• No results found

S A M H Ä L L S P Å F Ö L J D E R I D E T F I N S K A P Å F Ö L J D S S Y S T E M E T

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "S A M H Ä L L S P Å F Ö L J D E R I D E T F I N S K A P Å F Ö L J D S S Y S T E M E T"

Copied!
25
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Nordisk Tidsskrift for Krim inalvidenskab 2001

S A M H Ä L L S P Å F Ö L J D E R I D E T F I N S K A P Å F Ö L J D S S Y S T E M E T

A V D IR E K T Ö R , D O C E N T JU R .D R. T A P IO LaP P I-S E P P Ä L Ä

Suspended sentences and parole supervision are traditional community sanctions and measures. In 1950, 30% o f sentences o f im prisonm ent were suspended. The corresponding rate in 1999 was 62%. The suspended sentence has been one o f the key tools through which Fin la nd has succeeded in lowering its prison population during recent decades.

New alternatives, introduced during the 1990s, are community service and juvenile punishment.

An experiment with community service began in F in la n d in 1991. In 1997, community service became a perm anent p a rt o f the system o f sanctions. It can be used only in cases where the defendant w ould otherwise have received an unconditional sentence o f up to eight months o f imprisonment. The length o f community service is at least twenty and at most 200 hours. One day o f imprisonment corresponds to one hour o f community service. Within a short p e rio d o f time the number o f community service orders imposed each year reached the level o f 3,000- 4,000. At the same time, the number o fprison sentences f e ll significantly.

Community service has clearly been able to function as a real alternative to imprisonment. In 2000, the average daily number o f offenders serving a community service order was about 1,200, w hile the corresponding number o f prisoners was around 3,000. Failure to complete the terms o f community service has varied between 11-15%.

In 1996, an experiment with a new sanction f o r young persons age 15- 17 was introduced in fiv e ju risdictio n s. The p rim a ry aim o f ju ve n ile punishment was to avoid the repeated use o f suspended sentences among high-risk adolescents. This sanction consists o f youth service (10-60 hours) and supervision (4 months - l year). In terms o f severity, juvenile punishment fa lls somewhere between a fin e and a prison sentence. When choosing between suspended sentence and ju v e n ile punishment, the latter should be chosen i f ‘ju v e n ile punishm ent is deemed ju s tifie d in order to prevent new offences and promote the so cia l adjustment o f the young offender Successful completion o f the program has been much lower than that shown f o r community service. This is no surprise given the greater overall tendency f o r misbehaviour among youths as opposed to adults. As a rule, the interruption o f a sentence is regularly associated with serious drug o r a lco h o l problems. Experiences with both community service orders and ju ve n ile punishments confirm that the Finnish sanctioning system should pay additional attention to problems resulting from drug and alcohol abuse. *

' Title in English: Community Sanctions in Finland. O riginal in Swedish.

(2)

I Allm änt

Fängelse, samhällstjänst, böter och ordningsbot är allm änna straff enligt straff­

lagen i Finland (S L 2:1). Fängelse kan dömas antingen v illk o rlig t eller o v illk o r­

ligt. I en del av landet har man härutöver i bruk en försöksverksam het med ung- domsstraff. D om seftergift räknas också ofta som ett av straffen.

Termen sam hällsstraff (sam hällspåföljd) i sig nämns inte i lagen och termen har inte heller närmare definierats i rättslitteraturen. Sam hällsstraff syftar på en strävan att verkställa straffen inom samfundet, dvs. utan att avstänga den dömda från sam hället. 1 denna betydelse kan a lla alternativ (s.k. öppna påföljder) till anstaltstraff inbegripas, även dom seftergift, böter och v illk o rlig t fängelse. M ed termen avses dock vanligen enbart sådana påföljder, där verkställigheten är förknippad med krim inalvårdsåtgärder av något slag (och som på ett eller annat sätt syftar t ill social reintegration, se närm are t.ex. Kalm thouth 2000 s. 123).

Detta skulle avgränsa på följd er av ren varningstyp från sam hällspåföljderna.

Det fin ska påföljdssystem et känner, på detta sätt uppfattat, två nya sam hälls­

straff: samhällstjänst och ungdom sstraff. I systemet har sedan gammalt ingått de traditionella sam hällspåföljderna v illk o rlig t fängelse, inklusive övervakning för unga förbrytare, samt övervakning av v illk o rlig t frigivna. Påföljderna kan även indelas enligt m ålgrupp. U ngdom sstraff och övervakning v id v illk o rlig t stra ff g ä ller enbart unga lagöverträdare. Användningen av sam hällstjänst och över­

vakning av v illk o rlig t frigivna är inte bundna till åldern.

Sam hällsstraffens andel i de o lik a systemen kan granskas på basis av såväl dom sstatistik som dagliga verkställighetsuppgifter. I Finland utdöms för tillfa l­

let årligen ca 3 500 samhällstjänststraff, knappt hundra ungdom sstraff och drygt 12 000 v illk o rlig a fängelsestraff (av dessa döms de unga t ill drygt 2000 straff in klu sive övervakning). K nappt 1000 gärningsm än m eddelas dom seftergift.

Antalet utdömda böter är ca 35 000 och de o v illk o rlig a fängelsestraffens antal är knappa 8000. Av de i dom stolarna årligen utdömda ca 60 000 straffen är således andelen sam hällspåföljder knappt 10%. D ä rtill friges årligen knappa 4000 fång­

ar v illk o rlig t, varav ungefär en fjärdedel döms t ill övervakning. E n lig t denna beräkningsgrund utdöms årligen ca 7000 sam hällspåföljder (se närmare R ik o l- lisuustilanne 1999).

Antalet straff som dagligen är i verkställighet fram går av tabell 1. Av de v ill­

korliga straffen har medräknats enbart de straff där den dömde förordnats över­

vakning.

(3)

Samhällspåföljder i det finska påföljdssystemet 113

Tabell 1. Straff under verkställighet 1.5.2000.

Samhällspåföljder 3960

Ungdomsstraff 49

Övervakning vid v illkorligt fängelse 1485

Samhällstjänst 1194

Övervakning av villkorligt frigivna 1232

Fångar (alla fånggrupper) 2917

Källa: Kommittébetänkande 2001:2 samt fångvårdsavdelningen.

Ca 4000 sam hällsstraff (definierade på detta sätt) är dagligen under verkställig­

het. Det dagliga fångantalet i sin tur är knappt 3/4 av antalet sam hällspåföljder som förutsätter krim inalvårdsåtgärder.

Största delen av verkställighetsuppgifterna inom den öppna krim inalvården har i Finland anförtrotts den offentligrättsliga Krim inalvårdsföreningen (K V F ).

K V F har således hand om verkställigheten av sam hällstjänst samt övervaknin­

gen av v illk o rlig t frigivna och övervakningen av v illk o rlig t straffade unga. 1 den senare gruppen har K V F hjälp av privata övervakare som gör friv illig a rb e te . K V F har i samarbete med socialm yndigheterna även hand om verkställigheten av det nya ungdomsstraffet. K V F har utöver nämnda uppgifter ansvaret fö r fr i­

givna fångars eftervård och d ä rtill anknutna stödåtgärder av o lik a slag (se när­

mare Vogt-Airaksinen 2000).

Den offentligrättsliga Krim inalvårdsföreningens ro ll som de statliga straffens h a lv o ffic ie lla verkställare har dryftats i flera på 1980- och 1990-talet tillsatta arbetsgrupper. Den revision av de grundläggande fri- och rättigheterna i Rege­

ringsform en som förverkligades år 1998 samt den mer omfattande användnin­

gen av sam hällspåföljder ledde sedermera t ill att man även i vidare bemärkelse måste bedöma straffverkställighetens organisatoriska lösningar. Som ett resultat av denna bedöm ning gjordes år 2001 en revidering av justitiem inisteriets orga­

nisation. Revideringen innebar att man överflyttade sam hällspåföljdernas verk­

ställighetsuppgifter från Krim inalvårdsföreningen t ill den nya krim inalp olitiska avdelningen som inrättats v id ju stitie m in iste rie t och t ill brottspåföljdsverket som lyder under nämnda avdelning. Krim inalvårdsföreningen, vars verksamhet har inskränkts, sk a ll en lig t planerna i fortsättningen i stifte lseform erbjuda sociala och andra typer av stödjande tjänster.

La g stiftn in g en som g ä lle r de tra d itio n ella sam hällspåföljderna (v illk o rlig t stra ff och v illk o rlig frihet) har en längre tid varit oförändrad. Den nyklassiska påföljdspolitiken, som styrt revideringen av påföljdssystem et sedan 1970-talet, hade över huvud taget inget näm nvärt intresse fö r utvecklandet av sam hälls­

påföljder som innefattar socialiserande eller rehabiliterande element, låt vara att t.o.m. flera betänkanden om o lik a (kon trollin rikta d e) övervakningspåföljder

(4)

publicerades. 1 detta avseende innebar de nya sam hällspåföljder som togs i bruk på 1990-talet onekligen en partiell ändring av den tidigare linjen. En strävan att m inska användningen av an staltstraff (om de härvid uppnådda resultaten, se närmare Lappi-Seppälä 2000a) fö ljer fortfarande de tidigare linjedragningarna.

