• No results found

Institutionen för arkeologi och antik historia

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Institutionen för arkeologi och antik historia"

Copied!
152
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Institutionen för arkeologi och antik historia

Relationen mellan människa och miljö

5000 år av mänskliga handlingar och aktiviteter vid Lina myr, Gotland

Anton Uvelius

(2)

Abstract

Uvelius, A. (2019) Relationen mellan människa och miljö: 5000 år av mänskliga handlingar

och aktiviteter vid Lina myr, Gotland

Uvelius, A. (2019) The relationship between humans and the environment: 5,000 years of

human actions and activities around Lina Mire, Gotland

The purpose of this thesis is to analyse and discuss landscape use during the Mesolithic – Pre-Roman Iron Age, with a focus on the Bronze Age and adjacent periods around Lina mire on Gotland. The timespan consists of several periods of which very little is known or in which there are large research gaps. Since very few Bronze Age settlements are known on Gotland, a simple prediction model is created to help discuss the landscape use during that period. The prediction model covers the Late Neolithic – Early Bronze Age and Late Bronze Age – Pre-Roman Iron Age on account of the similarities with the adjacent periods. As relatively little is known about these time periods in regard to settlements, this is believed to benefit the model. The area around Lina Mire will then be used as a case study for the model, to see if it can contribute any knowledge about the settlement pattern of the Bronze Age. In addition to the prediction model, several other spatial analyses are used to discuss landscape use. The analyses utilise elevation data and historical maps from the Swedish National Land Survey, geological data from the Geological Survey of Sweden, as well as information about ancient monuments and stray finds from the Swedish National Heritage Board’s register of ancient monuments or different research catalogues.

To answer these questions, I apply two different theoretical perspectives, practice theory and historical ecology, to determine how humans have affected and are affected by the environment in regard to the Anthropocene. The main theoretical perspective considers conscious and unconscious actions with or without consequences and how these actions affect the environment. For example, a conscious action could be the act of bringing an animal to the island, which in turn will have unconscious consequences on how it will affect the environment. At the same time, I employ practice theory to identify actions in which the agent is culture (i.e. the construction of a cairn). These actions will be used in the predictive model.

The result shows that humans have affected the environment around Lina Mire for an extensive period of time through both conscious and unconscious actions. Further, the results demonstrate how the various cultures that existed in the region have impacted and changed the landscape in different ways. For example, the introduction of several animals to the island. In addition, I discuss the problems that arise with the making of the prediction model and spatial analyses of Gotland and suggest various solutions to achieve a better understanding of Bronze Age settlement and settlement patterns.

Keywords: Lina myr, GIS, enkel prediktiv modellering, landskapsanalys, senneolitikum, bronsåldern, förromersk järnålder, bosättningsmönster, Gotland

Masteruppsats i Arkeologi 45 hp. Handledare: Helene Martinsson-Wallin, bihandledare: Gustaf Svedjemo, Ventilerad och godkänd 2020-02-29.

(3)

Tack

Ett stort tack till mina handledare Helene Martinsson-Wallin och Gustaf Svedjemo som under alla dessa år funnit där för diskussioner, vägledning, stöd och inspiration som gjorde både detta arbete

möjligt men även sex underbara år på Campus Gotland.

Tack till Daniel Löwenborg och Bo Ejstrud som har kommit med tips och hjälp angående GIS analyser.

Tack till Paul Wallin, Gustaf Malmborg och Alexander Sjöstrand som under åren alltid funnits där för hjälp, råd och livliga diskussioner.

Ett stort tack till Albin Eriksson, Adam Engvall, Clovis Bazire Leidersdorff-Menzel, Elfrida Östlund, Hanna Sjöberg, Lauren Bokor, Max Kusserow, Nathalie Bärgman, Olivia Gustafsson,

Walter Duphorn som alla bidragit, stött och hjälpt mig med uppsatsen på olika sätt. Tack till min syster Alexandra Uvelius som hjälp mig med språket.

Och ett stort tack till min familj och alla vänner och lärare på Gotland för en underbar tid på Gotland

“I'm very glad you asked me that, Mrs Rawlinson. The term `holistic' refers to my conviction that what we are concerned with here is the fundamental interconnectedness of all things. I do not concern myself with such petty things as fingerprint powder, telltale pieces of pocket fluff and inane footprints. I see the solution to each problem as being detectable in the pattern and web of the whole. The connections between causes and effects are often much more subtle and complex than we with our rough and ready understanding of the physical world might naturally suppose,

Mrs Rawlinson.”

(4)

Innehållsförteckning

Förkortningar & periodindelningar ...

1 Introduktion ... 1

1.1 Syfte & frågeställningar ... 1

1.2 Avgränsningar & definitioner ... 2

1.2.1 Avgränsningar ... 2 1.2.2 Definitioner ... 2 1.3 Metod ... 3 2 Teoretiska utgångspunkter ... 4 2.1 Praktikteori ... 4 2.2 Historisk ekologi ... 5

3 Presentation av källmaterial & källkritk ... 6

3.1 FMIS & fornlämningar ... 6

3.2 Rektifiering av historiska kartor ... 6

3.3 Lösfynd ... 7

3.4 Strandlinjer ... 8

3.4.1 Kritik... 9

4 Landskapsanvändning under mesolitikum-förromersk järnålder... 12

4.1 Resursutnyttjande på Gotland ... 12

4.2 Bosättningsmönstrets förändringar ... 15

4.3 Gravar & gravfälts placering i landskapet ... 17

4.4 Den sociala organisationen genom mesolitikum-förromersk järnålder ... 18

5 Prediktiv modellering ... 22

5.1 Metoden ... 23

5.1.1 Källkritik mot prediktiv modellering... 24

5.2 Bosättningsmönstret och den prediktiva modelleringen ... 25

5.2.1 Naturgeografiska variabler ... 26

5.2.2 Kulturella variabler ... 28

5.2.3 En enklare prediktiv metod ... 29

5.3 Analys ... 30

5.3.1 Senneolitikum-Äldre bronsåldern ... 31

5.3.2 Yngre bronsåldern-Förromersk järnålder ... 34

5.3.3 Senneolitikum-Förromersk järnålder ... 34

5.3.4 Slutsats... 36

6 Linamyrområdet ... 37

6.1 Studier gällande Linamyrområdet ... 37

(5)

7.1.1 Mesolitikum–mellanneolitikum ... 46

7.1.2 Senneolitikum–äldre bronsålder ... 51

7.1.3 Yngre bronsålder-förromersk järnålder ... 54

7.2 En prediktiv modell över Gotlands bronsåldersbosättningar ... 57

8 Slutsats... 59 9 Sammanfattning ... 60 10Referenslista ... 61 10.1 Publicerade verk ... 61 10.2 Arkeologiska rapporter ... 68 10.3 Opublicerade verk ... 68 10.4 Internetkällor ... 69

11Figur & tabellförteckning ... 70

(6)

Förkortningar & periodindelningar

Mesolitikum 7350–4000 f.Kr.

Boreal tid (första kolonisation) 7350–6050 f.Kr. Atlantisk tid 6050–4000 f.Kr. Neolitikum 3950–2400 f.Kr. Tidigneolitikum (TN) 4000–3350 f.Kr. Mellanneolitikum (MN) 3350–2950 f.Kr. Yngreneolitikum (YN) 2950–2400/2350 f.Kr. Senneolitikum (SN) 2350–1700 f.Kr. Period I (SNI) 2350–1950 f. Kr. Period II (SNII) 1950–1700 f. Kr Neolitiskakulturer Trattbägarkulturen (TRB) 3950–2950 f.Kr. Gropkeramiskakulturen (GRK) 3300–2400 f.Kr. Stridsyxekulturen (STY) 2950–2400 f.Kr. Nordisk bronsålder 1700–500 f.Kr. Äldre nordisk bronsålder (ÄBÅ) 1700–1100 f.Kr.

Period I (BI) 1700–1500 f.Kr. Period II (BII) 1500–1300 f.Kr. Period III (BIII) 1300–1100 f.Kr.

Yngre nordisk bronsålder (YBÅ) 1100–500 f.Kr.

Period IV (BIV) 1100–900 f.Kr. Period V (BV) 900–700 f.Kr. Period VI (BVI) 700–500 f.Kr.

Förromersk järnålder (FRJÅ) 500 f.K.r– 0

Äldre förromersk järnålder (ÄFR) 500–150 f.Kr. Yngre förromersk järnålder (YFR) 150 f.Kr.– 0

Övriga tidsperioder

Subboreal tid 4000–600 f.Kr. Subatlantisk tid 600 f.Kr.–Nutid ATA – Antikvariskt topografiskt arkiv Dnr – Diarienummer

FMIS – Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister

GF – Gotlands fornsal

GF (C) 12345 – Fyndnummer enligt GF:s katalog

Lst – Länsstyrelsen möh – Meter över havet RAGU – Riksantikvarieämbetets

Gotlandsundersökningar RAÄ – Riksantikvarieämbetet RAÄ 123:1 – Fornlämningens löpnummer

enligt FMIS SGU – Sveriges geologiska

undersökning

SHM – Statens historiska museer SHM 12345 – Fyndnummer enligt SHM:s

(7)

1 Introduktion

Sedan människan kom till Gotland har miljön och människan haft olika relationer mellan sig. Från jägar- och samlarsamhällen till jordbrukssamhällen har människorna använt sig av landskapet på olika sätt och vissa samhällen har påverkats mer än vad de själva påverkat miljön. Miljön har länge varit en viktig del av arkeologin för att få en bättre uppfattning om hur forntida människor levde i landskapet, likaväl för att se hur människan har påverkat och förändrat miljön. Under det senaste decenniet har en diskussion om människans påverkan på miljön resulterat i frågan om en ny geologisk tidsepok, så kallad ”Antropocen”. Den mer erkända dateringen av forskare är att tidsepoken har sin början under den industriella revolutionen. En del forskare menar däremot att början av jordbruket bör vara mer passande.

Huvudsyftet med denna studie är att få en bättre förståelse över hur landskapet har använts och utvecklats mellan mesolitikum och förromersk järnålder vid Lina myr, med fokus på bronsåldern och de närliggande perioderna. Dessutom undersöks hur människorna vid Lina myr påverkade landskapet och hur landskapet och människorna påverkades av naturliga processer, såsom klimatet och Östersjöns transgressioner och regressioner genom tiderna. En fallstudie i uppsatsen är att utifrån arkeologiskt fyndmaterial och naturgeografiska data göra en enkel prediktiv modell över Gotlands bronsåldersbosättningar för att belysa hur bosättningsmönstret varit under bronsåldern och de närliggande perioderna. Prediktiva modeller används främst för att förutse områden där en typ av lämning sannolikt bör förekomma. Syftet är att modellen ska bidra till diskussionen om landskapsanvändningen vid Lina myr och samtidigt bidra till forskningen gällande Gotlands bronsåldersboplatser, som i nuläget fortfarande är en gåta. Denna studie fokuserar huvudsakligen på Linamyrområdet1.

Denna studie är en del av projektet ”I Tjelvars fotspår” som initierades av Helene Martinsson-Wallin och växte fram ur två av Martinsson-Wallins tidigare projekt ”Lifestyles – from Hunter to Urban Mind” och ”Landskap i förändring”. Projektet har i nuläget två områden, Tjelvars grav med Linamyrområdet och bildstenarna i Buttle Änge med stengrundshusen. Syftet med projektet är att med hjälp av tidigare och nya arkeologiska undersökningar samt lösfynd inom områdena få en bättre förståelse över hur landskapet har använts och påverkats av mänskliga aktiviteter och att skapa förutsättningar för en ökad men hållbar kultur- och naturturism med fokus på Gotlands landsbygd.

1.1 Syfte & frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur landskapet vid Lina myr har använts och utvecklats från det första pionjärsamhället (mesolitikum) till början av ett storskaligt jordbrukssamhälle (förromersk järnålder), med fokus på bronsåldern och de närliggande perioderna. Linamyrområdet är ett speciellt intressant område eftersom det har skett stora landskapsförändringar och området har varit ett viktigt resursområde på olika sätt genom tiderna. Landskapsanalysen fokuserar på två huvudområden, dels hur människorna använt sig av landskapet runt Lina myr, och dels hur landskapet och människorna har påverkat varandra.

För att kunna få en bra överblick av hur landskapet utnyttjats, används i den här studien olika rumsliga analyser och en enkel prediktiv modell. Modellen utförs utifrån arkeologiska 1 Linamyrområdet avser normalt sett de tre socknar kring Lina myr, i denna studie avser området elva socknar,

(8)

lämningar och fyndmaterial från senneolitikum till förromersk järnålder och naturgeografiska data. Modellen tjänar till att belysa och skapa en bättre förståelse över Gotlands bronsåldersbosättningar och bidra till diskussionen om landskapsanvändningen vid Lina myr. Samtidigt bidrar modellen till forskningen gällande Gotlands bronsåldersboplatser, som i nuläget fortfarande är en gåta.

Följande frågeställningar ska besvars:

• Hur har landskapet kring Lina myr använts mellan mesolitikum och förromersk järnålder?

• Hur mycket kan en prediktiv modellering bidra för en bättre förståelse över Gotlands bronsåldersbosättningar?

– Kan närliggande perioder, senneolitikum och förromersk järnålder, tillföra data till studien med tanke på likheterna angående bosättningsmönstret?

1.2 Avgränsningar & definitioner

1.2.1 Avgränsningar

För att diskutera kulturernas landskapsanvändning kring Lina myr utgörs

undersökningsområdet av elva socknar (Anga, Boge, Bäl, Dalhem, Ekeby, Ganthem, Gothem, Hörsne, Källunge, Norrlanda och Vallstena, se figur 1.1). Området hänvisas som Linamyrområdet härdan efter. Att enbart använda de tre socknar (Gothem, Hörsne och Vallstena, som vanligtviss avser myrområdet) som Lina myr ligger i är inte representativt för en landskapsanalys. För den prediktiva modelleringen är avgränsningen hela Gotland. Eftersom det finns få lämningar från senneolitikum-förromersk järnålder behövs en större yta för att kunna använda sig av all tillgänglig data.

1.2.2 Definitioner

I denna uppsats framställs inga komplicerade diskussioner om olika definitioner. För att göra det enkelt används enkla definitioner för ord som ofta förekommer i texten eller som kan ha andra definitioner. I vissa fall används Nationalencyllopedins (NE) definition av ordet för enkelhetens skull.

Boplats/Bosättning = Plats där någon stadigvarande bor. (NE [2019-05-17])

Boplats/Bosättningsmönster = Ett mönster av områden där man placerat sina boplatser.

Kulturlandskap = Kulturlandskap, ett landskap som mer eller mindre starkt omvandlats av människans aktivitet. (NE [2019-05-17])

Landskap = Landskapet består av både naturliga och av människan skapade delar. (NE [2019-05-17])

Lokal = En plats med en oklar mänsklig aktivitet. Kan däremot även gälla platser med en klar aktivitet men även tolkat som något annat.

Rasterlager = En digitalbild som är uppbyggd av celler/pixlar. Där varje cell/pixel innehåller någon form av information.

(9)

1.3 Metod

I denna studie utförs olika rumsliga analyser via GIS (Geografiskt informationssystem) metoder. Den huvudsakliga analysen är den prediktiva analysen över bronsålders-bosättningsmönstret. Andra analyser som utförs är: viewsheds över platser som tolkas ha en speciell betydelse under bronsåldern, watershed för att få fram naturliga regioner som kan ha haft en viktig betydelse för handel, en analys över förbindelsen av vattendrag på Gotland och tematiska kartor över spridningen av lösfynd. En mer utförlig presentation av metoderna kommer i kapitel 5.1 och 6.2.

(10)

2 Teoretiska utgångspunkter

Handlingar är en viktig del av hur man använt sig av landskapet och representerar både individuella- och kulturella handlingar. Handlingar kan iakttas i olika typer av lämningar från forntida männsikor, i allt från lösfynd, synliga konstruktioner och pollenanalyser.

Följande studie utgår huvudsakligen från sociologiska teorier om handlingar av individer och kulturer, Pierre Bourdieus ”Habitus” och Anthony Giddens ”Agency & Structure”, men även historie-ekologiska synsätt om påverkan på miljön. Tankesättet kring teoriperspektiven och hur de applicerars för de olika frågeställningarna kommer däremot att vara annorlunda.

Till den prediktiva modellen om boplatsområden appliceras de sociologiska teorierna som grunden för lämningar som olika kulturella variabler. Tanken är att konstruktionen av gravar, monument, lösfynd och andra lämningar är handlingar som skett utifrån kulturers traditioner eller normer. Lämningarna appliceras i den prediktiva modellen som indikationer för bosättningsområden med olika kopplingar till kulturerna.

Därefter appliceras ett historie-ekologiskt tankesätt kring ”Antropocen” för att diskutera hur forntida människor påverkat, eller påverkats av, landskapet. Fokus kommer att ligga på olika handlingar av människan och om handlingarna varit medvetna, omedvetna eller medvetna med omedvetna konsekvenser.

Med de praktikteoretiska och det historie-ekologiska synsätten framförs slutligen en diskussion utifrån olika GIS modeller och tidigare forskning för att förstå forntida människors beteenden och handlingar i landskapet.

2.1 Praktikteori

Bourdieus (1977; 1989; Broady 1988) teori kan kortfattat beskrivas som handlingar som sker i ett socialt sammanhang. Bourdieu menar att våra handlingar påverkas av habitus, doxa, sociala fält och kapital. Alla individerna har ett habitus (livserfarenheter). Livserfarenheter är mer personliga och är allt från vilket klassamhälle man föddes i till specifika händelser som påverkat individens liv. Habitus kan uttryckas som medvetna handlingar man utför efter livserfarenhet eller fri vilja. Handlingar som inte kanske är normen bland ett socialt fält (Bourdieu 1977: 79; 1989: 14). En bra sammanfattning av habitus från Nationalencyklopedin är: ”Habitus har alltså

formats av ens tidigare liv och styr det framtida beteendet. Det används för att förklara skillnader och likheter mellan såväl individer som grupper och klasser.”

Doxa kan förklaras som en allmänt antagen social regel (handling) man förväntar sig att ens medmänniskor följer. Bourdieus doxa är till skillnad från orto-och hetrodoxa en föreställning/regel som inte ifrågasätts (Broady 1988: 2, 6). Ett exempel av doxa är Broadys (1988: 6) exempel: ”… ungefär lika otänkbart (i ordets bokstavliga mening) som om vi skulle tacka

nej när vännerna bjuder på middag men tillägga att vi gott kan tänka oss att ta pengarna i stället.”

(11)

av aktören är medvetna eller omedvetna och vad som är den agerande faktorn bland handlingar. Är det individen (agent/habitus) eller kulturen (struktur/sociala fält) som är den agerande faktorn. Giddens (1984: 5–8) menar att aktörer ofta är medvetna om sina handlingar, men att det förekommer handlingar som har omedvetna konsekvenser. Ett exempel av Giddens (1984: 8) är: “An officer on a submarine pulls a lever intending to change course but instead, having pulled the

wrong lever, sinks the Bismarck.”

Giddens (1984: 16–24) diskussion om vad som är den agerande faktorn handlar mer om hur sociala strukturer påverkar våra handlingar med sociala regler och individer som agerar utanför dessa sociala regler. Gidden påpekar dock betydelsen att olika regioner kan ha olika sociala regler.

Utifrån dessa teorier om handlingar och beteenden ska jag försöka hitta kulturella handlingar i landskapet, handlingar där den agerande faktorn (”aktören”) är kulturen (t.ex. vid uppförandet av monument). De kulturella handlingarna som går att iaktta i landskapet tillämpas sedan i den prediktiva modellen för att få en bättre förståelse över deras relation till bronsåldersbosättningsområden. Anledningen till detta utgår huvudsakligen av kritiken prediktiva modeller har fått för att de enbart använt sig av naturgeografiska variabler i många studier (Verhagen et al 2010b). Men även för att i komplexa samhällen ska sociala och kulturella variabler förmodligen haft större betydelse än naturgeografiska variabler (Ebert 2004: 327–328). Mer om kritiken kommer i kapitel 5.1.1.

2.2 Historisk ekologi

Inom historisk ekologi diskuteras ofta om forntida samhällen anpassade sig efter miljön eller anpassade miljön efter sin kultur. De två vanliga koncepten är resilience theory och sustainable development (Emas 2015; Gunderson 2000). Sustainable development beskriver att forntida kulturer formar den miljön de lever i efter deras behov på ett hållbart sätt, istället för att anpassa sig efter miljön (se till exempel Erickson 2003; 2006; 2010; Nelson et al 2011). Resilience theory handlar mer om hur kulturer lyckas övervinna olika miljöförändringar. Kulturerna anpassar sig efter miljön till skillnad från sustainable development.

Påverkan människors handlingar hade på miljön under forntiden handlar främst om omedvetna konsekvenser (Grayson 2001). Donald Grayson (2001) diskuterar olika sätt människor påverkat djurpopulationer. Grayson diskuterar framför allt påverkan av handlingar som: jakt, handlingar som markant påverkar miljön, till exempel svedjebruk, och introduktioner av icke domesticerade djur, till exempel råttor. Människorna har varit medvetna om alla dessa handlingar men sannolikt inte konsekvenserna de haft på miljön.

Människans påverkan på miljön har under det senaste decenniet resulterat till diskussionen om en ny tidsepok kallad ”Antropocen”. Anledningen är att människan ska ha blivit en naturkraft som markant förändrar och påverkar miljön. I nuläget är det oklart när Antropocen började. Den mer erkända dateringen är den industriella revolutionen, dock argumenterar en del forskare att början av jordbruket är mer passande (se Boivin et al 2016; Head 2014; Malm & Hornborg 2014; McAfee 2016).

(12)

3 Presentation av källmaterial & källkritk

3.1 FMIS & fornlämningar

I denna studie används data från följande databaser och studier: fornminnes-informationssystemet (FMIS, nerladdade 2018-11-18), jordarter från Sveriges geologiska undersökning (SGU), Per-Erik Nilssons (1981) sammanställning av bronsåldersrösen på Gotland (konverterad från äldre filformat och referenssystem av Gustaf Svedjemo), Alexander Sjöstrands (2012; 2015) översikt av senneolitiska hällkistor, flintdolkar och enkla skafthålsyxor, Joakim Wehlins (2013) inventering av Gotlands skeppssättningar, myrar och insjöar på Gotland vektoriserade av SGU:s geologiska kartor från 1900–1920-talet samt den något äldre Generalstabskartan av Gustaf Svedjemo.

Nilsson (1981) utförde en sammanställning av rösen, stensättningar och högar från fornminnesinventeringen med en diameter på 10 meter eller större. Nilsson (1981: 2–3) valde 10 meter i diameter med anledningen att järnåldersgravar skulle uteslutas från materialet. Dock påpekar Nilsson att en del bronsåldersgravar förmodligen uteslutits men att antalet bör vara mycket mindre än järnåldersgravar.

Sjöstrand (2012; 2015) utförde en mindre översikt av hällkistor som resulterade i två grupper, en med utgrävda hällkistor daterade till senneolitiukm och en med hällkistor funna via FMIS med osäker datering. Även flintdolkarna och enkla skafthålsyxor är efter en översikt av dessa fynd inom FMIS.

Wehlin (2013) utförde en nyinventering av skeppssättningar på Gotland 2008 som avslutades 2010. Anledningen var att FMIS information om skeppssättningar inte var tillräckligt för Wehlins avhandlingssyfte.

3.2 Rektifiering av historiska kartor

Två rektifieringar av historiska kartor har gjorts till studien. De ekonomiska kartorna från 1940-talet har rektifierats in för att vektorisera alla gårdsägor (totalt 932) inom de 11 socknarna. Gårdsägorna används tillsammans med den dåtida strandlinjen för tematiska kartor över lösfynden som hittas inom undersökningsområdet. Anledningen är att få en bättre position av var lösfynden hittats då de ofta enbart nämner socken och gårdsnamn. Man måste däremot ha i åtanke att gårdarna äger ofta mark spritt inom en socken och det går inte att veta exakt i vilken mark det fyndet gjorts (se figur 3.1). Det finns däremot också en oklarhet om lösfynden har varit depåfynd, vilket kan ske i myrar eller hav. Därav kommer strandlinjer användas som en gräns för möjliga områden för depåer.

(13)

3.3 Lösfynd

Lösfyndmaterialet som ska användas i denna studie består av kataloger från olika studier och uppsatser (se Stålbom 1984; Österholm 1989) samt en registerinventering gjord av mig över Statens Historiska Museums (SHM) lösfynd och lösfynd från FMIS. Problematiken med att använda sig av lösfynd är den osäkra positionen och att den större delen av fynden hittas under manuellt utförda markarbeten i samband med jordbruk. Michael Petrén (1987) menar däremot att odling bara ökar frekvensen av lösfynd, vilket i sig ger en missvisande bild av lösfyndskoncentration vid odlingsmark.

Som nämnt tidigare har de ekonomiska kartorna från 1940-talet rektifierats in för att vektorisera alla gårdsägor för att få en så säker position av lösfynden som möjligt. Eftersom många av lösfynden hittats under början av 1900-talet kan en viss förändring av gårdsägornas gränser inträffat. Dock bör inga större skillnader ha skett mellan decennierna.

Ur Ulf Stålboms (1984) uppsats om senneolitiska lösfynd har Stålboms tabell över ”simpla” skafthålsyxor (enkla skafthålsyxor) använts. Stålbom (1984: 29–35) använder sig av Einar Östmos (1977) typdefinition men påpekar att definitioner av skafthålsyxor länge har varit problematiskt. Stålbom mätte yxorna som undersöktes på egen hand i magasin med skjutmått och linjal. Måtten Stålbom tog är största längd, största bredd, avstånd från eggen till största bredd, största tjocklek, tjocklek vid en tredjedel av längden räknat från eggen, bredden vid en tredjedel av längden räknat från eggen, skafthålets diameter och skafthålets avstånd till nacken. Magasinen och registren Stålbom skall ha gått igenom är följande: lösfyndsmagasinets stenåldersavdelning på SHM, Gotlands Fornsals (GF) magasin i Visby, uppgifter ur

(14)

fornminnesinventeringen och ATA:s arkiv där Stålbom dock bara hann gå igenom 26 av 92 socknar. Lars Bägerfeldt (1992: 57–58) påpekar även att Stålboms katalog är väldigt grundlig men det förekommer mindre felaktigheter.

Inger Österholms anteckningar över GF:s lösfyndsregister och SHM:s inventeringar som Österholm använt sig av i sin avhandling (1989) finns i arkeologilabbet på Uppsala Universitet Campus Gotland. Eftersom en egen registerinventering gjordes av SHM:s lösfynd gjorde för denna uppsats användes inte Österholms anteckningar över SHM utan bara GF:s lösfyndsregister.

3.4 Strandlinjer

Strandlinjer baseras ofta efter paleografiskastudier, där analyser sker av strandlinje-förskjutningen utifrån stratigraifin från borrkärnor. Ett annat alternativ är att använda sig av lämningars position i relation till litorinahavets maximum (litorinavallen). Denna metod utgår från att man räknar ut en lämnings position i landskapet i förhållande till vallen i procent. Till exempel om en fornlämning ligger på 10 m.ö.h. och vallen ligger på 15 m.ö.h. då ligger den på 66 % av litorinavallen. Därefter räknar man den lägsta positionen av en lämning minus 1 m för att räkna in tidsvattnet. Nils Lithberg (1914: 13–15) var den förste på Gotland att använda sig av litorinahavets maximum på detta sätt. Metoden fungerar dessutom bra vid områden med komplicerade isostatiska förändringar. Strandlinjerna som användas i denna studie är både baserad på litorinavallen och en paleografisk studie av strandlinjeförskjutning på östra Gotland (se Barliaev 2017; Bägerfeldt 1992; Nordin 2011; Wallin & Martinsson-Wallin 2018; och tabell

3.1 & 3.2). Nedan följer en kort beskrivning av hur strandlinjerna har beräknats i de olika

studierna och därefter en kritisk granskning av tillvägagångsätten.

Bägerfeldt (1992: 90–99) har i sin studie om neolitikum på Gotland gjort beräkningar för strandlinjen vid olika lokaler utifrån litorinavallen (se Alin 1953; Berglund 1964; Munthe et al 1925; Mörner 1969, i Bägerfeldt 1992: 90–91). I studien utgår Bägerfeldt från lämningar från olika perioder för att framställa strandlinjer. Totalt undersöks fyra olika lämningar; yxboplatser som förekommer både under mesolitikum och neolitikum, Ansarve dösen, gropkeramiska-lokaler och hällkistor som Bägerfeldt daterar till dolktiden (2400–1500 f.Kr.). Beräkningen för strandlinjerna framställs efter den lägsta nivån lämningarna påträffas på (efter Nihlén 1927) minus 1 m för att få fram antalet procent av litorinavallen. Utifrån sin analys avslutar Bägerfeldt med en ungefärlig nivå baserad på litorinavallen och dateringar för transgressioner och regressioner som skett på Gotland.

Fredrik Nordin (2011) skrev en kandidatuppsats om Gotlands bronsåldersstrandlinje där Nordin utgick från daterade bronsåldersanläggningar samt kustnära monuments, som rösen och skeppssättningar, relation till litorinavallen. Nordin (2011: 20–22) beslöt att, likt Erika Johansson (2009), använda Uggarderojrröset och närliggande fornlämningar som underlag för att skapa en strandlinje för den äldre bronsåldern. Argumentet är att Uggarderojrområdet är det som ligger på lägst nivå av lämningar som daterats till äldre bronsålder och gav en strandlinje på 46 % av litorinavallen, medan Johanssons (2009: 19) fick 47 % av litorinavallen. Strandlinjen för den yngre bronsåldern räknades ut via SGU:s strandlinjer, Nordin använde SGU för att få fram en ungefärlig landhöjning per 100 år. Värdet av landhöjningen användes sedan på Nordins äldre bronsåldersstrandlinje för att beräkna en strandlinje för den yngre bronsåldern, som blev cirka 35 % av litorinavallen.

(15)

under användningstiden av vallen.

Aleftin Barliaev (2017) gjorde en paleografisk studie av strandlinjeförskjutning på östra Gotland under 9,5 och 3,9 ka cal BP med Lina myr som undersökningsområde till sin masterexamen. Barliaevs studie gjordes i samarbete med Nichola Strandberg (2017), som studerade vegetationen och miljön av området. Barliaev (2017: 43) kunde dock inte åstadkomma några exakta strandlinjer utan enbart några ungefärliga (se figur 3.2), på grund av bristfällig data. Emellertid kunde Barliaevs (2017: 19–21, 43) och Strandbergs (2017: 36–41) studier visa att Lina myr blev en sötvattensjö cirka 1870 f. Kr. (3820 ka cal BP). I slutet av sjöns fas cirka 820 f. Kr. (2770 ka cal BP) ska Lina myr blivit en myr. Provet som indikera omvandlingen till en myr förekom dock i mitten av myren, vilket skulle betyda att omvandlingen kan ha skett tidigare. Barliaev (2017: 43) argumenterar att strandlinjen ca 1870 f. Kr. måste legat vid höjden av ”upphöjningsgränsen” (threshold) som separerar Gothemsån och Lina myr. Utifrån profiler av Gothemsån menar Barliaev att upphöjningsgränsen ligger omkring 10,9 m.ö.h. och att djupet av sjön varit max 2 m. Dock har upphöjningsgränsen förmodligen varit högre förr men blivit påverkad av mänskliga handlingar och erosion.

3.4.1 Kritik

Ett problem med Bägerfeldts stenåldersstudie är bland annat dateringarna. Som Bägerfeldt påpekade, är yxboplatserna svåra att datera till en specifik period. Yxboplatserna visade sig samtidigt ligga vid väldigt olika höjdnivåer, 57–83 % av litorinavallen. Likaväl använder han fortfarande boplatserna i studien och använder ett medianvärde och medeltal på 70 % för yxboplatserna. Hällkistorna visade liknande problem med höjdnivån, mellan 30–60 % av litorinavallen.

Höjddatan Nordin använder för analysen var lantmäteriets höjddata 50+ och som Nordin (2011: 6–7) själv påpekar kan nivåförändringar i landskapet gå förlorade på grund av datan. Däremot är höjddatan som används framställd med gammal data med relativt stora fel. Nordin påpekar även att han i vissa fall kompletterar med mer exakta mätningar samt att hans strandlinjer ska ses som en generell modell över kusten.

Strandlinjen för yngre bronsåldern vid Lina myr av Wallin och Martinsson-Wallin (2018) stämmer däremot inte med Nordins (2011) eller Barliaevs (2017).

Ett annat problem är att positionen av litorinavallens maximum vid Lina myr skiljer sig i de olika studierna. Medan Barliaev (2017) menar att vallen bör ligga omkring 22 m.ö.h., utgår både Johansson (2009) och Nordin (2011) från 20 m.ö.h. Bägerfeldt (1992) har använt sig av Henrik Munthes (1910: 99, 112) studie om Gotlands senkvartära historia, där Munthe sätter höjdvärdet på omkring 20–21 m.ö.h.

(16)

Tabell 3.1, Strandlinjen på Gotland efter fornlämningar och litorinavallen under stenåldern, % av litorinavallen är baserat på 1 meter minus den lägsta nivån av Bägerfeldt 1992.

Referens Period Plats Lägsta nivå

m.ö.h

% av L

Bägerfeldt 1992 Stenålder, yxboplats Vallstena, Medebys II 13,2 57

Bägerfeldt 1992 Stenålder, yxboplats Vallstena, Nygårds 13,6 59

Bägerfeldt 1992 Gropkeramiska

kulturen

Gothem, Västerbjers 13,5 58

Bägerfeldt 1992 Trattbägarkulturen Tofta, Ansarve dösen 16 70

Nihlén 1927 Stenålder Bara, Hoffman – 85

Nihlén 1927 Stenålder Vallstena, Medebys I – 80–90

Nihlén 1927 Mesolitikum Gothem, Svalings 17 –

Tabell 3.2, Strandlinjen på Gotland efter fornlämningar och litorinavallen under bronsåldern från olika verk, O= Områden från Nordins (2011) studie.

Referens Period Plats M.ö.h % av

L

Nordin 2011 Äldre bronsåldern, P I Lina myr, O2 9,7 49

Nordin 2011 Äldre bronsåldern, P II Lina myr, O2 9,2 46

Nordin 2011 Äldre bronsåldern, P III Lina myr, O2 8,6 43

Nordin 2011 Yngre bronsåldern, P IV Lina myr, O2 8 40

Nordin 2011 Yngre bronsåldern, P V Lina myr, O2 7,4 37

Nordin 2011 Yngre bronsåldern, P VI Lina myr, O2 7 35

Martinsson-Wallin & Wallin 2018

(17)
(18)

4 Landskapsanvändning under mesolitikum-förromersk

järnålder

Under detta forskningshistorikkapitel görs en genomgång av olika sätt forntida människor har använt sig av landskapet. Ett problem är däremot de kulturer/perioder man fortfarande vet väldigt lite om, t.ex. stridsyxekulturen (STY) som bara ett fåtal fynd har hittats från (Fraser et

al 2018c: 325). Fynd från stridsyxekulturen, bland annat keramik med liknande keramik

ornamentik, och begravningstraditioner har hittats i gropkeramiska lokaler och har tolkats som existensen av en hybridkultur på Gotland (se Palmgren 2014; 2017; Palmgren & Martinsson-Wallin 2015). Då informationen om stridsyxekultren på Gotland är så knaper utesluts kulturen från studien.

4.1 Resursutnyttjande på Gotland

Landskapsanvändningen på Gotland förändras ständigt då människor tillhörande olika kulturer med nya levnadssätt och traditioner migrerat till ön. Variationen av landskapsanvändning är speciellt tydligt under stenåldern. Gotlands tidigaste invånare som vi känner till idag kom till ön ca 7350 f. Kr. och ingick i ett jägar-och samlarsamhälle. De mesolitiska lokaler från de tidigaste invårnarna har länge tolkats som säsongplatser för jakt med hänsyn till benmaterialet som påträffats (Lindqvist & Possnert 1999: 81; Martinsson-Wallin 2008: 172; Wallin 2016). Gotlands fauna bestod huvudsakligen av sälar, fisk, fåglar, möjligtvis vilda harar och rävar under denna period. Jan Apel och Jan Storå (2017a; 2017b) argumenterar att invånarna som kom till Gotland fick anpassa sig till den marina födan. Apel och Storå (2017a; 2017b: 14) menar att benmaterial av säl och flintföremål från Stora Förvar i Stora Karlsö tyder på ett tydligt skifte från gråsälen till vikaren som huvudföda samt tydliga jaktsäsonger efter sälarnas ålder (se även Lindqvist & Possnert 1997). Betydelsen av sötvattenfiske under mesolitikum har börjat diskuteras mer under de senaste åren (Apel & Storå 2017a; 2017b; Boethius 2017; 2018; Boethius et al 2017). I artikeln ”The importance of freshwater fish in Early Holocene subsistence: Exemplified with the human colonization of the island of Gotland in the Baltic basin” argumenterar Adam Boethius (et al 2017) om att människorna på Gotland förlitade sig mer på fisk vid de norra lokalerna, som ligger vid de stora grunda sjöarna och myrarna.

Människor inom den sk. ”Trattbägarkulturen” kom till Gotland med ett nytt levnadsätt och nya traditioner. Det nya levnadsättet ersatte det tidigare mesolitiska jägar-samlarsamhällets säljakt med boskapsskötsel och jordbruk, sötvattenfiskets betydelse verkar dock fortfarande vara en viktig resurs (Österholm 1989: 180; Martinsson-Wallin 2008: 173–174; Andersson 2016: 154). En analys av Ansarvedösen visade att TRB-individer hade en diet som bestod av landlevande djur samt sötvattenfisk (Fraser et al 2018b) (se figur 4.1). I nuläget har ingen studie gjorts gällande hur TRB-kulturen använt sig av landskapet, dock visar pollenanalyser att det sker en stor röjning av skog under perioden (Martinsson-Wallin 2008: 173).

(19)

möjligtvis använts under olika faser. Wallin menar att skiftet från Ancylussjön sötvatten till Litorinahavets saltvatten innebar att de blev lättare att livnära sig på marin föda, något människorna inom den sk. gropkeramiska kulturen tog vara på. Wallin (2016: 413) argumenterar även för att under en senare fas vid Ajvidelokalen ska svin enbart konsumerats under så kallade prestigefester. Martinsson-Wallins (2008) artikel “Land and sea animal remains from Middle Neolithic Pitted Ware sites on Gotland Island in the Baltic Sea, Sweden” jämför djurmaterial från olika GRK-lokaler. Studien visar att säl varit en stor del av födan men att domesticerade djur även förekommer. Martinsson-Wallins analys visar att skillnader kan ses i spridningen av djuren bland de olika lokalerna, t.ex. förekommer domesticerat djurmaterial mer vid Västerbjers och Hemmor än Visby och Gullrum. Skillnaden tolkas även att vissa djur hade större betydelse bland vissa stammar (se kap 4.4). Hans Ahlgren (2011; et al 2016) diskuterar hur haren kom till Gotland. I studierna menar Ahlgren att det förekommer två introduktioner av haren på Gotland från haplogrupper, den första under mesolitikum och den andra under neolitikum. Båda tolkas vara mänskliga handlingar men den först introduktion av haren dog ut däremellan. Fraser et al (2012) visar att en liknande

handling skedde med igelkottar under

neolitikum. Svinen är ännu ett djur som togs till Gotland av neolitiska kulturer (Eriksson 2004:

155; Hägglund 2017: 20–21). Gunilla

Erikssons (2004: 153–155,158) isotopstudie av människor och fauna från Västerbjerslokalen

visade att svinen enbart konsumerat

vegetabilisk föda och människornas diet ska ha bestått huvudsakligen av säl. Eriksson (2004: 156) menar att födan tyder på att svinen inte var domesticerade eftersom domesticerade svin, av

13C/15N-analys att döma, äter föda mer lik

människornas såsom hundarnas diet visade. Antingen var svinen vilda eller domesticerade men har möjligen blivit vilda igen. Eric Hägglund (2017) analyserade svintänder från Ajvidelokalen i sin masteruppsats. Analysen visar enligt Hägglund (2017: 53) att svinen inte varit domesticerad när de togs till ön, men att vissa yngre svin visar tendenser av att vara domesticerade.

Senneolitikum på Gotland är en period som väldigt lite forskning berör, forskningens fokus är huvudsakligen hällkistorna. Samhället under perioden utövade jordbruk och djurhållning (Apel et al 2018: 10). I Per Lekbergs (2002) avhandling av enkla skafthålsyxor (se figur 4.2) i Mellansverige analyserade Lekberg lösfynd av skafthålsyxor och diskuterade vad spridningen samt storleken kan berätta om fyndplatsen. Lekberg menar att hela yxor kan tolkas vara depåer, välanvända som gravgåvor och fragment som bosättningsområden (Lekberg 2002: 115). Peter Skoglund (2005) diskuterar bronsålderslandskapet vid en småländsk socken i sin avhandling och menar att yxorna kan representera röjningsarbete under senneolitikum-bronsåldern.

Figur 4.1, A. 13C/15N diet isotoper från Ansarve

individer i förhållande till andra mellanneolitiska megalitgravar och GRK individer från Sverige med lokal marin och terrestiel fauna. B. 13C/15N diet

isotoper från Ansarve. C. 13C/15N diet isotoper från

(20)

Skoglund refererar till en studie av Östmo (1975) som studerade slitagespåren på yxor. Östmo tolkar spåren som ett resultat av att man använt nacken för att få bort rötter under röjningsarbetet och då även träffat sten. Dietanalyser gjorda på individer från olika hällkistor på Gotland visar även på en strikt diet av landlevande djur under senneolitiukm och äldre bronsåldern (Fraser

et al 2018c, se figur 4.1).

Gotlands äldre bronsålder är väldigt lik den senneolitiska perioden, både i mängden forskning och hur forskare har tolkat människornas levnadsätt. Pollenanalyser tyder dock på att mängden öppna landskap och sädeslag ökar under äldre bronsåldern (Påhlsson 1977: 34; Strandberg 2017: 45–48). Tydliga spår av jordbrukets intensifiering sker under yngre bronsåldern och förromersk järnålder där uppkomsten av fossila åkersystem (”Celtic fields” och ”Baltic fields”) dyker upp bland flera platser i Baltikum (Arnberg 2007: 42–56; Lang 2007: 95– 115; 2010: 15–19; Wehlin 2013: 46; Runesson 2014: 97–103). På Gotland tolkas åkersystemen vara av ”Celtic field” typen. Valter Lang (2007: 95–115) argumenterar även att de äldre ”Baltic fields” har ett mönster av en oplanerad expansion, och menar att den senare ”Celtic fields” anläggningsmönster tyder på ett mer planerat system. Lindquist och Manneke (1974) menar att samma planerade system kan observeras bland de gotländska ”Celtic field” systemen. Båda åkersystemen tolkas vara åkersystem som ligger i träda under längre perioder. Huvuddelen av dessa åkersystem har daterats till äldre järnåldern men börjar förekomma redan under slutet av den yngre bronsåldern (Lindquist & Manneke 1974; Arnberg 2007: 42, 48; Lang 2007: 95– 115). Åkersystemen dateras oftast med hänsyn till kol som återfinns vid platserna. Kolet tolkas vara efter svedjebruk som skede under röjningen. Förutom en intensifiering av jordbruk, kommer även metallen in under dessa perioder. Bronset som används i Skandinavien tolkas huvudsakligen komma från södra Europa och den Iberiska halvön, nuvarande Spanien (Ling et

al 2013; Ling et al 2014). Dock utfördes undersökningarna på bronsföremål från Västsverige

(Ling et al 2013; Ling et al 2014). Lang (2007: 115–120) påpekar att i Estland inleds en lokalproduktion av bronsföremål under yngre bronsåldern. Produktionen ska ha skett på fornborgarna som dyker upp under samma period. På Gotland finns inga tydliga spår av storskalig produktion av bronsföremål i

fornborgar, men gotländska bronsföremålstyper och fynd av smältdeglar (se figur 4.3) antyder en lokal produktion (Wehlin 2013: 38–42;

Runesson 2014: 63). Spår efter

järnframställning av lokal myrmalm

förekommer däremot i lokaler på både Gotland och i Estland (Arnberg 2007: 109–119; Lang 2007: 120–125).

Figur 4.2, Enkel skafthålsyxa funnen i Björke gårdsäga, Norrlanda socken (SHM 6698:1). Foto: Karin Olsson.

(21)

4.2 Bosättningsmönstrets förändringar

Bosättningsmönster på Gotland är ett av de mer populära forskningsområdena och ett stort antal avhandlingar/verk har berört ämnet (Lithberg 1914; Hansson 1927; Nihlén 1927; Carlsson 1979; 1981; 1983; Österholm 1989; Bägerfeldt 1992; Cassel 1998; Hallin2 2002; Arnberg 2007;

Runesson 2010; 2014; 2017; Svedjemo 2014; Andersson 2016; Thedéen 2018).

Forskningen om boplatser från stenålder berör ofta hela perioden (se Lithberg 1914; Nihlén 1927; Österholm 1989; Bägerfeldt 1992; Andersson 2016; Apel et al 2018). Studierna har enhetligt påpekat att boplatser från jägar-samlarkulturer, mesolitikum- och den gropkeramiskakulturen, är positionerade vid kusten. Samtidigt visar studierna att jordbrukskulturer, trattbägarkulturen och senneolitikum, är placerad längre inland vid större vattendrag.

Under mesolitikum påpekar forskarna (Nihlén 1927; Österholm 1989: 168, 191; Andersson 2016: 87–91) att man även bosätt sig vid de större vattendragen på Gotland. Lithberg (1914) menar att man under andra halvan av mesolitikum började bege sig mer inland via de stora vattendragen. Apel et al (2018) visade dock att boplatser under andra halvan förekommer enbart vid kusten och att under första halvan förekommer vid kust, inlandsjöar, laguner och vikar. Helena Andersson (2016: 87–88) menar däremot att lokaler vid kusten användes både som boplatser och jaktplatser för säl och sedan har skinnet från sälar tagits med till inlandsboplatserna. Argumentet är att man vid vissa kustlokaler inte hittat stora mängder av falanger av säl samtidigt som man vid inlandslokalen Rosarve nästan enbart hittat falanger3. En oklarhet ligger dock i hur lokaler daterats till mesolitikum. Dateringarna har huvudsakligen skett av fynd, strandlinjeförskjutning, stratigrafi och 14C. Ett problem med dateringarna är dock

hur författare använt sig av trindyxor som även förekommer under neolitikum. Många av de mesolitiska lokalerna är även så kallade yxboplatser där det förekommer stora mängder trindyxor, men även yxor och keramik från neolitisk tid (Bägerfeldt 1992: 127–129). Yxboplatserna på Gotland dateras oftast till tidigatlantisk tid eller tidigneolitiukm-yngreneolitikum (Apel & Storå 2017b: 17).

Under tidigneolitikum ser man en framkomst av TRB-kulturen på Gotland, det är generellt accepterat att denna jordbrukskultur bosatt sig mer inland (Lidman 2014; 2015; Lidman & Martinsson-Wallin 2017; Apel et al 2018). Österholm (1989: 191–192) menar att förflyttningen inland skett på grund av miljömässiga skäl. Andersson (2016: 130) menar däremot att det inte skedde någon stor förändring mellan mesolitikum och tidigneolitikum, både angående bosättningsmönstret och miljön. Eftersom man redan under mesolitikum ska ha bosatt sig innåt land och att flera boplatser från tidigneolitikum bör ha förekommit vid kusten (Andersson 2016: 130–131). Bägerfeldt (1992: 135–139) argumenterar att det möjligtvis finns två typer av lokaler från perioden, yxlokaler (en del av yxboplatserna) och keramiklokaler. Bägerfeldt menar även att yxlokalerna förekommer vid kusten och att keramiklokalerna mer innåt land. Apel et al (2018: 8–9) påpekar däremot att perioden kan ha börjat tidigare på Gotland, cirka 4000 f.Kr., och att, likt Bägerfeldt, några av yxboplatserna kan tillhöra denna period.

Den senare fasen, mellanneolitikum, som utgörs i störst del av gropkeramiska lokaler har ett mer entydigt bosättningsmönster. I nuläget finns det 18 gropkeramiska lokaler och alla är kustbelägna lokaler som ofta förekommer vid vikar och uddar (Österholm 1989; Bägerfeldt 1992; Andersson 2016). Martinsson-Wallin (2008: 175) argumenterar även för att boplatserna varit stationära på grund av storleken av gravfälten. Det är däremot oklart om alla lokaler är boplatser eller gravfält men boplatserna tolkas vara inom närhet till lokalerna.

Bosättningsmönstret för senneolitikum är däremot fortfarande oklart på Gotland. I nuläget finns inga säkra boplatser från perioden men ett få oklara lokaler (Simunde II och Nygårdsrum). Däremot har det visat sig att senneolitikum har stora likheter med äldre bronsåldern i andra delar av Baltikum som kan antyda att de senneolitiska bosättningsmönstret är likt det från äldre bronsåldern (Lang 2007; 2010; Artursson 2009; Wallin 2010b: 59).

Svårigheten att lokalisera boplatsområden från bronsåldern har länge varit ett bekymmer 2 Hallin var Gunilla Runessons namn som ogift

(22)

för forskningen i Östersjöområdet. Det var inte förens de stora exploateringsarbeten man lyckades lokalisera ett stort antal boplatsområden i södra/mellersta Skandinavien. På Gotland har det däremot enbart varit områden kring Visby (t.ex. Terranova) som exploateringsarbeten har påträffat boplatsområden. Majoriteten av de resterande områdena på Gotland består huvudsakligen av ett antal stolphål, härdar och kulturlager (Runesson 2014: 52–55).

Bristen av boplatsområden från bronsåldern är tydlig i äldre forskning om Gotland och forskning om social organisation och bebyggelsemönster gjordes utifrån andra fornlämningar eller fynd från tidsperioden (se Hansson 1927; Nylén 1959; Grimlund-Manneke & Manneke 1979; Runesson 2014: 10–15). Dan Carlsson (1979; 1981; 1983) studerade kulturlandskapet under brons- och järnåldern på Gotland. Där menar Carlsson att man ser ett längre kontinuerligt användande av platserna, och hur samhället möjligtvis var uppbyggt på Gotland. Frånvaron av boplatsområden från bronsåldern på Gotland har dock inte förändrats under de senaste decennierna på samma sätt som på det svenska fastlandet.

Dock har Gunilla Runesson (2010; 2014; 2017; Hallin 2002) strävat efter att lokalisera dessa boplatser på andra sätt. Fokus i Runessons studier ligger på att lokalisera boplatser via andra fornlämningar. I Runessons licentiatuppsats (2010: 81–84) studerar hon skärvstenshögarnas betydelse för boplatser. Senare i sin doktorsavhandling observerar Runesson (2014: 59–69, 117–129; 2017: 137) däremot att det vid ett större antal boplatser inte förekommer några skärvstenshögar inom samma område, och att högarna och boplatserna inte behöver ha en koppling till varandra. Runesson (2014: 128; 2017: 142–143) menar likväl att boplatserna fortfarande bör sökas inom samma områden som skärvstenshögar, fossil åkermark och stengrundshus (huslämningar från romersk järnålder-folkvandringstid) som slutsats. Åke Johansson (1985) skrev en uppsats om bebyggelsemönstret av Gotlands bronsålder där Johansson utgår från rösen, skeppssättningar, lösfynd och skrävstenslokaler. Johansson (1985: 44–45) ser likt Runesson (2014; 2017) att den större mängden av skrävstenslokaler förekommer vid stengrundshus och äldre tiders fornlämningar. Men påpekar även att det finns ett visst samband mellan bronsåldersgravar och skrävstenshögar vid ett antal områden. Susanne Thedéen (2018: 126–128) använder bronåldersbosättningsmönstret från Mälardalen och menar likt Runesson och Johansson att skärvstenshögar har en viss koppling till bronsåldersbosättningar på Gotland.

Erika Johansson (2009; 2010) har skrivit en kandidat och magister om bosättningsmönstret på Gotland. I kandidaten var syftet att använda sig av GIS för att rekonstruera bronsålderslandskapet för att använda information till att hitta bosättningsområden. Där visade Johansson (2009) att boplatser ofta förekommer på grus och var inom 3 km från vatten. Under

magistern gick Johansson (2010) igenom rapporter rörande boplatsliknande

bronsålderslämningar för att undersöka om det finns fler bronsåldersboplatser på Gotland. Johansson slutsats var att det behövs klara definitioner över vad en boplats är och att antalet kända boplatser på Gotland hade ökat med nya definitioner.

En viktig del av bronsålders bosättningsområden, som oftast inte nämns, är kokgropslokaler som oftast tolkas ha med kultiska eller profana seder att göra. Marianne Lönn (2007: 20–21) påpekar i sin artikel att lokalerna oftast dateras till bronsåldern och äldre järnåldern i Västsverige. Positionen i landskap går däremot inte att jämföra med Västsverige då landskapet skiljer markant från varandra. Lönn (2007: 55–59) menar även att funktionen delvis beror på läget i landskapet. Vid stränder eller platser med närhet till vatten förkommer ofta de stora kokgropslokalerna, vid boplatser förekommer ofta ett mindre antal och vid gravfält varierar antalet. Kokgroparnas användningsområde och position i landskapet har ännu inte studerats särskilt noggrant på Gotland.

(23)

(2007: 91–93) kan stengrundshusområden möjligtvis tolkas som säkrare boplatsområden. Kerstin Cassel (1998: 87) menar att under ca 40 % av stengrundshus förekommer äldre lämningar, som ofta består av stolphål, härdar och kulturlager. Dateringen av de äldre lämningarna är dock oklart i många fall. Stengrundshusen förekommer oftast vid morän (ca 80 % av husen), inägor, ängar och vid impediment, som synlig berggrund (Svedjemo 2014: 99– 100). Arnberg (2007: 84–86) argumenterar även för ett neolokalt bosättningsmönster under förromersk järnålder, där man byggde sina nya hus en bit bort från de äldre byggnaderna. Praktiken verkar vara relativt vanlig under yngre bronsålder och förromersk järnålder. Under romersk järnålder skiftar det till ett mer permanent stationärt bosättningsmönster (Arnberg 2007: 101). Arnberg (2007: 104–106) menar även att praktiken är synlig i gravfälten, där de äldre förromerska gravfälten är ofta små i storleken och spridda medan de yngre gravfälten mycket större och visar på användning under längre perioder.

Under förromersk järnålder (och delvis under slutet av yngre bronsålder) ser man en ny tradition av befästa platser, så kallade fornborgar (Arnberg 2007: 128–132). Fornborgarna förekommer på olika platser i landskapet och har olika dateringar. Arnberg (2007: 127) utgår efter Stenbergs (1940) indelning: fornborg på berg, i myr och på slätmark och efter Cassels (1998) datering för fornborgar: flatmarksborgar och delvis myrborgar dateras till förromersk järnålder, medan höjdborgar dateras till romersk järnålder. Bland myrborgar förekommer vissa som ligger tvärs över åsar och dateras till yngre bronsålder. Däremot menar Anders Bornfalk Back (2011: 16) att vissa höjdborgar, som har en mer kultisk betydelse, kan ha konstruerats redan under bronsåldern. Runesson (2014: 107–114) menar, likt Bornfalk Back, att flera fornborgar kan ha sitt ursprung från bronsåldern.

4.3 Gravar & gravfälts placering i landskapet

Skillnaden i gravarnas placering i landskapet på Gotland mellan de olika perioderna är relativt lik framtill förromersk järnålder. Genom mesolitikum-bronsåldern har havet haft en stor betydelse för de döda. Under förromersk järnålder börjar små gravfält placeras i närhet till bosättningen och stora gravfält vid vägar.

I nuläget finns det bara fyra kända gravar från mesolitikum en vid Stora Bjers (RAÄ Stenkyrka 30:2) och tre vid Kambs (RAÄ Lummelunda 81:1) och en del sprida benen vid Stora Förvar (RAÄ Eksta 138:1) och Gisslause (RAÄ Lärbro 413:1) (Sjöstrand 2011: 5–6; Andersson 2016: 118–121; Svensson & Fraser 2017: 53). Andersson (2016: 119–120) påpekar i sin avhandling att de fyra gravarna är placerade vid åar som är in- och utfarter av större sjöar. Andersson menar även att gravarna kan ha legat nära boplatser och refererar till Stora Bjers gravens närhet till Sudergårds I (RAÄ Stenkyrka 131:2).

Gällande TRB-kulturen finns det idag två kända gravar, Ansarve dösen (RAÄ Tofta 14:3) och Licksarve dösen (RAÄ Tofta 27:1), i Tofta socken (Bägerfeldt 1992; Martinsson-Wallin & Wallin 2010b; Wallin & Wehlin 2010; Wallin et al 2018a). Ansarve dösen verkar även vara konstruerad vid närheten till dåtidens strand till skillnad från Licksarve som ligger cirka 4 km inåt land från Ansarve (Bägerfeldt 1992: 32). Ansarve dösen är även den enda av dem med mänskliga lämningar. Kammaren i Licksarve dösen var tom och en glasbit påträffades djupt i den, men dösen kan även ha byggts för att vara en tydlig markör i landskapet (Wallin & Sjöstrand 2018). Wallin och Sjöstrand (2018: 23) tolkar de som att TRB gravar på Gotland förekommer vid kusten och boplatserna längre inåt land.

Under den GRK-kulturen finns det betydligt fler kända lokaler med gravar, 11 av 18 lokaler. Likt bosättningsmönstret (se ovan kap. 4.2) förekommer gravarna vid kusten under GRK-perioden (Bägerfeldt 1992: 67–69; Wallin 2010b: 59; Wallin & Martinsson-Wallin 2016: 1–4). Gravarna består huvudsakligen av flatmarksgravar men förekomsten av spridda mänskliga kvarlevor tolkas även indikera på olika behandlingar av den döde (Wallin 2010b: 59; Wallin & Martinsson-Wallin 2016: 4–13).

(24)

kistorna. Utifrån analysen tolkar Wallin se tre olika grupper med skillnader i storleken av kistan och stensättningen, orienteringen, fynden och antalet individer begravda i dem. Sjöstrand (2012; 2015) skrev en magister och en master om hällkistornas betydelse och om landskapsanvändningen under senneolitikum. Likt Wallin (2010b) argumenterar Sjöstrand för tre olika grupper med skillnader för antalet individer begravda i dem, om kistan legat i/invid en anläggning eller utan några anläggningar i anslutning till den. Men tillskillnad från Wallins gruppindelning menar Sjöstrand att det behövs mer forskning för att kunna använda och tolka sin indelning. Både Wallin (2010b: 57) och Sjöstrand (2015: 45) menar däremot att kistorna förekommer längst kusten och inåt land vid dåtida sjöar och åar.

Till skillnad från bronsåldersboplatserna finns det många rösen, cirka 1 250 rösen och även ca 390 skeppssättningar från perioden på Gotland. Gravanläggningarna från bronsåldern har studerats sedan början av 1900-talet (Hansson 1927; Stenberger 1941; 1942; Martinsson-Wallin 2010; 2017; Wehlin 2013; Martinsson-Wallin & Wehlin 2017). Likt stenåldern förekommer gravarna längst den dåtida kusten, sjöar och åar (Hansson 1927: 63; Wallin 2010b: 57; Wehlin 2013: 84; Sjöstrand 2015: 45; Martinsson-Wallin & Wehlin 2017: 229). Wehlin (2013: 84) påpekar även att rösen placerade vid kusten kan markerar vattendrag som leder längre in på ön. Bronsåldersrösen förekommer även ofta på hällkistor från senneolitikum (Martinsson-Wallin & Wehlin 2017: 229).

Betydelsen av kusten fortsätter även för de förromerska gravfälten, men under denna period ska även höjder och dåtida vägar haft stor betydelse (Arnberg 2007: 167–174). Arnberg (2007: 175) påpekar att skillnaden mellan bronsålderns och den förromerska järnålderns gravläggningar är att bronsålderns gravar förekom mer vid dåtidens kust än sjöar och åar. Arnberg (2007: 105, 200) argumenterar även för att mindre gravfält, som dateras till äldre förromersk järnålder, förekom vid bosättningsområdet medan de större gravfälten, dateras till yngre förromersk järnålder (till exempel Annelund (RAÄ Visby 8:1, 8:3), Vallhagar (RAÄ Fröjel 31:1, 178:1), Sälle (RAÄ Fröjel 40:1, 93:1)), ska ha tillhört en eller flera bygder och placerats mellan dessa. Flera av storgravfälten är även placerade vid äldre monument, bronsåldersrösen eller skeppssättningar, och intill en väg (Arnberg 2007: 167–174, 200). Trenden av att begrava sina nära intill eller vid äldre tiders gravar fortsätter genom bronsåldern och blir betydligt tydligare under den äldre järnåldern (Arnberg 2007: 175–188; Wehlin 2014: 513–514).

4.4 Den sociala organisationen genom mesolitikum-förromersk

järnålder

För att förstå förändringar i landskapet och nya seder som sker mellan perioderna för uppsatsen måste man förstå hur samhället tänkte och fungerade. Där kommer denna del av uppsatsen in för att ge en bättre förståelse över hur den sociala organisationen var bland de olika kulturerna på Gotland för att förstå valen dem gjorde i sitt landskap.

Den sociala organisationen under mesolitikum på Gotland är fortfarande väldigt ostuderad. I en aDNA studie av Emma Svensson och Magdalena Fraser (2017) undersöktes Stora Bjers mannen och tre individer från Stora Förvar. Varav mtDNA från alla fyra visade på liknande haplogrupper. De gotländska individernas haplogrupper liknade även individer från det svenska fastlandet som tillsammans bildar en egen grupp mellan västliga-och östliga jägar-samlare (Svensson & Fraser 2017: 58–59).

(25)

population structure in the Middle Neolithic Funnel Beaker culture on the island of Gotland” (Fraser et al 2018b) analyseras individer från Ansarve dösen och det utförs 14C-dateringar och 13C/15N för dietanalyser, strontium (87Sr/86Sr) analyser och mtDNA extraherades från tio

individer. Strontium analyserna visade att de nio individerna från mellanneolitikum sannolikt växt upp på Gotland. Åtta av individerna hade strontiumresultat som var inom Sr-värdet från ett jordprov av graven. Däremot hade en individ relativt högt strontiumresultat som var likt Sr-värdet av Västergarn som ligger nära TRB-lokalen Stora Mafrids (Fraser 2017: 72–75; Fraser

et al 2018b: 328–329). Resultaten av mtDNA visade att mellanneolitiska individernas

haplogruppfrekvenser liknade TRB-individer från det svenska fastlandet och andra europeiska jordbrukssamhällen. Däremot fanns det inget tydligt matrilinjärt släktskap mellan individerna, enbart två par delade samma haplogrupper (ett par med J1c5 och ett med K2b1a) och totalt förekom sju olika haplogrupper bland de mellanneolitiska individerna. Federico Sánchez-Quinto (et al 2019) nyligen utgivna studie jämförde aDNA från sju olika dösar (bland annat från Ansarve dösen) i Europa. Resultatet visade att flera av individerna delade på samma yDNA med andra individer i de individuella dösarna, vilket tyder på en patrilinjär koppling.

Studier om den sociala strukturen under stenåldern diskuterar ofta tillsammans med dagens traditionella samhällen utifrån likheter mellan dessa kulturer. På Gotland har detta diskuterats mest angående det sk. gropkeramiska samhället. Anledningen till forskningsfokuset är framför allt ingående undersökningar av de stora GRK gravfälten, speciellt Ajvide där man under cirka 25 års tid bedrivit forskningsgrävningar vid olika tillfällen. Utifrån en analys av human- och djurbensmaterial från olika GRK-platser argumenterar Wallin och Martinsson-Wallin (1992: 21–24; 2016) och Martinsson-Wallin (2008) att man på Gotland haft en GRK-stam som bestod av tre klaner (en nordlig, västlig och östlig). Författarna (Wallin & Martinsson-Wallin 1992; 2016; Martinsson-Wallin 2008) menar att en klan bestod av flera så kallade släktskapsgrupper (totalt 12 sådana). Utifrån Sjövolds (1974) studie om släktskapsförhållande under mellanneolitikum argumenterar Wallin och Martinsson-Wallin att man haft en så kallad klanexogami. Författarna menar att Sjövolds studie påvisade ett relativt homogent förhållande och att ”äktenskap” mellan de olika klanerna skulle vara anledningen till detta (1992: 22–23). Djurmaterialet från de olika klanerna tolkas som om att olika djur har större betydelse för vissa klaner än andra och att de möjligen varit totemdjur (Martinsson-Wallin 2008: 179–181; Wallin & Martinsson-Wallin 1992: 18–21; 2016: 3–4). Jacqueline Taffinder (1998: 84–89) diskuterar förekomsten av prestigevaror i olika kulturer under stenåldern i sin avhandling. Angående GRK är det fynd funna i gravkontexter, här menar Taffinder att föremålen varit jämt fördelade bland könen. Wallin (2010a; 2017) ser även en skillnad av föremål mellan lokaler och kön. Vilket tolkas visa ett jämlikt samhälle med möjligheten för både män och kvinnor som ledare, en teori som även Österholm (1989) diskuterar i sin avhandling. Österholm tolkar även spridningen av GRK-lokalerna som 12 stammar som tillhörde tre olika klaner förekom på ön.

Senneolitikum är en invecklad period med introduktioner av hällkistor, långhus, flintdolkar och skafthålsyxor och en komplicerad social struktur. Som nämnt tidigare (kap. 4.3) diskuterar Wallin (2010b) förändringen bland neolitiska monument och gravar på Gotland. Utifrån analysen tolkar Wallin se tre olika grupper med skillnader i storleken av hällkistan och stensättningen, orienteringen, fynden och antalet individer begravda i dem. Wallin menar att skillnaderna möjligtvis kan vara uttryck för social status. Där större kistor kan vara för betydelsefulla släktskap mellan en familj och mindre kan vara för specialister eller mindre betydelsefulla släktskap (2010: 53–58). Sjöstrand (2012; 2015) menar att ett jordbrukssamhälle behöver en hierarkisk samhällsstruktur för att fungera. Kistor funna med flintdolkar intill skulle vara indikationer över familjer eller individer med mer makt. Likt Wallin (2010b) argumenterar Sjöstrand för tre olika grupper med olika skillnader. Men tillskillnad från Wallins gruppindelning menar Sjöstrand att det behövs mer forskning för att kunna använda och tolka sin indelning.

(26)

dateras för en bättre förståelse. Strontium analyser på de individer som daterades till senneolitikum visade på lokal uppväxt inom närområdet (2018c: 331–335). De två senneolitiska individerna från Ansarve dösen visade dock på en icke-lokal uppväxt (Fraser et al 2018b: 328– 330). mtDNA lyckades bara utvinnas från indivivder från äldre bronsåldern och resultatet tolkades visa en migration som förmodligen skett under senneolitikum vilket förde med sig en ny ekonomi och begravningstradition. Utifrån haplogrupper försökte författarna få en bättre förståelse av släktskap och migrationen. En slutgiltig tolkning blev att haplogrupperna visar en mix av SNK (snörkeramiska kulturen, 55 %), TRB (40 %) och GRK (5 %). Författarna argumenterar att mixen av SNK och TRB skede innan migrationen till ön och där skede en mindre mix med GRK.

Den sociala organisationen under bronsåldern i Sydskandinavien har länge blivit studerad utifrån gravar, fynd och andra fornlämningar. Monumentala högar och rösen har haft stor betydelse för forskningen, som ofta tolkas vara en indikation på ett hierarkiskt samhälle med hövdingar på toppen (Runesson 2010: 79). Denna tolkning har dock kritiserat av forskare (se Hallin 2002; Thedéen 2004; 2005; Runesson 2010; 2014) som menar att enbart utgå från de monumentala gravarna kan ge en falsk inblick på den sociala organisationen under bronsåldern och att mer forskning kring detta behövs. Forskarna menar även att den underförstådda teorin av bronsåldersamhället som ett hierarkiskt samhälle bör ifrågasättas mer. Kristian Kristiansens (1987) menar dock att den nordiska bronsålderns, och äldre järnålderns, hierarkiska samhälle var mer komplext och argumenterar för ett samhälle som bestod av ett centrum-periferi. Inom dessa centrum och periferi förekom olika mindre regionala samhällen med en social elit med hög rituell status och egenrätt för handeln kring statusföremål för att begränsa källan till makt och inflytande inom ett område.

(27)
(28)

5 Prediktiv modellering

References

Related documents

FyndSakordTypMaterialEgenskapAntalViktFastighetRAÄ 45övrig slagenflinta116Backa 1:12Nöding 46övrig slagenflinta38Backa 1:12Nöding 47övrig slagenflinta23Backa 1:12Nöding

Har man en naturlig preferens för Känsla, fattar man sina beslut utifrån en logisk, subjektiv analys, som bygger på att man överbrygger distans; man identifierar sig med, man lever

För att besvara frågeställningarna utfördes en analys av kremerade benen från fyra skeppssätt- ningar från de fyra olika lokalerna: Annelund (Visby), Stora Bjers (Stenkyrka)

Syftet med denna uppsats är att analysera benmaterialet från Sankt Hans kyrkogård med metoden mikroröntgenfluorescens för att under- söka om variablerna kön, ålder och bensida

Urvalet av individer är baserat på bevaringsgrad, endast relativt hela kranier där både över- och underkäke samt tänder finns representerade har varit aktuella för

Genom att jämföra författarna med varandra visar en stor skillnad mellan dem, Herodotos valde att presentera Nilen ur en generell synvinkel för besökare alternativt som introduktion

Keywords: Easter Island, Rapa Nui, Make Make, Tangata Manu, birdman, Makohe, Manutara, Manu Piri, Manavai, Ranu Kau, Motu Nui, Mata Ngarau, sacred recint, Orongo,

Tack vare de olika tillvägagångssätten som finns att tillhandahålla för att få ut som mycket information som möjligt när det kommer till benrester från begravda individer,