INSTITUTIONEN FÖR SOCIALT ARBETE
“Vi pratar om jämställd vård! För den är ju inte jämställd.”
En kvalitativ studie om brister och förbättringar som behövs inom vården i relation till HBTQ+ personer.
SQ4562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits
Kandidatnivå
Termin VT19
Författare Linnéa Malmkvist och Sofie Fagerlund Handledare Ninni Carlsson
Abstract
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur personal inom en utvald organisation som utbildar hälso- och sjukvården om våld i nära relationer anpassar sig till gruppen HBTQ+. Vi kommer även undersöka hur personalen från utbildningsorganisationen upplever hälso- och sjukvårdens eventuella brister och utmaningar i relation till bemötande av HBTQ+ personer.
Som grund har vi använt oss av olika forskningsartiklar om hur våldet kan se ut i nära relationer inom HBTQ+ och hur HBTQ+ personer blivit bemötta inom vården, då organisationen vi samlat empiri från utbildar hälso- och sjukvårdspersonal. Teorin som studien utgår ifrån är heteronormativitet och de begrepp som används för att diskutera resultatet är kön och genus;
homofobi, homofientlighet och sexuella skript; organisationsförändringar, och intersektionalitet och makt. En intervju genomfördes där två personer som arbetar med att utbilda om våld i nära relationer blev intervjuade och för att förstå empirin som samlats in har vi använt oss av en argumentationsanalys. Slutsen är att vården idag inte är jämlik och att mer kunskap behövs för att förbättra bemötande inom vården gentemot HBTQ+ personer.
Informanterna argumenterar för att vården inte är normkritisk vilket leder till oavsiktlig diskriminering, trots försök att införa rutiner för normkritiskt arbete. Trots att samhällets acceptans ökat under de senaste åren behövs ytterligare förbättringar för att vården ska bli jämlik.
Nyckelord: HBTQ+, våld i nära relationer, diskriminering, transperson, bisexuell, homosexuell, cisperson, heteronormativitet, hälso- och sjukvården
Tack!
Denna uppsats har varit en utmaning att skriva och utan våra informanter som ställde upp på intervjun, hade vi inte kunnat skriva denna uppsats. Vi vill därför tacka er speciellt för er tid!
Vi vill även tacka de vänner som ställde upp för att läsa igenom arbetet innan det skickades in för att ge oss extra feedback trots egna aktiviteter och skolarbete - Er tid är guld värd!
Ett stort tack till Ninni, vår handledare som hjälpt oss få klarhet i hur vi ska forma denna uppsats.
Vi vill även tacka varandra för ett bra samarbete och vad vi kunnat lära varandra under uppsatsens gång. Trots alla motgångar skrev vi klart denna uppsats.
Innehållsförteckning
1.1 Bakgrund & problemformulering ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.2.1 Förklaring av begrepp ... 3
1.2.2 Studiens relevans ... 4
1.3 Avgränsning ... 4
1.4 Arbetsfördelning ... 5
1.5 Förförståelse ... 5
1.6 Uppsatsens fortsatta disposition ... 6
2. Tidigare forskning ... 7
2.1 Dagens kunskapsläge ... 7
2.2 Våld i nära relationer inom HBTQ+ ... 7
2.2.1 Homosexuella ... 8
2.2.2 Bisexuella ... 9
2.2.3 Transpersoner ... 9
2.3 Diskriminering inom vården ... 10
2.4 Normer och dess inverkan på bemötandet inom vården ... 11
2.5 Förändringar måste ske ... 12
2.6 Sammanfattning av tidigare forskning ... 13
3. Teori och begrepp ... 14
3.1 Heteronormen som teori ... 14
3.1.1 Sexualitet ... 14
3.2 Kön och genus ... 15
3.2.1 Sociala manus ... 16
3.2.2 Cisperson ... 16
3.2.3 Transperson... 16
3.2.4 Skript ... 17
3.3 Homofientlighet ... 18
3.4 Organisationsförändringar ... 18
3.4.1 Motstånd ... 19
3.5 Intersektionalitet och makt ... 19
3.5.1 Medvetenhet ... 20
3.5.2 Hälso- och sjukvården ... 21
4. Metod och metodologiska överväganden ... 22
4.1 Forskningsansats ... 22
4.2 Litteraturundersökning ... 22
4.3.1 Urval och urvalsprocess ... 23
4.3.2 Intervjuernas genomförande ... 24
4.3.3 Bearbetning ... 25
4.3.3.1 Deskriptiv argumentationsanalys ... 26
4.4 Forskningsetiska överväganden ... 27
4.5 Studiens tillförlitlighet ... 28
4.5.1 Reliabilitet ... 28
4.5.2 Validitet ... 29
4.5.3 Generaliserbarhet ... 29
5. Resultat ... 30
5.1 HBTQ+ är en särskilt utsatt grupp inom våld i nära relationer ... 30
5.2 Man bör ha ett normkritiskt förhållningssätt inom vården ... 31
5.3 Bemötande och kunskapen bland vårdpersonalen är bristfällig gentemot HBTQ+ personer inom våld i nära ... 35
5.4 Vården fångar inte upp alla personer idag ... 37
5.5 Sammanfattning av resultat ... 39
6. Diskussion ... 40
6.1 Förövarens kön påverkar ... 40
6.2 Heteronormens påverkan ... 41
6.3 Resursernas påverkan på bemötandet ... 43
6.3.1 Sjukvårdspolitik ... 43
6.3.2 Förändringsarbetets riktning ... 44
6.4 Könsnormer, skript och bemötande ... 44
6.4.1 Vem har makten?... 45
6.5 Sammanfattning av diskussionen ... 46
7. Slutsatser ... 46
7.1 Empirin besvarar frågeställningarna ... 47
7.2 Förslag på fortsatt forskning ... 49
8. Referenser ... 50
Bilaga 1 Informationsbrev ... 54
Bilaga 2 Intervjuguide ... 55
1.Inledning
”Tillåt dig att vara förbannad över att priset för vår synlighet är att vi ständigt utsätts för hot om våld – våld mot queers som i stort sett varenda del av samhället främjar och bidrar till. Tillåt dig att känna vrede över att det inte finns ett enda ställe i detta land där vi går säkra, inte ett enda ställe där vi inte utsätts för hat och angrepp, och självhatet och självmorden som garderoben innebär” – Ambjörnsson, 2016:18 (- Queer Nation, New York, 1990)
1.1 Bakgrund & problemformulering
Enligt socialstyrelsen är våld i nära relationer ett samhällsproblem. Definitionen av våld i nära relationer är mångtydigt och det finns flera olika konstellationer, exempelvis fysiskt och sexuellt våld (Socialstyrelsen - Våld i nära relationer). För att det ska räknas som våld i nära relationer skriver Nationellt centrum för kvinnofrid att det ska finnas eller funnits en stark relation mellan den våldsutsatta och den våldsamme. Statistiskt sett är det vanligast att det är en man som utsätter en kvinna för våld i en nära relation (NCK - Våld i nära relationer). Den första instansen som en person som utsätts för våld i nära relationer söker sig till för att få hjälp kan vara hälso- och sjukvården (NCK - Hälso- och sjukvårdens ansvar).
I och med att samhället konstant utvecklas vad gäller exempelvis könsidentiteter, är det viktigt att även utveckla hälsovården så den möter kunskapsbehovet som finns då personer som är utsatta för våld i nära relationer söker vård. Detta för att det kan vara lätt att oavsiktligt agera på ett sätt som är diskriminerande baserat på okunskap. Målet är enligt regeringen ett samhälle utan diskriminering (Socialtjänsten 2015:7; ibid:11). Oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck ska alla få jämlik vård, även de grupper i samhället som är särskilt utsatta, exempelvis HBTQ+ personer (Socialstyrelsen 2015:12). En av anledningarna bakom att HBTQ+ anses vara en särskilt utsatt grupp är för att de under de senaste hundra åren fått kämpa för att ses som jämlikar. Några exempel på vad denna kamp åstadkommit är att homosexualitet avkriminaliserades år 1944 och blev då istället klassificerad som en mentalsjukdom, 1950 bildades RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, 1979 ströks homosexualitet ur socialstyrelsens sjukdomsregister, 2009 blev det
tillåtet för samkönade par att gifta sig, 2013 slutade Sverige tvångssterilisera transpersoner och 2018 slutade World Health Organisation definiera transpersoner som mentalt sjuka (Löfgren &
Mårtensson 2013; RFSL; Ambjörnsson 2016; WHO 2018).
