Madonnabilden i Rö Andersson, Aron Fornvännen 116-136 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1957_116 Ingår i: samla.raa.se

Madonnabilden i Rö

Andersson, Aron

Fornvännen 116-136

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1957_116

Ingår i: samla.raa.se

MADONNABILDEN I RÖ

Av A r o n A n d e r s s o n

Under förberedelserna till Sveriges Kyrkors publicering av Rö kyrka i Uppland insändes till Statens historiska museum för fotografering och undersökning församlingens romanska ma-donnabild. Madonnan i Rö är icke okänd i vår konstlitteratur, men då hon knappast rönt den uppskattning hon förtjänar — en av pärlorna i landets romanska träskulptur — synes bildens publicering på utförligare sätt än hittills jämte några kommen-tarer till belysning av dess egenart vara på sin plats.1

Madonnan, som mäter knappa 64 cm i höjd, är sannolikt skulp-terad i pil — i varje fall utgöres träslaget enligt undersökning av Svenska Träforskningsinstitutet av någon Salix-art.

Maria sitter fronlalt med överarmarna intill kroppen, under-a r m under-a r n under-a punder-arunder-allellt frunder-amsträcktunder-a, knänunder-a med brett mellunder-anrum, underbenen i vertikal ställning och skornas spetsar lätt utåtvridna på sockeln (fig. 1). Marias hjässa är hög, halvsfärisk, kronans släta ring bär fyra symmetriskt placerade blad, som börja med rundad inskärning vid ringen men i sina övre delar äro bort-brutna. Ansiktets brett rundade form har fint återgivna detaljer: ögon med framskjutande glober inom skurna kanter, kort näsa med smal rygg — dess spets är avslagen — lång överläpp, köttigt framspringande munparti med breda läppar, rundat framskju-tande hakspets. Håret faller i tunt skikt vid tinningarna, refflat medelst svagt S-formade skåror, men döljes i övrigt av ett dok, vertikalt plisserat i sidorna under kronans breda ring, symmet-riskt draperat över bröstets sidopartier: närmast bröstets milt kälad omega-strut, följd av två halva dylika med prisraatisk brytning, på a r m a r n a s framsida system av fem resp. fyra

båg-1 Madonnan finnes upptagen i »Utställningen av äldre konst i Uppsala

1918. Katalog» såsom n r 124. — Bildens utförligaste b e h a n d l i n g h i t t i l l s i Carl R. af Ugglas »Studier i svensk m e d e l t i d s s k u l p t u r » (i Tidskrift för Konstvetenskap 1919) s. 69 f.

M A D O N N A B I L D E N I R Ö

H

/

v

r

Fig. 1. Madonnabilden i Rö, Uppland (%-p r o f i l ) . —• The Madonna in Rö.

A R O N A N D E R S S O N

formiga lamellveck, utåt begränsade av vertikal, kälad omega-strut; dokets drapering fortsätter på figurens ryggsida med två bågformiga lamellveck i nacken och anfang för fem resp. fyra sådana veck i ömse sidor om ryggens urholkade parti. Klän-ningen bär slät halsbård och djupt sprund med bred besättning, delvis dold av ett cirkelrunt smycke; kroppen är platt, men brös-tens rundning är markerad under klänningens stoff och sprun-dets besättning; över underlivet löper ett bågformigt svängt band i tunn relief och därovan två parallella, snett från ytan inhuggna linjer i bågform (ej koncentrisk med bandet) och i ömse sidor tre kvastformigt spridda, på liknande sätt inhuggna linjer; klän-ningsärmarna, som bära smala, plana besättningar, nå till vrist-höjd, strutaktigt hängande med fyra solfjädersformigt spridda lamcllveck; u n d e r a r m a r n a s liksom lårbenens former äro i sidled slätt buktande modellerade, knäskålarna skjuta fram slätt run-dade och mellan benen faller klänningen tätt solfjädersformigt plisserad, symmetriskt med kälad omegastrut i mitten, omgiven av två par halva dylika, prismatiskt brutna, samt från insidan av resp. knä och i bågformig sväng över smalbenet en smal, kälad omegastrut; klänningen skjuter med tunn, linderskuren kant ut över de kraftigt rundade skorna och avslutas närmast bänken i ömse sidor av en smal, vertikal omega-strut. Tronstolen är återgiven i framåtsluttande skenperspektiv ined dyna och fasat listverk.

Figurens ryggparti är urholkat, delvis rätt grovt karvat, men fördjupningen i sätet är slät med spår av knivens breda, tvär-gående tag och i dess övre del är ett bomärke, säkert tecknat och hugget med samma verktyg som veckränderna över madonnans mellangärde, helt visst bildhuggarens signatur (fig. 5 ) .

