Hur motiverar regeringen sitt 34- punktsprogram mot organiserad brottslighet?

Kriminologiska institutionen

Hur motiverar regeringen sitt 34- punktsprogram mot organiserad

brottslighet?

Examensarbete för kandidatexamen i kriminologi, 15 hp Kriminologi

Grundnivå

Vårterminen 2020

Emma Johansson & Rebecca Samuelsson

Sammanfattning

Denna studies syfte var att undersöka hur regeringen använder begreppet ”organiserad brottslighet” för att motivera de brottsbekämpande och brottsförebyggande åtgärderna som uppställs i 34-punktsprogrammet mot organiserad brottslighet. Därtill undersöktes om det företagits avväganden mellan åtgärdernas effektivitet och individers integritet.

Analysmaterialet bestod av sagda 34-punktsprogram med utvalda delar från dess bakomliggande förarbeten. Studien utgår från ett konstruktivistiskt synsätt och efter en tematisk analysmetod. Resultatet visade att det råder viss diskrepans avseende det innehåll som kan utgöra organiserad brottslighet vilket möjliggör för politiker att använda begreppet på olika sätt för att motivera de brottsbekämpande och brottsförebyggande åtgärderna de vill företa. Även att regeringen vid de brottsbekämpande åtgärderspunkterna sällan upptar integritetsavväganden i motiven utan tenderar att fokusera på politiserande slagkraftighet. Studien har även synliggjort att de brottsbekämpande åtgärderna är mer genomgående och innehållsrika vad avser motiv och förarbeten, medan de brottsförebyggande åtgärderna är vagt beskrivna och mindre genomarbetade. Resultatet tyder på hur den svenska kriminalpolitiken utvecklat ett hårdare klimat avseende diskussionen om organiserad brottslighet och dess brottsbekämpande arbete, vilket synliggör den straffande vändningen.

Nyckelord

Organiserad brottslighet, tematisk analys, straffande vändningen, brottsbekämpande åtgärder, brottsförebyggande åtgärder, 34-punktsprogrammet

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 1

1.1AVGRÄNSNINGAR ... 2

1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2

2. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT ... 2

2.1DEN STRAFFANDE VÄNDNINGEN ... 3

3. TIDIGARE FORSKNING ... 4

3.1SYNEN PÅ BROTTSLINGEN ... 4

3.2HOTBILDER ... 5

3.3BROTTSBEKÄMPNING ... 6

3.4BROTTSPREVENTION ... 7

3.4.1 Skolan som brottspreventiv åtgärd ... 8

3.5ORGANISERAD BROTTSLIGHET SOM BEGREPP ... 8

4. METOD ... 9

4.1ANALYSMETOD ... 10

4.2BEGRÄNSNINGAR OCH FÖRDELAR ... 11

4.3STUDIENS TROVÄRDIGHET OCH VIKTEN AV TRANSPAREN ... 11

4.4FÖRFÖRSTÅELSE ... 12

4.5ETIK ... 13

4.6MATERIAL OCH URVAL ... 13

4.7TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 14

5. ANALYS OCH RESULTAT ... 15

5.1BROTTSBEKÄMPNING ... 15

5.1.1 Tillåta hemlig dataavläsning ... 16

5.1.2 Enklare att använda hemliga tvångsmedel ... 18

5.1.3 Husrannsakan utan förundersökning ... 19

5.1.4 Förverkning av “brottslingars” tillgångar ... 20

5.1.5 Sammanfattning brottsbekämpning ... 22

5.2BROTTSFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER ... 22

5.2.1 Trygghetsberedning ... 22

5.2.2 Satsa långsiktigt på skolor och socialtjänst ... 24

5.2.3 Socialtjänst på kvällar och helger i utsatta områden ... 25

5.2.4 Sammanfattning brottsförebyggande åtgärder ... 26

6. DISKUSSION ... 27

6.1FÖR- OCH NACKDELAR MED STUDIEN ... 29

6.2AVSLUTANDE KOMMENTAR OCH FÖRSLAG PÅ FRAMTIDA FORSKNING ... 29

1 1. Inledning

”Sverige är i grund och botten ett tryggt land, men utvecklingen av den grova brottsligheten är oroande och kräver kraftfull respons från hela samhället”

(Polismyndigheten, u.å)

Kriminalpolitikens syfte beskrivs ofta i termer av att minska brottsligheten genom olika former av interventioner på såväl individ som strukturnivå (Andersson & Nilsson, 2017:2). På senare år har den organiserade brottsligheten alltmer intagit en central roll i kriminalpolitiken då brottsligheten som sådan är ett komplext fenomen (Tham, 2018:128). Till följd av detta ställs stora krav på myndigheter både vad gäller att stärka samverkansarbetet mellan berörda aktörer, som att rikta adekvata åtgärder i syfte att bekämpa den organiserade brottsligheten. Sedan 2008 har ett flertal myndigheter, exempelvis ekobrottsmyndigheten och kriminalvården, samarbetat såväl inom som utanför rättsväsendet på uppdrag av regeringen för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Detta arbete har till viss del brustit i uppföljningen av åtgärderna vilket medfört att det inte varit möjligt att uttala sig om dess måluppfyllelse och effektivitet (Lundgren & Honnér, 2019:5-9). Det dödliga skjutvapenvåldet har blivit alltmer vanligt vilket lett till att arbetet intensifierats för att förhindra den negativa utvecklingen (Brå, 2019:13).

Polisen arbetar idag runt om i landet för att förhindra de skjutningar, sprängningar och annan grov kriminalitet som kan kopplas till den organiserade brottsligheten (Polismyndigheten, u.å).

Dessa problem har även fått fäste i media vilket har gjort att det i Sverige, likt många andra europeiska länder, råder en stark politisk vilja att införa strängare straff och mer avskräckande metoder. En reaktiv respons kommer dock inte lösa grundproblemet, utan istället leda till negativa effekter (Rostami, 2016:279). Därtill framhålls att åtgärderna som åsyftar att bekämpa den organiserade brottsligheten bör vara grundade i vetenskaplig forskning för att kunna förutse vilka eventuella konsekvenser särskilda strategier kan medföra över tid (Ayling, 2011:152).

I enlighet med den strukturförändring som skett har regeringen under hösten 2019 presenterat en ny satsning benämnd “34-punktsprogrammet: Regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten” (hädanefter 34-punktsprogrammet) som vi i denna uppsats ämnar undersöka. Programmet beskrivs som det största paketet mot gängkriminaliteten någonsin i Sverige och omfattar åtgärder på både kort och lång sikt. Det består av nya verktyg för myndigheterna, hårdare straff och mer genomtänkta brottsförebyggande åtgärder. Syftet med 34-punktsprogrammet är att ta ett krafttag mot det grova våldet så att alla i Sverige ska vara trygga oavsett var man bor (Justitiedepartementet, 2020). 34-punktsprogrammet är därtill intressant att analysera för att se hur regeringen konstruerar ett behov samtidigt som en lösning på ett komplicerat problemområde.

2 1.1 Avgränsningar

Åtgärderna i 34-punktsprogrammet är indelade i fyra olika teman: verktyg i brottsbekämpningen, påföljder, bryt tystnadskulturen och förebyggande av brott. Vi kommer främst fokusera på två av dessa, brottsbekämpning och förebyggande av brott. Anledningen till denna avgränsning är dels tidsaspekten och omfånget, dels att vårt intresse ligger i brottskontroll och hur de brottspreventiva insatserna bedrivs. Många av insatserna i temat brottsbekämpning är inskränkande på individers personliga sfär detta i form av lättande av regler för husrannsakan, förverkning av tillgångar, möjligheter till hemlig dataavläsning och mycket mer (Justitiedepartementet, 2020). Det är passande att använda sig av brottsförebyggande teorier och brottsbekämpande forskning för att försöka förstå de bakomliggande motiven till de olika förslagen som har lagts fram. Slutligen skriver vi om begreppet organiserad brottslighet, för att utröna varför åtgärderna riktar sig specifikt mot detta.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att analysera hur regeringen¹ motiverar de lösningar som uppställs i 34-punktsprogramet mot organiserad brottslighet. Detta kommer göras med teoretisk utgångspunkt i den straffande vändningen och tidigare forskning. Nedan presenteras uppsatsens frågeställningar:

• Hur refererar regeringen till ”organiserad brottslighet” för att motivera åtgärderna i 34- punktsprogrammet?

• Finns det skillnader i regeringens utredning avseende uppsatsens utvalda åtgärdspunkter i de brottsbekämpande åtgärderna jämfört med de brottsförebyggande?

• Har regeringen företagit avväganden mellan åtgärdernas effektivitet och den inskränkning det innebär för enskildas integritet?

2. Teoretisk utgångspunkt

Sedan det kriminalvetenskapliga fältet fått vetenskaplig status och samhällelig betydelse under 1900-talet har strafflagstiftning och straffpolitik varit centrala delar av kriminalpolitiken.

Historiskt var det folkliga och demokratiska inflytandet på kriminalpolitiken begränsat, vilket innebar att kriminaliseringen lämnades till experter (Andersson & Nilsson, 2017:34-35). Detta öppnade upp för den behandlingsideologi som funnits inom det kriminalvetenskapliga fältet

1 Regeringen Löfven II.

3

bestående av individualprevention och behandling. I dagens moderna samhälle har detta ersatts av en kriminalpolitik där risk, kontroll och effektivitet istället står i fokus (Andersson &

Nilsson, 2017:283-285). Under de senaste åren har begreppet organiserad brottslighet alltmer intagit en central del i kriminalpolitiken. Fenomenet lyfts fram som ett allvarligt problem och sägs utgöra ett hot mot Sverige (Tham, 2018: 128). Politikerna beskriver den organiserade brottsligheten som gränsöverskridande och samhällshotande samt trycker på att Sverige måste arbeta kraftfullt och mobilisera internationellt för att bekämpa den (Tham, 2018:130). Till följd av detta får den organiserade brottsligheten en ökad expansion av tvångsåtgärder och en utvidgad strafflagstiftning (Tham, 2018: 128).

2.1 Den straffande vändningen

Den kriminalpolitiska debatten har på senare tid i Sverige förts inom ett allt hårdare klimat. Det som är utmärkande för denna utveckling är utökad politisering, alarmism och skärpt strafflagstiftning, vilket Tham benämner som ”den straffande vändningen” (Tham, 2018:139).

Liknande tendenser går även att återfinna i andra länder och uttrycks där i termer av ”the punitive turn” (Tham, 2018:139). En förklaring till denna vändning kan återfås i samhällens politiska-, ekonomiska- och kulturella förändringar (Tham, 2018:142). Till fördel av Sveriges välfärdspolitik är inte politisk-ekonomiska skildringar applicerbara, utan den straffande vändningen förklaras av kulturella förändringar och med detta menas de idéer som gemensamt delas av majoritetssamhället (Tham, 2018:146-147). Den straffande vändningen, som en effekt av det kulturella, kan därför förklaras kriminalpolitiskt genom förändringen som enligt politikerna drivits fram av det allmänna rättsmedvetandet. I denna bemärkelse handlar det om hur politiker hänvisar till medborgares rädsla och otrygghet för att legitimera sina repressiva åtgärder. I västvärlden innebär detta ett ökat krav på straffinriktad kriminalpolitik, särskilt gällande brott som avser integritetskränkande handlingar och våld i nära relationer. Brottsoffret har fått en större plats i kriminalpolitiken, vilket lett till att majoritetssamhället ställer större krav på att politiker skärper ingripandet mot personer som begår de brott som riktas mot enskilda individer (Tham, 2018:149). Även Garland menar att kriminalpolitiken blivit mer politiserad och populistisk eftersom ingripanden konstrueras efter allmänhetens åsikter i syfte att uppnå politisk vinning, snarare än att de grundas i vetenskap. Till följd av detta nedgraderas kriminologisk kunskap från åtgärder baserade på erfarenhet till att grundas på vad som är allmänt tyckande (Garland, 2001:13). När politik används som ett reaktivt vapen, då allmänheten uttrycker upprördhet över våldsamma händelser i samhället, utökas polisens befogenheter och lagstiftning skärps (Ayling, 2011:152-153).

4 3. Tidigare forskning

I följande avsnitt kommer vi redogöra för den hur synen på brottslingen förändrats, hotbilder som begrepp och konstruktion, brottspreventiva strategier och slutligen för hur begreppet organiserad brottslighet brukats i både tidigare forskning och av myndigheter.

3.1 Synen på brottslingen

En annan kulturell förändring är synen på brottslingen och hur denna karaktäriseras. Tidigare ansågs sociala missförhållanden vara den primära orsaken till brottsligt beteende, vilket genomsyrade kriminalpolitiken och resurser insattes för att korrigera detta avvikande beteende (Garland, 2001:15). Denna syn ersattes på 1970-talet med kontrollteorier, varpå kriminalpolitiken ändrades och inbegrep att brottslighet uppstår till följd av bristande kontroll i samhället där brottsöverträdare tar rationella val. Garland förklarar denna förändrade syn som att samtiden ser på kriminologi och brottslighet som något normalt och rutinmässigt, som begås av vanliga människor, vilket lett till att majoritetssamhället kräver skärpt lagstiftning och hårdare tag jämfört med den tidigare omvårdande synen där välfärdssystemet skulle ta hand om alla (Garland, 2001:15).

Denna nya utvecklade syn kan härledas till Garlands teoretiska begrepp

”criminology of the other” som likställer ”de farliga andra” med vad som hotar samhällets säkerhet (Garland, 2001:184). Garland menar med detta begrepp att ”den farliga andra” är en ond brottsling som inte förtjänar samhällets förståelse, står utanför samhället och är bortom all räddning. En sådan syn uppmanar samhället att se lagöverträdaren som en skräckfigur förtjänt av inkapacitering (Garland, 2001:184-185). Utgångspunkten i denna straffinriktning är mer fördömande än förstående vilket tenderar att stärka och legitimera politikers kontroll och avskräckande åtgärder. När brottslighet framhävs som en rutinmässig och en naturlig del av det moderna samhället signalerar det att vem som helst, när som helst kan bli utsatt för brott (Garland, 2001:182).

Uppkomsten av risker och efterföljande rädsla och oro sätter prägel på såväl kriminalpolitiken som lagstiftningen (Tham, 2018:164). Detta leder till skapandet av riskkalkyler i form av brottsbekämpning. En alltför vidspridd oro leder därför till ökad inkapacitering, skärpta påföljder och exkludering av oönskade grupper (Tham, 2018:164).

Men vem är egentligen ”den farliga andra” och varför är denna person viktig för kriminalpolitiken? Christie & Bruun (1985) skapade begreppet ”den goda fienden” i syfte att förklara utnyttjandet av samhällets oro för politisk vinning. En god fiende definieras av myndigheter som ett socialt problem och behöver vara tillräckligt farlig för att kunna mobilisera

5

ett helt samhälle. Kännetecknande för en god fiende är att ju farligare fiende, desto större utrymme för legitimitet över de extraordinära insatser som används vid bekämpningen (Christie

& Bruun, 1985:63-64). Således utvinns den goda fienden ur samhällets uppställda hotbilder.

3.2 Hotbilder

Hotbilder som begrepp avser konstruktioner av potentiellt kommande hot. Dessa kan upprättas av många anledningar, i kunskapssyfte, beredskapssyfte, för att förhindra att hoten verkställs eller för att minimera eventuella skadeverkningar från hoten (Flyghed, 2007:60). Ju mer diffust och svårpreciserat ett hot är desto mer användbart är det. Det förekommer olika syften med hotbildskonstruktioner beroende på vem som står som avsändare, exempelvis kan hotbilder rättfärdiga existensen av organisationer eller medföra att sagda organisationer erhåller fler resurser. En hotbild kan även vara en metod för att leda bort uppmärksamheten från ett större problem, eller ett sätt att förena och skapa samhörighet (Flyghed, 2007:61). Däremot kan en skralt underbyggd hotbild resultera i missriktade motåtgärder, vilket i sin tur gör att prioriteringen läggs fel och det finns en risk att antalet brottsoffer ökar istället för minskar (Flyghed, 2007:59). När bristfälliga hotbilder normaliseras och presenteras som sanning skapas ett permanent krisläge. Detta legitimerar hårdare straff vilket leder till att åtgärderna, som skulle vara tillfälliga, ses som normala istället för temporära undantag. Flyghed benämner fenomenet som ”normalisering av det exceptionella” (Flyghed, 2007:63).

Inom den politiska sfären i Sverige omtalas den organiserade brottsligheten ofta i en och samma mening som terrorism, vilket gör att det tydligt framhävs som ett förvars- och säkerhetshot (Tham, 2018:132). Den organiserade brottsligheten är ett fenomen som enligt politiker och polis ständigt ökar i Sverige. Hoten från fenomenet framhävs i termer av att destabilisera det ekonomiska systemet och utöver detta beskrivs dessa brottslingar som innehavare av skrämselkapital vilket används för att tysta ner politiker, vittnen och andra aktörer. När den organiserade brottsligheten framhävs på detta sätt godtas resursförstärkning och skärpt lagstiftning i den kriminalpolitiska satsningen mot den organiserade brottsligheten (Tham, 2018:134). Till följd av att den organiserade brottsligheten lyfts fram som farlig i kombination med att begreppet är vagt, möjliggör det för politiker att kräva mer brottsinriktade resurser och insatser (Tham, 2018:136).

De brott som den organiserade brottsligheten kan tänkas stå för är människosmuggling, utpressning, narkotikabrott, penningtvätt, hot mot vittnen, ekonomisk brottslighet med mera. (Tham, 2018:134; Polismyndigheten, 2019). Tham menar vid analys av brottstyperna att resultatet visar att det inte alltid rör sig om organiserad brottslighet eller någon

6

ökning över huvud taget och att de skjutningar som uppstår på grund av konflikter inte nödvändigtvis ska betraktas som organiserad brottslighet då det kräver ett vinningsmotiv. Att Polismyndigheten hävdar att såväl omfattningen som utvecklingen av den organiserade brottsligheten inte låter sig mätas, menar Tham kan respekteras, men det är samtidigt problematiskt att påstå att grov organiserad brottslighet är ett ökande problem (Tham, 2018:134).

3.3 Brottsbekämpning

I dagens moderna samhälle finns uppsatta lagar och regler av staten inom vilka invånarna har viss handlingsfrihet. Den individuellas frihet står således mot kollektivets solidaritet (Flyghed, 2000:12). Vilket osökt för en vidare till frågan om var den reella gränsen mellan upprätthållande av ordning och individers grundläggande fri- och rättigheter går egentligen.

Proportionalitetsprincipen uttrycker att myndigheter inte får använda sig av mer ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet (Åklagarmyndigheten, u.å.). Kort sagt måste ändamålet helga medlen. En annan viktig rättslig princip är legalitetsprincipen som innebär att inget brott föreligger om det inte är lagstadgat vid överträdelsetillfället (Åklagarmyndigheten, u.å.).

Ett av förslagen i 34-punktsprogrammet är hemliga tvångsmedel. Flyghed menar dock att det saknas kunskap om den påverkan som hemliga tvångsmedel inom brottsbekämpning har på individer (Flyghed, 2007:59-60). Han lyfter även att polisens befogenheter vid hemlig telefonavlyssning inte är särskilt effektiva eftersom det i en mätning från 2003 enbart var 46% av fallen där hemlig avlyssning haft betydelse för utredningen (Flyghed, 2005:399). Denna mätning genomförs av regeringen varje år vilket utmynnar i en rapport om effektiviteten av hemliga tvångsmedel. Motsvarande siffror idag om effekten av hemlig avlyssning har sjunkit, då senaste mätningen från 2018 visar att hemlig avlyssning haft betydelse för utredningen i 41% av fallen (Skr. 2019/20:56, s. 16). Andra exempel på brottsbekämpande initiativ fokuserar på gränsöverskridande operationer, åtgärder för att rubba nätverk och insatser mot vittnesskydd. Åtgärder likt dessa saknar dock många gånger en långsiktig prevention, vilket är väsentligt för att upprätta strukturer i förebyggandet av organiserad brottslighet (Levi & Maguire, 2004:410; Rostami, 2016: 284). För att nå förståelse om en kriminell organisation behöver den delas upp i mindre delar och när detta görs går det att hitta potentiella svaga punkter, mot vilka resurser kan sättas in för att upplösa organisationen (Levi & Maguire, 2004:409).

7 3.4 Brottsprevention

Brottsprevention är ett samhälleligt fenomen vilket baseras på uppfattningen om sambandet mellan individen och samhället samt att det mellan dessa finns inbyggda förebyggande teorier och verksamheter (Sahlin, 2008:18). Vad samhället består av är föränderligt och differerar över tid och rum, däremot är prevention starkt förenad med offentliga myndigheters verksamhet och är i förlängningen styrd av politiken. Därav är den dominerande preventionen knuten till de uppställda normer som finns i det tids- och rumsbaserade samhället och därutöver påverkad av de rådande maktstrukturerna som definierar samhällets problem (Sahlin, 2008:18).

Definitionerna om vad som utgör brottsprevention är lika många som det finns forskare på området, Lab till skillnad från Sahlin menar att begreppet brottsprevention omfattar alla åtgärder som åsyftar att minska den faktiska brottsnivån eller samhällets upplevda rädsla för brott (Lab, 2016:29). Sarnecki har utvecklat Labs syn på brottspreventiva åtgärder till att även omfatta sannolikhet, därav menar Sarnecki att brottspreventiva åtgärder minskar sannolikheten för att brott begås eller reducerar brottens skadeverkningar (Sarnecki, 2015:101).

Sahlin menar att det som kallas brottsprevention inte är en modell för att intervenera i brott, utan att det är ett sätt att konstruera brottslighetens orsaker, eftersom det föreligger samverkan mellan problemen och dess åtgärder. Hon anser att ett samhälles reella brottsnivå inte enbart påverkas av vad som görs för att motverka den på ett övergripande offentligt plan, utan att det även påverkas av mindre allmäntagna beslut, exempelvis kommunala beslut, som inte fattas explicit för att motverka brottslighet (Sahlin, 2008:80).

Vidare menar Sahlin att förebyggande åtgärder inte enbart behöver baseras på teorier om problemet då en negativ utveckling kan förebyggas effektivt utan att orsakerna undanröjs (Sahlin, 2008:83).

Brottsförebyggande insatser brukar delas in i två kategorier, social brottsprevention och situationell brottsprevention vilka vidare kan delas in i tre nivåer; primär, sekundär och tertiär. I enlighet med den sociala brottspreventionen riktas insatser i syfte att minska eller förändra individens benägenhet till kriminalitet, medan situationell brottsprevention riktas till att förändra eller påverka miljön. Primär brottsprevention är allmänna insatser som riktas mot samhället i stort eller till geografiskt avgränsande områden innan kriminalitet uppstår. Sekundär brottsprevention avser insatser som riktas specifikt till individer eller områden som bedöms vara i en risk att utveckla kriminalitet. Tertiär brottsprevention är insatser som riktas till individer eller områden som redan har en utvecklad kriminalitet där åtgärderna är tillsedda att förebygga fortsatt negativ utveckling (Brå, 2003:8;

Sarnecki, 2015:108-109).

8 3.4.1 Skolan som brottspreventiv åtgärd

Det finns otaliga tolkningar om vad brottspreventiva åtgärder innebär, vad det grundas i och hur det bäst förebyggs. Merton (1938) har inom ramen för sin teoribildning uttryckt att bristen på möjligheter för samhällets socioekonomiskt utsatta är en orsak till kriminalitet. För att förebygga detta är en brottspreventiv möjlighet att se över samhällets strukturella förhållanden (Sarnecki, 2015:114). I en offentlig utredning beskrivs skolan som den viktigaste arenan för brottsförebyggande insatser. Skolan ger barn och ungdomar möjlighet till en positiv social integrering i samhället, vilket har brottsförebyggande effekter (SOU 1999:61, s. 44). Wahlgren menar att det vid diskussioner om brottsförebyggande arbete avseende ungdomsbrottslighet alltid talas om att samarbete mellan skola, socialtjänst och polis måste förbättras och utvecklas samt att detta är en kriminalpolitisk punkt som kriminologer och politiker okonventionellt är överens om (Wahlgren, 2014:17). Som exempel på detta visar forskning avseende ungdomars risker för brottslighet och utanförskap att avslutad skolgång eller ofullständiga betyg tenderar att korrelera med brottslighet (Gauffin m.fl, 2013).

3.5 Organiserad brottslighet som begrepp

Innebörden av begreppet “organiserad brottslighet” är väl omdiskuterat eftersom begreppet saknar en vedertagen definition. Inom begreppet organiserad brottslighet ryms en rad olika organisationsformer och vad som avses med organiserad brottslighet kommer därför skifta beroende på hur begreppet används (Brå, 2016:9). Begreppet återfinns beskrivet första gången år 1950, där det användes för att skildra vissa former av kriminella aktiviteter. Sedan dess har uttrycket organiserad brottslighet varierat kraftigt. Det mest väsentliga för organiserad brottslighet har stundvis ansetts vara den hierarkiska strukturen, periodvis den kommersiella marknaden men även det kriminella nätverket och dess efterföljande strukturer (von Lampe, 2016:35).

Det råder en acceptans i svårigheten att komma fram till en allmänt vedertagen definition av organiserad brottslighet. Sammantaget verkar det dock föreligga vissa attribut som är avgörande för om något anses utgöra organiserad brottslighet eller inte. Det beskrivs oftast som en hierarkisk grupp som i samförstånd begår brottslighet och använder våld med ett icke- politiskt syfte (von Lampe, 2016:18).

I Polismyndighetens beskrivning av den organiserade brottsligheten benämns de kriminella nätverken som centrala och lägesbilden som beskrivs är att de flesta brott idag begås av löst sammansatta kriminella nätverk (Polismyndigheten, 2017:1). Även andra myndigheter använder kriminella nätverk som begrepp när de talar om den organiserade brottsligheten och

9

menar att de kriminella nätverken i högre utsträckning verkar gränsöverskridande (Polismyndigheten, 2019:4). Brottsförebyggande rådet beskriver istället organiserad brottslighet som en vinstinriktad nätverksbaserad verksamhet i projektform som genom otillåten påverkan likt hot, trakasserier, våld och korruption skyddar och främjar kriminella aktiviteter. Inom dessa nätverk förekommer en arbetsordning där verksamheten huvudsakligen bedrivs diskret, men även kan komma till uttryck i gäng med synliga symboler (Brå, 2009:34).

Likt definitionen av vad organiserad brottslighet faktiskt innebär, saknas det även en vedertagen definition av gäng i allmänhet (Rostami, 2013:38). Vi väljer därför att lyfta Kleins (1995) definition av gäng, då den är flexibel och haft en central del i utvecklingen av begreppet (Rostami, 2016:42). Klein menar att kriminalitet är en väsentlig komponent i definitionen av gäng, men att det inte kan betraktas som ett homogent fenomen. Det råder tydliga och strukturella skillnader mellan gatugäng, fängelsegäng, motorcykelgäng och gäng som enbart fokuserar på narkotika. Brottsutövningen kommer därav att variera vilket gör att betraktandet av diverse gäng inte kan ske utifrån ett perspektiv, i synnerhet inte när det gäller gängbekämpning och prevention (Rostami, 2013:40-42). Om myndigheter, media och politiker använder samma begrepp för alla former av gäng utan att ta hänsyn till de organisatoriska skillnader som föreligger går det inte att nå en förståelse av grundproblemet och därmed kan inte rätt åtgärder sättas in (Rostami, 2016: 279).

Det är även svårt att utröna om kriminaliteten som ska motverkas är faktisk organiserad brottslighet, eftersom det inte är ett särskilt brott, utan snarare handlar om hur ett brott begås och av vilka gärningsmän (Brå, 2009:36). Trots att det inte finns någon vedertagen uppfattning om vad begreppet organiserad brottslighet omfattar, verkar ändå alla institutioner för samma mål gällande vad de alla uppfattar som organiserad brottslighet (von Lampe, 2016:18). Till följd av det inte finns en enad övertygelse om vad organiserad brottslighet är, kommer oklarheter fortsätta att uppstå i vad begreppet omfattar eller ej (von Lampe, 2016:34).

4. Metod

I detta avsnitt kommer studiens kvalitativa undersökningsmetod presenteras. Inledningsvis redogörs tematisk analys vilket är studiens analysmetod, följt av metodens begränsning och fördelar. Sedan presenteras studiens trovärdighet och vikten av transparens, följt av vår förförståelse, etiska överväganden, material och urval samt vårt tillvägagångssätt.

10 4.1 Analysmetod

Tematisk analys är en metod vars ändamål är att identifiera, analysera och upptäcka mönster i det empiriska materialet för att därigenom skapa teman på ett organiserat och detaljrikt vis (Braun & Clarke, 2006:6). Teman kan vara repetitioner, ordval, metaforer, kategorier, övergångar, likheter och skillnader samt mycket mer (Bryman, 2016:705). Analysmetoden saknar dock en tydlig beskrivning av tekniker och det finns inget entydigt svar på dess angreppssätt, detta medför dock att analysmetoden har en stor flexibilitet (Bryman, 2011:528;

Braun & Clarke, 2006:4-6). Till skillnad från andra metoder är den tematiska analysen inte förankrad i någon bestående teori, vilket möjliggör för metoden att användas inom olika teoretiska ramar. Metoden kan således utgå ifrån ett konstruktivistiskt synsätt såväl som fenomenologiskt och hermeneutiskt (Braun & Clarke, 2006:8). Till följd av metodens flexibilitet finns många olika tillvägagångssätt vid användning av tematisk analys som forskningsmetod. Vad som dock är gemensamt för tematisk metod, oaktat hur uppdelningen görs, är att forskaren läser igenom materialet ett flertal gånger för att skapa sig en uppfattning över möjliga tematiska fördelningar (Bryman, 2016:707).

Vi har i denna uppsats valt att använda oss av kategorisering för att skapa våra teman, som vi sedan placerat i ett index likt Framework-metoden för att lättare få en överblick över materialet som ska analyseras. Denna strategi möjliggör för skapandet av centrala teman med tillhörande subteman, som därefter organiseras i en matris (Bryman, 2016:704).

Denna studie utgår från ett socialkonstruktivistiskt synsätt vilket vidare kommer genomsyra studiens tolkningsprocess. Med detta antas att sociala företeelser skapas i en interaktion mellan aktörer och är föränderliga i tid och rum (Bryman, 2011:36). Världen konstrueras inte enligt en sanning, utan vår uppfattning och tolkning gör att det finns olika sätt att se på världen (Bergström & Boréus, 2012:27). Utifrån ett konstruktivistiskt synsätt antas att kategorier inte på förhand innehar givna essenser, utan dessa konstrueras och får sin mening mellan individers interaktion. En kategori som organiserad brottslighet kan i denna bemärkelse betraktas som en social konstruktion då den på förhand inte har en given mening, utan skapas genom ett samspel. I enlighet med ett konstruktivistiskt synsätt betraktas inte det som presenteras som definitivt, utan är enbart en viss skildring av den sociala verkligheten (Bryman, 2011:37). I förevarande studie har vi utgått från en deduktiv inriktning då våra teman skapats i enlighet med en förbestämd teoretisk ram (Bryman, 2016:705). Clark & Braun menar att konstruktivister vanligtvis utgår från en deduktiv inriktning, då teman identifieras och sedan analyseras de bakomliggande antagandena i enlighet med teorin (Clark & Braun, 2006:13).

Denna form av inriktning tenderar att återge mindre beskrivning av den totala empirin och

11

fokuserar mer på en detaljerad analys av utvalda delar av empirin (Braun & Clarke, 2006: 12).

Detta ansåg vi fördelaktigt eftersom vi kommer fokusera på vissa teman med tillhörande delteman inom ramen för denna studie.

