”Jag har liksom inte tid att waste:a så många år till”
En studie av unga kvinnors erfarenheter av stress och utmattning såsom de framställs i Uppdrag gransknings
dokumentärserie
Emma Westdahl
C-uppsats i genusvetenskap Vårterminen 2021
Handledare: Anita Hussénius Centrum för genusvetenskap Uppsala universitet
Sammanfattning
Vi befinner oss idag i ett läge där det aldrig tidigare har varit så stor del av den svenska befolkningen som är sjuk av stress, och där just de unga kvinnorna står för den allra största ökningen (Sahlgrenska 2019). Trots att de unga kvinnorna är i tydlig majoritet i statistiken över stress och utmattning i Sverige, finns förhållandevis få studier om unga kvinnors stress och psykiska ohälsa utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv (Wiklund, Strömbäck & Bengs 2013;
Strömbäck 2014). Syftet med föreliggande uppsats har varit att skapa en djupare förståelse för unga kvinnors upplevelser av stress och utmattning i allmänhet, och potentiella förklaringar till varför stressen uppstår i synnerhet. För att uppnå det uppställda syftet har framställningarna av fyra unga kvinnor i Uppdrag gransknings dokumentärserie Sjukt stressad studerats. I serien får tittaren följa fyra unga kvinnor som alla blivit sjuka av stress. För att närma mig mitt material har jag använt mig av en tematisk analys så som den beskrivs av Braun och Clarke (2006), och för att förstå hur de unga kvinnornas upplevelser av stress uppkommer har ett temporalitetsperspektiv applicerats på materialet. Inom ett sådant perspektiv sätts individens position och kontext i fokus för de förväntningar och föreställningar som formar vad som för individen anses som ett lämpligt levnadsförlopp. Här har begrepp som livslinje, livsmanus och osamtidighet använts. I analysen framkom flera sådana förväntningar hos de unga kvinnorna.
De unga kvinnorna verkar uppleva att de ska vara ständigt drivna och perfekta,
omhändertagande och att alltid vara med, samt att vara effektiva och förvalta tiden på bästa
möjliga vis. Uppsatsen avslutades med en diskussion om hur det här kan förstås utifrån den
svenska jämställdhetsdiskursen, och hur kvinnor förväntas kunna göra allt det män kan, vilket
ger upphov till möjligheter, men också stressande förväntningar.
Innehållsförteckning
Inledning ... 3
Bakgrund ... 3
Syfte och frågeställningar ... 4
Disposition ... 5
Metod och material... 5
Urval och avgränsningar... 7
Tematisk analysmetod ... 7
Min forskarposition ... 9
Tidigare forskning ... 10
Teoretiska utgångspunkter ... 11
Livslinjer: förväntningar på livsförloppet ... 11
Det kvinnliga livsmanuset ... 12
Applicering av teori ... 13
Analys ... 15
Driven och ambitiös – en kamp om perfektion ... 15
Att vara driven ... 15
Att kunna uppvisa perfektion ... 17
Alltid tillgänglig ... 19
Att alltid vara tillgänglig för arbete och prestation ... 20
Att alltid vara aktiv ... 21
Att förmå för andra ... 23
Fånga tiden ... 25
Att alltid vara effektiv ... 25
Att vara rädd för att missa ... 26
Sammanfattning av analys... 29
Avslutning ... 31
Käll- och litteraturförteckning ... 33
Bilagor ... 35
Bilaga 1: Teman ... 35
Inledning
Bakgrund
Just nu känns det verkligen inte bra med exjobbet. Alltså jag vet typ inte hur jag ska få ihop det i slutändan och… jag blir typ så här… det känns typ övermäktigt och… jag är liksom inte beredd att lägga hela mitt… hela min hälsa och mitt liv på det nu liksom. För det har jag bestämt att jag inte ska göra och då vet jag liksom inte… nej jag vet inte. Ah gud, jag får verkligen så… en klump i halsen och ett tryck över bröstet och jag känner bara så här fan… liksom hur tar jag det vidare så att det blir så bra som det ändå har potential att bli utan att jag typ liksom vill dö?
(Uppdrag granskning 2019, avsnitt 4)
Linnea befinner sig på en av skolans toaletter när hon med darrande röst och tårfyllda ögon beskriver känslan av panik: en enorm oro över att inte vara tillräckligt bra. Chalmerstoaletten är en plats dit hon ofta gått för att försöka ta sig igenom sina panikångestattacker. Hon beskriver hur hon brukar stanna där tills hon kan andas igen, och hur hon sedan går tillbaka till sin plats och låtsas som ingenting hänt.
Linnea är student på arkitektprogrammet på Chalmers, och en av de fyra unga kvinnor Uppdrag granskning följt i sin dokumentärserie Sjukt stressad. De fyra kvinnorna i serien är på många sätt lika. Linnea, Emma, Angelica och Linda har alla blivit sjuka till följd av stress och höga prestationskrav. Dessutom är de alla också vita, innehar utbildning samt normativa utseenden och kroppar utan synliga funktionsnedsättningar. Utifrån en sådan position kan de därmed sägas tillhöra en förhållandevis priviligierad grupp, en grupp som det kan tänkas vila särskilda förväntningar på. Som Linda uttrycker det i avsnitt 2: ”utåt sett har jag ju helt så här…
jag har fått allt liksom (…) och så… drabbas jag av det här och det känns som att det är ett jävla ilandsproblem” (Uppdrag granskning 2019). Som vit, normativ, karriärinriktad kvinna i dagens Sverige, finns en uppfattning om att en har många förutsättningar. Som Linda beskriver det – hon har ”allt”. Utifrån hennes uttalande ter det sig som att det finns en skavande motsättning mellan att ”ha allt” och att ändå drabbas av en stressrelaterad sjukdom, en motsättning som blir intressant att undersöka vidare.
Trots den motsättning och det tabu Linda målar upp, är hon och de andra kvinnorna i dokumentärserien långt ifrån ensamma när det kommer till att uppleva skadliga nivåer av stress.
Vi befinner oss idag i ett läge där det aldrig tidigare har varit så stor del av den svenska
befolkningen som är sjuk av stress, och där just de unga kvinnorna står för den allra största
ökningen (Sahlgrenska 2019). Enligt Folkhälsomyndighetens (2021) senaste forskning uppger
så mycket som en tredjedel (33 %) av kvinnor mellan 16 och 29 år att de känner sig stressade.
Bland kvinnor mellan 25 och 29 år har sjukskrivningar grundade i stressdiagnoser ökat med hela 370 procent sedan 2011 (Nordén, Blomgren & Johanson 2019). Kristina Orth-Gomér, professor i samhällsmedicin vid Karolinska institutet, varnar vidare för hur den förödande stressen till och med kan tänkas leda till en förkortad medellivslängd bland kvinnor (TT 2012).
Statistiken talar sitt tydliga språk, men ändå kvarstår många frågetecken. Som 18-åriga Emmas mormor Anneli uppgivet säger i dokumentärseriens andra avsnitt: ”Man har ju inte varit med om det här förut, så då tycker man ju…man tycker att det är konstigt liksom. Att man kan vara så ung och bli drabbad. (…) Och varför? Den frågan kan man ju ställa sig men den har man ju inget svar på.” (Uppdrag granskning, 2019). Genom den här uppsatsen är min förhoppning att jag ska kunna bidra med en möjlig förklaring på Annelis undran.
Syfte och frågeställningar
Trots att de unga kvinnorna är i tydlig majoritet i statistiken över stress i Sverige, har det konstaterats att det fortsatt finns förhållandevis få studier om unga kvinnors stress och psykiska ohälsa utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv (Wiklund, Strömbäck & Bengs 2013;
Strömbäck 2014). Det har sagts att existerande forskning om stress är könsblind, och att det saknas kvalitativa studier av ungas egna förståelser och beskrivningar av förkroppsligade erfarenheter av stressrelaterad sjukdom (Wiklund m.fl. 2014).
Syftet med föreliggande uppsats är att bidra till en djupare förståelse för unga kvinnors upplevelser av stress och utmattning. I synnerhet har det varit centralt att hitta potentiella förklaringar till varför den stora mängd stress uppstår hos just de unga kvinnorna. Studien har avgränsats till fyra unga kvinnor såsom de framställs i Uppdrag gransknings dokumentärserie Sjukt stressad. De fyra kvinnorna som vita, normativa, karriärsinriktade personer, kan alla sägas besitta priviligierade positioner. Det är utifrån en sådan position, och de villkor, förväntningar och gränser som formas runt en sådan, som den här studien utgår fram.
