This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Vem betalar din semester
Att lämna vardagen, resa bort, koppla av, se något nytt, kanske hur andra människor har det. Det har vi alla behov av då och då. Men alla har inte den möjligheten. För de allra flesta på vår jord existerar inte begreppet semesterresa.
Men vi, från den rika delen av världen, vi kan resa och vi gör det i allt större omfattning.
Visserligen måste vi spara ihop till reskassan men väl ute i världen, kan vi, om väljer rätt plats, leva billigt. Vi skulle kanske inte ha råd att bo tre veckor på ett trestjärnigt hotell i t.ex London men i Kenya, Thailand och på Bali går det bra.
"Vi" har råd för att "de" är fattiga, de som jobbar på hotellet, på restaurangen, som säljer hantverk och som kör taxi.
Men varför låta så negativ? De människorna har ju fått jobb tack vare att vi turister kommer dit! Landet får in utländsk valuta och förbättrad BNP!
Visst, turismen skapar arbeten. Men den kan även ha en rad negativa effekter på lokala förhållanden, kultur och miljö:
Lokalsamhällen tvingas bort från sin mark för turistprojekt. Från 1978 till 1998 förlorade masajerna i Kenya ett område dubbelt så stort som Blekinge till turism och jordbruk.
Som en konsekvens av ett delvis EU-finansierat turistprojekt i Botswana tvingades bushmen bort från Central Kalahari Game Reserve till ett område med en miljö som var helt
främmande för deras jägar-och samlarkultur.
Lokala löner kan snedvridas när en guide eller en chaufför utan särskild utbildning kan tjäna mycket mer än tex en lärare. Många jobb inom turismen är lågt betalda med långa pass på obekväm arbetstid. Dessutom är de ofta säsongsarbeten med arbetslöshet dessemellan.
Fakta
Turism, en av världens största industrier, är världens största arbetsgivare. Det är också en av de snabbast växande ekonomiska verksamheterna.
Förra året registrerades 703 miljoner "internationella ankomster". År 2020 räknar FN med att det internationella resandet ska öka till 1,56 miljarder ankomster per år. Till det kommer turism i hemlandet som beräknas vara vara 4-5 gånger större än det internationella resandet.
Nöjesresor beräknas utgöra 75 procent av alla internationella resor. Tre fjärdedelar av dessa går till Europa eller USA och det är också främst därifrån som 80 procent av turisterna kommer medan endast 2,5 procent av internationella turister kommer från Afrika. Afrika söder om Sahara hade i genomsnitt en 8,5-procentig ökning i antalet internationella ankomster år 2002.
Risken är stor att samhällsplaneringen siktar in sig på turisternas krav och inte på
befolkningens behov som exempelvis vattenledningar till hotell men inte till bostadsområden.
Världsbanken uppskattar att 55 procent av inkomsterna av internationell turism i Syd lämnar landet genom utländskt ägda flygbolag, hotell och resebyråer eller som betalning för
importerad mat och dryck och andra förnödenheter. Siffran är ännu högre för vissa länder, för Thailand rör det sig om 70 procents läckage ut ur landet.
Vad väljer vi att se?
En anledning att resa är att man vill se hur andra människor lever. Så vi reser till "genuina"
zulubyar i Sydafrika och besöker masajer i Tanzania. Men ger sådana turistfällor oss en sann bild av hur sydafrikaner och tanzanier lever?
Jo, den är lika sann som den bild turister får av svenskar som renskötande samer eller som boende i stugor av Skansentyp. Det moderna samhället, som finns även i ett fattigt land, blir mycket osynligt. Förutom när man hittar ett internetcafé och kan hotmejla hem om solskador och billig sprit.
För oss är det självklart att vi ska kunna röra oss fritt över jorden för att kasta en blick på, i våra ögon, pittoreska miljöer. Hur verkligheten bakom fasaden ser ut, får vi aldrig veta.
Kanske vill vi inte veta att i byn vi besöker dör folk för att de inte har pengar till sjukvård eller att småflickor säljer sex till turisterna för att försörja sin familj.
Många hinder
Om "de" över huvudtaget skulle ha råd att besöka "oss" möter de problem. De måste söka visum, de måste ha en inbjudan, de måste ha någon som garanterar deras uppehälle under besöket. Den självklara rätten att resa fritt gäller bara oss. "De andra" är helt enkelt inte önskvärda hos oss.
Endast 2,5 procent av världens turister kommer från Afrika. Det är alltså som det alltid har varit: de rika reser till de fattiga för att utnyttja dem på ett eller annat sätt. På 1800-talet kallades det imperialism och kolonialism. Vilka ord vill du använda idag? Och vad händer den dag "de där" begär skäliga löner för sitt arbete?
Kerstin Bjurman
