1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Full text

(1)

Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig samman- ställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar.

Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor.

Mänskliga rättigheter i Surinam 2006 ALLMÄNT

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

De politiska och medborgerliga rättigheterna efterlevs som regel i Surinam och garanteras i princip i konstitutionen. Det saknas dock specifika skrivningar mot diskriminering på grund av t.ex. funktionshinder eller sexuell läggning. Rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr respekteras i allmänhet, men en överdriven våldsanvändning av poliser samt förhållandena i häkten och fängelser kritiseras. Yttrande- och tryckfrihet garanteras i grundlagen. Det finns självständiga media. Förenings- och religionsfrihet respekteras.

Rättssystemet är oberoende men ineffektivt och ett fördjupande av rättstaten skulle vara positivt för utvecklingen av de mänskliga rättigheterna (MR) i Surinam. Två mycket uppmärksammade händelser från militärdiktaturen är ouppklarade och kastar en skugga över demokratin och rättsväsendet samt har satt tydliga avtryck i MR-arbetet i Surinam.

De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är eftersatta, till stor del beroende på landets ekonomiska situation. Andelen personer i fattigdom är mellan 50 och 70 procent och Surinam ligger på 86:e plats i FN:s

utvecklingsprograms (UNDP:s) index över mänsklig utveckling.

Kvinnors politiska, ekonomiska och sociala inflytande är fortfarande långt ifrån jämställt med männens. Fattigdomen i landet gör barn särskilt sårbara.

Människohandel, barnarbete och arbete under slavliknande förhållanden förekommer.

Surinam har en mycket hög grad av etnisk mångfald. Två grupper är särskilt utsatta: maruner (ättlingar till slavar som lyckades fly och bildade egna

samhällen i Surinams inland) och urfolk. Båda grupperna bor främst i de glest

(2)

befolkade områdena, där samhällservice och infrastruktur är sämre än längs den befolkningstätare kusten.

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-

kommittéer

Surinam har ratificerat följande konventioner:

− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR). Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt – ratificerades 1976

− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) – ratificerat 1976

− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) – ratificerat 1984

− Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) – ratificerat 1993. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt – ej undertecknat eller ratificerat. Regeringen

motiverar detta med att protokollet inte gör utslagen bindande vilket är fallet med utslag från den inter-amerikanska domstolens utslag, varför man anser den amerikanska konventionen mer långtgående. Ett antal kvinnorättsorganisationer diskuterar f.n. en eventuell ratifikation med regeringen.

− Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC). De två tillhörande protokollen (handel med barn samt barn i väpnade konflikter) – undertecknade 2002 men ej ratificerade.

− Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967

− Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med

tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – anslutna. Surinam erkänner artikel 62 som ger Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter jurisdiktion i alla frågor som rör tolkning eller tillämpning av konventionen.

Till flertalet av de FN-kommittéer som övervakar de konventioner som Surinam tillhör har man inte rapporterat på länge. Ingen av FN:s olika specialrapportörer har under de senaste åren besökt Surinam. Surinam motsätter sig inte rapportörernas besök men utfärdar inga inbjudningar. MR- organisationer i Surinam har nyligen föreslagit att FN:s särskilde rapportör mot rasism borde besöka landet.

(3)

MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER

3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

Det finns inga rapporter om förekomst av statsmakten sanktionerade politiska mord, avrättningar eller försvinnanden. Mord under militärdiktaturen (1980- 1986) är ännu inte utredda. Grundlagen förbjuder tortyr. Polisens våldsanvänd- ning har minskat men kritiseras alltjämt. Det finns möjligheter att klaga på polisens bemötande genom en särskild organisation.

Genom ”skuldsättning” tvingas vissa arbetare, ofta illegala immigranter att arbeta under slavliknande förhållanden.

Under 2006 har fyra ouppklarade mord skett på hemlösa personer i huvudstaden Paramaribo.

4. Dödsstraff

Dödsstraff är i princip tillåtet, men i praktiken tillämpas ett moratorium. Det finns inga planer på att införa ett absolut förbud mot dödsstraff, men inte heller planer på att avskaffa moratoriet. Den ökade brottsligheten i landet ha sannolikt bidragit till att antalet personer som uttalar sig för dödsstraff ökat.

5. Rätten till frihet och personlig säkerhet

Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna i grundlagen. Detta till trots är situationen i häktena ett särskilt problem: de är överfulla, många

frihetsberövade får sitta längre än lagen tillåter och de intagna vaktas av poliser som saknar utbildning för uppdraget. Även fängelseförhållanden är

undermåliga. Det finns inget särskilt ungdomsfängelse.

Grundlagen tillerkänner frihet att resa inom landet och utomlands och det finns inga uppgifter om att detta inte skulle respekteras av staten.

6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen

Ett självständigt rättsväsende finns i princip, men präglas av ineffektivitet och brist på domare. Endast elva domare arbetar i hela landet. Domstolarna är självständiga men denna självständighet undergrävs i viss mån av utnämnings- processen. Domare utses på livstid av presidenten, men skall innan dess ha godkänts av ett råd av domare.

Misstänkta brottslingar har rätt till rättshjälp, men advokaterna gör inte sällan ett otillräckligt arbete då offentliga uppdrag är impopulära. Det finns inga

(4)

skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till rättsväsende och inga bevis för att någon etnisk grupp skulle missgynnas av rättsväsendet. Straffbarhetsåldern i Surinam är tolv år.

Surinam har sedan augusti 2005 en ny justitie- och polisminister, som själv har en bakgrund inom poliskåren. Sedan han tillträdde har arbetet för att avskeda korrupta poliser intensifierats. Den som upplever sig inkorrekt behandlad av en medlem av poliskåren har möjlighet att anmäla detta och fallen utreds. Det finns även planer på att inrätta en ombudsmannainstitution för klagomål mot myndigheternas hantering av enskilda.

Militärdomstolar förekommer, men inga andra extraordinära domstolar.

Två rättsfall förtjänar att särskilt nämnas. Det gäller mord under militär- diktaturen. Det ena fallet är de så kallade Decembermorden från 1982, då 15 män som opponerade sig mot militärdiktaturen avrättades. Preskriptionstiden har hävts för brotten. Det andra fallet är den så kallade Moiwanamassakern som skedde 1986, under inbördeskriget. Surinam har fällts för massakern i den interamerikanska domstolen. Regeringen har dömts att betala ut ett skadestånd till dem som bevittnade eller förlorade anhöriga i massakern. I juli 2006

framförde den nuvarande regeringen en officiell ursäkt till dem som drabbades, vilket var ytterligare ett av kraven från den inter-amerikanska domstolen. Ingen av händelserna har blivit fullständigt utredda och ingen har blivit dömd för inblandning i händelserna.

Sedan år 2004 finns lagstiftning som anger att brott mot de mänskliga rättigheterna inte kan preskriberas.

7. Straffrihet

Det finns inga rapporter om att straffrihet förekommer idag. Det finns dock en omfattande kritik, både nationellt och internationellt, mot att ingen ställts till svars för de så kallade Decembermorden från 1982 samt för

Moiwanamassakern från 1986 (se stycke 6).

8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.

Yttrande- och tryckfrihet garanteras i grundlagen. Mötes- och föreningsfrihet respekteras. Demonstrationer är tillåtna och personer får organisera sig i föreningar, inklusive politiska och fackliga föreningar. Religionsfrihet råder.

Det finns självständiga media som uttalar sig kritiskt om regeringens agerande.

Det finns dock indikationer på att en viss självcensur förekommer; många förklarar detta genom att Surinam är ett litet land där ”alla känner någon”.

(5)

När en domstol 2005 försökte tvinga en tidning att publicera en rättelse av en artikel som förekommit i en annan tidning väckte det stora protester. Dom- stolens beslut ligger fast, men bestrids av den tidning som ålagts att göra publiceringen och den har hittills inte heller genomförts.

9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna

En ny författning antogs 1987. Enligt den är Surinam en demokratisk republik.

Den ger presidenten en stark ställning, som såväl stats- som regeringschef som militär överbefälhavare. Presidenten tillsätter regeringen.

Nationalförsamlingen väljs vart femte år i allmänna val. Församlingen har 51 ledamöter. Om två tredjedelar av dessa kan enas om en kandidat väljs denna till president, annars väljs president genom enkel majoritet av den så kallade folkkongressen som består av representanter för nationalförsamlingen liksom av samtliga ledamöter i de regionala och lokala fullmäktigeförsamlingarna.

Nationalförsamlingen har i övrigt en svag roll. Det finns till exempel ingen möjlighet att ställa presidenten till svars genom ett riksrättsförfarande.

Politisk pluralism med flerpartisystem råder. En fungerande opposition finns.

Var fjärde ledamot av den nationella församlingen är kvinna. Tre ministrar (av 16) är kvinnor. I den nuvarande regeringen ingår även tre personer från den marginaliserade etniska gruppen maruner.

Det finns inga inskränkningar mot den enskilde individen att delta i det offentliga livet, att representeras genom fritt valda företrädare samt att rösta och stå valbar i allmänna val. Det senaste valet hölls år 2005 och bedömdes av internationella övervakare att ha gått korrekt till. Även om fria val har hållits under de senaste två decennierna får Surinams demokrati alltjämt anses vara i en konsolideringsfas. Militären grep senast makten genom en oblodig kupp 1990. Den tidigare militärdiktatorn ”Dési” Bouterse är idag parlamentsledamot och leder det största oppositionspartiet. Militären står idag under civilt styre.

EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor

En stor del, närmare 60 procent, av arbetskraften är offentligt anställda, men många har så låga löner att de drygar ut inkomsten genom arbete i den informella sektorn. Anställda i gruvindustrin är, i alla fall när det gäller den dominerande bauxitindustrin, fackligt organiserade och har kollektivavtal.

Arbetstidslagstiftning finns och efterlevs. Arbetsministeriet ser över arbets- miljön på landets arbetsplatser, men har kapacitetsproblem.

(6)

Lönediskriminering av kvinnor är vanligt. Barnarbete förekommer. Genom

”skuldsättning” tvingas vissa arbetare, inte sällan illegala immigranter, att arbeta under slavliknande förhållanden.

Av Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner (de så kallade ”core labour standards”) om mänskliga rättigheter har Surinam

ratificerat fem stycken:

− Förbud mot tvångsarbete (konventionerna nr 29 och 105). Båda konventionerna ratificerades 1976.

− Förbud mot barnarbete. Konvention nr 182 ratificerades den 12 april 2006, medan konvention 138 ännu ej har ratificerats. Som skäl till det senare anför man att det finns en diskrepans mellan surinamesisk lagstiftning om minimiålder för arbete och konventionen.

− Icke-diskriminering i arbetslivet (konventionerna nr 100 och 111).

Ingen av konventionerna har ratificerats.

− Föreningsfrihet och förhandlingsrätt. Konvention 87 ratificerades 1976 och konvention 98 ratificerades 1996.

11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

I teorin har alla tillgång till sjuk- och hälsovård, men i de inre, glest befolkade delarna av landet är tillgången knapphändig. Huvuddelen av sjukhusen i inlandet drivs av en missionerande organisation. I april och maj 2006 ledde översvämningar i Surinams inland till en försämrad hälsosituation genom att dricksvattnet smutsades ned och att flera hälsocentraler förstördes. Hiv/aids- smittade diskrimineras inom sjukvården och vid anställningsförfaranden.

Enligt statistik från Världshälsoorganisationen,WHO, (2003) motsvarade hälsosektorn 7,9 procent av BNP år 2003. Hälsosektorn utgör 10,4 procent av statens totala budget. Den statliga andelen av de totala hälso- och

sjukvårdskostnaderna i landet var 45,8 procent.

Förväntad livslängd är 67 år för män och 72 år för kvinnor (enligt uppskattningar för 2006).

Ett särskilt problem, som hittills inte fått några resurser, är krigsveteranerna från inbördeskriget (1986-1992). Många lider av post-traumatisk stress, men får ingen behandling.

12. Rätten till utbildning

Skolplikt råder för barn mellan sex och tolv år. Grundskolan är obligatorisk och skall vara kostnadsfri. Trots detta tar allmänna skolor inte sällan ut en inskrivningsavgift på motsvarande mellan 70 och 250 kronor. Det förekommer

(7)

dock ofta pragmatiska lösningar för de barn vars föräldrar inte har råd med avgiften. Skolböcker är gratis men skoluniform är obligatorisk och kostar cirka 20 kronor. Några formella skillnader mellan flickors och pojkars rätt till

utbildning finns inte. Andelen barn upp till 12 år som går i skolan är 80 procent i städerna. I inlandet är andelen lägre, ner till 50 procent, vilket beror dels på resurser och infrastruktur, dels på att vissa barn kan tvingas sluta skolan i förtid för att tjäna pengar. Kraven på lärarbehörighet är lägre ställda för de som arbetar i inlandet, kravet är endast på fyra månaders utbildning, att jämföra med fyra års utbildning för lärare i städerna.

Nio av tio surinameser kan läsa, men analfabetismen är dubbelt så hög bland kvinnor som män.

13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

Fattigdomen rankas av några MR-aktivister som det största problemet i Surinam. Andelen personer i fattigdom anges till mellan 50 och 70 procent.

Surinam ligger på 86:e plats i UNDP:s index för mänsklig utveckling. Lite mer än var tionde surinames är undernärd, enligt UNDP (2001).

Ojämlikheterna är stora. Brist på tillgång till mat, kläder och bostad är inte nödvändigtvis en konsekvens av statliga beslut, men statens insatser för att förbättra levnadsstandarden för de som har det sämst ställt är otillräckliga.

Skillnader i levnadsstandard beror inte bara på arbete och inkomster, utan också på var i landet man är bosatt. Den statliga infrastrukturen för

samhällsservice är sämst i de glest befolkade områdena i Surinams inland där huvudsakligen urfolken samt maruner (ättlingar till slavar som lyckats fly) bor.

OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

14. Kvinnors rättigheter

Kvinnor ska formellt sett ha tillgång till hälsovård, arbete och utbildning i samma utsträckning som män. Det finns dock fortfarande kvar äldre

lagstiftning som innehåller diskriminerande avsnitt. Diskriminering på grund av kön nämns till exempel inte explicit i lagstiftningen.

Jämställdhet möter motstånd på grund av socialt tryck, värderingar och traditioner. Kvinnors politiska och ekonomiska inflytande har förbättrats, sett över de senaste två decennierna, men tillgången till könsuppdelad statistik är begränsad och omöjliggör en heltäckande bild av kvinnors situation. Många kvinnor arbetar i den informella sektorn (till exempel som hembiträden) och

(8)

har därmed sällan reglerade arbetsförhållanden. Det finns få kvinnor i

beslutsfattande ställning, exempelvis är endast tre ministrar kvinnor. Var fjärde parlamentariker är kvinna.

Dubbelt så många kvinnor som män är analfabeter. Våld mot kvinnor är vanligt och våldtäkt inom äktenskapet tolereras. En otillräcklig infrastruktur i hälsosektorn gör att kvinnor på landsbygden, huvudsakligen kvinnor från urfolk samt maruner, inte alltid har tillgång till mödravård och preventivmedel.

Surinam är både ett mottagar- och ett transitland när det gäller handel med kvinnor och flickor. Lagstiftningen mot människohandel är otillräcklig. Under det senaste året har ett par rättsprocesser pågått med anledning av människo- handel. I februari inledde regeringen en upplysningskampanj för att förebygga människohandel.

15. Barnets rättigheter

Endast mindre resurser används för att aktivt efterleva barnkonventionen.

Barnen drabbas hårt av fattigdom, vilket märks både i form av undernärda barn och gatubarn. Sexuella övergrepp samt kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer. Lagen förbjuder sexuellt umgänge med barn under 14 år.

Ingående av äktenskap av barn under 18 år förekommer; åldersgränsen för giftermål är 15 år för flickor och 17 år för pojkar. Barnaga är inte förbjudet.

Det saknas enhetliga uppgifter om andelen arbetande barn. Barn under 14 år är förbjudna att arbeta annat än i familjejordbruk. Det är dock inte ovanligt att barn från fattiga och barnrika familjer, i synnerhet barn från folkgruppen maruner, måste arbeta. Detta försvårar skolgången; 85 procent av alla arbetande barn har antingen hoppat av skolan eller gått om minst ett år.