Kristusbarnet och Marias händer äro bildens mest iögonfal-lande förluster vid sidan av den ursprungliga polykromien. De nuvarande, mycket obetydliga färgspåren tillåta visserligen en rekonstruktion av bildens färger, men det är ovisst från vilken del av medeltiden de s t a m m a : ljus karnation, mörka pupiller med ljusgröna isättningar, röda läppar och näsborrar, hår i blek förgyllning, vit slöja med rött foder, ljusblå klänning med rött foder och besättningar i guld med rött tecknade bårder, vid hand-lederna synlig underdräkt tvärrandad i blekblått på vit grund;

M A D O N N A B I L D E N I R O

Fig. 2. Madonnabilden i Rö, Uppland (face). — The Madonna

in Rö.

Fig. 3. Madonnabilden i Rö, Uppland ( r y g g s i d a ) . — The

Madonna in Rö ( b a c k ) . mörka skor, ljusgrön sockel; bänkens sidofält vita med kopplade rundbågsfönster i svart och den vita grunden tonad i zoner av rosa och grönt.2

2 Klänningens blå färg är sannolikt förnyad men efter cn l i k n a n d e , u r

-sprunglig, som s k y m t a s i kjolens m i t t r e veck; möjligen h a r även slöjan ursprungligen varit b l å . — De ovan beskrivna färgerna representera i varje fall icke bildens yngsta f ä r g s k i k t : u t a n p å k l ä n n i n g e n s blå färg finnas rester av en b r u n v i o l e t t , u t a n p å ä r m b e s ä t t n i n g a r n a s guld av en blekgrön.

A R O N A N D E R S S O N

Den omständliga beskrivningen ger kanske en föreställning om veckbehandlingens symmetriskt schematiska k a r a k t ä r men knap-past ett begrepp om de paradoxala motsatserna i bildens form-språk, kontrasten mellan den till en stiliserat relieftecknad yta förtunnade kroppen och enskilda, i förhållande härtill isolerade kroppsdelars fullrunda prakt. Främst fäster sig blicken vid hu-vudets bulliga form, ansiktets mjuka liv med utstrålningen hos en jordisk varelse. Extrcniilelernas i sidled återgivna, släta rund-ning vittnar om mästarens känsla för plastisk form, och nästan krasst framhävd är den påtalade dualismen i bildens formspråk i dess undre parti, där kjortelns planpressade fåll bildar ett styvt brätte över skornas välvda ovanläder. Rilden är medvetet kontra-punktiskt uppbyggd pä ett sätt, som röjer en väl skolad bildhug-gare, och kompositionens raffinemang motsvaras av enskildhe-ternas eleganta skärning. Skulpturens konstnärliga hållning är klart högromansk och av allmänt västeuropeisk typ.3

Inom det svenska beståndet av romanska madonnor står bil-den från Rö som ett unikum, men så behöver givetvis ej alltid ha varit fallet. Materialet, en Salix-art, torde vara ovanligt i svensk träskulptur från medeltiden, och förekomsten av en sig-natur är, såvitt jag vet, något enastående.

Som ett inhemskt arbete tillhörande Hö-madonnans typ för-tjänar madonnabilden från Mosjö i Närke att anföras (fig. 6 ) . Trots förlagans kraftiga barbarisering — delvis med gripande verkan — vittna flera detaljer vid sidan av överensstämmelser i bildernas allmänna uppbyggnad om ett oförtydbart samband: dokets pelerinaktiga drapering över axlarna, klänningens djupa halssprund, det bågformiga bandet över mellangärdet, samt i viss mån klänningens hakfonniga veckning över sockeln, även om denna i Mosjö uppträder i avsevärt förgrovad form.

Ett par gotländska madonnor, bilderna från T r ä k u m l a och Hall (fig. 7—8), k u n n a genom sitt inbördes förhållande sägas utgöra ett parallellfall till paret i Rö och Mosjö. Den nästan helt förvittrade bilden från T r ä k u m l a har synbarligen varit ett ädelt arbete på internationell plan, medan madonnan i Hall represen-terar typens provinsiella efterbildning, uppfiffad med dekorativa

M A D O N N A B I L D E N I R O

Fig. H. Madonnabilden i Rö, Uppland (v. och b . p r o f i l ) . — The Madonna in Rö (left and right p r o f i l e ) .

flätband.' Carl R. af Ugglas har sammanställt dessa bilder med * Jfr J. Roosval »Medeltida S k u l p t u r i Gotlands Fornsal» (Stockholm 1925) s. 17 f. som betecknar T r ä k u m l a - m a d o n n a n som i m p o r t a r b e t e . Hall-m a d o n n a n såsoHall-m ett Hall-möjligen gotländskt a r b e t e . — Till Mosjö-Hall-madonnans h u v u d p r y d n a d Uan ett slags motsvarighet observeras i n o r d s p a n s k a Maria-bilder, som bära h ä t t o r med h a n d k n y t n i n g framtill, se A. Kingsley P o r t e r »Romanische P l a s t i k in Spanien. II» (Miinchen 1928), Taf. 71 och 68 Maria-bilder i Museo de la Ciudadela och i P l a n d i u r a - s a m l i n g c n i Barcelona från 1100-talets senare hälft. — I »Meddelanden från Föreningen Örebro Läns Museum XIII» (Örebro 1941) h a r li. Norberg »Mosjömadonnan» s a m m a n

-A R O N -A N D E R S B O N

Fig. 5. Madonnabilden i Bö, Uppland. Signa-t u r . — The Madonna in Hö. S i g n a Signa-t u r e .

