Sofia Lundberg
SOM EN FJÄDER I VINDEN
Tidigare utgivning Den röda adressboken 2017 Ett frågetecken är ett halvt hjärta 2018
Och eken står där än 2019
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Sofia Lundberg 2021
Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslag: designstudioe.com
Tryckt hos ScandBook AB, EU 2021 isbn 978-91-37-15699-6
Till pappa.
För att du blåste in jazzen i mitt liv, med din gyllene trombon.
2019. Den 12 augusti, klockan 9.22.
Stillhet. Violas vänstra hand, vilande på köksbordet. Rynkig, svullen efter sommarens heta värmebölja. Hon vrider lite på ringen som skär in i huden på hennes ringfinger, vigselringen.
En slät enkel guldring utan diamanter.
Kanske borde hon ta av den, för gott. Den är redan för liten, den måste nog klippas upp. Hon drar sig för det, hon vill så gärna ha den på sig. Han som gav den till henne är död och begraven sedan länge. Men kärleken finns kvar, och ringen påminner henne om det.
Utanför köksfönstret står rosbuskarna i full blom. Hon reser sig och går några steg närmare. Den ena höften värker, det blir värre för varje steg hon tar. Hon håller sig i möblerna, lutar sig mot fönsterbrädet för att avlasta.
Det sitter en vacker grå duva på grindstolpen. En skogsduva som skimrar i grått, grönt och lila. Den pickar ivrigt på stenen, äter sig mätt på myrorna som har sin gång över den. Hon har länge tänkt att hon ska lägga ut lite gift, så att de försvinner.
Men det har inte blivit av.
De skadar väl ingen, tänker hon alltid. Där de traskar på i sina raka led. De har ännu inte hittat upp för trappan och in i köket. Och det är så fint att få besök av skogsduvorna. Det är vackra fåglar.
En röd spade ligger slängd på trädgårdsgången, någon har tappat den på väg till stranden. De kommer till henne varje sommar. Barnen och barnbarnen. Barnbarnsbarnen. Väller in
och tar över huset. Bestämmer vad som ska ätas, lagar mat i hennes kastruller. Stökar ner. Viola vaknar i en storm varje morgon, sedan försvinner de snabbt iväg. Åker på utflykter eller går ner till stranden. Så som hon själv gjorde som barn.
Vattnet ligger så nära huset där hon bor, huset där hon en gång föddes och där havets alla ljud är ständigt närvarande.
Viola rycks ur sina tankar av telefonens gälla signal. Hon tar ett hastigt kliv mot bordet och får tag i den. Hon känner inte igen numret.
”Hallå !”
”Är det Viola ?”
Hon stapplar till när hon hör rösten. Sätter sig ner på stolen.
”Hallå ! Är du där ?” fortsätter rösten.
”Ja.” Violas röst blir pipig, ljus. Hon harklar sig. ”Vem är det ?”
”Det är Lilly.”
Tystnad.
”Hallå ! Är du kvar ?”
”Lilly”, flämtar Viola och flackar med blicken. Hon vet inte vad hon ska säga.
”Hallå !”
Det går inte att ta miste på rösten, den mjuka, vackra.
”Är det verkligen du, Lilly ? Det var … var är du ?”
”I Paris. Jag ringer för att säga farväl.”
”Vad menar du ?”
”Jag ska dö nu. Det är den 12 augusti i dag.”
Viola sneglar mot kalendern som hänger på väggen, den med bilder på alla barnbarnen.
”Det är samma dag som …”
”Jag vet. Det är som det är. Det blir bra.”
”Men …”
Viola tystnar, vet inte var hon ska börja.
”Varför har du aldrig hört av dig?” frågar hon till slut.
”Säg farväl bara.”
”Snälla Lilly, jag kan inte.”
”Du måste. Farväl, min vän.”
Viola väger ordet på tungan, viskar fram det :
”Farväl.”
Hon väntar på ett svar, någonting mer, men det kommer aldrig. Det är tyst nu. Samtalet är över.
Hon sänker telefonen från örat, lägger den till rätta på bor- det och stirrar tomt, rakt ut.
På en skänk framför henne finns en samling med svartvita fotografier, i vackra antika ramar. Hon ställer sig upp och tar ett steg närmare. Håller upp handen för munnen när hon ser de två flickorna som sitter på gräsmattan utanför huset på en av bilderna. De är bara tre fyra år gamla och de tittar inte in i kameran, de tittar på varandra. Ler finurligt, som om de just delat en hemlighet.
Det var så länge sedan.
Hon sträcker fram handen, lägger pekfingret på den ena flickans kind.
”Lilly”, viskar hon.
Viola
1948. Den 12 augusti.
De täcker hela den breda rabatten längs med staketet mot gatan. Yviga buskar med mörkgröna glansiga blad och per- fekt formade blommor. Gula, röda, rosa, vita. Stora och små.
Blandade sorter, men av samma ursprung. På marken under buskarna ligger vissna rosenblad, de förmultnar sakta i vär- men. En sötsur doft stiger från den solvarma jorden.
Viola kryper försiktigt fram mellan buskarnas kraftiga stam- mar. Det är som en stig där under, en hemlig stig som bara hon känner till. Den snirklar sig fram. Nakna knän skrapas mot den torra jorden. Taggar hugger tag i tyget på den smutsiga solklänningen och i håret, drar ut testar från hästsvansen och får det att strama i hårbotten.
”Hundra ! Nu kommer jag !”
Den avlägsna rösten får Viola att stelna till mitt i en rörelse.
Hon håller andan, kryper ihop till en liten boll och gömmer huvudet mellan knäna. Hjärtat slår hårt i bröstet.
Klapprande steg springer förbi henne och kommer sedan åter. Springer bort igen. Hon andas ut, all den luft som hon hållit inom sig i vad som känns som en evighet. Kippar efter ny luft, tar ytliga korta andetag som gör henne yr. Sedan håller hon andan igen.
En mörk skugga faller över henne, breder ut sig över rabat- ten. Hon vrider huvudet och tittar uppåt, ser en hand som pekar på henne.
”Nej, förstör inte”, viskar hon och skakar ivrigt på huvudet.
Men det är för sent. De klapprande stegen kommer tillbaka, ackompanjerade av ett ljust fnitter.
”Där ! Jag ser dig. Hittad !”
Viola suckar. Hon kryper sakta baklänges, ut mot trädgårds- gången. De taggiga grenarna rispar hennes armar.
”Det är inte roligt, du bara fuskar, Lilly. Det var Alvin som visade dig, jag såg skuggan”, säger hon surt och borstar bort lite jord från knäna.
Lilly plirar mot Alvin som står lutad mot grindstolpen. Han blinkar med ena ögat och drar en hand genom det gyllenbruna blanka håret. Han är klädd i en vit skjorta med uppkavlade ärmar och bruna lätt skrynkliga linnebyxor.
”Tack, tack”, fnissar hon och hoppar jämfota upp och ner så att håret yr runt hennes huvud.
Alvin står stilla och betraktar dem, han säger ingenting. Men så plötsligt sträcker han ut händerna mot flickorna, viftar med dem i luften. Viola skriker högt och springer iväg. Lilly springer också. Fort, fort över de knöliga stenarna på trädgårdsgången, ut på den bruna torra gräsmattan. Runt flaggstången, in genom det lilla hålet i staketet, det som leder in till grannträdgården.
Skratt och skrik skär genom luften. Alvin springer efter dem, långsamt först och sedan fortare och fortare. Han tar tag i staketet med båda händerna och svingar sig över med ett sidohopp. Hans ben är så långa, mycket längre än deras. Han knappar in på dem och fångar Viola i famnen, han snurrar henne runt i luften så att benen fladdrar. Lilly springer fram och drar i hennes fötter.
”Släpp henne, släpp henne”, tjatar hon och slår på sin brors armar och ben.
Han lyssnar inte. Han bara skrattar och lyfter upp Lilly ock- så. Han håller flickorna under varsin arm, vickar dem från sida till sida. Han är så stark. De tjuter av skratt, med blossande röda kinder och håret på ända.
Solen värmer, från havet hörs det dova ljudet av vågor som
rytmiskt slår upp mot stranden. Över taken flyger svalorna, och sjunger högljutt på sitt vackra sätt. Ännu en ändlös sommardag.
Men så stannar Alvin upp i leken. Han släpper taget om flickorna, låter dem hasa ner vid sin sida. På trappan framför huset med den flagnade putsen sitter hans pappa, Walle, och stirrar tomt framför sig, med glasartad blick och håliga kin- der. I Violas grannhus och Lillys och Alvins hem är barnen så många att de ibland kallar varandra vid fel namn. Åtta barn.
Nio.
För Walle har någonting i famnen. Lilly springer fram till honom. Hon klättrar upp för stentrappan på alla fyra, tar stöd med händerna och sträcker fram huvudet för att kika på det lilla byltet i mannens famn. En till, en alldeles ny.
”Har den kommit nu ? Blev det en flicka eller en pojke ?”
frågar hon och drar i filten som omsveper det lilla barnet. Blot- tar ett skrynkligt rött huvud.
”Varför sitter ni här ute ?” frågar Alvin misstänksamt.
Walle sträcker fram byltet till Alvin. Han harklar sig, blicken är fylld av allvar, ögonen av tårar.
”Vi kommer att få mycket att göra”, säger han och går in igen, utan ett ord till vidare förklaring.
Lilly följer efter honom, hon går nära hans ben, griper tag med handen i byxtyget. Alvin går också in. Han håller den lilla bebisen tätt intill bröstet. Bär försiktigt, med uppdragna axlar och spänd överkropp.