Militärtjänstgöringen är frivillig och rekryteringsålder är 18 år.

Straffbarhetsåldern är endast tolv år och det finns inga särskilda fängelser för barn och ungdomar. Ett ungdomsfängelse håller för närvarande på att byggas.

16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk

Surinam har en mycket hög grad av etnisk mångfald. De etniska grupperna lever sida vid sida och är inte integrerade med varandra. De flesta politiska partier bygger på etnisk samhörighet.

(9)

Två grupper är särskilt utsatta: maruner (ättlingar till slavar som lyckades fly och som bildade egna samhällen i Surinams inland) som utgör cirka tio procent av Surinams befolkning och urfolken som utgör cirka två procent. Båda

grupperna bor främst i de glest befolkade områdena, där samhällservice och infrastruktur är sämre än längs den befolkningstätare kusten. Deras möjligheter att delta i samhällslivet begränsas därmed.

Flera människorättsorganisationer har framfört ståndpunkten att maruner och urfolken inte ges ett tillräckligt starkt skydd i konstitutionen och pekar särskilt på att den olösta frågan om landrättigheter drabbar urfolken samt marunerna.

Deras levnadsvillkor försämras på grund av skogsavverkning och gruvdrift – aktiviteter som många gånger sker illegalt.

Sedan valet 2005 ingår ett marunskt parti, A-kombinationen, i regerings- koalitionen. Tre ministrar kommer från folkgruppen och det har hittills visat sig ha en viss motverkan mot beslut om skogsavverkning och gruvdrift i de områden som traditionellt bebos av maruner och urfolk.

Det finns relativt stora grupper av illegala invandrare i Surinam, inte minst från Brasilien och andra grannländer samt från Kina i Surinam. Genom att de saknar legal status är de extra sårbara för utnyttjande såsom till exempel slaveriliknande arbete

17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet

Homosexualitet är inte förbjuden enligt lag, men är endast i låg grad accepterat i samhället. Diskriminering av homosexuella förekommer. Frågan får liten uppmärksamhet nationellt.

18 Flyktingars rättigheter

Enligt statistik från FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) finns nära nog inga flyktingar i Surinam. Det finns inte heller några lagar som reglerar

möjligheterna för att få asyl. I praktiken finns det möjlighet att erhålla flyktingstatus i Surinam men det finns inget system för att ta emot flyktingar och under 2006 beviljades inte i något fall asyl. Surinameser som flydde till utlandet under militärstyret har kunnat återvända.

19. Funktionshindrades rättigheter

Det finns ingen särskild lagstiftning för personer med funktionshinder, inte heller lagstiftning som påbjuder likabehandling när funktionshindrade söker arbete, bostad eller tillgång till offentlig service och byggnader. Personer med

(10)

funktionshinder diskrimineras och tillhör en marginaliserad och ”osynlig”

grupp i samhället.

ÖVRIGT

20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter

Oberoende organisationer tillåts bedriva verksamhet i landet. Varken Amnesty eller Human Rights Watch har uppmärksammat Surinam under senare år, med undantag för enstaka punktvisa insatser. Organisationen Moiwana ’86 bidrar till Amnestys rapportering och gör besök i häkten och fängelser. Denna

organisation, liksom andra, som bevakar MR i allmänhet eller särskilda gruppers intressen i synnerhet, har möjlighet att i dialog med regeringen framföra sina synpunkter.

Det finns en handfull enskilda organisationer som bevakar olika aspekter av de mänskliga rättigheterna. Tyvärr är kunskapsnivåerna inom organisationerna ibland begränsade. Deras inverkan på opinionsbildningen förefaller ringa. MR- försvarare kan arbeta utan inblandning eller hot från staten eller andra parter.

21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter

Nederländerna och USA är de största bilaterala biståndsgivarna och har samarbetsprogram inom mänskliga rättigheter, demokrati och god

samhällsstyrning. USA ger särskild prioritet åt människohandel. Den regionala samarbetsorganisationen, Organization of American States (OAS) bedriver projekt för både mänskliga rättigheter och demokrati.

Sverige har inget bilateralt utvecklingssamarbete med Surinam.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :