Vad ska vi göra med de bildbart sinnesslöa barnen?

(1)

Vad ska vi göra med de ”bildbart sinnesslöa” barnen?

En studie av folkskoleinspektörernas berättelser i Värmlands västra inspektionsområde.

What should we do with children who have low educational ability?

A study of the stories documented by school inspectors in west Värmland.

Av Carl Eriksson.

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap.

Historia III med didaktisk inriktning.

C-uppsats 15 HP.

Handledare: KG Hammarlund Examinator: Mikael Svanberg Datum: 2022-01-17

HT 21

(2)

(3)

Abstract

Background & Aim: The main focus of this thesis was on the education for children with special needs in western Värmland's region during the period 1946 - 1951. Reports by the school inspector describing the organisation, and the work by different disciplines in the school were studied. The aim of the investigation was to simplify and clarify the picture of the complex activities regarding work on establishing ways to handle these children, described as having lower educational ability, within the school system.

Methods: The underlying theory used the concepts of classification and framing to examine the conditions that the school system established for students with special needs. A qualitative research methodology has been leading the work with the source material.

Results & Conclusions: The most important finding in the reports by the school inspector is that we can clearly distinguish how the presence of students described as having low educational ability was considered a serious problem, both for themselves but mainly for the other children. The idea that students with "low educational ability" were considered a hindrance originates from the 1932 seminary experts’ advice and references, where several common positions are possible to make visible in the school inspector's annual reports and the experts' texts. However, I would argue that a more inclusive approach is taken through the later 1940 school investigation and the 1946 school commission, which explicitly show the advantages of a unitary school. I believe this is reflected in the inspectors later reports and recommendations. The study’s results show that the work with special education is developed to be less strongly classified with a strong framework of control.

Sammanfattning

Bakgrund och syfte: Studiens huvudfokus ligger på utbildningen för barn med särskilda behov i västra Värmlands region under perioden 1946 - 1951. Studiens källmaterial är årsredovisningar skrivna av en folkskoleinspektör och behandlar hur flera olika aktörer och verksamheter arbetat med skolväsendet. Syftet med studien är ett förenkla och förklara den komplexa verksamhet som skolan etablerar för mindre duktiga elever.

Metod: Den bakomliggande teorin använder begreppen klassificering och inramning för att undersöka de förutsättningar som skolsystemet skapade för elever med särskilda behov och kvalitativ forskningsmetodik har ledande i arbetet med källmaterialet.

Resultat och Slutsatser: Det viktigaste resultaten av undersökningen utgörs av att det tydligt går att urskilja hur sinnesslöa barns närvaro i folkskolan ansågs som ett allvarligt problem, främst för att de utgjorde ett hinder för de övriga barnen och därför skulle omplaceras. Tanken att elever med låg utbildningsförmåga ansågs vara ett hinder har troligtvis sitt ursprung från 1932 års seminariesakkunnigas råd och uttalande, där flera gemensamma ståndpunkter är möjliga att synliggöra i skolinspektörens årsberättelser tillsammans med de sakkunnigas texter.

Jag vill dock hävda att ett mer inkluderande synsätt tar form genom den senare 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission, som uttryckligen visar fördelarna med en

(4)

enhetsskola. Detta återspeglas i inspektörernas årsrapporter och rekommendationer. Studiens resultat visar att arbetet med specialpedagogik är utvecklat för att vara mindre starkt klassificerat med en stark inramning.

(5)

5

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1. Syfte & frågeställningar ... 6

1.2. Forskningsläge ... 7

1.3. Teoretisk utgångspunkt ... 10

1.4. Metod & Källmaterial ... 12

1.5. Avgränsningar ... 14

2. Undersökning ... 16

2.1. Historisk bakgrund ... 16

2.2. Hjälpklassen – ramverk och praktik ... 17

2.2.1. Ramverk ... 18

2.2.2. Praktiken – folkskoleinspektörens bild. ... 21

1946 - 1947 ... 21

1947 – 1948 ... 21

1948 – 1949 ... 22

1949 – 1950 ... 23

1950 – 1951 ... 24

2.3. Resultatsammanställning ... 25

3. Avslutande diskussion. ... 28

Undersökningssammanställning ... 32

Mitt bidrag & förslag på fortsatt forskning ... 33 Käll- och litteraturförteckning ...

Källor ...

Litteratur ...

(6)

6

1. Inledning

Följande undersökning fokuserar på hur de individer som kategoriserades som bildbart sinnesslöa eller mindre duktiga behandlades och diskuterades bland folkskoleinspektörerna i Värmlands västra inspektionsområde. Varför är det intressant att undersöka hur inspektionsredovisningarna förhöll sig till dessa elever? Till att börja med är inspektionsredovisningarna statligt utsedda handlingar med syfte att undersöka folkskolans tillstånd och utveckling. Det ger en inblick i vad som ansågs viktigt att inspektera.

Denna undersökning påbörjades genom en granskning och läsning av 1950 års redogörelse.

Intresset för rubriken Särskilda hjälpklasser väcktes tidigt och blir den huvudsakliga frågan som uppsatsens undersökning tar spjärn mot. Genom ytterligare granskning av volymen upptäcktes fler rapporter angående samma inspektionsområde och tydliga skillnader gick att urskilja i de olika berättelserna. För att skapa ett ramverk för den tid som folkskoleinspektören arbetar i och vad som påverkar hans observationer väcktes även ett intresse för samtida offentliga utredningar av skolväsendet.

Genom granskning av tidigare forskning inom området har studien synliga överstämmelser med Thom Axelsson och Christian Lundahls forskning om vetande, intelligensmätning och differentiering. Differentiering är intressant eftersom samtliga elever, inte bara de mindre duktiga, inom folkskolan påverkades av hur skolväsendet beslutade att differentiera individer.

Detta väcker en viktig diskussion om hur undervisning i skolan ska eller bör gå till. Ska vi placera elever i olika grupper eller ska alla integreras och undervisas efter gemensamma premisser? Frågan, som fortfarande är aktuell idag, visar att vi troligtvis har mycket att lära av historien inte minst för att kunna reflektera över samtida rådande påståenden gällande specialundervisning. Genom intelligensmätningar av barns intellektuella begåvning ökade läkare, pedagoger, filosofer och olika skoladministratörers inflytande i utbildningssystemet och dess sociala organisering. Det uppmärksammar frågor om hur och av vem som kunskap formuleras och därmed frågor om makt och kontroll. Det handlar med andra ord om organisering av individer, olika experters roll och medborgarskap. Det finns även mening i att lyfta forskning gällande utbildning för pedagoger och lärare i olika typer av specialundervisning för att ytterligare påvisa den komplexitet som skolväsendet har gällande undervisning.

1.1. Syfte & frågeställningar

Syftet med denna studie är tvådelat, dels med hjälp av Basil Bernsteins begrepp klassifikation och inramning granska de förhållanden som skolväsendet etablerar för ”mindre duktiga” elever, dels undersöka hur verksamheten förhöll sig till hur denna fråga behandlades i samtida offentliga utredningar och lagtexter. Undersökningens fokus ligger på folkskoleinspektionens berättelser under en sexårig period, 1946 – 1951, där begrepp, önskemål och åtgärder främst efterfrågas. Uppsatsen frågeställningar är:

- Hur argumenterade samtida offentliga utredningar angående hjälpklass och särskild hjälpundervisning?