Viola stannar kvar på gräsmattan. Hon torkar sig i pannan med armen, svettig efter den vilda leken med Alvin, och sätter sig sedan ner. Släpper inte huset med blicken.
Ett plötsligt skrik får henne att stelna till.
Ett hjärtskärande vrål.
Det är Lillys.
* * *
Viola sitter kvar i trädgården, som förstenad, med blicken rik- tad mot det öppna fönstret på övervåningen. Det som Lillys skrik nyss svepte ut genom, som en kall isande vind.
Det är inte tyst där uppe. Hon hör röster, upprörda röster.
Och sedan dova dunsar när någon springer ner för trappan.
Det är Alvin. Han kommer ut genom dörren igen. Han nästan flyger ner för den lilla stentrappan, tre steg i taget med vild uppsyn. Han springer mot grinden med stora kliv och lämnar ett svagt moln av stendamm från den grusade gången efter sig.
Försvinner bort.
Viola följer honom med blicken så långt hon kan. Först när han är helt borta tar hon några försiktiga steg mot trappan, går långsamt upp för den och stiger in genom den vidöppna ytterdörren. Blir stående där.
Det luktar instängt, så som det oftast gör i grannhuset. Svett och uppvärmd stekt gröt. Sot från vedspisen. Men någonting annat också, en doft hon inte känt förut.
Hon går in i huset. I kökssoffan sitter småbarnen på rad, allvarliga, stilla. De allra minsta : Edgar, Sonja och Siv med lilla ettåriga Rosa i famnen. Viola vinkar till dem, kastar en slängkyss.
”Jag kommer snart tillbaka”, säger hon när hon lämnar köket och går vidare.
Lillys skrik har tystnat, och ersatts av gråten från det lilla spädbarnet. Det låter pipigt, svagt. Men ihärdigt. Viola smy-
ger försiktigt upp till övervåningen, med båda händerna på ledstången. Det är trångt där uppe, många små rum på rad, avdelade för att rymma alla barnen. Två i varje. De minsta skavfötters i samma säng.
Dörren in till det största sovrummet är öppen. Viola ser Gertrud stå där inne, med bebisen i famnen. Hon vaggar den rytmiskt från sida till sida. På golvet nedanför sitter Lilly, ihop- krupen med armarna lindade runt knäna. På sängen bakom dem sitter deras pappa, böjd, med ansiktet vilande i de grova torra händerna.
Viola stannar kvar i hallen. Hon sträcker på halsen för att se bättre, ställer sig på tå. Hon söker efter Lillys mamma, men hon ser henne inte.
Den märkliga doften är starkare här uppe, det luktar metall.
Mitt på golvet i hallen står en grå zinkhink, full med rödbruna blodiga trasor. Viola backar några steg mot trappan, men Lilly upptäcker henne. Deras blickar möts, men de säger ingenting.
Förmiddagens skratt och skrik känns avlägset nu. Lilly är blek i ansiktet, läpparna är blå, som om hon har glömt att andas. Hon reser sig upp när hon ser sin vän. Lämnar pappan och syskonen och tar Violas hand i sin. Kramar den hårt, drar henne med sig, ner för trappan och ut i trädgården.
”Varför är ni så ledsna ? Är bebisen sjuk ?” viskar Viola. Hon vågar inte prata högt. Allt känns så allvarligt.
Lilly svarar inte. Hon fortsätter att gå. In genom hålet i sta- ketet, in till Violas prunkade välskötta trädgård och den rosa lilla lekstuga som står vackert placerad under en ståtlig silver- gran. Dörren kärvar när Lilly öppnar den, den är murken och uppsvälld nertill av den fuktiga jorden som den står på. Golvet knarrar när hon går in, med Viola tätt efter sig.
”Vi måste sopa golvet och göra i ordning. Så här kan det inte se ut”, säger Lilly bestämt. Hon tar en liten barnkvast i handen och sveper med den över golvet, frenetiskt, fram och tillbaka på samma ställe.
”Varför skriker bebisen så ? Har din mamma ingen mjölk ?”
Lilly släpper kvasten och ställer fram små porslinskoppar på bordet. Dukar för två.
”Jag måste nog bo här. Går det bra ?”
”Vad du pratar konstigt. Vad menar du ?”
Lilly sätter sig ner på stolen. De är snart nio år och de börjar bli för stora för de små barnmöblerna.
”Det här kan bli ett perfekt hushåll. Allt som jag behöver finns här. Det kanske blir lite kallt på vintern, men då kan jag väl få komma in och värma mig hos dig då och då ?”
Viola sticker ut huvudet genom lekstugans lilla fönster och tittar bort mot grannhuset. Alvin är på väg in genom grinden.
Han bär på saker, han har hela famnen full. I släptåg har han en kvinna i grå klänning med stärkt vitt förkläde och en liten vit hatt på huvudet, knuten under hakan med ett tunt vitt band.
De går upp för trappan och försvinner in i huset.
”Alvin är hemma nu. Han har en sjuksköterska med sig”, säger hon och vänder sig till Lilly.
”Det är för att den lilla inte ska dö.”
”Dö ? Den skriker ju och verkar så levande. Varför skulle den dö ?”
”Den måste få mat på något sätt, bebisen. Vi vet inte hur man gör. Det var därför Alvin sprang till sjukhuset, de måste väl veta ?”
Viola står kvar och tittar bort mot grannhuset, hon sträcker ut huvudet genom det lilla fönstret, för att kunna se så bra som möjligt. En bil kör in genom grinden. Den är svart och fyrkantig. Två män kliver ut, de har en bår med sig som den ena bär under armen.
”Jag får äta kall mat”, säger Lilly bakom hennes rygg. ”Det kan man väl göra ? Bröd kan jag nog få tag på, och vatten. Bröd och vatten, visst överlever man på det ?”
”Du pratar så konstigt, Lilly. Varför pratar du så konstigt ?
frågar Viola på nytt, blicken är fortfarande fäst på grannhuset och det som händer där.
Männen som gick in kommer snart ut igen, de bär någon på båren och tar sig långsamt ner för trappan, ett steg i taget.
Gruset knastrar under deras grova kängor när de försiktigt går fram till bilens öppna bakdörrar.
Viola lämnar fönstret och skyndar sig ut genom dörren. Hon springer hela vägen fram till staketet. Kroppen som ligger på båren är täckt med ett vitt lakan, även huvudet. Den vickar lealöst från sida till sida när männen skjuter in båren.
Inne i lekstugan nynnar Lilly på en sång. En sorgsen melodi som letar sig ut i trädgården. Viola går tillbaka till henne. Ser henne stressat plocka med sakerna som de lekt med sedan de var små. Hon tar tag i hennes arm, hejdar hennes rörelser, håller henne tätt intill.
”Du kan få bo inne i mitt rum”, säger hon. ”Vi kan vara systrar. Jag kommer alltid ta hand om dig, jag lovar.”
2019. Den 12 augusti, klockan 9.25.
Trevande pennstreck på ett tomt vitt papper. Viola håller hårt i pennan och formar orden som hon så länge velat skriva.
Kära Lilly.
Ner för kinderna rinner tårarna. Det är för sent nu, hon för- står det. Hon låter pennan sväva iväg, ritar krumelurer, skriver dagens datum. 12 augusti. Hon fyller i ettan och tvåan gång på gång, gör dem tjocka. En enda dag, ett helt liv, skriver hon med darriga bokstäver och ritar sedan ett svagt hjärta.
Hon vänder blicken mot fönstret igen. Duvan har flugit sin väg nu, grindstolpen står där ensam. Lite sned och med en klängros som slingrar sig runt. Förlovningsrosen som hennes föräldrar planterade när huset var nybyggt. Tänk att den blommar fort- farande. Den är översållad av djupröda blommor. Kärlekens färg, kärlekens blomma. Yviga grenar med gröna blad sticker ut här och där. Hon borde klippa den, forma den fint igen.
Hon ställer sig upp, sträcker sig efter en av ramarna på skän- ken. Ännu en bild från barndomen, det finns många. På det här fotografiet står de bredvid varandra, hon och Lilly. Håller varandra i händerna och tittar rakt in i kameran. Gräset som de står i är högt, fyllt av ängsblommor. Deras bara knän har skrapsår. Hur gamla kan de vara ? Sex, sju, kanske. Hade de börjat i skolan ? Hon minns inte. Lilly har en enkel ärmlös rak klänning på sig. Halslinningen är kantad med ett mörkare band. Tyget är lagat med en fyrkantig tygbit i en annan färg, fastsydd med stora stygn. Hennes hår är kortklippt, ojämnt.
Som om någon har tagit kökssaxen och kapat av det i all hast.
Viola har en klänning med midja och veckad kjol, puffärmar.
Hennes tjocka blonda hår är samlat i två flätor.
De lekte alltid tillsammans, varje dag. Gränsen mellan de två grannhusen var flytande, de åt där de befann sig när de blev hungriga. Trädgården var deras äventyr.
Viola går fram till fönstret igen och tittar ut. Rosenbuskarna står så tätt i den breda rabatten, kanske var det glesare förr, när de brukade krypa omkring där inne. Det fanns så mycket lek i dem, så oändligt mycket.
Silvergranen kastar sin skugga över stenläggningen. Den har blivit stor, högre än huset. Under den skymtar hon lekstugans ena hörn. Den är gul nu, inte rosa som när hon var barn.
I översta lådan i skänken ligger en adressbok. Hon tar upp den och bläddrar fram till W. Sture Wallin. Hon har strukit över hans namn, gjort ett kors i marginalen. Så som hon alltid gör när någon dör. Det var cancer, det minns hon. Hon önskar att han fanns kvar, att hon kunde ringa och prata med honom.
Lillys namn står också skrivet där, under Wallin. Men utan nummer, utan adress.
Hon suckar och skjuter igen lådan, sneglar mot köks klockan på väggen. Halv tio. Än dröjer det innan barnen kommer till- baka från stranden och det ljumma augustihavet. Rufsiga i håret och med sandiga fötter. Lilly brukade älska att bada, att dyka ner i vågorna med huvudet före. Om hon varit här hade hon säkert följt med de andra ner. Gnällt över att Viola var tråkig som stannade hemma.
Viola lämnar fönstret och utsikten och går med hasande steg mot vindsdörren. Drar sig upp för trappan med hjälp av ledstången. Där uppe finns allt kvar, allt från hennes barndom.
Hon hade tänkt rensa när hon tog över huset, men det blev aldrig av. Hon minns ett rosa plåtskrin, men hon har inte sett det på länge. Kanske är det där uppe ?
Lilly
1949. Den 12 augusti.
Sture har precis lärt sig att gå. Han tultar fram över gräs- mattan, som om det inte finns något stopp. Huvudet är lite framför kroppen, benen brett isär. Blöjan tungt hängande mellan benen på den i övrigt nakna kroppen. Hela tiden med siktet inställt på gatan utanför, där en bil då och då kör förbi.
Lockad av det mullrande motorljudet. Han är vild och våg- halsig. Inte alls som storasyster Rosa, hon sitter lugnt och stilla i en jord- och sandhög mitt på gräsmattan och gräver med en gammal sked.
Lilly lämnar Rosa ensam och springer efter Sture, fångar honom i farten och lyfter upp honom på höften. När hon kom- mer tillbaka har Rosa hela munnen full med svart jord. Hon fräser och spottar så att det rinner ner över hakan och bildar spår i smutsen.
Lilly suckar. Hon torkar med baksidan av handen, över den lilla flickans mun, får bort det värsta. Sedan tar hon henne hårt i armen och drar henne med sig mot huset. Rosa gråter hög- ljutt, protesterar genom att ta spjärn med fötterna mot marken.
”Dumma unge, kom nu”, säger Lilly och lyfter upp henne.
Hon balanserar de två små barnen på varsin höft. Kysser deras huvuden som för en gångs skull är solvarma. Till sist kom den ändå, värmeböljan de väntat på. Det har varit en ovanligt kall sommar, och meteorologerna har börjar räkna sol timmarna i Visby. Som om det inte finns annat att göra.
”Bråka inte nu, snälla ni. Vi kan gå över till Viola sedan, och
se om de har lite socker i skafferiet. Men bara om ni är tysta och snälla.”
Barnen förstår, trots att de är så små. De tystnar genast. Rosa lägger sina knubbiga små armar runt Lillys hals och kramar henne. Lilly låtsas inte om det. Hon ser sig omkring. Sonja och Edgar är också hennes ansvar men hon har ingen aning om var de är. De är några år äldre, de får klara sig själva.
Rosa pekar mot grannhuset, säger någonting som mest låter som ett långt mummel. Hon pratar mycket, hela tiden. Lilly försöker inte ens förstå vad hon vill säga.
Sture är för liten för att prata. Han lutar trött sitt varma lilla ansikte mot hennes axel, kroppen blir tung, som om han är på väg att somna.
Lilly går in i köket och sätter ner båda två i barnhagen. Där finns några kastruller och slevar som Rosa kan leka med. Och en tunn madrass som Sture kan sova på. Sedan går hon ut och letar efter Sonja och Edgar, de som är tre och fem år. En unge nästan varje år. Till den sista kom, och tog livet av deras mamma.
Nu är det de äldsta systrarnas ansvar att sköta om hushållet när deras pappa och storebror arbetar. Gertrud är tretton och har precis slutat folkskolan. Birgitta är tolv. Och Lilly är bara tio år.
Hon torkar bort lite svett från nacken. Håret är fuktigt och ligger slickat mot huden. Genom träden ser hon havet glittra.
Det ligger blankt och stilla i dag, inte ens en krusning på ytan.
Hon längtar efter att få bada, att få springa ut på den lång- grunda sandbotten och kasta sig i med huvudet före. Känna det svala vattnet omsluta kroppen.
I trädgårdslandet spretar potatisblastens frodiga gröna blad.
Gertrud ligger på knä och drar upp blast efter blast, hennes långa fläta hänger ner över ryggen, den når nästan till midjan.
Hon skiljer de jordiga klumparna från grödan, borstar av pota- tisarna med handen och lägger dem i en hink.
Zinkhinken. Lilly får alltid en klump i halsen när hon ser
den. Kanske är det en annan än den som stod uppe i hallen, fylld med bloddränkta trasor. Det finns fler, de står staplade inne i redskapsboden.
”Var är Sonja och Edgar ?” frågar hon.
Gertrud vrider hastigt huvudet mot henne, blicken är trött.
”Det ska väl du veta”, svarar hon förebrående.
”De var här och lekte nyss, de sprang iväg någonstans. Jag kan inte hålla reda på dem hela tiden”, säger Lilly och fortsätter att gå. Hon flackar med blicken, söker efter rörelser.
”De nystar upp näten bakom boden”, ropar Gertrud. ”Jag bad dem.”
Lilly himlar med ögonen.
”Säg det då.”
Hon går mot redskapsboden, viker av från stigen så att hon ser gräsplätten där hennes pappa hänger upp näten på störar när han har fiskat flundror och torsk. Skuggor rör sig där bak- om, hon hör fnitter.
”De kommer bara trassla till allt ännu mer. Varför låter du dem göra det ?” ropar hon till Gertrud.
”De måste få en chans att lära sig. Vi måste alla hjälpa till, det vet du”, svarar Gertrud strängt. ”Var är Rosa och Sture ? Du har väl inte tappat bort dem också ?”
”De är i hagen i köket, de klarar sig.”
Gertrud reser sig upp och borstar jord från det gulnade för- klädet som en gång varit vitt. Hon tar hinken i handen.
”Jag kan passa dem, jag ska ändå börja med maten”, säger hon och går med hasande steg mot köksingången.
Sedan hon slutade skolan syns sorgen och bitterheten i hen- nes ögon. Hon är bara tretton år och den enda mor de har.
Det blev så.
”Tack”, ropar Lilly efter henne och springer sedan snabbt mot hålet i staketet.
Det ryker från skorstenen hemma hos Viola, det har gjort det hela eftermiddagen och Lilly vet vad det betyder. De bakar.
Hennes mage svider av hunger. Ju närmare hon kommer desto starkare blir den söta doften. Hon tar trappan i tre stora kliv och svingar sig in i hallen med en duns. Om det är gott om barn hemma hos Lillys så är det precis tvärtom hos Viola, gott om vuxna.
”Hallå !” ropar hon glatt och rusar vidare, in i köket.
Violas farmor sträcker ut båda sina armar mot Lilly, fångar henne i farten och kysser henne på pannan.
”Där är du äntligen. Som vi har längtat efter vår vilda Lillis.”
”Jag hade sysslor att göra hemma.”
”Ja, det har du alltid lilla vän. Det är tur att du kommer hit då och då, så att vi får skämma bort dig.”
Lilly sträcker på sig, försöker se över farmoderns axel. Köks- bänken är belamrad med stålbunkar och kastruller. Bredvid står ställningen med plåtar.
”Mm, kardemummabullar”, säger hon när hon ser de gyllen- bruna bakverken. Hon drar in doften djupt i näsborrarna och sträcker fram händerna. ”Ge mig, ge mig !”
”Det finns matbröd också. Du kan väl ta med dig några påsar sedan. Så att alla dina får smaka”, säger Violas mamma och vänder sig om mot henne.
”Pappa vill inte ha några allmosor”, säger Lilly och trycker in en varm mjuk bulle i munnen.
Hon äter den i tre stora tuggor, låter munnen bli proppfull av den ljuvliga smaken av varmt smör och pärlsocker. Sedan sträcker hon sig mot plåten och tar ytterligare en.
”Din pappa, han kämpar han. Tänk att han klarar av att ta hand om nio barn helt ensam”, säger Violas farmor och betrak- tar Lilly när hon äter.
”Japp, Stålpappan, Super-Walle”, nickar Lilly, med munnen full.
Några korn av pärlsocker har fastnat på hennes kind. Hon drar in dem i munnen med handen, slickar sig om läpparna och smackar ljudligt.
”Mm, det är så gott så jag dör nästan”, säger hon och ler.
”Han är faktiskt en riktig hjälte”, säger Violas mamma all- varligt. ”Men han borde lära sig att ta emot hjälp också. Så att ni slipper gå omkring och vara hungriga. Det var inte hans fel att Lisbeth dog så där plötsligt.”
”Nej, det var Stures. Den lilla jädra skitungen. En för mycket, att de inte kunde begripa det”, säger Lilly bestämt.
”Hörrudu, akta språket”, förmanar Violas farmor. Hon hål- ler upp ett pekfinger i luften och spänner ögonen i henne. Lilly lägger förläget handen över munnen.
”Hoppsan”, fnissar hon där bakom.
”Han fyller väl ett år i dag, din bror ?”
Lilly nickar samtidigt som hon snurrar runt, hon tycks aldrig kunna stå stilla. Violas mamma står vid spisen och rör med en slev i en stor gryta samtidigt som hon pratar med henne. Hela köket är fullt av plåtar. De står på ställningen, men också på bord och på stolar.