Samhället har med andra ord onekligen blivit bättre och mer jämställt. Trots detta har vi som författare misstankar om att det förekommer diskriminering inom vården då våldsutsatta HBTQ+ personer söker hjälp för våld i nära relationer. Denna studie fokuserar på en utvald organisation som arbetar med att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal inom en region i Sverige och deras förhållningssätt gentemot HBTQ+ personer. Hur ser de som arbetar inom organisationen på hälso- och sjukvården? Är vården jämställd i deras mening?
1.2 Syfte och frågeställningar
I denna uppsats kommer vi undersöka hur personal inom en utvald organisation förhåller sitt utbildningsmaterial till våldsutsatta HBTQ+ personer. Vi kommer även undersöka vilka tankar de har om hälso- och sjukvården inom regionen vad gäller eventuella utmaningar och förbättringar som krävs för en jämställd vård. Detta ämnar vi att göra genom dessa frågeställningar:
- Hur förhåller sig personalen inom den utbildande organisationen till HBTQ+ personer?
- Hur upplever den utbildande personalen hälso- och sjukvårdspersonalens förhållningssätt gentemot HBTQ+ personer idag?
- Vilka fortsatta förändringar behöver göras för att öka acceptansen och förbättra bemötandet för HBTQ+ personer inom hälso- och sjukvården enligt utbildningspersonalen?
Organisationen som vi undersöker i denna uppsats arbetar med att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal om våld i nära relationer och är den enda organisation med detta syfte i hela regionen. De är inte inriktade på HBTQ+ gruppen specifikt när de utbildar, men HBTQ+ ingår som en minoritetsgrupp som de uppmärksammar. Vi vill därmed förtydliga att den utbildning som hälso- och sjukvårdspersonalen får av just denna organisation inte resulterar i någon form av HBTQ+ diplomering.
I vår första frågeställning undersöker vi hur personalen förhåller sig till HBTQ+ personer, då det kommer prägla vilket utbildningsmaterial personalen väljer att använda då de utbildar hälso- och sjukvården inom den regionen. Jämlik vård är målet i Sverige och vi vill undersöka varför och på vilket sätt den eventuellt inte är det idag utifrån ett HBTQ+ perspektiv. Av den anledningen undersöker den andra frågeställningen hur informanterna uppfattar mottagandet och de attityder de ser i deras interaktioner med vårdpersonalen idag. Denna fråga handlar om bilden som den utbildningspersonal som vi intervjuat har och är baserat på deras observationer under deras arbete. Den tredje frågeställningen ser till vilka fortsatta förändringar som enligt den intervjuade utbildningspersonalen behövs inom hälso- och sjukvården för en jämlikare vård.
1.2.1 Förklaring av begrepp
En del begrepp behöver tydliggöras innan vi går vidare i uppsatsen för att förklara hur vi utgår från olika begrepp i denna uppsats enligt RFSLs ordlista på deras hemsida. Båda författarna är också väl medvetna om att det finns fler identiteter, sexualiteter och romantiska läggningar som saknas i just denna lista, men vi har valt att förenkla den och avgränsa oss till dessa på grund av den rådande tidsgränsen vi måste förhålla oss till:
Heterosexuell - en person som är intresserad emotionellt och sexuellt av motsatt kön.
Cisperson - en person som identifierar sig med könet som hen tillskrivits vid födseln.
Homosexuell - en person som är intresserad emotionellt och sexuellt av samma kön.
Bisexuell - en person som är intresserad emotionellt och/eller sexuellt av två eller fler kön.
Transperson - personer vars könsidentitet/könsuttryck skiljer sig från det som tilldelats dem vid födseln
Queer - Syn på samhället där könsliga och sexuella normer ifrågasätts/en person som försöker leva ett liv där normer inte styr.
Icke-binär - En person som identifierar sig bortom, mellan eller med båda könskategorierna man & kvinna.
HBTQ - Paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer. H:et och b:et handlar om sexuell läggning, alltså vem man blir kär i eller attraherad av. T:et handlar om hur man definierar och uttrycker sitt kön. Queer kan röra både sexuell läggning, könsidentitet,
relationer och sexuell praktik men kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer (RFSL).
I denna uppsats kommer dock begreppet HBTQ+ att användas, då HBTQ enligt oss osynliggör de många andra sexualiteter och könsidentiteter som hör till gruppen men som vi inte kommer studera mer ingående. Intersex, genderfluid, bigender, asexuella, aromatiska och pansexuella är några av de identiteter vi menar ingår i den extra symbolen (+).
1.2.2 Studiens relevans
Studien är relevant då våld i nära relationer som tidigare nämnt är ett samhällsproblem. Det forskas om våld i nära relationer inom heteronorma förhållanden men inte i samma utsträckning om HBTQ+ personer inom våld i nära relationer. Vi vill med denna uppsats belysa ämnet om våldsutsatthet i HBTQ+ relationer och vilka brister som finns idag då HBTQ+ personer söker hjälp. I vårt ständigt utvecklande samhälle, kommer vi som socionomer att träffa personer som är våldsutsatta och som kanske inte tillhör normen oavsett vilken linje av arbete vi tar oss an.
Att ha ett normkritiskt förhållningssätt då man möter människor är viktigt menar vi och något vi vill belysa.
1.3 Avgränsning
Våld i nära relationer är ett brett begrepp som innebär “våld mellan två personer som har en nära relation till varandra”. Vi har därför behövt begränsa oss i denna uppsats då vi hade en tidsram på 8 veckor att skriva uppsatsen. Avgränsningen vi valt vad gäller relationer och våld är “våld som sker i romantiska vuxna förhållanden”. Detta trots att våld mellan förälder och barn o.dyl. är lika viktiga och något vi är medvetna om. En annan avgränsning vi gjort är att endast fokusera på en region i Sverige, även om studien hade kunnat utföras på flera regioner i och utanför Sverige. Vi har även valt att endast diskutera HBTQ+ personer, även om det finns fler särskilt utsatta grupper och faktorer som kan orsaka motstånd och svårigheter för personen som söker vård såsom ålder, etnicitet, religion och funktionsvariationer. Vi är medvetna om att våldet kan se olika ut för de olika grupperna inom HBTQ+ och skriver därför kortfattat om dessa under tidigare forskning.
1.4 Arbetsfördelning
Vi har för det mesta suttit och skrivit på varsitt håll på olika delar av uppsatsen. Det föll sig naturligt att vi har olika ansvarsområden men vi har båda bidragit till information under respektive kapitel. Inledningen och slutsatsen har vi gemensamt skrivit när vi suttit tillsammans, oftast vid handledningstillfällena. Sofie har ansvarat för att tidigare forskning, metodkapitlet och resultatet skrivits klart, och Linnéa har ansvarat för teorier, begrepp och diskussionen. Vi har båda läst igenom det som den andre skrivit för att kunna ge feedback och för att urskilja skillnader i hur vi skriver för att uppsatsen ska se bra ut i sin helhet. Under insamlingen av empirin var vi båda närvarande och aktiva med att intervjua. Vi transkriberade även intervjun var för sig, där vi delade upp den hälften var.
1.5 Förförståelse
Linnéa “kom ut ur garderoben” år 2014 och har sedan dess blivit mer och mer investerad i alla former utav HBTQ+ identiteter, vilket naturligt lett till ett intresse att utveckla samhället mer mot ett jämlikt håll. Efter egna erfarenheter av våld i nära relationer kombinerat med HBTQ+
vänners klagomål och anekdoter angående bemötande inom vården, ökade det intresset ännu mer. Tas lesbiska som Linnéa på allvar om de anmäler våldtäkter och våld i nära romantiska relationer? Enligt olika former av artiklar och reportage i media om #MeToo och dylikt är mörkertalen stora även bland ciskönade heterosexuella par - Hur stort är då mörkertalet om våld i nära relationer för HBTQ+ personer? Sedan första mötet och diskussionen författarna sinsemellan har Linnéa varit öppen och ärlig om sina erfarenheter med våld i nära relationer, och har därmed varit noggrann med att alla slutsatser som kommer tas upp i denna uppsats är förankrade i tidigare forskning och teorier snarare än i förförståelse och förutfattade meningar.
