FÖRSÄKRINGSNYHETER I FRAMKANT
Vem i hela världen kan man lita på?
Blockkedjor skapar förtroende på en marknad – utan mellanhänder!
En rapport av Alf Ohlén
Sammanfattning
Blockkedjetekniken förutspås revolutionera många branscher, däribland försäkringsindustrin.
Det beror på att tekniken gör det möjligt för parter att göra affärer utan att lita på varandra – och framför allt utan att behöva förlita sig på
mellanhänder som banker, börser eller försäkringsbolag. Istället för att lita på människor och organisationer kan man lita på blockkedjan.
Blockkedjetekniken kan sägas bestå av tre delar:
• En distribuerad liggare
• Ett konsensusprotokoll
• Ett medlemsprotokoll
Vid sidan av detta ger tekniken möjligheten att skriva ”smarta kontrakt”, det vill säga kontrakt som själva utför det som överenskommits ifall de överenskomna kriterierna har uppfyllts.
De projekt som nu drivs inom finanssektorn och försäkringsindustrin inriktar sig framför allt på den distribuerade liggaren och de smarta kontrakten.
Den distribuerade liggaren är en slags databas. Men den är en databas där inget i historiken kan förändras, bara läggas till. På så vis påminner det om en huvudbok – eller just en liggare. Tekniken bakom den kallas DLT
(Distributed Ledger Technology).
Det som gör att informationen i den distribuerade liggaren är oföränderlig, är de ”block” av data som läggs till. Varje block i kedjan är kryptografiskt knutet till det föregående. Ju fler block som läggs till, ju längre blockkedjan blir, desto mer omöjligt blir det att ändra ett tidigare block. Eftersom
identiska kopior av liggaren finns på samtliga de datorer som ingår i
blockkedjan, blir det mycket svårt – eller omöjligt – att manipulera den. En blockkedja med avvikande innehåll ersätts nämligen omedelbart med en kopia av den version av blockkedjan som en majoritet av datorerna anser vara korrekt.
De smarta kontrakten kan betraktas som dataprogram, vars kod skrivs in i en blockkedja. Programmet körs kontinuerligt av alla datorer som har en kopia av kedjan. Detta innebär att den överenskomna handlingen –
exempelvis att pengar betalas ut till en försäkrad – utförs så snart kriteriet för denna uppfyllts – exempelvis att ett flyg är försenat eller inställt.
Konsensusprotokoll och medlemsprotokoll är olika sätt att kontrollera att de block som läggs till en blockkedja är korrekta.
Inledning
Sällan har väl en ny teknik fått så mycket uppmärksamhet och samtidigt blivit så lite förstådd som blockkedjor!
Visserligen är all ny teknik mystisk till sin natur (vem vet till exempel egentligen hur ett 4G-nät fungerar?) men blockkedjor tar obegripligheten till en ny nivå. Det är inte bara svårt att fatta hur de fungerar – det är faktiskt knepigt att förstå ens vad de gör eller vad de kan användas till.
Blockkedjor har kallats ”den största uppfinningen sedan internet”.
Det sägs att de kommer att skaka om alla företag i alla branscher över hela världen, och att de kommer att påverka livet för alla på planeten.
Men det sägs också att blockkedjor egentligen bara är en ny sorts databas.
Det är frestande att försöka placera sanningen någonstans mitt emellan.
Möjligen finns den där, men ännu är det alldeles för tidigt att säga var man kommer att hitta den. Sant är i alla fall att många företag, framför allt inom den finansiella sektorn, är mycket intresserade av den nya tekniken och provar sig fram för att se vad den bäst kan användas till.
I den här rapporten ska vi dels försöka beskriva blockkedjetekniken på ett begripligt icke-tekniskt och övergripande sätt, dels berätta om några av de möjligheter som de eventuellt kan skapa – inte minst inom
försäkringsbranschen.
En fråga om tillit
Blockkedjan är en förutsättning för att den omskrivna kryptovalutan Bitcoin ska existera.
Men Bitcoin – och andra konkurrerande kryptovalutor – är faktiskt ingen förutsättning för att blockkedjor ska fungera. Blockkedjor är en teknisk lösning, som kan användas till så mycket mer än bara elektroniska pengar!
En blockkedja kan beskrivas som en sorts databas. Blockkedjan används för att arkivera information – exempelvis om olika ekonomiska transaktioner.
Poängen med tekniken är dels att ingen information i den kan ändras eller tas bort, dels att det är en databas som inte lagras på någon enskild server – utan på tusentals olika datorer samtidigt.
