Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2-3) Huvudtext sid 4-11 (4 18) OBS: Många sidor med mycket färg.

Full text

(1)

Heliga vägen – guidebok till Lysekils berömda hällristningar

Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för “den heliga vägen”.

I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällrist- ningar och de andra fornminnena i närheten.

Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser

Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande om- råden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar.

I guideboken ”33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE” får du tips på de bästa platserna att besöka.

Greby gravfält

Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige.

Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet.

Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag.

Tanums hällristningar

I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällrist- ningar – och har dessutom utsetts till världsarv.

Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna.

Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget.

Hilmas Alaska – guidebok om

guldgräverskan och trädgården av cement

I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement.

Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök – med massor av foton, historik och kartor.

Guideböcker till historiska platser Innehåll

Fakta & innehåll sid 1

Framsida sid 2

Ordlista & förord sid 3 (2-3) Huvudtext sid 4-11 (4–18) OBS: Många sidor med mycket färg.

Fakta om e-boken

Titel: ”Vardagslif i Dalarne 1877”

Totalt antal pdf-sidor: 11 st.

Format: Liggande A4.

Storlek: 3 Mb.

Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-23.

Originaltext publicerad: 1877.

Författare: Albert Andersson-Edenberg (1834–1913).

Mer info: www.virvelvind-forlag.se

(2)

DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE

Vardagslif i Dalarne

1877

(3)

2

I den här e-boken får du läsa en ovanlig hyllning till alla invånarna i ett helt landskap.

Journalisten Albert Andersson-Edenberg går så långt att han menar att befolkningen i Dalarna är så jämlik att man här har en unik sam- hällsbild – utan överklassen adeln.

I e-boken får du läsa om de egenskaper som tillskrivs invånarna i olika delar av landskapet. Bland annat menar författaren att man i Mora använder lite för mycket tobak.

En annan egenskap som hyllas är företagsamheten. Exempel ges på framgångsrikt handarbete inom bland annat hårarbete, träslöjd, klock- tillverkning och mässingskammar.

Det här är en måste-bok för alla som är intresserade av Dalarna.

Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör

mikael@jagerbrand.se

FÖRORD

Copyright © 2009 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken VARDAGSLIF I DALARNE 1877 publicerades digitalt första gången i november 2009 och uppdaterades den 23 september 2012.

Berättelsen är hämtad ur tidskriften ”Svensk Familj-Journal” 1877. Originalets titel:

”Dalarnes adel i hvardagslag”.

Moras hemsida.

Dagens journalister brukar inte hylla olika landskaps invånare – eller deras egenskaper.

Men i den här berättelsen från 1877 får du läsa en fan- tastisk hyllning till invånarna i landskapet Dalarna.

ORDLISTA

Aln.

Längdmått. En aln är 59 cm.

Andersson-Edenberg, Albert.

[1834–1913] Svensk journalist.

Arbetade som redaktionssekreterare på Dagens Nyheter 1865–1873 men är mest känd som chefredaktör på Sven- ska Familj-Journalen från 1882.

Fot.

Längdmått. En fot motsvarar 29,6 cm.

Kardustobak.

Ordet användes förr om tobak som var för- packat i omslagspapper.

Karl XV.

[1826–1872] Svensk och norsk kung från 1859 (re- gerade i Norge under namnet Karl IV). Karl var utbildad målare och flera av hans verk finns på Nationalmuseum.

Han var också poet samt frivillig brandman och hjälpte ofta till vid bränder runt om i Stockholm.

Mjölgröt.

En vanlig vardagsrätt som oftast gjordes på råg- mjöl. Man åt gröten ur en gemensam skål och tog en sked mjölk, en sked gröt etc. Den överblivna gröten stektes ofta till frukost.

Rissel.

Ett annat ord för såll.

(4)

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

5

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

4

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

VARDAGSLIF I DALARNE

yttjar man om dalasocknen Mora det gamla hed- ersnamnet: »den främsta i öfre dalalaget», så- som vi i första häftet af denna årgång gjorde, så är det i sin ordning, att man om morafolket använder de lika gamla hedersorden: »Dalarnes adel». Begreppet af adel hade fäst sig vid moranamnet och följt det i långa tider, utan någon särskild dubbning och utan särskildt adelsbref. Det hade under händelsernas påtryckning rotfästat sig i folk- medvetandet, och det är ju ära nog! Det hade, detta af folket gifna adelskap, vuxit upp ur oförgätliga bragder och burits genom sekler af stora minnens glans, och det är ju anor nog!