Sofie är väldigt intresserad av våld i nära relationer, då det är något som många utsätts för. Hon själv som cis-kvinna vet hur svårt det kan vara att bli tagen på allvar om hon berättat för någon om en mans våld. Hur illa är det inte för personer som inte tillhör normen? Hennes förförståelse var innan uppsatsen började att alla som ser ut som en kvinna enligt samhällets normer är utsatta för mäns våld men även att det förekommer i andra grupper. Efter att ha läst tidigare forskning
blev det klart att det är stora mörkertal vad gäller våld i nära HBTQ+ relationer, vilket naturligtvis har skapat tankar om vilka resultat hon trodde vi skulle få fram med uppsatsen, exempelvis att vårdpersonalen kan vara väldigt dömande och diskriminerande.
Vi har under uppsatsen gång försökt påminna oss själva och varandra om att inte låta vår förförståelse färga uppsatsen på ett överväldigande sätt, då vi vill undersöka så opartiskt som möjligt och inte påverka kunskapen. Vi ville ta fram informanternas argument och deras förståelse snarare än vår egen, även om vi är medvetna om att vår förförståelse kan påverka.
1.6 Uppsatsens fortsatta disposition
Vår studie är indelad i sju olika kapitel. Vi har redan gett en inledande förklaring till varför våld i nära relationer är ett samhällsproblem, vår förförståelse, avgränsningar som vi behövt göra och vilket syftet är med uppsatsen samt våra frågeställningar.
I kapitel 2 lyfter vi hur dagens kunskapsläge ser ut och hur vi kan förstå våld i nära HBTQ+
relationer och hur vårdpersonal bemöter HBTQ+ personer som söker hjälp för våldet.
I kapitel 3 har vi tagit fram heteronormen som teori för att förstå empirin och olika begrepp såsom kön, genus, homofobi, organisationsförändringar, intersektionalitet och makt. Detta för att alla dessa begrepp är viktiga för att ge en så nyanserad bild av samhällsproblemet som möjligt. I kapitel 4 beskriver vi hur vi gått tillväga för att samla in vår empiri, vilka metoder vi använt oss av, vilka etiska överväganden vi gjort och studiens tillförlitlighet. I kapitel 5 presenterar vi vår empiri och vilket resultat det lett fram till. Detta under olika rubriker och en sammanfattning i slutet för att ge en tydlig överblick över resultatet. I kapitel 6 diskuterar vi resultatet utifrån vår tidigare forskning och teorier samt begrepp. Detta för att få en ännu djupare förståelse för hur vi ska förstå vårt resultat. I kapitel 7, det avslutande kapitlet, knyter vi an till vårt syfte och besvarar våra frågeställningar utifrån materialet. Vi ger även förslag på fortsatt forskning som vi anser behövs inom ämnet.
2. Tidigare forskning
I detta kapitel kommer vi lyfta forskning vi anser är relevant utifrån vår studie och uppmärksamma vilken kunskap som finns just nu om ämnet våld i nära relationer kopplat till HBTQ+. Vi lyfter forskning från Sverige men även internationellt för att få en djupare förståelse. För att förstå HBTQ+ väljer vi att kort redogöra för de olika grupperna inom begreppet våld i nära relationer, då våldet kan se olika ut och för att ge en nyanserad bild.
Vidare lyfter vi hur normer kan påverka bemötandet inom vården och avslutar med vilka förändringar som måste ske enligt tidigare forskning som vi hittat samt en sammanfattning av kapitlet.
2.1 Dagens kunskapsläge
Innan vi börjar presentera forskningen presenterar vi hur det ser ut allmänt. Då vi letade efter forskning om våld i nära relationer, var det återkommande att det oftast handlar om män och kvinnor. Detta då det statistiskt sett oftast är kvinnor som är utsatta av en manlig förövare. Det är delvis relevant i vår uppsats, då man kan vara man/kvinna och ingå i HBTQ+, men det räcker inte för vår uppsats. Ämnet våld i nära relationer utifrån HBTQ+ relationer är relativt nytt och därmed finns det inte så mycket forskning om detta, ännu mindre i just Sverige. Forskningen går trots allt framåt vad gäller studier av våld i parrelationer som inte tillhör den sexuella normen, även om det främst är samkönade relationer som undersöks och mera forskning behövs vad gäller exempelvis transpersoner upplevelser (Sundström 2018:9).
2.2 Våld i nära relationer inom HBTQ+
Holmberg och Strandqvist skriver att våldet inom HBTQ+ parrelationer kan se likadant ut som inom heterosexuella förhållanden men även att det finns skillnader inom vissa områden, exempelvis synen på våldet, något vi återkommer till under nästa rubrik 2.2.1 homosexuella (Holmberg & Stjernqvist 2008:10). Heteronormen är institutionaliserad, d.v.s det heteronormativa styr Sveriges familjepolitik och lagar. Detta medför att HBTQ+ relationer som inte infaller inom det heteronormativa utesluts, då ett antagande om heterosexuella relationer
är det ‘vanliga’ (ibid:18). I en studie testade forskare hur högskolestudenter i Sverige såg på
våld av olika grad inom äktenskap. Inom både de grova och milda våldet ansågs det allvarligast om en kvinna var utsatt av sin man. Inom det milda våldet var det värre om relationen var samkönad, än i de fall där mannen var offret för sin fru. (Sundström 2018:31). År 2011 presenterades en studie genomförd i USA som presenterade bisexuella, homosexuella och heterosexuellas upplevelser av våld i nära relationer. Bisexuella kvinnor var överrepresenterade i samtliga kategorier (verbalt, kontrollerande, fysiskt och psykiskt). Heterosexuella kvinnor var minst utsatta inom alla kategorier, förutom det sexuella våldet där homosexuella kvinnor var minst utsatta (Sundström 2018:11). Bland männen var även de bisexuella mest utsatta inom alla kategorier och de heterosexuella männen var minst utsatta (ibid).
2.2.1 Homosexuella
Då förövarens och offrets kön påverkar hur omgivningen ser på våldet, kan våldet osynliggöras om det är en kvinna som är förövaren och en man som är offer, eller om förövaren och offret är av samma kön. Inom kontexten för ett heterosexuellt perspektiv ses kvinnan som det rätta offret och män som de accepterade förövarna (Little & Terrance 2010:431). Det finns en extra dimension att ta hänsyn till i de fall där förövaren är en kvinna och utövar våld mot en partner som också är kvinna (Smirthwaite & Holmberg 2014:122). Om en kvinna ska berätta att hon är utsatt av en annan kvinna, måste offret komma ut för omgivningen om hon inte redan gjort det, vilket är en extra utsatthet (ibid:121). Utöver det kan kvinnan även ifrågasättas av omgivningen, då en kvinna “inte kan” utsättas för sexuellt våld av en annan kvinna (ibid:122).
Vad gäller homosexuella män skrivs de inte om som en särskild grupp i tidigare forskning på samma sätt som kvinnorna gör. Detta kan förklaras med att män normaliserar våldet till följd av normer som finns i samhället och därmed inte ser det som våld inom partnerskapet (Oliffe et al 2014:574). Vi lyfter detta vidare under rubriken 2.4 om normer.
2.2.2 Bisexuella
Det finns väldigt lite forskning om bisexuella kvinnor och våld i nära relationer skriver Sundström (2018:33). Detta kan bero på att man inte alltid kan utläsa sexualiteten ur studier som finns menar forskaren, då man inte vet vilken sexualitet kvinnan har om de inte framförs tydligt (ibid). En form av dubbel stigmatisering kan uppstå, då bisexuella varken “passar in”
bland hetero- eller homosexuella. Bisexuella kan även utsättas för bifobi, d.v.s. ett ifrågasättande av deras sexuella läggning och huruvida den “är verklig”. Detta kan även hindra dem från att söka hjälp, även om det finns HBTQ+ kunskap inom organisationen (ibid:35).
Detta styrker även forskning från Steele m.fl. som skriver att bisexuellas sexuella identitet inte anses vara stabil (2017:117). Detta kan vara orsaken till varför det finns så lite forskning på området menar Steele m.fl (ibid). Detta gäller både män och kvinnor tänker vi, men i NCKs rapport skriven av Sundström lyfter de enbart bisexuella kvinnor som särskilt utsatta. Varför vet vi inte då studier internationellt visar på att bisexuella män statistiskt sett är lika utsatta som bisexuella kvinnor (Sundström 2018:11)
2.2.3 Transpersoner
Författarna Yerke och DeFeo vill omdefiniera våld i nära relationer. Detta då transpersoner inte alltid passar in i de binära kategorierna som inkluderas i definitionen av vem som kan vara utsatt eller utförare av våld i nära relationer (Yerke & DeFeo 2016:975). Författarna vill därför göra en omdefiniering av våld i nära relationer då transpersoner kan exkluderas i den nuvarande definitionen (ibid). Varför behöver begreppet göras om? Författarna menar att våldet kan se olika ut för transpersoner i jämförelse med cispersoner men att de kan uppleva en extra utsatthet utöver det (ibid:976). Hur ska definitionen göras om? Genom att inkludera personer som inte ingår i det binära inom forskningen om våld i nära relationer (ibid:978). Varför det finns så lite forskning om våld i nära relationer bland bl.a. transpersoner är för att det förnekas att våld förekommer i dessa relationer (Yerke & DeFeo 2016:976). Enligt tidigare forskning har transpersoner utsatts för våld i nära relationer i större utsträckning än cispersoner (ibid:975).
I en studie från USA belyser de att 34% av 27.7000 tillfrågade transpersoner hade utsatts för sexuellt våld av partner. Vad gäller våld överlag, hade 54% utsatts av partner (Sundström
för våld eller hotats om våld av partner eller annat sexuellt lidande, exempelvis våldtäkt (ibid:40). Folkhälsomyndigheten lyfter att 1/3 av transpersonerna i deras studie tvingats till sex av en partner och 17% svarade att de utsatts för fysiskt våld av partner (2015:33).
2.3 Diskriminering inom vården
I en rapport av Diskrimineringsombudsmannen skrivs det att vården inte är jämlik idag och att det förekommer diskriminering. En del grupper har svårare än andra att få tillgång till vård, delvis för att bemötandet av vårdpersonalen förhindrar en del personer från att söka vård (2012:16). Vården skiljer sig alltså i fråga om bemötandet utifrån kön, könsidentitet och könsuttryck (SOU 2017:92 s.306).
Kränkningar kan vara direkta eller indirekta mellan två aktörer. Detta tyder på att man behöver öka sin förståelse för HBTQ+ personer och hur sammanhanget ser ut (Skau 2016:84ff). Alla har en egen unik, subjektiv kontext inom vilken den kränkande handlingen sker, och det påverkar vår upplevelse av händelser som påverkar oss (ibid.). Det kan exempelvis vara relevant att förstå patientens sammanhang för att kunna göra en bedömning, och då är det viktigt att göra detta utan att kränka patienten (ibid:87ff). Detta kan tänkas särskilt viktigt om personen i fråga är transperson eller icke-binär.
I en studie av Folkhälsomyndigheten skriver de att drygt var fjärde person som identifierar sig som transperson som sökt hjälp de upplevt kränkande bemötande från personal inom vården och att fem procent vägrades vård (2015:44). Detta leder till ett lågt förtroende för sjukvården och även andra myndigheter, då 43% svarat att de inte litar på hälsovården (ibid:34).
Transpersoner är en sårbar grupp när de möter vårdpersonal, då mötet ofta präglas av stereotypa bilder, vilket leder till att transpersoners upplevelser och vad de söker vård för kan vara svårt för personalen att ha kunskap om. Deras problem kan även ses som oviktiga (Vogelsang et al 2016:3585).
Ett annat problem kan även vara att vårdpersonal vägrar använda personens önskade pronomen och därmed diskriminerar medvetet (SOU 2017:92:309). En annan forskning visar att HBTQ+
ungdomar inte vill söka hjälp hos vården, då de av egna erfarenheter blivit bemötta på ett diskriminerande sätt av personalen (Zethrin 2010:12).
2.4 Normer och dess inverkan på bemötandet inom vården
Det styrande synsättet inom vården är det heteronorma, vilket påverkar hur personer som söker vård blir bemötta (Holmberg & Stjernqvist 2008:18). En majoritet av de intervjuade i en studie av Zethrin uppger att de tror att det är lättare att få hjälp och ett bra bemötande om man följer normen för sitt kön, vilket leder till ytterligare problematik och osynliggörande för folk som inte tillhör tvåkönsnormen (Zethrin 2010: 171). Transpersoner upplever systematiskt stigmatisering och osynliggöranden på grund av de cisheteronormativa föreställningar som finns vad gäller kön (ibid:172). Vårdinstitutioner och organisationer har en tendens att önska att man definierar sitt kön, vilket kan bli problematiskt eftersom transpersoner av olika anledningar kan välja att inte berätta, ofta på grund av att man löper risk om sanningen kommer fram, eller för att man inte orkar förklara en komplex identitet som t.ex. icke-binär (Zethrin, 2010:165). Att hela tiden bli könsbestämd inom tvåkönsnormen, d.v.s. man eller kvinna, upplevs som frustrerande av de som är icke-binära (Zethrin, 2010:167). I vissa sammanhang är det inte möjligt att inta en icke-position, eller en position som något utanför definitionerna man och kvinna, vilket leder till att man blir osynliggjord eller tvingas in i en utav två könsdefinitioner mot sin vilja (ibid.). Att omgivningen i en viss utsträckning vägrar använda det könsneutrala pronomet “hen” upplevs som särskilt sårande och frustrerande (ibid.).
Medvetenhet om stigmatisering och normer påverkar bemötandet som klienten får i hög grad (Utamsingh et al 2016:566). Genom att inte vara medveten om den heteronormativa normen som man som vårdpersonal kan kommunicera, kan man omedvetet kränka personen som söker vård (ibid:571). Detta kan leda till att patienten inte känner sig trygg, inte får hjälp om hen inte vill öppna upp sig för vårdpersonalen och hälsan kan försämras (ibid).
2.5 Förändringar måste ske
År 2011 tillkom ett juridiskt bindande instrument i Europa om våld mot kvinnor och våld i familjen. “Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence)”. Denna trädde i kraft år 2014 i Sverige och kallas även Istanbulkonventionen (NCK 2017:6). RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, anser att Sverige behöver göra reformer för att uppfylla konventionen. Förbundet menar att Sverige brister vad gäller diskriminering av sexuell läggning och könsidentitet (Prop. 2013/14:208:86f). Då konventionen trätt i kraft, presenterades en plan för hur Sverige skulle arbeta för ett jämställt samhälle, och att HBTQ+
personers status i frågan behöver förstärkas, då de ofta utsätts för diskriminering (NCK 2017:7).
Då vissa personer är särskilt utsatta på grund av särskilda behov som de kan ha till följd av särskilda omständigheter, behöver personal som arbetar med dessa ha fått utbildning som går hand i hand med de förebyggande åtgärder som konventionen omfattar (NCK 2017:6).
Författarna Yrke och DeFeo menar att professionella behöver uppmärksammas om att transpersoner är extra utsatta, då detta kan förhindra transpersoner från att söka hjälp. Därmed är hjälpen för våld i nära relationer inte tillgänglig för transpersoner i samma utsträckning som för cispersoner (Yerke & DeFeo 2016:976). För att motverka ohälsa inom de utsatta grupperna har ett gemensamt förhållningssätt till diskriminering utarbetats av myndigheter inom Statens folkhälsoinstitut. Detta utgår från att alla former av diskriminering, oavsett om den är synlig, dold eller avsiktlig; har sin grund i rådande samhällsstrukturer och att de rör de olika maktnivåerna i samhället (Sundström 2018:7).
Att synliggöra är det första steget, men det räcker inte med att endast påpeka brister, utan man måste även aktivt arbeta för att åstadkomma en positiv förändring (Skau, 2016:119). Skau hävdar att hon förstår att det kan vara svårt med tanke på den brist på resurser som finns inom många områden, men att strukturella förhållanden aldrig kan fria en enskild individ från personligt ansvar ifall denne kränkt eller skadat någon vars hälsa den hade ansvar för (ibid).
Hon förstår även att det inte är möjligt att helt undvika kränkningar inom “hjälparvardagen”, som hon kallar det, eftersom majoriteten av dem är oavsiktliga, men hon hävdar starkt att de kan begränsas och motarbetas (ibid:122).
2.6 Sammanfattning av tidigare forskning
Våldet inom romantiska HBTQ+ relationer kan skilja sig från heterosexuella förhållanden, exempelvis hur man ser på offer och förövare inom HBTQ+ relationer. Att en kvinna är utsatt för våld oavsett sexuella läggningen anses allvarligare än om en man är utsatt. Detta på grund av den normativa föreställningen om vem som kan anses vara det ”rätta” offret/förövaren. Vad gäller homosexuella så kan våldet osynliggöras, exempelvis genom att kvinnor inte är de ”rätta”
förövarna och männen inte de ”rätta”offren. De bisexuella är den grupp som är mest utsatt vad gäller våld inom parrelationer, vilket bidrar till en extra utsatthet då hen måste berätta för omgivningen om sin sexuella läggning för att kunna få hjälp. Transpersoner passar inte in i de normativa könskategorierna och kan därmed exkluderas ur studier om våld i romantiska nära relationer. Bemötandet inom vården i Sverige skiljer sig utifrån vem personen som söker vård är. Vården är inte jämlik. Om man tillhör normen, är det lättare att få hjälp tror en del personer i en forskning av Zethrin. Då det inte finns medvetenhet och kunskap bland personalen, kan bemötandet utgå från det heteronormativa. För att Sverige ska uppfylla Istanbulkonventionen måste det ske förändringar som ser till att alla människor har lika rättigheter och att inte någon diskrimineras utifrån sexuella läggningen eller könsidentitet. Att synliggöra är ett första steg, men det krävs högre medvetenhet för att inte kränka någon oavsiktligt. Vi saknar dock svensk forskning som belyser vårt syfte med uppsatsen, d.v.s. hur utbildningsmaterial står i relation till våldsutsatta HBTQ+ relationer. Det är något vi med denna uppsats vill belysa.
3. Teori och begrepp
I detta kapitel kommer vi redogöra för den teorin som vi valt att utgå från och olika begrepp som vi anser relevanta för att kunna besvara vårt syfte och frågeställningar. Vi kommer använda dessa begrepp i diskussionskapitlet för att binda samman avsnitten.
3.1 Heteronormen som teori
Med heteronormativitet menas ett ideologiskt system som nekar, underordnar och stigmatiserar beteenden, identiteter och relationer som inte är heterosexuella. Normen är heterosexualitet och allt annat som anses avvikande negligeras och angrips på olika sätt. Heteronormativiteten upprätthålls genom att utesluta homo- och bisexualitet (NCK 2009:15f). En utav många anledningar till att heterosexualiteten är det som anses naturligt, enligt Ambjörnsson, är att många kopplar ihop heterosexualitet med barnalstrande, dvs. de hävdar att heterosexualitet är naturligt i och med att människoartens överlevnad hänger på att män och kvinnor skapar barn tillsammans (Ambjörnsson 2016:48; Löfgren-Mårtenson 2013:65; Foucault 1976/2002:33f, ibid:58).
Man bör ha i åtanke att makt och förtryck inte behöver vara direkt synliga. En heterosexuell person kan åtnjuta förmåner av att tillhöra heteronormen utan att ha för avsikt att göra det (Knutagård 2016:50). Samhällets idéer om biologiskt kön är tätt kopplade till tidens föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt, vilket kallas för “den heterosexuella matrisen” (Ambjörnsson 2016:94). Med den heterosexuella matrisen menar man att kvinnor och män existerar inom heteronormativitetens ram och är därmed de enda möjliga identiteterna (ibid). Det vore därmed felaktigt att hävda att Sveriges HBTQ+ befolkning idag är jämställda med den cis-heterosexuella befolkningen (ibid:53).
3.1.1 Sexualitet
Alla människor förhåller sig till sexualitet på ett eller annat sätt eftersom det är en gemensam social och kulturell företeelse (Löfgren-Mårtenson 2013:9). Det finns dock en rad yrkesgrupper
som kritiskt bör granska sitt förhållande till sina medmänniskors sexualitet, t.ex. barnmorskor och gynekologer (ibid:10). Även om sexualitet är något individuellt och personligt så är det inte endast den enskildes ensak, eftersom samhället har makten att bestämma vilka sexualiteter som är acceptabla och normala, inte endast genom bl.a. lagar utan även vad gäller socialt bemötande (ibid:10; ibid:50). Sexualiteten får därmed sin betydelse och sociala innebörd i mellanmänskliga konversationer i samhället (ibid:12)
På grund av att samhället existerar i denna heterosexuella matris, och att heteronormen genomsyrar samhället vi genomför denna studie i, så har vi valt heteronormen som den överhängande teorin för att undersöka vårt syfte.
3.2 Kön och genus
Kön kan beskrivas som det vi blivit biologiskt tilldelade vid födseln medan genus är det som konstrueras och görs genom psykologiska, kulturella och sociala medel (West & Zimmerman 1987:125; NCK 2009:18; Knutagård 2016:44). I västvärlden har vi länge accepterat genus och kön som naturliga och oföränderliga definierade kategorier med distinkta beteenden och fysiska attribut (West & Zimmerman 1987:127f.).
Idag pratas det om normer och könsroller, och många inom social forskning undersöker hur dessa könsroller skapas och upprätthålls livet igenom i sociala och privata sammanhang (ibid:
128). Detta kallas för “rollteori”. Enligt rollteori så skiljer sig könsroller från andra former av roller som finns i samhället, exempelvis brukare och socialarbetare, eftersom dessa roller upprätthålls inom specifika situationer och kan “stängas av” när situationen inte längre kräver dem. Detta går dock inte att göra med könsroller på samma sätt (West & Zimmerman 1987:128).
3.2.1 Sociala manus
West och Zimmerman argumenterar för att genus inte är varken en samling personlighetsdrag eller en roll, utan en produkt av sociala beteenden och bemötanden, där mellanmänskliga interaktioner konstruerar våra genus och hur vi förhåller oss till dem (1987:129).
De uppges ha sin källa i Goffmans uppfattning om att genus följer sociala “manus” som visar en idealiserad version av feminina respektive maskulina drag, och att vi “presenterar” dessa manus inför en social publik som uppfostrats till att förstå dessa manus på ett specifikt sätt (West & Zimmerman 1987:130). Genus är inte något som endast existerar i det privata utan det finns i alla aspekter av våra liv, sociala såsom privata. Även om vi inser och agerar utefter att genus är socialt konstruerat och vi själva är säkra på vår identitet, kan vi i nuläget inte utgå från att våra medmänniskor ser oss på samma sätt som vi ser oss själva (ibid).
3.2.2 Cisperson
Det är svårt att avgränsa och definiera vad som menas med biologiska kön, särskilt i förhållande till frågor om genus. För att vara kvinna krävs det att man har en kropp som kategoriseras som kvinnlig, att man uppträder enligt samhällets förväntningar av en kvinna, och att man visar rätt sorts sexualitet, dvs. den normativa monogama heterosexualiteten (Ambjörnsson 2016:95). En kvinna som uppfyller alla krav mellan kropp, könsidentitet och könsuttryck kan kategoriseras som cis-kvinna, där “cis” är latin och betyder “samma sida” (ibid:96).