Eftersom informationen i princip inte kan ändras brukar man istället
för ”databas” använda begreppet ”huvudbok”, ”loggbok” eller ”liggare”. Och eftersom blockkedjan existerar i många identiska exemplar utspridda över många datorer kallas den för ”distribuerad liggare”.
Och vad ska det här nu vara bra för?
Faktum är att det – kanske något överraskande – framförallt handlar om tillit.
Vi svenskar är vana vid att kunna lita på våra institutioner. Därför är kanske nyttan med blockkedjor inte helt självklar för oss. Sverige håller ju till
exempel på att förvandlas till ett kontantlöst samhälle – där vi inte ens har bankböcker som bevis för att vi äger de pengar vi har på banken.
Vi betalar hamburgare, semesterresor, teveapparater och årgångsviner med samma kreditkort och litar helt och hållet på att de företag som sköter
betalningsförmedlingen för över exakt så mycket pengar till som de ska till rätt konton i rätt tid, och att banken vet exakt hur mycket pengar vi
egentligen har – trots att varken vi eller banken någonsin har sett pengarna.
Våra pengar är siffror på skärmen på en mobiltelefon eller möjligen dator.
Om någon på banken plötsligt skulle flytta våra pengar till sitt eget konto litar vi på att banken har rutiner som upptäcker det och flyttar tillbaka dem, helst innan vi ens märker det. Om bankens gamla datasystem skulle hackas och några miljarder euro skulle rinna iväg någonstans och aldrig återfinnas – eller om banken skulle aggregera risker i strukturerade produkter som ingen förstår ett smack av och sedan vrålspekulera alldeles tokfel tills den nästan går omkull – då litar vi på att staten griper in, skyddar våra sparade slantar och sprider kostnaden för detta lika över alla skattebetalare så att vi själva hålls mer eller mindre skadeslösa.
Men den här tilltron till staten och kapitalet existerar inte överallt. Då kan det vara trögt att göra affärer. Mycket trögt.
Om man inte litar på att en central institution registrerar alla genomförda transaktioner på ett säkert sätt – i en liggare, huvudbok eller liknande – vad gör man då?
Jo, man ser till att alla inblandade har varsin egen liggare – en komplett och exakt kopia av den liggare som alla andra också har. Man ordnar också så att varje ny transaktion som genomförs också blir verifierad och inskriven i samtliga liggare. Och man säkerställer att allt blir inskrivet på ett sätt som gör att ingen kan ändra informationen. Så blir det nämligen när det skrivs in i en blockkedja!
På så vis kan man hoppa över mellanhänderna. Exempelvis när de gäller ekonomiska transaktioner, vilket är vad blockkedjor hittills har använts mest för: Du behöver ingen bank för att föra över pengar. Du behöver inget kreditkort för att handla på nätet.
Istället för att lita på centrala institutioner, företag eller organisationer litar man på tekniken.
Med andra ord: Blockkedjor skapar förtroende.
Mer än bara pengar
Blockkedjetekniken skapades från början för att hantera Bitcoins.
Därför är det naturligt att man i första hand tänker sig att blockkedjor kan användas för finansiella transaktioner. Men faktiskt är tekniken användbar i stort sett överallt där man vill lagra information på ett sådant sätt att den inte kan tas bort eller förändras i efterhand.
Man kan hålla reda på vem som äger och tidigare har ägt olika konstverk, man kan ha koll på vilken väg diamanter har tagit till juveleraren, vilka datum vissa dokument undertecknades, vilka villkor som gäller i en försäkring … och så vidare. Bara fantasin sätter gränser!
Poängen, och det som gör blockkedjetekniken så effektiv, är att alla inblandade lagrar informationen i samma databas, det vill säga liggare.
Som det fungerar i dag har varje företag eller myndighet sina egna register och arkiv. Samma information lagras i olika format på olika platser. Det krävs tidsödande verifiering av information för att genomföra exempelvis en fastighetsaffär. När transaktionen väl är genomförd lagras informationen ännu en gång på olika sätt i flera olika liggare, register och arkiv.
Men om alla inblandade istället använder exakt samma data behöver informationen aldrig dubbelkontrolleras och matas in i olika system! Ifall informationen finns i den liggare som alla har garanterat identiska kopior av, så förändras den inte. Är den verifierad så är den!