Men nya tider skapa nya förhållanden, och ur de nya förhållandena växa nya åsigter, liksom derur öppnas nya vägar för det menskliga arbetet, tankens så väl som armens, för det bragdlystna såväl som för det forskningskära sinnet

Publicerad 1877 i tidskriften Svenska Familje-Journalen

— och det är derför icke sagdt, att sönerna vanslägtats, från fäderna derför, att de göra mindre buller af sig och låta mindre tala om sig och sina gerningar, än fäderna gjort.

Sveriges adel är icke mer det första ståndet i riks- församlingen: det var nya tidsförhållanden, som trängde ut den derifrån. Men detta har icke satt någon fläck eller kastat någon skugga på dess äras vapensköld.

»Dalarnas adel» innebar icke heller mer sin beherr- skande ställning, hvarken i öfre eller nedre dalalaget: den nya tiden, som äfven kämpat sig fram, om än långsamt, mot strömmen i Dalarnes väldiga elf, har der proklamerat en ny social författning på en bred grundval af jemnlikhet och afskaffat de skråmessiga institutioner och privil egier, som det häfdvunna bruket från långliga tider omgärdat i dalabygden och skapat icke blott socknen, utan till och med byn, till en liten stat för sig. Icke heller denna för- ändring har satt någon fläck på den vapensköld, som betecknat morakarlarnas framstående sociala ställning i förhållande till deras grannar.

Ett adelsbrefs glans bestämmes nämligen icke af dess

(5)

7 6

Interiör från Mora. Teckning af C. S. Hallbeck.

(6)

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

9

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

8

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

het ännu icke böra offra någon särdeles möda, ännu min- dre några nämnvärda kostnader, på så »onyttiga företag», som att anlägga en trädgård; man har ännu icke fått smak på den stora njutningen af att utanför fönsterrutan under den korta sommartiden äga en grön fläck för blicken att hvila på, att utanför stugdörren mötas af blomsterdoft och helsas af fågelkvitter, som har en så underbar makt att ej blott lätta de tunga tankar, som gömma sig i själens djup, utan äfven att upplösa dem i sång; man har ännu ingen aning om, huru som dessa späda telningar, dem man sätter, vattnar och ansar, kunna fylla mången tomhet i en menni- skas lif genom sin tysta tillväxt, genom sin regelmessiga uppvaknande hvarje år till ny utveckling och ökad fägring

— det är sannt, att man i morabygden ännu ej ser många tecken till sådant; men en början är likväl gjord.

Det är barnen, som från skolträdgården till hem- met fört ett och annat fruktbärande intryck i denna rikt- ning. När man ur det allmänna medvetandet hunnit bort- arbeta den falska föreställningen, att Guds ord stå att läsa blott på böckernas blad, och att det blott är Guds ord, som blifvit oss förkunnadt af profeterna, evangelisterna och apost- larna; när folkskolan rätt varmt förmår inplanta i de ungas sinnen den sanningen, att hvarje liten planta, lika visst som det största träd, ja, som det största under i naturen, är ett Guds sändebud, som predikar Hans ord och verk;

då skola ock menniskohemmen förvandlas i afseende på innehafvares tillfälliga maktställning, utan deraf, att det är

ett lysande och tacksamt intyg, gifvet af ett i rikt mått gag- nadt fädernesland.

Denna uppsats, i hvilken det är vår afsigt att i några flygtiga drag komplettera den skildring ur morafolkets hvardagslif, som läsaren finner åskådliggjord i illustra- tionen, må i någon mån visa i hvad grad de samtida bebygg- arne i det gamla Mora lemna sitt bidrag till det gagnande arbete, som har till syfte att grundlägga en allt lyckligare framtid för vårt fädernesland.

Far man genom morabygden, så märker man snart, der liksom i de flesta af vårt lands bygder, att redan i det yttre en strid pågår mellan det gamla, som vill stanna qvar, och det nya, som vill tränga sig fram. Der är dock mycket mer af det gamla qvar, än fallet i allmänhet är annorstädes.

De gamla husen, trånga och planlöst lagda, jemförda med de nya, mer rymliga och beräknade för större beqväm- lighet och trefnad, — till och med skorstenarne öfvergå små ningom från sin traditionella sparrisform till den nu allmänna — teckna nämligen ej illa den inträdda föränd- ringen i allmänhet mellan förr och nu.

Man ser numera också här och der försök — visser- ligen små, men dock beaktansvärda — att öfver bostäd- ernas närmaste omgifningar sprida litet behag genom planteringar. Dessa inskränka sig ännu till buskar och en och annan enkel blomstergrupp; man anser i allmän-

(7)

11 10

eller jernpipan. Det är under sommaren om sön dagarna en vanlig syn att se kullorna, då de gå hem från kyrkan, skocka sig samman och sällskapa med pipan i munnen.

Är det då riktigt lugnt i luften, så ser man på det moln af tobaksrök, som sväfvar öfver dem, hvar en sådan skock stryker fram, äfven om den är långt aflägsen och i öfrigt undanskymd. Det behöfver väl ej sägas att männen dela denna smak.

Ehuru icke fullt så resligt till växten, som grannarna i Orsa och Rättvik, är morafolket dock starkt bygdt och väl- bildadt. Dess allmänna karakteristisk tecknar en författare sålunda*:

»Ansigtsprägeln, liksom lynnet, merändels allvarligt, stundom sträft och frånstötande, men blicken uttrycker derjemte skarpsinnighet och eftertanke. Morakarlen är ömtålig och minnesgod för den minsta förolämpning, verklig eller inbillad; dessutom envis, klyftig i tal och svar, processlysten äfven i småsaker, med ett ord 'stridig af sig', som det heter. Huru upphetsad han än må vara, äger han dock ovanlig sjelfbeherrskning och naturlig värdighet, som torde vara urminnes arf. Det är endast i frågor om 'mitt och ditt', som han glömmer sig och brusar öfver. Vid allmänna öfverläggningar kan han svårligen öfverträf- fas i allvar, sans och lugn hållning. I allmänhet äro mora- sitt yttre, då skola snart kring dem trädgårdar blomstra

och som en Guds välsignelse verka på menniskans karak- ter, vederqvicka hennes sinne, förskaffa henne en förut en anad glädje och förädla hennes vanor och behof i jemn- bredd med den henne omgifvande naturen.

I den dagliga hushållningen är morafolket, liksom för öfrigt vår landtbefolkning i allmänhet, mycket spars- amt och har lätt tillfredsställda behof. Mjölgröten och salta strömmingen spela, snart sagdt, hufvudrollen på mat bordet, äfven inom de burgnare hushållen. Kaffepan- nan har väl redan eröfrat äfven Mora och är flitigt nog an- vänd, dock kanske ännu ej till någon öfverdrift. En och annan riktigt konservativ moragubbe stoltserar väl med öfver tygelsen, att han förmått hålla sin härd obesmittad af denna nymodiga tingest, som försätter qvinnofolkens löpande tunga i sken, men moragumman står då kanske, liksom Abrahams hustru Sara, bakom dörren och ler åt gubbens enfald.

Hvad man i Mora slösar med — och hvad som verk- ligen är ett fult och oförsvarligt slöseri — är det allmänna och ymniga bruket af tobak. Qvinnorna, gamla och unga, gifta och ogifta, nästan utan nämnvärda undantag, hafva alltid sin pipa i munnen eller kjortelsäcken. Och vore det kardustobak, som de begagnade, ginge det väl ändå an!

Men nej, det är norsk rulltobak, afskyvärdt stark och ju

starkare desto bättre, som karfvas sönder och stoppas i krit- *) Beskrifning öfver provinsen Dalarne. Falun, C. Nordin.

(8)

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

13

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

12

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

karlarna pålitliga och trofasta; men öfvergå de till motsatta sidan, utmärka de sig ock för mera slughet, för att icke säga illfundighet, än man vanligen finner i Dalarne. Kär- lek till sjelfständighet och frihet är måhända deras mest framstående karaktersdrag; men äfven detta urartar ofta nog till trots och öfvermod.»

Morakarlen är driftig och förslagen i handel, och det säges bland hans grannar, att han ej gerna försummar något tillfälle att göra sig till godo det »praktiska snille», hvarför han bär namn. Denna egenskap, jemte andra, som sticka af mot dalkarlarnas i allmänhet, tillskrifver man den omständigheten, att morafolket ströfvat och ströfvar vida omkring, dels för att söka arbete, dels för att idka köpen- skap. Och den, som ser sig mycket omkring i verlden, lär sig också mycket, heter det. Deraf vill man ock förklara den söndring i religiöst afseende, som här yppat sig och framkallat den bekanta baptistförsamlingen i Våmhus, förut tillhörande Mora, nu bildande eget pastorat. De täta och talrika utvandringarna till andra orter hafva medfört stora, omstörtande nyheter i seder och åsigter och skola väl slutligen utplåna alla ursprungliga egenheter, såväl i afseenden på karakter, som på klädedrägt, seder och lefnads vanor. Ännu hänger dock det envisa fasthållandet vid det gamla qvar, hvarpå kan som exempel, bland an- nat, anföras, att då Carl XV förklarade sig vilja skänka en orgel till Mora kyrka, svarade moragubbarna, efter en

(9)

15 14

grundlig öfverläggning, att de icke ville hafva någon orgel, om de icke på samma gång finge äfven en orgelnist för intet. Ännu i dag sakna de också orgel i kyrkan.

I afseende på skicklighet i olika slags handaslöjder står morafolket främst i Dalarne, och här påträffa vi en af dess aktningsvärdaste och betydelsefullaste sidor. Visser- ligen är jordbruket hufvudnäringen, och har varit det af ålder, men, föga rationelt bedrifvet, som det varit, har dess afkastning icke motsvarat behofven, och derför har nöd- vändigheten påvisat andra förvärfsvägar.

De olika slöjdalsterna, om hvilkas tillverkning och beskaffenhet vi här nedan skola nämna några ord, afytt- ras hufvudsakligen genom qvinnorna i andra bygder, ja, äfven långt bort i främmande land, dit kullorna sökt sig väg och der de förvärfvat sig godt anseende. Sålunda ut- sträcka de, som göra affärer i hårarbeten, sina handelsresor till Danmark, Tyskland, England, Frankrike, Ryssland och Amerika och förtjena i allmänhet rätt bra. Ej sällan händer det, att en kulla gifter sig i det främmande landet och stannar der. Man har exempel på, att sådana för värfvat sig en mycket ansedd samhällsställning. I Mora är det ganska vanligt att påträffa bondqvinnor, som tala ledigt tyska och isynnerhet engelska, hvaröfver främ lingar, som besöka trakten, ej litet förvåna sig. I allmänhet åter vända de kringresande dock till barndomshemmet och dess i deras ögon oförlikneliga natur och antaga åter socknens

drägt och seder. Annars är moradrägten så för knippad med håraffärerna, att om någon af grannsocknarnas qvinnor, hvilket under stundom händer, lär sig göra hår- arbeten, så anlägger hon alltid den för morakullorna van- liga drägten, när hon vandrar ut i verlden.

Hvad morakarlarna beträffar, så hör det numera till sällsyntheterna att de utvandra på »herrarbete», som det heter. Sedan spekulationen hunnit upp till de väldiga moraskogarna, finna de i skogsdriften större förtjenst, än af att vistas på lös fot i främmande bygder. Äfven har jordbruket, sedan ansenliga odlingsföretag betydligt ut- vidgat den bärande jordens areal, börjat taga flera armar i anspråk, än förr. I samma mån har ock åtskilliga arter af husslöjd börjat gå tillbaka, hvartill för öfrigt en segrande täflan i andra orter bidragit.

Liksom förr nästan hvarje by hade sin särskilda bylag eller byordning, så hade den äfven hvad slöjder beträffar sitt särskilda yrke. Och dermed fortsättes ännu. Så till- verkas laggkärl och väfskedar i Gersås, Gåsphus och Ox- berg; hår- och korgarbeten, rissel och såll i Våmhus och Bonäs; »dragkistor» och andra snickeriarbeten i Nusnäs, Färnäs och Noret; klockor och messingskammar i Hemus, Selja, Långlet, Östnor, Öna och Kråkberg. De bekanta byarna Morkarlby, Utmeland, Vinäs, Vika och Isunda sysselsätta sig jemförelsevis ganska litet med slöjd. Vikaborna hafva ett ganska gifvande näringsfång i fiske.