E n förändring m ed avseende på det tid igare fram går fram fö r a llt av de nya påföljdernas innehåll, användningsförutsättningar och mål. Sam hällstjänsten och ungdom sstraffet har båda på sätt och vis fört en tredje dim ension t ill sankti- onssträngheten och t ill påföljdernas nyklassiska “ stegm odell” som bygger på straffets stränghet. Fråga är inte längre enbart om ett rättvist förhållande m ellan brottets förkastlighet och straffets stränghet, utan fråga är a llt oftare också om påföljdens läm p lighet fö r den döm da, samt om en m öjlighet att främ ja den dömdas livskon troll och hans förutsättningar att klara sig socialt (om krim in al­

p o litisk idéutveckling i Norden se även Lahti 2000 med hänvisningar).

D et är skäl att göra vissa preciseringar: Trots att det en lig t det trad ition ella straffteoretiska begreppskom plexet eventuellt är fråga om en partiell återgång t ill de specialpreventiva metoderna, skiljer sam hällspåföljderna sig beträffande innehåll, metod och användningsprincip från forbättringsperiodens “ vårdåtgär­

der” . S am hällspåföljderna behandlar inte de döm da som passiva objekt fö r tvångsåtgärder, utan betonar de egna valens betydelse och ansvaret för de egna besluten. Ett tecken på detta är t.ex. sättet att förena dessa påföljder med avtals- diskussioner och förhandlingar om påföljdens innehåll med den dömda, samt den gärningsmannen givna friheten och ansvaret att själv besluta om utförandet av själva påföljden. M a n har också försökt avvälja risken för dold bestraffning, under beteckningen vård, i och med att de socialiserande och rehabiliterande m ålsättningarna inte berättigar användningen av en påföljd som är strängare till innehållet e lle r hårdare ing riper i den dömdas liv, jäm fört med en situation där man sku lle ty sig t ill gam la alternativ som redan är i bruk. Strävan att ta den döm das närsam fund med i verkställigheten av påföljderna, är å sin sida även tecken på ett nytt sätt att fram häva vikten av sam hällets och individens sociala växelverkan och relationer.

I sam hällspåföljderna betonas således d e lv is samma (kom m unitaristiska) värden och mål som styrt de reform krav som o lika rörelser inom medlingen har fram fört (se D u ff 2001 s.75 ff). Sam hällspåföljdernas och m edlingssystem ens sam tidiga genombrott torde inte heller annars bara vara en tidsm ässig tillfä llig ­ het. Det på 1980-talet i Fin la n d ibruktagna m edlingsförfarandet har b ib e h å llit sin in o ffic ie lla alternativa karaktär utan att förfarandet har integrerats som en del av det straffrättsliga påföljdssystem et. M e d lin g nämns dock i lagen som en av grunderna med stöd av v ilk a gärningsm annen kan m eddelas åtals- e lle r dom seftergift. Det är även fö r den skull motiverat att nedan t ill granskningen av sam hällsstraffen foga en kort redogörelse över m ed ling av brott och därav erhållna erfarenheter.

(5)

Samhållspåföljder i det finska påföljdssystemet 115

II V illko rligt straff 1. Allm änt

D et v illk o rlig a straffet togs i bruk i F in la n d år 1918. På följd en s syften och användningsprinciper följde den tidens internationella specialpreventiva ström­

ningar. La gstiftn in g en reform erades år 1976. I och med reform en utvidgades det v illk o rlig a straffets tilläm pningsom råde. Sam tidigt kopplades användningen av det v illk o rlig a straffet från specialprevention till allm änprevention och t ill det som “ upprätthållandet av den allm änna laglydnaden” v id respektive tidpunkt förm odades förutsätta. Lagen om v illk o rlig t stra ff från år 1976 var en stilren nyklassisk straffrättsreform . Sedermera har lagstiftningen om v illk o rlig t straff fö rb livit rätt oförändrad. I skrivande stund behandlas i riksdagen ett förslag om revidering av bestäm m elserna om v illk o rlig t stra ff (R P 177/2000). Förslaget preciserar det v illk o rlig a straffets användningsförutsättningar, men påföljdens ställning i straffsystemet skulle t ill sina centrala delar fö rb li oförändrad.

E n lig t lagen kan ett fängelsestraff i högst två år förklaras v illk o rlig t, om inte hänsyn t ill den allm änna laglydnaden kräver att straffet ådöms o v illk o rlig t (V illk s tra ffL 1 §). I rättslitteraturen och -praxisen har man tolkat detta krav att det i sista hand hänvisar t ill sådana omständigheter med stöd av v ilk a man fast­

ställer det klandervärda i gärningsm annens förfarande. D ylika om ständigheter är fram för allt brottets allvarlighet och gärningsmannens återfall i brott. D ä rtill påverkande skäl är gärningsm annens unga ålder. E fte r den år 1989 gjorda lagändringen får en person som begått ett brott innan han fy llt 18 år inte dömas t ill ett o v illk o rlig t fängelsestraff “ om det inte fin n s vägande skäl” (V illk s tra ffL 1.2 §, 992/1989). En fjärde betydande grund v id valet av v illk o rlig t fängelse­

straff som straffart om fattar o lika skälighets- och ändamålsenlighetssynpunkter (t.ex. gärningsmannens höga ålder, svaga hälsa, fam iljeförhållanden samt socia­

la svårigheter).

Kravet på ” hänsyn t ill den allm änna laglydnaden” är m ycket oprecist och lämnar a llfö r stort rum för tolkning. Det föreslås därför, att de ovannämnda k ri­

terierna skulle inskrivas direkt i lagen (R P 177/2000 samt strafflagsprojekts fö r­

slag t ill straffrättens allm änna läror, utgiven år 2000).

U töver fängelsestraff kan även ett bötesstraff förklaras v illk o rlig t “ av särskil­

da skäl” . Den sistnämnda bestämmelsen har i praktiken fö rb livit en död bokstav.

V illk o rlig t straff innebär i Finland bara v illk o rlig t fängelse.

Ifa ll ett v illk o rlig t fän g e lsestra ff ensamt fö r sig anses vara en o tillrä c k lig påföljd, kan lagbrytaren utöver det v illk o rlig a fängelsestraffet dömas t ill o v ill­

k o rlig t b ötesstraff (s.k. böter som tilläg g sstraff). I förslaget (R P 177/2000) föreslås att området för tilläggspåföljder utvidgas så, att man som en skärpning till ett v illk o rlig t fängelsestraff på mer än ett år skulle kunna utdöma sam hälls­

tjänst m ellan 20 och 90 timmar.

(6)

2. Innebörden av villkorligt straff

Det utdömda straffet är v illk o rlig t under den tidsperiod som dom stolen fastställt (prövotid). Prövotiden är t ill sin längd m inst ett år och högst tre år. Ett v illk o rlig t stra ff kan verkställas om den döm de under prövotiden begått ett nytt brott för v ilk e t ett fän ge lsestra ff en lig t dom stolens prö vn in g följer. M isskötsam het ensamt är således inte en tillrä c k lig grund för att verkställa ett v illk o rlig t straff.

En ytterligare förutsättning är, att åtal för det nya brottet väckts senast inom ett år från prövotidens utgång.

I praktiken b lir förlusten av den suspensiva fördelen aktuell först när p å fö lj­

den för det nya brottet är o v illk o rlig t fängelse. Även i d ylikt fa ll bedöms behovet av förlusten av den suspensiva fördelen a lltid skilt för sig. Om ständigheter som skall tas i beaktande v id prövningen är bl.a. de tid igare v illk o rlig a straffens antal, längden av det nya utdöm da straffet samt även hur långt prövotiden fram skridit.

Ett fö r unga personer (15-20 år när brottet begåtts) utdöm t v illk o rlig t straff kan även förenas med övervakning. Döm ande t ill övervakning utgör huvudre­

geln och fyra av fem v illk o rlig t straffade unga personer ställs under övervak­

ning. M an kan avstå från övervakning, om rätten anser att den dömde antas “ låta sig rättas också utan övervakning” . D et föreslås att de redan från 1940-talet härstammande ålderdom liga bestäm m elserna skall revideras så, att dom stolen a lltid sk ilt för sig skall bestämma när en ung person skall ställas under övervak­

ning. Det skulle vara m öjligt att döma t ill övervakning ifa ll “ detta skall anses motiverat för att främ ja gärningsmannens m öjligheter att anpassa sig i samhället och för att förhindra återfall i brott” (R P 177/2000).

Övervakningen består i huvudsak av regelbundna träffar med övervakaren. I vissa fa ll används o lik a gruppverksam hetsprogram . Ö vervakningen kan upphävas efter sex månader, ifa ll en fortsättning av den inte är av nöden. Ö ver­

vakningen har skötts av krim inalvårdsföreningens egna anställda eller av fr iv il­

liga privata övervakare som förordnats t ill uppgiften.

3. Numerära uppgifter

Fängelsestraffets v illk o rlig h e t och o villkorlig h et under åren 1950-1999 framgår av följande tabell.