4.2 Begränsningar och fördelar

Återkommande kritik som riktats mot tematisk analys är frånvaron av tydliga riktlinjer (Braun

& Clarke, 2006:5; Bryman, 2011:528). Tematisk analys erbjuder mindre utrymme för tolkning av de bakomliggande motiven till 34-punktsprogrammet och lämpar sig därför bättre vid analyser som åsyftar att beskriva empirin (Braun & Clarke, 2006:12ff). Om målet med analysen hade varit att utröna vad som lett fram till åtgärdsförslagen hade Bacchis diskursanalys varit ett bättre alternativ för att se problemframställningar och diskurserna i de aktuella sammanhangen (Braun & Clarke, 2006:12ff). Men eftersom vi ämnar lyfta regeringens motiveringar till de förslagna/införda åtgärderna i 34-punktsprogrammet för att bekämpa den organiserade brottsligheten, är tematisk analys en mer fördelaktig metod. De teman som identifierats ämnar att presentera och analysera de åtgärder som framförs. En begränsning med att använda en deduktiv ingång är att den låter teorin agera vägledare i materialet, medan en induktiv metod möjliggör för att de teman som skapats är förenliga med materialet och inte det teoretiska intresset. Som forskare kan vi emellertid inte frångå vår subjektiva position, våra teoretiska eller epistemologiska föreställningar, vilket gör att materialet inte skapas i ett epistemologiskt vakuum (Braun & Clarke, 2006:12ff). Det som är fördelaktigt med tematisk analys är den frihet som erhålls vid skapandet av teman vilket gjort att vi översiktligt kunnat inhämta den stora mängd data som utgör 34-punktsprogrammet och identifiera återkommande mönster. Genom att se till repetitioner, likheter, skillnader och språkliga kopplingar etcetera och vårt teoretiska intresse kunde vi återskapa en helhet av teman och delteman utifrån 34-punktsprogrammet och sedermera presentera detta i en översiktlig matris (Bryman, 2011:528).

4.3 Studiens trovärdighet och vikten av transparens

Vid bedömningen av en studies tillförlitlighet och kvalitet brukas begrepp som validitet och reliabilitet men inom kvalitativ forskning är det svårt att bedöma studiers resultat i enlighet med dessa mätinstrument. Den subjektiva tolkningen som utgör kvalitativ metod medför att tillförlitligheten kan stärkas och bedömas i enlighet med andra kriterier (Bryman, 2011:355).

För att stärka tillförlitligheten inom en kvalitativ studie bör transparens eftersträvas. Med detta menas att studien ska vara väl motiverad i samtliga steg av forskningsprocessen vilket möjliggör för läsaren att bedöma om tolkningen framstår som rimlig.

12

För att stärka trovärdigheten i föreliggande studie har vi i största möjliga mån försökt redogöra för vårt metodval, tillvägagångssätt och studiens för och nackdelar så läsaren kan få ta del av hur vi tänkt. Vi har även ställt en alternativ metod och forskningsinriktning mot den valda så läsaren får en uppfattning kring hur detta kan ge upphov till en annan tolkning. I analysen har även citat framförts för att läsaren själv ska kunna bedöma om tolkningen är rimlig.

Forskningstexten ska således vara så genomskinlig som möjlig, för att texten därigenom ska kunna diskuteras och framförallt kritiseras (Ahrne & Svensson, 2015:24-25). I bedömningen av validitet ingår även forskarens delaktighet, då forskaren omedvetet är med i skapandet av studieobjektet. Genom att reflexivt granska sin egen delaktighet och hur detta påverkar resultatet kan validiteten förbättras. Enligt kvalitativ forskning är det omöjligt att inte låta personliga värderingar påverka resultatet, varför vi försökt vara så transparenta med vår framställning som möjligt (Bryman, 2011:355).

4.4 Förförståelse

Vid analys av studiens inhämtade material är det av vikt att se till sin egen förförståelse och tolkning av materialet (Ahrne & Svensson, 2015:210; Thurén, 2019:115). Vi som författar denna studie är båda kriminologistudenter, vilket givit oss en naturlig fördel i att förstå det teoretiska materialet vi presenterat. Vidare är en av oss juriststudent, vilket föranlett en god insikt i straff- och lagföringsprocessen. Våra tankar om organiserad brottslighet var att det är ett begrepp som används till det mesta och inte har något egentlig riktning, vilket vi var nyfikna på att undersöka. Ingen av oss är särskilt kriminalpolitiskt insatta, men när vi läste igenom 34- punktsprogrammet första gången reagerade vi på hur konstruktionen av organiserad brottslighet inrymdes under olika begrepp, vilket medförde att vi blev intresserade av att analysera motiven till dessa förslag. Detta tillsammans med vårt metodval och vår teoretiska utgångspunkt påverkar det analytiska utfallet och tolkningen av materialet (Ahrne & Svensson, 2015:210).

Vi har i så stor utsträckning som möjligt försökt förhålla oss neutrala vid författandet av denna studie men vår förförståelse kom till användning avseende åtgärden ”Förverkning av brottslingars tillgångar” eftersom inrikesminister Mikaels Dambergs uttalande vid en polisiär insats fick stor spridning i både media och på sociala medier. Därav tog vi med detta citat i studien, trots att instagraminlägget inte är en del av 34-punktsprogrammet eller dess förarbeten (mer om detta uttalande i avsnitt 5.1.4).

Bryman lyfter att en litteraturgenomgång på ämnet som ska studeras är fördelaktigt i sökandet efter kunskap. I enlighet med detta inhämtades och instuderades därför material på såväl tidigare forskning som uppsatser på området (Bryman, 2011:97). Därtill utvidgades vår

13

förförståelse och vi blev mer insatta i de tidigare teorier och begrepp som tillämpats i annan forskning. Detta har i sin tur hjälpt oss tolka materialet med ny kunskap (Thurén, 2019:115).

Tolkningen är subjektiv därav kommer vår förförståelse påverka resultatet eftersom vi är delaktiga i konstruktionen av studieobjektet. Det är därför angeläget att kontextualisera resultatet parallellt med sin egen delaktighet och påverkan (Bryman, 2011: 355; Bergström &

Boréus, 2012:32, 41).

4.5 Etik

Inom vetenskaplig forskning finns olika etiska överväganden som bör beaktas i enlighet med vad som undersöks. Centralt för dessa etiska överväganden är forskningskravet och individskyddet, vilka är i ständig interaktion med varandra. Forskningskravet åsyftar den skyldighet forskaren har mot samhället och dess medborgare för att bedriva forskning av hög kvalitet. Individskyddet avser forskarens skyldighet att värna om de individer som ingår i forskningen vilket konkretiseras i fyra grundläggande krav: information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande (Vetenskapsrådet, 2002:5-6). Materialet som inhämtats för denna studie utgår från sekundärdata av offentligt myndighetsmaterial, vilket inte avser information om individer, varför individkravet inte aktualiseras. Vår empiri består av regeringens förslag på åtgärder för att bekämpa den organiserade brottsligheten och utgår från offentliga dokument som inte har någon särskild individ omnämnd eller som avsändare, vilket gör att de etiska kraven bör anses uppfyllda. Däremot är vi medvetna om den etiska problematik som kan uppstå när dokumentforskningsmaterial som skapats i ett särskilt syfte används i ett annat sammanhang (Denscome, 2009:213ff).

4.6 Material och urval

Eftersom syftet med denna studie är att ur ett konstruktivistiskt perspektiv se hur konstruktionen av fenomenet organiserad brottslighet ter sig i de motiv som framhålls av regeringen och hur de uppställda åtgärderna ämnar lösa den, kommer vi kontextualisera de 34-punkterna och analysera dem såsom de är uppställda samt delar av det bakomliggande materialet till utredningen (Ahrne & Svensson, 2018:175). Studiens analysmaterial består av det som presenteras i 34-punktsprogrammet samt bakomliggande förarbeten i form av pressmeddelanden, propositioner, faktablad, lagrådsremisser och direktiv som finns i direkt anslutning till punkterna på Justitiedepartementets webbsida. För förtydligande har vi valt att publicera allt material vi analyserat i bilaga tre - analyserat material. Utöver det material som presenteras i 34-punktsprogrammet har vi även valt att lyfta ett omtalat inlägg som Mikael

14

Damberg lagt ut på Instagram gällande beslagtagning av en jacka. Uttalandet går att koppla till punkten om förverkning av brottslingars tillgångar, som ännu inte har några förarbeten. Inlägget blev väl kritiserat och har i dagsläget tagits bort från Dambergs Instagram, därför har vi valt att hänvisa till SVT nyheter som publicerat en skärmdump av inlägget (SVT, 2019).

Framgent kommer denna uppsats analys utgå från våra utvalda punkter i 34- punktsprogrammet samt de delar av förarbetena som presenteras i bilaga tre, vilket innebär att studien består av ett målstyrt urval. Vid användning av ett målstyrt urval väljs forskningsmaterial som är relevant för att kunna besvara undersökningens forskningsfrågor (Bryman, 2016:496). Vidare är även urvalet teoretiskt i den mening som Glaser & Strauss åsyftar eftersom vi hade en kontinuerlig process i vårt insamlande av data (Glaser & Strauss, 1967:45).

4.7 Tillvägagångssätt

Vi har valt att främst fokusera på två av fyra redan existerande teman inom 34- punktsprogrammet för att begränsa omfattningen av uppsatsen något. Dessa två kategorier är

”Verktyg i brottsbekämpning” (fortsättningsvis; brottsbekämpning) och ”Förbyggande av brott” (fortsättningsvis; brottsförebyggande arbete). Anledningen till denna avgränsning är dels tidsaspekten och omfånget, dels att vårt intresse ligger i brottskontroll och hur de brottspreventiva insatserna bedrivs. Vi är även intresserade av att se åtgärderna ställda mot den personliga integriteten och då är framförallt brottsbekämpning en intressant kategori att analysera. Utifrån dessa huvudteman har vi skapat delteman för att kunna besvara uppsatsens forskningsfrågor och få förståelse för materialet (Bryman, 2016:703). Analysen kommer dock framställas numeriskt efter våra utvalda åtgärdspunkter och inte efter våra skapade delteman.

Detta för att åtgärderna skiljer sig och vissa av åtgärderna i 34-punktsprogrammet är återkommande i mer än ett deltema, därav diskuteras samt analyseras respektive punkt ur olika perspektiv. Brottsbekämpning har vi delat in i följande delteman som vi skapat utifrån vår teoretiska utgångspunkt: integritetskränkande åtgärder, utökad polisbefogenhet och utökad lagstiftning, se bilaga 1. Vi har valt att göra denna uppdelning eftersom vi är intresserade av att undersöka hur regeringen tänkt arbeta mot den organiserade brottsligheten. Eftersom åtgärderna i huvudsak handlar om att poliser ska få fler befogenheter blev en självklar kategori

”utökad polisbefogenhet”. Detta vill vi dock ställa mot individens integritet och proportionalitetsprincipen, varpå deltemat ”integritetskränkande åtgärder” skapades. Slutligen grundas många av förslagen på lagförändringar, varefter sista deltemat ”utökad lagstiftning”

konstruerades. När vi fastställt våra delteman sammanfattade vi de uppställda punkterna

15

avseende brottsbekämpning i 34-punktsprogrammet i numerisk ordning och satte in alla åtgärder under de delteman som är passande för den aktuella åtgärden. Vi numrerade även åtgärderna för att skapa tydlighet så läsaren själv ska kunna följa med i våra jämförelser med 34-punktsprogrammet. Störst fokus i analysen kommer vara på deltemat utökad polisbefogenhet och integritetskränkande åtgärder, eftersom detta är kärnan i våra frågeställningar. Med hänvisning till uppsatsens omfång tar vi upp fyra åtgärder inom brottsbekämpning som vi markerat i gult för att skapa tydlighet i vår matris, dessa är: (1) Tillåta hemlig avlyssning, (2) enklare att använda hemliga tvångsmedel, (3) husrannsakan utan förundersökning och (9) förverkning av ”brottslingars” tillgångar.

Avseende temat brottsförebyggande arbete gjorde vi inledningsvis en indelning i tre olika delteman, men allteftersom arbetet fortlöpte insåg vi att vår disposition främst fokuserade på de åtgärder som hänförts till deltemat satsningar. De tre åtgärder som tas upp är:

(27) Trygghetsberedning, (28) satsa långsiktigt på skolor och socialtjänst samt (29) socialtjänst på kvällar och helger i utsatta områden. Vi valde således att fokusera på de åtgärder som avsåg att avsätta mer resurser från statsanslag för verkställande och inte de åtgärder som är mer ingripande i bemärkelsen att tvångsvårda barn eller de av en mer judiciell natur.

5. Analys och resultat

Syftet med denna uppsats är att se hur regeringen motiverar de uppställda åtgärderna i 34- punktsprogrammet. Som tidigare omnämnts har 34-punktsprogrammet tillsats med ändamålet att ta ett krafttag för att bekämpa och förebygga det grova våldet genom att minska brottsligheten och öka tryggheten. Några av de åtgärder som föreslås för att bekämpa den organiserade brottsligheten är hemliga tvångsmedel, insatser mot att minska sprängningar och skjutningar, förverkande av brottslingars tillgångar och mycket mer. Inom det brottsförebyggande arbetet avses stärkande av arbetet på nationell, regional och lokal nivå. För att åstadkomma detta arbete framhåller regeringen vikten av långsiktiga åtgärder i form av skola och socialtjänst för att därigenom bryta nyrekryteringen av unga som riskerar att hamna i kriminalitet. Följaktligen kommer vi presentera vår analys utefter två av de fyra ovanstående nämnda åtgärderna i programmet; brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete.

5.1 Brottsbekämpning

För att göra denna analys överskådlig utan onödiga upprepningar kommer vi under brottsbekämpning analysera våra utvalda punkter efter uppställningen i bilaga 1. Vi kommer således inte analysera varje deltema separat, eftersom många av punkterna är återkommande i

16

varje deltema. Därav inleds brottsbekämpningsanalysen med punkt ett; tillåta hemlig dataavläsning.

5.1.1 Tillåta hemlig dataavläsning

Förslaget åsyftar att ge polisen möjlighet att kunna läsa krypterad information genom att installera mjuk- eller hårdvara i teknisk utrustning för att kunna läsa av meddelanden, lyssna på samtal, ta reda på var den misstänkte befinner sig och vem denne kommunicerar med. Vidare ska förslaget även möjliggöra att mikrofonen eller kameran i den tekniska utrustningen (exempelvis telefoner) kan aktiveras så att tal och rörlig bild kan inhämtas. För att få denna möjlighet att använda sig av hemlig dataavläsning krävs tillstånd och prövning i domstol (Justitiedepartementet, 2020). I Justitieutskottets betänkande 2019/20:JuU19 togs beslut om att hemlig dataavläsning ska bli tillåtet vid allvarligare brott och att dessa bestämmelser gäller fr.o.m. den 1 april 2020 och fem år framåt, för att lagen sedan ska utvärderas. Förhoppningen med denna ändring är att:

”Hemlig dataavläsning förväntas leda till att grova brott som mord, grova narkotikabrott, våldtäkter och brott mot rikets säkerhet kan förhindras och klaras upp i större utsträckning.” Justitiedepartementets pressmeddelande 11-12-2019.

Förslaget motiveras med:

”Den tekniska utvecklingen och kriminellas agerande försvårar för de brottsbekämpande myndigheterna att samla in information som behövs för att utreda och förebygga brott.”

Justitiedepartementets pressmeddelande 11-12-2019.

Citaten ovan tar upp brottsrubriceringar som inom ramen för åtgärdsprogrammet indikerar att de härleds till organiserad brottslighet. Kategoriseringen följer emellertid inte den brottslighet som andra definierar som organiserad. Både Tham och Polismyndigheten har nämnt att de brott som skulle kunna räknas till organiserad brottslighet är människosmuggling, utpressning, narkotikabrott, penningtvätt, hot mot vittnen, ekonomisk brottslighet m.m. (Tham, 2018:134;

Polismyndigheten, 2019). Men eftersom denna uppräkning inte är vedertagen för vad som räknas till organiserad brottslighet, går det inte att påstå att det är specifikt dessa brott som räknas, men det kan ändock ge en fingervisning i vad som är rimligt att kategorisera inom organiserad brottslighet. Värt att notera är att det inte på något ställe i Polismyndigheten eller Thams definition av organiserad brottslighet nämns mord eller våldtäkt, ändå uttrycker inrikesminister Mikael Damberg i pressmeddelandet att Malmöpolisen uttalat att:

17

”[…]det inte finns ett enda planerat mord i Malmö senaste åren, som inte har föregåtts av information mellan gängmedlemmar i krypterad form.” Justitiedepartementets pressmeddelande 11-12-2019.

Vidare yttrar Damberg:

”Brottsbekämpande myndigheter anger att 90 procent av den information som de enligt gällande lagstiftning borde ha möjlighet att avlyssna och ta del av inte går att kontrollera idag på grund av kryptering. Det här är ett reellt problem kopplat till den grova och organiserade brottsligheten i Sverige och de individer och gängnätverk som idag kommer undan.” Mikael Damberg, i Justitiedepartementets pressmeddelande 11-12-2019.

I detta korta citat från Damberg använder han sig av flera olika begrepp härrörande till organiserad brottslighet. Han nämner den grova organiserade brottsligheten, den organiserade brottsligheten, gängnätverk och de individer som kommer undan. Han uttrycker att avläsning borde vara en redan lagvunnen rätt, men att arbetet stävjas av tekniska detaljer som tillåter tillflyktsorter bakom vilka brottslingar kan gömma sig. I Dambergs uttalande handlar det inte om polisen ska få avlyssna eller inte, utan snarare om att polisen ska få ta sig över en teknisk tröskel där en vagt utpekad fiende gömmer sig. Han lämnar vidare uttalanden avseende åtgärdens proportionalitet därhän.

Inrikesministern uttrycker behovet väldigt tydligt, då han uttalar att samtliga planerade mord i Malmö föregåtts av krypterad kommunikation och att den brottsbekämpande apparaten därför måste utrustas. Detta går att förklaras med Garlands ”criminology of the other”

där den uppmålade organiserade brottsligheten hotar samhällets säkerhet (Garland, 2001:184).

För politiker blir den organiserade brottsligheten en ”god fiende” och ger därför legitimitet över de extraordinära bekämpningsinsatser som antas (Christie & Bruun, 1985:63-64). En grupp människor som våldtar, mördar och hotar samhällets säkerhet målar sannerligen upp en hotbild värd att kämpa mot, frågan som däremot måste ställas är om denna hotbild faktiskt är reell eller om åtgärderna snarare skapar fler brottsoffer (Flyghed, 2007:59). Detta går vidare att koppla till Flygheds ”normalisering av det exceptionella” eftersom hotbilden till viss del måste anses underbyggd till följd av att det inte finns en gemensam övertygelse om vilka brott som kategoriseras till organiserad brottslighet. Utan sett till politikernas argumentation i riksdagen nöts åtgärderna snarare in som en sanning utan belägg för att legitimera de repressiva åtgärder som hemlig dataavläsning faktiskt är (Flyghed, 2007:63).

Hemlig dataavläsning ger inte enbart polisen möjlighet att se brottsmisstänktas elektroniska kommunikation i realtid, utan även lösenord och privat kommunikation med familj, vänner och läkare exempelvis. Vidare vid installation av hårdvara krävs dessutom att polis, eller den myndighet som ska installera hårdvaran, måste ta sig in i den brottsmisstänktes hem för att

18

fullgöra dataavläsningen. Dessa åtgärder kan inte beskrivas som annat än integritetskränkande, frågan som måste ställas är om de är förenliga med proportionalitetsprincipen. Om kränkningen av den personliga integriteten är rimlig, sett till resultatet som regeringen önskar uppnå, är inte något vi kan besvara i denna uppsats. Men sett till att beslutet om hemlig dataavläsning gäller på en provperiod om fem år, kommer troligtvis en prövning ske när tidsfristen är slut för att se om de inskränkande åtgärderna lett till att fler brott uppklarats och således om det varit proportionerligt sett till den integritetskränkning åtgärden utgör.

5.1.2 Enklare att använda hemliga tvångsmedel

Nästa punkt i regeringens 34-punktsprogram gäller lättande av reglerna kring användning av hemliga tvångsmedel. Till skillnad från hemlig dataavläsning, som tidigare inte varit tillåtet, har hemliga tvångsmedel använts i flera år. Hemliga tvångsmedel avser främst avlyssning i elektronisk kommunikation, mer specifikt tillgång till meddelanden och vad som sägs i telefonsamtal. Såsom lagen är skriven nu får hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation användas vid en förundersökning om brottet som den misstänkte utreds för överstiger ett straffvärde på minst två år i fängelse, se 27 kap. 18 § 2 st. rättegångsbalk (1942:740). Den föreslagna lagändringen ska öppna upp för förenklat förfarande avseende beslut om hemlig avlyssning, vilket motiveras med:

”I kriminella kretsar är det vanligt att anonyma simkort används i mobiltelefoner och att såväl kort som telefoner byts ut i syfte att undvika och försvåra avlyssning. Varje gång ett sådant byte sker måste ett nytt tvångsmedelsbeslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation meddelas och rätten hålla ett sammanträde. Den nuvarande ordningen är resurskrävande och något som regeringen vill ändra på.” Justitiedepartementets pressmeddelande 27-02-2020.

Det förenklade förfarandet ska endast få användas om det finns ett redan gällande tillstånd om avlyssning som domstolsprövats och den nya ansökan som görs kan gälla ett nytt telefonnummer, en annan adress eller annan elektronisk kommunikationsutrustning. Vidare uppställs krav på att det enkla förfarandet ska gälla samma person samt att det ska grundas på samma omständigheter som det tidigare tillståndet. Damberg uttrycker syftet även här:

”Genom det förenklade förfarandet kommer domstolen att kunna meddela sitt beslut snabbare än idag, eftersom man inte behöver vänta in ett sammanträde. Det får till följd att inkopplingen av en ny avlyssning kommer att kunna ske snabbare och på så sätt kommer glappet som uppstår när kriminella byter eller använder flera nummer eller utrustningar att minska. På så sätt möjliggör det här en effektivare brottsbekämpning.”

Mikael Damberg i Justitiedepartementets pressmeddelande 27-02-2020.

19

Likt föregående analys som avser hemlig dataavlyssning, motiveras åtgärden inte utifrån utgångspunkten om att tillåta eller inte, utan här har polisverksamheten stött på en tröskel som även den måste bestigas. I detta fall är tröskeln inte rent datateknisk, utan processteknisk och formalistisk. Någon redogörelse vad avser rättssäkerhet, eller vilken funktion denna formalistiska tröskel utgör tas inte upp. Det beskrivs enbart som ett hinder som måste lagstiftas bort. Åtgärden som sådan är inte lika uppseendeväckande som tillåtande av hemlig dataavlyssning, eftersom den i en förenklad form funnits i flera år. Därtill finns även statistik om dess effekt och resultat. Frågan som därför får utredas är istället om åtgärden är berättigad sett till individens integritet. Det är diskutabelt hur effektiva hemliga tvångsmedel är som brottsbekämpningsmetod. Flyghed tar i sina resonemang om saken upp en mätning från 2003 där det angavs att färre än hälften av de tillfällen då telefonavlyssning nyttjats har haft avsevärd betydelse för utredningen i stort (Flyghed, 2007:362). Vilket också tillstyrkts i senare mätningar från 2016 då samma statistik sjunkit till en tredjedel av fallen alltsedan 2003 (Skr. 2019/20:56, s. 16). Antalet oskyldiga som utsatts för avlyssning var närmare 70% enligt mätningarna från 2016, vilket väcker frågan huruvida åtgärden är tillfredsställande proportionerlig i förhållande till den inskränkning det innebär. Hemlig telefonavlyssning är ett betydande integritetsintrång och därför är det inte orimligt att begära övertygande resultat för att rättfärdiga en än mer inskränkande åtgärd.

5.1.3 Husrannsakan utan förundersökning

Den tredje åtgärden vi väljer att lyfta inom kategorin brottsbekämpande arbete är husrannsakan utan förundersökning. Åtgärden syftar till att ge polisen större möjlighet att genomföra husrannsakan i kända kriminella miljöer. Nuvarande lagstiftning ger polisen möjlighet att göra husrannsakan under pågående förundersökningar, men inte utanför dessa. Således om det ej finns någon konkret misstanke om brott, kan husrannsakan inte göras vilket regeringen vill utvidga. Motivet är följande:

”Regeringen vill ge polisen större befogenheter att genomföra husrannsakningar i kriminella miljöer för att förebygga och förhindra skjutningar och sprängningar.”

Justitiedepartementets pressmeddelande 10-12-2019.

Vidare om syftet uttrycker Damberg:

”Arbetet mot skjutningar och sprängningar har högsta prioritet. För att kunna leta efter skjutvapen och sprängämnen i kriminella miljöer behöver polisen ha tillgång till effektiva tvångsmedel, som husrannsakan. Det handlar i grunden om att avväpna gängen” Mikael Damberg i Justitiedepartementet pressmeddelande 10-12-2019.

20

Det talas om att polisen behöver ha tillgång till mer befogenheter i kriminella miljöer för att stoppa skjutningar och sprängningar. Anmärkningsvis definieras inte kriminella miljöer, eller vem som har mandat att utse vad som avses med begreppet, vilket gör det svårare att förhålla övriga punkter i citatet. Att mäta effektiviteten av ett tvångsmedel på ett vetenskapligt sätt blir problematiskt när området som berörs är vagt specificerat som ”kriminella miljöer”. Begreppet såsom det redogjorts för i citaten saknar avvägning för att tillförsäkra att inte ideologiska eller etnicitetsgrundade definitioner antar en alltför präglad ställning i det enskilda fallet. Eftersom regeringen inte utvecklar vad som menas med en kriminell miljö, lämnas tolkningen öppen för eget gottfinnande.

Förslaget är fortfarande i beredningsfas utan något konkret att gå på vilket utmynnar i godtycklighet. Godtyckligt i vad som räknas som en kriminell miljö och godtyckligt i vad som krävs som en misstanke för att polisen ska tillåtas leta igenom individers hem, fordon, väskor eller skåp. Förslaget är rättsosäkert och inte särskilt förutsägbart. Likt legalitetsprincipen stadgar att inget brott föreligger om det inte finns föreskrivet vid överträdelsetillfället, bör det inte kunna anses vara rättssäkert att tillåta husrannsakan utan att det finns en konkret misstanke, vilket är allt som krävs för att starta en förundersökning (Åklagarmyndigheten, u.å.). Det öppnar upp för överdriven polisiär makt och lågt ställda krav för beslag. Denna åtgärd såsom den står skriven i regeringens 34-punktsprogram är den som enligt oss, står svagast mot individers grundläggande fri- och rättigheter. Eftersom det inte kan anses förenligt med proportionalitetsprincipen att tillåta husrannsakan utan vidare belägg (Åklagarmyndigheten, u.å.).

5.1.4 Förverkning av “brottslingars” tillgångar

Den sista brottsbekämpande åtgärden som vi väljer att lyfta är att regeringen önskar ökade möjligheter att förverka brottslingars tillgångar, vilket ska ske genom överseende samt modernisering av förverkandelagstiftningen så att den tillgångsinriktade brottsbekämpningen ska kunna stärkas. Detta motiveras med att:

”Möjligheterna att slå mot de ekonomiska vinningarna av brott måste förbättras Förverkandelagstiftningen ska ses över i syfte att modernisera bestämmelserna. En modernisering skulle också kunna leda till en ökad tillämpning av lagstiftningen och stärka den tillgångsinriktade brottsbekämpningen.” Justitiedepartementet, 34- punktsprogrammet, åtgärd nio.

Likt resonemanget som förts tidigare om hemlig avlyssning finns åtgärden, i en förenklad form, redan men åtgärdsprogrammet utmålar gällande rätt som ett hinder för vad som beskrivs som

21

effektiv brottsbekämpning. Regeringen önskar nå effektivitet genom att luckra upp de formella begränsningar som finns i lagen och ett resonemang om åtgärden i sig företas inte, utan den största grunden av ineffektivitet härleds i åtgärdsprogrammet till att det finns formella hinder som motverkar aktörer från att tillämpa lagen. Åtgärden om förverkning av tillgångar är inte särskilt utarbetad. Den har inga förarbeten knutna till sig, förslag på utredning eller datum för införande. Bestämmelser om förverkande av egendom som skäligen kan antas vara tillhandahållet genom brott går att återfinna i kapitel 36 brottsbalk (1962:700) eller i lag (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Såsom reglerna är uppställda idag har polisen rätt att förklara egendom förverkad och ta denna i beslag. Egendomen ska i sig vara av brottslig karaktär, ett resultat av brottslighet eller att den i framtiden kan befaras användas inom brottslighet. Anledningen till att vi valt att lyfta denna punkt från 34-punktsprogrammet är att Damberg gjorde ett uppmärksammat inlägg på Instagram, som nu är borttaget. Uttalandet han gjorde var följande:

”[…] Vid ett tillfälle på Sergels Torg stötte poliserna Annika och Christoffer på en person misstänkt för narkotikabrott som visade sig bära en väldigt dyr jacka som hen inte kunde bevisa inköpet på och som var värd långt mer än personens inkomster. Jackan togs i beslag!” Mikael Damberg, Instagram.

Det finns inga bestämmelser som ger polisen rätt att ta en individs jacka för att denna inte kan uppvisa kvitto, utan uppgifterna i inlägget var felaktiga och uppgifterna dementerades även av polisen (SVT, 2019). Detta uttalande av Damberg öppnar dock upp för frågeställningen om vad som menas med punkt nio i 34-punktsprogrammet och vart denna åtgärd ämnar leda.

Utmålandet av att en viss person kan vara oförmögen att äga en jacka (eller annan tillhörighet) grundat på vederbörandes uppsyn eller tidigare kännedom kan tolkas utifrån Garlands

”criminology of the other”, i det hänseende att personen med sin (påstådda) kriminalitet hotar samhället och därför inte förtjänar att vara en del av det och därav legitimeras tillgripandet av individens tillgångar (Garland, 2001:184). Även Flygheds ”normalisering av det exceptionella”

går att applicera eftersom alltjämt hårdare straff och ingripanden blir normaliserade. Om regeringen hade tyckt förslaget var uppseendeväckande hade det inte antagits som en av de 34 åtgärderna. Däremot bör beslag av en individs jacka anses missriktat och som en alltför högt ställd polisiär makt, i förhållande till arbetet mot att stoppa organiserad brottslighet. Möjligheter att beslagta individers egendom på offentlig plats, utan närmre utredning, öppnar i synnerhet upp för uppbyggd misstro och ökade motsättningar för de drabbade. Åtgärden kan därför inte antas vara förenligt med proportionalitetsprincipen, eller en bra metod för kriminalitetskontroll, då formuleringen ger utrymme för en diskretionär tolkning av tillämpningsområdet. Detta går

22

även i linje med Thams resonemang kring att alla handlingar som hänförs till “den organiserade brottsligheten” inte kan förstås som ett enhetligt begrepp (Tham, 2018:134).

5.1.5 Sammanfattning brottsbekämpning

I 34-punktsprogrammet: Regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten används det många olika begrepp för beskrivning av vad som ska åtgärdas och hur det ska stoppas. I 34- punktsprogrammet särskiljs det mellan grov- och organiserad brottslighet. Det kallas kriminella uppgörelser, kriminella gäng, kriminella kretsar, kriminella gängmiljöer, gängvåld, gängproblem, nätverksmiljöer, kriminella uppgörelser och strategiska personers ekonomiska och näringsrelaterade brottslighet (Justitiedepartementet, 2020). Budskapet som förmedlas från regeringen i 34-punktsprogrammet är dock tydligt: det föreligger ett hot mot samhället som måste åtgärdas.

Den organiserade brottsligheten lyfts fram som farlig, vilket leder till att de integritetskränkande åtgärderna godtas, utan vidare eftertanke om det är proportionerligt (Tham, 2018:136). Det verkar finnas en vinning i att använda sig av många olika begrepp för att beskriva hotet eftersom ju mer diffust och svårpreciserat hotet är desto större och farligare verkar det, och mer repressiva åtgärder kan motiveras (Flyghed, 2007:61; Tham, 2018:149).

Den straffande vändningen syns tydligt i uppsatsens utvalda åtgärder avseende brottsbekämpning då det speglar de hårda klimat som utmärker sig i den kriminalpolitiska debatten, där brottslingar ska kontrolleras till varje pris och inte omvårdas (Tham, 2018:139;

Garland, 2001:15). Att använda politik som ett reaktivt vapen mot den upprördhet som uppstår vid våldsamma händelser och som ett sätt att visa sig handlingskraftig mot samhället är inte ett effektivt sätt att motarbeta brottslighet och sådana åtgärder som görs utan stöd i vetenskaplig forskning kommer enligt Ayling inte lösa grundproblemet (Ayling, 2011:152-153).

5.2 Brottsförebyggande åtgärder

I temat om brottsförebyggande arbete har vi försökt utröna hur regeringens åtgärder uttrycks i syfte att motverka såväl den organiserade brottsligheten som gängkriminaliteten. Inom detta tema ryms de åtgärder som indirekt ska förhindra den organiserade brottsligheten. Likt nämnt tidigare, kommer en avgränsning ske där enbart de punkter vi föranlett till deltemat satsningar analyseras.

5.2.1 Trygghetsberedning

Den första punkten vi valt att ta upp från 34-punktsprogrammet inom temat brottsförebyggande arbete är förslaget om trygghetsberedning. Regeringen menar att framgent för att nå, åtminstone