Fastighetsregister är med andra ord ett närmast självklart
användningsområde för blockkedjetekniken. Speciellt i sådana länder där omutbara tjänstemän är en bristvara och arkiv är opålitliga. Men det kan vara en poäng även i Sverige, eftersom digital verifiering kan förenkla och snabba upp fastighetsaffärer. Det är förklaringen till att Lantmäteriet driver ett projekt för att testa blockkedjetekniken.
En fastighetsförsäljning kräver ett stort antal steg och många dokument, som köpekontrakt, lånehandlingar, pantbrev, lagfarter etc. Alla stegen tar tid. Eftersom de gör det måste många dokument granskas flera gånger under processen. Genom att digitalisera hela flödet, och använda
blockkedjetekniken för att verifiera transaktioner och handlingar, kan hela affären göras säkrare och betydligt snabbare.
”Tiden mellan det att köpekontraktet skrivs och då viktig information samt säkerhet i form av vilande lagfart är registrerad hos Lantmäteriet kan reduceras från fyra månader till ett par dagar. På sikt kan det ske mer eller mindre i realtid”, skriver Lantmäteriets projektgrupp i sin
rapport ”Framtidens husköp i blockkedjan”.
Blockkedjetekniken kommer också att bli mycket användbar för alla andra som lagrar och hanterar information som inte ska kunna förvanskas.
• Exemplet fondandelsregister
Exempelvis utvecklar nu SEB och Nasdaq en prototyp för ett
fondandelsregister, för att underlätta och effektivisera handeln med fondandelar – som i dag sköts med en blandning av olika lösningar, som order via fax och uppföljning via telefon.
– Med hjälp av blockkedjan kan vi skapa en snabbare, enklare, mer effektiv och tillförlitlig fondmarknad, säger Göran Fors, operativ chef för
investeringsavdelningen på SEB, i ett pressmeddelande.
Behovet finns eftersom vi i Sverige saknar en central för registrering av fondplaceringar. Och om man använder blockkedjor behöver man inte någon.
• Blockkedjor inom livsmedel
För livsmedelsindustrin kan blockkedjor spara miljarder. I en värld där både matfusket och efterfrågan på ekologiska produkter ökar, är
livsmedelskontroll och spårbarhet nyckeln till trygghet och lönsamhet för dagligvaruhandeln.
Blockkedjetekniken tilltalar såväl matjättarna Nestlé och amerikanska Walmart som svenska Axel Johnson-koncernen. IBM och Walmart har använt tekniken för att spåra fläskkött i Kina och för att spåra tärnad mango som paketerats i USA och Mexiko.
– Med den traditionella metoden tar det omkring 5–7 dagar att gå igenom alla transaktioner och spåra vilken gård en mango kommer från. Med vårt system scannar du streckkoden, trycker på en knapp och på 2,2 sekunder kan du spåra hela mangons historia till vilken gård den ursprungligen kom från, säger Paul Chang vid IBM i nättidningen Di Digital.
Enligt Paul Chang eliminerar blockkedjan barriärerna för att digitalisera.
Den gör det möjligt för exempelvis små, familjeägda jordbruk utan egna it- system att dokumentera skörden digitalt och dela informationen med sina kunder.
• Finansvärlden och blockkedjorna
IBM satsar nu stort på blockkedjetekniken och utvecklar, tillsammans med bankkonsortiet we.trade, en plattform som ska göra internationell handel
enklare. Nordea är en av de banker som deltar i konsortiet. Banken skriver i ett pressmeddelande att detta är "den första blockkedjebaserade
plattformen av sitt slag för handelsfinansiering, och därmed en milstolpe när det gäller praktisk tillämpning av blockkedjeteknik i finanssektorn."
Andra banker i we.trade är Banco Santander, Deutsche Bank, HSBC, KBC, Natixis, Rabobank, Société Générale och UniCredit.
Ett annat internationellt bankkonsortium där Nordea också ingår –
tillsammans med bland andra SEB, Danske Bank, Bank of America, Merrill Lynch, HSBC och it-jättar som Intel och Microsoft – är R3 som utvecklar Corda, en plattform baserad på blockkedjeteknik för överföring av pengar och värdehandlingar över hela världen.
Det som gör blockkedjetekniken så intressant för finansbranschen – och kanske också skrämmande – är att man tack vare tekniken kan göra affärer utan en central handelsplats. Clearingshusens tid kan med andra ord
komma att snart vara förbi.
Hösten 2017 var ekonomiprofessor David Yermack, vid New York
University Stern School of Business, på besök i Stockholm, inbjuden av SNS och Swedish House of Finance.
Han förutspådde då de traditionella börsoperatörernas död.
– På lång sikt kommer börsen att flytta till blockkedjor som ofta drivs av enskilda företag. Aktier kan komma att ges ut på peer-to-peer-basis utan en central börs och utan ett centralt clearinghus. Det kommer att vara mycket mer fragmenterat, förvirrande och decentraliserat, men i slutänden
sannolikt billigare för företag att ta in aktiekapital på det sättet, sade han enligt nyhetsbyrån Direkt.
Han är bara en av många som tror att bankirer, revisorer och
förhoppningsvis även advokater kommer att bli mer sällsynta i framtiden.
Bankerna blir färre när världens centralbanker överger pappersvalutor och istället satsar på e-valutor i blockkedjor. För ingen behöver använda banker för sina transaktioner när alla ändå har ett konto direkt i riksbanken!
• De smarta kontrakten
Revisorerna får mindre att göra eftersom blockkedjor gör alla transaktioner i dem direkt spårbara och verifieringsbara.
Advokaterna blir troligtvis mer umbärliga när smarta kontrakt, inbäddade i blockkedjor, automatiskt ser till att fullföljas när de händelser de rör
inträffar.
Ett exempel på smarta kontrakt är en försäkring mot flygförseningar som automatiskt betalas ut när en resa försenas – blixtsnabb skadereglering utan skadereglerare! Man skulle till och med kunna tänka sig att det inte ens formellt handlar om en försäkring utan bara ett sätt att sprida risker – att ersättningen till de drabbades tas direkt och automatiskt från
andra ”försäkrade” vars flyg gick i tid. Det vill säga en peer-to-peer-lösning utan något försäkringsbolag inblandat.
Just smarta kontrakt – eller automatiska kontrakt – är i och för sig ingen del av själva blockkedjan. Men blockkedjetekniken gör den möjlig. Mer om smarta kontrakt längre fram.
• Försäkringsbranschens konsortium
Försäkringsbranschens flaggskepp är konsortiet Blockchain Insurance Industry Initiative (B3i). Det bildades ursprungligen av Allianz, Aegon, Munich Re, Swiss Re och Zurich men antalet medlemmar ökar hela tiden och är när detta skriva 15, både försäkringsbolag och återförsäkringsbolag.
Konsortiets första projekt är inom återförsäkring – en plattform för smarta kontrakt om excess of loss i katastrofförsäkringar. Detta beskrivs som en förhållandevis enkel tillämpning av smarta kontrakt. När ett bolag betalar ut en summa som gör att excess of loss-återförsäkringen träder in kommer den att agera automatiskt och utan diskussioner, är det tänkt.
Under 2017 har man kört betatestning. Senare i år kommer den nya plattformen enligt planerna att användas parallellt med vanliga kontrakt.
B3i har stora förhoppningar på blockkedjor och beskriver dem så här på sin webbplats:
”Blockchain technology provides a platform to achieve significant efficiencies by establishing a single and shared version of the truth through a distributed ledger. It also facilitates cryptographic security and the opportunity to
develop smart automated contracts.
As a result, we expect financial transactions will settle faster, cheaper, more transparently and with less operational risk. The benefits of using blockchain could come through enabling more efficient business processes across
multiple stakeholders without ’full trust’ in each other. Through lowering the cost per transaction of insurances, we also expect the technology to increase competition and open new revenue streams and market segments.
The consequence is that we expect higher levels of service, better client experiences and improved working capital management.”
Konsortiets huvudfokus är alltså den distribuerade liggaren, den höga säkerhetsnivån och möjligheten att skapa smarta kontrakt.
Vid sidan av flaggskeppet B3i finns en rad andra konsortier och
utvecklingsprojekt, både sådana som fokuserar enbart på försäkring och sådana som har ett bredare användningsområde.
Ett intressant konsortium är R3 som omfattar över 80 olika företag och organisationer, däribland försäkringsbolag. Inriktningen är på att hantera överenskommelser i finanssektorn.
Det här några exempel på utvecklingsprojekt i försäkringsbranschen:
• AIG och Standard Chartered Bank utvecklar en blockkedjelösning för att automatisera kommunikationen vid inträffade skador.
• Bajaj Allianz, ett indiskt dotterbolag i Allianzkoncernen, använder
blockkedjeteknik för skadeutbetalningar i sin reseförsäkring Travel Ezee.
• Tokio Marine arbetar med blockkedjeteknik för att hantera avtal för transportförsäkring.
• AXA använder sig av teknik baserad på blockkedjor för utbetalningar av försäkringsersättning i samband med flygförseningar.
• Blockkedjor som kan ersätta försäkring
En rapport från it-konsultbolaget Cognizant från oktober 2017 beskriver det som att blockkedjor framöver kan komma att helt och hållet skriva om reglerna för försäkringsbranschen. Det gäller att agera nu för att kunna förstå hur tekniken kan användas och vilka utmaningar som den medför för branschen, menar Cognizant som har intervjuat drygt 500 beslutsfattare i försäkringsbranschen för att skapa en bild av vart utvecklingen kan vara på väg.
Enligt rapporten kan blockkedjetekniken komma att effektivisera processer i försäkringsbolagen bland annat när det gäller betalningar, underwriting, återförsäkring och skadehantering. Dessutom kan tekniken fungera
disruptivt, eftersom det kan bli enklare att etablera peer-to-peer-tjänster som utmanar dagens försäkringsbransch. På sikt kan tekniken också innebära en utmaning mot dagens försäkringsförmedlare.
I rapporten betonas att blockkedjetekniken befinner sig på ett mycket tidigt stadium. Samtidigt konstateras att det är viktigt att engagera sig i
utvecklingen för att inte bli frånsprungen den dag tekniken blir att räkna med på allvar. En av slutsatserna i rapporten det är viktigt att inte låsa sig för tidigt vid en specifik plattform, med tanke på att tekniken fortfarande är så pass omogen.
Hur fungerar blockkedjorna egentligen?
Hittills har vi beskrivit blockkedjor huvudsakligen utifrån vad de kan åstadkomma, och mer eller mindre hoppat över de tekniska detaljerna.
Man behöver heller inte tränga väldigt djupt ner i tekniken för att förstå möjligheterna med blockkedjor. Men det kan vara viktigt att åtminstone ha ett hum om vad det hela handlar om.
Blockkedjetekniken består i princip av tre delar:
• En distribuerad liggare
• Ett konsensusprotokoll
• Ett medlemsprotokoll
• Distribuerad liggare = blockkedjan
Den distribuerade liggaren är själva blockkedjan. Man talar ibland om den som DLT (Distributed Ledger Technology). Det är här informationen lagras.
När ny information adderas läggs den i ett ”block” av data. Blocket läggs sist i en kedja av block, där varje nytt block knyts till det närmast föregående på ett sätt som gör att ingen information i tidigare block kan raderas eller ändras, utan att det påverkar alla efterföljande block. Blocket med din
transaktion får snart ett nytt block efter sig. I takt med att kedjan blir längre och längre blir informationen allt säkrare inbäddad i kedjan.
Eftersom blockkedjan inte finns lagrad på någon central server som skulle kunna hackas och där data kan manipuleras, blir den mycket säker. Kopior av blockkedjan lagras istället på tusentals olika datorer.
Alla förändringar av blockkedjan måste godkännas av minst hälften av datorerna. Om någon skulle försöka sig på ett bedrägeri måste denne någon alltså göra samtidiga ändringar i 51 procent eller fler av dessa i princip anonyma datorer. Lycka till!
Ändras en blockkedja på färre datorer än så kommer däremot den genast att återställas av majoriteten.
Tekniken bakom den distribuerade liggaren är spännande i sig, men kräver ett eget kapitel (det hittar du senare i denna rapport).
Här nöjer vi oss med att konstatera att den faktiskt fungerar och att just denna del av blockkedjan är förhållandevis oproblematisk. Att distribuera krypterade identiska kopior av samma fil till många användare har man kunnat i decennier.
På Computer Swedens webbplats IT-ord, definieras distribuerad liggare så här:
”Förteckning över händelser, fördelad i identiska exemplar på många datorer.
Syftet är att göra det omöjligt att radera eller förvanska informationen utan att det upptäcks. Varje post i liggaren förses med en elektronisk signatur av den som lägger till posten, och varje dator som sedan sparar ett identiskt exemplar av liggaren med den nya posten tillagd förser den dessutom med sin egen elektroniska signatur. Det gör det praktiskt taget omöjligt att framställa en förfalskad version av liggaren, eftersom liggaren finns i många exemplar som har med sig dess hela historia: varje tillägg, strykning och ändring har försetts med elektronisk signatur av många datorer.”
• Konsensusprotokollet: Vem får addera block?
Konsensusprotokollet är möjligen en större innovation än den
distribuerade liggaren. Det är nämligen det som avgör vem som får lägga nya block i blockkedjan. Deltagarna i kedjan måste alltså vara överens.
Men hur blir de det?
Bitcoin och andra öppna blockkedjor använder sig av en sorts ”lotterier”.
Den datorägare som vill verifiera ett block måste först gissa på ett mycket, mycket, mycket stort tal. Ju mer datorkraft man lägger ner på detta, desto fler gissningar får man – och desto större är sannolikheten för att man ska lyckas med sina gissningar. Belöningen är då att man får nya Bitcoins.
Den här processen kallas ”mining” och är det sätt på vilket Bitcoins skapas.
Svårighetsgraden – och därmed den mängd datorkraft som behövs för ”miningen” – ökar ständigt. Det medför att säkerheten i systemet gradvis ökar.
När ett block fått läggas till kedjan blir det denna nya, längre kedja som alla deltagare får en kopia av. Övriga ”miners” slutar då att gissa på just det blocket – för att istället ge sig på nästa.
Det här kallas Nakamoto-konsensus efter uppfinnaren av Bitcoin och blockkedjetekniken, en person eller grupp som gömmer sig bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto.
Att Nakamoto-konsensus fungerar bevisas inte minst av att Bitcons gör det, även om värdet av valutan stundtals fluktuerar kraftigt.
Men det har flera nackdelar:
• Det tar tid. Att verifiera en betalning i Bitcoins tar minst tio minuter.
• Det kan ta ännu längre tid. För att vara riktigt säker på att din
transaktion har godkänts bör du vänta åtminstone en timme. För då har tillräckligt många nya block lagts till efter blocket med din transaktion för att det ska vara omöjligt att ändra.
• Genomströmningen går långsamt. Bitcoin kan hantera omkring sju transaktioner per sekund. Andra blockkedjor kan gå snabbare. Microsoft har lanserat ett system som sägs kunna hantera cirka 1 600 transaktioner i sekunden. Men det är ändå långsamt jämfört med exempelvis VISAs system som kan genomföra 24 000 transaktioner per sekund.
• Energiförbrukningen är enorm. De stora pooler av datorer över hela världen som ägnar sig åt ”mining” av Bitcoins förbrukar massor av
elektricitet. Närmare bestämt drygt 29 TWh, enligt Digiconomists Bitcoin Energy Consumption Index. Det är mer än hela länder gör av med! Det är mer än elförbrukningen i till exempel Irland, Island, Estland, Lettland eller Litauen. 29 TWh ligger väldigt nära de 30 TWh som vi i Sverige använde till elvärme år 2016. Med andra ord krävs enorma mängder energi. Och många tycker nog att det är direkt stötande att Bitcoins alla terrawattimmar i princip används enbart för att gissa på olika nonsenstal.
• Det skapar ny centralisering. Eftersom det här lotterisättet att nå
konsensus (kallas också Proof-of-Work eller POW) kräver enorma resurser måste den som i dag vill deltaga ha tillgång till både specialdesignade
processorer och billig el. Det finns inte så många som har det. Så få som fyra datorpooler stod för mer än hälften av alla Bitcoin-block som godkändes år 2016, och knappt 20 datorpooler för resten.
Nu finns det även andra protokoll än Nakamoto-konsensus för att skapa enighet kring blocken i en blockkedja. Många av dem är användbara i publika blockkedjor, men de flesta kräver att man ger sig på den tredje delen av blockkedjetekniken, medlemsprotokollet.
• Medlemsprotokollet – kräver godkända deltagare
Medlemsprotokollet för Bitcoins kan beskrivas som att det inte finns – blockkedjan är publik och öppen för alla. Öppenheten är en av de bärande idéerna med Bitcoins blockkedja. Men eftersom lotterisystemet i praktiken utesluter nästan alla, kan man ju diskutera hur öppen den är. Med tanke på det, och på den miljöpåverkan som fler blockkedjor med Nakamoto-
konsensus som bas skulle ha, är det naturligt att man i affärssammanhang söker andra lösningar.
Att välja ut sina medlemmar och öppna kedjan endast för godkända deltagare underlättar. Förutom att energiförbrukningen minskar är det
också möjligt att använda mer sofistikerade sätt att nå konsensus. Samtidigt har det nackdelen att det krävs kostnader för administration och dessutom gör blockkedjan mindre transparent.
Trots nackdelarna är medlemsprotokoll den väg som valts för de
blockkedjeprojekt som vi har nämnt hittills. Man kan beskriva det som att man hoppar över konsensusproblematiken och använder en distribuerad liggare som bara några få har rättighet att göra tillägg till.
Detta är också den väg som försäkringsbranschen ser ut att välja.
(Idén att dela upp blockkedjetekniken i dessa tre olika huvuddelar har vi hämtat från presentationen ”Blockchain for beginners” av Bryan Ford vid Decentralized/Distributed Systems.)
De smarta kontrakten
En av de möjligheter som ofta nämns i samma andetag som blockkedjor, är den att skriva smarta kontrakt. Ett smart kontrakt är ett kontrakt som automatiskt utför det som kontraktsparterna kommit överens om när ett eller flera kriterier har uppfyllts. Det kan helt enkelt jämföras med ett dataprogram som körs automatiskt och utan att kontraktsparterna – eller för den delen någon annan – kan påverka det.
Precis som i princip alla dataprogram innehåller kontraktet ett antal IF- satser av typen:
• IF En händelse inträffar
• THEN Utför en viss handling
• ELSE Inte
Ett enkelt kontrakt skulle till exempel kunna handla om godstransport.
Om den som skickar gods inte litar på att den som sköter frakten kommer att leverera det – och om den som fraktar godset inte litar på att den som beställt transporten kommer att betala den – då låser avsändaren in
betalningen i ett smart kontrakt som säger att transportören får betalt först när mottagaren bekräftar att godset har kommit fram.
Inga mellanhänder behövs, ingen tredje part som båda parter litar på.
De litar istället på blockkedjan.
• IF Mottagaren indikerar att godset kommit fram
• THEN Betala transportören
• ELSE Behåll pengarna tills en månad gått och för sedan tillbaka dem till avsändaren
Det finns redan en infrastruktur som gör detta möjligt.
Den heter Ethereum och är i grunden en kryptovaluta precis som Bitcoin.
Men den kan också ses som en maskin där applikationer kan köras utan att någon kör dem – eller kanske ännu hellre som en global dator som alla har tillgång till!
Det smarta kontraktet läggs in i Ethereums blockkedja och körs på alla datorer där kedjan finns. De måste alla komma till samma resultat för att det smarta kontraktet ska anses uppfyllt. De innebär att säkerheten är mycket hög.
En närmare titt på den distribuerade liggaren
Som vi redan har konstaterat är det den distribuerade liggaren som är själva blockkedjan.
Vi har mer än en gång påpekat att den är mycket säker.
Mycket, mycket säker.
Men varför anses den vara så säker, och varför betraktas det som så omvälvande?
Låt oss ta det från början.
En blockkedja är en datafil som består av en kedja av block. Ett ”block” är i det här sammanhanget information, en samling av data om exempelvis en transaktion av något slag, plus lite extra data.
Den lilla mängden extra data gör att varje block låser ihop sig med närmast föregående block och garanterar att informationen i det blocket inte har förändrats. I takt med att man adderar block till kedjan blir den förstås allt längre. Ju fler block som läggs till efter ett block med data, desto säkrare kan man vara på att informationen i det är omöjlig att ändra.
Det som vi nyss kallade ”extra data” är i själva verket en kryptografisk hash, en så kallad hash tag.
Genom den finurliga algoritmen SHA-256 kan man ta ett block med vilken typ av data som helst, hur mycket eller lite som helst, och skapa en 32 byte lång hash tag som identifierar den. Den strängen kan jämföras med
blockets ”fingeravtryck”.
Den som har ett blocks ”fingeravtryck” kan därmed kontrollera att blockets innehåll är oförändrat – utan att ha en aning om vad blocket faktiskt
innehåller och utan att det är möjligt att återskapa blockets innehåll med hjälp av ”fingeravtrycket”.
Idén att använda data för att kontrollera att annan data är korrekt är gammal. Ett mycket svenskt exempel är den sista siffran i våra
personnummer. Det är en kontrollsiffra som infördes 1967 för att förhindra misstag när personnummer matas in i datorer för hand. Siffran räknas fram genom att man multiplicerar siffrorna i personnumret med växelvis 2 och 1.
Personnumret 640823-323 ger då 12, 4, 0, 8, 4, 3, 6, 2, 6. Siffrorna i produkten läggs ihop, 1+2+4+0+8+4+3+6+2+6=36, och entalssiffran i siffersumman dras sedan från talet 10, vilket i det här fallet alltså blir 10- 6=4.
Upplägget med kontrollsiffran i personnumret är relativt sett mycket primitivt, men idén bakom den kan ändå jämföras med blockkedjans kryptografiska hash.
Skillnaden är att uträkningen i algoritmen SHA-256 är mycket mer komplicerad (”Ta den tredje siffran, multiplicera den med 7 dela med
summan av vart tredje tal i filen. Lägg ihop vartannat tal av de som återstår och addera denna summa till den föregående osv”, för att låna ett påhittat exempel från Lantmäteriet) och att den kryptografiska hashen inte är en enda siffra, utan 32 byte stor. En så lång hash kan se ut på väldigt många olika sätt. Närmare bestämt 115 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 olika sätt. Det garanterar i det närmaste att varje kryptografisk hash som skapas är unik.
Det komplicerade sätt som SHA-256 använder för att sätta ihop hashen medför att minsta lilla förändring av den data som algoritmen appliceras på, får till följd att resultatet blir något helt annat.
Ordet ”Blockkedja” med inledande stor bokstav ger resultatet:
3a93e4e34e54e138c7f4782215e04bf24420781ba60d08aa79cdddf438c34 3eb
Men ordet ”blockkedja” med enbart små bokstäver ger:
39d18a77adea3cb564cdbf032b8b964d2b6c9b5cb3023998332e5afbd25f5 494
Och hela första kapitlet av August Strindbergs ”Hemsöborna” ger:
80c148eda2e1a5de8c3df2f981261c865348873ad37591df64ed1ad5c8e03 ed5
Det som låser blocken i blockkedjan till varandra är att varje block innehåller en kryptografisk hash baserad på innehållet i blocket OCH på föregående blocks kryptografiska hash, som i sin tur baseras på innehållet i det blocket OCH på föregående blocks kryptografiska hash – och så vidare ner till det allra första blocket, ”genesisblocket”. Det betyder att inget block i kedjan kan förändras på minsta lilla sätt utan att alla efterföljande block också förändras.
Somliga blockkedjor kan bestå av nästan enbart kryptografiska hash. Ett exempel är Lantmäteriets. Man måste inte lagra de dokument man vill använda i själva blockkedjan. Det räcker med att man skapar en
kryptografisk hash.
Eftersom den är dokumentets elektroniska ”fingeravtryck” behöver man bara lagra själva fingeravtrycket. Dokumentet kan lagras var som helst och
kan till och med skickas med vanlig e-post. Alla som har tillgång till
blockkedjan med ”fingeravtryck” kan kontrollera att dokumentet är äkta.
Man kan förstås också samla ”fingeravtrycken” från alla dokument som rör en fastighet, ett försäkringsärende eller liknande i ett enda ”fingeravtryck”
som visar att inget av de underliggande dokumentens fingeravtryck har förändrats.
Källor
Blockkedjor är ett hett ämne, så nya artiklar och dokument publiceras dagligen och finns tillgängliga på internet. För den här rapporten har vi huvudsakligen förlitat oss dels på de tidningsartiklar som nämns i texten, dels på följande böcker, dokument och webbplatser:
Blockchain – Ultimate guide to understanding blockchain, bitcoin, cryptocurrencies, smart contracts and the future of money, av Mark Gates
Blockchain for dummies – IMB Limited edition https://www-01.ibm.com/common/ssi/cgi-
bin/ssialias?htmlfid=XIM12354USEN
Blockchain for beginners
https://www.slideshare.net/ASF-WS/blockchain-for-bbeginners
The Nakamoto consensus
https://www.interlogica.it/en/insight/the-nakamoto-consensus/
Bitcoin Energy Consumption Index
https://digiconomist.net/Bitcoin-energy-consumption
IMF Head Foresees the End of Banking and the Triumph of Cryptocurrency
https://fee.org/articles/imf-head-predicts-the-end-of-banking-and-the- triumph-of-cryptocurrency/
B3i – About us
https://b3i.tech/about-us.html
Blockchain in insurance – opportunity or threat?
https://www.mckinsey.com/~/media/McKinsey/Industries/Financial%20 Services/Our%20Insights/Blockchain%20in%20insurance%20opportunit y%20or%20threat/Blockchain-in-insurance-opportunity-or-threat.ashx
Exploring the Promise of Blockchain Technology in Insurance
https://www.tcs.com/content/dam/tcs/pdf/Industries/insurance/Explori ng%20the%20Promise%20of%20Blockchain%20Technology%20in%20In surance.pdf
Blockchain and the insurance industry
https://insider.zurich.co.uk/risk-management/blockchain-insurance- industry/
Cognizant Reports: Blockchain in Insurance: Risk Not, Reap Not https://www.cognizant.com/whitepapers/blockchain-in-insurance-risk- not-reap-not-codex3136.pdf
… och om du själv vill prova på att skapa en kryptografisk hash kan du besöka:
http://www.xorbin.com/tools/sha256-hash-calculator