- Vilka önskemål och åtgärder gällande hjälpundervisning efterfrågas och inrättas enligt folkskoleinspektörsens årsredovisningar mellan 1946 – 1951?

- Vilka begrepp används av folkskoleinspektören för att beskriva och kategorisera verksamma parter i årsredovisningarna mellan 1946 - 1951?

- Förändras verksamheten med hjälpklass och särskild hjälpundervisning på något sätt mellan 1946 - 1951?

(7)

7

1.2. Forskningsläge

I detta avsnitt presenteras undersökningens forskningsområde. Forskningen har tre huvudsakliga fördjupningsområden som studien har tagit nytta av. För det första lyfts en övergripande översikt av folkskolans historia och dess organisering under 1900-talet. För det andra ges en redogörelse för forskning med ett differentieringsperspektiv angående skolväsendet. Slutligen har en fördjupning angående bedömning samt vilken typ av vetande/kunskaper som bedömdes gjorts.

Gunnar Richardson har författat boken Svensk utbildningshistoria skola och samhälle förr och nu och gör en övergripande och starkt översiktlig sammanfattning av skolans historia från medeltidens utbildningsbehov och bildningssträvanden till det skolpolitiska systemskiftet år 2005. Boken används främst för att skapa en historisk bakgrund för studien. Enligt Richardson är skolans utveckling tecknad i en medveten strävan att sammanfoga den som en integrerad del av hela samhället. Politiska, ekonomiska och sociala förhållanden fungerar som nödvändiga förklaringsfaktorer men även den allmänkulturella och vetenskapliga miljön måste i någon mån beaktas.¹ Som konsekvens av detta synsätt följer att skolans funktion och betydelse växlat under olika tidsskeenden allt efter samhällsstrukturens förändringar. Richardson sätter skolans relation till samhället mot två olika aspekter. Dels kan vi titta på skolan som en funktion av olika samhällsfaktorer, dels kan skolan betraktas som ett instrument där makthavarna medvetet söker förändra samhället i något avseende.²

Ett utmärkt komplement till Gunnar Richardsons bok är studentlitteraturen Utbildningshistoria författad av Esbjörn Larsson & Johannes Westerberg m.fl. och syftar till samma sak i relation till min undersökning. Att ge översakliga drag om hur folkskolan är organiserad under uppsatsens undersökningsperiod. Boken är en lättillgänglig presentation av och fördjupande resonemang kring det svenska utbildningssystemets historia.³

Rolf Helldin är docent i pedagogik och arbetar som forskare på Lärarhögskolan i Stockholm.

Helldin har författat boken Specialpedagogisk kunskap som ett socialt problem, En historisk analys av avvikelse och segregation och skriver själv att boken är en kritisk historisk studie av den äldre hjälpskolans etableringsperiod mellan åren 1910 och 1930. Bokens huvudsakliga avsikt är att resonera om ursprunget till de återkommande idéer och argument för och emot differentiering av elever från ordinarie normaliserade undervisningen som förekom under perioden. Helldin studerar dels ursprung utifrån de föreställningar som framträdande utbildningspolitiker hade om utbildningssystemets ansvar för beteendevarierade elever, dels beskriver och diskuterar Helldin hur det allmänpedagogiska och specialpedagogiska utbildningssystemets syn på differentieringsfrågor hör ihop med dåtida samhällets ideologiska trender samt traditionella kunskapsinriktningar inom dessa system.⁴ I kapitel tre redogör Helldin för hur hjälpskollärarkårens argument angående differentiering av elever i särskilda undervisningsgrupper såg ut, samt diskuterar Helldin hur man bemötte vårdnadshavarnas motstånd mot avskiljningsidén.⁵

1 Richardson, Gunnar, Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu, 7., rev. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2004. s.7.

2 Richardson, 2004, s.11.

3 Larsson, Esbjörn & Westberg, Johannes (red.), Utbildningshistoria: en introduktion, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, s.29.

4 Helldin, Rolf, Specialpedagogisk kunskap som ett socialt problem: en historisk analys av avvikelse och segregation, HLS, Stockholm, 1997, s.9.

5 Helldin, 1997, s.35.

(8)

8 Gunilla Guvå är psykolog och specialist i pedagogisk psykologi samt fil.dr. i psykologi. Guvå har i avhandlingen Skolpsykologers rolltagande överlämning och hantering av elevvårdsfrågor likt Rolf Helldin närmat sig skolpsykologens yrkesroll ur ett historiskt perspektiv. Guvå har valt att begränsa sin beskrivning till utvecklingen av den skolpsykologiska verksamheten i Sverige genom olika läroplansarbeten. Guvå utgår från den kunskapssyn som sannolikt återspeglar rådande samhällssyn och värderingar i frågor rörande skolans syn på hur barn med skolsvårigheter skulle hanteras. Guvå ställer frågan: bör barnen integreras eller skiljas ut? Detta är en aktuell fråga ända från folkskolans tillkomst tills idag. Hur den skolpsykologiska verksamheten föreslås organiseras och faktiskt utformas hävdar Guvå kan ses som en spegling av det rådande synsätt i samhället kring differentiering av människor med olika typer av funktionshinder.⁶

Ytterligare forskare i temat är Tomas Kullshage som har skrivit Det ”efterblivna” skolbarnet Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskollärarförenings tidskrifter 1920–1956 där syftet med skriften kretsade kring att införskaffa sig en inblick i folkskollärarnas syn på sinnesslöa elever och deras undervisning genom att lyfta hur detta diskuterades, debatterades och behandlades i tidskrifter under den första hälften av 1900-talet. Uppsatsen har utifrån ett differentieringsperspektiv klargjort vilka attityder och åsikter som förmedlades i lärardiskursen och hur man stod i relation till de sinnesslöa som kollektiv. Undersökningen bygger på ett textanalytiskt tillvägagångssätt med hur debatten förändrats över tid. Resultaten visar att synen på de sinnesslöa barnen var ett samhällsproblem och hörde därför inte hemma i folkskolan. Det ansågs vara förnuftigt att avskilja de sinnesslöa från de ”normalt” begåvade barnen. Studien visar även att lärarna hade en exkluderande hållning gentemot de sinnesslöa.⁷

Avhandlingen Från hjälpskolelärare till förändringsagent svensk speciallärarutbildning 1921 - 1981 relaterad till specialundervisningens utveckling och förändringar i speciallärarens yrkesuppgifter skriven av Ulla-Britt Bladini har ett kort och konkret syfte och lyder som följande.

Avsikten med föreliggande arbete är att beskriva speciallärarutbildningens utveckling i Sverige 1921 - 1981 och att analysera denna utveckling i relation till andra skeenden inom skolan, främst specialundervisningens utveckling och speciallärarens förändrade yrkesuppgifter.⁸

Avhandlingen är uppdelad i två delar, dels en beskrivande del, dels en analyserande del. Kapitel två till fyra är en beskrivning av det historiska skeendet. Inledningsvis gör Bladini en beskrivning av framväxten och utvecklingen av specialundervisning. Fortsättningsvis framställs speciallärarutbildningens omfattning, utformning, innehåll och övergripande målsättning under 1921 – 1981. Avslutningsvis för den beskrivande delen gör Bladini en redogörelse för speciallärarutbildningen mellan 1962 och 1981. Kapitel fem till åtta behandlar den analyserande delen och innehåller en analys av speciallärarutbildningen i relation till specialundervisningens utveckling och förändring. Bladini har gjort ett försök att lyfta fram väsentliga drag i speciallärarutbildningens utvecklig och främst hur dess relation till

6 Guvå, 2001, s.30–31.

7 Kullshage, 2011, s.2.

8 Bladini, Ulla-Britt, Från hjälpskolelärare till förändringsagent [Elektronisk resurs] svensk

speciallärarutbildning 1921–1981 relaterad till specialundervisningens utveckling och förändringar i speciallärarens yrkesuppgifter, Acta Universitatis Gothoburgensis [distributör], Diss. Göteborg: Univ., Göteborg, 1990, s.4.

(9)

9 skolutvecklingen har synliggjorts.⁹ Forskningen kommer att lyftas ytterligare i samband med diskussions av studiens resultat.

Christian Lundahl har skrivit avhandlingen Viljan att veta vad andra vet där Lundahl själv skriver att undersökningen har sitt ursprung i en undran som växte fram ur resultaten från två utvärderingsprojekt om livet i skolan och skolan i livet.¹⁰ Begreppet vetande handlar enligt Lundahl om en intressesfär, eller en nisch, inom vilken aktörer deltar och kommunicerar runt ett gemensamt kunskapsprojekt. Bidragande för hur dessa kunskapsprojekt definieras eller omformuleras ligger i de olika aktörernas erfarenheter, förväntningar, perspektiv och auktoritet.

Lundahl argumentera för hur vetande är en del av organiserandet av lärandet i skolan samt av skolan i sig själv. Vetande är en uppsättning av begrepp, ord, kunskaper, information och regler som används i texter och vårt språkbruk inom den pedagogiska verksamheten. Begreppet vetande gör det möjligt enligt Lundahl att belysa hur olika tekniker och traditioner för bedömningar utvecklas, reproduceras och förändras.¹¹

Lundahl lyfter ett ytterligare synsätt på vetande vilket han kallar för det kliniska vetandet.

Behovet av expertbaserat vetande för ordnande och kategoriserande av barn och deras kunskaper ökade i takt med att tankarna om en enhetsskola närmade sig en verklighet och skolorganisationen blev mer komplex. Begreppet det kliniska vetandet är menat att ange en rörelse bort från lärarkåren till andra aktörer som också hade intresse av att bedöma barn. En klinik är ett rum där ett subjekt omvandlas till ett objekt för vetandet genom metodiskt genomförda iakttagelser som dokumenterats. Individer omvandlas till siffror och betyg och görs därför kalkylbar. Enligt Lundahl kan lärarens bedömning och betygsättning av elever till viss mån vara ett exempel på detta, men lärarens personliga förhållande till barnen medför att bedömningen blir personligt påverkad.¹²

Det kliniska vetandet introducerades i skolväsendet genom 1946 års skolkommissions förslag om en skolpsykolog. Skolpsykologens främsta uppgift skulle vara att ta hand om beteenderubbade barn, med andra ord onormala barn, barn med skriv och läs-svårigheter, socialt missanpassade barn, svåruppfostrade barn, skolomogna barn, tröga och sinnesslöa barn.

Lundahl argumenterar för att det som händer nu kan ses som en typ av arbetsfördelning angående skolans ansvar för barnen, där skolpsykologen med hjälp av sina kliniska redskap och verktyg ansågs kunna rädda vissa elever från lärarens normalitetsanpassade undervisning. Går även att se det som att skolpsykologen räddade läraren från beteenderubbade barn. Ett annat argument för skolpsykologen är som Lundahl skriver ett bidrag till ett bättre utnyttjande av folkresursen, att så långt som möjligt ta vara på även riktigt små resurser. Med introduktionen av skolpsykologen i skolväsendet urskiljs därmed en grupp barn eller elever i ett gränsland mellan medicinsk behandling och ”hjälppedagogik”, det pekas ut att dessa barn skulle i längsta grand som möjligt inkluderas i skolan. De svagaste barnen ges ett visst värde, ett värde att försöka anpassa det pedagogiska arbetet till.¹³

Idag bygger utbildningssystemet till stor del på tanken om att elevernas förmåga att tillgodogöra sig kunskaper ska spegla sig i betygsättningen och framtida karriärval, samtidigt är utbildning en demokratisk rättighet för samtliga barn i Sverige oavsett bakgrund och individuella förutsättningar. Vi har i skolans värld skapat instrument och redskap att beskriva och förklara

9 Baldini, 1990, s.7–8.

10 Lundahl, Christian, Viljan att veta vad andra vet: kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola, Arbetslivsinstitutet, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2006, Stockholm, 2006, s.1.

11 Lundahl, 2006, s.3–4.

12 Lundahl, 2006, s.226.

13 Lundahl, 2006, s.227–231.

(10)

10 vad som är normalt respektive onormalt eller avvikande. Dessa föreställningar har enligt Thom Axelsson i flera avseenden format samhällslivet redan från 1900-talets början och är särskilt påtagligt inom skolväsendets organisering och utformning. I avhandlingen Rätt elev i rätt klass Skola, begåvning och styrning 1910–1950 har Axelsson undersökt hur föreställningar om begåvning och intelligens gestaltades under 1900-talets början och vilken betydelse dessa förutsättningar fick för skolväsendets utveckling. Axelsson har lagt betoning på hur intellektuella synsätt och professionellas förhållningssätt påverkade skolväsendet. Axelsson har också uppmärksammat begåvningstester där han riktar mycket av sitt fokus mot. Vidare undersöks även de institutionella och sociala sammanhang i vilka begåvningstesterna ansågs som användbara.¹⁴

En av Axelssons teoretiska utgångspunkter handlar om makt. Axelsson skriver att makt och vetande är de som vid en speciell eller given tid bestämmer vad som ska anses eller betraktas som ett problem i samhället vid den angivna tiden. För att förtydliga lyfter Axelsson ett annat sätt att formulera sig vilket är att makten producerar sanningar som problem. Detta innebär inte att vem som helst i maktposition kan uttala vad som helst som sanning. Utsagan eller sanningen står i relation till dess position som den uttalats från. Därtill är det även av stor betydelse inom vilken arena som utsagan formuleras. Till exempel har domarens dom i rätten, läkarens diagnos på ett sjukhus och lärarens bedömning av en elev, en större betydelse om den uttalas från sin respektive institution och inte i ett frånskilt sammanhang. Således skriver Axelsson att för han blir det centralt att studera vilka kunskaper som formulerades som begåvning och hur denna kunskap användes vid sortering av skolelever.¹⁵

Att intelligensmätningar och tester ger möjligheten att kategorierna elever efter begåvning pekar ut både fördelar och nackdelar. Axelsson argumenterar för att om en individ blir kategoriserad efter sin begåvning finns risken att individen själv sätter gränser. Att individen tror sig inte klara av en viss utbildning eller skaffar sig en uppfattning om att hen inte är lämpad för vissa positioner i samhället. Perspektivet blir särskilt användbart vid en undersökning av utbildningssystemet. Inom skolväsendet blir individerna synliga i förhållande till olika institutionella arrangemang och framställs därmed dels som individer dels som kollektiv. Detta medför att det finns en bestämd ordning i hur vetandet eller kunskapen organiseras, både i avseende på kunskapen eleverna skall tillägna sig samt det vetande om eleverna som ordningen i sig bygger på.¹⁶

1.3. Teoretisk utgångspunkt

Uppsatsens teoretiska utgångspunkter formas av Basil Bernsteins teorier om klassifikationens och inramningens förhållande och betydelse för utbildningens koder. Vi ska i denna undersökning betrakta utbildningsväsendet som ett system som skapar och förändrar psykologiska dispositioner i överensstämmelser med förändringar i produktionens organisation.

Pierre Bourdieu är den främste teoretikern i detta område och betonar hur utbildning distribuerar och legitimerar kulturellt kapital. Bourdieu framhäver även den ideologiska innebörden av struktur, innehåll och processer i de överföringar som förekommer i undervisningen. Slutligen framhåller Bourdieu hur en klassreglerad hållning formas med en

14 Axelsson, Thom, Rätt elev i rätt klass: skola, begåvning och styrning 1910–1950, 1. uppl., Tema Barn, Linköpings universitet, Diss. Linköping: Linköpings universitet, 2007, Linköping, 2007, s. 7 – 8.

15 Axelsson, 2007, s.28.

16 Axelsson, 2007, s.28–29.

(11)

11 allmän teori om kulturreproduktion.¹⁷ Bernstein har mycket gemensamt med Bourdieu men har inriktat in sig mer på utbildningsväsendet.

Vi kan använda Bernsteins begrepp klassifikation och inramning för att bestämma skolans och produktionens koder.¹⁸

Varje socialt fenomen är i grunden en struktur av kontextualiserande innebörder.¹⁹

Med hjälp av detta påstående hävdar Bernstein att en skola skapar en speciell struktur eller ett speciellt mönster av innebörder. Inom skolväsendet har vi grupperingar av lärare/pedagoger, övrig personal och elever. Lärare och elever integrerar med varandra dagligen och förstorar vi bilden märker vi att det finns regler bakom de olika systemen av specialiserade innebörder som reglerar interaktioner och praktiker. Reglerna styr flödet av personer, kommunikationer och handlingar vid olika tider och kontexter. Det ger därför kriterier och normer utifrån vilka personer, kommunikationen dem emellan och deras handlingar värderas, jämförs och klassificeras. Begreppet klassifikation syftar på principen bakom förhållandet mellan kategorierna organ (skolor på olika nivåer), utövare (lärare) eller förvärvare (elever). Dock måste det finnas någon form av makt som upprätthåller och återskapar de särskilda förhållandena mellan de olika kategorierna. Begreppet inramning syftar på den princip som styr överförenings- och förvärvsprocessen. Med andra ord är detta kontrollen av vad som görs tillgängligt, hur och när det görs tillgängligt och till sist de sociala förhållandena vid denna överföring. Vi kan också uttrycka det som principerna för kontroll som ligger bakom den pedagogiska kommunikationen. Klassifikation utgör alltså något grundläggande om förhållandena mellan de kategorier som skapar skolans kontext och inramning utgör något grundläggande om den form innehållet i överföringsprocessen har.²⁰

De grundläggande strukturerna för skolans budskap som förvärvaren indirekt tar till sig anger förhållandet mellan principerna för klassifikation och inramning. Bernsteins hävdar att principerna för maktförhållandena manifesteras i klassifikationsprincipen och att formen för kontroll verkställs i de principer som skapar inramningen (pedagogisk praktik). Kontrollen och makten förverkligas genom klassifikationen och inramningen.²¹

Vilken klassifikation och inramning bestämmer vilka elever som uppfattas som ”mindre duktiga” och ”duktiga”? För att svara på denna fråga måste vi med hjälp av begreppen klassifikation och inramning granska de förhållanden som skolväsendet etablerar. Förhållanden mellan de olika kategorierna inom skolan kan vara starkt eller svagt klassificerade. Det kan även vara en stark eller svag inramning. Samtliga fall medför skillnader i hur utbildningsväsendet blir organiserat och styrt.²²

Bernsteins teorier och begrepp har använts och utvecklats under flera decennier, vilket har medfört att det förekommer både olika tolkningar och användningar av teorierna. Anneli Schwartz hävdar att Bernsteins teorier och begrepp inte kan ses som enskilda delar utan måste förstås i förhållande till varandra. Bernsteins teori om utbildning tillhör en tradition där

17 Bernstein, Basil & Lundgren, Ulf P., Makt, kontroll och pedagogik: studier av den kulturella reproduktionen, 1. uppl., Liber Förlag, Stockholm, 1983, s.22.

18 Bernstein & Lundgren, 1983, s.23.

(12)

12 skolväsendet ses som ett av samhällets viktigaste instrument för social kontroll och social integration.²³

Förhållandet mellan de olika kategorierna inom produktionen kan vara starkt eller svagt klassificerade. Det kan även vara stark eller svag regleringen av hur de olika kategorierna förverkligas, med andra ord stark eller svag inramning. Vid stark klassifikation är relationerna stabila och särpräglade, funktionerna är tydligt avgränsade från varandra och utövarna är inte utbytbara. Vid svag klassifikation är avgränsningen mellan funktionerna inte lika klar och utövarna är utbytbara. En stark inramning innebär att den grundläggande enheten inom produktionen är en upprepad, individuellt utförd, strängt tidsavpassad avskild handling, insatt i en bestämd turordning. En svag inramning däremot innebär att den grundläggande enheten inom produktionen delvis bygger på samarbete i grupp, det finns möjlighet att ändra tidavpassningen eller kanske turordningen och resultatet har direkt relation till slutprodukten.²⁴ Denna studie hävdar att skolväsendet vid undersökningens tidsperiod är mindre starkt klassificerad och har en stark inramning. Detta skall senare diskuteras och motiveras under diskussionskapitlet.

1.4. Metod & Källmaterial

Uppsatsens och undersökningens huvudsakliga källmaterial består av sammanfattande årliga redogörelser där samtliga är skrivna av folkskoleinspektören G. Hörberg i Värmlands västra inspektionsområde. Genomgående i uppsatsen kommer G. Hörberg refereras till som folkskoleinspektören. Materialet är maskinskrivet och med ett lättläst språkbruk. Samtliga redovisningars försättsblad inleds på liknande vis där skillnaden är redovisningsåret.

Inledningen lyder som följande.

Enligt därom given föreskrift får jag härmed vördsamt avgivna berättelse rörande skolväsendets tillstånd och utveckling inom Värmlands västra inspektionsområde under redovisningsåret […].²⁵

Årsrapporterna innehåller givna berättelser rörande skolväsendets tillstånd och utveckling under en sexårs period, 1946 – 1951. På källmaterialets framsida uttrycks att redogörelsen är menat för Karlstads Domkapitel. Texterna är noga uppdelade med rubriker som klargör innehållet. Intresset för uppsatsens undersökning ligger under huvudrubriken B. Redogörelse för skolväsendes tillstånd och utveckling inom skolinspektionsområdet, och underrubriken Särskilda hjälpklasser. Den kvalitativa metoden blir aktuell för undersökningen eftersom texterna som undersöks är skrivna efter vad folkskoleinspektören har observerat i skolorna knutna till Värmlands västra inspektionsområde. Det krävs med andra ord tolkning av innehållet efter vad folkskoleinspektören menat med sina formuleringar. Negativ faktor som inte gått att klargöra med hjälp av källmaterialet är vilka skoldistrikt eller områden som ingår i Värmlands västra inspektionsområde. Områden som uppmärksammats är Arvika, Åmål, Årjäng och Säffle.

