Barnpornografibrottets symbolik
Hur dolda motiv influerar svensk lag
Författare: Stellan Sörensen Handledare: Per Dannefjord Examinator: Anna-Liisa Närvänen Termin: VT21
Magisteruppsats i sociologi
Abstract
Author: Stellan Sorensen
Title: The symbolism of the child pornography offense: How hidden motives influence Swedish law
The present thesis can be located within the area of scientific research that deals with stigmatization of paedophiles and child sex offenders. Emanating from a contemporary confusion regarding the concepts paedophilia and child sexual offense, in which paedophiles are assigned the social status of child sexual offender, the present study is delimited to the child pornography offense as a negative source of status regarding paedophiles. The child pornography offense receives special treatment in Swedish law, particularly since the offense was moved out from The Freedom of the Press Act and The Fundamental Law on Freedom of Expression in 1999. The purpose of the study is to deepen the understanding of the meaning of the offense, the special legal treatment and what it entails for paedophilia. With regard to such background, the present study issues the following research questions; What underlaying motives can be identified within legal special treatment of the child pornography offense in Sweden, Why does the child pornography offense receive special treatment and What does the special legal treatment entail for paedophilia? Two legislative documents are investigated using Thematic Analysis. The results of the study indicate that the child pornography offense is to a large part a symbolic crime, that special legal treatment of the crime maintains a social hierarchy between children and adults and that such legal treatment reinforces another social hierarchy where social status is interconnected to asserted social distance to child sexual offenses. The latter hierarchy is referred to as the social distance hierarchy.
Paedophilia is interpreted as a concept that violates the social hierarchy between children and adults, a concept which people can distinct themselves from and thus stratify themselves which in turn produces stigma and the social distance hierarchy.
Keywords: stigma, structural stigma, paedophilia, child sexual offenders, child pornography, special legal treatment
Sammanfattning
Föreliggande uppsats kan lokaliseras inom det vetenskapliga område som behandlar stigmatisering av pedofiler och barnsexförbrytare. Med utgångspunkt i en samtida förväxling mellan koncepten pedofil och barnsexförbrytare som tilldelar pedofiler barnsexförbrytarstatus, är studien avgränsad till barnpornografibrottet som en negativ statuskälla för pedofiler. Barnpornografibrottet särbehandlas i svensk lag, i synnerhet sedan brottet flyttades ut ur tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen 1999. Syftet med uppsatsen är att fördjupa förståelsen för brottets betydelse, särbehandling och vad det innebär för pedofili. Med hänsyn till sådan bakgrund utgår uppsatsen från följande frågeställningar; Vilka underliggande motiv kan utläsas i lagmässig särbehandling av barnpornografibrottet i Sverige, Varför särbehandlas barnpornografibrottet och Vilken betydelse får den lagmässiga särbehandlingen för pedofili? Med hjälp av tematisk analys undersöks två lagförarbeten. Studiens resultat tyder på att barnpornografibrottet till stor del är ett symboliskt brott, att lagmässig särbehandling av brottet upprätthåller en social hierarki mellan barn och vuxna samt att särbehandling av brottet förstärker en annan social hierarki där social status är sammankopplat med hävdat socialt avstånd till barnpornografibrottet. Den senare nämnda hierarkin refereras till som den sociala avståndshierarkin. Konceptet pedofili tolkas kränka den förstnämnda hierarkin, ett koncept som människor kan särskilja sig mot och således stratifiera sig själva, vilket i sin tur producerar stigma och den sociala avståndshierarkin.
Nyckelord: stigma, strukturellt stigma, pedofili, barnsexförbrytare, barnpornografi, lagmässig särbehandling
1 INLEDNING 1
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 2
2 TIDIGARE FORSKNING 3
STIGMA 3
2.1.1 Stigmatisering mot personer med pedofili 4
2.1.1.1 Stereotyper och fördomar om personer med pedofili 5
2.1.1.2 Diskriminering mot personer med pedofili 5
2.1.1.3 Konsekvenser av stigmatisering för personer med pedofili 6
2.1.2 Avhållsamma pedofiler 7
STRUKTURELLT STIGMA 9
2.2.1 Strukturellt stigma och effekter på sexuella minoriteter 9
2.2.2 Lagar, policy och strukturellt stigma 10
2.2.2.1 Policy som stimulerar stigma och producerar skada 11
2.2.2.2 Policymässig ouppmärksamhet 12
MOTIV BAKOM STRUKTURELL STIGMATISERING 12
3 TEORI 14
NORMER 14
ETT RELIGIONSPERSPEKTIV – DET HELIGA, DET PROFANA OCH DESS REPRESENTATIONER 15
3.2.1 Ritualer och representationer 16
SEXUALITET 17
BARNDOMSSOCIOLOGI 19
3.4.1 Det politiska och rättsliga barnet 20
3.4.2 Rättslig och politisk kontext 21
4 METOD 22
TEMATISK ANALYS 24
URVAL 25
4.2.1 Avgränsning 26
PROCEDUR 27
4.3.1 Fas 1 – Bekanta sig med datan 28
4.3.2 Fas 2 – Generera initiala koder 28
4.3.3 Fas 3 – Sökande efter teman 29
4.3.4 Fas 4 – Granskning av teman 29
4.3.5 Fas 5 – Definiering och namngivning av teman 31
4.3.6 Fas 6 – Producera rapporten 32
METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN 32
4.4.1 Risker med tematisk analys 32
4.4.2 Trovärdighet 33
4.4.3 Etik 34
5 RESULTAT OCH ANALYS 35
SÄRBEHANDLING OCH SÄREGENHETER 36
5.1.1 Barnets roll 37
5.1.2 Sexualitetens roll 38
FULLSKALIGT KRIG MOT BARNPORNOGRAFI 38
5.2.1 Det allmänna barnet 39
DE ALLVARLIGA OCH DE AVSKYVÄRDA BROTTEN 41
BARNPORNOGRAFI SOM VAPEN 44
SAMMANFATTNING 46
6 DISKUSSION 47
SÄRBEHANDLING OCH SÄREGENHETER 47
6.1.1 Barnets roll 47
6.1.2 Sexualitetens roll 48
FULLSKALIGT KRIG MOT BARNPORNOGRAFI 48
6.2.1 Det allmänna barnet 49
DE ALLVARLIGA OCH DE AVSKYVÄRDA BROTTEN 49
BARNPORNOGRAFI SOM VAPEN 51
STUDIENS BEGRÄNSNINGAR 51
FRAMTIDA FORSKNING 52
7 SLUTSATS 53
8 REFERENSER 54
1 Inledning
Hur kan en människa göra rätt för sig om hans eller hennes identitet anses vara kriminell? I samtiden resoneras det frenetiskt i termer av att man bör döma människor baserat på hur människor agerar och inte utifrån fasta egenskaper som personlighet, funktionsvariationer, utseende eller sexuell läggning.
Men hur långt sträcker sig egentligen den formen av moraliska uppfattningar?
De flesta pedofiler begår inte sexualbrott mot barn (Seto 2008). En pedofil som väljer att avstå från att agera på sina attraktionskänslor på grund av att han eller hon tycker att handlingen vore moraliskt felaktig, borde egentligen betraktas som en moralisk person. Han eller hon prioriterar trots allt moralen före sina egna känslor.
Däremot finns det en modern förväxling mellan begreppen pedofil och barnsexförbrytare (Jahnke och Hoyer 2013, 6), varav den pedofila identiteten misstas för att vara och således indirekt blir kriminell.
Förväxlingen syns i mediala diskurser, där termerna pedofil och förövare frekvent används som synonymer till varandra. I den formen av diskurs framgår ofta ett narrativ där pedofilen är ett slags sexuellt rovdjur på ständig jakt som måste stoppas (se Malm och Magnå 2020; Fagersberg Embtretsén 2016; Hammarskjöld 2017).
Den beskrivningen överensstämmer emellertid inte med vare sig definitionen av termen pedofili eller den kliniska diagnosen pedofilisk störning. Termen pedofili beskriver en vuxen persons sexuella dragning till förpubertala barn och en pedofil är således en person med sådana upplevelser (Nationalencyklopedin 2021a; Nationalencyklopedin 2021b). Den psykiska störningen Pedophilic disorder beskrivs enligt DSM-5 (2013, 697) som en form av parafili, det vill säga en sexuell avvikelse, vilken utgörs av tre kriterier, nämligen:
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual activity with a prepubescent child or children (generally age 13 years or younger), B. The individual has acted on these sexual urges, or the sexual urges or fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty, C. The individual is at least age 16 years and at least 5 years older than the child or children in Criterion A.