För att konkretisera uppsatsens syfte har följande frågeställningar ställs upp:
o Hur beskriver kvinnorna i dokumentärserien sina erfarenheter av stress och utmattning?
o Hur kan de skildrade upplevelserna förstås utifrån temporalitet?
o Vad finns det för potentiella förklaringar till att det just är de unga kvinnorna som
upplever stress i högst utsträckning?
Disposition
I den inledande delen av uppsatsen presenteras ämnet för den föreliggande studien: unga kvinnors erfarenheter av stress och utmattning. Jag belyser det faktum att trots att unga kvinnor är i tydlig majoritet i statistiken över stress i Sverige, saknas det omfattande studier ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Det leder sedan upp till mitt syfte och mina frågeställningar.
Därefter följer studiens metod och material, där tillvägagångssätt, material och en reflexiv diskussion presenteras. Nästa avsnitt är tidigare forskning, där den forskning som gjorts på unga, svenska kvinnors upplevelser av stress presenteras. Därefter följer en redogörelse för min valda teori och hur jag har använt den på mitt material. I avsnittet därefter presenteras uppsatsens analys, vilken är uppdelad utifrån tre huvudteman. Uppsatsen avrundas sedan med en avslutande diskussion.
Metod och material
Under hösten 2020 blev en av mina bästa vänner sjukskriven för utmattning, för andra gången i sitt 29-åriga liv. Bland mina vänner är det snarare regel än undantag att på olika sätt lida av prestationsångest och stress. Trots den tragiska normaliseringen i min umgängeskrets väckte min väns sjukskriven starka känslor hos mig. Jag kände en vilja att fördjupa min kunskap om unga kvinnors upplevelser av stress och utmattning. Min ambition var att skapa en större förståelse för unga svenska kvinnors vardagliga upplevelser av stress, och i synnerhet för de bakomliggande faktorer som kan ge upphov till sådana upplevelser. Den svenska kontexten är både intressant och relevant eftersom Sverige uppfattas som ett jämställt och progressivt land där kvinnor och män beskrivs leva jämställt (Egeberg Holmgren 2012). Det är också den kontext jag själv befinner mig i.
Eftersom jag ville skapa mig en djupare förståelse för en företeelses kvaliteter (Eneroth 1987); såväl som för vardagsliv och förgivettagna uppfattningar (Becker 1996), bestämde jag mig för att använda en kvalitativ studiedesign. Att mitt val blev att göra en studie av just dokumentärserien Sjukt stressad har flera anledningar. Framför allt fångar serien just unga kvinnors skildringar av stress och utmattning, där deras tankar och känslor sätts i första rummet.
Till skillnad från forskning som gjorts i en medicinsk kontext, utspelar sig seriens handling i
kvinnornas vardag, vilket gick i linje med vad jag ville fånga i min studie. Dessutom har den
tidigare forskning jag funnit om unga kvinnors erfarenheter av stress ofta baserats på
intervjustudier (se exempelvis Wiklund m.fl. 2014; Wiklund m.fl. 2010 och Strömbäck,
Malmgren-Olsson & Wiklund 2013). Att analysera ett mediematerial kan således tänkas
komplettera befintlig forskning och bidra med en annan och kanske mer vidgad förståelse. Vad som däremot är viktigt att poängtera är att mitt material endast kan ses som en representation av verkligheten. Kvinnornas uttalanden kan förvisso sägas bestå av autentiska upplevelser, men dokumentärserien är en produkt av ett tv-teams produktion och påverkan. Utöver att teamet har kunnat påverka kvinnorna på olika sätt, har de också gjort val av vad som ska klippas ut och få vara med, respektive vad som inte får plats. Därför kan det som sägs i dokumentärserien inte tolkas som en absolut sanning av kvinnornas verkliga upplevelser, utan enbart som teamets representation av deras verklighet. Något jag haft i åtanke under studiens genomförande.
Uppdrag granskning: Sjukt Stressad
Uppdrag gransknings dokumentärserie Sjukt stressad är inspelad 2019, sändes på SVT1 i
september samma år och publicerades sedan igen på SVT play i augusti 2020. Dokumentären
består av sex huvudavsnitt och fyra kortare bonusavsnitt, där huvudavsnitten är i varierande
längd mellan 14 och 25 minuter. Det är dessa längre avsnitt som varit i fokus för min studie. I
serien får tittaren följa fyra unga kvinnor som alla blivit sjuka av stress. Emma ska snart ta
studenten från frisörprogrammet, Linnea är i sluttampen på arkitektlinjen på Chalmers, Linda
är sjukskriven mäklare och småbarnsförälder, och Angelica är sjuksköterska på akuten. Under
seriens gång skildras de fyra unga kvinnorna under vad som benämns som ”några avgörande
månader”. Tittaren får följa dem i deras hem, på deras arbetsplatser och när de umgås med
vänner. Under dessa sekvenser berättar de om sig själva och sina liv, med fokus på erfarenheter
av stress och utmattning. De berättar om och visar upp sina känslor och tankar inför det de har
gått och fortfarande går igenom. Formen på inspelningarna varierar mellan att ett filmteam
filmar och intervjuar kvinnorna, och att de på egen hand filmar sig själva. I avsnitten
förekommer ibland små inklipp med kortare inslag av intervjuer med tre andra unga kvinnor,
utöver de fyra som är i huvudfokus, där de berättar om sina erfarenheter av stress. Dessa korta
intervjuer har jag ej tagit hänsyn till utan istället valt att lägga mitt fokus på de fyra
huvudpersonerna och deras berättelser.
Urval och avgränsningar
Serien består, som nämnts, av sex avsnitt och jag har valt att begränsa mig till de fyra första av dessa: avsnitt 1) ”Det här ska vara den bästa tiden i ens liv” (17.08 min), avsnitt 2) ”Jag vet att någonting är fel” (18:38 min), avsnitt 3) ”Känns som man håller på att försvinna” (14.10 min) och avsnitt 4) ”Alla visar upp det perfekta livet” (24.33 min). Anledningen till urvalet är att det var dessa avsnitt som jag initialt ansåg som de mest relevanta med avseende på studiens syfte, men också då materialet upplevdes mättat efter att ha transkriberat innehållet i dessa fyra avsnitt. Jag har vidare valt att studera seriens samtliga huvudpersoner. Att jag valde samtliga av de unga kvinnorna beror på att de representerar olika perspektiv på stress, men även då likheter dem sinsemellan kunde stärka varandra och bidra till mer välgrundade resonemang. I några fall har jag också tagit hänsyn till uttalanden av kvinnornas anhöriga. Exempel på sådana är Lindas vän Johanna och Linneas kurskamrat Hanna.
De fyra kvinnorna i mitt material är som nämnt alla unga, vita, innehar utbildning samt normativa utseenden och kroppar utan synliga funktionsnedsättningar. Precis som i Klara Goedeckes (2018) studie av manlig vänskap står jag därmed i en situation där mina studieobjekt inte bara kan sägas tillhöra en väldigt homogen grupp, utan också en på många sätt priviligierad grupp. Goedecke är noga med att argumentera för varför en likartad grupp till trots är relevant att undersöka, och förklarar bland annat att likheterna mellan informanterna medför att det blir enkelt att teoretisera deras uttalanden tillsammans (61). Jag har valt att närma mig materialet med en sådan inställning som Goedecke för fram: att det finns flera fördelar med att ha en så pass homogen grupp.
Tematisk analysmetod
För att närma mig mitt material har jag använt mig av en tematisk analys så som den beskrivs
av Virginia Braun och Victoria Clarke (2006). En tematisk analys används för att identifiera,
analysera och hitta mönster i data (79) – en metod som kändes passande för mitt material. Braun
och Clarke beskriver hur en sådan analys kan utföras i sex steg (97), där det sjätte steget består
av att sätta ihop den slutgiltiga rapporten. I det första steget ska forskaren göra sig familjär med
sin data, vilket kan innebära sådant som transkribering och (om)läsning av sitt material, men
också att notera initiala analysidéer. Det här steget inleddes med att jag tittade på seriens
samtliga sex avsnitt för att få en övergripande bild av dem. I det här steget gjorde jag inga
skriftliga anteckningar, utan jag fokuserade på att skapa mig en helhetsuppfattning av seriens
handling. När det var gjort började jag om från det första avsnittet för att se avsnitten igen. I det
här steget transkriberade jag också det sagda i serien. För att underlätta analysen upprättade jag ett transkriberingsschema där jag skrev in avsnittet och tidpunkten, vilken person som talade, vad den sa och vid behov något om den övriga situationen. I den sistnämnda kategorin kunde sådant som kroppsspråk eller plats noteras. Jag transkriberade allt ordagrant, där pauser och känsloyttringar också var viktiga. I princip allt i avsnitten transkriberades: jag valde enbart bort de sekvenser som var absolut irrelevanta, vilket inte var särskilt många. Som nämnt avslutade jag det här steget efter avsnitt fyra då jag upplevde att materialet var mättat och att samma teman och uttalanden började återupprepas. Under tiden som transkriberingen fortskred, noterades även idéer till potentiella koder och teman.
Steg två i Braun och Clarkes (2006) tematiska analys handlar om att upprätta initiala koder. Dessa skapas genom att systematiskt plocka ut intressanta kännetecken hos datan, och därmed lägga grunden för det kommande analytiska arbetet (88). Utifrån koderna var det i steg tre sedan dags att söka efter teman. Här sorterades och kombinerades koderna utifrån potentiella teman. Som Braun och Clarke rekommenderar upprättades en tabell för att få en visuell struktur över temana (89). På så vis kunde jag skapa mig en överblick och se potentiella kopplingar och underteman. Här nedan visas ett exempel på hur koder och tema skapats utifrån ett citat:
I nästkommande två steg, steg fyra och fem, fortsatte arbetet med mina dittills upprättade teman.
Här omarbetades dem, både som fristående teman och i relation till varandra. Genom att närma mig och omarbeta mitt material i flera omgångar fick jag tidigt en nära relation till materialet, vilket underlättade när mina identifierade teman sedan skulle kopplas till teori. Totalt upprättades tretton teman (se bilaga 1), men det var bara ett fåtal av dessa som togs vidare till analysen. Några exempel på teman som valdes bort är ”Vardagliga utmaningar”, ”Egen förnekelse” och ”Omgivningens reaktion och bemötande”. För att erhålla en förståelse för vilka faktorer som faktiskt orsakar stress hos de unga kvinnorna, fokuserade jag istället på teman som
”Att vara duktig”, ”Att fånga tiden” och ”Finnas till för andra”.
Citat Koder Tema
Jag tror inte att man kan förstå hur trött man är om man inte varit där. För det, det går inte att beskriva liksom. Det är som att vara extremt bakis, man vill bara, ah vänta på nästa dag, att det här ska vara över liksom.
Trötthet Utmattning
Fysiska symptom
Min forskarposition
”Är det inte lite ironiskt att jag ska skriva en uppsats om stress och utmattning?”, sa jag till min pojkvän som satt och höll om mig i soffan. Det var en kväll någon vecka innan uppsatsarbetet skulle dra igång på riktigt. Jag var mitt uppe i en lägenhetsförsäljning, jobbsökande, styrelsearbete och pm-skrivning. Som så många andra gånger hade det blivit ”lite för mycket”, och trots att jag blivit betydligt bättre på att både känna igen och hantera mina stressignaler, är det lätt att hamna där igen.
Genom föreliggande studie närmar jag mig ett forskningsområde som jag själv har en personlig, och inte minst tämligen stark relation till. Personerna i mitt material består av unga kvinnor som alla blivit sjuka till följd av långvarig stress. Några av dem är i sluttampen av sina studier, några av dem är i början av sin yrkeskarriär, och de beskriver alla en gemensam upplevelse av att ha osunt höga krav på sig själva och att ständigt vilja prestera – en situation som inte avsevärt skiljer sig från den jag själv och andra unga kvinnor i min nära omgivning befinner sig i eller har befunnit sig i. När jag närmade mig mitt material var det således med många förkunskaper från egna erfarenheter. Min initiala förförståelse för vad kvinnorna kan tänkas uppleva, kan såväl underlätta som påverka bearbetandet av materialet. Att studera ett material där forskaren har en egen förförståelse har förklarats kunna leda till vissa utmaningar.
Som Anna Lööv (2014) förklarar i sin avhandling, där hon studerat ett fält hon själv var en del av, är det inte ovanligt att ha behövt: ”skiftat mellan olika positioner, något som varit en tillgång, men också svårt” (33). Jag närmade mig mitt material med vetskapen om att jag har med mig mycket förkunskaper, men också många tankar och känslor om det ämne jag studerar.
Jag eftersträvade med andra ord att förhålla mig kritiskt till min forskarposition och reflektera över hur den kan komma att påverka tolkning och analys av mitt material, något flera inom den feministiska forskningstraditionen framhäver som centralt (se exempelvis Harding 1993;
Fonow & Cook 2005; Intemann 2010). Goedecke (2018) förklarar i sin avhandling “My experiences, positions, attitudes and choices thus inform the research”, men tillägger också att:
“however, this does not mean that these factors have predictable effects on my knowledge
production.” (44). För att undkomma risken att forskningen påverkas framhäver Goedecke
vikten av att ta ansvar för sin egen “partiska position”, vilket i praktiken innebär att transparant
och reflexivt förhålla sig till resultat, metod och den egna forskarrollen (44). En uppmaning jag
arbetat utifrån under forskningsprocessens gång, exempelvis genom att försöka undvika egna
antaganden och att förankra mina resonemang i teori.
Tidigare forskning
Idag finns en hel del forskning om fenomenet stress. Det har däremot konstaterats att forskning av mer tvärvetenskaplig typ, vilken också tar hänsyn till genusvetenskapliga perspektiv, är bristfällig och behöver utvecklas (se Wiklund, Strömbäck & Bengs 2013; Strömbäck 2014;
Wiklund m.fl. 2014). Trots att mängden är knapp, finns det idag viss forskning i en svensk kontext som fokuserar unga kvinnors upplevelser av stress utifrån en genusvetenskaplig lins.
Maria Söderbäck och Maria Wiklund är två framträdande personer i sammanhanget. De är båda del av forskningsprojektet Stress and Health in Youth (SHY) som bedrivits vid Umeå universitet, och har med avstamp i projektet doktorerat i samhällsmedicin (Wiklund 2010;
Strömbäck 2014). Utöver avhandlingarna har projektet även genererat flera kvantitativa och kvalitativa artiklar (se exempelvis Wiklund, Strömbäck & Bengs 2013). Projektet SHY har haft som syfte att skapa en ökad förståelse för ungdomars (och i synnerhet unga kvinnors) stressrelaterade problem, kroppsliga besvär och psykiska hälsa, men också att utveckla hälsofrämjande och genusmedvetna interventionsmodeller för unga med nämnda problem och upplevelser (Strömbäck 2014). Wiklunds (2010) och Strömbäcks (2014) avhandlingar är vardera baserade på fyra delstudier, och går båda i linje med projektet SHY’s huvudsakliga målsättning. Empirin i avhandlingarna har inhämtats genom både kvalitativa och kvantitativa metoder inom skolhälsovården och på en ungdomshälsomottagning i norra Sverige, dit unga kvinnor mellan 16 och 25 år med stressrelaterade besvär sökt sig. Genom att kombinera fysiologiska och sociala fenomen resonerar både Wiklund och Strömbäck i vad som benämns som en normativ ung femininitet, där strävandet efter multipla och på många sätt motsägande feminina positioner ger upphov till den stress kvinnorna upplever. Både Wiklund (2010) och Strömbäck (2014) konstaterar dock att deras resonemang behöver utvecklas och fyllas på med vidare forskning, något jag i den här studien ämnat bidra med.