Tabell 2. Bruket av villkorligt straff 1950-1999

O villk o rlig V illk o rlig Fängelse i alt

Å r % % N

1950 70,5 29,5 9 526

1960 65,2 34,8 10 586

1970 66,2 33,8 15 427

1980 41,5 58,5 24 882

1990 40,1 59,9 29 084

1999 37,9* 62,1 20 128

*Exl

(7)

Samhällspåföljder i det finska påföljdssystemet 117

Å r 1950 förklarades 30% av fängelsestraffen v illk o rlig t, medan m otsvarande antal var 62% år 1999. D et v illk o rlig a fängelsestraffets användning ökade betydligt i synnerhet på 1970-talet. Bakom denna utveckling låg fram för a llt en om värdering av rattfylleristraffen. D et v illk o rlig a straffet är ett av de centrala medlen genom v ilk a Finland har lyckats sänka antalet fångar under de senaste årtiondena (se närmare Lappi-Seppälä 2000a). På 1980- och 1990-talet har det v illk o rlig a och o v illk o rlig a straffets användningsandelar fö rb livit rätt oförändra­

de.

Tabell 3. Villkorliga straff vid några brottstyper 1999.

O villkorliga* V illkorlig a Andel villkorliga

N N fängelsestraff (%)

Rattfylleri 3713 6829 64,8

Misshandel 826 1045 55,8

Grov misshandel 328 237 41,9

Stöld 1764 1022 36,7

Skattebrott 61 207 77,5

Konkursbrott 20 94 82,5

A lla brott 11 324 12 543 52,6

*) Inklusive samhällstjänst

Andelen v illk o rlig a straff varierar m ellan de o lika brottstyperna. A v de fängelse­

stra ff som döm s fö r stöld förklaras en tredjedel v illk o rlig a . V id ekonom iska brott stiger de v illk o rlig a straffens andel till 70-80%. Skillnaden förklaras fram ­ för a llt av återfall i brott. I brottsgrupper där de dömda ofta har tidigare domar, är de v illk o rlig a straffens andel av fängelsestraffen lägre.

I diskussionerna angående det v illk o rlig a straffet har man ofta oroat sig fö r hur samma brottslingar (ofta unga personer) kan dömas t ill ett flertal v illk o rlig a straff. M e r omfattande anhopning torde dock vara m indre vanlig än man förm o­

dat. En utredning visar att endast 16%, av alla personer som år 1992 fö r första gången dömdes t ill ett v illk o rlig t straff, under de tre därpå följande åren dömdes till ett nytt v illk o rlig t straff, och detta skedde i regel endast en gång. U nder sam­

ma tid var andelen fle r än två gånger på nytt döm da endast 2% av de dömda.

Anhopningen var i de ungas grupp klart vanligare än fö r övriga grupper, men anhopningen var inte h e lle r i detta fa ll den allm änna regeln. A v de unga som dömts t ill v illk o rlig t straff döms dryga hälften t ill ett nytt v illk o rlig t straff. M en av alla på nytt dömda unga döms tre fjärdedelar t ill endast ett eller två nya v ill­

korliga straff. Av de t ill v illk o rlig t straff dömda unga under 18 år tillh ö r 4% den problem grupp, där under de följande åren m inst fem nya v illk o rlig a fängelse­

stra ff utdömts, och 10% hör t ill en grupp, där högst fyra nya v illk o rlig a straff

(8)

utdömts (se R ik o llisu u stila n n e 1999). Fö r dessa unga har man söktefter andra påföljdsalternativ. Försöksverksam heten med ungdom sstrafF är ett sådant alter­

nativ (se nedan avsnitt IV).

III Samhällstjänst

1. Ibruktagandet av samhällstjänst

En försöksverksam het med sam hällstjänst inleddes i F in la n d år 1991, t ill en början i en del av landet och senare som riksom fattande. Å r 1997 blev sam hälls­

tjänsten ett permanent straff. Samhällstjänsten är ett straff som inskränker frihe­

ten. Den som dömts t ill sam hällstjänst måste, vid behov med hot om påföljder, begränsa sin fritid och den dömde måste under övervakning oavlönat arbeta det tim antal som dom stolen förordnat (20-200 tim m ar) v id den tjänstgöringsplats som anvisats. K rim inalvårdsföreningen ansvarar i dag fö r verkställigheten av påföljden.

D et nya straffets tillä m p lig h e t i det fin sk a påföljdssystem et väckte dubier ännu i begynnelseskedet av strafflagens helhetsreform , som inleddes under 1970-talet. Straffet, v id vars användning gärningsmannens läm plighet fö r straf­

fet betonas, anpassas inte friktion sfritt till ett påföljdssystem som framhäver den nyklassiska proportionalitetsprincipen. En del dubier hade samband med räds­

lan att påföljden antingen skulle användas i stället för tidigare böter och v illk o r­

lig t fängelsestraff, såsom fa lle t varit i flera andra länder, eller alternativt fö rb li utan praktisk betydelse. Den specialpreventiva betoning som i viss mån anknyts till samhällstjänsten väckte dessutom kritiska tonfall i en situation, då påföljds­

systemet t ill övriga delar reviderats i en nyklassisk anda med stark betoning av allm änprevention. Den nya påföljden har lik v ä l utan större problem integrerats i det fin sk a påföljdssystem et. Dess användningsom råde har d ä rtill b liv it mer omfattande än man på förhand kunnat tänka sig. Samhällstjänsten har funnit sitt tilläm pningsom råde genom att in rikta sig på det o v illk o rlig a fängelsestraffet, dvs. det ursprungliga syftet har uppfyllts.

2. Systemet i huvuddrag

V id tilläm pningen och användningen av sam hällstjänst kan man särskilja tre skeden: utredning om läm pligheten, dömandet och verkställigheten.

På fö ljd en är avsedd endast fö r sådana personer som är d ä rtill läm pliga.

Läm pligheten utreds medelst en särskild läm plighetsutredning. Efter att åklaga­

ren beslutat väcka åtal för sådant brott för vilket samhällstjänst kan dömas, skall han av K rim inalvård sföreningens distriktsbyrå inhäm ta en utredning om den misstänktes läm plighet för samhällstjänst. En utredning behöver em ellertid inte inhämtas, “ om det med hänsyn t ill arten och längden av det straff som kan förut­

ses samt övriga om ständigheter är uppenbart osan n olikt att i stället fö r detta straff döms till samhällstjänst” (STF, 1259/1990, 2 §). Dom stolen kan likväl på eget in itia tiv in fö rska ffa en utredning. Den anklagade kan även fram ställa en

(9)

Sam hällspåföljder i det finska påföljdssystemet 119

begäran om utredning, men denne har inte någon absolut rätt t ill införskaffande av utredning. Krim inalvårdsföreningen kan också på begäran av den misstänkte göra nämnda utredning, om det finns vägande skäl.

Användningen av samhällstjänst skall v id dom stolen prövas först i det skedet då man beslutat att utdöm a ett o v illk o rlig t fängelsestraff. 1 lagen har således intagits ett förfarande i två faser. Dom stolen väljer (a) först en straffart utan att ta i beaktande m öjligheten att döm a sam hällstjänst och, om denna prövning resulterar i ett o v illk o rlig t fängelsestraff, skall dom stolen (b) pröva m öjligheten att utdöm a sam hällstjänst. Syftet med förfarandet är att säkerställa en faktisk användning av sam hällstjänst som ett alternativ t ill o v illk o rlig t fängelse, inte som ett alternativ till ett lindrigare straff.

D et första v illk o re t v id döm ande t ill sam hällstjänst är att gärningsm annen döms t ill o v illk o rlig t fängelse och att detta straff inte överskrider åtta månader.

F ö r det andra förutsätts att svaranden ger sitt samtycke t ill sam hällstjänst. En tredje förutsättning är att svaranden kan antas klara av samhällstjänsten. Sva­

randens m öjligheter att klara av straffet övervägs av dom stolen med stöd av K ri- m inalvårdsföreningens läm plighetsutredning. Läm pligheten avgörs i praktiken av Krim inalvårdsföreningens utlåtande. Ifa ll man avviker från utlåtandet, måste avvikelsen a lltid motiveras (se H D 1996:9 och 1998:76).

D en fjärde förutsättningen har anknytning t ill gärningsm annens tidigare brottslighet. Trots att utgångspunkten är att fängelse förvandlas t ill sam hälls­

tjänst då de form ella förutsättningarna för samhällstjänst uppfylls (dvs. att straf­

fet är högst åtta månader och att gärningsmannen kan antas klara av straffet), är det även m öjligt att döma o v illk o rlig t fängelse, om ” o v illk o rlig a fängelsestraff, tidigare sam hällstjänststraff eller andra vägande skäl skall anses utgöra hinder fö r att ett sam hällstjänststraff döms ut” (S T L 3 §, 1055/1996). Dom stolarnas praxis har varit relativt flexib el. Ett sam hällstjänststraff har enligt högsta dom ­ stolens praxis varit m öjligt även för en gärningsman som tidigare dömts till fle ­ ra v illk o rlig a och delvis o v illk o rlig a fängelsestraff, ifa ll det dock gått en längre tid sedan dessa brott begåtts (se H D 2000:11).

D om stolen måste a lltid också fastställa antalet sam hällstjänsttim m ar. Sam­

hällstjänstens längd är m inst 20 och högst 200 timmar. Tjänstens längd bestäms i praktiken en lig t det ursprungliga fängelsestraffet. D et härvid iakttagna för- vandlingsförhållandet har inte fastställts i lagen, men det kan härledas ur de t ill­

läm pliga latituderna. I lagens förarbeten intogs d ä rtill en förvandlingstabell som styr lagskipningen. E n lig t denna tabell motsvarar en fängelsedag en arbetstim ­ me. 1 praktiken är detta förvandlingsförhållande inte så här förm ånligt fö r den som avtjänar ett samhällstjänststraff, på grund av att en fånge försätts i v illk o rlig frihet efter att ha avtjänat antingen hälften eller två tredjedelar av strafftiden.

Förvandlingsförhållandet har kritiserats för att det inte motsvarar de faktiska skillnaderna i stränghet m ellan fängelse och samhällstjänst (så i synnerhet enligt riksåklagare M a tti K uusim äki i flera o lik a sammanhang). D et är svårt att

(10)

bedöma det exakta stränghetsförhållandet m ellan påföljderna, då vi här saknar nödiga fasta och entydiga kriterier. S am hällspåföljderna ställer krav på den döm de som avviker från de trad itio n ella straffen. Detta gör dem inte nödvän­

digtvis “ m indre ingripande” än de övriga påföljderna, även om det är svårt att sinsem ellan avväga det lidande en internering föranleder och de krav som sam­

hällstjänsten ställer på den dömde. En viss betydelse v id bedöm ningen bör även tillm ätas det faktum att verkställigheten av sam hällstjänststraffet fö r en första- gångsförbrytare tar dubbelt längre tid än ett fängelsestraff. V id ett sam hälls­

tjänststraff är man m.a.o. en längre tid “ bunden under veckosluten” och ” tv in ­ gad t ill nykterhet” , v ilk e t ofta är en krävande prestation av de personer som dömts t ill påföljden.

V id bedöm ningen skall d ä rtill även iakttas andra synpunkter där tyngdpunk­

ten inte lig g e r v id en ren jäm förelse av strängheten. Ifa ll en exakt stränghets­

m otsvarighet skulle vara den enda grunden, skulle man inte a lls ha behövt ta i bruk samhällstjänst. Den egentliga frågan lyder inte: “M otsvarar ett dygns fä n ­ gelsevistelse i en tänkt valsituation en arbetstimme? ” utan frågan lyder: “Kan man som en helhet fram lägga godtagbara grunder f ö r ett fö rvan d lin g s fö r h å l­

lande m ellan sam hällstjänststraff och fä n g e ls e stra ff n ä r vi tar i beaktande påföljdernas inverkan p å den dömde och samhället även i vidare bemärkelse? ” En viss tyngd i denna godtagbarhetsbedöm ning bör även tillm ätas det faktum att samhällstjänsten som påföljd är mer konstruktiv och dessutom m indre skad­

lig ifråga om sin återfallsverkan än fängelsestraffet (se nedan). Ifa ll förvand- lingsförhållandet skulle stramas till, skulle v i tro lig tv is riskera att komma i en situation där en stigande avbrytningsprocent skulle hota hela påföljdens framtid.

Det skulle även vara m öjligt att b li av med förvandlingsförhållandet genom att frig öra påföljdens användningskriterier från det o v illk o rlig a fängelsestraffet, vilket i sin tur skulle leda t ill en utökad användning av fängelsestraff.

Ett annat - och förm odligen mer a llv a rlig t — problem är, att ” läm plighet”

som användningskriterium leder till likställighetsproblem när svarandens alko­

holproblem bildar en riskfaktor för fu llföljan det av samhällstjänsten. I en d y lik situation löper svaranden en uppenbar risk att det vårdkrävande rusmedelsbero- endet leder till bruket av anstaltsstraff. Läm pligheten som grund för användning av påföljden är således knuten till faran fö r social diskrim inering (mer allm änt om dessa risker, se Kalm thouth 2000). Svaret borde em ellertid inte vara att be­

gränsa användningen av samhällstjänst, utan man borde skapa sådana arrange­

mang där läm pligheten inte längre skulle utgöra ett hinder fö r användning av sam hällspåföljden. M an har t ill exem pel strävat efter att m inska denna fara genom att förena verkställigheten av påföljden med ett antal sociala stödåtgär­

der. Ett mer vittgående svar på denna k ritik skulle em ellertid vara att införa ett nytt vårdinriktat alternativ fö r dem som inte kan klara av sam hällstjänst på grund av alkoholproblem (se nedan avsnitt VI).

(11)

Sam hällspåföljder i det Jlnska påföljdssystemet

121

3. Samhällstjänstens innehåll och verkställighet

K rim in alvård sfören in g e n svarar fö r verkställigheten av straffet. Föreningen skaffar och godkänner tjänstgöringsplatserna och övervakar utförandet av sam­

hällstjänsten. K rim in alvård sfören in ge n in g rip e r v id behov i brott mot tjänst­

göringsvillkoren medelst m untliga och skriftlig a anmärkningar, och dom stolen kan avbryta samhällstjänsten och återförvandla straffet t ill fängelse.

Sam hällstjänsten består av ett visst tim antal regelbundet oavlönat arbete under tillsy n . Tjänsten avtjänas som 3-4 tim m ars arbetsperioder, vanligen två dagar i veckan. A vsikten är att tjänsten på detta sätt räknat sku lle sträcka sig över en lik a lång tidsperiod som avtjänandet av ett motsvarande fängelsestraff utan v illk o rlig frig ivn in g . En viss del av sam hällstjänststraffets tim m ar (högst fem ) kan avtjänas genom att anlita tjänster inom m issbrukarvården på ett sätt som K rim inalvårdsföreningen godkänner. Denna m öjlighet begagnas i ca 10%

av fallen.

M an strävar efter att sam hällstjänstens arbetsuppgifter skall om fatta sådant allm ännyttigt arbete som i annat fa ll helt sku lle b li ogjort e lle r utföras som oavlönat arbete på fr iv illig basis. Tjänstgöringsplatsen kan arrangeras av ett offentligt samfund, ett offentligrättsligt samfund eller en offentligrättslig stiftel­

se. Typiska uppgifter har utgjorts t.ex. av hjälp i köket eller inom vårdarbetet i sociala serviceinrättningar, av större eller m indre reparationer samt iståndsätt- ning av utomhusområden inom kommunerna och försam lingarna samt av verk­

samhet i friv illig a biståndsorganisationers förråd och försäljningspunkter.

F ö r utförande av sam hällstjänsten fastställer K rim in alvård sfö ren in g e n en tjänstgöringsplan med ett detaljerat tidsschem a och övriga v illk o r för sam hälls­

tjänsten (S T L 6 §). Då tjänstgöringsplanen görs upp skall den dömde även ges tillfä lle att b li hörd, och planen sk a ll i rim lig tid, innan tjänstgöringen börjar, delges den dömde på det sätt som gäller delgivning av stämning (S TF 4 §).

U tförandet av sam hällstjänsten övervakas m ycket strängt. Å andra sidan är övervakningen koncentrerad t ill att trygga ett klanderfritt utförande av tjänsten.

Övervakningen är em ellertid inte förknippad med andra tillsyns- eller stödjande element. Övervakningen har m.a.o. i Fin la n d inte något självständigt innehåll som en del av samhällstjänststraffet.

Påföljderna för brott mot villkoren och tjänstgöringsplanen har i lagen grade­

rats en lig t brottets beskaffenhet. Om den döm de handlar i strid med tjänst­

göringsplanen eller andra v illk o r, skall K rim inalvårdsföreningen ge honom en m untlig eller sk riftlig anm ärkning (S T L 7.2 §). K rim inalvårdsföreningen skall v id grövre brott mot villkoren för tjänsten göra en anmälan t ill allm än åklagare (S T L 8 §). Detta gäller exem pelvis sådana fa ll, där den dömde helt låter b li att in fin n a sig t ill tjänsten, avbryter utförandet av tjänsten eller på annat sätt grovt bryter m ot villkoren för tjänsten (den dömde t.ex. i berusat tillstånd in fin n er sig på tjänstgöringsplatsen, vägrar att utföra tjänstgöringsuppgifter e lle r gör sig sk y ld ig t ill brott på tjänstgöringsplatsen). Om åklagaren anser att sam hälls-

(12)

tjänsten skall förvandlas t ill fängelse, skall han yrka det v id den dom stol som i första instans avgjort saken. Om dom stolen anser att den dömde grovt brutit mot v illk o re n fö r tjänsten, sk a ll dom stolen förvandla den outförda delen av samhällstjänsten till ett o v illk o rlig t fängelsestraff. (S T L 8.3 §). De redan utförda timmarna skall i sin helhet räknas den dömde tillgodo.

4. Samhällstjänsten i praktiken

A v K rim in alvård sfören in g e n har under de senaste åren inbegärts ca 10 000 läm plighetsutredningar. U tredningar har gjorts i 70% av de inbegärda fallen.

Differensen förklaras delvis av att svaranden i vissa fa ll inte nås eller att han inte in fin n e r sig t ill utredningen. Av utredningarna har 80% resulterat i ett positivt läm plighetsutlåtande.

Antalet årligen utdömda sam hällstjänststraff steg snabbt t ill över tretusen. De o v illk o rlig a fängelsestraffens antal sjönk å sin sida i samma takt. S am hälls­

tjänsten har således ty d lig t ersatt o v illk o rlig a fängelsestraff, v ilk e t också var avsikten (Figur 1).

F ig u r 1. Antalet fängelse- och samhällstjänstdomar i F in la n d 1992-1999

Å r 1999 utdömdes i dom stolarna 3 658 sam hällstjänststraff, vilket utgjorde 38%

av de fän g e lsestra ff som kunde förvandlas (max. 8 m ånader). U p p g ifte r om användningsgraden m ellan 1995-1999 (% av alla fängelsedom ar max. 8 måna­

der) ingår i tabell 4.

(13)

Samhällspåföljder i det finska påfölj dssystemet 123

Tabell 4. T ill samhällstjänst dömda 1995-1999 (användningsgraden).

Fängelse max. 8 mån.

N

Samhälls­

tjänst N

Användningsgraden

% av fängelse max. 8 mån.

1995 7 536 2 803 37,2

1996 7 340 3 277 44,6

1997 7 621 3 534 46,6

1998 9 132 3 957 43,3

1999 9 594 3 658 38,1

D et nya straffets användningsgrad (= andel av fängelsestraff på högst 8 måna­

der) steg under åren 1993-1997, men det verkar som om tillvä x tte n år 1998 skulle vara förbi. I bakgrunden ligger eventuellt en lagändring som trädde i kraft samma år. Genom denna ändring begränsade man användningen av sam hälls­

tjänst i återfallssituationer. N ärm are u pp gifter om sam hällstjänst v id o lik a brottstyper ingår i tabell 5.

Tabell 5. Samhällstjänstens andel vid olika brott 1993-1999.

Antal samhälls- tjänstdomar

N

%-av alla samhälls­

tjänstdomar

Användningsgrad

%-av fängelse max. 8 månader

Rattfylleri 2064 56,4 57,7

Stöld 468 12,7 25,5

Misshandel 302 8,2 38,4

Övrigt 824 22,5 24,8

A lla brott 3658 100 38,1

Ö ver hälften av sam hällstjänstdom arna ges fö r ra ttfy lle ri. A n d ele n har dock sjunkit under åren 1993-1999 från 73% t ill 56%, vilk e t vittnar om att påföljdens tilläm pningsom råde utsträckt sig även t ill andra brott. Straffets användnings­

grad (%-av fängelse max. 8 månader) är alltjäm t klart störst v id rattfylleribrott (58% år 1999). Användningsgraden var 38% v id m isshandelsbrott och 26% vid stöldbrott.

Å r 2000 inleddes verkställigheten av 3 315 sam hällstjänststraff. U nder året slutfördes 2 770 straff. Av straffen måste 437 (13,2%) avbrytas. Avbrottsprocen- ten (av dem som inletts samma år) har varierat m ellan 11-15%.

(14)

Tabell 6. Verkställigheten 1995-1999.

Påbörjade Genomförda Avbrottsprocent

Antal straff under verkställighet 1 maj

Antal verkställda timmar/år

1995 2 375 1 720 11 696 169 420

1996 3 041 2 507 11,7 952 243 583

1997 3 206 2 620 13,3 1 066 251 862

1998 3 762 2 933 13,6 1 208 275 788

1999 3 630 2 979 15 1 287 257 107

2000 3315 2 770 13,2 1 194 238 129

Å r 2000 verkställdes 240 000 tim m ar samhällstjänst. Detta motsvarar 400-500 fångar av det dagliga fångantalet (om man utgår ifrån att man i brist på sam­

hällstjänst v erklig en sk u lle ha utdöm t ett m otsvarande o v illk o rlig t fängelse­

straff). Den 1 maj 2000 var 1 194 sam hällstjänststraff under verkställighet.

E tt typiskt sam hällstjänststraff har en om fattning på 70-90 timmar. Straffets om fattning har ett täm ligen klart samband med att verkställigheten av samhälls- tjänststraffet avbryts. Av de avbrutna straffen hade den största andelen en om fat­

tning på 91 -130 timmar.

E n lig t en utredning som fangvårdsavdelningen v id justitiem inisteriet genom­

fört kunde man beträffande återfall i brott förm ärka en liten men system atisk skillnad m ellan dem som dömts till sam hällstjänst och dem som dömts t ill fän­

gelsestraff. 55% av dem som dömts t ill fängelse erhöll inom tre år en sådan ny dom som skall inforas i brottsregistret (belastningsregistret). Av dem som dömts t ill samhällstjänst dömdes 52% på nytt inom samma tidsperiod. Andelen återfall i brott hade under fem år stigit till 67% beträffande dem som dömts till fängelse och t ill 61% i samhällstjänstgruppen. 1 utredningen strävade man efter att göra grupperna jäm förbara (se närmare M u ilu 1999).

IV Ungdom sstraff

1. Ungdomsstraffrätten i Fin la nd

Den i Fin la n d förverklig a d e särskilda ordningen angående unga personer är internationellt sett anspråkslös. I p rin cip tilläm pas samma straffsystem på de unga som på de fullvuxna, om ock i en något lindrigare form . A tt brott begåtts av en ung person m ellan 15-17 år är en av de allm änna straffnedsättningsgrun- derna (se S L 3:2). M an har i denna åldersgrupp även utvidgat förutsättningarna för åtals- och dom seftergift (åtalsunderlåtelse och sanktionseftergift) samt v ill­

k o rlig t straff. Ett fän gelsestraff som utdömts en ung person (vid gärningstid- punkten under 21 år) verkställs i allm änhet i en anstalt med från övriga anstalter ty d lig t avvikande förhållanden och en ung person friges tidigare (efter att 1/3 avtjänats). Då en ung person döms t ill ett v illk o rlig t straff, om fattar straffet i regel även övervakning, t ill åtskillnad från vad som gäller för övriga gärnings- mannagrupper.

(15)

Sam hällspåföljder i det finska påföljdssystemet 125

I praktiken är den redan år 1940 stiftade lagen om unga förbrytare (262/1940) alltjäm t den viktigaste ” reform en” som gäller de unga. I och med denna lag tog man i bruk största delen av den nuvarande specialordning som gäller unga per­

soner (åtals- och dom seftergift, personundersökning beträffande unga personer, övervakning v id v illk o rlig t straff samt det särskilda ungdom sfängelset). I F in ­ land har man under de senaste årtiondena å andra sidan o ffe n tlig g jo rt talrika planer på att utveckla påföljdssystem et fö r unga förbrytare. Först 1996 ledde detta arbete t ill lagstiftningsåtgärder. H ä rvid godkände riksdagen förslaget till det nya ungdom sstraffet (L om försöksverksam het med ungdom sstraff (1058/1996), R P 109/1996). Frågan gällde en regionalt begränsad försöksverk­

samhet som ursprungligen planerades vara i kraft en treårsperiod (1.2.1997 - 31.12.1999). Försöksverksam heten förlängdes sedermera med två år t ill slutet av år 2001 (L 1092/1999, R P 35/1999).

Det nya straffet och behovet av detta motiverades rätt omfattande i förarbete­

na till ungdom sstraff. En del av m otiven hade anknytning till en strävan att und­

gå användning av det v illk o rlig a straffet i denna åldersgrupp. Å te rfa ll i brott är vanligt i de unga åldersgrupperna och det leder i det gradvis strängare systemet snabbt t ill den sista nivån på påföljdsstegen. Ett av ungdomsstraffets m ål var att skapa ett ytterligare steg i påföljdssystemet och på detta sätt fördröja ett förlopp som i sista hand leder t ill o v illk o rlig t fängelsestraff.

M an ställde även klara sociala mål för verkställigheten av påföljden. M a n v il­

le förena ungdom stjänsten med elem ent, vars förenande drag utgörs av en strävan att främ ja den ungas so cia la handlingsförm åga och ansvarskänsla.

Genom påföljden försöker man “ skapa kontakter m ellan den unga personen och hans närm iljö och få honom att delta i o lik a aktiviteter avsedda fö r jäm nåriga.”

M ed hjälp av de program och kurser som ingår i ungdomstjänsten kan man ock­

så lära den dömda att använda samhällets tjänster. ” Syftet med övervakningen är också att stöda den unga i hans livssituation och i mån av m öjlighet främja hans anpassning i sam hället” (R P 109/1996).

U ngdom sstraffet är ett slags kom prom iss m ellan den nyklassiska och den sociala och rehabiliterande synvinkeln. I förarbetena poängteras även den nya påföljdens karaktär av straff: “ I fråga om ungdom sstraffet är d e t... a lltid också fråga om ett straff i den bemärkelsen, att påföljden innebär klander med anled­

ning av ett brott. A tt klarlägga betydelsen av brottet för gärningsm annen - dvs.

att klargöra vad som är fe l i gärningen och v ilk e n inverkan den har t.ex. på offrets liv - sk a ll utgöra en b e tyd e lsefu ll del av ungdom sstraffet” (R P 109/1996). U töver de sociala m ålen poängterades även behovet av en konkreti­

sering av påföljderna. M an hoppades att ungdom sstraffet sku lle vara en mer konkret p åföljd fö r de unga än det v illk o rlig a straffet. M ed reform en v ille man dock inte helt ersätta det v illk o rlig a straffet. Trots dessa olägenheter är, såsom i förarbetena konstateras, “ ett v illk o rlig t straff em ellertid i många fa ll en funger­

ande påföljd. Den varning som ingår i det v illk o rlig a straffet ser i största delen av fallen ut att fungera och fy lla sin uppgift” (R P 109/1996).

(16)

De första uppgifterna om användningen av påföljden vittnar om en täm ligen trög start. Dessa uppgifter, samt den i offentligheten fram förda kritiken mot det v illk o rlig a straffet, ledde redan under försöksverksam heten t ill en justering av lagen om ungdom sstraff. Den år 1998 gjorda lagändringens syfte var att få ett nytt tillä m p lig t alternativ i s.k. brottskarriärfall redan före det första v illk o rlig a straffet (R P 188/1998). I detta syfte gjorde man ett tillä g g i lagen, genom vilket straffets användning kopplades t ill frågan hur gärningsm annen kom m er att anpassa sig i sam hället samt med risken att han begår nya brott. En av de ställda förutsättningarna fö r döm ande t ill ungdom sstraff var att “ döm ande t ill ung­

dom sstraff sk a ll anses m otiverat fö r att förh in d ra åte rfa ll i brott och fö r att främja gärningsmannens m öjligheter att anpassa sig i sam hället” .

2. Dömande till ungdomsstraff

En ung person som v id gärningstidpunkten fy llt 15 men inte 18 år kan dömas t ill ungdom sstraff. Förutsättningarna för användningen av straffet kan indelas i bedöm ningsgrunder som bestäm m er brottet och dess klandervärdhet, samt sådana med stöd av v ilk a man kan bedöma gärningsm annens risk för återfall i brott och hans m öjligheter att klara sig socialt samt bedöma hans behov av reha­

bilitering.

Den första förutsättningen fö r att tilläm pa ungdom sstraff är att “ böter med beaktande av hur a llvarlig t brottet är och omständigheterna v id brottet inte kan anses vara ett tillrä c k lig t stra ff och vägande skäl inte kräver att ett o v illk o rlig t fän gelsestraff döms ut” (U S L 3.1 §). Genom bestäm m elsen bestäms att ung- dom sstraffets position på påföljdsstegen är på samma nivå som v illk o rlig t fän­

gelse (alltså m ellan böter och o v illk o rlig t fängelse). Frågan huruvida brottet förutsätter en påföljd på denna nivå, avgörs i första hand utgående från hur a ll­

varligt brottet är, dvs. med iakttagande av norm ala bedöm ningsgrunder v id be­

stämmandet av stra ff samt med iakttagande av grunderna fö r användning av v illk o rlig t straff.

Det räcker em ellertid inte med att bestämma att påföljden har en position på samma nivå som v illk o rlig t fängelse. M a n måste dessutom göra ett val m ellan v illk o rlig t fängelse och ungdomsstraff. H ärvid skall man tilläm pa det i lagen år 1998 intagna tillägget, enligt vilk e t påföljden skall tilläm pas om “ dömande till ungdom sstraff skall anses m otiverat för att förhindra återfall i brott och fö r att främ ja gärningsmannens m öjligheter att anpassa sig i sam hället” .

A llt i allt, unga personer som redan tidigare gjort sig skyldiga t ill brott utgör följaktligen den prim ära m ålgruppen fö r påföljden. Ungdom sstraff skall, enligt en allm än rekom m endation i förarbetena, i regel användas först när åte rfall i brott sker trots att v illk o rlig t straff utdömts. Lagens ordalydelse ställer å andra sidan inga hinder för att gärningsmannen döms “ direkt” - utan mellansteget v il­

lko rlig t straff - till ungdom sstraff. Ett av m ålen för lagändringen som gjordes år 1998 var uttryckligen att m öjliggöra att döma även en sådan förbrytare t ill ung-

(17)

Sam hällspåföljder i det finska påföljdssystemet 127

dom sstraff som inte ännu har dömts t ill v illk o rlig t fängelse, men vars livssitua­

tion och risk för återfall i brott kräver mer konkreta åtgärder än v illk o rlig t straff, t.ex. då en allv a rlig brottslig karriär påbörjas eller pågår (R P 188/1998).

E fte r att dom stolen i sin prövning beslutat sig fö r ungdom sstraff, skall den dessutom besluta om längden av tjänsten och om övervakningen. T ill ungdom s­

straff döms i m inst 10 och högst 60 timmar. U ngdom sstraff döms ut, i motsats t ill sam hällstjänst, utan några m ellaninstanser. D et är sålunda klart att antalet tjänstetim mar inte ställs i relation t ill fängelsestraff. 1 m otiveringarna t ill rege­

ringens p ro p o sitio n konstateras att “ såsom i allm änhet v id straffm ätning är utgångspunkten hur a llv a rlig t brottet är och gärningsm annens skuld, utgående från v ilk a faktorer dom stolen prövar antalet tim m ar ungdom stjänst som skall dömas ut” (R P 109/1996). Det sagda stämmer även t ill största delen in på fast­

ställandet av tiden för övervakning.

3. Ungdomsstrajfets innehåll

Ungdom sstraffet består av två delar: ungdomstjänst och övervakning.

U ngdom stjänsten innebär regelbundet oavlönat arbete under tills y n samt uppgifter som utförs under handledning och som främ jar den sociala handlings­

förm ågan (U S L 2 §). T ill ungdomstjänst döms i m inst 10 och högst 60 timmar.

M a n strävar efter att utform a tjänstens innehåll så, att det ökar den ungas ansvarskänsla och befräm jar hans sociala kontakter. I förarbetena nämns som exempel på tjänsteuppgifter bl.a. o lika kurser och studieprogram som läm par sig för att kartlägga den ungas livssituation. Ett av syftena med försöksverksam he­

ten är ju st att utveckla och testa m odellprogram som genom förs i ungdom s­

tjänsten.

Ungdom sstraffet är a lltid förenat med övervakning. T ill övervakning döms i m inst fyra m ånader och högst ett år. Ö vervakningen har som u pp gift att stöda och ge handledning åt den som dömts t ill ungdom sstraff. E n del av övervaknin­

gen kan genom föras som gruppverksamhet.

Övervakarens huvudsakliga uppgift är att svara fö r att verkställighetsplanen iakttas, dvs. han skall övervaka att den unga som dömts iakttar verkställighets­

planen och de bestämmelser som fastställts med stöd av planen. H ä rtill hör även regelbundna träffar med den dömde på ett sätt som närmare bestämts i planen.

Övervakaren skall dessutom hålla kontakt med platsen fö r ungdomstjänsten, för att försäkra sig om att ungdomstjänsten utförs i enlighet med bestämmelserna.

Övervakaren kan även v id behov vara i kontakt med den ungas föräldrar.

Krim inalvårdsföreningen svarar fö r verkställigheten av ungdom sstraff. Före­

ningen utarbetar även verkställighetsplanen i samarbete med socialnäm nden på den dömdes hemort och med övervakaren. Verkställigheten av ungdomsstraffet baserar sig i praktiken på arbetsprogram som utvecklats av krim inalvården och socialförvaltningen. Syftet med programmet v id övervakningsträffarna är bl.a.

att öka den ungas förståelse fö r varför han begår brott, vad som är fe l med att

(18)

begå ett brott, vad brottet förorsakar offret och den unga själv, samt hur man i situationer som lockar t ill brott kan handla annorlunda. O ckså ungdomstjänst- programmen har likartad betoning. D et egentliga arbetets andel i programmen har fö rb livit täm ligen liten. I praktiken ser det därför ut som om skillnaden m el­

lan ungdom stjänst och övervakning b liv it rätt flytande. E n lig t K rim inalvårds- föreningens direktiv skall övervakaren träffa den unga personen m inst två gån­

ger i veckan under de tre första övervakningsm ånaderna och även härefter regelbundet i enlighet med den ungas personliga omständigheter.

Om den som dömts till ungdom sstraff handlar i strid med verkställighetspla- nen eller med föreskrifter som meddelats med stöd av den, skall Krim inalvårds- föreningen ge honom en skriftlig anmärkning. Ifall fråga är om mer grova över­

trädelser (den döm de börjar t.ex. inte utföra ungdom stjänsten e lle r avbryter den), skall en sk riftlig utredning göras t ill åklagaren. I de mest grova fallen skall åklagaren föra saken t ill dom stol. Det ankom m er på dom stolen att besluta om p å fö ljd er fö r grova brott mot v illk o re n fö r ungdom sstraff. D om stolen kan förlänga övervakningstiden eller förvandla ungdom sstraffet t ill ett annat straff som motsvarar den del av ungdom sstraffet som inte har verkställts. Ett v illk o r­

lig t fängelsestraff jäm te tilläggsböter är ett straff som vanligen härvid kommer i fråga. V id lagberedningen fö rh ö ll man sig m ycket reserverat t ill tanken att ett o v illk o rlig t fängelsestraff skall utdömas i stället för ett ungdom sstraff. Då man utgår från att det redan v id utdömandet av ungdom sstraffet förutsätts att det inte finns vägande skäl som kräver att ett o v illk o rlig t fängelsestraff döms ut, ansåg man det vara m otstridigt att straffet skulle förvandlas till ett o v illk o rlig t fängel­

sestraff enbart på grund av en överträdelse av villkoren. Faktum är em ellertid att det trots allt i grovare fa ll b lir aktuellt med ett o v illk o rlig t fängelsestraff.

4. Ungdomsstraffet i rättspraxis

Fram t ill år 2000 har årligen drygt 50 ungdom sstraff utdömts. Detta har m otsva­

rat ca en tiondel av antalet v illk o rlig a fängelsestraff som personer inom försöks­

området dömts t ill i denna åldersgrupp. Användningen av straffet har em ellertid märkbart ökat efter revideringen år 1998. De vanligaste brotten var o lovlig t bru­

kande och stöldbrott, v ilk a är typiska fö r unga personer. 1 m edeltal utdömdes 30 tjänstetim m ar. Ö vervakningstidens m edellängd var 8 m ånader (se närm are R ikollisuustilanne 1999).

Så gott som varje ung som döm ts t ill ungdom sstraff hade tid igare döm ts m inst en gång t ill v illk o rlig t fängelsestraff. I m edeltal var de tidigare domarnas antal 2-3. De som dömts t ill ungdom sstraff hade dessutom ofta förordnats t ill stödåtgärder inom barnskyddet och de hade ofta placerats på anstalt. De har i regel m issbruksproblem av något slag, en del har ett allvarligt narkotikaberoen­

de eller ett fortsatt alkoholm issbruk. U ngefär en tredjedel lever i anstaltliknande förhållanden och en person av tio är utan stadigvarande bostad. De som dömts t ill ungdom sstraff har i många fa ll redan tidigare dömts till höga bötesstraff eller

(19)

Samhällspåföljder i det finska påföljdssystemet 129

att erlägga skadestånd. Denna grupp har således ofta redan tidigare konfronte­

rats med myndighetsverksamhet av o lika slag.

M e r än var tredje som påbörjat ungdomstjänst avbryter utförandet av straffet, v ilk e t är ett kla rt större antal än v id sam hällstjänst. A v dessa har en anm ärk­

ningsvärt stor del även gjort sig skyldig till ett nytt eller flera nya brott. Bakom avbrytandet lig ger i regel svåra drog- eller alkoholproblem och i vissa fa ll även svåra m entala problem . D et är uppenbart att ungdom sstraffet i dessa fa ll behöver ett avsevärt effektivare vårdsystem som stöd än det tillbudsståendee systemet fö r personer med narkotika-, alkohol- och mentala problem.

M an kunde redan på förhand anta att återfallsprocenten är hög för de perso­

ner som dömts t ill ungdom sstraff. Antagandet förstärks av ovannämnda uppgif­

ter om bakgrunden och förhållandena i denna grupp. Av de 32 personer som år 1997 dömts t ill ungdom sstraff, hade 26 fram t ill ju n i 1998 dömts t ill ett straff (inkl. bötesstraff) efter det senaste ungdom sstraffet. N io personer hade dömts såväl en som två gånger och tre personer hade dömts såväl tre som fyra gånger.

Av två på nytt dömda hade den ena dömts fem och den andra sju gånger (se Sta­

tistikcentralen, O ikeus 1998:17, s. 8). U ppgifterna om återfall i brott vittnar - än en gång - om det straffrättsliga påföljdssystem ets begränsade m öjligheter, då det gäller försök att påverka problem ungas beteende. U ppgifterna ger å andra sidan inte direkt anledning att anse att ungdom sstraffet helt har m isslyckats. U p p g if­

terna ger sam tidigt v id handen att detta stra ff tagits i bruk just beträffande den allra svåraste m ålgruppen, vilket också var den uttryckliga avsikten.

V O m medling

1. Medlingsförfarandet i F in la n d

E n alternativ m edlingsverksam het av brott och tviste r inleddes i F in la n d år 1983. Försöksverksamheten som inleddes i huvudstadsregionen (Vanda) bredde sig relativt snabbt t ill övriga delar av landet. Num era fin n s m öjlighet t ill med­

lingsförfarande i de flesta av landets 452 kommuner.

Den i Fin la nd ibruktagna m edlingsm odellen betonar förfarandets alternativa karaktär. M edlingsförfarandet upplevs inte som en “ egentlig” del av på fö ljd s­

systemet. Sambandet m ellan påföljdssystem et och m edlingsförfarandet kom ­ mer t ill synes närmast genom att m edling nämns som en grund med stöd av v il­

ken åtals- eller dom seftergift kan komma ifråga. M edlingsförfarandets alterna­

tiva karaktär fram går även av att man inte har stiftat någon lag om förfarandet.

M edlingsförfarandet har varit beroende av kommunernas egen aktivitet. Fö rfa ­ randet grundar sig även t ill övriga delar på frivillig h et. M e d lin g är en m öjlighet som erbjuds gärningsm annen och offret, den är ingen skyldighet. M e d lin g s ­ förfarandet i sig består av fr iv illig t arbete. M edlarn a är lekm än och de gör i praktiken oavlönat arbete. M edlarna far em ellertid en av kommunen arrangerad kort skolning fö r uppgiften.

(20)

M e dling sförfaran det har, oaktat sin in o ffic ie lla karaktär, i Fin la n d uppnått synnerligen omfattande dim ensioner. Å r 1997 inleddes i landet m edlingsförfa­

rande i ca 3 600 brottm ål. I m ålen hade 5 200 personer gjort sig skyld ig a t ill brott och 4 200 personer var målsägande (se M ie lity in e n 1998).

2. Medlingsprocessen

M edlingsprocessen och den o ffic ie lla straffprocessen verkar delvis p a rallellt.

M ålen kan komma t ill m edlingsförfarande (och tillbaka till straffprocessen) från många o lika håll.

M edlingsförfarandet inleds då någon av målets parter tar kontakt med kom m u­

nens m edlingsbyrå. Initiativet kom m er antingen direkt från parterna, från p o li­

sen eller socialarbetarna, från K rim inalvårdsföreningen e lle r åklagaren. M ed- lingsbyrån kan även vara initiativtagare i saken. M e dling sförfarandet inleds i huvudsak på in itiativ av åklagare (ca 45%) eller p olis (ca 40%). Parterna var in i­

tiativtagare i 8% av fallen (uppgifterna är från år 1997), medan socialm yndighe­

terna tagit in itiativ i 5% av fallen. Intitiativtagarna varierade i hög grad i de o li­

ka kommunerna.

(21)

Sam hällspåföljder i det finska påföljdssystemet 131

E fter att m edlingsbyrån kontaktats, utreds parternas v ilja att inleda ett med­

lingsförfarande. Ifa ll bägge parter är redo att inleda ett d ylikt förfarande, arran­

geras ett m edlingssam m anträde. I sam m anträdet strävar man efter att kunna enas om det skedda (vem som gjorde vad, v ilk a skadorna var osv.), att kartlägga skadorna och att precisera de saker man kan medla. Ifa ll en m edling inte nås i det första sammanträdet, arrangeras v id behov flera sammanträden. M edlaren fungerar som förm edlare. I den som direktiv för medlarna uppgjorda handboken poängteras att man inte på något sätt far utöva påtryckning på parterna i syfte att ingå m edling. Trots att m edlarens u pp gift är att främ ja ingåendet av m edling, måste han även kunna hindra att oskäliga avtal ingås och han måste vid behov avbryta m edlingsförfarandet, om förfarandet skulle hota någondera partens stäl­

lning (se Handbok för medlare i brott- och tvistem ål 2000, s. 32 ff).

Av de mål där ett m edlingsförfarande inletts, leder ca 60% till ett medlingsav- tal. Parterna i m ålet bestämmer avtalets innehåll. D et är vanligen fråga om ett avtal som g ä lle r skadestånd, och skadeståndet betalas i pengar, i vissa fa ll genom arbete. Avtalet kan även innebära endast en sym bolisk ersättning, t.ex.

fram förande av ursäkt. Avtalet ingås sk riftlig t och man använder sig av avtals­

m odeller som ingår i handboken. Avtalen innefattade år 1997 penningersättning i 60%, arbete i 10% och annat (bl.a. ursäkt) i 30% av fallen. I ca 90% av fallen har avtalet hållit.

1 m edlingsförfarande behandlas närmast egendoms- och våldsbrott. M isshan­

del (38%), skadegörelse (21%) och stöld (17%) är typbrott. A tt m isshandel som begåtts på privat område år 1995 blev ett brott som lyder under allm änt åtal, led­

de t ill att andelen m isshandelsbrott ökade. S am tidigt ökade andelen fam ilje- våld sfall, vilk e t väckte liv lig diskussion om fam iljevåldsfallens läm plighet för m edlingsförfarande (se Takala - M ie lity in e n 2001).

U ngefar hälften av alla m edlingsm ål gäller gärningsmän under 18 år. Andelen gärningsm än under 15 år var 14% år 1997. Så unga gärningsm än har inget straffrättsligt ansvar, men i m edlingsförfarande kan ett avtal om ersättning av brottsskadorna ingås i vårdnadshavarnas närvaro. A ndelen gärningsm än över 20 år var 36%.

