannolikt em e­

dan han fann denna bäst öfverensstäm ma m ed den

brusande och pathetiska diktionen i det drama, hvari

■ ■ ■ ■

16

han såsom sångstycke inpassat den na dikt. H u ru ­ vida i sig sjclf denna inpassniug var så synnerligt lycklig, må lemnas derhän: det kan sättas i fråga, huruvida ej den unga röfvarbruden kunnat finna ett läm pligare uttryck för sina storm ande känslor än i en med W ostämma till klaveret sjungen dialog, hvars ämne, häm tadt ur det trojanska kriget, framkallar en högst inaequat parallel mellan hennes äfventyr- lige älskare och den klart förståndige H ektor, m el­

lan henne sjelf, den svärm ande jungfruliga flickan, och den äfven m oderligt bekym rade A ndrom ache. * P oem et är en genklang af H o m er: det är ty d ­ ligen dennes förträffliga skildring i sjette sången af lliaden, som föresväfvat Schiller. Täfla med den store jon iern har han hvarken mäktat eller velat:

han har blott från honom lånat sitt äm ne och be­

handlat det på s itt vis. I olikhet m ed den b red a helleniska språksam heten, har han inom den trånga ram en af en vexelsångs fyra strofer låtit A n d ro ­ mache och H ektor sam m antränga sina bilder, och

* O ckså uteslöts så väl denna som öfriga sångnum ­ mer, med undantag a f de få strofer, dem Spiegelberg drillar i andra akten, vid styckets uppsättning för scenen i Mannheim, der det fö rsta gången uppfördes d. 15 Jan.

1782, i närvaro af författaren, som hemligt dit hade be- gifvit sig från sin post som m ilitärläkare i S tuttgart.

F rans Moors role spelades vid detta tillfälle af den då

tjuguårige Iftland. En särsk ilt anledning till förenäm da

uteslutning får em ellertid sökas deruti, att skådespelet,

det oaktadt, räckte i fem fulla timmar.