Men det framgår inte om det är bara dessa som utgör inspektionsområdet eller om det gäller fler skolor.

Studien har även granskat svensk författningssamling från 1942 och Statens offentliga utredningar från 1932, 1943, 1944 och 1946. I SFS 1942:629 ges förtydligande i hur folkskolans

23 Schwartz, Anneli, Pedagogik, plats och prestationer: en etnografisk studie om en skola i förorten, Acta Universitatis Gothoburgensis, Diss. (sammanfattning) Göteborg: Göteborgs universitet, 2013, Göteborg, 2013, s.21.

25 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

(13)

13 hjälpklasser ska och bör var anordnade från och med år 1942. Materialet har granskats på grund av att det nämns inledningsvis i folkskoleinspektörens årsrapport och kommer därför enbart nämnas kortfattat för att underlätta min studies undersökningskapitel. 1932 års seminariesakkunnigas uttalande ligger tillsammans med uttalande angående 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommissions rapport som grund för det ramverk folkskolan befinner sig i under undersökningsperioden 1946 – 1951. Hjälpklass och särskild hjälpundervisning har varit de preliminära sökorden i arbetet med samtliga texter.

Förhoppningen har varit att förtydliga åsikterna angående hjälpklass och särskild hjälpundervisning under studiens undersökningsperiod.

Den kvalitativa metoden är ett av de mer praktiska arbetssätten som ger utrymme för tolkning, något som historiker har svårt att frångå.²⁶ En kvalitativ metod är en typ av innehållsanalys som eftersträvar till att systematiskt bryta ner och kategorisera delar av textinnehållet för att besvara bestämda forskningsfrågor.²⁷ Arbetet med skolinspektörens årsrapporter har gått efter ett kodschema. Studien gick ut på att tolka vad som kan anses vara åtgärder i syfte för att bidra till eller hämma hjälpklasser och särskild hjälpundervisning. Studien gick även ut på att tolka vad som kan tolkas som önskemål av folkskoleinspektören eller andra verksamma aktörer i skolväsendet angående hur hjälpklasser och särskild hjälpundervisning bör anordnas. Det har också varit värdefullt för studien att plocka ut begrepp som behandlar och beskriver verksamma parter inom skolväsendet. Åtgärder, önskemål och begrepp är menat att synliggöra de faktorerna som kan ses som uttryck för klassificering och inramning.

Tabell 1: Kodschema.

Markering: Beskrivning: Exempel:

Åtgärder/ Önskemål Vilka önskemål och åtgärder har efterfrågats eller tagits enligt rapporterna?

Fortbildning för lärare.

Begrepp Hur beskrivs olika parter (lärare

& elever)? Vilka begrepp förekommer?

Övriga barn, bildbara sinnesslöa.

Beteenderubbade barn.

Huvudsakliga syftet med ett kodschema är att konstruera ett analysinstrument som anger vad det är som ska noteras i undersökningens källmaterial.²⁸

Den komparativa metoden har en rad fördelaktiga egenskaper för uppsatsens jämförande element. Folkskoleinspektörens årsredovisningar har jämförts med samtida statliga utredningar för att belysa hur dessa förhåller sig till varandra. Dessutom har jämförelser gjorts för att lyfta fram förändringar över tid. Varje årsrapport beskriver vilka åtgärder som införts eller vilka typer av åtgärder som önskats under året gällande särskilda hjälpklasser och hjälpundervisning. Det finns därför ett intresse av att undersöka den förändring som sker angående hjälpklasser och

26 Florén, Anders, Ågren, Henrik & Erlandsson, Susanna, Historiska undersökningar grunder i historisk teori, metod och framställningssätt, MTM, Johanneshov, 2018. s.61.

27 Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, Fjärde [omarbetade och aktualiserade] upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2018, s.50.

28 Broéus & Bergström, 2018, s.58.

(14)

14 särskild hjälpundervisning under undersökningsperioden, 1946 – 1951. Det går att argumentera för att studien innehåller kvantitativa moment i och med sammanställning och jämförelse i ökning och minskning av antal skolor och skoldistrikt där särskild hjälpundervisning förekommit.

1.5. Avgränsningar

Detta kapitel syftar till att redogöra för de uppgifter och frågor som källmaterialet inte kan eller misslyckats att besvara.

Till att börja med är studien lokalt knuten till enbart Värmlands västra inspektionsområde på grund av urvalet av källmaterial. Det finns källmaterial för fler inspektionsområden att undersöka på Värmlandsarkivet, men dessa årsredovisningar är medvetet bortvalda för att begränsa arbetets omfång. Studien är även avgränsad efter tidperioden 1946 – 1951, dels på grund av att materialet angående hjälpklasser och särskild hjälpundervisning efter år 1951 är relativt litet, dels för att materialet innan 1946 också är relativt begränsat, till och med obefintligt. Viktigt att tilläga är att källmaterialet skrivet av folkskoleinspektören behandlar enbart hans uppfattningar och observationer, möjligen flera inspektörer när själva sammanställning av materialet skett. Folkskoleinspektörens årsredovisningar kan inte besvara eller ge några uppgifter gällande lokalt anställda personers, exempelvis lärare, rektorer eller annan övrig personals, åsikter eller uppfattningar. Uppsatsen studerar åtgärder men har en avgränsning till hur själva arbetet med dessa åtgärder gått till. Fokuset har inte legat på bedömningsmallar, utformning av intelligenstest eller hur givna råd och anvisningar från aktuella aktörer kring hjälpundervisningen till skolstyrelsen stt ut eller varit formulerade.

Andra frågor som studien sökt svar på är vad hjälppedagogik inneburit vid uppsatsens undersökningsperiod. Vad är det eleverna får hjälp med? Gäller hjälpundervinsingen samtliga ämnen? Eller är det bara vissa utvalda ämnen som eleverna får handledning i? Ingen av dessa frågor har folkskoleinspektörens årsredovisningar lyckats besvara.

Det är viktigt att nämna att samtliga av Statens offentliga utredningar som undersökts är rådgivande och ger anvisningar gällande hur skolväsendet bör organiseras. Det är med andra ord inte regler eller lagar och inget som måste följas. Det medför att samtliga yttranden kan vara tänkbara förklaringar, alltså inte direkta orsaker, till varför exempelvis folkskoleinspektören argumenterar som han gör.

(15)

15

(16)

16

2. Undersökning

2.1. Historisk bakgrund

Följande kapitel ger en översiktlig historisk bakgrund av folkskolan som organisation under 1900-talest första hälft i samt en inblick i differentieringsfrågan närmare uppsatsens undersökningsperiod 1946 – 1951.

1900-talest första decennier präglades av ett intensivt reformarbete inom skolväsendets område.

Reformarbetet som konsekvens av mellankrigstiden påbörjades på 1940-talet med en ny typ av inslag. På grund av det starkt växande intresset för de nya vetenskaperna psykologi och pedagogik intog forskare sig in på arenan. Detta inslag började med att 1940 års skolutredning tillkallade landets fyra professorer i pedagogik för att besvara frågorna som rörde barnens karaktär i olika avseenden, bland annat om de var skolmogna, när det lämpligast skulle ske en övergång från folkskola till läroverk samt när främmande språk skulle börja studeras i skolan.

Nästa stora skolutredning, 1946 års skolkommission arbetade med relationen mellan dels skolans krav och organisation, dels barnens utvecklingsgång. Båda dessa skolkommittéer var starkt inriktade på mätning av elevernas intellektuella prestationsförmåga vid olika åldrar.

Gunnar Richardson formulerar sig som att skolpolitik uppfattades som tillämpad pedagogik och pedagogik som tillämpad psykologi.²⁹ Gunilla Guvå hävdar att psykologens inträde på skolans arena hänger samman med utvecklandet av de psykologiska test som den franske psykologen Alfred Binet (1857–1911) hade framställt. Enligt Guvå publicerade Binet tillsammans med en fransk läkare T. Simon en skala för intelligensmätning som var avsedd för diagnostisering av begåvningshandikappade barn. Instrumentet gjorde det möjligt att göra urval av elever till specialklasser och specialskolor.³⁰

År 1900 presenterades folkskolans organisation i Sverige. Man räknade med tre olika skolformer: småskola, folkskola och mindre folkskola. Det sistnämnda var ett mellanting mellan småskola och folkskola eller en blandning av bägge. Eleverna hade varierad lästid, en del av eleverna läste bara på halvtid. En företeelse som förekom var ambulerande skolor eller med andra ord flyttande skolor, bland annat i Värmlands län. I dessa skolor blev den årliga skolgången inte mer än fyra månader.³¹ 1900-talets omvandling av folkskolan innebar även att Sveriges alla skolbarn hamnade i samma skolsystem, med andra ord i grundskolan.³²

Vid sekelskiftet växte enligt Tomas Kullshage sinnesslövården i omfattning och med nya bestämmelser kunde folkskolorna sortera bort elever till vård- och arbetshem för att istället fokusera mer på de som ansågs vara bildbara. Under 1900-talets första hälft ökande antalet intagna sinnesslöa från 800 till ca 13 000 elever. Kullshage skriver att, delvis av tidens rashygien, sinnesslöhet sågs som ett allvarligt hot mot samhället och skulle lösas genom inspärrning eller sterilisering.³³

29 Richardson, Gunnar, Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu, 7., rev. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2004, s.102–103.

30 Guvå, Gunilla, Skolpsykologers rolltagande: överlämning och hantering av elevvårdsfrågor, Department of Behavioural Sciences, Linköpings universitet, Diss. Linköping: Linköpings universitet, 2001, Linköping, 2001, s.16.

32 Larsson, Esbjörn & Westberg, Johannes (red.), Utbildningshistoria: en introduktion, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, s.113.

33 Kullshage, Tomas, Det ”efterblivna” skolbarnet Attityder kring sinnesslöa skolbarn och deras undervisning inom Sveriges allmänna folkskollärarförenings tidskrifter 1920–1956, C-uppsats, Uppsala universitet, 2011, s.6.

(17)

17 Jag vill hänvisa till Tomas Kullshages definition som skriver att det är omöjligt att översätta sinnesslö-begreppet med ett idag adekvat ord eftersom inget sådant finns. I denna studie används inte begreppet med ett normativt värde, utan bör tolkas som en neutral återgivelse av dåtidens språkbruk.³⁴

Ett viktigt steg i utvecklingen togs genom inrättandet av 1919 års undervisningsplan. Det bestämdes att folkskolan kunde organiseras efter huvudform och undantagsform. Huvudform innebar folkskolor med heltidsläsning och med behöriga lärare. Undantagsfrom innebar folkskolor med halvtidsläsning och mindre folkskolor. Systemet med halvtidsläsning ansågs vara folkskolans stora svaghet vid den här tiden.³⁵ Det dröjer dock till 1940-talet innan halvtidsläsningen avskaffades över hela landet.³⁶ 1919 års undervisningsplan är enligt Ulf P.

Lundgren ett tydligt exempel på hur den progressiva pedagogiken fick en utvecklande roll för Sveriges folkskolor. Utbildningsplanen återspeglar ett inflytande från samtidens pedagogiska debatt.³⁷ 1900-talets folkskola var inte endast målstyrd ytan även resultatstyrd. Barns prestationer kontrollerades noggrant och användes ofta som underlag vid beslut om en elev skulle gå om ett år eller inte.³⁸

1927 års skolreform eller som den också kallades bottenskolereformen behandlade frågan om övergången mellan folkskola och realskola. Debatten handlade om två olika uppdelningar, ifall realskolan skulle vara fyraårig skolgång och bygga på en sexårig folkskola eller att den skulle vara femårig skolgång och bygga på folkskolans fjärdeklass. Därtill infördes år 1936 en obligatorisk sjuårig folkskola. Dessa förändringar ansågs speciellt under efterkrigstiden inte tillräckliga för att uppfostra framtida demokratiska medborgare på bästa sätt, det ansågs att parallellskolesystemet måste avskaffas. Den svåraste frågan handlade om differentiering, alltså om man på något stadium skulle placera eleverna i olika grupper utifrån deras intelligensnivå.

Att inte sära på eleverna ansågs nämligen inte gynna vare sig starka eller svaga elever. År 1950 kom beslutet om införandet av en nioårig grundskola uppdelad på tre stadier: låg-, mellan- och högstadiet.³⁹

2.2. Hjälpklassen – ramverk och praktik

Följande avsnitt redogör för själva undersökningen och dess resultat. Den empiriska delen är indelad i sex delar och inleder med ett kapitel som syftar till att skapa en bild av de faktorer och uppfattningar som påverkade skolväsendet fram till mitten av 1900-talet. Ambitionen är att förstå folkskoleinspektörens berättelser utifrån ramverket och lyfta tänkbara förklaringar till de åtgärder och önskemål som vi kan finna i årsredovisningarna. Därefter är undersökningen uppdelad efter årtal och varje rubrik behandlar en årsredovisning av Värmlands västra folkskoleinspektör under perioden 1946 – 1951. Uppdelningen efter år är alltså gjord för att tydliggöra de historiska jämförelsepunkterna och lyfta ut huvudsakliga förändringar från år till år.

34 Kullshage, 2011, s.15.

36 Larsson, & Westberg (red.), 2015, s.121.

37 Lundgren, Ulf P., Säljö, Roger & Liberg, Caroline (red.), Lärande, skola, bildning, Fjärde utgåvan, reviderad, Natur & Kultur, Stockholm, 2017, s.95.

39 Larsson, & Westberg (red.), 2015, s.124.

(18)

18

2.2.1. Ramverk

År 1936 publiceras ett betänkande med utredning och förslag angående åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren.⁴⁰ Inledande i dokumentet står det följande:

Den allmänna skolundervisningen måste givetvis såväl i organisatoriskt avseende som beträffande kurser och metoder ordnas på sådant sätt, att den motsvarar förutsättningarna hos det stora flertalet av lärjungarna. Till de barn, som i högre grad avvika från det normala, kan därför icke tillbörlig hänsyn tagas i den vanliga undervisningen.⁴¹

Fortsättningsvis står det att det bör anordnas speciell undervisning för sinnesslöa, likt blinda och dövstumma, och därför inrätta en speciell anstalt för denna undervisning. Men även om de sinnesslöa barnen omplaceras finns det alltid en grupp barn som på grund av bristande fattningsförmåga inte klarar av att delta i normalundervisningen. Det är för de sistnämna barnen som hjälpklasser är avsedda.⁴²

Den ledande synpunkten vid uttagning av lärjungar till hjälpklass är, att de barn, som kunna komma i fråga, skola kännetecknas av tydlig intelligensdefekt.⁴³

Begreppet intelligensdefekt behöver definieras och det är enligt 1932 års sakkunniga något mer än vanliga barns svårigheter med avseende på skolarbetet. De sakkunniga skriver att efterblivenheten är konstitutiv, permanent och knappast i nämnvärd grad påverkbar av terapeutiska åtgärder. Barnets uppmärksamhet, associationsförmåga och minne fungerar alltför ofullständigt för att tillgodogöra sig de nödvändiga verktygen för ett normalt liv. Fantasin är mera passiv hos det efterblivna barnet än hos det normalbegåvade.⁴⁴ Ett efterblivet barn lider av starka stämningsväxlingar och har svårigheter i den sociala anpassningen. Barnen beskrivs även ha svårigheter att fullgöra ett arbete. Enligt 1932 års sakkunniga är allt kunnande beroende av övning vilket dessa barn inte har tillräcklig med lugn att genomföra.⁴⁵ Det anges tre olika kategorier av barn, idioter (de obildbart sinnesslöa), imbecilla (bildbart sinnesslöa) och debila (barn i hjälpklass). För de bildbara sinnesslöa barnen anses undervisning anordnad i externat och samlingsklasser vara tillräckligt tillfredställande.

Närvaron av sinnesslöa barn i en hjälpklass utgör emellertid ett avsevärt hinder för att arbetet där skall kunna fylla sin egentliga uppgift.⁴⁶

Att skilja på bildbart sinnesslöa anses vara fruktbart dels för barnens egen del, på grund av att deras uppträdande i en vanlig skola ofta ger en icke önskvärd uppmärksamhet, dels för att minska belastningen på folkskolläraren.⁴⁷

40 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren [Elektronisk resurs], Nord. bokh. i distr., Stockholm, 1936, s.8.

41 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.10.

(19)

19 I SFS 1942:629 (Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående hjälpundervisning i folk- och småskolor) ges krav och förtydligande i hur folkskolans hjälpklasser ska och bör vara anordnade. Under paragraf ett kan vi läsa:

Folkskolans hjälpklasser äro avsedda för sådana barn, som utan att vara sinnesslöa, på grund av psykisk efterblivenhet äro oförmögna att med framgång deltaga i den vanliga skolundervisningen.

Hjälpklassens uppgift är att giva ifrågavarande barn en efter deras utveckling och behov avpassad undervisning och utbildning.⁴⁸

Under paragraf tre förtydligas förutsättningar för att inrätta en hjälpklassavdelning. Om det i början av läsåret finns minst 10 psykiskt efterblivna lärjungar skall särskild hjälpklassavdelning inrättas. Om antalet barn uppnår minst 18 skall en uppdelning till två klasser göras.

Där endast en hjälpklassavdelning är inrättad och lärjungeantalet i denna avdelning vid början av ett läsår ej uppgår till 10 men till minst 8, må folkskolinspektören, där särskilda skäl föreligga, efter framställning av skolstyrelsen kunna medgiva, att avdelningen må bibehållas under ett läsår.⁴⁹

I yttrandet av professorn G. A. R. Anderberg rörande 1940 års skolutredning som publicerades 1943 skrivs det om differentiering efter begåvningsgrad. Där framfördes krav på en mera individualiserad undervisning. För att möjliggöra detta har undersökningarna rörande intelligensen varit ett gott stöd. Undersökningen gällde barn med särskild begåvning och det efterfrågas en uppdelning till specialklasser för dessa elever.

Det är först i dessa klasser de begåvade möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov⁵⁰

Intelligensundersökningarna beskrevs även som användbara hjälpmedel i intagning av underåriga i skolan, vid överförandet till hjälpklass, vid övergång från folkskola till läroverk samt eventuellt vid övergång från andra skolor till gymnasiet. Det framhävs också att intelligensundersökningarna inte enskilt kan avgöra något av ovannämnda exempel. Ett avgörande måste göras tillsammans med en folkskollärare som under flera skolår haft tillfälle att iaktta en elev i hans dagliga arbete och skaffa sig erfarenheter om eleven i fråga.⁵¹

48 SFS, 1942:629, Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående hjälpundervisning i folk- och småskolor. given Stockholms slott den 30 juni 1942, s.99.

49 SFS, 1942:629, s.100.

50 SOU 1943:19, Sverige 1940 års skolutredning, 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar [Elektronisk resurs] Bil. 2, Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m.: utlåtanden, Stockholm, 1943, s.8.

51 SOU 1943:19, Sverige 1940 års skolutredning, 1943, s.13.

(20)

20

Att lämpligheten för studier icke är ensamt beroende av begåvningsgraden gör också, att man har all anledning vid differentiering tillvarataga och använda sig av läraromdömet, där ett sådant kan erhållas. Intelligensundersökningen kompletterar emellertid på ett ofta mycket värdefullt sätt läraromdömet och betygen.⁵²

Den 14 april 1944 publicerades ytterligare ett uttalande rörande 1940 års skolutredning. Här finner vi en punkt avseende hjälpklassundervisning där det lyfts fram en kategori elever som inte klarat av den vanliga skolundervisningen men inte varit tillräckligt dåliga för att undervisas i särskilda anstalter. Det belyses även att de normalt utrustade barnens undervisning försvåras på grund av denna speciella kategori elever. Dessa svagare elever stör sina klasskamrater när de möter motgångar i skolarbetet. Det framkallas en vilja att övervinna mindrevärdeskänslor hos de svagare eleverna vilket går ut över de normala barnen.

I allt större utsträckning ha dessa svagt begåvade elever inom skolans ram beretts undervisning i s.k.

hjälpklasser. Sådan undervisning har emellertid icke av skoldistrikten tillhandahållits i tillräcklig utsträckning, och ej heller ha hjälpklasslärare utbildats i den omfattning, som varit önskvärd.⁵³

1932 års seminariesakkunniga hade haft i uppdrag att utreda frågan om särskild undervisning och utbildning för psykiskt efterblivna barn. I 1944 års betänkande nämns att det hittills enbart inrättats utbildningskurser för hjälpskolelärare, dock hade sedermera på grund av statsfinansiella skäl dessa kurser dragits in.⁵⁴ Vidare lyfts differentieringsfrågan angående om det bör göras en delning tidigare än i det sjunde skolåret. Det har sedan flera år tillbaka skett en dylik differentiering inom folkskolan. I vissa stora skolsamhällen har de svagaste eleverna antingen sammanförts till hjälpklassavdelning eller erhållit särskild undervisning. Det anses ha varit bra både för de svaga eleverna och de övriga barnen, mest för att de övriga barnens undervisning inte behövt ta hänsyn till hjälpklassbarnen.⁵⁵

I 1946 års skolkommissions utredning, sägs att barn med större svårigheter att följa normalundervisningen bör hänvisas till hjälpklasser eller annan hjälpundervisning.⁵⁶ Detta är i kontrast till den uppfattning som beskrevs tidigare av 1932 års seminariesakkunniga, där man ville flytta dessa sinnesslöa elever till externat. Nu påpekas det även att det ibland framförts invändningar mot avskiljande av elever till särskilda hjälpklasser.

Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och elever med olika anlag lära sig att samarbeta.⁵⁷

Det har även argumenterats att ett individualiserande undervisningssätt kan anpassa arbetet efter prestationsförmågan hos elever med varierande begåvning. Dock när det gäller de allra svagaste barnen har stora praktiska svårigheter mötts och ett system med hjälpklasser är därför att föredra på de platser där organisatoriska möjligheter finns. Det är till exempel svårt för lärare att ge de svagaste begåvade barnen tillräckligt med personlig individuell handledning. Det finns även en risk att barnen med skolsvårigheter ständigt känner sig underlägsna sina normalt begåvade klasskamrater och därför förlorar självförtroendet.⁵⁸

53 SOU 1944:20, Sverige 1940 års skolutredning, 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar [Elektronisk resurs] Skolan i samhällets tjänst : frågeställningar och problemläge, Stockholm, 1944, s.13.

56 SOU 1948:27, 1946 års skolkommission, 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling [Elektronisk resurs], Stockholm, 1948, s.65.

57 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.144.

(21)

21 I 1946 års skolkommissions syn på intelligensmätning diskuteras risken att lärarens erfarenheter och uppfattningar om eleven inte får tillräcklig betydelse för besluten om placeringen i externat, hjälpklass eller normal undervisning. Testen befaras bli ett mekaniskt urvalsinstrument utan hänsyn till lärarens bedömning av känslo- och viljefaktorer i elevens beteende. Dessutom förnekas att intelligenstestens enskilt kan pröva det man ville ha prövat, det vill säga just begåvningen.⁵⁹

Fortsättningsvis har skolkommissionen dragit upp vissa riktlinjer gällande hjälpskolan.

I hjälpskolan ännu mer än i normalskolan måste undervisningen koncentreras på vad barnen kommer att ha uppenbar praktisk nytta av ute i livet. […]. Upprepad anknytning till aktuella händelser och förhållanden ökar i hög grad hjälpskolebarnens intresse för arbetet.⁶⁰

Utöver en mer praktisk undervisning ser skolkommissionen nytta i att mer grupparbete används och att det är ett lågt antal elever i varje hjälpklass.⁶¹ Dessutom påpekades behovet av utbildning för folkskollärarna.

I november 1947 har 1946 års hjälp- och särklassutredning avlämnat ett betänkande om utbildningen av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn.⁶²

Denna typ av utbildning har skett för lärare inom Värmlands västra inspektionsområde, vilket kommer att redogöras för under nedåtstående fem avsnitt.

2.2.2. Praktiken – folkskoleinspektörens bild.

Folkskoleinspektörens bild av skolans och behovet av hjälpklasser grundar sig i årsredovisningar skrivna under perioden mellan 1946 och 1951.

1946 - 1947

Redovisningsåret 1946 - 1947 har ett begränsat resultat, för undersökningen utgör detta därför en bra utgångspunkt. Genom läsning av källmaterialet går det att urskilja att det förekommit särskilda hjälpklasser i Arvika och Åmåls stads skoldistrikt. Hjälpklasserna har varit uppdelade efter B1-form i Arvika och B3-form i Åmål. (B1 & B3-form är olika former för uppdelning av klasser i små- och folkskolan.) Vidare läsning ger en förklaring av lovdagar, lärotimmar och tidslängd på raster vilket som nämnt under avgränsningskapitlet inte är intressant för undersökningens diskussionskapitel.⁶³ Att materialet är relativt litet kan tolkas som att verksamheten får ett återuppväckt intresse. Under nästkommande år sker det förändringar gällande hjälpklassundervinsingen och verksamheten i närliggande kategorier.

1947 – 1948

Redovisningsåret 1947 – 1948 innehåller en betydligt mer utarbetad redovisning angående särskild hjälpundervisning än tidigare år. Det går tidigt i dokumentet urskilja åtgärder som tagits angående hjälpundervisning. Under underrubriken 2. Lärare⁶⁴ skriver folkskoleinspektören om

64 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv

(22)

22 lärares fortutbildningar. Det första anmärkningsvärda är att lärare enligt folkskoleinspektören visar god uppslutning vid samtliga kurser som erbjudits.

För sin fortbildning visar lärarpersonalen mycket stort intresse. Instruktionsdagarna besöks av praktiskt taget samtliga lärare, och även kurserna under ferietid äro synnerligt talrikt besökta.⁶⁵

Den andra anmärkningsvärda är vilken typ av fortbildning som förekommit.

Folkskoleinspektören skriver att årets båda kurser i hjälpskolepedagogik har omkring 65% av lärarkåren varit delaktiga.⁶⁶ Åtgärden är exempel på både klassificering och inramning i och med att fler aktörer blir inblandade i arbetet med primära handlingen och själva kommunikationen sker under en viss kontroll.

Inledningsvis angående särskilda hjälpklasser noterar folkskoleinspektören att antalet barn som deltagit och fått undervisning i särskilda hjälpklasser är således ganska litet. Han skriver även att frågan om hur själva undervisningen lämpligast bör anordnas är en svårlöst uppgift. På grund av de låga antalet barn som är i behov av hjälpundervisningen har barnen undervisats tillsammans med övriga barn inom folkskolan. Folkskoleinspektören argumenterar som följande angående att samtliga barn har undervisats tillsammans.

Det är då av mycket stor vikt dels att lärarna göras förtrogna med hjälpskolepedagogiken, dels att hjälpundervisningen utvidgas.⁶⁷

Med utgångspunkt i ovanstående citat kan vi direkt urskilja en reglering av den sociala interaktionen i den pedagogiska praktiken och där igenom platsen för kommunikationen.

Folkskoleinspektören har pekat ut ett område som behöver åtgärdas för att undervisningen skall öka i kvalité för samtliga lärjungar. Han anknyter sedan till fortbildningen och belyser återigen att intresset för kurserna har varit stort och det efterfrågas att fler kurser bör erbjudas för lärarna inom västra Värmlands olika skoldistrikt.⁶⁸

Det nämns även att några av eleverna som har deltagit i hjälpundervisningen bör gå under kategorin bildbara sinnesslöa eller som 1932 års seminariesakkunniga benämnde det som, imbecilla. Dock har ansvariga avdelningar inte haft tillräckliga resurser att ta emot dessa barn på betryggande sätt. Folkskoleinspektören argumenterar för att det fortfarande saknas en plan för hur organiseringen och differentieringen bör anordnas men att det är av största vikt att folkskolorna befrias från dessa bildbara sinnesslöa barn så fort som möjligt.

Folkskoleinspektören skriver att det vore högst önskvärt att en sådan plan rörande detta problem snarats upprättas.⁶⁹

1948 – 1949

Årets redovisningsberättelse angående hjälpklasser och särskild hjälpundervisning är lik 1946–

1947 års rapport av begränsat innehåll, antagligen på grund av att folkskoleinspektören inte vill återupprepa sig. Folkskoleinspektören återkopplar nämligen till föregående år där vikten av att inrätta en plan för organiseringen och differentieringen av eleverna är högst önskat. Det finns fortfarande ett intresse av att befria folkskolan från de bildbara sinnesslöa barnen.