”Då får vi baka lite mer. En tårta måste han få. Det får din pappa faktiskt tåla”, säger hon bestämt.
”Är inte Viola här ?” frågar Lilly och smugglar ner ytterligare två bullar i klänningsfickorna. Hon döljer dem med händerna när hon vänder sig om.
”Jo, hon är här, men hon är väl försjunken i någon dammig gammal bok, som vanligt”, säger Violas mamma och pekar mot dörren in till vardagsrummet. Ögonen ler, men munnen är allvarlig. ”Den ungen har vi ingen nytta av här hemma”, fortsätter hon och brister ut i skratt.
* * *
Viola sitter i vardagsrummet, uppkrupen i soffan med en bok i händerna. Lilly smyger fram bakom henne, och lägger hastigt händerna över hennes ögon.
”Gissa vem ?” säger hon med mörk, konstlad röst.
Viola hoppar till och drar Lilly med sig ner över soffkarmen.
”Sluta skrämmas sådär”, säger hon och bänder loss hennes händer. Sedan tar hon upp boken som föll till marken, och sätter sig till rätta igen. ”Jag läser faktiskt.”
Lilly sätter sig bredvid henne, kryper tätt intill. Viola fort- sätter att läsa, som om ingenting har hänt. Ögonen flackar hastigt mellan raderna, hon läser fort.
”Vad handlar den om ? Är den bra ?” Lilly sträcker på halsen för att se texten på omslaget. Kejsaren av Portugallien står det, av Selma Lagerlöf. En vacker tunn vit bok med präglade bok- stäver i guld på omslaget.
Viola svarar inte, hon håller upp handen för att tysta hen- ne, utan att släppa blicken från sidan. Lilly lägger sig ner med huvudet i hennes knä. Hon sträcker ut benen så att anklarna hänger ut över soffkarmen.
”Är det ett riktigt land, Portugallien ?” frågar hon. ”Var lig- ger det ?”
Viola stryker henne förstrött över armen, med ena handen.
Men hon svarar inte, slutar inte läsa.
”Tråkigt”, klagar Lilly och vickar på de bara fötterna. Tårna är svarta av jord. Hon nynnar på en melodi.
”Men sluta störa mig nu, snälla. Jag läser. Du borde också läsa. Vi ska ha läst minst en bok under sommarlovet, du också.”
”Äsch, böcker tar bara upp en massa onödig tid och är fåniga.
Det är inte ens sant, det som står i dem. Livet är mycket bättre.
Jag har fullt upp med att leva, jag.”
”Du får leva tusen och åter tusen andra liv om du läser.”
”Jaja, men jag har fullt upp med mitt eget. Det räcker bra för mig.”
”Låt mig läsa färdigt, jag har bara några sidor kvar. Sedan ska jag berätta vad den handlar om.”
”Bra, då kan jag skriva ner det och lämna in till fröken. Men du kan väl skynda dig lite, jag vill hitta på någonting nu när jag inte behöver passa småungarna.”
”Snart. Den är så bra, den här boken. Du kan få den när jag har läst färdigt. Den är min, jag fick den i födelsedagspresent.”
Lilly lyssnar inte längre. Nynnandet har övergått i en sång.
Hennes röst är klar och förunderligt stark. Hon hittar på orden vartefter.
Viola läser koncentrerat, det prasslar till då och då när hon vänder blad. Lilly sjunger allt starkare. I köket upphör slamran- det. Violas mamma och farmor tittar in genom dörröppningen.
De står där, helt stilla, och lyssnar uppmärksamt på sången, applåderar när det sista ordet till slut tonar ut. Sedan återgår de till sina sysslor. Viola tittar upp från boken och betraktar sin vän.
”Jaha. Ska du ha konsert här nu ? Kan man aldrig få läsa i lugn och ro ?” säger hon.
Lilly sträcker sig fram mot henne och försöker putta bort boken, den vickar fram och tillbaka. Viola håller allt hårdare.
”Sluta läs din tråkbok nu”, säger Lilly. ”Det är faktiskt mam- mas dödelsedag i dag. Och då tycker jag att det kan passa med en sång eller två. Men ingen kommer ihåg henne, som det verkar, alla bara pratar om Sture och födelsedag och tårta.”
Viola lägger boken åt sidan, hon sätter sig upp.
”Förlåt, jag glömde”, säger hon och lägger handen på Lillys kind.
Violas hand känns mjuk och varm. Den doftar lavendel, av den lyxiga tvålen som de har i badrummet. Lilly lägger sig ner i soffan igen.
”Läs du, om du måste. Det är väl inte så mycket att fira ändå”, säger hon uppgivet och lägger upp fötterna i Violas knä.
”Nej, det kanske inte är någonting som man firar direkt. Är du väldigt ledsen ?”