3.2.3 Transperson
Med begreppet “transperson” avses personer vars könsidentitet och/eller könsuttryck skiljer sig från det man föddes med (Zethrin 2010:20). För somliga transpersoner är denna skillnad konstant, och för vissa ändrar det sig i perioder. Att ha en transidentitet har ingen koppling till en persons sexuella läggning (ibid). En kvinna som föddes med sädesledare och testiklar kallas för “transkvinna”, och en man som föddes med äggstockar och livmoder kallas “transman”
(Sundström 2018:38). Det finns även individer som inte är varken män eller kvinnor, eller i alla fall inte enbart det ena eller det andra. Dessa kallas generellt för icke-binära individer
(Ambjörnsson 2016:115). Identiteten icke-binär har ingen koppling till det s.k. biologiska könet utan har med genus att göra och deras pronomen är generellt hen/henom (ibid.).
Medan cis-personer lär sig att göra sitt kön under hela livet med stöd av rådande samhällsstruktur, måste transpersoner tillägna sig det i en värld full av stereotyper (Knutagård 2016:45). Sociala förändringar, hävdar West & Zimmerman, kräver därför att både institutioner och samhällets kultur ändrar sin attityd och sina förväntningar vad gäller könsnormer och genus (1987:147).
3.2.4 Skript
Många situationer är inte direkt kopplade till kön eller genus, som att män ”måste” gymma, och kvinnor ”ska” gilla att shoppa, utan vi gör istället kön i de situationerna baserat på vad som är förväntat av oss och accepterat av vår omgivning (West & Zimmerman:138). För att kunna leva upp till dessa kulturella förväntningar om både kön, genus och sexualitet behöver vi så kallade
“skript”, som visar vad samhället tycker är passande respektive opassande (Löfgren-Mårtenson 2013:58). Ett skript är ett begrepp som kan beskrivas som en outtalad praxis som får oss att tänka och agera på ett visst sätt sexuellt i samhället. Händelser som bryter från detta sexuella skript, t.ex. att en man skulle bli våldtagen, eller att kvinnan skulle visa sig vara trans och därför blev misshandlad, gör att omgivningen inte vet hur de ska förhålla sig till det som skett (Knutagård 2016:25).
Människor återspeglar de kulturella scenarierna och gör individuella anpassningar gentemot samhällets normer som måste förstås i sitt sammanhang, särskilt de sexuella och könsrelaterade beteenden (Löfgren-Mårtenson 2013:59). Oftast tänker man inte att “de flesta som har penisar är män, men vissa kanske inte är det”, utan man utgår från att om man vet att en person är en man så utgår man från att han har en penis (West & Zimmerman 1987:132). Eftersom förändringar i samhället går ut på att ifrågasätta dessa normer, och vårt syfte är att studera anpassningarna till samhällets ökade acceptans för HBTQ+ personer, såsom transpersoner och icke-binära, anses “kön och genus” av oss en logisk bas att utgå från i vår diskussion.
3.3 Homofientlighet
Knutagård definierar homofientlighet som en föreställning om den heterosexuella gruppens överlägsenhet, vilket i sin tur leder till att man har rätt att förtrycka, utnyttja, kontrollera eller utplåna de som avviker från heteronormen (Knutagård 2003:15). Homofientlighet måste inte ske avsiktligt, utan Knutagård skriver om erfarenheter inom vården, där killar inte ville berätta om sina HIV diagnoser för sina föräldrar på grund av att det i sig skulle tvinga dem att komma ut som homosexuella mot sin vilja, och därmed riskera förlöjligande behandling från sin omgivning (2016:15) Homofientlighet kan tänkas komma från att homosexuella bryter mot det kulturella och samhälleliga sexuella skriptet, d.v.s. den kulturellt ansett normala sexuella praktiken som finns i ett samhälle (ibid:25).
Vi har valt “homofientlighet” som begrepp eftersom det kan tänkas relevant att undersöka huruvida homofientlighet skapar motstånd inom vården, eller om det aktivt undviks. Vi vill med andra ord undersöka huruvida homofientlighet har en påverkan på organisationens anpassning till samhällets ökade acceptans för HBTQ+ personer.
3.4 Organisationsförändringar
Att åstadkomma förändringar inom organisationer är sällan lätt och kräver både att chefer har förmågan att planera förändringar i förväg och reagera på omgivningens förändringar, men även att kulturen inom sagda organisationer välkomnar förändringen (Alvesson & Sveningsson 2014:8f.). Organisationsförändringar ses generellt som ett resultat av bl.a yttre politiska faktorer, i detta fall samhällets ökade försök till anpassning till HBTQ+ samhället (ibid:23).
Det är dock inte endast objektiva, kontextuella drivkrafter som bestämmer hur förändringen kommer påverka organisationen, utan även hur den kommer tas emot och tolkas av de individer som förväntas implementera den (ibid:25).
Förändringar tenderar att karaktäriseras som en utav två extremer: Revolutionära eller evolutionära (ibid:27). En revolutionär förändring är omfattande och berör fler organisatoriska dimensioner samtidigt. Evolutionära förändringar är däremot operationella och påverkar endast delar av en organisation. De sker inom ramen för den rådande organisationskulturen, och
inträffar gradvis i en kontinuerlig process (ibid.). Om förändringarna sker på grund utav order eller befallningar snarare än en naturlig förändring av attityder inom organisationen, så talar man om att förändringen sker enligt en diffusmodell (ibid, 14).
3.4.1 Motstånd
Liksom inför alla förändringar kan det uppstå motstånd mot dem. Motstånd beror ofta bl.a. på att det skapar stora förändringar i ens arbete, att det finns ett upplevt eller reellt psykologiskt hot, en rubbning av sociala arrangemang och nya arbetsvillkor. Vissa aktörer kan även motsätta sig en förändring då de har en annorlunda uppfattning om vad som vore bäst för organisationen och dess intressen, och vilka ideal de anser är värda att kämpa för (Alvesson & Sveningsson 2014:52). Förändringsperioder kännetecknas ofta av oro och osäkerhet, även om perioderna i sig är relativt korta och både föregås och följs av stabila, lugna perioder där allt är som det ska (Ahrne & Papakostas 2014:59). Eftersom en organisations anpassning till ett samhälleligt fenomen kan förklaras som en organisationsförändring, anser vi att detta begrepp är relevant för att undersöka vårt syfte.
3.5 Intersektionalitet och makt
När man ser till olika maktpositioner och kategorier i samhället, och deras samband, talar man om begreppet intersektionalitet (Eriksson-Zetterquist & Styhre 2007:9). “Intersektionalitet”
betonar vikten av att se till hur olika kategorier, exempelvis sexualitet och kön, samverkar och påverkar en individs upplevelse av samhället och sociala fenomen (ibid:10). Kategorierna i en intersektionell analys existerar inte enskilt, utan för att förstå en teori eller ett fenomen om kön, måste man även ha sexualitet i åtanke när man gör sin analys (ibid:13 ; Löfgren-Mårtenson 2013:38). Man bör även ha i åtanke att kategorier som kan ses som stabila, exempelvis kön, får förändrat innehåll och betydelse beroende på personens ålder, samhälleliga förändringar och interna förändringar och insikter (ibid:15). Exempelvis ser en ung flickas och en gammal kvinnas verkligheter olika ut, även om de båda är kvinnor (ibid.).
Olika maktordningar och perspektiv konstruerar varandra genom exempelvis försvagning, förstärkning, komplettering eller konkurrens sinsemellan, och man bör ha hänsyn till dessa samband när man gör intersektionella analyser (ibid:29). På grund av att kvinnor är underställda män när man ser till intersektionella maktordningar och analyser, är män som exempelvis våldtäktsoffer en icke-fråga i Sverige (Knutagård 2016:225). Knutagård hävdar att den statistiska normaliteten av våldtäktsbrott i Sverige visar, enligt Brottsförebyggande Rådet, att våldtäkt i huvudsak begås av män mot kvinnor, och de utesluter därmed män som offer, och kvinnor som förövare i allmänhet (ibid.). Detta gör det svårare för män att anmäla om han blivit våldtagen eller utsatt för våld på annat sätt, eftersom de inte har ord för sin upplevelse och på grund av stereotyper av män som dominanta med kontrollerad makt. Det förväntas därmed inte att de ska kunna bli offer (ibid:233f). Olika slag av feministisk forskning utgår generellt från att kvinnors handlingsfrihet är begränsat på grund av deras underordnade maktposition i förhållande till männens, men mäns maktposition är inte alltid intersektionalistiskt överordnad (Barron 2017:67ff.).