Den ena delstudien i Wiklunds avhandling (Wiklund m.fl. 2010) fokuserar särskilt på
de faktorer som skapar stress hos unga kvinnor, och är således den del av den tidigare
forskningen som anknyter till det jag ämnat undersöka i min studie. Wiklund m.fl. konstaterar
i artikeln att unga kvinnor upplever multipla stressfaktorer, där könade, sociala strukturer spelar
en avgörande roll. Några av dessa stressfaktorer benämns som ”strävan efter effektivitet och
rationalitet”, ”kamp om social status”, ”vara ansvarsfull och ta ansvar”, ”problematisk
kvinnokropp och själv”, ”exponering för förtryck och våld” samt att ”möta negativa
livshändelser” (Wiklund m.fl. 2010, min översättning). För att kunna nyansera resonemangen
har jag valt att applicera ett teoretiskt perspektiv som inte ges vidare utrymme i den tidigare
forskningen. Genom att använda mig av ett temporalitetsperspektiv (se mer nedan under Teori) hoppas jag kunna sätta unga kvinnors upplevelser av stress i ett nytt ljus. Vidare har den tidigare svenska forskningen rört sig inom ramen för två vårdverksamheter: skolhälsovård och ungdomshälsomottagning. Dess datainsamling genomfördes mellan år 2005 och 2009. Min studie kan därmed komplettera befintlig forskning med en mer aktuell bild av unga kvinnors upplevelser av stress, och också addera perspektiv som inte är direkt bundna till vården, utan snarare hämtade ur vardagslivet.
Teoretiska utgångspunkter
Fenomenet hälsa har påståtts vara bundet till sociala konstruktioner, social status och hur mening av sjukdom görs i en viss kontext och en viss tid (Wiklund 2010, 22). Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv har därför förklarats vara högst relevant i forskning rörande stress: ”sjukdomar och diagnoser speglar mer än fysiologiska och biokemiska processer i kroppen” (22). Den här uppsatsen utgår därför i huvudsak från ett socialkonstruktivistiskt förhållningssätt, inom vilket verkligheten betraktas som en social konstruktion, vilken är tid-, plats- och kontextbunden (Wiklund 2010, 21).
Fenomenet stress kan betyda olika saker för olika människor, men generellt upplever många att de känner stress när de har för mycket att göra. Det handlar inte sällan om att en känner att det är svårt att leva upp till de sociala krav och förväntningar som ställs (Hjärnfonden 2017, 2) – en utgångspunkt den här uppsatsen tar avstamp i. För att förstå hur de unga kvinnornas upplevelser av stress uppkommer, är det således av relevans att skapa en förståelse för de (konstruerade) förväntningar som vilar på dem. För att göra det har ett temporalitetsperspektiv applicerats på materialet, vilket presenteras härnäst.
Livslinjer: förväntningar på livsförloppet
I Fanny Ambjörnsson och Maria Jönssons (2010) antologi Livslinjer: Berättelser om ålder,
genus och sexualitet undersöks ”de förväntningar på åldrande och framtiden som är
dominerande i vår kultur och som sätter gränser för hur en livslinje eller levnadsbana kan se ut
i vår samtid” (7). Åldrande består inte bara fysiologiska förlopp, utan kan snarare betraktas
som en kulturell och social process, där individens position, plats och tid är avgörande för vad
som anses som passande för en viss kropp i ett visst livsskede (8). Att till exempel växa upp
som barn i en svensk småstad, skiljer sig från att ha vuxit upp på samma plats hundra år tidigare,
eller att ha vuxit upp i samma tid fast i en storstad i ett annat land med en annan kultur. Med
hjälp av begreppet ’livslinje’ visar de hur genus och sexualitet konstrueras i relation till åldrande. Begreppet livslinje har de tagit fram med inspiration av J. Halberstams (2005)
’livsschema’ (life schedules) och Sara Ahmeds (2006) ’den rätta linjen’ (the straight line).
Halberstam (2005 i Ambjörnsson och Jönsson 2010) diskuterar utifrån begreppet
’livsscheman’ konstruktionen av liv, tid och levnadsbanor, och menar att individen måste hålla sig till ett särskilt schema för att kunna orientera sig i tillvaron och skapa mening, sammanhang och begriplighet (9). Sådana ”manualer” är grundade i sociala konstruktioner av samtidens föreställningar om hur ett mänskligt liv bör levas. Det kan exempelvis vara normer kopplade till heterosexuell parbildning, lämplig karriärutveckling och barnalstrande – hållpunkter som framför allt måste passeras i rätt följd och vid rätt tidpunkt. Här lyfts särskilt reproduktion fram som en höjdpunkt i livsschemat, något som kan anses särskilt centralt för kvinnor. Ett exempel på det skulle kunna vara den samhälleliga uppfattningen om kvinnors ”biologiska klocka”, vilken skulle kunna förstås som ett bokstavligt sätt att ge barnafödande kroppar temporalt bundna förväntningar under livsskeendet.
Ahmed (2006 i Ambjörnsson och Jönsson 2010) har liknande resonemang som Halberstam. Ahmed använder metaforen ’den rätta linjen’ för att synliggöra hur vi genom vanor och repetition trampar upp ”stigar” – stigar som möjliggör vissa särskilda riktningar, vägval och framtider. De val vi gör är således grundade i våra erfarna upplevelser: de sitter i kroppen och formar därmed våra rörelsemönster. Om den rätta linjen inte följs, det vill säga om individen inte håller sin kurs och lyckas orientera sig, kan denne hamna på ’stickspår’ (out of line). Att vara desorienterad kan vara att individen är otajmad i tid: att en handling inte utförs vid rätt tidpunkt under livsförloppet. Ambjörnsson och Jönsson använder begreppet
’osamtidighet’ för att belysa vad som händer när rätt tid och rätt plats inte uppfylls.
Det kvinnliga livsmanuset
För att kunna resonera i vad det innebär att vara kvinna, har jag använt mig av Simone de
Beauvoir och de resonemang hon för fram i Det andra könet ((1949) 2002). Beauvoir talar om
kvinnans ”situation”, och hur denna formas av kulturella och sociala omständigheter, snarare
än att den skulle vara medfödd. Kvinnas situation kännetecknas framför allt av vad Beauvoir
kallar ett varande-för-andra, där kvinnan förväntas åsidosätta sitt eget förverkligande och
subjektsskapande i förmån för andras. Det här syns bland annat i hennes ständiga försök att
behaga och omhänderta. Kvinnan ska behaga sin familj, sin make, och också vara en god moder
åt sina barn. Vidare har hennes värde sedan barndomen tillskrivits en svaghet, vilket gör att hon
utvecklat ett mindervärdighetskomplex (389): ”att vara kvinnlig är att visa sig kraftlös, ytlig, passiv och foglig” (392). Med hjälp av Beauvoir har jag kunnat belysa de förväntningar som vilar i att vara kvinna idag, men också hur dessa förväntningar kan tänkas ha formats och bibehållits över tid.
Applicering av teori
Med hjälp av Ambjörnsson och Jönssons (2010) begrepp livslinje, och deras övriga förståelser av de teoretiska resonemang som är hämtade från Halberstam och Ahmed, har jag haft för avsikt att hitta vägar för att förklara och resonera i de unga kvinnornas erfarenheter av stress. Genom begrepp som livslinje, livsschema och tajming har jag velat undersöka konstruerade förväntningar om hur ett liv bör levas, och hur dessa generar i gränser som i sin tur skapar upplevelser av stress hos de unga kvinnorna i mitt material. Anledningen till att jag valt att utgå från Ambjörnsson och Jönsson, snarare än att gå till Ahmed och Halberstam själva, beror i huvudsak på att jag bedömde Ambjörnsson och Jönssons resonemang som mer direkt passande till det jag ämnar undersöka. I synnerhet Halberstam (2005) framhäver den potential till motstånd som vilar i att avstå normativa förväntningar, medan jag snarare var intresserad av följandet av sådana normativa föreställningar. Något jag upplevde att Ambjörnsson och Jönsson fångar in väl i sina resonemang.
Ambjörnsson och Jönsson (2010) förklarar hur förväntningar på ett visst livsförlopp
(livslinje) alltid är kontextbundna, där kulturella och sociala normer styr vad som anses som
passande för en viss person på en viss plats i en viss tid. För att kunna använda deras
resonemang har det därför varit av relevans att specificera vilken tid och plats mitt material
befinner sig i, såväl som vilken position som mina informanter besitter. Dokumentärserien som
jag har studerat speglar ett samtida Sverige (år 2019), vilket därmed blir den tid och plats jag
kommer utgå från. Utifrån min egen förståelse karakteriseras det samtida Sverige av ett
moderniserat samhälle med neoliberala influenser, vilket värderar individualism, progression
och självförverkligande (Wiklund m.fl. 2013). I en sådan kontext kan den enskilda individen
förstås som ansvarsbärande till sina egna framgångar och lycka. Det här kan sägas få ytterligare
betydelse genom dagens användande av sociala medier, där individens lycka speglas genom
iscensättandet av sådant som den perfekta bostaden, utseendet, umgänget, sysselsättningen etc.,
tillsammans med bekräftelse från så kallade ”likes”. Till det samtida Sverige räknar jag också
den svenska jämställdhetsdiskursen, inom vilken det finns en uppfattning om att kvinnor och
män – tack vare politiska beslut och reformer – numera är jämställda och att kvinnor därmed
kan göra allt det som män gör. Exempelvis finns det en föreställning om att kvinnor numera
ska kunna jobba, samtidigt som de tar hand om barn och hushåll.
