• No results found

Barn är inte små vuxna: Sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna.

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Barn är inte små vuxna: Sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna."

Copied!
42
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Barn är inte små vuxna

Sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna

Magisteruppsats

(2)

Abstrakt

Bakgrund

Många akutmottagningar tar emot patienter i alla åldrar trots att de är anpassade för den vuxna patienten. Sjuksköterskor bör besitta kunskap kring alla patienter som är i behov av akutsjukvård, oavsett ålder. Det finns en komplexitet i vården av barn då de har en annan fysiologi och utveckling att beakta gentemot vuxna. Sjuka eller skadade barn är en sällanföreteelse på akutmottagningar och detta medför en utmaning för sjuksköterskor att upprätthålla kunskap i vårdandet.

Syfte

Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna.

Metod

Semistrukturerade fokusgruppsintervjuer genomfördes med sjuksköterskor på en akutmottagning. Dessa bearbetades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.

Resultat

Ur analysen framkom två teman. Svårigheter i att skapa en säker vård utgjordes av kategorierna Otillräcklighet och Barriärer i vårdandet med tillhörande

subkategorier. Adaption en förutsättning för god vård bildades av kategorierna Unikt vårdande och Trygghetsfaktorer i vårdandet med tillhörande subkategorier.

Slutsats

Sjuksköterskor upplevde sig otillräckliga i vården av barn på akutmottagningen samt att flertalet barriärer stod i vägen i skapandet av en säker vård. Dessa barriärer utgjordes av en upplevelse av kompetensbrist eller en avsaknad av gehör från läkarna på akutmottagningen i vården av barn. Sjuksköterskor beskrev en adaption av vårdandet för att skapa förutsättningar till en god vård. Adaptionen medförde en eftertänksamhet i vården där barnets bästa beaktades. Förvärvad erfarenhet gällande denna mångfacetterade patientkategori skapade en trygghet i vårdandet.

Nyckelord

Akutmottagning, intervju, kvalitativ innehållsanalys, sjuksköterskor, upplevelse, vård av barn.

(3)

Abstract

Background

Emergency departments receive patients of all ages, though many are generally adapted for the adult patient. Nurses should have knowledge about all patients who need emergency care, regardless of age. There is a complexity of caring for children because of the different physiology and development. Ill or injured children are a rare occurrence in emergency departments, this generates a challenge for nurses to maintain knowledge.

Purpose

The purpose was to describe nurses experience of caring for children in an emergency department adapted for adults.

Method

Semi-structured focus group interviews were conducted with nurses at an

emergency department. They were processed through a qualitative content analysis with an inductive approach.

Results

The analysis revealed two themes. Difficulties in creating safe care consisted of the categories Inadequacy and Barriers in care with associated subcategories.

Adaptation a prerequisite for good care was formed by the categories Unique care and Safety factors in care with associated subcategories.

Conclusion

Nurses felt inadequate and that barriers stood in the way of creating safe care. These barriers consisted of an experience of a lack of competence or a lack of sympathy from the doctors in the care of children. Nurses described an adaptation to create conditions for good care. The adaptation led to a reflection where the child's best interests were considered. Acquired experience regarding this multifaceted patient category created a sense of security in care.

Keywords

Emergency department, experience, interview, nurses, pediatric nursing, qualitative content analysis.

(4)

Innehållsförteckning

1 Inledning 1

2 Bakgrund 1

2.1 Begreppsförklaring 1

2.2 Akutsjukvård 2

2.3 Barnet på akutmottagningen 2

2.4 Barnets utveckling och fysiologi 3

2.5 Barnets behov på akutmottagningen 4

2.6 Sjuksköterskan i vården av barn 5

2.7 Teoretisk referensram 5

3 Problemformulering 6

4 Syfte 7

5 Metod 7

5.1 Design 7

5.2 Urval 7

5.3 Datainsamling 8

5.4 Dataanalys 9

5.5 Forskningsetiska överväganden 10

6 Resultat 11

6.1 Svårigheter i att skapa en säker vård 12

6.1.1 Otillräcklighet 12

6.1.2 Barriärer i vårdandet 15

6.2 Adaption en förutsättning för god vård 18

6.2.1 Unikt vårdande 18

6.2.2 Trygghetsfaktorer i vårdandet 21

7 Diskussion 23

7.1 Metoddiskussion 23

7.1.1 Urval 23

7.1.2 Datainsamling 23

7.1.3 Trovärdighet 24

7.2 Resultatdiskussion 25

8 Slutsats 28

9 Kliniska implikationer 28

10 Referenslista 29

Bilagor

Bilaga 1………1 Bilaga 2………2 Bilaga 3………4

(5)

1 Inledning

Intresset för examensarbetet väcktes vid arbete på en medelstor akutmottagning som tar emot patienter i alla åldrar med mindre eller mer allvarliga tillstånd.

Akutmottagningen är främst utformad för den vuxna patienten, i och med detta upptäckte författarna till examensarbetet en svårighet i omhändertagandet och vårdandet av den pediatriska patienten. Varken lokaler, utrustning eller

vårdpersonalens kompetens motsvarar komplexiteten av denna patientkategori.

Trots detta inkommer flertalet av länets akut sjuka barn till akutmottagningen.

Oavsett om patienten är 85 år eller 5 år måste bemötandet och omvårdnaden utföras professionellt och med hög kompetens. Detta påverkas av inställningen, erfarenheter och kunskaper hos sjuksköterskorna. Författarna till examensarbetet har som avsikt att undersöka sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för den vuxna patienten.

2 Bakgrund

2.1 Begreppsförklaring

Genom magisteruppsatsen kommer en del begrepp att användas frekvent. Med detta i åtanke upplevs det relevant att förklara dem mer ingående.

• Sjuksköterska: Person med högskoleutbildning som erhållit legitimation från Socialstyrelsen (Socialstyrelsen, 2019a). När sjuksköterska omnämns kan det vara en allmänsjuksköterska eller en specialistsjuksköterska.

• Barn: Barn innebär en person som ej fyllt 18 år och som heller inte blivit myndigförklarad av annan lag som gäller i landet där barnet lever (Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, 2018).

• Akutmottagning: En mottagning på sjukhuset som tar emot patienter i behov av akut vård utan att de i förväg beställt tid (Vårdanalys, 2018). Genom examensarbetet benämns akutmottagning som den mottagning som vårdar patienter i alla åldrar, barn och vuxna. Barn med kirurgiska eller

ortopediska åkommor samt de barn som är i behov av omedelbart omhändertagande med flertalet kompetenser.

• Barnakutmottagning: Separat akutmottagning för personer i ålder 0-18 år (Vårdanalys, 2018). När barnakutmottagning omnämns i examensarbetet menas en akutmottagning som vårdar barn med medicinska åkommor.

• Vårdnadshavare: Förälder eller annan vuxen person i barnets liv med det juridiska ansvaret för barnet (Regeringskansliet, 2015).

(6)

2.2 Akutsjukvård

Akutsjukvård utgör en central och betydande del av sjukvården (Socialstyrelsen, 2014). Akutsjukvård kännetecknas av korta och snabba möten där insatserna utförs i syfte att rädda liv. Patienten med störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården (Hälso- och sjukvårdslag [HSL], 2017). Akut sjukdom definieras som plötsligt inträdande sjukdom eller skada som kräver omedelbart omhändertagande. Begreppet akutsjukvård innefattar all vård som utförs när en akut sjukdom eller skada inträffat (Socialstyrelsen, 2014).

Sjuksköterskans roll är vital för akutsjukvårdens funktion då det är sjuksköterskan som bedömer, planerar och prioriterar insatser för patienten på akutmottagningen (Stubberud, 2015). En akutsjuksköterska ska under sitt arbete ständigt vara beredd på oförutsägbara händelser då akutsjukvården är präglad av dessa. Som

specialistsjuksköterska inom akutsjukvård finns ett ansvar för att systematiskt prioritera, evaluera och reevaluera patientens tillstånd både ur ett medicinskt- och ett omvårdnadsperspektiv. Specialistsjuksköterskor inom akutsjukvård besitter kunskap om omhändertagandet av akut sjuka personer i alla åldersgrupper (Riksföreningen för akutsjuksköterskor & Svensk sjuksköterskeförening, 2017). Akutsjukvården har i dagsläget svårt med bemanning och kompetens, det är en stor personalomsättning inom yrket. En konsekvens av detta är att många av de sjuksköterskor som arbetar på akutmottagningarna runt om i landet har mindre än två års erfarenhet från akutsjukvård (Inspektionen för vård och omsorg, 2015). Detta genererar en låg kompetens på landets akutmottagningar och en ytterligare svårighet i vårdandet av den komplexa patientkategori som barn är.

2.3 Barnet på akutmottagningen

Runt om i Sverige finns ca 70 sjukhusbundna akutmottagningar (Socialstyrelsen, 2014). Inom akutsjukvården är det vanligt med en uppdelning mellan

akutmottagningar och barnakutmottagningar (Vårdanalys, 2018). Trots denna uppdelning samvårdas vuxna och barn på akutmottagningar, då barn vårdas där för kirurgiska och ortopediska åkommor. På en barnakutmottagning är patientklientelet bestämt och i och med detta har sjuksköterskorna som arbetar där tagit ett aktivt beslut om att ej vårda patienter äldre än 18 år. Som sjuksköterskor på en

akutmottagning går det ej att välja sina patienter utan sjuksköterskorna måste kunna vårda alla som söker akutsjukvård (Wikström, 2018). I professionen som

sjuksköterska finns lagar och bestämmelser som kräver lika vård för alla oavsett religion, kön eller ålder (Hälso- och sjukvårdslag [HSL], 2017).

I Sverige finns det ca 2 miljoner barn (Riksföreningen för Barnsjuksköterskor &

Svensk sjuksköterskeförening, 2016). Dessa barn har rätt till bästa möjliga tillgängliga sjukvård. Detta innebär att alla barn i Sverige har rätt till specialiserad barnsjukvård och att den personal som möter barnen ska ha kompetens att vårda barnet på barnets nivå. Inom barnsjukvården ska barnets bästa alltid komma i främsta rummet och detta kan genomföras genom att barnet inom sjukvården har tillgång till vila, fritid, lek och rekreation (Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, 2018).

(7)

Barn söker akutmottagningarna främst på grund av skador relaterade till

olyckshändelser. År 2016 sökte ca 155 550 barn sjukvård på en akutmottagning i Sverige på grund av en skadehändelse. Av dessa krävde ca 15 000 inneliggande vård på en avdelning i efterförloppet. Ungefär 1 barn av 6 som får inneliggande vård vårdas på grund av en skada eller förgiftning. Ett fåtal av barnen som inkommer till akutmottagningarna har allvarliga skador som leder till dödsfall, år 2016 avled 49 barn av sina skador (Socialstyrelsen, 2017). Av barnen är det de allra minsta barnen, de i ålder 0–4 år, som har flest vårdtillfällen per 1000 invånare. De har ca 100 vårdtillfällen per 1000 invånare. Lägst andel vårdtillfällen har barn i åldern 5–14 år och ökar sedan med stigande ålder. Små barn söker oftast för sjukdomar relaterat till andningsorganen eller symtomdiagnoser som feber eller kramper medan äldre barn oftast söker för symtomdiagnoser relaterat till smärtor från buk eller bäcken (Socialstyrelsen, 2019b).

Utformningen av akutmottagningar ser olika ut över hela världen men de flesta av barnen vårdas på allmänna akutmottagningar. Varje enskild akutmottagning behöver ha en beredskap att kunna vårda akut sjuka eller skadade barn. Svårigheten ligger i att många av dessa akutmottagningar endast vårdar ett fåtal barn per dag. Detta resulterar i en begränsad vana och erfarenhet av kritiskt sjuka och skadade barn för akutvårdspersonalen. Med detta i åtanke bör dessa akutmottagningar ha en rutin kring att upprätthålla kompetens för att skapa förutsättning att bedöma och vårda barn i alla åldrar. Åtminstone i den mån som krävs för att kunna stabilisera och överföra ett kritiskt sjukt eller skadat barn till rätt vårdnivå (Remick et al., 2013;

Remick et al., 2018).

2.4 Barnets utveckling och fysiologi

Barnanpassad vård är önskvärt i det initiala omhändertagandet i syfte att möta barnets behov. Barnet ska vårdas i närvaro av vårdnadshavare och sjukvården behöver skapa en miljö som är anpassad för barnets behov av lek. I miljön ska även vårdnadshavare rymmas och känna sig delaktiga. En av hörnstenarna i barnanpassad vård är kompetens gällande barnets utveckling och behov. Barnet genomgår flera utvecklingsfaser under sin uppväxt och sjuksköterskan behöver kompetens för att kunna bedöma vad som är normalt gällande de olika utvecklingsfaserna.

Utvecklingsfaserna utgår inte bara från fysiologisk utveckling utan även från den emotionella och mentala tillväxten hos barnet. En 16-åring och en 2-åring är i behov av bemötande på olika nivåer för att ge åldersadekvat information (Ygge, 2015).

Barn är annorlunda mot vuxna på flera plan, de har till exempel en högre syreförbrukning än vuxna vilket leder till att de kan bli kraftigt påverkade av en andningsinsufficiens. Det växande barnet har även en annan metabol omsättning än vuxna och kan därför drabbas av de negativa följder som uppstår vid sjukdom på kortare tid än vuxna. Detta leder till den komplexitet som barnsjukvård innebär. På grund av denna komplexitet är det vitalt att sjuksköterskor som arbetar med barn har en kunskap om det växande barnets fysiologi men även kunskap om normalvärden gällande vitalparametrar för att kunna urskilja värden som kan innebära en potentiell påverkan på barnen (Radell & Bredlöv, 2015).

(8)

2.5 Barnets behov på akutmottagningen

Omvårdnaden av barn är en komplex del av sjukvården där den vårdande sjuksköterskan behöver besitta kunskap och kompetens nog för att kunna representera och skydda barnet i frågor gällande sjukvård (Riksföreningen för Barnsjuksköterskor & Svensk sjuksköterskeförening, 2016). Barn inom akutsjukvården utgör en utmaning då det ofta saknas specialistutbildade barnsjuksköterskor på akutmottagningarna. Akutsjuksköterskor har den grundläggande kunskapen om akut sjuka patienter i alla åldrar men behöver ytterligare stöttning och utbildning för att kunna vårda barnen på ett säkert och effektivt sätt på akutmottagningarna (Grant & Crouch, 2011).

Den pediatriska vården är starkt beroende av sjuksköterskornas yrkesutövning då det krävs en kunskap om pediatrisk omvårdnad för att göra en rättvis bedömning gällande barnets eventuella smärta och oro. Kunskap krävs också för att kunna involvera barnet i sin egen vård på ett adekvat sätt (Janhunen et al., 2017).

Sjuksköterskor med barnperspektiv ger barnen mer självbestämmanderätt i vården och följer också linjen som den nya lagen Barnkonventionen innebär (Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, 2018). För barnen innebär det också en minskning av obehaget ett sjukhusbesök kan innebära. Det är därför viktigt att sjuksköterskor som vårdar barn utvecklar sin förmåga att kommunicera med dem (Grahn et al., 2016). Barnkonventionen som lag medför också ett skifte från familjecentrerad vård, där familjen är i fokus, till en barncentrerad vård (Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, 2018). I och med detta skifte sätts barnperspektivet i främsta rummet där barnet ska få vara delaktig i alla delar av sin vård men med familjen som stöd (Coyne et al., 2016). Detta skifte skyddar barnets självbestämmanderätt och möjligheten till att själv, i den mån det är möjligt, representera sina erfarenheter samt att få framföra sina åsikter gällande vården (Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, 2018).

En vital del i omvårdnaden av barn är interaktionen mellan sjuksköterskan och familjen. När det kommer till att involvera barnet och vårdnadshavaren i vården behöver sjuksköterskan ha en förmåga att vara tillmötesgående och lyhörd. Genom en god kommunikation skapas en välfungerande interaktion sjuksköterskan och familjen emellan (Grahn et al., 2016). Om vårdnadshavare uppfattar vårdpersonalen som stressade i en akut situation bidrar det till en negativ upplevelse och känslan av att befinna sig i en otrygg miljö. Vårdpersonalen behöver därför arbeta lugnt och metodiskt med förbestämda roller och arbetsuppgifter (Radell & Bredlöv, 2015).

Vårdnadshavarnas psykiska välmående är i sin tur vitalt för att barnet ska kunna hantera och återhämta sig efter en allvarlig händelse eller skada (Wiseman et al., 2018).

I omvårdnaden av barn belyses också, förutom ett tydligt barnperspektiv och god kommunikation, även en anpassad miljö att vistas och vårdas i. Denna miljö ska ge intryck av en hemtrevlig atmosfär där barnen har utrymme för lek, avkoppling och plats för familj och vänner. Det är ej optimalt att barnen vårdas i en miljö som inte möter barnens behov (Ygge, 2015). Tidigare forskning visar att akutmottagningar sällan är utrustade gällande utrymme för barnen att vistas i, detta gäller allt från behandlingsrum, ett separat väntrum till en lugn miljö där ammande barn kan matas.

(9)

Det är också vanligt förekommande att barnens behov till lek och rekreation blir dåligt uppfyllda under ett besök på akutmottagningen då leksaker ofta saknas.

Barnanpassad medicinsk utrustning är också den bristfällig vilket leder till en svårighet för sjuksköterskorna i vårdandet av barnen (Hamid et al., 2017).

2.6 Sjuksköterskan i vården av barn

Tidigare forskning beskriver en nervositet hos sjuksköterskor inför vården av barn på en akutmottagning och att denna nervositet förstärks av upplevelsen av

kompetensbrist. Sjuksköterskor uppger dock att nervositeten kan lindras av tillmötesgående kollegor, adekvat förberedelse och tillgång till kunskap (Peeler et al., 2016). Sjuksköterskor uppger ett behov av att anpassa sig till barnets ålder, utveckling samt till barnets tidigare erfarenheter under de vårdande situationerna.

De beskriver vikten av att vara lyhörd och möta barnet på dennes nivå samt att anpassa vården efter barnets individuella behov. Möjligheten till detta finner vi i sjuksköterskors yrkesprofessionalitet och skicklighet (Karlsson et al., 2014).

Sjuksköterskor uttrycker vikten av förberedelse inför vården av barn. En praktisk förberedelse skapar förutsättningar för ett lugnt och tryggt omhändertagande och en mental förberedelse möjliggör en närvaro i vårdandet. Sjuksköterskor upplevde detta som avgörande inför akuta situationer (Rising Holmström et al., 2019).

De patienter som berör sjuksköterskor mest är barn och unga som inkommer efter traumatiska olyckor med svåra skador som ger bestående men eller leder till dödsfall. Detta kan i sin tur också ha en inverkan i det dagliga arbetet då det kan medföra negativa konsekvenser i sjuksköterskornas fortsatta vård (Adriaenssens et al., 2012). I tidigare forskning uppger sjuksköterskor att de saknar vana att vårda pediatriska patienter (Cushman et al. 2010). Då akuta och utmanande händelser är en sällanföreteelse i vården av barn är det av högsta prioritet att hålla kunskaper och färdigheter uppdaterade (Goldman et al., 2018). Att kontinuerligt träna

omhändertagandet av akut sjuka barn genom scenarioträning har visat sig skapa en föreställning om hur vårdsituationer med barn kan se ut. Detta med tanke på att det ej är ovanligt att sjuksköterskor kommer långt i sin profession utan att möta på dessa svårt sjuka barn (Dowson et al. 2013).

2.7 Teoretisk referensram

Det vårdvetenskapliga perspektivet i examensarbetet hittas i Benners (1993) beskrivning av sjuksköterskors kliniska verksamhet och kunnande. Sjuksköterskan utvecklas i sin yrkesroll genom en kombination av teoretisk kunskap och erfarenhet och att dessa kan sättas i relation med en reflektiv förmåga. Detta kan förstås som en stege där sjuksköterskan klättar upp ett steg i samband med omsättningen av ny kunskap och erfarenhet. Erfarenhet i sig leder inte till en skicklighet inom yrket, detta betyder enligt Benner (1993) att ett långvarigt arbete inom samma

verksamhetsområde inte genererar lärdom på expertnivå. Sjuksköterskan ska genom sin yrkesbana utveckla en reflektiv förmåga kring sitt arbete och integrera detta med den egna personen. Det är genom denna reflektiva förmåga som sjuksköterskan utvecklas från novis till expert.

(10)

Benners teori (1993) utgår från en modell skapad av Stuart Dreyfus och Hubert Dreyfus som förklarar hur en människa utvecklar kunskap och färdigheter. Denna modell baseras på fem komponenter som beskriver hur vi förvärvar och utvecklar färdigheter. I modellens första stadie är sjuksköterskan novis, detta innebär att erfarenhet saknas i de situationer sjuksköterskan möter. I och med detta behöver sjuksköterskan förlita sig på tidigare inlärda regler och riktlinjer och följer dessa till punkt och pricka. En avancerad nybörjare utgör det andra stadiet i modellen. I detta steg presterar sjuksköterskan nätt och jämnt godtagbart och har svårt för att se helheten. Det tredje stadiet består av en kompetent sjuksköterska som behärskar oförutsedda händelser. I detta stadie har sjuksköterskan utvecklat sitt kritiska tänkande och har lärt sig att prioritera. I det fjärde stadiet räknas sjuksköterskan som skicklig, detta stadie präglas av en förutsägbarhet. Sjuksköterskan har i detta stadie lärt sig vad som komma skall genom erfarenhet och tolkar situationen som en helhet. I det femte och slutliga stadiet presenteras sjuksköterskan som expert, detta innebär att sjuksköterskan nu intuitivt kan uppfatta de situationer hon eller han ställs inför. Med sin enorma erfarenhet kan sjuksköterskan tidigt uppfatta problemet i den aktuella situationen.

Sjuksköterskan behöver således enligt Benner (1993) ständigt utveckla sin reflektiva förmåga i syfte att mogna i sin roll som sjuksköterska. Om reflektionen saknas i arbetet innebär detta att sjuksköterskan utför sina praktiska uppgifter men utan eftertänksamhet om varför uppgifterna skall utföras. Detta leder inte till en personlig utveckling och sjuksköterskan kan då aldrig mogna till expert. Sjuksköterskan behöver denna kombination av kunskap och erfarenhet tillsammans med

reflektionen för att kunna växa i sin profession. Den reflektiva förmågan medför också att sjuksköterskan vågar erkänna sina brister och svagheter. Detta är vitalt inom arbetet med sjuka barn då det är av stor vikt att ej åta sig för stort ansvar gällande barnens vård specifikt om kunskapsbrister föreligger. Barn är också en komplex patientkategori då den innefattar många olika fysiologiska steg och

utvecklingsnivåer. Detta medför att en egen reflektiv förmåga över sin egen kunskap krävs för att kunna möta barnet på rätt nivå gällande behov information och vård.

Det är av största vikt att sjuksköterskor som vårdar barn har en motivation till att konstant utveckla sin kunskapsbas i syfte att klättra genom dessa stadier.

3 Problemformulering

På akutmottagningar runt om i landet tas barn emot och vårdas trots att många akutmottagningar i sin grund är utformade och anpassade för den vuxna patienten.

Detta innebär att även om barnen vårdas på dessa akutmottagningar så är de inte prioriterade gällande lokaler, utrustning, kompetens eller utbildning som vid en barnakutmottagning. I vården på en akutmottagning eftersträvas en förståelse av skillnaden mellan den pediatriska patienten och den vuxna patienten eftersom de skiljer sig både anatomiskt, fysiologiskt och inte minst kognitivt. I arbetet som sjuksköterska på en akutmottagning, oberoende av specialistutbildning, bör kunskap finnas kring alla patienter som är i behov av akutsjukvård, oavsett ålder. Då akut sjuka eller skadade barn är en sällan förekommande händelse på akutmottagningar skapas en svårighet för sjuksköterskorna att upprätthålla kunskapen kring denna

(11)

patientkategori. Det finns därför en komplexitet i vården av barn på akutmottagningar då det kräver en kunskap och kompetens som många sjuksköterskor saknar. Genom en utveckling av den reflektiva förmågan kan sjuksköterskan växa i sin roll. Denna förmåga till reflektion kring den egna kunskapen kan skapa bättre förutsättningar i den komplexa pediatriska vården. Då tidigare forskning är sparsam gällande sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning ansågs detta ämne som relevant att undersöka. Specifikt de sjuksköterskor som vårdar barn på en akutmottagning som i grund och botten är anpassad för den vuxna patienten.

4 Syfte

Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna.

5 Metod

5.1 Design

Examensarbetet utgick från en kvalitativ metod med induktiv ansats. Kvalitativ metod avser att undersöka personers upplevelser utan att forskaren efterfrågar ett specifikt svar. Metoden skapar en djupare förståelse inom det berörda området där en induktiv ansats skapar slutsatser från informanternas erfarenheter (Henricson &

Billhult, 2017). En kvalitativ metod lämpade sig således väl vid undersökning av sjuksköterskornas upplevelse.

5.2 Urval

Inklusionskriterier för studien var alla tillsvidareanställda sjuksköterskor på akutmottagningen. Alla sjuksköterskor tillfrågades om deltagande, oavsett vana gällande vård av barn på akutmottagningen, med intentionen att inkludera personer som kan ge en omfattande beskrivning av fenomenet. Urvalet till intervjustudien var ett bekvämlighetsurval då det baserades på sjuksköterskornas frivillighet att delta i intervjustudien. Ett bekvämlighetsurval kan med fördel användas då informanter ska rekryteras från en specifik kontext (Polit & Beck, 2021). Urval ska baseras på studiens syfte och det som avses att undersökas. I en kvalitativ studie ska

informanter väljas med syfte att skapa en stor spridning av erfarenheter (Henricson

& Billhult, 2017). Alla sjuksköterskor fick skriftlig information om syftet med intervjustudien i form av ett informationsbrev med tillhörande samtyckesblankett (Bilaga 2). Denna samtyckesblankett undertecknades och lämnades i avsedd låst brevlåda för inhämtning av författarna. Efter inhämtat samtycke kontaktades berörda sjuksköterskor för planering av fokusgruppsintervjuer. Sammanlagt tillfrågades ca 50 sjuksköterskor varav 18 tackade ja till deltagande. Tre av dessa föll bort under intervjuerna.

(12)

Urvalet genererade 15 sjuksköterskor varav två män och 13 kvinnor, de hade en erfarenhet som sjuksköterskor på genomsnitt nio år och hade arbetat på

akutmottagningen i genomsnitt fem och ett halvt år. Tre av de deltagande sjuksköterskorna hade en specialistutbildning, se tabell 1.

Tabell 1. Demografisk beskrivning av sjuksköterskorna som deltog i studien.

Deltagare

Män / kvinnor 2 / 13

Antal år som sjuksköterska (medelvärde) 1 – 35 (9) Antal år på akutmottagningen (medelvärde) 1 – 15 (5,5)

Specialistutbildning 3 / 15

5.3 Datainsamling

Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade fokusgruppsintervjuer med sjuksköterskor från akutmottagningen. Fokusgruppsintervjuer kan ge en stor bredd av synpunkter under kort tid. Intervjuerna utnyttjar och tillvaratar de uppfattningar och den djupare förståelse som skapas i interaktionen mellan informanterna (Polit &

Beck, 2021). Totalt genomfördes fyra fokusgruppsintervjuer med tre till fem deltagare per grupp. Intervjuerna varierade i längd från 26,10 min till 47,49 min.

Vid tillfälle för intervjuerna startade författarna med att förklara upplägget av intervjun, om författarnas roll under intervjun samt gav utrymme för eventuella frågor från informanterna. En intervju med semistruktur skapas genom en

intervjuguide som täcker in frågor från mer allmänna till mer specifika områden där även utrymme för följdfrågor finns under intervjuns gång (Polit & Beck, 2021;

Danielson, 2017). Under intervjuerna användes intervjuguiden som stöd (se Bilaga 3) och intervjuerna inleddes med en öppen fråga ”Berätta hur det är att vårda barn på akutmottagningen?”.

I samråd med handledare genomfördes en pilotintervju där intervjuguiden och författarnas intervjuteknik testas. En pilotintervju har som syfte att se om studien kan genomföras som tänkt, om ändringar behöver ske eller om projektet ska läggas ned helt (Polit & Beck, 2021). Efter genomförd pilotintervju korrigerades

intervjuguiden och ett par frågor omformulerades för att tydliggöra innehållet. Då datamaterialet från pilotintervjun ansågs hålla god kvalitet inkluderades detta i studien i samråd med handledaren.

En förutsättning för att informanterna ska känna sig trygga under intervjun är att den sker i ostörd miljö (Danielson, 2017). Med detta i åtanke genomfördes intervjuerna i ett avskilt rum på akutmottagningen för att minska risken att bli störda under

intervjun. De genomfördes i den så kallade överlappningstiden, detta innebar att informanterna redan befann sig på arbetsplatsen vid tidpunkten för intervju. Under intervjuerna var det av allra största vikt att hålla avståndet till varandra och att beakta basala hygienrutiner i och med rådande pandemi. Även munskydd användes enligt lokala bestämmelser på den aktuella akutmottagningen.

(13)

En av författarna agerade moderator under intervjun medan den andra personen var med som observatör. Dennes ansvar var att föra detaljerade anteckningar samt att övervaka förförståelsen genom intervjun, något som Polit och Beck (2021) beskriver som reflexivitet. Författarna ska vara medvetna om den roll de själva spelar i sin egen studie samt hur denna kan påverka datainsamlingen.

5.4 Dataanalys

De semistrukturerade intervjuerna spelades in och transkriberades och slutligen analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Det innebar att materialet transkriberades och sedan lades fokus på att finna enheter av texten som kunde kopplas till studiens syfte (Graneheim &

Lundman, 2004). Transkribering ska med fördel ske tätt inpå de genomförda intervjuerna då intervjuaren har lättare att komma ihåg vad informanterna faktiskt har uttryckt. Att själv genomföra transkriberingen medför också att forskaren får en chans att grundligt bekanta sig med materialet, detta kan underlätta

analyseringsprocessen (Dalen, 2015; Danielson, 2017). Med detta i åtanke skedde transkriberingen i tät anslutning till intervjuerna. De transkriberades ordagrant till hälften var av författarna och alla intervjuer lyssnades sedan igenom individuellt för att kontrollera innehållet i transkriberingen. När datamaterialet sedan inlästes markerades de delar av texten som kunde svara för hur sjuksköterskor upplevde vården av barn på en akutmottagning anpassad för vuxna, dessa kallas enligt Graneheim och Lundman (2004) för meningsenhet. När dessa meningsenheter hade urskilts från texten kondenserades de för att korta ner dem men detta utfördes på ett sätt som fortfarande bibehöll innebörden.

De kondenserade meningsenheterna flyttades till ett separat dokument där texten kodades med begrepp som beskrev innebörden av meningsenheten. Kärnan i kvalitativ innehållsanalys utgörs av kategorierna, dessa skapas av koder som delar samma innebörd (Graneheim & Lundman, 2004). Dessa koder sorterades sedan utifrån innebörd i olika dokument där preliminära subkategorier skapades. De koder som beskrev liknande upplevelser sorterades under samma subkategori och sedan under samma kategori. Textinnehållet i en kategori delar samma kontenta men kategorierna kan och ska bli vitt skilda från varandra. Med andra ord ska en kategori internt vara homogen och externt vara heterogen. Allt data som svarade på syftet inkluderades i resultatet, inget data får exkluderas i brist av adekvat kategori.

Kategorier svarar för det manifesta innehållet av datamaterialet medan teman svarar för det latenta. De kategorier som delar samma underliggande betydelse kan

slutligen sättas ihop till ett tema (Graneheim & Lundman, 2004). När

kategoriseringen var utförd föll det sig naturligt att det latenta budskapet i resultatet och i de fyra kategorierna skapade två olika teman. Dessa beskrev den

underliggande innebörden i sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna. Under dataanalysen skedde kontinuerligt en återblick till texten som helhet i syfte att arbeta nära datamaterialet. Alla steg av dataanalysen bearbetades gemensamt av författarna till examensarbetet.

(14)

Tabell 2. Exempel ur analysprocessen.

Meningsenheter Kondenserade meningsenheter

Koder Sub-

kategorier

Kategorier Teman

”Jag har inte kompetensen för att ta hand om barn. Jag kan alldeles för lite om barn.”

Har inte

kompetensen, kan för lite om barn.

Ej tillräcklig barn-

kompetens

Sakna erfarenhet

Otillräcklighet

Svårigheter i att skapa en säker vård

”Och

väntrummen är inte heller lämpliga, där får de se en massa som barn egentligen inte ska behöva se och höra”

Väntrummen är inte lämpliga, där får barn se och höra saker som de inte ska behöva.

Icke barn- anpassade väntrum

Icke

barnanpassad miljö

Barriärer i vårdandet

”Känns så som att jag som sjuksköterska måste ta rollen att stå upp för barnet så inte massa onödiga

procedurer görs.”

Sjuksköterska måste ta rollen och stå upp för barnet för att bespara dem onödiga procedurer.

Förespråka barnets bästa

Barnet i centrum

Unikt vårdande

Adaption en förutsättning för god vård

”Jag känner mig mycket tryggare nu än i början, och det är väl bra för nu har jag varit här ett tag.”

Tryggare nu än i början, för nu har jag varit här ett tag.

Tryggare av erfarenhet

Erfarenhet skapar rätt förut- sättningar

Trygghets- faktorer i vårdandet

5.5 Forskningsetiska överväganden

För att en studie ska godkännas ur etisk synpunkt behöver etiska överväganden genomföras fortlöpande genom arbetets gång (Kjellström, 2017). Innan studiens genomförande skickades en ansökan om rådgivande etisk granskning till

Etikkommittén Sydost, detta i samråd med handledare. Etikkommittén Sydost gav sitt rådgivande yttrande Dnr 685-2021. Intervjuer inom ramen för examensarbetet godkändes därefter av den aktuella akutmottagningens biträdande verksamhetschef innan dessa påbörjades.

(15)

För att bibehålla ett etiskt perspektiv under studiens gång behövde författarna genom hela arbetet lyfta blicken och reflektera över egna värderingar och ej låta dem färga arbetet. Specifikt då författarna hade förförståelse inom ämnet. En studie ska generera väsentlig kunskap där nyttan som studien medför väger tyngre än risken med att genomföra studien (Kjellström, 2017). Studiens resultat får anses skapa nytta för liknade kontexter då resultatet genererade väsentlig kunskap gällande sjuksköterskors dagliga arbete på akutmottagning.

Forskningsetik finns till för att värna om informanternas intressen, att värna om deras självbestämmande gällande medverkandet i en studie (Kjellström, 2017).

Informanterna ska enligt lag informeras om frivilligheten i forskning samt att deras medverkan när som helst kan avbrytas. Forskningen får endast genomföras om informanterna fått adekvat information om studien och lämnat sitt samtycke skriftligt (Lag om etikprövning av forskning som avser människor, 2003).

Information lämnades skriftligt i, de för examensarbetet inkluderade,

sjuksköterskornas postfack. På bifogad samtyckesblankett kunde de svara ja till deltagande i intervju. Denna blankett lämnades sedan i en avsedd låst brevlåda som endast författarna hade tillgång till. På detta sätt minimerades den personliga kontakten, detta för att minska risken att någon skulle känna sig tvingad att medverka. Forskning ska genomföras på ett säkert sätt så att informanterna känner sig trygga med hanteringen av det insamlade materialet, detta för att uppnå

konfidentialitet. Detta eftersträvades av författarna genom att materialet hanterades och förvarades så att endast författarna, handledare och examinator hade tillgång till det. Efter godkänd och publicerad magisteruppsats raderas ljudinspelningar och transkribering. Vidare bör forskning genomföras med anonymisering av

personuppgifter så att en enskild informants svar ej kan urskiljas inom det insamlade materialet. Anonymiseringen av det insamlade materialet bevarades genom att informanternas personuppgifter uteslöts ur intervjustudiens resultat. Viktigt att ta i beaktning är forskningens påverkan på informantens integritet. Forskningen bör ej medföra negativa konsekvenser för informantens fysiska eller psykiska mående (Vetenskapsrådet, 2017). Detta eftersträvades genom att informanterna tidigt fick information om intervjustudien samt att de i introduktionen av intervjun blev påminda om frivilligheten.

6 Resultat

Vid bearbetning av intervjuerna framkom två teman med fyra kategorier. Dessa har i sin tur ett antal tillhörande subkategorier som visar på kodningen och därigenom upplevelsen av att vårda barn på en akutmottagning anpassad för vuxna. Resultatet presenteras i löpande text men också mer överskådligt i figur 1.

(16)

Figur 1. Resultatet presenterat i subkategorier, kategorier och teman.

6.1 Svårigheter i att skapa en säker vård

I den latenta analysen av studiens resultat framkom att sjuksköterskor upplevde svårigheter i vården av barn på akutmottagningen samt att detta genererade ytterligare svårigheter i att skapa en säker vård. Temat Svårigheter i att skapa en säker vård utgjordes av kategorierna Otillräcklighet och Barriärer i vårdandet.

6.1.1 Otillräcklighet

Resultatet visade att sjuksköterskor upplevde en otillräcklighet i vården av barn på akutmottagningen. Upplevelsen var att de själva inte kunde ge den vård till barnen som de egentligen ville. Kategorin Otillräcklighet utgjordes av subkategorierna Osäkerhet, Sakna erfarenhet och Tidsbrist.

Svårigheter i att skapa en säker vård

Otillräcklighet Osäkerhet

Sakna erfarenhet

Tidsbrist

Barriärer i vårdandet

Icke barnanpassad

miljö

Svårighet med barncentrerad vård

Avsaknad av gehör Oro i teamet

Adaption en förutsättning för god vård

Unikt vårdande

Mångfacetterad

patientkategori

Barnet i centrum

Delaktiga vårdnadshavare

Trygghetsfaktorer i vårdandet

Erfarenhet skapar rätt förutsättningar

Förberedelse

skapar lugn

(17)

6.1.1.1 Osäkerhet

Sjuksköterskor upplevde en otillräcklighet i vårdandet av barnen, denna framkallades av en osäkerhet skapad av komplexiteten i patientkategorin. Då osäkerheten kunde generera en stress vid vården av sjuka barn uppgav de att de i många fall blev dränerade på energi efter ett omhändertagande. Osäkerheten

förstärktes av upplevelsen att allt måste gå felfritt i vårdandet av barnet. Detta kunde till viss del grunda sig i oviljan att se ett barn sjukt och att i sitt arbete vara tvungen att vårda barn.

”…kommer det in ett akut sjukt litet barn så får jag en puls på 300.”

Vid händelsen av ett akut sjukt barn på akutmottagningen uppgav sjuksköterskor en osäkerhet i vårdandet då de i vården av barn kunde uppleva sig otillräckliga. De uppgav att även den mest rutinerade sjuksköterskan kunde uttrycka en osäkerhet i vårdandet av barnen och detta skapade i sin tur en rädsla för de mindre rutinerade sjuksköterskorna. Osäkerheten uppkom trots att barn sökte akutmottagningen med jämna mellanrum och orsakades av att vårdmoment skedde mer sällan med barn än vuxna. Denna osäkerhet ledde till att många sjuksköterskor undvek barnen helt som patientkategori och lämnade över ansvaret till någon annan. Detta då de upplevde att de själva var otillräckliga i vården av barnen. De uppskattade om det fanns någon annan sjuksköterska med erfarenhet av barnsjukvård men de upplevde det som otäckt när dessa personer ej var på plats. Osäkerheten grundade sig i att sjuksköterskor upplevde det som mer påfrestande om något gick fel i

omhändertagandet av barn än i omhändertagandet av en vuxen patient. Där deras största farhåga var att barnet skulle avlida. Många sjuksköterskor upplevde en rädsla i vården av barn på akutmottagningen.

”…jag tycker att det är skitläskigt med barn.”

Osäkerheten uppkom till följd av att sjuksköterskor ställdes inför arbetsuppgifter som de aldrig innan utfört. De uttryckte en osäkerhet över de medicinsktekniska delarna, som provtagning eller PVK-sättning. Men också en osäkerhet och rädsla i handhavandet av läkemedel, detta till följd av att läkemedelshanteringen skiljer sig i vården av barn jämfört med den i vården av vuxna samt att sjuksköterskor

administrerade läkemedel till barn betydligt mer sällan än till vuxna. Osäkerheten grundade sig ofta i rädslan för att späda läkemedlet på ett felaktigt sätt, att dosera fel mängd läkemedel, eller att missuppfatta ordinationer från läkaren.

”… jag är orolig för att dosera fel läkemedel, jag frågar flera gånger om det verkligen är rätt dos som ska ges.”

Osäkerheten lindrades inte alltid av erfarenhet, trots att sjuksköterskor hade tidigare erfarenhet av barnsjukvård eller fått erfarenhet genom utbildningar och

scenarioträningar så upplevde de en osäkerhet och stress i varje enskilt akut omhändertagande. Denna osäkerhet uttryckte de som ensam i sitt slag.

(18)

6.1.1.2 Sakna erfarenhet

Otillräckligheten visade sig genom att sjuksköterskor uppgav sig sakna erfarenhet att vårda barn. De upplevde sig ej tillräckligt kompetenta för att vårda barnen på akutmottagningen och detta kom sig av att de saknade vana och rutin.

Sjuksköterskor beskrev sig som kompetenta i vården av vuxna då de vårdade fler vuxna än barn under ett arbetspass. Detta medförde också en större kunskap om den vuxna patienten och en avsaknad av kunskap kring den pediatriska patienten.

”… jag har inte kompetensen för att ta hand om barn. Jag kan alldeles för lite om barn.”

Att sjuksköterskor saknade erfarenhet i vården av barn skapade en svårighet i bedömningen av barnens sjukdomstillstånd. Sjuksköterskor uppgav att de ej hade kunskapen kring vitalparametrar för barn och att de då inte kunde bedöma om dessa var avvikande eller ej. Sjuksköterskor uttryckte att de träffade för få barn per dag för att kunna sjukdomstillstånd, fysiologi, vitalparametrar eller barnens olika

utvecklingsstadier utantill. När denna rutin uteblev, uteblev också möjligheten till att skapa sig erfarenhet och detta ledde till att de upplevde sig otillräckliga i vården.

De upplevde specifikt en svårighet i att upprätthålla kunskapen kring de svårast sjuka barnen. Sjuksköterskor uttryckte sig förbryllade över att de skulle besitta kompetens att vårda ett kritiskt sjukt barn när de saknade erfarenhet och kunskap att vårda ett barn i ett lugnt skede. Avsaknad av erfarenhet visade sig genom att

barnens vård emellanåt blev bristfällig. Sjuksköterskor upplevde att vissa

vårdmoment uteblev då kollegor var rädda för att göra barnen illa. Detta kunde leda till en bristfällig vård där allvarliga sjukdomstillstånd riskerades att förbises.

Sjuksköterskor upplevde också att barn smärtlindrades sämre än vuxna, detta kunde grunda sig i en kompetensbrist gällande pediatriska läkemedel. Okunskapen fanns hos både sjuksköterskor och läkare. Detta ledde i slutändan till att de pediatriska patienterna fick en sämre vård än vuxna patienter.

”… man ska ju inte få sämre vård bara för att man är ett barn.”

Att sakna erfarenhet ledde också till att sjuksköterskor upplevde sig otillräckliga i bedömningen av barn som far illa. Upplevelsen var att det fanns en svårighet i bedömningen samt att bemöta familjen om misstanken fanns när kompetensbrist förelåg. De sjuksköterskor som ofta hade hand om de pediatriska patienterna var de sjuksköterskor som var minst erfarna på akutmottagningen. Detta ansågs som ett problem då det skapar ännu större svårigheter i bedömningen av sjukdomstillstånd samt i avvägningen gällande om barnet far illa. Sjuksköterskor uppgav en orolig stämning kring ämnet att vårda sjuka barn och upplevde att ämnet förstorades upp då många saknade erfarenhet. Sjuksköterskor uttryckte att avsaknaden av erfarenhet berodde på att barn som patientkategori inte prioriterades när det kom till utbildning och kompetensutveckling trots att det var en av patientkategorierna på

akutmottagningen. De uppgav en stor utbildningssatsning kring den vuxna patienten men att denna ej motsvarades kring den pediatriska patienten.

”… jag tycker att det är för lite träning i hur man tar hand om ett sjukt barn.”

(19)

6.1.1.3 Tidsbrist

Sjuksköterskor uttryckte en upplevelse av otillräcklighet genom att de upplevde att de inte hade den tid de önskade och behövde för att vårda barn på

akutmottagningen. Sjuksköterskor upplevde tidsbristen som central i arbetet och att det var svårt att ta sig tiden till att vara lugn i mötet med barnet, detta kunde stressa dem. Sjuksköterskor upplevde att det tog lång tid i mötet, bedömningen och vården av ett barn då barn behöver en tillmötesgående sjuksköterska som kan lugna både barnet och vårdnadshavaren. Sjuksköterskor upplevde det som problematiskt att ta sig tid och hålla sig lugn i vården av barnen då det inte alltid rimmar väl med arbetet på en akutmottagning. Tidsbristen skapade också svårigheter för sjuksköterskor att uppmärksamma och ställa frågor kring eventuell psykisk ohälsa, misstänkt

försummelse eller barnmisshandel. Till viss del kunde detta bero på att

sjuksköterskor spenderade en begränsad tid inne hos varje patient men också på att sjuksköterskor upplevde att de inte hade tid att ta hand om svaret på frågorna de själva ställde. De upplevde också att tiden inte fanns för att skriva dessa

orosanmälningar och rapportera detta vidare till nästkommande instans. Detta var en allvarlig konsekvens av tidsbristen i arbetet.

”… jag tror att vi skriver alldeles för få orosanmälningar. Tror att det kan bero på tiden, att vi känner att vi inte riktigt hinner.”

Tidsbristen kunde också leda till att relationen och kommunikationen

sjuksköterskan och barnet emellan påverkades negativt. Det fanns inte tid till att sätta sig ned och lära känna barnet och vårdnadshavaren. Att etablera en

välfungerande relation upplevde sjuksköterskor som en vital del i vårdandet av barn.

Detta kunde hjälpa barnet att få förtroende för sjuksköterskan och därigenom för vården. Sjuksköterskor upplevde svårighet i att skapa denna relation i och med tidsbristen.

”… eller bara det här med att skapa den första kontakten att etablera relationen som är så otroligt viktig. Den har man oftast inte tid för.”

6.1.2 Barriärer i vårdandet

I vården av barn på akutmottagningen upplevde sjuksköterskor att olika omständigheter påverkade dem och barnen negativt. Dessa skapade barriärer i vårdandet och utgjorde hinder i vården av barn på akutmottagningen. Kategorin Barriärer i vårdandet bildades av subkategorierna Icke barnanpassad miljö, Svårighet med barncentrerad vård, Avsaknad av gehör och Oro i teamet.

6.1.2.1 Icke barnanpassad miljö

Sjuksköterskor upplevde att miljön på akutmottagningen ej var anpassad för barnen och att detta skapade en barriär i vårdandet. I många fall befann sig barnen på akutmottagningen samtidigt som andra vuxna patienter som kunde vara obehagliga för barnen att se. Sjuksköterskor upplevde att de ville skydda barnen mot att bli skrämda av dessa patienter men att det var svårt att hålla de två patientkategorierna separerade. Akutmottagningen saknade ett fungerande separat väntrum för barnen och barnen tvingades dela med de vuxna patienterna. Detta ansåg sjuksköterskor vara ett problem, därför försökte de i största mån att hålla barnen på de rum som

(20)

fanns till förfogande men i och med att allt fler patienter behövde isoleras skapades en brist på rum.

”… att de är ett barn i en vuxenvärld där vuxna patienter som blöder från huvudet och ligger i korridoren och kräks.”

Sjuksköterskor upplevde en barriär i vårdandet då det var svårt att skapa en trygg miljö för barnet att vistas i när miljön delades med de vuxna patienterna. Miljön innefattade många faktorer som kunde påverka barnen negativt, stora sängväntrum där alla patienter vistas tillsammans och personal med varierad grad av

skyddsutrustning genererade en obehaglig miljö för barnet. De rum som fanns tillgängliga presenterade en icke barnanpassad miljö då de var sterila och kala i sin utformning och hade ont om distraktionsmoment. När ett anpassat väntrum

saknades försvårades möjligheten till observation, i efterförloppet av skada eller sjukdom, då sjuksköterskor inte kunde se barnen i sitt naturliga element där tillfälle till lek fanns.

”… jag skulle vilja se en 4-åring som slagit i huvudet gå bananas i ett väntrum för då ser jag att ungen är pigg.”

Sjuksköterskor upplevde att de hade en begränsad mängd sysselsättning att erbjuda barnen under väntetiderna som ofta kunde bli långa även för barn. Konsekvensen av ett begränsat antal rum var att familjen uppehöll sig i korridorerna i väntan på bedömning. Sjuksköterskor kunde se detta som en risk för barnens säkerhet då det fanns farlig utrustning i korridorerna. Sjuksköterskor upplevde även en bristfällighet gällande utrustningen på akutmottagningen, både i triageringen och i det akuta omhändertagandet av barnen. På akutrummet upplevde sjuksköterskor att det saknades utrustning för att ta hand om de allra minsta barnen, de upplevde att det ej fanns något anpassat utrymme. Barnet placerades på en hård och kall brits utan värmekälla över eller under, detta kunde leda till en snabb nedkylning av det lilla barnet. Det saknades också utrustning som kunde användas i bedömningen och övervakningen av barnen. Utrustningen var inte anpassad för barn och detta

medförde att sjuksköterskor struntade i att ta vitalparametrar eller litade på felaktiga vitalparametrar. Detta ledde i slutändan till en risk för patientsäkerheten.

6.1.2.2 Svårighet med barncentrerad vård

Då familjen har en betydande del i barncentrerad vård var upplevelsen att familjen kunde innebära en svårighet i vårdandet, specifikt då vårdnadshavarna var upprörda eller ängsliga. Familjen kunde till och med innebära en barriär i vårdandet när de ville att tiden på akutmottagningen skulle vara så kort som möjligt och då ansåg att barnen klarade sig utan bedövning vid provtagning. Sjuksköterskor upplevde en svårighet i att bemöta vårdnadshavarna i detta då de ville göra det bästa för barnen men kunde uppleva sig överkörda av vårdnadshavarnas vilja.

”… jag känner mig som en skurk de gånger jag stuckit barn utan bedövning för att föräldrarna varit påstridiga.”

En annan svårighet som sjuksköterskor upplevde med barncentrerad vård var de märkbara kulturella skillnaderna i vården. Det sjuka barnet var mittpunkten i

familjen som i sin tur kunde ha en mer central del i andra kulturer varpå en svårighet skapas i att begränsa antalet familjemedlemmar som medföljde till

(21)

akutmottagningen vid en vid en akut händelse. En upplevelse av stress uppkom då det var svårt att bemöta en familj i chock. Sjuksköterskor upplevde en svårighet i att avvara en i vårdpersonalen att stötta anhöriga. I de akuta omhändertagandena fanns oftast en person att avvara för vårdnadshavare men sjuksköterskor upplevde en svårighet i detta när barnet inkom för mindre allvarliga sjukdomstillstånd eller skador. En konsekvens av detta blev att vårdnadshavarna ej fick det stöd och den information som sjuksköterskor upplevde att de var i behov av.