För att hitta den bästa balanspunkten mellan närhet och avstånd till patienten måste man vara medveten om sina mentala filter. Dessa mentala filter kallas även “våra glasögon” (Skau 2016:16ff.). Det är i grunden inte negativt att vi har dem, men det är viktigt att vara medveten om dem eftersom de påverkar hur vi ser eller beter oss gentemot andra, och hur vi förhåller oss till olika situationer (ibid.).
3.5.1 Medvetenhet
När man arbetar med människor i utsatta positioner är det av yttersta vikt att man är medveten om de maktpositioner som finns inom olika organisationer. Barron definierar “maktmedveten omsorg” som en medvetenhet och ett kritiskt tänkande till rådande maktordningar och samspelet mellan dem samt sin egna maktposition (2017:65;77). Att ta ett tolkningsföreträde är en fråga om makt, och det finns en risk i att bidra till att förstärka och befästa fördomar och stereotyper om man undviker att se till sin egen maktposition (ibid.). Makt kan krävas för att kunna hjälpa någon. Exempelvis kan en anhörig vilja hjälpa en person, men utan makten som följer med en professionell titel, såsom sjuksköterska eller doktor, så kan det hända att man inte har möjlighet att hjälpa på ett sätt som spelar roll. Makt kan vara öppen, dold, direkt, indirekt, legitim eller framtvingad (Skau 2016:30ff). Även om makt i sig därmed inte är etiskt eller
oetiskt, så kan det fördelas och utövas på etiskt försvarbara eller oförsvarbara sätt, vilket innebär att de som har olika former av makt i sitt yrke måste vara beredda på att hantera etiska frågor och dilemman i sin vardag (ibid:34).
Olika former av yrken vars syfte är att hjälpa människor har ofta resursbrister (ibid:64).
Nedskärningar i både bemanning och ekonomiska resurser, byråkratiska och rutinmässiga ändringar, kombinerat med högre krav på ökad effektivitet kan tänkas stå i vägen för att ge vårdpersonal av olika slag en rättvis möjlighet att få den typen av insikter och förståelse som krävs för att kunna ge ett gott bemötande (ibid.). Trots de ibland bristfälliga förutsättningarna vårdpersonalen får så är det ändå viktigt att ha i åtanke att personalen står i underläge till strukturen, men klienten står oftast i underläge till personalen och den professionelle (ibid:67).
Det är svårt att öppna upp sig om personliga problem och brister för en annan människa, särskilt inför någon som har makt över ens liv, och om förutsättningarna för gott bemötande inte möts så kan det öka risken för att patienten, eller brukaren, utsätts för olika former av kränkningar och skador (ibid).
3.5.2 Hälso- och sjukvården
Arbetar man inom t.ex. hälso- och sjukvården är det av vikt att man har patientens maktförskjutning i åtanke, det vill säga att patienten övergår från subjekt till objekt i sitt eget liv, genom att denne lämnar över ansvaret för sitt välmående till någon annan (Skau 2016: 43;
ibid:56). Vårdpersonal representerar även den dominanta kulturen i ett samhälle genom sin profession, vilket ytterligare kan öka maktasymmetrin mellan vårdpersonalen och patienten om patienten tillhör någon form utav sociokulturell minoritet, såsom exempelvis HBTQ+ (ibid:52).
I den typen av relation blir språket av större vikt än det vanligtvis är, då språket kan visa vilka vi är och med vilka begrepp vi identifierar vår identitet och tillhörighet (ibid:47). Språket är det viktigaste vi som människor har när det kommer till mellanmänskliga samspel, eftersom det både kan användas för att exkludera och inkludera (ibid.). Det är detta vi kommer ha i åtanke när vi undersöker vårt syfte.
4. Metod och metodologiska överväganden
I detta kapitel kommer vi redogöra för vår metod som vi valt för att undersöka vårt syfte med uppsatsen. Vi kommer belysa hur processen av urval gått till, hur intervjuerna gått till, hur vi transkriberat dem och vilken metod vi valt för att analysera empirin. I slutet av kapitlet redogör vi för studiens tillförlitlighet och vilka etiska överväganden vi gjort.
4.1 Forskningsansats
Vi visste redan från början att vi var intresserade av att göra en uppsats baserad på intervjuer med personal som arbetar nära med våld i nära relationer. Informanternas tankar och handlingar står i fokus och vi vill undersöka hur informanterna beskriver hälso- och sjukvården idag, vilket betyder att uppsatsen är kvalitativ (Kvale & Brinkmann 2014:26ff.; ibid:41;Åsberg 2001:67).
Ansatsen i uppsatsen är både induktiv och deduktiv. Den är delvis deduktiv, då tidigare forskning och vår förförståelse hjälpt oss ta fram syfte, teorier och begrepp innan vi samlat in empirin (Åsberg 2001:62). Ansatsen är induktiv då vi efter att empirin samlats in justerat våra frågeställningar efter materialet för att stärka validiteten i uppsatsen, något vi återkommer till under studiens tillförlitlighet (ibid).
4.2 Litteraturundersökning
Då vi letade litteratur till vår uppsats började vi med en allmän sökning i universitetsdatabasen GUPEA. Vi använde allmänna sökord så som HBTQ+ och våld i nära relationer. En källa som dök upp var kunskapsbanken NCK, Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Vi har genom artiklar på NCKs hemsida hittat annan litteratur som hjälpt oss förstå hur våldet ser ut och vilken omfattning det har i Sverige. Vi har även kunnat hitta referenser till relevant forskning genom att läsa andra c-uppsatser som berör vården i Sverige. Utöver det har vår handledare bidragit med värdefulla referenser. Litteratur till att hitta begrepp och teori har vi funnit på Göteborgs samhällsvetenskapligabibliotek. Sökord: exclusion, LGBT, healthcare.
Databaser: Göteborgs universitetsbibliotek, Sociology Database
4.3 Intervjustudie
Metoden är explorativ och induktiv, då vi hade hypoteser om hur det såg ut inom organisationer men saknade slutgiltiga föreställningar (David & Sutton 2016:99). Vi har läst in oss på tidigare forskning för att få en djupare förståelse för ämnet innan vi började intervjua, eftersom god kunskap om ämnet är en viktig förutsättning för en bra intervju (Kvale & Brinkmann 2014:85;
ibid:207). Det upplevdes som en styrka, i och med att vi höll semistrukturerade intervjuer där följdfrågor ofta förekommer. I detta fall innebar vår tidigare kunskap att vi kunde ställa mer givande följdfrågor grundade i tidigare forskning på plats. Då intervjun var semistrukturerad, krävdes det av oss som intervjuare att arbeta aktivt under intervjun och vara uppmärksamma då svaren var ganska breda och öppna. Samtidigt gav denna typ av intervju oss djupare svar och personliga exempel av informanterna då de fick berätta sina egna historier (David & Sutton 2016:114).
4.3.1 Urval och urvalsprocess
Vi har intervjuat två personer som tillhör samma organisation i Sverige, där en av dem var chef över den andre. Informanterna arbetar med att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal om hur de kan möta och upptäcka våld i nära relationer utifrån ett allmänt perspektiv. Mer specifikt är deras uppdrag att få hälso- och sjukvårdspersonal att ställa rutinmässiga frågor om våld i nära relationer.