Således förutsätter varken termen pedofili eller diagnosen pedofilisk störning nödvändigtvis någon form av fysisk handling. Flertalet studier visar dessutom att inte mer än 20 till 50 procent av barnsexförbrytare kan klassificeras som pedofiler (Marshall, Barbaree, och Eccles 1991; Seto 2008; Schmidt, Mokros, och Banse 2013). Samtidigt beskriver DSM-5 (2013, 698) att den manliga prevalensen av pedofilisk störning är mellan 3 och 5 procent av befolkningen.
Studier visar även att stigmatisering av pedofiler är mycket omfattande och ofta problematiskt (Jahnke,
framför allt emotionella och sociala problem, vilket i sin tur som resulterar i svårigheter för pedofiler att söka och få hjälp (Jahnke 2018; Levenson, Willis och Vicencio 2017; Svensson 2012) samt att rehabiliteras och undvika riskfaktorer (Blagden et al. 2018). Konsekvenser av upplevd stigmatisering kan därför, paradoxalt nog, bidra till ökad risk för sexuella övergrepp mot barn (Harper, Bartels och Hogue 2016; Jahnke 2015).
Stigmatisering av pedofili blir synnerligen irrationellt och olyckligt när det drabbar avhållsamma pedofiler. Avhållsamma pedofiler är ett begrepp som hänvisar till människor som upplever sexuell attraktion till barn utan att ha haft någon (belagd) sexuell kontakt med barn, vilka människor typiskt sätt uttrycker starka begär att aldrig heller ha det (Cantor och McPhail 2016, 121). Eftersom stigmatiseringen är en riskfaktor för pedofiler att begå sexualbrott mot barn, innebär det att stigmatiseringen försvårar de val som avhållsamma pedofiler vill göra.
Den här formen av kontraproduktiva fenomen blir sociologiskt intressanta eftersom de handlar om sociala praktiker som kan resultera i sociala problem. När stigmatiseringen blir en del av brottsproblematiken, finns det inte enbart ett kriminellt problem, utan således även ett socialt problem.
Det sociala problemet är heller inte begränsat till mediala diskurser, utan stigmatisering av barnsexförbrytare institutionaliseras även i svensk lag.
1 januari 1999 kriminaliserades innehav av barnpornografi i Sverige och brottet flyttades således ut ur tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Även fiktiv barnpornografi som exempelvis ritade teckningar eller målningar kriminaliserades. En stor del av den argumentation som låg bakom åtgärden handlar om att barn anses utgöra en unik brottsoffergrupp samt att brottet är av fruktansvärd karaktär (se Proposition 1997/98:43, 63, 66, 308). Att barnpornografibrottet flyttades ut ur tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innebär att brottet särbehandlas i svensk lag. Den formen av särbehandling stiftar brottets och så även förövarens status. När pedofiler sedan förväxlas med barnsexförbrytare tilldelas pedofili brottets status.
Syfte och frågeställningar
Syftet med föreliggande uppsats är att ta reda på vad barnpornografibrottets upplevda unicitet handlar om och vad det således är som motiverar särbehandling av brottet. Genom att studera brottets säregenhet kan även pedofilins negativa säregenhet indirekt studeras, i och med förväxlingen fenomenen emellan.
Uppsatsen tar således sikte på underliggande mening i särbehandling av barnpornografibrottet.
Uppsatsen utgår från att det finns underliggande mening som betingar särbehandlingen. Det ena skälet är att särbehandlingens motiveringar anses bristfälliga eftersom argument om barn som brottsoffer inte förklarar varför andra brott mot barn, exempelvis olaga våldsskildring av barn, exkluderas (se SFS 2010:1881, 16 kap. 10 c §). Det andra skälet är att särbehandlingen genererar kontraproduktiva effekter gentemot det uttryckta målet att skydda barn.
Skillnaden mellan barnpornografibrottet och exempelvis våldsbrott mot barn är den sexuella aspekten.
Det är samma aspekt som också utgör pedofilins säregenhet. Uppsatsens utgår således från att särbehandlingen utgörs av två huvudelement, nämligen barn och sex. Den utgångspunkten blir även intressant i en samtid där barns rättigheter och sexualitetens frihet är självklara koncept. Uppsatsens ambitioner är i sin natur således beskrivande men även förklarande med utgångspunkt i följande frågeställningar:
Vilka underliggande motiv kan utläsas i lagmässig särbehandling av barnpornografibrottet i Sverige?
Varför särbehandlas barnpornografibrottet?
Vilken betydelse får den lagmässiga särbehandlingen för pedofili?
2 Tidigare forskning
Stigma
Goffman (1963) definierar stigma som ett oönskat attribut, vilket gör bäraren av attributen annorlunda från andra. När attributen blottas reduceras bärarens sociala identitet till attributen, vilket skapar en nedsmutsad identitet (Goffman 1963, 3). Goffman (1963, 19) menar vidare att bäraren blir isolerad från samhället, men även från sig själv och kvar blir en misskrediterad person inför en intolerant värld.
Offentlig stigmatisering, vilket hänvisar till negativa reaktioner från allmänheten mot en misskrediterad minoritet, utgörs av tre aspekter: stereotyper, fördomar och diskriminering (Rusch, Angermeyer och Corrigan 2005). Stereotyper är trosuppfattningar om upplevda eller antagna karaktärsdrag av en social grupp (Ashmore och Del Boca 1981). Vad gäller stereotyper är det viktigt att särskilja på att vara medveten om och att hålla med om stereotyper. När en person internaliserar misskrediterande stereotyper som personen själv håller med om, följer fördomar (Rusch, Angermeyer, och Corrigan 2005). Ju mer personens uppfattning överensstämmer med stereotypen, desto större är risken för diskriminering mot den stigmatiserade gruppen (Corrigan et al. 2003; Page 1977). Överenstämmelse mellan uppfattning och stereotyper minskar även sannolikheten för hjälpande beteende (Corrigan och Watson 2002).
Olika stigmatiserade karaktärsdrag är olika lätta att dölja. När en bärare av ett stigmatiserat attribut döljer attributen i kunskap om stigmatiseringen, kallas det dolt stigma (Corrigan och O'Shaughnessy 2007). Beträffande pedofili är dolt stigma vanligt förekommande, eftersom diskrimineringen ofta är ett faktum oavsett personens agerande (Jahnke och Hoyer 2013). Dolt stigma resulterar ofta i isolering och mental ohälsa för bäraren (Pachankis 2007).
Tillhörighet till en stigmatiserad grupp kan skapa grava konsekvenser för människor, bland annat självskadebeteende och drogmissbruk (Baiocco, D'Alessio, och Laghi 2010; Lehavot och Simoni 2011), självmordsbeteende (Haas et al. 2011; Liu och Mustanski 2012; Mustanski, Garofalo, och Emerson 2010) samt motvillighet att söka hjälp om det innebär stigmatiserande stämpling av identiteten (Ben- Zeev, Young, och Corrigan 2010; Vogel och Wade 2009).
2.1.1 Stigmatisering mot personer med pedofili
Pedofili som sexuell preferens och sexualbrott mot barn förväxlas ofta av allmänheten (Jahnke och Hoyer 2013, 6). I media porträtteras stereotyper av människor med pedofila eller andra parafila intressen då de flitigt framställs som våldsamma brottslingar (Diefenbach 1997; Kitzinger 2004). Allmänhetens uppfattning om sexualbrottslingar är extremt negativ (Fortney, Levenson, Brannon, och Baker 2007).
Medhåll med stereotypen att pedofili alltid eller ofta överensstämmer med sexualbrott mot barn är sannolikt att leda till hög grad av diskriminering mot personer med pedofili, oavsett personernas agerande (Jahnke och Hoyer 2013, 6). Den formen av diskriminering är i sin tur sannolik att skapa mental ohälsa hos personer med pedofili och därav oönskade effekter gällande sannolikheten att personen söker vård och terapi vid behov. Både den mentala ohälsan och den minskade sannolikheten för att personer med pedofili söker vård utsätter barn för ökad risk att bli offer för sexualbrott (ibid.).
Ett område inom forskning som berör stigmatisering av pedofiler är lekmannateorier om orsaker och botemedel mot pedofili. Furnham och Haraldsen (1998) fann i sin studie fyra faktorer vilka uppfattas som orsaker till parafili, nämligen: A) Tidiga relationer (att bli misshandlad, sexuellt eller inte, som barn), B) Förtryckta känslor, C) Avsaknad av vägledning och D) Biologi. Potentiella botemedel innehöll tre faktorer, nämligen: A) Terapi, B) Extern kontroll (religiös tro, medicin) och C) Intern kontroll (viljestyrka, självkontroll). Deltagarna i studien rangordnade Tidiga relationer som den största orsaken, följt av Förtryckta känslor, Avsaknad av vägledning och Biologi. Intern kontroll och Terapi ansågs som mer effektiva åtgärder än Extern kontroll. Furnham och Haraldsen (1998, 699) påpekade att de höga toleransnivåerna mot parafili som uttrycktes i studien inte gällde pedofili eftersom deltagarna gjorde stor skillnad på olika sexuella avvikelser och pedofili.
Twohig och Furnham (1998) fann i sin studie om lekmannateorier angående vilka hanteringsmekanismer som är viktiga för människor med parafili att tre faktorer spelar roll: A) Självförtroende, B) Söka hjälp och C) Extern kontroll. Medan Självförtroende ansågs som ett viktigt botemedel för fetischism, sadism och voyeurism ansågs Söka hjälp som den viktigaste hanteringsmekanismen för pedofili. Furnhams och Haraldsens (1998) studie, sammantaget med Twohigs och Furnhams (1998) undersökning, tyder på att pedofili inte bara särbehandlas som en parafili, utan att pedofili även särbehandlas inom sfären av parafiler.
2.1.1.1 Stereotyper och fördomar om personer med pedofili
Bland undersökningar gjorda på stereotyper och fördomar angående personer med pedofili, fann McCartan (2004) i sin studie om uppfattningar kring pedofilers sexuella och icke-sexuella beteende runt barn att smekning följt av masturbering, sex och kyssar var de vanligaste sexuella beteendena.
Konversation, följt av att spendera tid, var de vanligaste icke-sexuella beteenden enligt deltagarnas uppfattningar. 79 procent av deltagarna ansåg att pedofiler inte är galna, medan 58 procent tyckte att pedofiler är onda och enbart 21 procent ansåg att pedofili kan behandlas framgångsrikt. Deltagarnas uppfattning om återfallsrisk för pedofila sexualförbrytare var hög. 68 procent ansåg att det var större risk för pedofila sexualförbrytare att återfalla i brott jämfört med andra förbrytare. Samtidigt ansåg 58 procent av deltagarna att media hade skapat en häxjakt av pedofiler (ibid.).
I en annan studie rapporterade McCartan (2010) att när studenter fick frågan om vilka karaktärsdrag som dyker upp i huvudet när de tänker på pedofili, svarade 68,6 procent sexualbrott mot barn. Enbart 11,8 procent påpekade att det inte nödvändigtvis stämde. 7,8 procent av deltagarna uttryckte att pedofiler är onormala, 9,8 procent att pedofiler är kriminella, 15,7 procent att pedofiler är mentalt sjuka och 9,8 procent att pedofiler är vidriga. Inga positiva karaktärsdrag nämndes. McCartans bägge studier stärker vidare påståendet om den negativa säregenhet som omger pedofili. McCartan (2010) förklarar detta till stor del med användning av begreppet moralpanik och betonar medias roll som pådrivande faktor i paniken. Samtidigt som det bidrar till att inbegripa pedofilins samhällsstatus, förklarar inte perspektivet pedofilins och barnsexförbrytares status utifrån koncepten barn och sex.
2.1.1.2 Diskriminering mot personer med pedofili
Feldman och Crandall (2007) utredde beteendemässiga avsikter med den sociala avståndsskalan, som av vissa anses vara en proxy för faktisk diskriminering (ex. Corrigan et al. 2001). Deltagarna uttryckte lägre villighet att interagera med personer med pedofili än någon annan presenterad störning, bortsett från antisocial personlighetsstörning.
I Stiels-Glenns (2010) studie av tyska psykoterapeuter indikerade 12,8 procent av deltagarna att de vore villiga att acceptera sexförbrytare för behandling. Bara 4,7 procent var villiga att behandla patienter med pedofili och endast 3,5 procent var villiga att behandla barnsexförbrytare. En del av terapeuterna beskrev okunskap (20 procent) och annat arbetsfokus (13,3 procent) som anledningar till deltagarnas svar. Andra deltagare rättfärdigade sin vägran att behandla vissa personer med sina negativa känslor inför nämnda grupper (13, 3 procent), tidigare negativa upplevelser de haft med nämnda grupper (13,3 procent) eller tvivel kring patienternas motivation till terapi (11,7 procent). 6,7 procent av deltagarna uttryckte tvivel kring lämpligheten av den terapeutiska miljön, vilket kan tolkas som en indikation av rädsla eller annan osäkerhet gällande behandling av personer med pedofili. Alla terapeuter som var villiga att behandla personer med pedofili var män.
I linje med viss empirisk litteratur inom fältet, (Seto, Cantor, och Blanchard 2006), fann Lam et al.
(2010) att studenter uppfattar barnpornografiska brott som en giltig indikation för sexuella intressen av barn. Deltagarna begärde hårdare straff ju mer de var övertygade om att den barnpornografiska förbrytaren var pedofilisk, vilket tyder på en särbehandling av pedofili inom dimensionen av barnpornografiska förbrytare.
Imhoff (2015) undersökte hur straffbenägna attityder förhöll sig mot individer med sexuella intressen för barn, utan att nämna någon form av sexualbrott, samt hur attityderna påverkades av den kliniska etiketten pedofili. I undersökningen påträffades höga grader av straffbenägenhet mot sexuellt avvikande män, vilket förstärktes när den pedofila etiketten närvarade. Imhoff (2015) menar att stigmat mot pedofiler skiljer sig mot allt annat stigma vi känner till, i och med hans fynd av en positiv korrelation mellan straffbenägna attityder mot pedofiler och social önskvärdhet. Imhoff tolkar det som att deltagarna uppfattade det som socialt önskvärt att fördöma någon baserat på personens avvikande sexuella intresse. Ovanstående studier tyder på att det finns en utbredd diskriminering mot personer med pedofili, till den grad att vårdare undviker att behandla dem samt att stigmatiseringen anses vara socialt önskvärd. Samtidigt fokuserar inte forskningen på anledningar till fenomenet.
2.1.1.3 Konsekvenser av stigmatisering för personer med pedofili
Flertaliga studier har påvisat ett samband mellan pedofili och högre nivåer av humör-, ångest- och substansmissbruksrelaterade störningar, jämfört med allmänheten (Raymond et al. 1999; Schaefer et al.
2010). I en enkätundersökning av personer med sexuell attraktion till minderåriga gjord av B4U-ACT (2011a), rapporterades det att 46 procent av deltagarna seriöst hade övervägt självmord, 32 procent hade planer på att begå självmord och 13 procent hade begått självmordsförsök på grund av sina pedofila intressen. 67 procent av de som rapporterade tankegångar kring självmord uttryckte att de inte kunde tala om sitt problem med en annan person. 40 procent uppgav att de hade sökt hjälp för anledningar relaterade till pedofili, men fick ingen hjälp. Medan 82 procent av deltagarna uppgav att andra personer med pedofili kunde bli hjälpta av mentalvård, uppgav 88 procent att mentalvårdspersonal hade dålig förståelse för pedofili. 59 procent uppgav att de inte skulle söka hjälp inom mentalvård för problem relaterade till deras sexuella preferenser (ibid.).
Vidare uttryckte 46 procent av deltagarna tvivel kring att bli behandlade på ett etiskt sätt av mentalvårdspersonal, 54 procent uttryckte tvivel att bli behandlade med respekt, 62 procent uppgav tvivel om att bli bemötta på ett icke-dömande sätt och 51 procent tvivlade på tystnadsplikten. 42 procent av deltagarna uppgav att de hade fått mentalvård för anledningar relaterade till pedofili och inom den gruppen var 39 procent nöjda och 39 procent missnöjda med vården (B4U-ACT 2011a).
I en ytterligare enkätundersökning av personer med sexuell attraktion till minderåriga utförd av B4U- ACT (2011b) uttryckte en majoritet (58 procent) av deltagarna en vilja att söka vård för sina pedofila intressen, men misslyckades att göra så på grund av tvivel kring hur de skulle bli bemötta. 40 procent
uttryckte upplevelser av osäkerhet till följd av utlåtanden från mentalvårdspersonal. 48 procent av deltagarna uppgav att avsaknad av vård skapade negativa konsekvenser för dem, bland annat depression, låg självkänsla, självmordsförsök och isolering. Av deltagarna som fått vård uppgav 67 procent hopp om att förbättra sin självkänsla, 60 procent hopp om att hantera stigma och 57 procent uttryckte hopp om att hitta ett sätt att leva som en person med pedofili i samhället. Enligt deltagarna varierade dessa mål i kongruens med vårdpersonalens mål med 51 procent, respektive 30 procent och 31 procent. Enligt deltagarna fokuserade vårdpersonalen mer på hantering av sexuella impulser (45 procent) och reducering av pedofilisk attraktion (43 procent), vilket var mindre viktigt för patienterna (30 procent respektive 17 procent) (ibid.).
Av deltagare som ingick i obligatoriska behandlingsprogram rapporterade 67 procent att de hade konfronterats med antaganden de ansåg var inkorrekta eller stereotypa medan 43 procent som självmant sökte vård för pedofila intressen rapporterade samma sak. Antagandena uppgavs handla om att patienterna hade haft sex med barn eller att de använde barn enbart i syfte om sexuell tillfredställelse och ej i romantiska syften. Patienterna som upplevt detta menade att det var en anledning till misslyckad terapi (B4U-ACT 2011b).
I en enkätundersökning av Wilson och Cox (1983) gällande personers attityder mot sin egen pedofila preferens, uttryckte 35 procent av deltagarna att de var glada, positiva eller stolta över preferensen och 6 procent uttryckte att de hade försonat sig med sin preferens. Detta kan ses som försvarsmekanismer som personer använder för att inte integrera stigma i sina sociala identiteter. Många svar var även negativa, 27 procent uttryckte sig besvärade över sin preferens, 17 procent frustrerade, 14 procent förbryllade, 6 procent ledsna/hopplösa/deprimerade, 5 procent skyldiga/skamfulla och 4 procent bittra eller arga på samhället (ibid.). Tills skillnad mot de tidigare nämnda personerna som potentiellt framgångsrikt motverkar att integrera stigma i sina identiteter, riskerar eller fullbordar de senare nämnda personerna integrering av stigma i sina identiteter.
Sammantaget tyder studier på konsekvenser för personer med pedofili att grav mental ohälsa är vanligt förekommande. Det framgår mycket ensamhet, osäkerhet och tvivel bland personerna, samt svårigheter med vård. Konsekvenserna är allvarliga, även om olika människor lyckas olika väl att hantera dem.
Medan ovanstående studier tydliggör problembilden, återstår problemets möjlighetsbetingelser att förklaras.
2.1.2 Avhållsamma pedofiler
I en studie av Joyal, Cossette och Lapierre (2015) angående prevalensen av vuxna människors sexuella intressen för barn, fann de att 1,8 procent av de manliga deltagarna och 0,8 procent av de kvinnliga deltagarna någon gång hade haft sexuella fantasier som inkluderar ett barn under 12 år. I en undersökning av 8718 tyska män, rapporterade 2,4 procent av deltagarna att de haft sexuella fantasier
dessa män uppgav endast sex att de hade upplevt behov av professionell hjälp för sina sexuella fantasier om barn.
Cantor och McPhail (2016, 122) menar att det är av huvudsaklig vikt att människor som försöker hjälpa personer med pedofili att inte begå brott, förstår oföränderligheten av pedofili. Behandling måste därför fokusera på hantering och styrning av pedofila intressen medan personen lever ett meningsfullt liv.
Cantor och McPhail (ibid.) riktar kritik mot den vård som även försöker förändra pedofilers grundläggande orientering. Flertalet studier tyder nämligen på att pedofila intressen inte försvinner (se Bailey 2015; Cantor 2015; Lalumière 2015; Mokros och Habermeyer 2016).
Många personer med pedofila intressen upptäcker sin preferens tidigt i livet (Cantor och McPhail 2016, 122). Tozdan och Briken (2015) fann i sin studie att det varierade mellan en ålder av 6 och 44 år, med ett genomsnitt av 17 år. I andra studier har man funnit att en majoritet av avhållsamma pedofiler som sökt hjälp har varit medvetna om sina sexuella intressen innan 20 års ålder (Schaefer et al. 2010).
Tozdan och Briken (2015) fann samband mellan självförmåga till förändring av det pedofila intresset och upplevelser av icke-exklusiva pedofila intressen. Eftersom samband mellan ung ålder och upplevelse av exklusivt pedofilt intresse även påträffades, menar Tozdan och Briken (2015) att åldern för upptäckt spelar stor roll.
Mitchell och Galupo (2016) fann i sin studie att avhållsamma pedofiler var mindre sannolika att rapportera en beteendemässig benägenhet att delta i sexuell kontakt med barn, jämfört med pedofiler dömda för barnsexbrott. Däremot var det ingen skillnad i nivåer av upphetsning och njutning av scenarier som involverade sexuell kontakt med barn, vilket innebär att det finns en lägre vilja hos avhållsamma pedofiler att engagera sig sexuellt med barn. Andra studier har funnit att avhållsamma pedofiler uppvisar mindre stöttande attityder mot sex med barn jämfört med intagna pedofiler (Jahnke, Schmidt, Geradt och Hoyer 2015) samt att avhållsamma pedofiler har bättre impulskontroll än pedofiler dömda för barnsexbrott (Van Leeuwen et al. 2013).
Abdullahi, Jafojo och Udofia (2015) fann i en studie samband mellan parafila intressen (inklusive pedofila intressen) och att vara singel, att ha sexuell kontakt utanför förhållanden, användning av pornografi för sexuell upphetsning och lägre subjektiv hälsa. I en undersökning av avhållsamma pedofiler upplevelser kring förståelse och hantering av sina sexuella intressen, fann Houtepen, Sijtsema och Bogaerts (2016) att deltagarna var mindre fokuserade på sina pedofila intressen när de hade en meningsfull relation med en vuxen partner. En del av deltagarna fick hjälp av professionella att separera sitt sexuella intresse och sexuella beteende. Deltagarna uppgav även att sociala grupper med andra avhållsamma pedofiler är en bra metod för att se och förstå hur andra hanterar sina intressen för att undvika att begå brott. Deltagarna menade att det skapade hopp. Även andra sociala kontakter som känner till de pedofila intressena uppgavs som viktiga för att hjälpa med att vidhålla gränser med barn,
utmana avvikande tänkande och få återkoppling på beteende. Hälften av deltagarna använde pornografi av vuxna personer som en hanteringsmekanism och en man använde en barnsexdocka (ibid.).
Negativa konsekvenser av stigmarelaterad stress såsom sociala och interpersonella problem, emotionell dysreglering (Hatzenbuehler 2009) och begränsade livschanser (Jahnke och Hoyer 2013) är teoretiserade att vara centrala risker för initiation av barnsexbrott (Marshall och Marshall 2010; Ward och Siegert 2002). Avhållsamma pedofiler uttryckte oro i Houtepens, Sijtsemas och Bogaerts (2016) studie angående avslöjande av deras sexuella preferenser, då de var rädda att förlora vänner och familj samt att bli betraktade som störda. Det är en form av upplevt stigma, det vill säga en upplevd risk för att bli stigmatiserad. Rädslan ledde vissa till att isolera sig, undvika att söka nya vänskaper och känna tvivel samt misstänksamhet kring sociala relationer.
En stor del forskning kring pedofili och avhållsamma pedofiler stärker påståendet om avhållsamma pedofilers utsatthet för stigmatisering och dess grava konsekvenser, oavsett avhållsamma pedofiler förmågor, egenskaper eller agerande. Vad som däremot inte förklaras utifrån ovanstående studier är varför avhållsamma pedofiler automatiskt stigmatiseras.
Strukturellt stigma
Forskning på stigma har konsekvent kritiserats för att vara för individorienterat (Link och Phelan 2001;
Parker och Aggleton 2003). Oliver (1992) menar att sådan forskning har missat viktiga strukturella underliggande komponenter för stigma. Detta för att individuella uppfattningar av stigma och konsekvenser av sådana uppfattningar i mikrosammanhang stått i centrum.
Utifrån denna kritik har begreppet strukturellt stigma vuxit fram. Strukturellt stigma avser hur makrosociala former missgynnar stigmatiserade människor. Link och Phelan (2001) influerade det unga fältet med sin konceptualisering av stigma i vilket de skiljer på nivåer av diskriminering, nämligen individuell diskriminering och strukturell diskriminering.
Hatzenbuehler och Link (2014, 2) definierar strukturellt stigma som förhållanden på samhällsnivå, kulturella normer och institutionell politik som begränsar möjligheter, resurser och välmående hos stigmatiserade människor. Idén på strukturellt stigma kommer från konceptet institutionell rasism (Carmichael och Hamilton 1967). Det tidigare nämnda begreppet är däremot bredare än det senare nämnda, då det inkluderar andra missgynnade samhällsgrupper (Link och Phelan 2001; Corrigan, Markowitz och Watson 2004).
2.2.1 Strukturellt stigma och effekter på sexuella minoriteter
I en stor enkätundersökning undersökte Pachankis och Bränström (2018) samband mellan strukturellt stigma och sexuella minoriteters livstillfredställelse med identitetsdöljning som potentiellt förenande mekanism mellan fenomenen. I länder med höga nivåer av stigma undersökte de även användandet av
identitetsdöljning som beskyddande åtgärd för sexuella minoriteter mot diskriminering och mobbning.
85 582 vuxna sexuella minoriteter från 28 europeiska länder deltog i studien.
Nationellt strukturellt stigma förklarade 60 procent av nationella variationer i livstillfredställelse och mer än 70 procent av internationella variationer i sexuell identitetsdöljning. Identitetsdöljning förmedlade sambandet mellan strukturellt stigma och livstillfredställelse, speciellt i länder med höga nivåer av stigma där identitetsdöljning även fungerade som ett beskyddande medel mot vidare utsatthet för sexuella minoriteter (Pachankis och Bränström 2018).
I en annan big data-studie, undersökte Pachankis et al. (2017) nationellt strukturellt stigma som en potentiell nyckelfaktor för variationer i sexuell attraktion, beteende och identitet samt överensstämmelser mellan dessa faktorer bland män som har sex med män (MSM). Med data från European MSM Internet Survey undersöktes 174 209 respondenter från 38 olika länder. Resultaten visar att MSM är signifikant mer sannolika att rapportera bisexuella/homosexuella attraktioner, beteenden och identiteter, samt signifikant mindre sannolika att rapportera överensstämmelser mellan dessa faktorer i mer stigmatiserande länder jämfört med i mindre stigmatiserande länder (ibid.).
Hatzenbuehler, Bränström och Pachankis (2018) undersökte samband mellan sjunkande nivåer av strukturellt stigma under det senaste decenniet i Sverige och psykiska skillnader baserade på sexuell läggning, samt vilka potentiella mekanismer som kan förklara förhållandet. Upprepade rikstäckande befolkningsbaserade tvärsnittsundersökningar från 2005, 2010 och 2015 genomfördes med 23 248 individer, 16 till 84 år gamla. Sambandet mellan strukturellt stigma och sexuell läggning var statistiskt signifikant, vilket visade en starkare minskning av psykisk stress över 10 år samt offer/hot om våld bland homosexuella personer jämfört med heterosexuella. Skillnaden i psykisk stress mellan de olika sexuella läggningarna eliminerades 2015. Medlingsanalys visade att minskningar av offer/hot om våld delvis förklarade sambandet mellan strukturellt stigma och skillnaden i psykisk stress mellan de olika sexuella läggningarna. Ovanstående studier tyder således på att stigmatisering mot sexuella minoriteter kan förstås som ett internationellt makrofenomen, vilket delvis förmedlas via policys och attityder.
Beträffande föreliggande uppsats stärker det tolkningen av särbehandlingens potentiella stigmatiserande effekter.
2.2.2 Lagar, policy och strukturellt stigma
Lagar och policy anses vara centrala faktorer för strukturellt stigma (se Hatzenbuehler och Link 2016, Burris 2006; Corrigan et al. 2005). Hatzenbuehler och Link (2016, 659) hävdar att styrdokument är intimt kopplade till stigma för flertaliga samhällsgrupper. Det gäller bland annat särskilda policys i USA som riktas mot medlemmar av stigmatiserade grupper; exempelvis äktenskapsförbud för homosexuella, hårdare straff mot etniska minoriteter vid vissa narkotikabrott, ojämlik behandling av psykiska ohälsa samt människor med psykiska sjukdomar och lagen Alabama House Bill 56 vilken tillåter särskild granskning av personer som misstänks vara papperslösa latinare i USA (ibid.).
Enligt Hatzenbuehler och Link (2016, 660) fungerar lagar och policy som maktverktyg, vilka kan användas för att influera strukturellt stigma. Hatzebuehler och Link (2016) menar att etablerade grupper kan använda den här formen av maktverktyg för att dominera över svagare grupper. Nedan redogörs för forskning inom vad Hatzenbuehler och Link (2016) benämner som skadlig policy samt för vad de menar med policymässig ouppmärksamhet (policy inattention).
2.2.2.1 Policy som stimulerar stigma och producerar skada
Beträffande strukturellt stigma och policys som accelererar stigma har forskning bland annat fokuserat på hälsoeffekter för etniska minoriteter. Lukachko, Hatzenbuehler och Keyes (2014) skapade indikatorer för strukturell rasism över fyra områden på statlig nivå; politisk delaktighet, sysselsättning och jobbstatus, utbildningsnivå och rättslig behandling.
Data som återspeglar dessa dimensioner kopplades till statistik över hjärtinfarkter bland svarta och vita som deltog i den nationella enkätundersökningen National Epidemiologic Survey on Alcohol and Related Conditions (NESARC) över 43 000 individer i USA. Svarta som lever i stater med hög strukturell rasism var i allmänhet mer sannolika att självrapportera hjärtinfarkt från fjolåret än svarta som bor i stater med låg strukturell rasism (ibid.).
Det motsatta gällde vita, där vita i stater med hög strukturell rasism mot svarta upplevde ingen eller mycket låg risk att utsättas för hjärtinfarkt jämfört med vita som bodde i stater med låg strukturell rasism mot svarta. Lukachko, Hatzenbuehler och Keyes (2014) menar att detta stärker möjligheten att strukturell rasism inte bara skadar de som stigmatiseras, utan även gynnar de som har makten att stigmatisera.
En annan studie över strukturellt stigma och hälsoeffekter är Hatzenbuehler et al. (2010) kvasi- experimentella design som möjliggjordes när flera stater i USA införlivade äktenskapsförbud för homosexuella under en tidsintervall av två stora enkätundersökningar om psykisk hälsa i landet.
Deltagare intervjuades 2001 och igen 2005, efter att äktenskapsförbud hade införlivats i vissa stater men inte i andra. Hatzenbuehler et al. (2010) undersökte prevalens av psykiska störningar bland LGB individer som hade bedömts både före och efter författningsändringarna antogs.
LGB personer som levde i stater där äktenskapsförbuden införlivades upplevde en ökning på 37 procent i affektiva störningar, 42 procent ökning i alkoholkonsumtion och 248 procent ökning i generaliserat ångestsyndrom mellan de två vågorna (Hatzenbuehler et al. 2010). I kontrast till det påträffades inga signifikanta ökningar av psykiska störningar bland LGB personer i stater där äktenskapsförbuden inte passerade under studieperioden. Vidare menar Hatzenbuehler et al. (2010) att eftersom psykisk hälsa till stor del var oförändrat bland heterosexuella i stater som införlivade äktenskapsförbuden, tyder det på att det var äktenskapsförbuden och inte andra faktorer som genererade resultaten.
Utifrån ovanstående studier kan strukturell stigmatisering betraktas som ett potentiellt maktmedel som grupper kan använda för att dominera över andra grupper. Lagar och policys framstår som ett potent sådant verktyg utifrån Hatzenbuehler et al. (2010) resultat, vilket även har kapacitet att generera kraftfulla negativa effekter för de stigmatiserade.
2.2.2.2 Policymässig ouppmärksamhet
Hatzenbuehler och Link (2016, 665) menar att eftersom policy är väldigt viktigt för stigmatiserade grupper, såsom införlivade eller avskaffande av policy, kan även avsaknad av policyhandlingar vara betydelsefullt. Hatzenbuehler och Link (2016) betraktar därför avsaknad av policyhandlingar som en form av policy. De betonar i vikten av hur stigmatiserade grupper görs annorlunda från etablerade grupper och normer, vilket gör stigmatiserade grupper mindre värda av respekt och uppmärksamhet.
Enligt dem resulterar det ofta i att stigmatiserade gruppers behov ignoreras. Hatzenbuehler och Link (2016) menar att den här formen av stigma kan motiveras av att etablerade grupper tjänar på att trycka ned stigmatiserade grupper, då resurser kan göras exklusiva för de etablerade. Stigmat bidrar även till särskiljning mellan grupperna och således upprätthållning av sociala hierarkier.
Motiv bakom strukturell stigmatisering
Relationer mellan strukturella förhållanden och intentioner bakom stigmatiserande handlingar kan vara svåra att tyda. Corrigan, Markowitz och Watson (2004) gör en uppdelning mellan avsiktlig och oavsiktlig strukturell stigmatisering. Avsiktlig stigmatisering kan förstås som mer direkt och oavsiktlig som mer indirekt.
Corrigans, Markowitzs och Watsons (2004) uppdelning mellan intentioner bakom stigmatisering kan emellertid vara problematisk, då intentioner är ett extremt tvetydigt koncept. Detta debatteras inom fältet. Vissa utgår från Bourdieu (1987, 1990) och hans skeptiska förhållningsätt mot makt. Han menar att maktuttryck ofta missförstås för att vara maktlösa, vilket han refererar till med begreppet misskännande (misrecognition). Utifrån det perspektivet ses inte indirekt stigmatisering som mindre avsiktligt, utan snarare som mer subtilt, etablerat och effektivt.
Ur ett annat perspektiv menar Hatzenbuehler och Link (2016) att strukturella förhållanden kan klassificeras som oavsiktliga beroende på hur mycket social filtrering de utsätts för. Hatzenbuehler och Link (2016) beskriver att eftersom olika samhällsgrupper har olika mycket makt, kommer olika grupper lyckas olika bra med att motverka oavsiktligt stigma. De menar således att grupper med mindre makt är mer utsatta för oavsiktligt stigma. Vidare beskriver de hur stigmatiserade grupper ofta får svårt att förändra situationer eftersom mer etablerade grupper ofta undviker att adressera de stigmatiserades problem.
Stangl et al. (2019, 3) argumenterar för att dikotomin mellan den stigmatiserade och den stigmatiserande är problematisk, eftersom det skapar en uppdelning mellan ”vi” och ”dem”. Den formen av uppdelning
är i sig en central faktor för stigmatisering, då det placerar ”dem” utanför normer. Stangl et al. (2019) vill även undvika individorienterade förklaringar av stigmatisering och istället poängtera de bredare sociala, kulturella, politiska och ekonomiska krafter som strukturerar stigma. Nedan redovisas en modell som Stangl et al. (2019) använder för att kartlägga hur faktorer och processer skapar stigma (se figur 1).
Figur 1. Health Stigma and Discrimination Framework (Stangl et al. 2019, 3), översatt till svenska
Föreliggande uppsats ämnar bidra med förklaringar till varför barnpornografibrottet särbehandlas i svensk lag och gräva fram underliggande mening som betingar fenomenet samt tolka vilken betydelse det får för pedofili. Således tar uppsatsen fasta på vad Stangl et al. (2019) refererar till som Facilitatorer (Facilitators). Utifrån ovanstående argumentationer om strukturellt stigma och makt inkorporerar uppsatsen även ett kritiskt maktperspektiv. Nedan redogörs för teoretiska perspektiv som tolkas kunna adressera faktorer som främjar särbehandlingen. Föreliggande uppsats kan därmed bidra till forskningsfältet med insikt i faktorer som främjar särbehandling av barnpornografibrottet och stigmatisering av pedofili samt barnsexförbrytare. Eftersom det saknas forskning om strukturellt stigma och pedofili, är det även ett sätt att börja teoretisera relationer mellan fenomenen.
3 Teori
Föregående kapitel belyste på olika sätt stigmatisering av pedofili och barnsexförbrytare, dess omfång samt konsekvenser. Översikten redogjorde även för strukturellt stigma, motiv bakom stigmatisering och vilka roller lagar samt policys spelar i stigma. Syftet med föreliggande kapitel är att konstruera ett analytiskt ramverk som kan användas för att mejsla ur underliggande motiv kring lagmässig särbehandling av barnpornografi och vidare fördjupa förståelse för hur barnpornografins säregenhet påverkar sociala betydelser av pedofili. Teorikapitlet utgörs av avsnitt om normer, religion, sexualitet, barn och barndomar samt rättslig och politisk kontext beträffande barn. Samtliga teoretiska avsnitt bedöms vara i linje med Stangl et al. (2019) beskrivning av Facilitatorer och samtidigt relevanta för barnpornografibrottets samt pedofilins säregenhet.
Normer
Stangl et al. (2019, 3) beskriver normer som grundläggande Facilitatorer. Normer blir också relevant för föreliggande studie, då studieobjektet är en samtida extrem avvikelse från normer. Teoretiska perspektiv på normer kan framför allt hjälpa studien att skapa förståelse för varför barnpornografibrottet och pedofili hamnar så pass långt utanför normer att pedofiler automatiskt stigmatiseras. Nedan följer en redogörelse för definitioner och klassificeringar av normer. Avsnittet utgörs av Horne (2019), Elster (2009) och Sumner (1906).
Horne (2019) definierar normer som socialt tillämpade regler eller förväntningar. Normer kan vara antingen preskriptiva eller proskriptiva. Preskriptiva normer är normer som uppmuntrar till positivt eller prosocialt beteende medan proskriptiva normer hänvisar till normer som dekouragerar negativt eller antisocialt beteende.
Begreppet normer kan även användas för att beskriva beteendemönster och internaliserade värderingar (Horne 2019). Normer fyller vissa samhälleliga funktioner gällande hur de reglerar och upprätthåller social ordning. Regeringar, hierarkier, marknader och individuella prosociala motiv argumenteras enligt Horne (2019) bidra till ordning. Hon poängterar emellertid att normer som tillämpas via grupper och nätverk också bidrar till social ordning. Horne menar att normer länge har använts som förklaringsmodell för socialt beteende men att forskare på senare tid ägnar sig i högre utsträckning åt att istället förklara själva normerna, deras uppkomst och efterlevnad.
Elster (2009, 195) invänder emellertid, både mot idén om en överenskommen generell definition av normer bland forskare samt emot den funktionalistiska synen på normer, där normer tolkas ur sin sociala nytta. Elster menar att normer inte nödvändigtvis är rationella konstruktioner, även om de kan vara det.
Enligt Elster (2009, 196) är normer sociala eftersom de upprätthålls av sanktioner som andra påtvingar normförbrytare samt därför att normer delas av människor och är kända för det.
Sumner (1906, 31) kallar en form av normer för tabuer. Ett tabu är en mycket stark norm vilket beskriver ett beteende som är totalt oacceptabelt. Brott mot den här formen av norm resulterar i extrem avsky hos åskådare och leder ofta till utvisning av personen i fråga från dess samhälle. Sumner menar att tabuer alltid innehåller starka filosofiska inslag och nedärvda kunskaper från tidigare generationer.
Han beskriver att de utgörs av en slags social filosofi som är både mystisk och utilitaristisk. Vidare kallar Sumner en form av tabuer för beskyddande tabuer, vilka syftar till att skydda och säkra (ibid.).
Normer definieras i uppsatsen som beteende- och värderingsmönster. Normer kommer framför allt tolkas utifrån hur de uppmuntrar till beteende samt vilka funktioner sagda beteenden fyller. Normer kommer även tolkas ur sin rationalitet för att bättre inbegripa syften med normuttryck. Uppsatsen riktar även ett specifikt fokus mot tabu som en form av extrem norm.
Ett religionsperspektiv – det heliga, det profana och dess representationer
Uppsatsen tar följe på Hornes (2019) resonemang om fördjupning av normer via härledning av normer till kontext. Nedan redogörs för ett steg på den vägen, vilket handlar om Collins (2008) religionsteori.
Religionsperspektivet bidrar även till uppsatsen med att förklara hur normer och tabuer produceras samt vilka sociala betydelser de kan ha. Religionsperspektivet kommer således användas i analysen för att söka förankra normer och beteende i djupare kontext. På så sätt kan särbehandlingens främjande faktorer också inbegripas djupare. Eftersom teorin möjliggör för tolkningar om att social mening kan vara mycket mer än vad människor direkt ger uttryck för, vad sagd mening kan referera till och vilka konsekvenser det kan innebära erbjuder perspektivet möjligheter för uppsatsen att tolka underliggande mening. Teorin berör samhällets uppdelning i det heliga och det profana samt sociala ritualer, dess former och innebörder.
I linje med Durkheim menar Collins (2008, 46) att religion utgörs av trosuppfattningar som religionens medlemmar delar och ritualer som medlemmarna kollektivt utför, eftersom det är det enda alla religioner har gemensamt. Religion är i Collins perspektiv således inte begränsat till exempelvis Kristendom eller Islam, utan religion ses snarare som ett fundament för all social organisering eftersom kollektiva trosuppfattningar och ritualer hävdas vara det som möjliggör och skapar tillit samt moraliska känslor som Collins menar är grunden för solidaritet.
I alla religioner finns enligt Collins en grundläggande uppfattning om en uppdelning av världen i två kategorier, nämligen det heliga och det profana. Vad som helst kan vara heligt och profant, det är upp till religionen att bestämma. Collins menar att vad som särskiljer det heliga från det profana är att det heliga är farligt och har suverän betydelse. Det heliga måste närmas med allvar, respekt och vederbörliga förberedelser. Det profana däremot, är allt annat som konstituerar världen. Ting som kan behandlas på ett sakligt sätt som det inte krävs ett visst förhållningssätt till (Collins 2008, 46).
Collins (2008, 46–47) menar att dualismen mellan det heliga och det profana i sin tur är förbunden med den fundamentala religiösa handlingen, ritualen. Collins beskriver hur en ritual markant skiljer sig från vanligt beteende, i och med det mycket strikt utformade beteendet som utgör en ritual. Till skillnad mot icke-rituellt beteende som kan utföras på många olika sätt, där aktörer har en viss individuell frihet över sitt beteende, är det formen av en ritual som räknas. Utförandet är själva målet med en ritual, eftersom det är formen som ger ritualen mening. Ritualer är procedurer som människor måste utföra inför ting de uppfattar som heliga. Det motsatta kan sägas om det profana, att människor uppträder på ett icke- rituellt och vardagligt sätt inför vad som uppfattas som profant.
Uppsatsen kommer använda begreppen heligt och profant för att analysera betydelser av normer i särbehandlingen. Detta kan bidra till att förklara möjlighetsbetingande faktorer till normer och vad normer refererar till på abstrakta nivåer. Vad som är heligt och profant kan också dela betydelser med normer och framför allt starka normer som tabu. Därför kommer Collins begrepp användas tillsammans med normbegreppen.
3.2.1 Ritualer och representationer
Nedan redogörs för utvalda aspekter av Collins (2008) modell av sociala ritualer som bedöms vara relevanta för uppsatsen. De utvalda aspekterna bidrar till uppsatsen med att förklara hur normer produceras och vilka sociala funktioner vissa beteenden fyller. Det möjliggör för uppsatsen att göra abstrakta och kritiska tolkningar av socialt beteende i särbehandlingens sammanhang.
En aspekt i sociala ritualer menar Collins (2008, 54) är att handlingar ritualiseras. Det innebär att sociala mönster skapas genom att gruppens gester samt röster koordineras. Vidare menar Collins att ritualiserade handlingar är regelbundna och rytmiska samt att betydelsen i en ritualiserad handling kommer från att gruppen agerar som en koherent och dynamisk helhet. Att ena gruppen är också själva syftet med ritualiseringen.
En annan aspekt i sociala ritualer menar Collins (2008, 54) är att grupper behöver någon form av representation för att förstå sig själva. Han kallar det för ett symboliskt objekt som fokuserar gruppens idé om sig själv (ibid.). Collins menar att gruppens kraft är dess energi och moraliska styrka, men det är abstrakta koncept som inte är lätta att förstå. Framför allt blir medlemmarna själva förblindade för att mer objektivt betrakta sin egen grupps kraft. Därför behövs det något som konkretiserar kraften, vilket görs via reifikation. Det innebär att kraften förtingligas i form av ett symboliskt objekt, till den grad där kraften nästan upplevs som materiell, i enlighet med det symboliska objektet. Den anda som förenar gruppen representeras såldes i det symboliska objektet, vilket gör symbolen helig.
Collins (2008, 54–55) menar att symboler är en gudomlig representation av gruppen och den stämning som gruppens medlemmar upplever när de samlas och utför ritualer tillsammans. Gruppidentiteten
knyts således an till ett ideal av gudomlig art, vilket medlemmarna måste underkasta sig. Därav följer den moraliska rättfärdigheten och i gengäld får medlemmarna trygghet samt emotionell styrka.
Collins (2008, 55–56) menar också att religion ökar sin räckvidd genom att materiella ting blir heliga symboler. Ett kristet kors till exempel, är en helig symbol som en individ kan äga och bära med sig. På så sätt lever gruppens själ vidare i sammanhang där gruppen inte fysiskt närvarar. Collins menar att symboliska objekt fungerar likt batterier gällande hur de behöver laddas, hur de lagrar energi och hur de laddar ur efter ett tag. Heliga symboler behöver nödvändigtvis inte vara materiella ting, utan även ord eller doktriner kan fylla samma funktion.
Om heliga symboler skändas eller ifrågasätts menar Collins (2008, 57) att gruppen bestraffar den som hotar gruppen, oavsett om den orsakat fysisk skada eller inte. Det är det symboliska brottet som bestraffas eftersom det är en känslomässig kränkning av gruppen. Motreaktionen är således inte en enbart återställande akt menar Collins, utan istället är det en känsla av rättmätig indignation. Här betonar Collins rättmätigheten i motreaktionen och menar att till följd av att gruppens ritualer skapar moraliska känslor, blir gruppens bestraffning av rituella kränkningar en form av moralisk vrede.
Collins resonemang kan emellertid uppfattas sakna vissa nyanser då han talar om gruppen som en koherent enhet och rituellt beteende som homogent fenomen. Syftet med rituella uttryck kan i Collins teori tolkas handla om att sådana uttryck skall bidra till att ena gruppen genom att producera och upprätthålla helighet kring heliga objekt. Det borde således finnas sociala ramar som definierar rituellt beteende, vilka inrymmer mångfacetterade uttryck. Vidare kan människor ha olika uppfattningar om sådana ramar och definitioner.
I en individualistisk kontext kan den homogenitet som Collins talar om potentiellt framstå som mindre uppenbar. I sammanhang där individualitet och unicitet är kulturella värdesymboler blir uttryck av individualitet en form av kulturell värdehandling. Rituellt beteende bör inte vara isolerat från en sådan betydelse, utan snarare till viss del baseras på ett sådant kulturellt faktum. Det betyder att rituellt beteende kan uttryckas i individualistiska former i en individualistisk kontext, där individualitet fungerar som en enande mekanism. Religionsperspektivet kommer således användas för att tolka produktion, innebörd och konsekvenser av social mening i materialet med hänsyn till individualism.
Sexualitet
Uppsatsen gör tolkningen att konceptet sexualitet är ett huvudelement i särbehandling av barnpornografibrottet, vilket således motiverar teoretiska perspektiv som kan fördjupa förståelsen för den aspekten av fenomenet. Sexualitet blir framför allt intressant i en tid då sexuell frigörelse är ett politiskt huvudnummer, samtidigt som vissa sexualiteter demoniseras och utlöser moralpanik. Detta teoretiska avsnitt utgörs av Foucaults (1978) Sexualitetens historia – Volym 1, Viljan att veta.
Utifrån Foucaults perspektiv kan sexualitet som koncept inte förstås utan att dess sociala aspekter beaktas. Foucault (1978, 105) menar till och med att konceptet är enbart socialt. I hans perspektiv är sexualitet en form av kulturell produkt. Foucault utgår således från en socialkonstruktivistisk premiss där sexualitet är ett tvetydigt koncept vars existens och betydelse är totalt bundet till sociala sammanhang.
Foucault perspektiv är strukturalistiskt då han menar att kulturella produkter som sexualitet skapas utifrån sociala strukturer. Sociala strukturer utgörs av systematiskt beteende som skapar sociala regler, normer, vanor eller mönster. Sociala praktiker är således konstruerande praktiker, vilka formar sociala objekt.
Foucault kallar den här formen av systematiska, sociala och konstruerande praktiker för diskurser.
Foucault (2002, 121) beskriver en definition av diskurs som: ”discourse is constituted by a group of sequences of signs, in so far as they are statements, that is, in so far as they can be assigned particular modalities of existence”. Lessa (2006, 285) erbjuder emellertid en pedagogisk tolkning av Foucaults diskursbegrepp: ”systems of thoughts composed of ideas, attitudes, courses of actions, beliefs and practices that systematically construct the subjects and the worlds of which they speak”.
Talet är en central aspekt i detta då talet fungerar som en kanal för att förmedla social betydelse.
Beträffande sexualitet innebär detta att tal om sexualitet således konstruerar betydelser av sexualitet.
Foucault riktar skepsis mot allt tal om sexualitet och specifikt mot varför ämnet diskuteras så frenetiskt i samtiden. I Sexualitetens historia vänder han sig emot vad han kallar förtryckshypotesen, som hänvisar till vedertagen historieskrivning där sexualiteten hävdas varit fri under medeltiden för att sedan bli förtryckt från och med 1600-talet i linje med framväxten av kapitalism och den viktorianska borgarklassen, samt att det är upp till moderniteten att befria sexualiteten genom att ifrågasätta rådande normer.
Enligt Foucault finns det inget att vare sig förtrycka eller befria eftersom sexualitet inte existerar utanför talet om sexualitet. Talet kan enbart bidra till att konstruera det kulturella objektet. Foucault menar att besattheten att tala om sex innebär konstruktion, kontroll och administrering av objektet.
Föreliggande uppsats anammar Foucaults konstruktivistiska syn för att analysera hur sexualitet konstrueras i det empiriska materialet och vilken betydelse som därifrån kan utläsas i förhållande till särbehandlingen och pedofili. Således intar uppsatsen ett kritiskt förhållningssätt mot tal om sexualitet.
Samtidigt innebär sådant perspektiv vissa utmaningar. På samma sätt som Foucault menar att tal om sexualitet är konstruerande praktiker, bör Foucaults och all annan analys av sexualitet också fungera som konstruerande praktiker. Att analysera diskurser innebär inte att analytikern själv är oberoende av diskurser. Författaren av föreliggande uppsats ämnar därför förhålla sig självreflexivt angående detta.
Sammantaget kan detta perspektiv hjälpa uppsatsen att gräva i underliggande mening som omger det ena huvudelementet av särbehandling av barnpornografi, nämligen konceptet sexualitet.
Barndomssociologi
Utifrån uppsatsens argument att konceptet barn är det andra av de två huvudelementen som utgör särbehandling av barnpornografi, motiverar det teoretiska perspektiv som kan hjälpa författaren att tolka betydelser av konceptet barn i analysmaterialet. Avsnittet utgörs av barndomssociologi, politisk och rättslig påverkan på barn med ett specifikt fokus på lagens betydelse samt en redogörelse för relevanta delar av den politiska och rättsliga kontext som uppsatsen befinner sig inom.
Under 1980-talet växte ett forskningsfält fram som senare kom att kallas Den nya barndomssociologin (Matthews 2007, 322). Forskare framförde kritik mot tidigare studier av barn samt barndom och menade att ämnet inte togs på allvar. Sedan dess har studier av barn och barndom ökat kraftigt. Den nya barndomssociologin har även fört kritik mot den tidigare angående hur den tidigare skolan homogeniserar barn (Matthews 2007, 325). Jenks (1996) menar att den nya skolan betonar heterogenitet och pluralitet hos barn samt uppfattningar om barndom. Hon föreslår därav benämningen barndomar, istället för barndom. Jenks (1996, 63) menar att vuxnas erkännande av barn, deras åter-representationer och därav barns relationer med vuxna, har förändrats genom historien. Den nya barndomssociologin utgår således från en socialkonstruktivistisk premiss, där barn och barndomar betraktas som strukturerade av vuxnas normer, agendor och kulturer.
Det socialkonstruktivistiska perspektivet på barn och barndomar fokuserar på hur kulturella representationer av barn påverkar barns relationer, rättigheter och ansvar (Matthews 2007, 325).
Kontext är således en avgörande aspekt. Den nya barndomssociologin tolkar barndomar som de sociala kontexter av relationer som processen att bli vuxen sker i, i vilket vuxna och jämlikar måste inräknas (ibid, 326). Kehily (2008, 7) definierar barndom med följande argument: ”Childhood is not universal;
rather, it is a product of culture and as such will vary across time and place”.
Relationer mellan barn och vuxna ses i den nya barndomssociologin som olika former av beroenderelationer, vilka karaktäriseras av ojämlika maktförhållanden (ibid.). Mayall (1994, 118) menar att distinktionen mellan barn och vuxna innebär för barn, som individer och social grupp, avsaknad av vuxenlivets privilegier. Avsaknaden kan enligt Mayall definieras som en nackdel eller förtryck. Maktrelationer mellan barn och vuxna varierar i karaktär mellan olika sociala sammanhang, men Mayall menar att synen på barn som underlägsna vuxna är mycket vanlig.
Qvortrup (2002, 71) betraktar barn som en minoritetsgrupp, marginaliserade i förhållande till de vuxnas samhälle. Vidare menar Qvortrup att barn utsätts för paternalistisk behandling, samtidigt som barnens konstruktiva förmåga minskas. I Oldmans (1994, 44) perspektiv utgör vuxna och barn konstituerande klasser, eftersom de är sociala kategorier som existerar utifrån deras ekonomiska position till varandra.
Detta manifesteras i form av att den dominerande klassen (vuxna) besitter förmåga att ekonomisk exploatera den underordnade klassen (barn).
På samma sätt som Foucault riktade skepsis mot tal om sexualitet, riktar föreliggande uppsats skepsis mot karaktärisering av barn och barndomar. Talet ses som konstruerande och uppsatsen ställer sig därav frågande till vilka funktioner och syften som språkbruket vid tal om barn och barndomar fyller i analysmaterialet. Uppsatsen intar således en socialkonstruktivistisk ställning och en maktkritisk blick, specifikt utifrån Mayalls (1994), Qvortrups (2002) och Oldmans (1994) resonemang om barns underordning i förhållande till vuxna. Detta perspektiv bidrar till att tolka underliggande mening i särbehandlingen beträffande det ena huvudelementet; barn.
3.4.1 Det politiska och rättsliga barnet
Begreppet det politiska barnet hänvisar till hur ideologiska instrument, så som lagstiftning och policy, påverkar betydelser av barndomar (Savahl 2010, 37). Barn har historiskt sätt varit, och är fortsättningsvis, marginaliserade inom den politiska sfären. Den mest uppenbara anledningen till barns apolitiska status, är barnens avsaknad av rösträtt.
Barns inflytande på den politiska arenan kan förstås utifrån James och James (2004, 60) begrepp kulturpolitik, vilket i relation till barn och barndomar handlar om: ”aims to explore the links between theories, policies and practices through which childhood unfolds for children”. James och James (2004) tillvägagångsätt för att analysera sociala konstruktioner av barndomar utgörs av tre huvudsakliga aspekter. Den första handlar om att identifiera och tolka kulturella betingelser av barndomar, vilket innefattar tillägnad social status (samhällsställning), barns frihet och barns möjligheter till att påverka sin egen samhällsposition. Detta inkluderar sociala faktorer så som familjestruktur, könsrelationer, struktur och föreställningar om utbildningssystemet, religiösa diskurser, lekmannauppfattningar om barndomar samt hur dessa faktorer utgör unika kombinationer i olika kulturella kontexter.
Den andra aspekten handlar om att förklara processer och mekanismer som bestämmer hur ovanstående kulturella betingelser och diskurser tillämpas i samhället. James och James (2004) menar att lagen är processernas och mekanismernas nyckel. Lagen menas vara en funktion för social ordning, vilken omfattar allt från samtycke, sed och tradition, socialpolitik samt andra formella rättssystem. James och James (2004) ägnar även specifikt intresse åt att förklara hur socialpolitiken reglerar relationerna mellan de kulturella betingelserna och diskurserna.
Den tredje aspekten handlar om hur barn upplever barndomar, barndomars kulturella betingelser och den sociala kontrollen som utövas från vuxna. Föreliggande studie fokuserar på den första och andra aspekten av det politiska barnet, vilket kan sammanfattas som hur konstruktioner av barn och barndomar regleras samt produceras av lagen.
James och James (2004, 64) beskriver hur lagar och socialpolitik skapar samt upprätthåller uppfattningar om barndomar och barns position i samhället: ”Once incorporated into a formal and explicit system of rules and regulatory mechanisms, the law therefore represents a highly specialised