(10)

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

17

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

VARDAGSLIF I DALARNE [1877]

16

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se

Öfverallt påträffar man händigt folk. De mekaniska anlagen uppöfvas från barndomen till stor skicklighet, och i högsta måtto aktningsvärd och förtjent af efterföljd är den flit, som utvecklas i morahemmen och som så fördelaktigt utmärker dessa framför hemlifvet i många andra trakter, der man helst sofver bort tiden. Hvarje stuga är der en mekanisk verkstad, der man ej sällan ser en liten parfvel stå vid svarfven, medan en annan liten en drar hjulet, och gravörer äro alla.

Såsom förut nämndes, hafva ökad skogsdrift, som på senaste tiden tilltagit i oroande grad, och betydligt utvidgadt jordbruk börjat lemna mer sysselsättning åt befolkningen, än förr. Derigenom har mångslöjden i hemmet icke blott icke utvecklats, utan gått något till- baka.

Under sådana förhållanden kan man säga, att det var ett i dubbelt mått tidsenligt företag, då en driftig man, ingeniör Aug. Nilsson, 1865 anlade en mekanisk verkstad i Östnor för tillverkning af symaskiner. Första lokalen ut- gjordes af en liten stuga, men företaget växte snart ut och samlade omkring sig de skickligaste arbetarne i socknen, främst urmakarne. Nu drifves denna mekaniska verk stad i ganska stor skala af ett bolag, stiftadt af grund läggaren.

Ingeniör Th. Bäckström leder verkstadens arbeten, som vunnit godt erkännande på flera utställningar inom och utom landet. Symaskiner tillverkas af de mest använda

modeller, såsom Singers, Wheeler & Wilsons, Grover

& Bakers, m. fl. »Mora skyttelmaskin N:o 1» uppmärk­

sammades på verldsexpositionen i Paris 1867. Det är en enkel, lättskött pjes, synnerligen lämplig för allmogen.

Alla maskindelar göras i Mora, somliga i hemmen, för att sedan hopsättas i centralverkstaden.

Denna verkstad har gifvit en helsosam väckelse åt näringsfliten i Mora och satt ny fart i utvecklingen af folkets medfödda anlag för mekanisk slöjd. Den rikt- ning, hvari dessa anlag derigenom blifvit ledda, bör ock- så för det stora flertalet blifva mer inkomstbringande, ty under de gamla förhållandena var det endast ett ringa fåtal, som drog vinst af hemmens flit, de så kallade förläggarne, hvilka förskotterade arbetarne och sedan för egen räkning och vinst besörjde de förfärdigade artiklarnes försäljning nära och fjerran. Arbetarne lyckades sällan bringa sin eko- nomi utöfver stadiet; bröd för dagen.

I Mora finnes mycket välburget fok, de så kallade storbönderna, men äfven många fattiga. Dessa bilda två motsatta partier, hvilka med ofta vidt skilda åsigter möta hvarandra i de flesta gemensamma eller allmänna ange­

lägenheter, utan håg att gå hvarandra till mötes, ty den fattige är lika rik på envishet som den burgne.

Om sålunda på det i Mora boende folket, skärskådadt på nära håll i egenskap af Dalarnes adel, kan tillämpas den gamla satsen: »Ingen herre är stor i sin kammartjenares

(11)

18

ögon», så har detta folk öfver hufvud taget dock så många solida egenskaper, i betraktande af de förhållanden, hvar- under det lefver, och visar så stor sträfsamhet och omtan- ke i sina dagliga bestyr och så mycket vaksamt intresse i fråga om allmänna angelägenheter samt så varm kärlek till frihet och sjelfständighet, en gammal, god, svensk bonde dygd, att det ännu häfdar sin plats i främsta ledet bland våra skilda ortbefolkningar och är än i dag en värdig representant för vårt vackraste folkminne.

Anderson-Edenberg

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :