Lokal resiliens mot radikalisering och våldsbejakande extremism - från ett krisberedskapsperspektiv

FORSKNING

Lokal resiliens mot radikalisering och

våldsbejakande extremism – från ett

krisberedskapsperspektiv

Faktaruta

Lokal resiliens mot radikalisering och våldsbejakande extremism – från ett krisberedskapsperspektiv

2016-2020 Umeå universitet Projektgruppen:

Malin E. Wimelius, Statsvetenskapliga institutionen Veronica Strandh, Statsvetenskapliga institutionen Malin Eriksson, Institutionen för Socialt arbete Mehdi Ghazinour, Enheten för Polisutbildning

John Kinsman, Institutionen för epidemiologi och global hälsa Johanna Sundqvist, Enheten för Polisutbildning

I projektet undersöktes lokal resiliens mot radikalisering och våldsbejakande extremism med särskilt fokus på samverkan mellan lokala offentliga aktörer och aktörer i civilsamhället.

MSB:s kontaktpersoner:

Johan Berglund, 010-240 41 61

Publikationsnummer MSB 1593 – juni 2020 ISBN 978-91-7927-046-9

MSB har beställt och finansierat genomförandet av denna forskningsrapport

Författarna är ensamma ansvariga för rapportens innehåll.

Förord

I den här rapporten redovisas resultat från projektet Lokal resiliens mot radikalisering och våldsbejakande extremism – från ett krisberedskapsperspektiv. Fokus har legat på en av de i Sverige tre identifierade våldsbejakande miljöerna, den islamistiska. De centrala frågeställningarna har emellertid kretsat kring hur lokala offentliga aktörer och civilsamhälle tillsammans kan arbeta för att skapa resiliens, motståndskraft, mot våldsbejakande extremism. Den kunskap som tagits fram i projektet rör därför främst – men inte uteslutande – vad lokal motståndskraft är, hur sådan kan byggas och av vem. I tidigare forskning betonas ofta att det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism är som mest effektivt på lokal nivå, men det har varit långt ifrån självklart att lokala offentliga aktörer eller olika civilsamhälleaktörers perspektiv givits utrymme i forskningsstudier. Det har därför i det här projektet varit av central betydelse att analysera och förstå just lokala perspektiv och ge utrymme åt lokala röster och erfarenheter. Utöver den här slutrapporten, som relativt kortfattat beskriver resultaten, finns flera andra publikationer i vilka resonemangen är längre och detaljeringsgraden i redovisningen högre. Information om vilka dessa publikationer är finns både i notapparaten i rapporten och i referenslistan.

Projektet hade inte varit möjligt att genomföra utan medverkan från såväl ett stort antal intervjupersoner som personer i olika åldrar runt om i Sverige som deltagit i den enkätundersökning som genomförts under projektperioden.

Frågor som rör våldsbejakande extremism är inte alltid lätta att forska om och understundom har vi som arbetat i projektet mött både skepsis och oro. En del människor har ibland uttryckt att de inte vill att deras svar skall misstänkliggöra någon eller några särskilda grupper i samhället, andra har uttryckt att de känt sig just misstänkliggjorda av samhället i stort, av myndigheter och även av forskare. Detta till trots har de delat upplevelser och erfarenheter med oss och vi vill därför rikta ett stort och varmt tack till alla som medverkat i projektet! Vi vill också tacka de personer som varit oss behjälpliga i kontakter med olika aktörer, personer som förmedlat informationsbrev och hjälpt oss att kommunicera projektets syfte. Slutligen vill vi tacka den referensgrupp bestående av Lotta Nyman, Leila Biglert och Stefan Anering (samtliga vid MSB), professor Michael Ungar och Dr. Khalif Bile, som varit knuten till projektet och som löpande kommenterat vårt arbete, föreslagit ingångar, utmanat våra sätt att resonera och tagit sig tid att läsa utkast till bokkapitel och artiklar; era förslag och kommentarer har bidragit till att höja kvaliteten i vårt arbete!

Umeå, juni, 2020.

Innehållsförteckning

1. Sammanfattning ... 5

2. Inledning ... 7

2.1 Projektets utgångspunkter ... 7

2.2 Kort om hur forskningen har genomförts ... 8

3. Studiens resultat ... 10

3.1 Vad vet vi om radikalisering och vad betyder den lokala nivån för det förebyggande arbetet? ... 10

3.2 Vad är lokal resiliens och hur kan sådan skapas? ... 11

3.3 Offentliga lokala aktörer och civilsamhällets arbete för att bygga resiliens ... 13

3.4 Hur ser allmänhetens syn på och oro för våldsbejakande extremism ut? ... 16

4. Diskussion och slutsatser ... 17

5. Referenser ... 20

5.1 Projektets publikationer... 20

5.2 Förslag på vidare läsning ... 20

5.3 Referenser ... 22

1. Sammanfattning

I projektet undersöktes hur aktörer på lokal nivå kan samverka för att förbättra motståndskraften mot radikalisering och våldsbejakande extremism.

Utgångspunkten för undersökningen utgjordes av följande fyra frågor:

 Vad vet vi om radikalisering och vad betyder den lokala nivån för det förebyggande arbetet?

 Vad är lokal resiliens, motståndskraft, och hur kan sådan byggas?

 Hur upplever offentliga lokala aktörer och civilsamhällets aktörer radikaliseringsproblematiken; hur samverkar de och hur arbetar de för att bygga motståndskraft?

 Hur ser allmänhetens syn på och oro för våldsbejakande extremism ut?

De två första frågorna besvarades med hjälp av omfattande forskningsöversikter.

Dessa visade bland annat att:

 Forskning om radikalisering och våldsbejakande extremism är omfattande men inte särskilt samstämmig. Radikalisering definieras, beskrivs och förklaras på flera olika sätt och detta får potentiellt olika typer av konsekvenser för lokalt förebyggande och resiliensskapande arbete.

 Samverkan åberopas flitigt men problematiseras sällan.

 Fler empiriska studier behövs.

 Det inte finns några universella och givna regler för hur lokal resiliens uppstår. För att främja resiliens på lokal nivå behövs därför en inledande kartläggning av vilka skyddande förmågor och resurser som finns i ett givet lokalsamhälle.

 Tillgängliga resurser och förmågor behöver integreras i lokala sociala nätverk för att kunna mobiliseras på bästa sätt.

 Utvecklande av resiliens på lokal nivå kräver mobilisering, stöd och samverkan mellan lokala nätverk, men för att lyckas med detta krävs kulturell och lokal kompentens.

 Förekomsten av lokala sociala nätverk är en förutsättning för kollektiva aktioner och för att utveckla en positiv kollektiv identitet.

 Lokala sociala nätverk också kan underlätta allmänna utbildningsinsatser i krisberedskap på lokal nivå.

Den tredje frågeställningen besvarades genom ett större antal intervjuer med aktörer på framförallt lokal nivå i Umeå och i Stockholm. Intervjumaterialet visade att kontext spelar roll; uttryck, förekomst och omfattning av radikalisering varierade med andra ord mellan de två städerna. Det var emellertid också tydligt att upplevelser av samma kontext varierade mellan aktörer. Intervjuerna gav uttryck för en osäkerhet avseende vad radikalisering egentligen är för typ av problem och vem som i sammanhanget borde göra vad.

Slående var också att många av de komponenter – i definitionen av

motståndskraft och i identifieringen av faktorer som anses främja sådan – som

framkom i forskningsöversikten, också återspeglades i intervjumaterialet.

Främjandet av motståndskraft betyder ofta att bygga på och utveckla existerande styrkor och resurser på lokal nivå, att skapa tillit mellan människor och mellan människor och myndigheter, att arbeta med trivsel och trygghet samt med möjligheterna för alla människor att leva goda liv. Att samverka kring detta har dock uppenbart sina utmaningar. Aktörer har olika förutsättningar och intressen och några – kanske särskilt en del trossamfund – upplevde att det kunde vara svårt att överhuvudtaget komma till tals med offentliga aktörer. En fråga som några av våra intervjupersoner reste var om civilsamhället var att betrakta som en del av lösningen för att skapa motståndskraft, eller en del av problemet.

Den fjärde och sista frågeställningen besvarades med hjälp av en enkätundersökning som genomfördes i samarbete med SCB. Enkäten innehöll bland annat frågor som rörde i vilken grad allmänheten känner till och oroar sig för våldsbejakande extremism; vet till vem man lokalt skall vända sig med frågor om detta och i vilken utsträckning förtroende finns för kommunens sätt att arbeta. Resultaten visade bland annat att av de som svarat uppgav:

 20,4 % att de i mycket hög eller ganska hög grad kände till rörelser, ideologier och miljöer av det slaget i sin kommun

 36,5 % att de oroade sig mycket eller väldigt mycket för våldsbejakande extremism men få, 15,7 %, visste var man lokalt kunde vända sig med frågor om detta

 20,5 % att de i hög eller ganska hög grad hade förtroende för

kommunens sätt att arbeta med frågorna

2. Inledning

2.1 Projektets utgångspunkter

Radikalisering och våldsbejakande extremism är inte nya fenomen och inte heller helt nya frågor i Sverige. Händelseutvecklingen under det senaste decenniet, inte minst de senaste åren, har dock varit snabb. Flera uttryck för våldsbejakande extremism har identifierats, från spridning av idéer och försök till informationspåverkan till att personer rest från Sverige till konfliktområden för att antingen delta i strider (på Islamiska statens eller al-Shabaabs sida t.ex.), stödja olika väpnade grupper eller tränas för strid. Därtill kommer, inte minst, terrorattacken på Drottninggatan den 5 april 2017.

I flera utredningar och skrivelser har det i Sverige betonats att den lokala nivån är central för det förebyggande arbetet och för förmågan att stå emot olika typer av extremism genom exempelvis, men inte uteslutande, breda demokratibefrämjande åtgärder som vidtas i samverkan med ett stort antal aktörer, särskilt civilsamhälleorganisationer (Skr 2011/12:44; SOU 2013:81; Dir.

2014:103; Skr 2014/15:144; SOU 2016:92). Vi uppfattar att resiliens har kommit att bli ett centralt begrepp för att beskriva vad som behövs på lokal nivå för att motverka och förebygga radikalisering och våldsbejakande extremism. I det här projektet fokuserade vi därför på den lokala nivån med syftet att utifrån ett krisberedskapsperspektiv förstå lokal resiliens, motståndskraft, för att motverka radikalisering och våldsbejakande extremism. Vårt fokus utgjordes av den islamistiska våldsbejakande extremismen.

Vår ingång till frågor om motståndskraft, radikalisering och våldsbejakande extremism har alltså gått via området samhällsskydd och beredskap. Det senare har fram till relativt nyligen förknippats främst med offentliga aktörers beredskap inför exempelvis skogsbränder och översvämningar. Numera omfattar emellertid skydd och beredskap även t.ex. social oro och radikalisering.

Dessutom förväntas flera andra aktörer – däribland civilsamhället – bidra till att stärka samhällets krishanteringsförmåga. En annan central utgångspunkt har varit att samarbeta över ämnesgränser. Även om mycket forskning bedrivs om radikalisering och våldsbejakande extremism är det relativt ovanligt att forskare i olika ämnen försöker sammanföra kunskaper och ta fram ny kunskap gemensamt. I det här projektet har forskare från statsvetenskap, socialt arbete, folkhälsa och polisutbildningen arbetat tillsammans i syfte att förena insikter och kunskaper – företrädesvis om resiliens – från sina respektive ämnen.

I rapporten besvaras följande frågor som vi arbetat med under projektets gång:

- Vad vet vi om radikalisering och vad betyder den lokala nivån för det förebyggande arbetet?

- Vad är lokal resiliens, motståndskraft, och hur kan sådan främjas och byggas?

- Hur upplever offentliga lokala aktörer och civilsamhällets aktörer radikaliseringsproblematiken; hur samverkar de och hur arbetar de för att bygga motståndskraft?

- Hur ser allmänhetens syn på och oro för våldsbejakande extremism ut?

2.2 Kort om hur forskningen har genomförts

Innan vi kort redogör för de metoder som använts i projektet behöver några saker klargöras vad gäller de fenomen som den här rapporten handlar om. De är komplexa och beskrivs, definieras, förstås, förklaras och tolkas ofta på olika sätt.

Svenska myndigheter beskriver våldsbejakande så som varande handlingar ägnade att uppmana till, på olika sätt stödja eller konkret delta i våldshandlingar som är ideologiskt motiverade. Rörelser, ideologier eller individer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning beskrivs som extremister (Ds 2014:

4: 20-21). Sammantaget brukar våldsbejakande extremism definieras som ett

”samlingsbegrepp för rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål.” (SOU 2017: 110, 3). I Sverige har tre miljöer identifierats, de våldsbejakande högerextremistiska, vänsterextremistiska och islamistiskt extremistiska miljöerna. Många forskare anser dock att våldsbejakande extremism som begrepp är för otydligt. Några har bland annat poängterat att vad som anses vara extremt varierar, inte minst beroende på tid och kontext (se t.ex.

Nasser-Edine m.fl., 2011); andra betonar att begreppet ’våldsbejakande’ skiljer sig från närliggande begrepp som våldsutövande och våldsbrukande på så sätt att kopplingen till konkret handling är vagare.

Vad gäller radikalisering finns flera olika och ibland konkurrerande definitioner.

Radikalisering ses visserligen som ofta som en process, men forskare är inte eniga om vilka komponenter som ingår, hur hastiga processerna är eller hur de bäst kan karaktäriseras. Dessutom saknas enighet om vad det är som orsakar radikalisering. De flesta är snarare överens om att det inte går att identifiera generellt giltiga orsaker. Viss samstämmighet råder också om att idéer i sig inte nödvändigtvis behöver kopplas till ett våldsamt beteende varför radikalisering inte kan betraktas som synonymt med terrorism. Forskare betonar snarare ofta att dessa begrepp bör hållas analytiskt åtskilda, de är med andra ord inte utbytbara (Hafez och Mullins, 2015).

Definitionen av terrorism är även den omstridd. I svensk lagstiftning definierar dock Lag 2003: 148 om straff för terroristbrott, ett sådant som en gärning som allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten är att:

”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.”

(Lag 2003:148 2§).

Betonas bör slutligen att många forskare är överens om att begreppen ’islamism’

och ’islamistisk’ måste skiljas från de övriga begrepp vi kort kommenterat i detta

avsnitt (se t.ex. Hafez och Mullins, 2015 och Nilsson, 2015). Definitionerna är

visserligen många men en minsta gemensamma nämnare brukar vara att

islamism är en benämning på partier, organisationer, grupper och individer som

vill ge islam – som de tolkar religionen – en mer framträdande plats i politiken

och samhällslivet. Sinsemellan är islamister dock olika; både vad gäller

förhållningssätt till religionen och hur man arbetar för att åstadkomma det man ser som önskvärd förändring (Chamkhi, 2014; Cook, 2009).

För att kunna besvara frågorna om vad vi vet om radikalisering; vad den lokala nivån betyder för det förebyggande arbetet; vad lokal resiliens är och hur sådan kan främjas och byggas, genomfördes två stora forskningsöversikter. Båda bygger på sökningar, genomgångar och analys av artiklar i databaserna Web of Science och Academic Search Elite under perioden 2001- 2016. ¹

För att kunna besvara frågan om hur lokala offentliga aktörer och civilsamhällets aktörer upplever radikaliseringsproblematiken; hur de samverkar och hur de arbetar för att bygga resiliens, genomfördes 33 intervjuer med sammanlagt 50 personer ² . Vad gäller offentliga aktörer genomfördes intervjuer med lokala krisberedskapssamordnare, lokala samordnare mot våldsbejakande extremism, representanter för lokala konsultationsfora, socialtjänst och polis. Intervjuer genomfördes även med myndighetsföreträdare på regional och nationell nivå. I civilsamhället intervjuades representanter för organisationer, föreningar och trossamfund. Intervjuerna genomfördes framför allt i två geografiska kontexter:

Umeå och Stockholm. Intervjuprocessen kan beskrivas som en kombination av snöbollsförfarande, strategiska val och en explorativ ambition ³ .

Slutligen, för att kunna besvara frågan om hur allmänhetens syn på och oro för våldsbejakande extremism ser ut genomfördes en nationell enkätundersökning i samarbete med SCB.

1 För en närmare beskrivning av hur forskningsöversikterna gjordes och artiklar valdes ut, se vårt bokkapitlel

”Den lokala nivåns betydelse i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande islamistisk extremism”, Våldsbejakande extremism: En forskarantologi, SOU 2017:67: 225-255 och vår artikel ”What is Local Resilience Against Radicalization and How can it be Promoted? A Multidisciplinary Literature Review “ i Studies in Conflict &

Terrorism, https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/1057610X.2018.1531532

2 En del av intervjuerna inbegrep följaktligen flera personer, företrädesvis sådana som arbetar tillsammans. För en längre redovisning av hur intervjuerna genomfördes, se rapporten Lokal resiliens mot våldsbejakande extremism – vad säger forskningen och vilka erfarenheter finns hos lokala offentliga aktörer och i civilsamhället?

Polisutbildningens skriftserie, Umeå universitet, ISBN 978-91-7855-314-3.

3 Hela projektplanen har granskats av den regionala etikprövningsnämnden i Umeå. Av beslut 2017/258-31 framgår

att nämnden inte har några etiska invändningar mot projektet.

3. Studiens resultat

3.1 Vad vet vi om radikalisering och vad betyder den lokala nivån för det förebyggande arbetet?

Den forskningsöversikt vi genomförde visade att det trots att väldigt mycket forskning om radikalisering och den lokala nivåns betydelse för det förebyggande arbetet bedrivs i flera olika vetenskapliga discipliner, inte finns någon egentlig enighet avseende vad som faktiskt avses med radikalisering. Flera definitioner och förklaringar utvecklas snarare parallellt och tenderar att ständigt bli fler. Många forskare är överens om att radikalisering i sig ses som en process under vilken ett engagemang byggs upp och gradvis ökar. Exakt vilka komponenter processerna består av eller hur snabba de är råder dock oenighet om (Wimelius, Eriksson, Ghazinour, Kinsman, Strandh och Sundqvist, 2017). En del forskning förstår radikalisering som en individuell process utlöst av exempelvis psykosociala problem eller psykisk ohälsa (se t.ex. Roy, 2012;

Dechesne och Meines, 2012; Bhui, Everitt och Jones, 2014). Den här typen av förklaringar kritiseras dock från forskare som menar att för liten hänsyn tas till sammanhang och strukturer (se t.ex. Bjorgo, 2011). På strukturell nivå lyfts ideologi, marginalisering, diskriminering, fattigdom, social exkludering, misslyckad integrationspolitik och avsaknad av politisk makt fram (Abbas och Siddique, 2012; Boukhars, 2009).

Vad gäller religionens roll konstateras i befintlig forskning att det är svårt att betrakta relationen mellan religion och våld som kausal. Religiösa texter, symboler och historia tolkas, levs och upplevs på olika sätt. Där en person eller grupp hittar stöd för våld hittar andra personer och grupper avståndstagande från våld (Githens-Mazer, 2009:14; Stevens, 2011:183, se också Franz, 2015).

Alldeles oavsett om radikaliseringens orsaker söks i psykosociala faktorer eller utanförskap, betonar allt fler forskare att en klar majoritet av människor som kan anses tillhöra sådana grupper inte väljer våld (Lindekilde, Betelsen och Stohl, 2016, se även Cragin, 2014 och Ungar, 2017).

Hur radikalisering definieras och förstås har konsekvenser för det förebyggande

arbetet. Skälet är att olika förklaringar leder till olika slutsatser om hur

radikalisering kan förebyggas och lokal motståndskraft skapas. Å ena sidan råder

relativt stor enighet om att den lokala nivån spelar en avgörande roll (Weine,

2012). Många förespråkar lokalt anpassade preventiva program i samarbete

mellan lokalsamhällen, politiker och myndigheter (Abbas och Awan, 2015, se

också Aly, Taylor och Karnovsky, 2014; Thompson och Bucerius, 2017 samt

Herz, 2016). Å den andra råder stor oenighet om vem som bör göra vad och på

vilka grunder. Flera satsningar i länder som Australien, USA och Storbritannien

har t.ex. gjorts utifrån ett närpolisperspektiv. En del av dessa har fallit bättre ut

än andra som kritiserats för att de i sin framställning av muslimska grupper

bidragit till stigmatisering (Thomas, 2016, 179). Forskning visar också att

interventioner gjorda med utgångspunkten att radikalisering är en individuell

process vilar på en tämligen skakig grund. Om riskindivider skall identifieras

krävs pålitliga checklistor över riskfaktorer och sådana saknas i stor utsträckning

(Lub, 2013). Det är också viktigt att lyfta fram och problematisera de förväntningar som finns på de aktörer som brukar kallas för första linjen – dvs.

lärare, socialarbetare och personer inom hälso- och sjukvården. Många forskare varnar för att ge sådana aktörer uppdrag som strider mot deras professionsetik, särskilt mot bakgrund av att risktecken och riskfaktorer är så svåra att fastställa (Bjorgo, 2011; Herz, 2016; Buijs, 2009). ⁴

3.2 Vad är lokal resiliens och hur kan sådan skapas?

Ytterligare en forskningsöversikt av hur resiliens definieras inom de ämnen vi verkar samt vad som framkommer i litteraturerna kring vad som krävs för att främja resiliens på lokal nivå genomfördes. Vi fann att de olika disciplinerna delvis fokuserade på olika aspekter av resiliens, men att det också fanns viktiga saker som forskare är överens om och som kan få betydelse för det lokala arbetet.

Figuren nedan sammanfattar centrala komponenter i hur resiliens förstås och definieras i de olika ämnena.

Figur 1: Vad är resiliens och hur kan sådan främjas?

Inom den folkhälsovetenskapliga litteraturen beskrivs resiliens framförallt som en process, med fokus på lokalsamhällets förmåga att återhämta sig efter en katastrof eller trauma (se t.ex. Norris m.fl., 2008). I litteraturen inom socialt arbete används begreppet för att fokusera på styrkor snarare än problem hos individer och lokalsamhällen, och för att förstå under vilka omständigheter positiva och skyddande processer kan uppstå och fungera, även i miljöer där potentiella risker och hot alltid är närvarande (se t.ex. Pinkerton och Dolan, 2007 och Wu, Tsang och Ming, 2014). Ur ett krisberedskapsperspektiv betonas resiliens som lokalsamhällets förmåga att återhämta sig efter en kris, för vilket både kapacitet och resurser krävs (Bruneau och Reinhorn, 2007). Inom litteraturen om lokalt förankrat polisarbete beskrivs resiliens som förmågan hos ett lokalsamhälle att gå samman för det gemensammas bästa, och betydelsen

4 Avsnitt 3.1 är en summering av vårt bidrag till antologin Våldsbejakande extremism: En forskarantologi (SOU 2017:67). För mer utförliga resonemang se vårt kapitel ”Den lokala nivåns betydelse i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande islamistisk extremism” (s. 225-255) i denna antologi.

Reliens är både en process och en

kapacitet

Det finns inga universella giltiga

skyddsfaktorer

Utgå ifrån befintliga tillgångar och styrkor

Resilens handlar om att "nurture strengths" snararer än

lista risker att

Lokala partnerskap

centrala Sociala nätverk

viktiga

av kommunikation, samarbete och sammanhållning betonas (International Association of Chiefs of Police, 2014).

Gemensamt för litteraturerna är att resiliens beskrivs som en process snarare än som ett statiskt tillstånd i ett lokalsamhälle. Resiliens på lokal nivå beskrivs således som processer som underlättar förmågan i lokalsamhällen att hantera kriser, utmaningar och katastrofer. I dessa processer ligger fokus på de lokala styrkorna och möjligheterna snarare än på de verkliga och/eller potentiella problemen och hoten. Vidare betonas i samtlig litteratur betydelsen av resurser, sociala nätverk och samverkan i relation till resiliens på lokal nivå (Wimelius m.fl., 2018). Vår översikt visade såldes att det på en övergripande nivå finns en överensstämmelse i hur resiliens definieras i olika ämnen. Likaså var det möjligt att identifiera viss samstämmighet kring vad som krävs för att främja resiliens.

I samtlig litteratur betonades att resiliens på lokal nivå kan främjas genom att stärka lokala stödjande sociala nätverk och andra lokala resurser; utveckla samarbeten mellan olika lokala aktörer; öka den generella kunskapen om hur man kan hantera osäkerhet och risker genom riktade utbildningsinsatser;

investera i trygghet och säkerhet i lokalsamhället, samt satsa på att stödja utvecklandet av en kollektiv identitet baserat på hopp och samhörighet, inte minst grundat i tidigare kollektiva erfarenheter i lokalsamhället. Vad gäller att t.ex. stärka lokala stödjande nätverk kan det i praktiken handla om att stärka alltifrån föreningsliv till nattvandrande föräldrar. I arbetet med att ta fram lokala handlingsplaner för hur resiliens mot radikalisering och våldsbejakande extremism kan främjas på lokal nivå, visar vår översikt följaktligen att följande behöver beaktas:

 Det finns inga universella och givna regler för hur lokal resiliens uppstår.

För att främja resiliens på lokal nivå behövs därför en inledande kartläggning av vilka skyddande förmågor och resurser som finns i ett givet lokalsamhälle, för att sedan kunna förstärka dessa.

 Tillgängliga resurser och förmågor behöver integreras i lokala sociala nätverk för att kunna mobiliseras på bästa sätt.

 Utvecklande av resiliens på lokal nivå kräver mobilisering, stöd och samverkan mellan lokala nätverk, men för att lyckas med detta krävs kulturell och lokal kompentens.

 Förekomsten av lokala sociala nätverk är en förutsättning för kollektiva aktioner och för att utveckla en positiv kollektiv identitet.

 Lokala sociala nätverk kan också underlätta allmänna utbildningsinsatser i krisberedskap på lokal nivå. ⁵

5 För en längre och mer utförlig diskussion, se vår artikel ”What is Local Resilience Against Radicalization and How can it be Promoted? A Multidisciplinary Literature Review”, Studies in Conflict & Terrorism,

https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/1057610X.2018.1531532

3.3 Offentliga lokala aktörer och

civilsamhällets arbete för att bygga resiliens

Eftersom projektet har ett uttalat krisberedskapsperspektiv började vi med att intervjua lokala krisberedskapssamordnare i sex norrländska kommuner. Vi valde att göra så eftersom det hitintills funnits en stark tendens att fokusera på identifierade riskområden i storstäder.

När det gäller krisberedskapssamordnarnas upplevelser kan vi konstatera att:

- samordnarna instämmer i att radikalisering och våldsbejakande extremism är nationellt viktiga frågor men menar att en nationell lägesbild inte kan eller bör överföras till lokala kontexter

- samordnarna ifrågasätter därför behovet av handlingsplaner i alla kommuner. En del uttrycker farhågor om att man lokalt kan skapa problem som inte finns genom att upprätta sådana planer

- några av samordnarna ändå observerat uttryck för radikalisering och våldsbejakande extremism i sina kontexter

- samordnarna redan har mycket fragmenterade portföljer och många gånger begränsade resurser och begränsad kompetens i relation till våldsbejakande extremism

- att motståndskraft anses kunna byggas i redan befintliga samverkansstrukturer och inte uteslutande under parollen ”att motverka våldsbejakande extremism”

- att många refererar till projekt eller initiativ som rör social hållbarhet, trygghet och säkerhet; resiliens handlar om att skapa möjligheter för så många som möjligt att leva goda liv

Vi har valt att illustrera ovanstående punkter med följande citat ur intervjumaterialet. ⁶

6 För en mer ingående redogörelse och analys av intervjuerna med krisberedskapssamordnare se vårt kapitel

”Lokal resiliens mot våldsbejakande islamistisk extremism i norra Sverige”, i Andersson A., Høgestøl, S. A. E. och Lie, A. C. (red.). Fremmedkrigere: forebygging, straffeforfølgning og rehabilitering i Skandinavia, Gyldendal Juridisk: 235-264.

”För oss handlar det här om social

hållbarhet, om alla människors

trivsel och

trygghet”

I intervjuer med andra offentliga aktörer ser vi:

- stora olikheter i upplevelser (kopplade till den plats man verkar). För somliga är uttryck för radikalisering mer eller mindre vardagsmat, andra ser inga sådana uttryck alls

- att de som ser tydliga uttryck för radikalisering menar att de extremistiska miljöerna erbjuder företrädesvis unga vilsna människor nätverk, materiella, kulturella och sociala resurser, stöd, delaktighet samt mening och mål. De ser också att ungas vilsenhet och sökande efter tillhörighet skickligt exploateras av rekryterare

- att motståndskraft anses bestå av många olika komponenter som återfinns både på individuell och samhällelig nivå. En del framhåller förmågan att tänka kritisk på individnivå, andra pratar om social hållbarhet, trygghet och förmågan att bryta en tystnadskultur kring vissa frågor

- att motståndskraft måste bygga på samarbete med civilsamhället och mellan olika typer av offentliga aktörer men att det måste redas ut på vilka grunder och hur samarbetet skall ske, vem som borde vara med och varför och vad olika aktörer faktiskt rent rättsligt får göra - att det finns en osäkerhet hos många offentliga aktörer i relation till

trossamfunden, osäkerheten rör främst hur skall man närma sig muslimska sådana på ett bra sätt

- att många menar att kunskapen om all religion är bristfällig både bland politiker och tjänstemän

Nedanstående citat illustrerar dessa mönster i intervjumaterialet:

I intervjuer med representanter för civilsamhälleorganisationer och trossamfund framkommer: ⁷

7 För en mer utförlig beskrivning och analys av det här intervjumaterialet se vår artikel “They think of us as part of the problem instead of part of the solution” Swedish civil society and faith based organizations in resilience building and prevention of radicalization and violent Islamist extremism, Journal for Deradicalization, Spring 2020, 22: 50-82. https://journals.sfu.ca/jd/index.php/jd/article/view/319/207 För en längre presentation, diskussion och analys av allt intervjumaterial, se rapporten Lokal resiliens mot våldsbejakande extremism – vad säger forskningen och vilka erfarenheter finns hos lokala offentliga aktörer och i civilsamhället?

Polisutbildningens skriftserie, Umeå universitet, ISBN 978-91-7855-314-3.

”Vi offentliga aktörer ska äga processen, men vi ska ta del av

civilsamhällets kunskaper”

”Om vi jobbar med föreningsstöd måste det göras systematiskt. Det är viktigt med demokratistöd, men då måste vi veta vem som får pengarna”

(Aktör med samordningsansvar,

Stockholm)

- att en del inte alls upplever radikalisering där de bor eller verkar medan andra i samma kontext gör det

- att många upplever att samhället i stort saknar nödvändiga kunskaper om religion och att detta gör att det offentliga samtalet ofta bygger på stereotyper eller missförstånd

- att det är vilsna personer som radikaliseras, sådana som hamnar utanför eller inte förstår religionen på rätt sätt

- att många ser civilsamhällets förmåga att bygga tillit mellan människor och mellan människor och myndigheter som en central resurs när det kommer till att främja resiliens. Samtidigt poängteras att detta görs bäst genom att organisationer och samfund fortsätter bedriva sin ordinarie verksamhet snarare än att initiera särskilda projekt eller program specifikt kring radikalisering

- att föreningar kan skapa delaktighet och arbeta demokratibefrämjande men att en begräsning är projektformen, mycket arbete bedrivs på kortsiktig projektbasis – då är det svårt att bygga motståndskraft - att samverkan med offentliga aktörer försvåras av att aktörer har olika

intressen men också av att en del offentliga aktörer upplevs som obekväma i relationen till framförallt trossamfund

- att trossamfundsrepresentanter ser religionen som en resurs mot radikalisering

Följande citat får illustrera ovanstående:

”Vårt mål är att stärka det här

området, då motverkar vi också

radikalisering”

(Civilsamhälle-

aktör, Umeå)

3.4 Hur ser allmänhetens syn på och oro för våldsbejakande extremism ut?

Enkätundersökningen genomfördes i samarbete med SCB och avslutades i januari 2018. SCB utarbetade en urvalsram utifrån vilken ett obundet slumpmässigt urval om 4987 personer i åldern 18-79 år gjordes. En svarsfrekvens om 40 % uppnåddes. ⁸ Datamaterialet viktades för att reducera bortfallsskevheten, därmed kan resultat för hela populationen och inte bara för de svarande redovisas. Enkäten innehöll 33 frågor (några med underfrågor) och rörde bland annat i vilken grad allmänheten känner till och oroar sig för våldsbejakande extremism; vet till vem man lokalt skall vända sig med frågor om detta och i vilken utsträckning förtroende finns för kommunens sätt att arbeta.

Av de som svarat uppger ⁹ :

- 52,8 % att de i mycket eller ganska hög grad känner till extremistiska rörelser, ideologier eller miljöer i Sverige

- 20,4 % att de i mycket hög eller ganska hög grad känner till rörelser, ideologier och miljöer av det slaget i sin kommun

- 68,6 % att de bedömer att våldsbejakande extremism kommer att öka i omfattning under de närmaste åren

- 36,5 % att de oroar sig mycket eller väldigt mycket för våldsbejakande extremism men få, 15,7 %, vet var man lokalt kan vända sig med frågor om detta

- 20,5 % att de i hög eller ganska hög grad har förtroende för kommunens sätt att arbeta med frågorna

8 Antalet personer i den urvalsram SCB skapade var 7 476 260, utifrån den gjordes ett obundet slumpmässigt urval om 4987 personer i åldern 18-79 år. Enkäterna skickades ut med post efter vilket följde tre påminnelser.

Svarsfrekvensen var något lägre bland män (38 %) och ogifta personer (33 %) och betydligt lägre bland yngre personer (25 % i åldrarna 18-36) samt utrikes födda (25 %). Däremot finns inga skillnader i svarsfrekvens mellan personer boende i olika typer av kommuner (storstäder, större städer, mindre städer/landsbygd). Se också vår artikel Allmänhetens kännedom om våldsbejakande extremism och om kommunernas arbete i Mänsklig säkerhet, http://manskligsakerhet.se/2018/07/04/allmanhetens-kannedom-om-valdsbejakande-extremism-och- om-kommunernas-arbete/

9 Forskargruppen tackar Mojgan Padyab, docent vid Institutionen för Socialt arbete vid Umeå universitet, för

värdefull hjälp med bearbetning och analys av enkätsvaren.

4. Diskussion och slutsatser

I det här avslutande avsnittet diskuterar vi våra resultat och vad de innebär i det större samhällsperspektivet. Vi börjar med frågan om vad vi vet om radikalisering och vad den lokala nivån betyder för det förebyggande arbetet. På basis av forskningsöversikten har vi visat att olika definitioner och analyser av radikalisering får potentiellt olika typer av konsekvenser för lokalt arbete. Om radikalisering t.ex. ses som en individuell process med rötter i olika psykosociala faktorer, hamnar fokus på interventioner och förebyggande arbete på just individnivå. Om orsaker istället förläggs på strukturell nivå, blir konsekvenserna andra och det förebyggande arbetet antar karaktären av generella politiska och sociala insatser. Mycket forskning på området strävar efter att vara policyrelevant och beslutsfattare och kommunala kärnverksamheter söker ofta stöd i forskning för de åtgärder de väljer att vidta. Forskningsöversikten visar dock att det vetenskapliga stödet för olika interventioner på individnivå är relativt svagt och att det finns en rad professionsetiska problem med förväntningar på t.ex. socialarbetares, lärares och läkares ansträngningar att identifiera personer som riskerar att radikaliseras. Det senare inte minst för att litteraturen är otydlig avseende vad som utgör risk- och sårbarhetsfaktorer (se också Wimelius, m.fl., 2017).

Vad avser lokal resiliens, motståndskraft, som alltså, uppfattar vi, kommit att bli

ett centralt begrepp för att beskriva vad som behövs på lokal nivå för att

motverka och förebygga radikalisering och våldsbejakande extremism, visar vår

översikt att forskning i de ämnen vi undersökt visserligen definierar

motståndskraft på delvis olika sätt, men att en hel del också är gemensamt. Det

senare gäller inte minst slutsatser om hur sådan kraft kan byggas och främjas

lokalt. Några viktiga utgångspunkter är att resiliens både ses som en process och

en kapacitet; att det är klokt att utgå ifrån och bygga vidare på befintliga

tillgångar, resurser och styrkor; att resiliens handlar om att skapa gemensamma

skyddsfaktorer, inte om att identifiera risker och att lokala partnerskap och

sociala nätverk är viktiga i processen. Översatt till en svensk kommunal kontext

betyder detta att arbete med radikalisering och våldsbejakande extremism

behöver bygga på och förankras i det som är lokala karaktäristika. Därmed inte

sagt att lokal nivå är eller bör vara en isolerad ö i det här arbetet. Med

utgångspunkt i lokala lägesbeskrivningar kan samarbete med andra kommuner,

med länsstyrelsen (som dock saknar uppdrag i relation till frågorna) och så klart

med den kompetens och de resurser som finns på nationell nivå bedrivas. Viktiga

slutsatser är å ena sidan att det inte finns några universella lösningar, å den

andra att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra. Främjandet av

motståndskraft utesluter på intet sätt att de aktörer som har den kompetensen

(dvs. företrädesvis polis och säkerhetspolis) arbetar med att identifiera risker

och riskmiljöer. Krångligt, förvirrande och rättsosäkert blir det däremot när

aktörer förväntas bidra på sätt som inte rimmar med deras professionella

uppdrag och kompetens (se också Wimelius, m.fl., 2018).

Vad gäller det vi funnit i intervjumaterialet om upplevelser av radikalisering är det uppenbart att kontext spelar roll; uttryck, förekomst och omfattning varierar med andra ord mellan Umeå och Stockholm. Det är emellertid också tydligt att upplevelser av samma kontext varierar mellan aktörer. En person aktiv i många olika föreningssammanhang i Umeå beskrev det som att tjänstemän och politiker bara pratar med varandra och därför tenderar att inte se sådant som äger rum i vissa områden eller inom vissa verksamheter.

Sammantaget ger intervjuerna också uttryck för en osäkerhet avseende vad radikalisering egentligen är för typ av problem och vem som i sammanhanget borde göra vad och varför. Krisberedskapssamordnarna undrar om radikalisering verkligen är en fråga för deras område och en del aktörer i civilsamhället menar att de förmodligen utför ett bättre och mer effektivt arbete med att bygga motståndskraft i sina ordinarie verksamheter än i projekt och under paroller som har med radikalisering att göra. Samtidigt möter några av dem förväntningar från resten av samhället på att man skall ta stort ansvar och åstadkomma förändringar på små och ofta projektbaserade resurser. Slående är också att många av de komponenter – i definitionen av motståndskraft och i identifieringen av faktorer som anses främja sådan – som framkom i forskningsöversikten, också återspeglas i intervjumaterialet. Främjandet av motståndskraft betyder ofta att bygga på och utveckla existerande styrkor och resurser på lokal nivå, att skapa tillit mellan människor och mellan människor och myndigheter, att arbeta med trivsel och trygghet samt med möjligheterna för alla människor att leva goda liv. Att samverka kring detta har dock uppenbart sina utmaningar. Aktörer har olika förutsättningar och intressen och några – kanske särskilt trossamfunden – upplever att det kan vara svårt att överhuvudtaget komma till tals med offentliga aktörer. En fråga som några av våra intervjupersoner reste var om civilsamhället var att betrakta som en del av lösningen för att skapa motståndskraft, eller en del av problemet. Tydligt var att civilsamhället (inklusive trossamfunden) i stort gärna ville ses som just en del av lösningen. Den här frågan har under de senaste åren inramats av en debatt som pågått om offentligt stöd till civilsamhälleorganisationer och trossamfund.

Många debattörer, däribland politiker, har argumenterat för skärpta krav på att organisationer och samfund som får stöd måste leva upp till demokratins principer. En statlig utredning om stöd till trossamfunden (SOU 2018:18) föreslog bland annat ett förtydligat demokratikriterium. Klart är att en del organisationer och samfund upplever att det omgivande samhället i mångt och mycket betraktar dem med viss skepsis och misstänksamhet, något som självfallet försvårar gemensamt arbete.

Överlag tycks en pendelrörelse ha ägt rum i Sverige under de senaste åren.

Inledningsvis betraktades radikalisering och våldsbejakande extremism

företrädesvis som frågor för polis och Säpo. Under den nationella samordnarens

arbete kom emellertid intensifierad samverkan med civilsamhället att betonas

(SOU 2016: 92, 20; 185-186). I delbetänkandet Värna demokratin mot

våldsbejakande extremism (SOU 2016:92, 16) föreslogs Myndigheten för

samhällsskydd och beredskap (MSB) överta rollen som nationell samordnare

men istället inrättades en ny permanent centrumbildning, Center mot

våldsbejakande extremism, CVE, vid Brottsförebyggande rådet, från och med

den 1 januari 2018. I och med detta blev det brottspreventiva perspektivet

återigen starkare. Samtidigt betonas att polis och rättsvårdande myndigheter

inte själva kan arbeta förebyggande, som i allt annat preventivt arbete krävs

samverkan. Det är dock de aspekter av radikalisering som inte är kopplade till pågående eller planerad brottslig verksamhet som är utmanande för många aktörer på lokal nivå att hantera. Inom vilka rättsliga ramar kan lokala offentliga och civilsamhälleliga aktörer arbeta preventivt och med att främja motståndskraft? I vårt intervjumaterial kan vi identifiera en delvis ambivalent inställning hos de lokala aktörerna. Å ena sidan vill man ta utgångspunkt i sitt lokalområde, arbeta utifrån befintliga strukturer och samverka med redan etablerade kontakter. Å den andra säger man i samma mening att man önskar mer vägledning från exempelvis nationellt håll; vad är t.ex. en tillräckligt god nivå på lokalt arbete? Det är alltså på sätt och vis ”lagom mycket styrning” i kombination med respekt för varierande lokala förutsättningar som efterfrågas, något som inte är helt enkelt att leverera från nationell nivå. När definitioner av radikalisering och förklaringar till detsamma varierar kan det dessutom vara svårt att veta i vilken riktning man skall gå. Det är därför inte överraskande att många ser breda insatser som görs inom ramen för befintliga samverkansnätverk som en klok strategi.

Vad gäller allmänhetens syn på och oro för radikalisering behövs fler studier men ett par observationer kan göras kring hur resultaten kan tolkas. En del av svaren speglar debatten om våldsbejakande extremism och kommunernas ansvar.

Frågan anses viktig på riksplanet men kan vara av relativt liten betydelse lokalt.

Att många inte vet till vem eller vart de skall rikta eventuella frågor om våldsbejakande extremism och att förtroendet för kommunernas arbete är relativt lågt kan betyda att kommuner inte prioriterar frågorna, inte förmår informera om hur man arbetar eller att en hel del förebyggande arbete sker indirekt, i annat arbete. Därtill bör kommunernas olika förutsättningar tas i beaktande. Såväl resurser som erfarenheter varierar och detta är särskilt påtagligt i små kommuner.

Avslutningsvis vill vi kort diskutera vad det har inneburit att utifrån ett

krisberedskapsperspektiv förstå lokal resiliens, motståndskraft, för att

motverka radikalisering och våldsbejakande extremism. Till att börja med,

under 2016, talade alltså en hel del för att radikalisering och våldsbejakande

extremism skulle bli allt mer relevanta frågor för området samhällsskydd och

beredskap, inte minst för att MSB föreslogs överta rollen som nationell

samordnare (SOU 2016:92:16). Att så inte blev fallet betyder dock inte att

frågorna saknar koppling till samhällsskydd och beredskap eller att det saknas

kunskap och inspiration till det förebyggande arbetet att hämta därifrån. I

intervjuer med krisberedskapssamordnare beskrivs området samhällsskydd och

beredskap dock som händelsestyrt och i hög grad beroende av vilka frågor som

får politisk uppmärksamhet vid en given tidpunkt. Deras bedömning är att

mycket av dagens diskussioner handlar om totalförsvarsfrågor. I sådana står

visserligen antagonistiska hot i centrum men det betyder inte att just

våldsbejakande extremism hamnar i fokus utan snarare kan förstås som en

pusselbit i det allt bredare spektrum av hot och risker som MSB och lokala

aktörer har att förhålla sig till.

5. Referenser

5.1 Projektets publikationer

Publikation År

Den lokala nivåns betydelse i det förebyggande arbetet mot

våldsbejakande islamistisk extremism, Våldsbejakande extremism: En forskarantologi, SOU 2017:67: 225-255.

http://www.sou.gov.se/wp-content/uploads/2014/10/SOU- 2017_67_webb.pdf

2017

Lokal resiliens mot våldsbejakande islamistisk extremism i norra Sverige, i Andersson A., Høgestøl, S. A. E. och Lie, A. C. (red.).

Fremmedkrigere: forebygging, straffeforfølgning og rehabilitering i Skandinavia, Gyldendal Juridisk: 235-264.

2017

What is Local Resilience Against Radicalization and How can it be Promoted? A Multidisciplinary Literature Review, Studies in Conflict &

Terrorism,

https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/1057610X.2018.1531532

2018

Allmänhetens kännedom om våldsbejakande extremism och om kommunernas arbete, Mänsklig säkerhet.

http://manskligsakerhet.se/2018/07/04/allmanhetens-kannedom-om- valdsbejakande-extremism-och-om-kommunernas-arbete/

2018

“They think of us as part of the problem instead of part of the solution”

Swedish civil society and faith based organizations in resilience building and prevention of radicalization and violent Islamist extremism, Journal for Deradicalization, Spring 2020, 22: 50-82.

https://journals.sfu.ca/jd/index.php/jd/article/view/319/207

2020

Lokal resiliens mot våldsbejakande extremism - vad säger forskningen och vilka erfarenheter finns hos lokala offentliga aktörer och i

civilsamhället? Polisutbildningens skriftserie, ISBN 978-91-7855-314-3 Umeå Universitet.

2020

5.2 Förslag på vidare läsning

Aly, A., Balbi, A-M. och Jacques, C. (2015). Rethinking Countering Violent

Extremism: implementing the role of civil society. Journal of Policing, Intelligence and Counter-Terrorism, 10(1): 3-13. doi: 10.1080/18335330.2015.1028772

Borum, R. (2012). Radicalization into Violent Extremism I: A Review of Social Science Theories. Journal of Strategic Security, 4(4): 7-36. doi: 10.5038/1944- 0472.4.4.1

Brodsky, A. E. och Cattaneo L. B. (2013). A transconceptual model of

empowerment and resilience: Divergence, convergence and interactions in kindred

community concepts. American Journal of Community Psychology, 52(3-4): 333-

346.

Carlbom, A. (2018). Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring. Stockholm: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Cortright, D., Lopez, G. A., Millar, A. och Gerber-Stellingwerf, L. (2008). Friend not Foe: Civil Society and the Struggle against Violent Extremism. A report to Cordaid from the Fourth Freedom Forum and Kroc Institute for International Peace Studies at the University of Notre Dame.

Dalgaard-Nielsen, A. och Schack, P. (2016). Community Resilience to Militant Islamism: Who and What? An Explorative Study of Resilience in Three Danish Communities. Democracy and Security, 12(4): 309-327.

Mandaville, P. och Nozell, M. (2017). Engaging Religion and Religious Actors in Countering Violent Extremism. Special Report 413, United States Institute of Peace.

Pisoiu, D. (2013). Coming to Believe “Truths” About Islamist Radicalization in Europe. Terrorism and Political Violence, 25(2): 246-263.

RAN LOCAL, (2016). How to cooperate with religious organisations and communities within the local approach to radicalisation? Retrieved 2019-05-28 from https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/what-we- do/networks/radicalisation_awareness_network/about-ran/ran-

local/docs/ran_local_how_to_cooperate_with_religious_organisations_0812201 6_en.pdf

RAN LOCAL och YF&C (2018). Engaging with communities. Collaboration between local authorities and communities in PVE. Retrieved 2019-05-28 from https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/what-we-

do/networks/radicalisation_awareness_network/about-ran/ran- local/docs/ran_local_yf-

c_collaboration_local_authorities_communities_preventing_violent_extremism_

22-23022018_en.pdf

Ranstorp, M., Ahlin, F., Hyllengren, P. och Normark, M. (2018). Mellan salafism och salafistisk jihadism. Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället.

Stockholm: CATS, Försvarshögskolan.

Said, B. T. och Fouad, H. (2018). Countering Islamist Radicalisation in Germany:

A Guide to Germany’s Growing Prevention Infrastructure. Policy Brief, September. International Centre for Counter-Terrorism, The Hague. doi:

10.19165/2018.2.07

Stephens, W. och Sieckelinck, S. (2019). Working Across Boundaries in Preventing Violent Extremism: Towards a typology for collaborative arrangements in PVE policy. Journal for Deradicalization, No. 20: 272-313.

Sumpter, C. (2017). Countering violent extremism in Indonesia: priorities, practice and the role of civil society. Journal for Deradicalization, No. 11: 112-147.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) (2019). Att hantera våldsbejakande extremism: Ansvar och juridiska förutsättningar för kommunen. Retrieved 2019- 11-18 from https://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7585-795-

4.pdf?issuusl=ignore

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (2017). Från ord till handlingsplan: En rapport om kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism. Text av Andersson Malmros, R., & Mattson, C. Retrieved 2018-02-01 from

https://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7585-580-6.pdf?issuusl=ignore

van Ginkel, B. (2012). Engaging Civil Society in Countering Violent Extremism Experiences with the UN Global Counter-Terrorism Strategy. The International Centre for Counter-Terrorism, The Hague. Research Paper.

5.3 Referenser

Abbas, T. och Siddique, A. (2012). Perceptions of the processes of radicalisation and de-radicalisation among British South Asian Muslims in a post-industrial society. Social Identities, 18(1):119-134.

Abbas, T. och Awan, I. (2015). Limits of UK Counterterrorism Policy and its Implications for Islamophobia and Far Right Extremism. International Journal for Crime, Justice and Social Democracy, 4(3): 16-29.

Aly, A., Taylor, E. och Karnovsky, S. (2014). Moral Disengagement and Building Resilience to Violent Extremism: An Education Intervention. Studies in Conflict &

Terrorism, 37(4): 369-385.

Bjorgo, T. (2011). Dreams and disillusionment: engagement in and disengagement from militant extremist groups. Crime Law and Social Change, 55 (4): 277-285.

Boukhars, A. (2009). Islam, Jihadism, and Depoliticization in France and Germany. International Political Science Review, 30 (3): 297-317.

Buijs, F. J. (2009). Muslims in the Netherlands: Social and Political Developments after 9/11. Journal of Ethnic & Migration Studies, 35(3): 421-438.

Bruneau, M., och Reinhorn, A. (2007). Exploring the concept of seismic resilience for acute care facilities. Earthquake Spectra, 23(1): 41-62.

Cook, D. (2009). Islamism and Jihadism: The Transformation of Classical Notions of Jihad into an Ideology of Terrorism. Totalitarian Movements and Political Religions, 10(2): 177-187.

Cragin, K. R. (2014). Resisting Violent Extremism: A Conceptual Model for Non- Radicalization. Terrorism and Political Violence, 26(2): 337-353.

Dechesne, M. och Meines, M. (2012). What’s new about radicalization in the Netherlands? The rise of individualized radicalization and its policy challenge.

Dynamics of Asymmetric Conflict, 5(1): 55-59.

Dir. 2014:103. En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Stockholm: Regeringen.

Ds 2014: 4 Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser.

Stockholm: Justitiedepartementet.

Franz, B. (2015). Popjihadism: Why Young European Muslims are Joining the Islamic State. Mediterranean Quarterly, June: 5-20.

Githens-Mazer, J. (2009). Casual Processes, Radicalisation and Bad Policy: The Importance of Case Studies of Radical Violent Takfiri Jihadism for Establishing Logical Causality, American Political Science Association (konferensbidrag).

Herz, M. (2016). Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad

våldsbejakande extremism – En översyn. Segerstedtinstitutet, Göteborgs

Universitet: Göteborg.

International Association of Chiefs of Police. (2014). Using Community Policing to Counter Violent Extremism: Five Key Principles for Law Enforcement.

Washington, DC: Office of Community Oriented Policing Services.

Lindekilde, L., Bertelsen, P. och Stohl, M. (2016). Who Goes, Why, and With What Effects: The Problem of Foreign Fighters from Europe. Small Wars & Insurgencies, 27(5): 858-877.

Lub, V. (2013). Polarisation, radicalisation and social policy: evaluating the theories of change. Evidence & Policy, 9(2): 165-183.

Norris, F. H., Stevens, S. P., Phefferbaum, B., Wyche, K. F. och Phefferbaum R. L.

(2008). Community resilience as a metaphor, theory, set of capacities and strategy for disaster readiness. American Journal of Community Psychology, 41(1-2): 127- 150.

Pinkerton, J., och Dolan, P. (2007). Family support, social capital, resilience and adolescent coping. Child and Family Social Work, 12(3): 219-228.

Roy, O. (2012). Loners, losers, killers. The New York Times, 23 mars.

Skr. 2011/12:44 Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Stockholm: Kulturdepartementet.

Skr. 2014/15:144 Åtgärder för att göra samhället mer motståndskraftigt mot våldsbejakande Extremism. Stockholm: Regeringen.

SOU 2013:81 När vi brys oss: Förslag från Utredningen om ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism. Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer.

SOU 2016:92 Värna demokratin mot våldsbejakande extremism Nationell samordning och kommunernas ansvar. Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer.

SOU 2017:110. Värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Hinder och möjligheter. Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer.

Stevens, D. (2011). Reasons to be Fearful, One, Two, Three: The ´Preventing Violent Extremism´ Agenda. The British Journal of Politics and International Relations, 13(2): 165-188.

Strandh, V., Wimelius, M. E., Ghazinour, M., Kinsman, J. och Sundqvist, J. (2017).

Lokal resiliens mot våldsbejakande islamistisk extremism i norra Sverige, i Høgestøl, Sofie, A. E., Andersson, Anna och Lie, Anne Christine (red):

Fremmedkrigere: Forebygging, straffeforfølgning og rehabilitering i Skandinavia, Oslo: Gyldendal Norsk Forlag: 235-264.

Strandh, V., Wimelius, M. E, Eriksson, M., Ghazinour, M., Kinsman, J. och Padyab, M. (2018). Allmänhetens kännedom om våldsbejakande extremism och om

kommunernas arbete, Mänsklig säkerhet,

http://manskligsakerhet.se/2018/07/04/allmanhetens-kannedom-om- valdsbejakande-extremism-och-om-kommunernas-arbete/

Taylor, M. och Horgan, J. (2006). A conceptual framework for addressing psy- chological process in the development of the terrorist. Terrorism and Political Violence, 18(4): 585-601.

Thomas, P. (2016). Youth, terrorism and education: Britain’s Prevent programme.

International Journal of Lifelong Education, 35(2): 171-187.

Thompson, S. K. och Bucerius, S. M. (2017). Transnational radicalization, diaspora groups, and within-group sentiment pools: Young Tamil and Somali Canadians on the LTTE and al Shabaab. Terrorism and Political Violence, doi:

10.1080/09546553.2016.1264938.

Ungar, M. (2017). Building social inclusion and community engagement of youth: pathways to resilience as alternatives to violence. I Morris, T. och Hadji Weine, S. (2012): Building resilience to violent extremism in Muslim diaspora communities in the United States. Dynamics of Asymmetric Conflict, 5(1): 60-73.

Wimelius, M. E., Eriksson, M., Ghazinour, M., Kinsman, J., Strandh, V. och Sundqvist, J. (2017). Den lokala nivåns betydelse i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande islamistisk extremism”, Våldsbejakande extremism: En

forskarantologi. Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer: 225-255.

Wimelius, M. E., Eriksson, M., Kinsman, J., Strandh, V. och Ghazinour, M. (2018).

What is Local Resilience Against Radicalization and How can it be Promoted? A Multidisciplinary Literature Review, Studies in Conflict & Terrorism.

doi/full/10.1080/1057610X.2018.1531532

Wimelius, M. E., Eriksson, M., Strandh, V. och Ghazinour, M. (2020). “They think of us as part of the problem instead of part of the solution”

Swedish civil society and faith based organizations in resilience building and prevention of radicalization and violent Islamist extremism, Journal for Deradicalization, Spring 2020, 22: 50-82.

https://journals.sfu.ca/jd/index.php/jd/article/view/319/207

Wimelius, M. E. och Strandh, V. (2020). Lokal resiliens mot våldsbejakande extremism – vad säger forskningen och vilka erfarenheter finns hos lokala offentliga aktörer och i civilsamhället? Polisutbildningens skriftserie, ISBN 978- 91-7855-314-3.

Wu, Q., Tsang, B. och Ming, H. (2014). Social Capital, Family Support, Resilience

and Educational Outcomes of Chinese Migrant Children, British Journal of Social

Work, 44(3): 636–656.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 651 81 Karlstad Tel 0771-240 240 www.msb.se

Publ.nr MSB 1593 - juni 2020 ISBN 978-91-7927-046-9