Det har varit en utmaning att få tag i personer som kan ställa upp på intervjuer. Vi har kontaktat alla kvinnojourer i den aktuella regionen och endast fått svar från en utav dem. Det svaret var heller inte givande, då de endast meddelade oss att de inte hade tid. Vidare undersökningar har visat att jourhemmen har få resurser och mycket att göra, så det är inte förvånande att de inte hade möjlighet att ställa upp. Ingen av oss hade förutsett hur svårt det skulle bli att ha möjlighet att intervjua någon på jourhem, organisation eller mottagning. Även vår handledare var förundrad och hade aldrig varit med om denna typ av svårighet att skaffa intervjudeltagare inför en C-uppsats tidigare.
Vi behövde därmed leta vidare och mailade olika organisationer som arbetar med allehanda frågor som rör våld i nära relationer. De som i slutändan svarade var organisation 1, som arbetar med att utbilda vårdpersonal för att förbättra det förebyggande arbetet mot våld i nära och mäns våld mot kvinnor. Där fick vi två personer inom samma organisation som svarade att de kunde gå med på intervjuer. Då vi har kontakter som är knutna till organisationen, är vi medvetna om att detta kan ha påverkat huruvida organisationen ställde upp på intervju. Det var även tack vare dessa intervjupersoner och deras kontakter vi fick möjlighet att intervjua en till informant på en annan organisation. Denna informant valde dock senare att dra sig ur uppsatsen och vi har därmed inte använt oss av den empirin. När vi insåg att endast två informanter kunde ställa upp, hade det redan gått för lång tid in i uppsatsens arbete och vi har därmed anpassat oss endast till att arbeta med och utgå från de svar vi fick.
4.3.2 Intervjuernas genomförande
Innan vi började intervjun så gav vi dem varsitt informationsblad över intervjuns syfte och de etiska forskningsprinciperna vi utgår ifrån, så de kunde ge oss sitt informerade samtycke och även skriva under att de tagit del av informationen på kopior som vi sparat. Vi hade planerat att genomföra enskilda intervjuer, men då intervjupersonerna önskade ha intervjun gemensamt under de två timmarna fick vi anpassa oss efter det då vi vill vara ödmjuka inför dem och acceptera deras önskemål. Innan intervjun hade vi tagit fram en intervjuguide med öppna semistrukturerade frågor, som skulle besvara våra frågeställningar i så hög mån som möjligt (se bilaga 1). Innan intervjun började frågade vi om vi fick spela in intervjun för att kunna återge deras berättelse så noggrant som möjligt, vilket vi fick samtycke till. Vi använde Sofies telefon för att spela in, och den lades på bordet i mitten av oss fyra. Våra telefoner var på flygplansläge för att vi inte skulle bli avbrutna eller störda, men vi ställde inga liknande krav på avstängda telefoner av intervjupersonerna. Vi bjöd även på fikabröd, och de bjöd på kaffe och vatten.
Vi började intervjun med att informanterna fick berätta om deras position och hur länge de arbetat inom organisationen (Kvale & Brinkmann 2014:235). Under intervjuns gång ställde vi följdfrågor som inte stod med i intervjuguiden (ibid:32; ibid:236). Detta för att förtydliga vissa delar och för att få exempel på olika händelser. Vi gjorde vårt bästa för att ställa varannan fråga från intervjuguiden, men hade inga regler sinsemellan om turordning vad gällde följdfrågor
vars syfte var att förtydliga och bekräfta svaren vi fått. Samtalet var en officiell intervju som varade i sammanlagt 90 minuter. Stämningen var lätt, varm och vänskaplig. Frågor fick svar, och även om ämnena som diskuterades ofta var allvarliga och eventuellt nedstämda, kändes det naturligt med skratt och enstaka skämt ibland, både från vår sida och intervjupersonernas.
Vi lärde oss mycket och kände även att vi kanske hade lärt dem något.
Att genomföra en gemensam intervju medförde en del fördelar och nackdelar som skiljde sig från de som funnits om vi använt oss utav individuella intervjuer som planerat. En fördel var att de samarbetade och hjälpte varandra att ge oss exakta och sanningsenliga svar.
Intervjupersonerna hade olika kunskap inom olika områden och kompletterade varandra där det behövdes. Det jämnar även ut maktskillnader mellan oss och dem, eftersom vi var två som intervjuade, och de var två som blev intervjuade. Eftersom deltagandet i vår studie kunde innebära en risk för dem utifall deras arbete skulle visa sig vara otillräckligt, kunde det skapa ytterligare trygghet för dem genom att de båda hade stöd av den andre (Nyström 2012:74). En nackdel var dock att en av de närvarande, intervjuperson A, var chef över den andre, intervjuperson B, och därmed hade en högre maktposition (Nyström 2012:79; David & Sutton 2016:117). Detta medförde att A var den som talade mest med endast enstaka avbrott för att B skulle få komplettera och svara på frågor som A inte hade lika mycket kunskap om. Det finns en risk att B inte vågade vara lika öppen framför sin chef, och att B varit mer öppen om vi varit ensamma.
4.3.3 Bearbetning
Vi delade upp den inspelade intervjun så vi fick transkribera hälften var på egen hand, dvs 45 minuter var. Vi skrev ned allting som sades ordagrant, även skratt och felsägningar för att få en så korrekt bild som möjligt. Vi åtskiljde informanterna med bokstäverna A och B och anonymiserade allting direkt när vi transkriberade, exempelvis genom att skriva ‘hen’ och
‘organisation x’. Efteråt skrev vi ut intervjuerna och satt tillsammans för en genomläsning av texterna utan att kommunicera med varandra. Detta för att vi bättre skulle kunna lyfta delar ur intervjuerna som var viktiga enligt oss själva utan att påverkas av den andre (Kvale &
Brinkmann 2014:236). Efter det läste vi igenom vad den andra hittat för centrala begrepp och jämförde dessa. Det blev då tydligt vilka teman som vi tyckte var viktiga: särskilt utsatt grupp,
normen, kvinnokliniker och akutmottagningar, bemötande och kunskap. Dessa teman kommer att bilda teser i vår deskriptiva argumentationsanalys (Bergström & Borélius 2006:95).
4.3.3.1 Deskriptiv argumentationsanalys
Vi valde i samråd med vår handledare analysmetoden deskriptiv argumentationsanalys för att förstå vårt insamlade material. Detta då informanterna som vi intervjuade har mycket kunskap och argumenterade för olika teman och deras erfarenheter knutna till dessa teman. Vi vill i denna uppsats lyfta deras argument för att se hur de hänger ihop och hur argumenten går emot varandra ibland, då ämnet för uppsatsen är komplext att förstå (Björnsson, Kihlblom & Ullhom 2009:11). Teserna i denna argumentationsanalys har med andra ord bildats utifrån de teman vi ansåg viktiga från empirin och med syftet att besvara våra frågeställningar. Exempelvis svarar tes ett 5.1 HBTQ+ är en särskilt utsatt grupp inom våld i nära relationer på frågeställning nummer ett om hur personalen förhåller sig till HBTQ+ personer. Hur de olika teserna svarar till frågeställningarna lyfter vi i det sista kapitlet 7. Slutsatser.
För att hitta vilka citat vi anser hänger ihop med en tes har vi kategoriserat enligt Naess system med pro- och contra-argument (Bergström & Borélius 2006:101). Pro står för argument som styrker tesen, vilket vi betecknat med P. Contra står för argument som strider mot tesen och försvagar denna, vilket vi betecknat med C. Exempelvis är P1 det första argumentet som styrker tesen, P2 är det andra argumentet som styrker tesen osv, utan inbördes ordning. För att hitta citat som styrker våra teser har vi gått igenom transkriberingen ytterligare en gång, för att säkert få med allt av vikt för uppsatsen.
Efter det att vi gått igenom transkriberingen ytterligare en gång och hittat alla citat vi anser hänger ihop med teserna, har vi kategoriserat dem utifrån om det är citat som styrker tesen direkt eller om citaten är argument som stärker/försvagar ett annat argument. Dessa har vi betecknat exempelvis C1P2, första contra-argumentet mot andra pro-argumentet för tesen (ibid). Då det skett upprepningar i texten har vi slagit ihop en del citat från samma informant.
Ibland har vi även tagit bort icke-relevanta ord ur meningar för att argumenten ska bli tydligare.
Detta har vi betecknat med “[...]” (ibid:99).