Rö-madonnan såsom besläktade, »må vara ej på allra närmaste håll».5 Förutom i allmän uppbyggnad och plasticitet visar Trä-kumla-madonnan överensstämmelse med madonnan i Rö i ansik-tets milda leende, slöjans och klänningens dräktdetaljer, så vitt dessa k u n n a skönjas. T r ä k u m l a - m a d o n n a n är dock överlag nå-got slankare i proportionerna.

ställt bilden med m a d o n n o r n a från Hall och T r ä k u m l a i a n s l u t n i n g till C R af Ugglus a. a. s. 69. Emellertid synes mig Norbergs d a t e r i n g av bilden till 1100talets b ö r j a n alltför tidig och det u r engelsk konst citerade j ä m -förelsematerialet i detta s a m m a n h a n g skäligen i n t e t s ä g a n d e . Däremot finnas u t m ä r k t a m o t s v a r i g h e t e r till M o s j ö - m a d o n n a n s egenartade f o r m s p r å k 1 engelsk konst frän sekelmitten. Både det primitivt-expressiva draget, de s p i n d e l t u n n a l e m m a r n a och den l i n e ä r t förenklade, ä n d å m j u k a veckbe-handlingen återfinnes exempelvis i en elfenbenirelief, som nyligen pä goda grunder b e s t ä m t s som ett arbete av Hcrcford-skolan c. 1150. Attributionen synes mig dock f ö r u t s ä t t a det av Bcckwith och a n d r a hävdade n o r d s p a n s k a inflytandet i d e n n a s k u l p t u r s k o l a . Se J. Beckwith »An Ivory Relief of t h e Deposition» (i The Burlington Magazine J u l y 1956).

M A D O N N A B I L D E N I IMI

Fig. 6. Madonnabild från Mosjö kyrka, Närke. — The Madonna from

Mosjö Church.

I sitt citerade arbete h a r Carl R. af Ugglas sökt bestämma dessa inbördes trots allt rätt skiftande skulpturer som inhemska efterbildningar av modeller på importerade metall-antcmensalen. Detta är enligt min mening av flera skäl ej möjligt. Inga metall-antemensalen finnas, som ge stöd för ett dylikt antagande, och träskulpturernas kvalitet förbjuder en så kraftig förenkling av de problem, som äro förknippade med deras konstnärliga genesis. af Ugglas tolkning synes inspirerad av en i äldre konstlitteratur ofta förekommande och merendels vilseledande härledning av den bevarade högromanska sten- och träskulpturens stil ur en nu förlorad metallkonst. Den utomordentliga, delvis ledande ställning, som tillskrivits guldsmederna i den västeuropeiska

A R O N A N D E R S S O N

konstutvecklingen under äldre medeltid, är väl dokumenterad, men det är cn modern tids sätt att se, när själva materialet ti 11— mätcs en avgörande betydelse vid det enskilda konstverkets gestaltning och i än högre grad, när del gäller formandet av en hel stil. Metalltekniken var högt utvecklad under medeltiden, ett arv från antiken, och metallen var lika formbar som en lera i den skicklige guldsmedens händer. Det är metall i gjutteknik, som skänkt oss några av medeltidens lyckligaste improvisationer i tredimensionell form.

Del är allmänt känt, att en intim samverkan mellan konstens olika grenar var utmärkande för den medeltida miljön — guld-smed, arkitekt och bildhuggare var ofta en och samma person.

För en tolkning av de svenska madonnabildernas stil vänder vi oss direkt till den romanska slenplasliken i Västeuropas ledande konstländer. Monunientalskulplurens pånyttfödelse un-der 1000- och 1100-talen hör till mcdeltidskonstens mest stor-artade kapitel. Det var i kyrkornas fasader och portaler, som utvecklingen begynte, när en äldre, rent ornamental utsmyckning fick vika för figurala motiv. Reliefmässighelen blev till en viss grad bestående i den äldsta figurala konsten, och ornamentali-serandc effekter äro framträdande drag i figurkompositioner, tillhörande lidens tongivande skulpturskolor i Burgund och Languedoc. Den nyfödda monmnentalskulpturen kan i stor ut-sträckning tolkas som cn transponering i sten av en redan exi-sterande, religiös bildkonst: de kyrkliga handskrifternas illustra-tioner.

Såväl det reliefmässiga som det lineärl-ornamentala draget i de svenska madonnabilderna kan sålunda härledas ur hög-romansk monumenlalskulptur på kontinenten. Bålens överdrivet tunna form i de citerade madonnorna finner också delvis sin för-klaring i dess uppgift att bilda folie för ett nu förlorat Kristus-barn.

Rö-madonnan och de med henne besläktade framträda dock som särlingar i förhållande till den talrika, till stor del förmod-ligen samtida grupp av madonnor, som Carl R. af Ugglas givit beteckningen »den svensk-franska 1100-talsskolan». Uppenbar-ligen representerar Rö-madonnan ett främmande inslag i den svenska miljön i förhållande till dessa, och hennes problem

M A D O N N A B I L D E N I R O

Fig. 7. Madonnabild från T r ä k u m l a kyrka, Gotland.

The Madonna from Trä-k u m l a Church.

Fig. 8. Madonnabild från Hall k y r k a , Gotland. — The Madonna from Hall Church.

pockar på en lösning. Varken den starkt skadade Träkumla-madonnan eller de provinsiellt särpräglade madonnorna från Hall och Mosjö kunna erbjuda så stora möjligheter för en sti-listisk härledning som den kvalitativt utomordentliga bilden från Rö.

Ett karakteristiskt drag, betecknande för bildens reliefmässiga hållning, är kjortelns solfjäders!'ormiga plissering över under-benen, cn bisarr linjelek, som förtager detta parti dess statiska verkan och låter ett rörligt, rent dekorativt element bilda huvud-motiv på en av bildens skulpturalt sett vitalaste punkter. Kjortel-flikens sneda kast över båda underbenen villar bort sambandet mellan fot och ben. I den tongivande högromanska figurplastiken,

A R O N A N D E R S S O N

den franska, är ett framhävande av de enskilda kroppsformerna och deras organiska s a m m a n h a n g en ledande princip, som gör sig gällande, hur rikt och fantasifullt draperibehandlingen än må vara gestaltad med fladdrande flikar och krusade fållar.

Vid en undersökning av Rö-bildens stilistiska genesis kan det vara lämpligt att låta denna dräktdetalj bilda utgångspunkt. Vi finner samma originella motiv hos de västgötska madonnorna i Berga, Kinnekleva, Mofalla (fig. 9) och Varnum, i den dals-ländska i Rännelanda och de norska från Ranes, Ulvik och Ur-nes (fig. 10).° Skulpturernas västliga spridning är markant, och madonnan från Varnum, som är särskilt nära besläktad med den norska från Ranes, har av Rune Norberg bestämls som ett engelskt eller engelsk-inspirerat arbete genom jämförelse med vissa skulpturer på katedralens i Lincoln västfasad.' Samtliga dessa madonnor visa dock ett betydligt tyngre, mer plastiskt formspråk än madonnan i Rö. Karakteristiskt nog har solfjäders-motivet här omvandlats och gör knappast längre skäl för namnet, uppdelat i tre strutar, en vertikalt mellan benen och de övriga två diagonalt utåtriktade över vardera underbenet, vars rundade form framträder ovan och nedom den i kraftig relief modellerade veckstruten. Endast i Urnes-madonnan bevarar den vertikala veckstruten en rikt plisserad form.

De västsvenska och norska madonnornas kjorteldrapering framstår som en oskön utveckling av Rö-madonnans: solfjäders-motivet passar Rö-bildens tunna relief, dess ytmässiga behand-ling av bålen; i mer plastiska figurer blir motivets ologiska k a r a k t ä r uppenbar, dess fasthållande en belastning.

1 af Ugglas a. a. s. 70 not 3 h a r observerat den egenartade kjortelplis-scringen hos R ö - m a d o n n a n men enligt min mening givit motivet en alltför a l l m ä n tolkning genom hänvisningen till engelska m o n u m c n t g r u p p e r i Mal-m e s b u r y och Kells. Till jäMal-mförelse h a r af Ugglas citerat de h ä r n ä Mal-m n d a m a d o n n o r n a från Ulvik, Urnes, KinneKleva och H ä r n a (vars riktiga u r sprungsbeteckning är V a r n u m ) , och förmodat a t t motivet hos dessa m a -d o n n o r är ett lån från engelsk konst.

7 R. Norberg » V a r n u m m a d o n n a n . Ett I.incoln-arbete från 1100-talet?»

(i F o r n v ä n n e n 1948). — Madonnorna från Urnes och Ranes äro avbildade 1 //. Fett »Billedhuggerkunsten i Norge u n d e r Sverresetten» ( K r i s t i a n i a 1908) s. 20 liksom en m a d o n n a från Nykirke, som tydligt nog t i l l h ö r s a m m a grupp som dessa.

M A D O N N A B I L D E N I R O

Pig. i). Madonnabild i Mofalla k y r k a , Västergötland. — The

Madonna in Mofalla Church.

Fig. 10. Madonnabild från Urnes k y r k a , Norge. (Efter F e t t . ) — The Madonna from Urnes Church, Norway.

Det är med andra ord tydligt, att Rö-madonnan icke kan här-ledas ur denna västskandinaviska skulpturgrupp, men att hon själv bör bottna i samma förutsättningar som denna.8

8 Kvalitativt synes dessutom de v ä s t s k a n d i n a v i s k a m a d o n n o r n a samt och synnerligen u n d e r l ä g s n a R ö - m a d o n n a n . Visserligen f r a m t r ä d a V a r n u m - och R a n e s - m a d o n n o r n a såsom m e r b e t y d a n d e än de övriga, och Urnes-bilden h a r dekorativ resning, men eljest stå s k u l p t u r e r n a n ä r m a s t på bygdearbetenas nivå. K r i s t u s b a r n e t s k r y s s a n d e b e n s t ä l l n i n g i m a d o n n a b i l d e n i R ä n n e l a n d a och i den till en Anna-bild omgjorda m a d o n n a n i Kinne-Kleva torde v i t t n a om inflytande från en a n n a n , i Sverige vida spridd m a d o n n a t y p . Se A. Andersson »Madonnan från Gesäter och hennes anförvanter» (i F o r n -v ä n n e n 1955).

A R O N A N D E R S S O N

De av Norberg till jämförelse med Vainum-madonnan citerade engelska stenskulpturerna, fasadreliefer på katedralen i Lincoln, äro påfallande oengelska till sin k a r a k t ä r . De forskare, som ny-ligen befattat sig med dem, framhäva ocksä stilens och kanske slenmäslarens kontinentala ursprung. Det är i Modena och Sainl-Denis, som de med relieffriserna närmast besläktade konstverken äro till finnandes.*Lincoln-friserna dateras i regel till decennierna kring 1100-talets mitt, men även betydligt senare daleringar ha föreslagits, c. 1165—1180 och 1100-talets sista fjärdedel.'0

I Englands mycket sparsamt bevarade romanska plastik finnas inga direkta motsvarigheter till Rö-madonnan och ej heller några madonnabilder i trä eller sten, som visa det för denna karak-teristiska solfjädersmotivet i kjortelns drapering. Däremot går motivet igen som ett betecknande drag i en rad engelska ma-donna-sigill från 1100-talet. Vi kunna citera domkapitlets i Lincoln sigill från omkr. 1100 (fig. 11), sigill för Worcester Cathédral Priory och Malvern Priory Church (fig. 12) från kort efter sekelmitten, liksom ett sigill för Reading Abbey (fig. 13) från omkr. 1170." Motivet bör ha varit lika vanligt i engelska kultbilder som i sigill, dess k a r a k t ä r av konservativt fort-levande drag är påfallande.

I den samtida kontinentala skulpturen saknas detta veckmotiv så när som på några betydelselösa undantag, vilka i sin tur k u n n a tolkas som influerade av engelsk konst. Motivet kan dessutom där sägas uppträda i förvanskad form.12

• G. Zarnecki »Låter English R o m a n e s q u e Sculpture. 1140—1210» (Lon-don 1953) s. 20 f. — Jfr F . Saxl »English Sculptures of t h e Twelfth Century» (London 1954) s. 55 f. och L. Slone »Sculpture in B r i t a i n : The Middle Ages» (Pcnguin Books 1955) s. 7.'! f.

10 Saxl a. a. s. 45 och s. 57 (bidrag av II. S w a r z e n s k i ) .

I I Sigillet för Lincoln Cathédral b e h a n d l a t av E . S . P r i o r & A. Gardner

»An Account of Medieval Figure-Sculpture in England» (Cambridge 1912) s. 172, de övriga i Saxl a. a.

13 F ö r m o d a n d e t om engelsk stilinfluens ligger n ä r a till h a n d s i fråga om

ett p a r nederländska e x e m p e l : en m a d o n n a b i l d av r o m a n s k typ i Louvain, som dock är »renouvelée» år 1442 av Nicolas De Bruyn, samt en r c t a b e l -m a d o n n a i S. Servatius i Maastricht från c. 1166—1177, so-m dock till fyra femtedelar är kompletterad i gips i modern tid. För den förra se / . de Borch-grave d'Altena »Madoncs anciennes conservées cn Belgique 1025—1425»

-M A D O N N A B I L D E N 1 II o

Fig. 11. Domkapitlet i Lincoln. Sigill. < Efler Prior Jt Gard-ner.) — 7'iV Chapter of Lin-coln. Seal.

Vid en jämförelse mellan Rö-madonnan och de engelska sigill-bilderna från 1160—70-talen visa de senare, utsökta guldsmeds-arbeten som de äro, en rikare och mer nyanserad plastisk genom-arbetning av figurmotivet. F. Saxl har påpekat, hurusom denna sigillgrupp innebär en återgång lill mer plastiska ideal i för-hållande till sigillkonsten från sekelmitlen."

nische Steinplastlk in den nöidiiclicn Niederlanden* (Haag 1918) s. 31. — I F r a n k r i k e h a r jag endast återfunnit motivet i en m a d o n n a b i l d i St.-Aubin i Ångers, och Sven hår är en engelsk stilinfluens fullt möjlig. Se Ii. Ilumunn »Die Salzwedeler Madonna» (i Marburger J a h r b u c h fiir Kunstwissenschaft 3. Band 1927) Taf. XXXIV e. De övriga franska m a d o n n o r n a pä s a m m a plansch, i Comeilla-de-Conflent, Musée des Augustins i Toulouse och i Marseille äro genom sin primitiva stilisering endast mycket a l l m ä n t j ä m f ö r b a r a med de engelska s i g i l l m a d o n n o i n a i d r ä k l m o t i v e n .

• Som prov på en liknande reliefstil som i R ö - m a d o n n a n med flacka, t u n t p l a n p r e s s a d e veck och över bålen system av e n b a r t i n s k u r n a veck-r ä n d e veck-r kunde det vaveck-ra fveck-restande a t t citeveck-ra en beveck-römd valbensplatta i Vic-toria & Albert Museum med f r a m s t ä l l n i n g av Heliga tre k o n u n g a r . Me-n i Me-n g a r Me-n a om v a l b e Me-n s p l a t t a Me-n s ålder gå s t a r k t isär, meMe-n dess aMe-nglosachsiska egenart h a r alltid b e t o n a t s . — P r i o r tv Gardner a, a. s. 141 kallar

valbens-A R O N valbens-A N D E R S S O N

Den engelska medeltidsskulpturens bestående drag äro relief-mässighet och linearitet — angliseringcn av de kontinentala skulpturskolor, som tid efter annan slagit rot i England, innebär ständigt en reducering av formens tredje dimension och lincär stiliscring. Vid katedralens i Lincoln skulpturala utsmyckning under senare hälften av 1100-talet ha flera stenhuggare varit engagerade. Några hårt åtgångna romanska tympanon-fragincnt — cn Majestas-bild och en apostlabild (fig. 14) — har F. Saxl till-skrivit en engelsk mästare, som lärt på kontinenten men bevarat sin nationella egenart i kompositionens dekorativa reliefmässig-het, i linjerytmen som bygger på engelska manuskriptillustra-tioner från c. 1150—70." Konstnären har större intresse för veckteckningens ytmönster än för figurens kroppslighet. En med-lem av denne mästares verkstad har möjligen medarbetat i smärre

partier i den ovan (s. 128) omtalade relieffriscn.15

Tympanon-fragmcnten i Lincoln belysa en engelsk skulptur-riktning under 1100-talets senare del, vars verk i övrigt synas förlorade. Den samtida träskulpturen i landet är totalt utplånad. Såväl i sin allmänt skulpturala hållning som i veckteckningens detaljer förtjänar Rö-madonnan att sammanställas med Lincoln-fragmenten.

Ikonografiskt och stilistiskt har Rö-madonnans hemortsrätt i engelsk konst från 1100-talets senare del här sökt ledas i bevis. reliefen »Saxon» med d a t e r i n g till c. 1000. — A. Goldschmidt »Die Elfen-b c i n s k u l p t u r e n . IV» (Berlin) Elfen-b e s t ä m m e r reliefen med ledning av m i n i a t y r e r som nordfranskt-belgiskt arbete från c. 1100. — M, H, Longburst »Catalogue of carvings in ivory. P a r t 1» (London 1927) k a l l a r reliefen engelskt arbete från 1000- eller 1100-talet. — J. Roosval »Romansk Konst» (Stockholm 1930) s. 328, fig. 302, a n s l u t e r sig till Goldschmidts b e s t ä m n i n g av arbetet men med da-teringen förskjuten till c. 1130. — //. Swarzenski »Monuments of Romanesque Art» (Chicago 1953) pl, 125, bild 286, anser s k u l p t u r e n vara engelsk eller n o r m a n d i s k från c. 1140. — Stone a. a. pl. 41 ger ungefärligen s a m m a b e -s t ä m n i n g : engel-skt eller n o r d f r a n -s k ! arbete, 1100-talet-s b ö r j a n . — Emeller-tid h a r denna reliefplatta nyligen — såvitt jag kan se på fullständigt över-tygande grunder — b e s t ä m t s som n o r d s p a n s k t arbete av J. H u n t »The Adora-tion of the Magi» (i The Connoisseur, April 1954).

14 Saxl a. a. s. 41 t.

15 Saxl a. a. s. 45 f. Jfr dock Swarzenskis bidrag i s a m m a arbete s. 57 f.,

som sätter denne m ä s t a r e s stil i s a m b a n d med s k u l p t u r e r i Malmesbury Abbey.

M A I) (I N N A B I L I) E N I II O AWksW \ kmmwfmmm iv/M I rgSff. j

^ P f r

m w f l /

Fig. 12. Malvern Priory Church. Sigill. (Efler Saxl.) — Malvern

Priory Church. Seal,

Pig. Ui. Reading Abbey. Sigill. (Flfter Saxl.) Reading Abbey.

Seal.

Det engelska jämförelsematerialet är sprött, men allmänna över-väganden och utblickar i kontinentens samtida konst stärka in-trycket av del engelska i madonnans egenart.

För en n ä r m a r e datering av madonnan i Rö är hennes mest avancerade drag det avgörande, icke den högromanskt stränga posen, icke vecksystemets traditionella typ ulan ansiktets breda, mjukt rundade form med små, men uttrycksfulla drag, som re-dan äga ett tycke av unggotiskt behag. Denna bysantinskt in-spirerade ansiklstyp uppträder i engelska manuskriptillustratio-ner från 1100-talets slut såsom i »The Life of St. Culhbeii» och »The Westminster Psalter» i British Museum.10 I brist på beva-rade madonnabilder från det dåtida England må det tillåtas att lill jämförelse citera en med dessa handskrifter samtida ma-donna från cn annan del av »Nordsjöblocket», den berömda Dom

"' E . G . Millar »La Miniature Anglaise du Xe au XIIIc Siécle» ( P a r i s 1926) Pl, 52, 62—63.

A R O N A N D E R S S O N

Ruperts madonna i Liege, daterad till 1100-talets slut (före 1203)." Dom Ruperts madonna (fig. 15) kännetecknas av samma bysantinskt inspirerade formgivning som figurerna i de anförda

engelska manuskriptillustrationerna. A. Goldschmidt har bland

madonnans bysantiniserande drag särskilt framhävt huvudets runda form med svällande kinder och mjukt rundad haka, de drag som konstituera en om ock avlägsen släktskap med bilden i Rö.18

Oin denna undersökning således kunnat bekräfta C. R. af Ugg-las förmodande om det västliga ursprunget för Rö-madonnans stil och därigenom även bidragit att stärka den av R. Norberg förfäktade meningen om västligt påbrå för madonnorna från Mosjö och Varnum och de med dem besläktade, är dock ingen-ting utsagt om platsen för Rö-madonnans tillkomst.

Madonnans signatur gör tyvärr icke mästaren mindre anonym. Men det förtjänar framhållas, att signaturer av denna art iiro okända i Sveriges rätt talrikt bevarade romanska träskulptur. Romärkets storlek och utförande — hugget med mejsel i skrä-nande fåror till ett par mm djup — erinrar däremot direkt om samtida stenhuggarmärken, talrikt förekommande i svenska och utländska huggstenskyrkor.19

Icke heller madonnans träslag - en Salix-art — lämnar någon direkt upplysning om hennes ursprungsland. Redan Isidorus av-Sevilla nämner i sin Etymologhe såsom lämpliga träslag för skulptur poppel, pil och lind. Pilträd synes emellertid ha varit mycket sällsynt som material för högmedeltida figurskulptur — det namnes, såvitt jag vet, varken i arkivaliska notiser om trä-snidarnas verksamhet eller i konstlitteratur om bevarade prov på denna; ej heller i Sverige har detta träslag tidigare konstate-rats i medeltidsskulpturen.2 0

17 Ligtenberg a. a. s. 74 f.

18 A. Goldschmidt »Die belgische M o n u m c n t a l p l a s t i k des 12. J a h r h u n d e r t s »

(i Rclgischc K u n s t d e n k m ä l e r I, Miinchen 1923) s. 56.

10 Jfr A. O. Lindfors »Om s t e n h u g g a r m ä r k e n och deras förekomst å gamla

svenska k5'rkor» (Uppsala 1903).

w Kanske beroende på att m a t e r i a l e t ä n n u i alltför ringa u t s t r ä c k n i n g

vetenskapligt u n d e r s ö k t s . — För l i t t e r a t u r i h i t h ö r a n d e frågor se C R . af Ugglas »Tre västeuropeiska m a d o n n o r i gotikens Sverige» (i Efterlämnade Konsthistoriska Studier 1951) s. 134 not 51.

M A D O N N A B I I. I) E N II O

Pig, H . Apostlabild. Detalj. Lincoln Cathédral, (Ef-ter Goldschmidt.) — An Apostle. Detail. Lincoln

Cathédral.

Vare sig madonnan i Rö är ett Importarbete eller utförd i lan-det av en invandrad konstnär, bär hon vittne om fortsatta anglo-sachsiska konstförbindelser i Uppsverige långt efter missions-tidens slut. Hennes tillkomsttid infaller förmodligen ett par decen-nier efter Thomas Beckets död och helgonförklaring, det engelska biskopshelgonet, vars kult blev av sådan betydelse också inom det svenska ärkestiftet.21 Madonnan i Rö är en värdefull länk i en kedja, som ännu blott styckvis kan skönjas. Under

missions-21 Jfr A. Andersson »Thomas Beckets skrin i Trönö kyrka» (i

Hälsinge-r u n o Hälsinge-r 1951). — A. Lindblom » B j ö Hälsinge-r s ä t c Hälsinge-r s m å l n i n g a Hälsinge-r n a » (Stockholm 1953) s. 52 f. — Om ärkestiftets engelska förbindelser 1 övrigt u n d e r d e n n a och yngre tid jfr /•". Nordström »Studier i Uppsala d o m k y r k a s äldsta byggnads-historia» (Uppsala 1952) s. 166 I.

A R O N A N D E I! S N O N

Fig. 15. Dom R u p e r t s m a d o n n a . I.iege. I Efler Goldschmidt.) — Dom Rupert'» Madonna. I.iége.

liden äro anglosachiska drag framträdande i Mälarlandskapens konst — även under unggotiken, vid 1200-talets mitt, har ett engelskt konstinflytande spårats." Men icke heller under

mellan-• Nordström a. a. — A. Andersson »England—Norge—Sverige i 1200-talets plastik» (i Konsthistorisk Tidskrift XXI, s. 41 f.).

M A I) O N N A B I 1. I) K N I II O

perioden synes Mälardalen varit helt lottlös på direkta kontakter med örikets konst.

S U M M A R Y

The Madonna in Rö (Fig. 1-4), carved in wood of a Salix species, measures 64 cm. in height, and still preservcs some traces of medieval pa i n t ; the signature on her back is probably the m a k e r ' s m a r k (FTg. 5 ) . The h a n d s of the Madonna and of the Child on her lap are missing.

The body of the figure is carved in low relief, the dress being treated in a highly stylizcd m ä n n e r ; in c o n t r a s t some isolated p a r t s of the figure, lhe head, teet, e t c , are executed in t h e r o u n d ; a trend t o w a r d s n a t u r a l i s m can be observed in the facial expression.—This type of Madonna is representative of Ronianesque a r t in Western Europé, but the figure in Rö stånds fairly isolated w i t h i n Swedish art. The Madonna from Mosjö (Fig. 6) has some details in common w i t h the one in Rö, but is a more p r i m i t i v e work. Two Gotland Madonnas from T r ä k u m l a and Hall (Fig. 7-8) a r e comparable in some details with the Madonnas from Rö and Mosjö; t h e very m u t i l a t c d figure from T r ä k u m l a is a work of good q u a l i t y of inter-n a t i o inter-n a l s t a inter-n d a r d , whercas the figure from Hall is a proviinter-ncial reproduetiointer-n of the same type.

C. R. af Ugglas has interpreted these Madonnas as domestic reproduetions of Madonna figures on löst a l t a r t r o n t a l s in metal-work. This e x p l a n a t i o n hai-dly does justice to works of t h e q u a l i t y of the Rö and T r ä k u m l a Madonnas.

A charaeteristic featurc of the Rö Madonna is the fan-shaped sweep of the skirt över the legs. The same original motif is found in Wcst-Swedish Madonnas in Berga, Kinncklcva, Mofalla (Fig. 9 ) , V a r n u m , and R ä n n e l a n d a , und in tbc Norwegian ones from Ranes, Ulvik and Urnes (Fig. 10). The westerly spread of these figures is a p p a r e n t , and the Madonna from V a r n u m , closely relatcd to the one from Ranes, has been determined as an English-inspired work by R. Norberg.—This p a r t i c u l a r a r r a n g e m e n t of the skirt seems to have been typical for English 12th century Madonnas (Fig. 11-13). The lineur t r e a t m e n t of the folds and tbc low relief conception of the whole speak in favour of an English stylistic origin for the Rö Madonna. Some fragments of a t y m p a n o n carving from Lincoln Cathédral elucidate this point (Fig. 14).—To fix the date of the Rö Madonna, however, it is n c i t h e r the strict R o m a n e s q u e pose of the figure nor the t r a d i t i o n a l type of her a r r a y , which are decisive, but her expressive face of a Byzantine type which we find in English art t o w a r d s the end of the 12th century and a r o u n d 1200 (the W e s t m i n s t e r P s a l t e r and the Life of St. C u t h b e r t in t h e British

A H O N A N D E K S S O N

M u s e u m ) . Dom R u p c r f s Madonna in Liége from the end of t h e 12th century (Fig. 15) shows a s i m i l a r face, as a result of Byzantine influence of the same kind as t b a t c u r r e n t in c o n t e m p o r a r y English a r t .

The Rö Madonna may have been imported or else carved by an English-trained a r t i s t in Sweden. She provides evidence of the c o n t i n u a t i o n of artistic intercourse between central Sweden and England long after m i s -sionarv t i m e s .