Lilly blundar. Hon kurar ihop sig, drar upp knäna mot brös- tet och håller om dem hårt med armarna.
”Inte mer i dag än någon annan dag. Eller jo, lite kanske.
Lite mer ledsen. Och lite arg. Arg på Sture. Skitunge, han bara skriker och snorar och springer ifrån mig. En galen unge, det är var han är. Mördare från födseln.”
”Usch, säg inte så. Det var väl inte hans fel. Men det var väldigt synd att hon dog, din mamma. Hon var så snäll.”
”Som din.”
”Ja.”
”Du har två, din farmor också. Det är inte rättvist.”
”De kan vara dina också. Du får alltid vara här hos oss, det vet du väl ?”
Lilly fnyser och skakar på huvudet så ivrigt att det tunna stripiga håret far och flyger framför hennes ansikte.
”Jag måste alltid ta hand om någon skitunge, som Sture och Rosa, Sonja eller Edgar.”
”Inte alltid. Nu är du ju här.”
Lilly tittar längtansfullt mot altanen, dubbeldörrarna står vidöppna och bortom dem breder det djupblå havet ut sig. Det oändliga. Det stilla och svalkande.
Hon lämnar soffan och går ut, stenplattorna på den halv- måne formade altanen känns kalla mot hennes fotsulor. Mellan henne och havet ligger huset där hon och alla syskon bor. Hon ser Edgar och Sonja i trädgården, de är kvar bakom redskaps-
boden. Näten hänger orörda i tjocka våder, med klumpar av torkat sjögräs. Barnen är sysselsatta med någonting annat och tycks helt ha glömt att de skulle reda ut dem.
”Det är så varmt i dag”, klagar Lilly när hon hör Viola kom- ma ut till henne. Hon har äntligen lagt ifrån sig boken. Lilly pekar ut mot havet.
”Jag måste bada”, säger hon, utan att vända sig om.
”Jag tror inte att jag kan, det är snart mat.”
Viola sätter sig på en av stolarna, lägger upp benen på räcket.
Lilly drar i hennes arm.
”Jo, snälla. Vi ska också äta och Gertrud behöver säkert hjälp. Men kan vi inte bara strunta i det och ta lite argt sedan, när vi kommer tillbaka.”
Viola drar åt sig armen och kurar ihop sig på stolen. Lilly tar ner ett badlakan från torklinan och lägger det över hennes huvud.
”Kom nu, vi smiter. Om vi tar vägen över tant Nordins tomt, så ser de oss inte”, säger hon.
Viola drar undan badlakanet och tittar ut. Hon borstar sand från munnen, grimaserar.
”Ja, nu är jag så sandig så nu måste jag bada”, fnissar hon.
Lilly tar sig för pannan.
”Äsch, jag har ingen baddräkt på mig.”
”Du kan ta min gamla. Jag har fått en ny. Du kan få behålla den gamla om du vill.”
”Pappa …”
”Vill klara sig själv. Jag vet. Men han följer väl aldrig med dig när du badar ? Ta den bara, du behöver den, din är ändå fransig och trasig.”
”Det är Gertruds gamla. Jag får bara ärva och ärva.”
Viola försvinner iväg. När hon kommer tillbaka har hon ytterligare en handduk och en röd baddräkt i famnen.
”Byt om nu, skynda dig. Jag har redan min på mig, under klänningen.”
De ska precis klättra över räcket på altanen och hoppa ner i trädgården när Violas mamma kommer.
”Ni tänker väl inte gå till stranden utan att säga till, mitt i maten”, säger hon strängt och håller händerna i midjan.
Flickorna tittar förläget ner i golvet. Men Violas mamma är inte arg, hon ler så att ögonen blir smala streck.
”Tänk så härligt ni har det, så underbart att få vara barn och ha sommarlov. Jag önskar att jag fick ha det också. Vänta här, gå inte riktigt än”, säger hon och skyndar iväg.
De hör hur hon slamrar inne i köket och väntar lydigt, lutade mot räcket, insvepta i de stora badlakanen. När hon kommer tillbaka har hon med sig en rottingkorg som hon räcker fram.
”Ni kan äta på stranden. Äventyren blir alltid lite bättre om man har matsäck med sig.”
Lilly kikar ner i korgen. Där ligger två smörgåsar med rost- biff och några bullar. Och två glasflaskor med jordgubbssaft.
Hon slickar sig om munnen och gör sig redo att klättra över räcket igen, men då skrattar Violas mamma.
”Knäppisar, ska ni inte ta dörren ? Nu vet jag ju att ni tänker smita.”
Flickorna lyssnar inte på henne. Lilly svingar sig smidigt över räcket och hoppar ner i rabatten, hon faller fram och lan- dar på knäna i den nyvattnade jorden. Viola sänker ner korgen mot henne och följer sedan efter. De bär korgen tillsammans när de barfota springer bort över gräsmattan.