”… att vi inte har tid att berätta för föräldrarna vad vi gör och vad som händer stressar mig.”

Sjuksköterskor upplevde en barriär i vårdandet vid de tillfällen när barn när inkom med en hysterisk förälder. Sjuksköterskor upplevde att de då behövde ta tid och fokus från barnet, patienten, för att lugna och vårda vårdnadshavaren. När

vårdnadshavaren var upprörd och stressad skapades en svårighet i vården av barn då de i sin tur också blev upprörda.

”… ibland är det svårt också för är föräldern hysterisk då tar ju den över, då måste man lägga fokus på att lugna föräldern istället för att ta hand om barnet.”

6.1.2.3 Avsaknad av gehör

Barriärer i vårdandet visade sig genom att sjuksköterskor upplevde att läkarna på akutmottagningen inte alltid hade den kunskap och erfarenhet som krävdes för att göra det som är bäst för barnet. Detta skapade en upplevelse av avsaknad av gehör.

Trots att sjuksköterskor hade kompetensen att veta vad som var bäst för barnet i vården så upplevde de att de inte fick gehör från läkarna i frågor som rörde barnets vård.

”… så blir man så frustrerad för man försöker göra det bästa för barnet men man får ingen respons och ingen lyssnar. Det är inte roligt då.”

Sjuksköterskor upplevde att läkarna endast hade de vuxna patienterna i åtanke och att de saknade det barnperspektiv som krävdes för att vårda barnen på rätt sätt. Detta kunde visa sig i att läkarna inte tänkte på tidsaspekten, de förstod inte alltid varför de hade svårigheter med att bedöma ett barn på kvällen. Medan sjuksköterskor tänkte ett steg längre och försökte få läkaren att gå in och göra en bedömning tidigare under kvällen när barnet inte var så trött. Sjuksköterskor upplevde att läkarna inte reflekterade över sitt arbetssätt och den påverkan det kunde ha på barnet, ofta gjordes två bedömningar av barnet då den första bedömningen inte sällan utfördes av en mindre erfaren läkare som sedan behövde konsultera en mer erfaren kollega. Sjuksköterskor upplevde en frustration i att läkarna ville utföra procedurer eller genomföra provtagningar som egentligen inte påverkade bedömningen av barnet. Läkarna ville även att barnet skulle kvarstanna på

akutmottagningen för observation när sjukdomstillståndet eller skadan krävde det.

De reflekterade inte kring den påfrestning som miljön kunde ha på barnet vid en observation. Detta skapade barriärer i vårdandet då sjuksköterskor upplevde att de fick avsätta tid i sitt vårdande till att argumentera med läkarna gällande barnets vård.

Sjuksköterskor upplevde att läkarna behövde bli mer anpassningsbara i sin bedömning och ta beslut utifrån varje enskilt barn i syfte att utföra de mest nödvändiga åtgärderna.

(22)

”… men läkarna tänker inte så, de har inte det barnperspektivet. De tänker bara på vuxna.”

Sjuksköterskor upplevde att läkarna ej ordinerade smärtlindring vid smärtsamma procedurer eftersom de saknade kunskap om barn och läkemedel. Det kunde också visa sig i att de ville utföra procedurer på barn på samma sätt som på vuxna, trots att barn oftast var i behov av att dessa procedurer utfördes under mer ordnade former med förberedelse, narkos och adekvat smärtlindring. Sjuksköterskor upplevde sig hjälplösa i dessa fall och de påverkades starkt av att se barnen genomgå dessa smärtsamma procedurer.

”… det gjorde ont i hela hjärtat för vi fick inte ge tillräckligt med smärtlindring.”

6.1.2.4 Oro i teamet

Sjuksköterskor upplevde en barriär i vårdandet då en oro uppkom i teamet i vården av barn. Denna oro påverkade dem negativt och uppkom av att sjuksköterskor inte kände alla medlemmar i teamet och då inte visste vad de andra teammedlemmarna hade för kompetens. Detta kunde skapa en svårighet i samarbetet i teamet.

Sjuksköterskor upplevde att ett stort antal personer i teamet vid ett akut

omhändertagande skapade en orolig atmosfär att arbeta i och att detta i sin tur kunde ha en påfrestande effekt. När sjuksköterskor upplevde en orolighet i teamet

skapades en stressad miljö att vårda barnet i.

”… det beror på hur vana resterande teamet är, vissa inger ett lugn medan andra är stressade och då blir man själv påverkad och stressad.”

Denna stress och oro förvärrades av att det vid ett omhändertagande av ett svårt sjukt barn anslöt många olika personer på akutrummet och att atmosfären då blev stressande. Detta upplevde de som ett icke optimalt vårdtillfälle för barnet. Andra personers stress kunde smitta av sig och skapa en oro för sjuksköterskorna. Detta var också något som kunde hända utanför de akuta omhändertagandena, många i vårdpersonalen hade en negativ attityd kring vårdandet av barn och detta skapade i sin tur en oro i teamet.

6.2

Adaption en förutsättning för god vård

Ur analysen framkom att sjuksköterskor upplevde en adaption i vården av barn på akutmottagningen. De beskrev att de anpassade sitt vårdande, sin inställning och sin kompetens för att skapa förutsättningar för god vård för barnet. Temat Adaption en förutsättning för god vård skapade kategorierna Unikt vårdande och

Trygghetsfaktorer i vårdandet.

6.2.1 Unikt vårdande

Sjuksköterskor upplevde att vård av barn på en akutmottagning innebar ett annat slags vårdande som de beskrev som unikt. Subkategorierna Mångfacetterad

patientkategori, Barnet i centrum och Delaktiga vårdnadshavare utgjorde kategorin Unikt vårdande.

(23)

6.2.1.1 Mångfacetterad patientkategori

Sjuksköterskor upplevde ett unikt vårdande i och med barn som patientkategori på akutmottagningen. Barnen medförde ett nytt sätt att bedöma och utföra

vårdåtgärder. Sjuksköterskor upplevde det emellertid svårt att vårda barn då de har en annan fysiologi än vuxna och därigenom reagerar annorlunda på sjukdom och skada. Detta kunde medföra en svårighet i vården då sjuksköterskor upplevde att de förstod att något var fel med barnet men att de inte kunde sätta fingret på vad problemet var. Svårigheten kunde ligga i att barn kompenserar respiratoriskt och cirkulatoriskt till dess att de befinner sig i ett kritiskt läge. Detta resulterade i små marginaler i vården av barn och kunde orsaka en stress för sjuksköterskor. Då barnen som inkom till akutmottagningen kunde variera från 0-18 år i ålder

genererade det ett unikt vårdande. Sjuksköterskor beskrev svårigheter i att lära sig denna mångfacetterade patientkategori då två barn i samma ålder kunde skilja sig åt både fysiologiskt och kognitivt. Upplevelsen var att ju mindre barnen var desto svårare var de att vårda, främst på grund av små barns svårighet att förmedla sig.

Sjuksköterskor upplevde ett unikt vårdande i och med denna mångfacetterade patientkategori där de fick hitta nya sätt att bedöma och vårda barnen utifrån barnets ålder och utveckling. Vårdandet underlättades när kunskapen fanns kring barns normala fysiologi och utveckling.

”… för att veta den sjuka patienten måste man veta vad som är normalt för den friska patienten.”

Upplevelsen var att barn var svåra att bedöma då de ofta var ledsna och rädda vid mötet med sjuksköterskan. Det kunde då vara vanskligt att avgöra om barnet var ledset av rädsla för sjukhuset, rädsla för sjuksköterskan eller ledsen på grund av smärta. Det kunde vara frustrerande för sjuksköterskor att de inte hade verktygen för att kunna läsa av barnet, de upplevde då att de ej kunde utföra sitt arbete på ett optimalt vis. Detta var unikt i vårdandet av barnen på akutmottagningen.

Sjuksköterskor upplevde att de hade många hjälpmedel i vården av vuxna men att de saknade dessa i vården av barn, detta skapade ytterligare en svårighet i denna mångfacetterade patientkategori. Därför upplevde de en suboptimal situation att vårda både barn och vuxna på en och samma akutmottagning.

”… det blir två olika sätt att vårda för oss också och jag tror inte att det alltid blir det bästa för barnen att vi är blandade.”

Sjuksköterskor upplevde trots allt att denna mångfacetterade patientkategori medförde något positivt i deras dagliga arbete. De upplevde att barn som

patientkategori på akutmottagningen frambringade en kompetensutveckling då de blev tvungna att lära sig att vårda barn. Sjuksköterskor uttryckte en glädje i att vårda barn då de förde med sig ett unikt vårdande som inte gick att jämföra med den av att vårda vuxna patienter.