M edlingens betydelse i målets dom stolsbehandling varierar beroende på om m ålet är ett m ålsägandebrott e lle r ett brott som lyder under allm änt åtal. V id m ålsägandebrott kan straffprocessen helt undvikas med anledning av m edling, om offret avstår från sina straff- och skadeståndsanspråk. D ryga hälften av med- lingsm ålen tillh ö r denna grupp. V id brott som lyder under allm änt åtal nämns m edlingsförfarandet (en m edling som ingåtts m ellan gärningsmannen och mål- säganden) som en grund som talar fö r åtals- e lle r dom seftergift. Å talseftergift har varit kla rt vanligare i m ål där m edling ingåtts. V id brott som lyder under allm änt åtal och m edling ingåtts, m eddelas åtalseftergift i över 60% av fallen, medan åtalseftergift i allm änhet m eddelas (en aning beroende på mätningssät- tet) i under 10% av fallen. I mål som leder t ill dom stolsbehandling, kan en med-

(22)

lin g leda till dom seftergift eller enligt 6 kap. 3 § 3 punkten strafflagen t ill ett lin ­ drigare straff.

3. Diskussion

Verkningarna och erfarenheterna av m edlingsförfarandet har värderats i flera undersökningar som publicerats i Fin la n d (Iivari 1991, Järvinen 1993, Takala 1998 och M ie lity in e n 1999). Värderingarna har allm änt haft en positiv ton. M an är täm ligen överens om m edlingsförfarandets förtjänster, även om m edlings- förfarandets ofta olikriktade m ålsättningar i vissa fa ll poängterats o lika i diskus­

sionerna. M edlingsförfarandet är fö r m ålsäganden ofta ett effektivare medel (än den norm ala officialprocessen) att få skadorna ersatta. Fråga är inte enbart om pengar. E n konfrontation med gärningsm annen kan även lindra den stress och rädsla som brottet föranlett. En öppen konfrontation med offret och med brottets konsekvenser kan fö r gärningsm annen i många hänseenden vara en erfarenhet som är lärorikare och som mera ökar den sociala ansvarskänslan än en rätte­

gång. En utredning av konflikten, kom m unikationen m ellan de involverade och ingåendet av ett m edlingsavtal är redan värden i sig. M edlingsförfarandet beräk­

nas dessutom leda till stora ekonom iska inbesparingar. M an har beräknat att ett m edlingsförfarande kostar under 1500 mark; endast en bråkdel av kostnaderna för en rättegång i motsvarande fa ll (se Iivari 2000).

Ä ven polisernas och åklagarnas gru n d in ställnin g har t ill största delen varit positiv. V isserlig e n kan det finnas en stor variation m ellan o lik a myndigheters uppfattningar om v ilk a slags mål som är läm pliga för m edlingsförfarandet och om m edlingsförfarandets funktionsduglighet (M ie lity in e n 1999). M an har när­

mast oroat sig för hur parternas rättsskydd förverkligas. I vissa inlägg har även fram förts en rädsla fö r att m edlingsförfarandet i a lltfö r stor grad kom m er att utvidgas även t ill allvarlig a brott (fram för a llt riksåklagaren M atti Kuusim äki).

Det största problem et, då man ser på m edlingsförfarandets fram tid, torde dock vara att detta i huvudsak mycket väl fungerande system inte täcker hela landet.

B risten på organiserade m edlingstjänster i en stor del av landet har allm änt uppfattats som ett allvarligt likställighetsproblem . Emedan m edlingsförfarandet även har en inverkan på behandlingen av brottm ål i o lik a myndighetsinstanser, kan avvikande m edlingsm öjligheter leda t ill en o lik straffrättslig behandling i likartade fa ll. På basis av det ovannäm nda har kraven på att skapa en fastare riksom fattande organisationsm odell och kraven på att lagstadga m edlingsförfa­

randet ökat (se Iivari 2000). I dessa planer föreslås em ellertid inte några ändringar i m edlingsförfarandets övriga utgångspunkter eller i de principer som tilläm pas i m edlingsförfarandet.

VI V ärderin gar och utvecklingslinjer

Erfarenheterna av de nya sam hällspåföljderna och m edlingsförfarandet har till största delen varit positiva. Sam hällstjänstens popularitet torde ha överraskat

(23)

Sam hällspåföljder i det finska påfoljdssystemet 133

t.o.m. de m yndigheter och sakkunniga som beredde reform en. E fter den första entusiasm en har användningsom rådet fö r sam hällstjänst dock inskränkts en aning. Detta har delvis varit en naturlig fö ljd av att lagändringar gjorts och av att en del gärningsm än flera gånger hunnit b li dömda t ill denna påföljd, varvid man oundvikligen måste gå över t ill o v illk o rlig t fängelse. De senaste uppgifterna för det första kvartalet år 2001 ger vid handen att situationen em ellertid numera sta­

biliserats.

M e r oroväckande än detta “ naturliga bakslag” är att vissa höga tjänstemän riktat k ritik m ot sam hällstjänsten och dess användningssätt. Denna reaktion kunde å andra sidan på många sätt förutses. Tecken på krim inalpolitikens allm änpolitise­

ring och den punitiva populism ens frammarsch har en längre tid varit synliga på andra håll i Europa, och det var endast en tidsfråga när denna diskussionstrend skulle nå Finland (se också Lappi-Seppälä 2000b). Utan att ta ställning t ill hur m otiverad denna k ritik är (om detta, se avsnitt III.2), hör det t ill realiteterna i praktiken, att sam hällspåföljdernas fortsatta m edvind t ill centrala delar beror på påföljdernas trovärdighet, och det faktum att ett stra ff uppfattas som ett t ill­

räcklig t strängt sam hälleligt klander med anledning av en gärning. M an har vid verkställigheten av sam hällstjänst strävat efter att försäkra sig om detta genom att strängt ingripa även v id m indre förseelser. De t ill detta stra ff dömda perso­

nernas egna utsagor bekräftar uppfattningen om ett krävande straff; i o ffen tlig ­ heten fram förda motsatta dubier till trots (se Linderborg 2001 s. 156 ff).

Erfarenheterna av de nya påföljdernas funktion har å andra sidan inte varit enbart positiva. U ngdom sstraffets grunddilem m a är den frekventa återfalls- brottsligheten och den höga avbrytningsprocenten. Ett a llv a rlig t likställighets- problem v id tilläm pningen av sam hällstjänst är åter det faktum att de som på grund av rusm edelsproblem inte läm par sig för påföljden måste avtjäna straffet i fängelse. Bägge m issförhållandena anknyter på sätt e lle r annat t ill gärnings­

mannens rusm edelsproblem och därav förorsakad vård. Ett av de centrala uppgifterna då påfoljdssystem et i fortsättningen utvecklas är att sammanjämka rusm edelsvården och straffsystemet. Justitiem inisteriet tillsatte i februari 2001 i detta syfte en kommitté att bereda lagstiftningen gällande kontraktsvård. P å fö lj­

den skulle i likhet med sam hällstjänst användas fram för a llt som ett alternativ t ill o v illk o rlig t fängelse. Kontraktsvård skulle i huvudsak riktas mot gärnings­

män, som inte kan dömas t ill sam hällstjänst på grund av rusm edelsproblem . Kom m ittén skall dessutom utreda om det fin n s ett behov att använda kontrakts­

vård som ett m öjligt tillägg sstraff till v illk o rlig t fängelse. Påföljdens gränser har avgränsats täm ligen noggrant i uppdraget. Döm ande t ill kontraktsvård skulle sålunda förutsätta den åtalades sam tycke, och att han förb in d er sig t ill den i dom en fastställda vårdplanen och t ill övriga v illk o r. V ården kunde bestå av såväl vård i anstalt som vård i frihet. Emedan kontraktsvård skulle vara ett alter­

nativ t ill o v illk o rlig t fängelse, skulle i påföljden a lltid även ingå en vårdperiod i anstalt.

References

Related documents

Svaren på dessa frågor redovisas först på kommunnivå, sedan i en jämförelse med andra kommuner som ingår i samma grova kommungruppsindelning som Lomma kommun och sist för

Vi bevakar och stödjer utvecklingen av gruv- och stålindustrin, och arbetar med att sprida kunskap till medlemmarna kring den framtida och moderna näringens behov, möjligheter

Svaren på dessa frågor redovisas först på kommunnivå, sedan i en jämförelse med andra kommuner som ingår i samma grova kommungruppsindelning som Österåkers kommun och sist

Svaren på dessa frågor redovisas först på kommunnivå, sedan i en jämförelse med andra kommuner som ingår i samma grova kommungruppsindelning som Munkfors kommun och sist för

(”Göteborgsutredningen”).. Vad gäller markens marknadsvärde angavs vidare att en marknadsvärdering av en fastighet som är upplåten med tomträtt i någon mån

Svaren på dessa frågor redovisas först på kommunnivå, sedan i en jämförelse med andra kommuner som ingår i samma grova kommungruppsindelning som Västerås kommun och sist för

Ljuset tänds i kyrkan, medan Cecilia kommer fram och sjunger slutet på Psalm 210: 1 Cecilia: … du käre Gud, som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.. Cecilia: Så ja,

Svaren på dessa frågor redovisas först på kommunnivå, sedan i en jämförelse med andra kommuner som ingår i samma grova kommungruppsindelning som Heby kommun och sist för