Såväl Ambjörnsson och Jönsson, som Halberstam och Ahmed, fokuserar i huvudsak sina resonemang på sexualitet, där den heterosexuella normen fungerar som underlag för en lämplig livslinje. Trots att heterosexualitet kan antas fungera som en viktig grund för liv och livsval även bland kvinnorna i mitt material, är sexualitet en aspekt som inte fått särskilt stort utrymme i mina analytiska resonemang. Det beror framför allt på att det inte var något som framkom tydligt i mina informanters uttalanden. När jag sett till mina informanters position, har jag istället valt att fokusera på att de dels är kvinnor (genus) och att de är unga (ålder). Som ovan nämnt har Beauvoir hjälpt mig att förstå vilka förväntningar som uppstår hos de unga kvinnorna utifrån deras position som kvinna. För positionen ung har jag sett till föreställningar som att ständigt ha energi och ork och att tillhöra en generation där sociala medier spelar en stor roll.
För att förstå de föreställningar som styr hur en lämplig livslinje förväntas se ut för de
unga kvinnorna i mitt material, har jag alltså använt mig av plats, tid, genus och ålder som
huvudsakliga faktorer i min analys. Det illustreras i nedanstående modell:
Analys
Driven och ambitiös – en kamp om perfektion
I studien av Wiklund m.fl. (2010), där de faktorer som genererade stress hos unga kvinnor undersöktes, var ”press på prestation och perfektion” ett tydligt tema som återkom bland deras informanter. Så var även fallet i min studie. Att vara driven och ambitiös och att ha en ständig strävan mot ett så gott som ett perfekt resultat var ett av de mest framstående teman i de unga kvinnornas berättelser och skildringar. Det kan tolkas som att sådana kvaliteter och ageranden är en väsentlig del av den livslinje kvinnorna känner sig manade att följa.
Att vara driven
Ett återkommande tema bland de unga kvinnorna i dokumentärserien är att de beskriver sig själva, eller blir beskrivna av sina anhöriga, som ”drivna” personer. Det beskrivs inte sällan hur de ”alltid” har varit så, som att det är en del av den person de velat eller har behövt vara.
Exempelvis berättar Emma: ”Jag har alltid varit en sån här person som ger 110 procent och alltid försöker leverera så bra som möjligt. Så sen att jag skulle bli sjukskriven, det var liksom som att skjuta mig själv i foten typ.” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 2). Också Lindas vän Johanna använder liknande ord för att beskriva sin numera utmattade vän: ”Du har ju alltid varit extremt driven framåt. Ja men du är, om jag tänker på utmattningssyndrom, så kommer ju inte en bild av dig upp.” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 1). Här framställs Linda som ”extremt driven”, och precis som Emma är det något hon ”alltid” varit. I både Emma och Johannas uttalanden framgår hur den här egenskapen står i strid med att vara utmattad: en kan inte vara både driven och vilja leverera, och samtidigt vara sjukskriven för utmattning. Att alltid vara driven är också en bild Angelica målar upp av sig själv. Av hennes uttalande framgår hur även hon har varit driven under stora delar av sitt liv, åtminstone sedan högstadietiden. Precis som för Emma handlar om att få ett bra slutresultat. Angelica berättar:
Jag tycker att det är kul att driva saker, det är därför jag går med i styrelser, liksom. Alltså ända sen jag gick i högstadiet var jag elevrådsordförande. (…) För jag vill ju att det ska bli bra liksom. Det är ju därför man blir stressad i grunden liksom att, man, man vill ju inte göra någonting halvdant liksom. (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4)
Ahmed (2006, 14–15) använder ordet linje (line) för att beskriva hur vissa livsval och praktiker alltid är beroende av hur en själv (och andra) agerat tidigare. Ambjörnsson och Jönsson (2010) väljer att översätta och belysa Ahmeds resonemang med hjälp av ordet ”stig”. Metaforen stig synliggör den dubbelhet som vilar i det fenomen Ahmed lyfter fram: på samma gång som stigarna manar (men inte determinerar) människor att följa dem, gör följandet av stigen att den blir mer befäst, och därmed mer tydlig och självklar för andra att följa. I fallet med Emma, Linda och Angelica ter det sig utifrån deras beskrivningar som att ”att vara driven” är en självklar del i deras livslinje. Att de ”alltid” varit drivna tyder på att de har följt den ”stigen”
under stor del av sitt liv, vilket ytterligare fastslagit vikten av att fortsätta följa den. Att upprätthålla och följa stigen – att orientera sig i vad som uppfattas som ”rätt” riktning – blir således viktigt, vilket också kommer fram tydligt i Emmas uttalande. Emma beskriver sin sjukskrivning som att ”skjuta sig i foten”, vilket här kan fungera som ett bildligt sätt att förstå hur hon därmed inte kan fortsätta följa sin uttrampade stig. Med en ”skjuten fot” (en utmattad kropp och sinne) kan hon inte längre ”vandra” på den stig hon förväntas hålla sig till. Hon hamnar utanför spåret, i Ambjörnsson och Jönssons ord i ”stickspår”, något som inte är eftersträvansvärt. Att hon hamnar utanför linjen förstås som en konsekvens av hennes upplevelser av stress, men kan i sin tur också vara något som genererar ytterligare stress.
För att förstå varför det är så viktigt för de unga kvinnorna i mitt material att vara
”drivna”, att följa just den livslinjen, är det relevant att se till den tid, plats och position de befinner sig i (Ambjörnsson och Jönsson 2010). Sådana faktorer formar de förväntningar som finns på en viss person i en viss kontext. Statistik visar att unga kvinnor upplever stress i betydligt större utsträckning än unga män (Folkhälsomyndigheten 2021), varför det kan antas att positionen som just kvinna har avgörande betydelse för uppkomsten av stress. Det kan därmed också poneras att det är särskilda förväntningar som vilar på just kvinnor. Redan på 40-talet resonerade Beauvoir ((1949) 2002) i hur en kvinna som ”vill leva som både man och kvinna”, med andra ord ta sig in på arbetsmarknaden och därmed bli ”oberoende”, alltid har det svårare än mannen (794). Trots att hon anstränger sig, har hon svårt att lyckas, menar Beauvoir.
När Beauvoir skrev detta såg läget avseende arbetsmöjligheter och jämställdhet avsevärt annorlunda ut än vad det gör idag, men även i dagens Sverige verkar många problem kvarstå.
Statistik och studier pekar på att kvinnor måste prestera mer och bättre för att vara jämbördiga
män i arbetslivet, där sådant som ojämställda löner (Regeringen 2019) och könsdiskriminering
vid anställning (Erlandsson 2019) belyser detta. Att döma av Beauvoir kan kvinnans upplevelse
av att behöva prestera mer – att med informanternas ord vara mer driven – ha långt gående
rötter, och kan därmed antas ha bidragit till att utforma den stig de unga kvinnorna känner sig
manade att följa. Sett till den plats och tid de lever i kan också sådana förväntningar förstärkas.
Wiklund m.fl. (2010, 1573) resonerar utifrån det samtida västerländska, moderna samhället med neoliberala influenser, och hur ett sådant ger upphov till diskurser som att hålla ett högt tempo och fokusera på personliga prestationer. Att leva i ett samhälle som uppmanar till individualism och ständig progression bidrar till den stress unga kvinnorna upplever förklarar de, vilket också kan antas vara fallet bland mina informanter. Strömbäck (2014) resonerar vidare i hur det sedan 1990-talet vuxit fram vad hon kallar en ”girl-power-rörelse” – en expanderande och framåtriktad rörelse som ”synliggjorde flickors handlingskraft i att prestera och ta plats” (1). Genom denna rörelse växte en bild av unga kvinnor som starka och framgångsrika fram (Strömbäck 2014), vilket tillsammans med neoliberala ideal sannolikt bidragit till de förväntningar kvinnorna i mitt material känner att de måste leva upp till.
Här växer en viss ambivalens fram. De unga kvinnornas livslinje verkar å ena sidan vara kantad av flera decennier av kvinnor som haft det svårt att konkurrera med män om arbete och oberoende, tillsammans med barriärer som än idag försvårar deras framgång i arbetslivet.
Å andra sidan verkar det också finnas en samhällelig norm om modernitet, individualism och progression, tillsammans med en bild av att unga kvinnor numera har möjlighet att vara starka och handlingskraftiga. De unga kvinnorna i mitt material målar upp sig själva som ”drivna”, vilket utifrån ovanstående resonemang inte är konstigt. Som unga kvinnor i ett samtida Sverige finns det förväntningar om prestation, men också blockerande hinder, som gör att ”att vara driven” till en uppmaning som är svår att lämna därhän. Något som kan poneras ha genererat i en stor andel stress hos de unga kvinnorna.
Att kunna uppvisa perfektion
Förutom att de fyra kvinnorna i mitt material uttrycker en bild av sig själva som ”drivna” har de också en strävan efter att ”leverera”. Det verkar som att det inte räcker att ”göra så gott en kan”, utan kvinnorna rör sig också ofta med ord som att vara ”bäst” eller att nå ”perfektion”.
Ett exempel på det är hur Angelica beskriver hur hon som nyexaminerad sjuksköterska skulle
börja på sin nya arbetsplats på akuten och tänkte att hon
”förstod att man kan ju inte vara bäst
när man precis har börjat men, jag ville vara det.” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4). Att prestera
– att nå perfektion eller det bästa – handlar dock inte bara om att prestera på arbetet eller i
skolan. Flera av de unga kvinnorna beskriver hur de känner press på att prestera på flera
områden i livet. Linnea fångar det väl i följande uttalande:
Det är inte bara att man ska prestera liksom karriärmässigt eller prestationsmässigt utan det är ju mycket annat man ska prestera på topp med också liksom. (…) Alltså både socialt, att man ska ha jättemycket kompisar och ha jättefint hemma och samtidigt ha världens bästa karriär och så där och vara supervältränad samtidigt liksom. (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4)
Den här ständiga strävan efter det bästa, att jämföra sig med och så gott som tävla mot andra, som Linnea ger uttryck för, överensstämmer med vad Wiklund m.fl. (2010) framhävde som en central stressfaktorer hos de unga kvinnorna i deras material. Den senmoderna individen måste
”skapa” sitt själv, och ens subjektiva värde vilar i ens prestationer (Skeggs 2004, i Wiklund m.fl. 2010, 1570). Att de unga kvinnorna i mitt material rör sig i en tid där individuella prestationer inte bara är eftersträvansvärda, utan också verkar bana väg för vilket värde en tilldelas, kan således bidra till att förklara varför de känner press på att inte bara vara ”driven”, utan också ”bäst”. Att kunna nå ”perfektion” är också något Linda förklarar vikten av. När dokumentärserien spelas in är hon sjukskriven från sitt arbete som mäklare, men det ter sig som att det, precis som för Linnea, inte bara är prestationer på arbetsplatsen som varit och är viktiga för henne. I en sekvens i det andra avsnittet befinner sig Linda i sitt hem. Hon går runt bland husets rum och studerar hur det ser ut. Hon stannar i sitt ena barns rum. Hon går fram till en leksaksspis och börjar plocka med tillbehören. Hon säger:
Sånt här kan jag gå och pilla med och…överanalysera, typ att det här inte ligger perfekt… (…). Om det ligger någon bil framme så kan jag liksom bara gå och lägga tillbaka den. (…) För att det känns som att hur mycket jag än städar och fixar så blir det liksom aldrig perfekt. (Sjukt stressad 2019)
I uttalandet av Linda skildras en strävan efter vad som benämns som perfektion. Det räcker inte
att Lindas hem är städat och fixat, utan det måste vara ”perfekt” – en målsättning hon själv
beskriver som omöjlig att uppnå. Uttalandet ovan av Linnea reflekterar bilden av ett samtida
Sverige där individens värde baseras på individuella prestationer, men sett till Lindas citat kan
det tolkas som att också hennes position som kvinna bidrar till en sådan press. Beauvoir ((1949)
2002) belyser den situation kvinnan formats in i under en lång tid bak i historien, och förklarar
hur just en strikt kontroll av hemmet blivit ett sätt för kvinnan att förverkliga sig som subjekt
(523). Hon talar också om att det vilar ett slags falsk njutning i hemarbetet då det är det enda
kvinnan kan bibehålla fullkomlig kontroll över (523 ff.). Likt Lindas uppgivna konstaterade
beskriver dock Beauvoir hur hemarbetet endast kan betraktas som en ”återkommande trötthet
som aldrig leder till någon seger” (525). Även om kvinnor genom historien manats till att ägna
sig åt ett oupphörligt hemarbete, kan det inte resultera i det förverkligande kvinnan är ute efter.
Det har således trampats upp en stig som kvinnor än idag känner sig manade att följa, ytterligare en förväntan som kan poneras ligga bakom en del av den stress de unga kvinnorna upplever.
Bland kvinnorna i mitt material framkommer en dimension som inte ges utrymme i den tidigare forskningen av Wiklund m.fl. (2010), en dimension som kan sägas tillföra ytterligare lager av press på en redan kravfylld tillvaro. Utifrån de unga kvinnornas uttalanden verkar det som att det inte bara är viktigt att prestera för sig själv, som att kunna ta sig fram i arbetslivet eller ha ett fint hem, utan också att kunna presentera sina prestationer. Flera av kvinnorna talar om sociala medier, och vikten av att ”visa upp” sina framgångar. Flera gånger under serien stannar exempelvis Emma upp för att kunna ta bilder till sina sociala medier. ”Den
bilden blev inte bra…” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4) säger hon uppgivet till sin mormor efter upprepade försök att fotografera caesarsalladen de snart ska äta. Också Linda skildrar vikten av att ”prestera” i sina sociala medier: ”Först var jag typ bara, jag vill aldrig att någon ska veta att jag är sjuk. Folk tror säkert att jag lever ett så här helt perfekt liv, liksom mitt Instagram. Mår bra, två bra barn, lycklig, liksom gift och sånt.” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 1).
Vikten av att visa upp det ”perfekta” livet framkommer också genom Linnea. Hon förklarar:
”Alltså att alla visar upp det perfekta livet i sociala medier bara, och då tänker man liksom att det räcker inte att man är bra på en sak utan man måste prestera inom allt liksom.” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4). Genom digitaliseringen har vårt liv förändrats på kort tid, och digitala medier är idag en självklar del av livet för de flesta unga (Nutley 2020). Som ung i ett samtida Sverige kan användandet av sociala medier förstås som en viktig del för att ”visa upp” och
”vara rätt”, att som Linnea beskriver kunna ”visa upp det perfekta livet”. Något som kan antas ha skapat föreställningar och förväntningar som genererat stress för de unga kvinnorna i mitt material. Det ter sig som att det inte räcker att de unga kvinnorna håller sig till den upptrampade stigen av att vara ”drivna och perfekta”, utan följandet av den måste också demonstreras för omvärlden. Något som jag tolkar skapar ytterligare stress för de unga kvinnorna.
Alltid tillgänglig
Att leva som ständigt ”driven” med en konstant kamp för ”perfektion”, kan betraktas som inte
bara svårt utan också tämligen mödosamt. Men att ha oupphörlig ork verkar också vara en
förväntning som kvinnorna i mitt material lever efter. En ska alltid vara tillgänglig – både för
sig själv och sina behov och begär, men också för andras. Upplevelsen av att inte alltid kunna
förmå sig att vara tillgänglig för det som förväntas, verkar i sig generera i en stor stress. Att
sedan dessutom bli utmattad och därmed inte vara i närheten av att inneha den mängd ork som krävs för att vara ständigt tillgänglig, framstår som om än mer stressande.
Att alltid vara tillgänglig för arbete och prestation
Något som förekommer i uttalanden hos flera av de unga kvinnorna, är en känsla av att alltid behöva vara tillgänglig för arbete. Det kan vara på sitt jobb, eller inom sina studier. En ska vara ständigt redo för prestation. Under en sekvens i dokumentärseriens fjärde avsnitt sitter Angelica och diskuterar med sin kurskamrat Adina. De arbetar båda som sjuksköterskor och konstaterar att det vilar en enorm stress i yrket. Angelica nickar instämmande när Adina förklarar:
Alltså vissa dagar kan jag verkligen ifrågasätta varför man valde att bli sjuksköterska, när det är liksom som stressigast och man hinner inte gå på toaletten, man hinner inte äta, man hinner inte dricka vatten. Och man liksom bara gör, alltså gör allting för andras skull, känns det som, liksom.
(…) Och sen liksom i, när vi haft perioder med väldigt mycket vårdtunga patienter på avdelningen, då har man ju ändå känt av liksom utmattningssymptom, för att man inte hinner få den återhämtningen (Sjukt stressad 2019)
I citatet framgår en upplevelse av att behöva åsidosätta sina egna behov för att istället kunna fokusera på andras. I Adina och Angelicas arbete finns det ibland inte ens utrymme för att uträtta basala behov som att äta och gå på toaletten. Inte heller finns det något vidare utrymme för återhämtning: en ska alltid vara tillgänglig för att tillgodose de förväntningar som finns på arbetsplatsen. Att en sådan tillvaro leder till besvär för de unga kvinnorna, är lätt att förstå.
Känslan av att jagas av förväntningen på att vara ständigt tillgänglig i sitt arbete framkommer också i en dialog mellan Linnea och hennes kurskamrat Hanna. De är båda studenter på arkitektprogrammet och under en sekvens i dokumentärserien sitter de och diskuterar den stora mängd stress som genererats under deras studietid. Så här lyder dialogen mellan dem:
Linnea: Det var ju egentligen inte förrän under kandidatprojektet som ändå en lärare sa åt oss att vi inte fick sova, eller att vi borde jobba vidare tills vi är klara liksom, oavsett om det var på helgen eller natten eller så. För det får vi göra…sova får vi göra en annan gång liksom.
Hanna: Just det, sova kunde vi göra när vi var pensionärer, eller hur var det?
(Sjukt stressad 2019, avsnitt 3)
I citatet framkommer vad som skulle kunna betraktas som en extrem form av förväntning på
ständig prestation. Enligt de uppmaningar Linnea och hennes kurskamrater fått av sin lärare bör
de ha ett konstant arbetsfokus: de ska inte ens ta sig tid till att sova. ”Sova kan de göra när de
är pensionärer”, har de fått höra. Det ter sig som att det finns uppfattning om att de som unga
personer inte har utrymme för att avsätta tid för vila – återhämtning associeras enligt uttalandet med att vara gammal – och ingår därmed inte i livsmanuset som ung. Som unga personer ska de orka.
Att alltid vara aktiv
Det självklara i att prioritera bort sömn för att kunna vara ständigt aktiv framkommer också i en berättelse av Emma:
Under sommarlovet då jobbade jag heltid, och sen tog jag körkort på det. Jag jobbade mycket med min blogg också. Så jag hade i alla fall 13 timmar bara jobb, körskolan, teori och bloggen. Och sen träffade jag vänner på det. Så jag sov kanske mellan fyra och sex timmar per natt under hela sommaren, in på hösten. Jag tyckte det här var hållbart för jag märkte ju inte av att jag var trött. Sen började min handledare på praktiken säga att ”ah men Emma vi känner inte igen dig”
(Sjukt stressad, avsnitt 1)
I citatet beskriver Emma hur hon under en längre period åsidosatt återhämtning för att istället kunna vara så gott som ständigt aktiv. Som Linnea nämnde i ett citat tidigare i analysen kan det tolkas in att även Emma velat ”prestera på topp” inom flera områden samtidigt. Inte nog med att hon har ett heltidsjobb, ska hon också hinna med körkortsstudier, arbete med sin blogg och att umgås med sina vänner. Emma beskriver hur hon ”tyckte det var hållbart” och att hon inte
”märkte att hon var trött”, vilket ytterligare belyser det förgivettagna i föreställningen om att hon bara ska orka. Som Linneas lärare uttryckte det: vila kan hon göra ”sen”. Emma talar dessutom om hur hon ”jobbade mycket med sin blogg”, och som diskuterat i det föregående analysavsnittet kan sociala medier bidra till att ytterligare förstärka de förväntningar kvinnorna upplever sig ha på sig själva. På bloggen visar Emma upp det hon gör om dagarna, och kan därmed tänkas känna ytterligare press på att orka vara aktiv.
Förväntningen på att som ung kunna ”orka utan vila”, visar sig på fler sätt hos de unga kvinnorna i mitt material. Att ”alltid tacka ja” verkar också vara en inställning de flesta av dem lever efter. Åtminstone var det något de levde efter innan de blev sjukskrivna för utmattning.
Exempelvis förklarar Linnea: ”Det var absolut en annan person som började skolan då för sju
år sedan. Då var jag ju mer så här att jag var på allting, jag tackade ja till allt, liksom. Jag var
med i flera föreningar och jobbade extra och jag gick på dom festerna jag kunde.” (Sjukt
stressad 2019, avsnitt 3). Linnea beskriver hur hon var ”en annan person” när hon först började
studera på universitetet, hur hon då ”var på allting”, ”tackade ja till allt”. Hon förklarar också
att: ”Förr i tiden hade jag bara varit så himla chill, eh, och skön och spontan (…), men det är
jag liksom inte längre.” (Sjukt stressad, avsnitt 3). Linnea beskriver sitt tidigare jag – den som alltid var med – som ”skön och spontan”, vilket ställs i kontrast till den person hon upplever sig vara nu. Genom att jämföra sig med sina klasskompisar målar också Emma upp bilden av sitt numera mindre aktiva jag, ett jag hon inte verkar vara lika glad åt:
I jämförelse med mina klasskompisar är väl mitt liv nästan raka motsatsen, skulle jag säga. Dom orkar ju praktik och skola full tid. Många har extrajobb. Jag kan ju inte vara i skolan eller på praktiken full tid. Jag kan inte spontant ta en fika eller gå ut och äta middag, för jag måste planera det i flera dagar innan. Det har varit vissa gånger när jag har varit ute med vänner, och så kommer jag hem hit och jag har så ont att jag bara lägger mig på golvet i hallen och gråter.
(Sjukt stressad, avsnitt 3)
Som utmattad innehar inte Emma samma mängd ork som sina klasskompisar, och kan därmed inte leva upp till de förväntningar som vilar i att vara ung och därmed ständigt aktiv. Precis som Linnea uttrycker det verkar det även hos Emma finnas en positiv värdering i att kunna vara
”spontan”, något som också kan tolkas som en viktig del i livslinjen för en ung person. Som Linnea också beskriver det i ett annat uttalande kände hon länge att hon var ”odödlig” och kunde ”klara allt”, något en enligt Linnea gör som en ”stark person”. Hon säger:
Jag kände mig odödlig och att det inte var något som kunde hända mig. Och jag nästan hade som sett ner lite på folk kanske som var sjuka av stress, för jag tänkte att det var folk som liksom kände efter lite för mycket och så. Medan jag tänkte att jag klarar, att jag klarar allt liksom, för att jag, är ändå, alltså såg mig som en stark person. (Sjukt stressad, avsnitt 4)
Som ung verkar det finnas föreställningar om att en alltid ska orka. En ska kunna åsidosätta vila
och klara allt; en ska kunna vara ”skön och spontan”. Då är en stark. Något annat är att ”känna
efter för mycket”. En förväntning som verkar ha bidragit till en stor mängd stress hos de unga
kvinnorna. I sviterna av de höga nivåer av stress kvinnorna upplevt, skildrar de hur de upplever
att de inte klarar av att leva upp till föreställningen att alltid orka. Trots att de är unga innehar
de inte längre den ork de förväntas ha, och kan med Ambjörnsson & Jönssons (2010) ord
därmed sägas leva i osamtidighet. Genom att inte kunna hålla sig till den kurs de förväntas
hålla, hamnar de i stickspår. Något som verkar ge upphov till stor besvikelse och sorg hos de
unga kvinnorna, och kan inte minst antas ge upphov till ytterligare stress.
Att förmå för andra
Att kvinnorna ska vara ständigt tillgängliga handlar inte bara om egna viljor och behov. I inledningen av det här avsnittet presenterades en känsla av att som sjuksköterska ”göra allting för andra”, och även fler av kvinnorna i mitt material uttrycker en uppfattning om att behöva finnas till för andra. Det här framkom också i den tidigare forskningen. Wiklund m.fl. (2010) benämner ”att behaga och ta hand om andra” som ett av de teman som skapar stress hos unga kvinnor. De förklarar hur unga kvinnor innehar multipla sociala roller, där de förväntas bry sig om andra och leva upp till och anpassa sig efter deras behov (1570). Att inte kunna leva upp till sådana upplevda förväntningar, skapar en känsla av att vara otillräcklig – något som även de unga kvinnorna i mitt material ger flera exempel på. Emma är en av kvinnorna som upprepande under seriens gång beskriver upplevelsen av att behöva finnas till för andra, inte minst för sina vänner. Emmas handledare från frisörprogrammet beskriver hur de behövt ”vända Emmas mobil uppochner i fikarummet” då ”den plingade” och ”lyser upp hela tiden” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4). När Emma blir tillfrågad om sitt mobilanvändande svarar hon att:
Det är ett ganska lätt sätt att hålla kontakten med vänner när man inte hinner träffa dom liksom. Så jag tycker att… förut var det att jag kände att jag var tvungen att prata med någon, nu känner jag att telefonen typ har blivit min räddning när jag mår dåligt. För nu känner ju mina vänner att jag fortfarande bryr mig, fast jag kanske inte orkar träffa dom hela tiden. (Sjukt stressad, avsnitt 4)
Det ter sig som att det är viktigare för Emma att hennes vänner vet att hon finns där för dem, än att hon finns där för sig själv och de behov hon kan tänkas ha när hon ”mår dåligt”. Att känna att en behöver vara en god vän framkommer också i ett annat uttalande av Emma. Hon sitter i sin soffa och filmar sig själv. I uttalandet framgår hur hon, som behövt åka hem tidigt från en kväll med sina vänner, inte är som mest ledsen över det faktum att hon inte orkat gå ut, utan det värsta är att hon känner sig som en dålig vän då hon inte kunnat stanna kvar på sin väns födelsedagsfirande. Att hon till följd av sin utmattning har svåra krämpor i sin kropp och har särskilda behov av vila, verkar inte vara lika viktigt som att ta hänsyn till uppvaktandet av sin vän. Gråtandes förklarar hon:
Så nu är klockan kvart i tio. Jag åkte inte ens hem när de andra skulle ut. Jag fick åka hem innan, för jag orkade verkligen inte. Och det är inte det att jag är ledsen för att jag inte orkar gå ut, jag är ledsen för att jag känner mig som en så himla dålig vän, som inte orkar vara med och fira en av mina bästa vänner för att jag mår så dåligt just nu. (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4)
Att som kvinna behöva tillgodose andra behov än sina egna, är ett tema som varken kan betraktas som nytt inom feministiska teoribildning eller den politiska debatten. Beauvoir ((1949) 2002) ringade redan på 40-talet in fenomenet väl när hon beskrev hur kvinnan inte kan förverkliga sig som självständigt subjekt, utan ständigt lever som i ett ”varande-för-andra”. I Angelicas kurskamrats och Emmas uttalanden målas en liknande bild upp. De beskriver hur de åsidosätter sina behov för att istället kunna tillgodose andras. Beauvoir beskriver hur det hos kvinnan finns ”en konflikt mellan hennes autonoma existens och sitt varande”, där hon tidigt lär sig att avsäga sin autonomi för att istället behaga andra (336). Likt hur kvinnor under lång tid levt med förväntningen på att behöva vara mer ”drivna”, kan det antas att kvinnor under lång tid också lärt sig att ge upp sina behov till förmån för andras. En sådan stig – livslinje – kan således sägas vara följd av många kvinnor långt bak i historien, vilket gör den tydligt upptrappad, och därmed också manar de unga kvinnorna i mitt material till att följa den.
Att inte kunna följa den uppmanade stigen, att inte alltid kunna ”finnas där för andra”, att därmed hamna i ”stickspår”, är något som Emma i tidigare citat framhävde som otroligt jobbigt. Det här syns också hos Linda. I nedanstående citat skildras känslor av förnekelse, sorg och skam, grundat i en förväntning på att ständigt kunna finnas till för sina barn, och därmed åsidosätta sina egna behov av vila och återhämtning. Hon säger:
Jag förstod inte att det var utmattningssyndrom först, för jag tänkte att ah men jag har ju två barn (…) Och så tänkte jag att alla småbarnsföräldrar är ju tröttna. (…) Läkaren som jag träffade då sa att det är ingen fara, det är så med småbarn. Så jag tänkte jaha, då är det väl bara jag som känner efter för mycket. (Sjukt stressad, avsnitt 2)
Jag tycker det är fruktansvärt pinsamt, obekvämt och ledsamt att erkänna att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. (…) Som person känner jag mig oduglig men som mamma går det inte att beskriva hur värdelös jag känner mig. Att erkänna att man hamnat så långt ner i sitt utmattningssyndrom att man inte längre klarar av att ta hand om sina barn är något jag skäms väldigt mycket över. Det är ju jag som skapat dom och valt att skapa två barn så tätt, och det är därför mitt ansvar att kunna ta hand om dom. (Sjukt stressad, avsnitt 3)
I dagens Sverige finns en diskurs om att kvinnor och män är så gott som jämställda, vilket medför en uppfattning om att kvinnor numera kan göra det som män kan. Med en rad politiska reformer, som en uppdelad föräldraförsäkring, förväntas kvinnor kunna göra det som män kan:
att kombinera barn med jobb och andra intressen och åtaganden. Att Linda i positionen som
kvinna manats till att ständigt rå om andra (i synnerhet i rollen som moder då moderskapet
länge betraktats som ett av kvinnans främsta öden (Beauvoir (1949) 2002)), förstärks med att
hon i det samtida Sverige också lever med en förväntning på att kunna klara av att kombinera
familj med arbete – ”alla småbarnsföräldrar är ju trötta”. När Linda inte klarar av att leva upp till den föreställningen ger det upphov till känslor som skam och sorg: hon känner sig
”värdelös” och ”oduglig”. Linda beskriver hur det ”ju är hon som skapat dem” och att det därmed är ”hennes ansvar att kunna ta hand om dem”. Att ansvaret skulle kunna delas mellan Linda och hennes make framgår inte i citatet, utan det ter sig som att Linda förväntar sig kunna ha ett ensamt ansvar, något som kan förstås gå i linje med såväl förväntningen på henne som kvinna, som på henne som moder i ett ”jämställt Sverige”.
Fånga tiden
I de tidigare analysavsnitten har jag visat hur de unga kvinnorna såsom de skildras upplever känslor av de måste vara och bete sig på ett visst sätt kopplat till vilka de är och den tid och plats de lever i. Att vara ung kvinna i dagens Sverige verkar enligt mitt material kräva ett visst slags agerande för att känna att en följer det som förväntas. Vad som blev framträdande i mitt material är att de unga kvinnorna utöver detta har en annan, tämligen mer komplex relation till tid. I dokumentärserien verkar deras förhållande till tid inte enbart handla om den tiden de lever i och de förväntningar som kommer därur, utan det framkommer också att tid, i dess faktiska form som minuter, dagar och år, ska förvaltas på bästa möjliga sätt. Det ter sig som att informanterna vill ”fånga” tiden: de vill ständigt vara effektiva och inte gå miste om något de förväntas hinna med.
Att alltid vara effektiv
Känslan av att vilja ”ta tillvara på tiden” syns väl i de unga kvinnornas ständiga strävan efter tempo och effektivitet. Exempelvis berättar Emma att: ”Jag har ju alltid något igång. Jag känner att det… jag hatar ju att bara ha tyst runt omkring mig.” (Sjukt stressad 2019, avsnitt 4). Linda talar i liknande termer när hon säger:
Ah men förut så skulle jag ju aldrig, aldrig åkt ut till havet och satt mig själv. Alltså, då var jag för rastlös. Liksom allt skulle vara så effektivt. Var jag ute och sprang, då sprang jag, snabbt in i bilen och så hem. Det var verkligen så här, var jag på spinning så ville jag inte stretcha det sista utan snabbt in på nästa. Det var tråkigt om det gick långsamt. (Sjukt stressad, avsnitt 2)