6.2.1.2 Barnet i centrum

Sjuksköterskor upplevde att de i vården av barn på akutmottagningen fick agera förespråkare för barnet genom att sätta barnet i centrum, detta var något nytt i och med barnsjukvård och något de ej hade upplevt i vården av de vuxna patienterna.

Sjuksköterskor upplevde att de fick föra barnets talan gentemot vårdnadshavarna när de la in sin mening och tog över i samtalet med barnen. De vände sig då mot barnet

(24)

och ställde endast frågor till barnet i syfte att få vårdnadshavaren att förstå att barnet är den primära patienten. Upplevelsen var också att läkarna ofta ville utföra, vad sjuksköterskor ansåg som onödiga, procedurer på barnen och att sjuksköterskor fick ta ansvar för att föra barnets talan.

”… känns så som att jag som sjuksköterska måste ta rollen att stå upp för barnet så att inte massa onödiga procedurer görs.”

Sjuksköterskor upplevde att de i många fall lyckades vända läkarens ursprungstanke till en tanke där barnet placerades i centrum och många sjuksköterskor upplevde sig nöjda med den vård de då kunde ge barnet och familjen. Sjuksköterskor var noga med att presentera alla tänkbara sätt att genomföra vårdmoment och det inkluderade rätt smärtlindring och rätt sederingsnivå. Upplevelsen var att barn behövde tid i vårdandet. Specifikt vitalt var tiden vid smärtsamma procedurer, som att sticka barnet för prover eller suturering vid sårskador. Då vården på en akutmottagning ofta präglades av en tidsbrist upplevde sjuksköterskor att vården av barn var den hastighetssänkning som både de och barnen behövde. Sjuksköterskor uttryckte en vilja att i största möjliga mån minska obehaget för barnet under vårdtiden på akutmottagningen. De hade barnets bästa i åtanke och utförde endast de

vårdåtgärder som var nödvändiga för sjukdomsbilden. Sjuksköterskor uppgav en farhåga inför att misslyckas med provtagning, detta var unikt i vårdandet av barn.

Att snabba på handläggningen bedömde sjuksköterskor som betydelsefullt för barnen, specifikt då sjuksköterskor ansåg att miljön på akutmottagningen inte var optimal för barnen att vistas i. Sjuksköterskor beskrev en lättnad de gånger omhändertagandet gick snabbt och barnet skonades från en lång väntetid på akutmottagningen. De beskrev hur de ansträngde sig lite extra i vården av barn och kunde stanna kvar efter sitt pass för att barnet skulle få ett bra avslut på

akutmottagningen. Ett bra avslut skapades också genom beröm till barnet i form av presenter, både under vårdtiden och efteråt. De beskrev vikten av att uppmuntra barnen efter procedurer med syftet att de skulle få en positiv upplevelse av akutmottagningen samt att detta kunde skapa förutsättningar för barnet att trivas i vården senare i livet. Sjuksköterskor beskrev detta som något unikt i vårdandet av barn. De beskrev att de ibland träffade vuxna som hade varit med om skrämmande upplevelser i sjukvården och att detta gjorde dem rädda även i vuxen ålder.

”… vi träffar ju patienter ganska ofta som har varit med om saker i sjukvården som barn som gör att de fortfarande är rädda. Och jag tänker att jag inte vill vara med om att skapa såna vuxna.”

De upplevde också att möjligheten till ett framgångsrikt och välfungerande

vårdande fanns på akutmottagningen bara sjuksköterskan satte barnet i centrum och gav barnet tid i vårdandet. Sjuksköterskor upplevde att barnen på akutmottagningen gav så mycket mer tillbaka än en vuxen som var nöjd med sin vård. I och med detta presenterade barn ett unikt vårdande.

6.2.1.3 Delaktiga vårdnadshavare

Sjuksköterskor upplevde att vården av barn underlättades om barnet hade en delaktig vårdnadshavare. Barnet blev tryggare och hade lättare för att bemöta de vårdmoment barnet ställdes inför på akutmottagningen om barnets vårdnadshavare

(25)

var delaktig i vården. Detta var något unikt i vården av barn då barn är mer beroende av sina anhöriga än vuxna.

”… har vi en lugn förälder som är stöttande och uppmuntrande, så funkar det ju.

Det går nästan aldrig fel då.”

Upplevelsen var att vårdnadshavare som blev lyssnade på och fick dela med sig av sin oro hade förutsättningen till att sätta sig in i vården och därigenom agera trygghet för barnet. Sjuksköterskor upplevde vårdnadshavarna som en vital del i vården av barn, en lugn vårdnadshavare skapade förutsättningen till ett fungerande vårdande. Detta skapade även förutsättningar till en rättvis bedömning av

sjukdomstillstånd eller skada då ett upprört barn är svårare att bedöma. En viktig del i skapandet av delaktiga vårdnadshavare var att de var välinformerade om de åtgärder som väntade barnet i vården på akutmottagningen.

”… information är en nyckel tycker jag, man ger god och tydlig information till familjen om att det här kommer att hända och de här stegen förväntar vi oss.”

Informationen behövde vara tydlig och ges på ett sätt så att alla inblandade förstod innebörden. Sjuksköterskor upplevde att välinformerade vårdnadshavare skapade delaktiga vårdnadshavare och att detta i sin tur skapade ett lugnt och tryggt barn.

6.2.2 Trygghetsfaktorer i vårdandet

Sjuksköterskor uttryckte att det fanns faktorer som ökade upplevelsen av trygghet i vården av barn på akutmottagningen. De beskrev hur nyförvärvad kompetens och förberedelse i vården av barn medförde en upplevelse av trygghet. Kategorin Trygghetsfaktorer i vårdandet utgjordes av subkategorierna Erfarenhet skapar rätt förutsättningar och Förberedelse skapar lugn.

6.2.2.1 Erfarenhet skapar rätt förutsättningar

Sjuksköterskor upplevde att erfarenhet skapade rätt förutsättningar i vården av barn då det minskade rädslan och ökade självförtroendet. De upplevde att erfarenhet skapade trygghet och ett lugn i vårdandet. Vid vilken tidpunkt erfarenheten infann sig hos sjuksköterskorna var individuellt men de flesta var överens om att ett flertal år på akutmottagningen gjorde dem tryggare i vården av barn.

”… erfarenhet skapar mer trygghet.”

Erfarenhet underlättade i bedömningen av barns sjukdomsbild men även i

kommunikationen med barnet. När sjuksköterskor upplevde sig mer erfarna hade de lättare att prata med barnen och att själva göra sig förstådda. Detta kunde också grunda sig i att erfarenhet alstrade ett självförtroende och mod att vårda barn på akutmottagningen och att inte undvika denna patientkategori. Erfarenhet skapade också rätt förutsättningar att bedöma barns beteende utifrån de normala

utvecklingsfaserna. Genom detta kunde allvarlighetsgraden av sjukdom eller skada avläsas i hur barnet betedde sig. Sjuksköterskor med erfarenhet förstod också vikten av att vara ärliga mot barnet i mötet, att ej ljuga om procedursmärta och att inte lova saker de inte kunde hålla. De beskrev också att erfarenheten skapade rätt

förutsättningar till att skapa sig en fungerande relation till barnet, de upplevde det lättare att bemöta barnet på barnets nivå. Sjuksköterskor upplevde att kärnan i en fungerande barnsjukvård var kompetens. Denna kompetens skapades av att vårda

References

Related documents

Making robots proactive requires making them capable of reasoning about the world around them (including humans), as well as predicting the evolution of the world over time, knowing

bearbetade för barn, med och utan illustrationer (Svenskt översättarlexikon [www]). I denna uppsats ska jag undersöka tre av Andersens sagor och två olika svenska översättningar av

För många av dem som flyttade till seniorboende, i det här fallet i hyresrätt, var det i princip inte någon som hade tänkt flytta till den typen av boende tidigare, dels fanns det

Kreger Silverman (2016, s. 10 – 13) sammanfattar hur forskningen i USA kring de särbegåvade barnen vuxit fram. I USA i början av 1900-talet hölls de första kurserna om

En dylik kasus föreligger för undertecknad ifråga om Henrik Schiicks förnämliga minnesteckning över Lars Salvius (1929), och den har vållat, a tt jag först

By combining the partially resolved surface with a numerical wall roughness it is possible to obtain a model that is more accurate than a model with only numerical roughness but with

Reliabilitet handlar om en studies tillförlitlighet och mätnoggrannhet vilket är ett problematiskt begrepp inom samhällsforskning eftersom människans beteende är föränderligt

Om ett ärende inkommer till Migrationsverket där utredningen inte kan ske inom ramen för en minimal utredning innebär detta att Migrationsverket inte kan