Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMN: r 35 (818). LÖRDAGEN DEN 30 AUGUSTI 1902. 15: de A rg .
ILLCJSTRERAD U TI DN I NO
KVINNAN OCH • HEMPIET
ü ÏÏÏ'1
ISS®
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSTID
:
REDAKTÖR OCH UTGIFVARE: BYRÅ:KOMMISSIONÅRER
I
dun... ...
kr.
6: —HVARJE LÖRDAG. FRITHIOF HELLBERG
17BRYGGAREGATAN
17.ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL- I
duns praktupplaga... » 8: — REDAKTIONEN KL.
10—4DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR I
dunsM
odetidn.
med pl. » 5: —
I
dunsM
odetidn.
utan pl. » 3: —
lösnummerpris: 10
öre. R
edaktionssekr.:
JOHAN NORDLING.EXPEDITIONEN KL. 9-- 5.
ALLM. TEL.
61 47.RIKS
16 46.S
tockholmI
dunsK
ungl. H
ofboktryxkeri.
, ■ "
KRISTINA NILSSON, GREFVINNA DE CASA MIRANDA, I SIN SALONG Å GÅRDSBY PÅ FÖDELSEDAGEN DEN
20
ADG. BETTY LARSON, VÄXJÖ, FOTO.KRISTINA NILSSONS 60-DE FÖDEL
SEDAG.
N GLAD FAMILJEFEST ägde rum på onsdagen i förra veckan inom kret
sen af släkt och vänner å Gårdsby egendom i Småland, där Kristina Nilsson, grefvinna de Casa Miranda, för när
varande gästar sin brorson, v. häradshöfding J. Nilsson. Den frejdade sångerskan firade då, alltjämt lika ungdomlig till kropp och själ, sin 60-de födelsedag, och med anledning däraf hade kring festens föremål samlats hen
nes närmaste, hennes syster, bröder och sy
skonbarn. »Värends dansgille» från Växjö, som förvärfvat en vän i den stora Värends- dottern, hade äfven infunnit sig och höjde stämningen med sina vackra danser. Fyra ståtliga, flaggpryddä äreportar hade rests i den vackra parkett och trädgården. Telegram från in- och utlandet anlände hela dagen, och en fest för egendomens folk var arrangerad, därvid på kvällen afbrändes ett präktigt fyr verkeri.
Med anledning af dagens betydelse har till Idun sändts den vackra bild, vi ofvan med
dela, af grefvinnan i sin salong, omgifven af de doftande födelsedagsblomstren.
NÄR LIARNA GÅ.
P Å ÄNGEN liarna hvina,
och kryddstark sliger en lukt från vålmar, som saftigt skina, än våta af markens fukt.
Det är en strålande dag i brådaste skördeanden, och smekande öfver landen går sunnan i ljumma drag.
Jag hör dig förkunna vida, du hvässade, skarpa stål, att blomningens dagar lida
allt närmare mot sitt mål;
du täljer mig, hur ej mer du mänskors barn vill tillstädja att hjärtan och sinnen glädja med allt hvad sommaren ger.
Välan! Må skonslöst du döda min lustgårds skönaste blom! — Du mäktar dock ej föröda min del i dess rikedom, ty hvad jag min kärlek gaf kan aldrig vissna som gräsen, det blef till ett med mitt väsen med dess oändlighetskraf.
När fälten stå höstligt tomma och himlen på sol blir njugg, min själ ger lif åt hvar blomma, som föll för skördareiis hugg.
Försprids än hvar välluktsström och blekna än färger klara, allt skall jag dock ungt bevara i längtan, syner och dröm.
På ängen liarna sjunga i klangfull, hvinande takt, förhärjande allt det unga i sommarens blomningsprakt, men de förmå ej i dag
till sorgmod mitt sinne tvinga — en lifvets hymn hör jag klinga ur stålets mejande slag.
E. N.
SÖDERBERG.K arin NADSHISTORIA UPPTECKNAD höjer , en rlinds lef - AF I. WIGERT, F. R ackman .
K ARIN HÖJER, dotter till arkitekten, sedermera öfverfyringeniören Gustaf Emil Höjer och hans maka, kusinen Ereja Höjer, föddes den 4 sept. 1866.
Föräldrarnas glädje och lycka öfver det vackra, lifliga och präktiga barnet var stor och förblef länge ogrumlad, ty, när det gäller fel öch lyten hos barn, äro föräl
drarna de sista att varseblifva dem; kär
leken är ju blind. Men icke nog att den är blind, när kärleken sammanför alltför nära besläktade varelser, förorskar den under
stundom blindhet, och »r e ti n i t i s pig
mentosa» eller den ögonsjukdom, af hvil- ken Karin Höjer lider, är oftast medfödd och1 vanligen en följd af föräldrarnas nära släktförhållande till hvarandra.
Liten Karin var blindfödd, och de stora, klara själfulla ögonen, som ofta blicka rakt in i eld- eller solskenet, ha aldrig skådat dagens ljus. \
Emellertid dröjde det åratal, innan detta sinnesfel konstaterades. I det ordnings- fulla hemmet, där allting städse stod på sin rätta plats, rörde sig den lilla ledigt och säkert. Tack vare ett ovanligt skärpt kän
selsinne kunde hon vid minsta vidrörande särskilja de olika föremålen, känna igen sina leksaker, de olika dockorna, klädnin- garna m. m. ; hon kunde skilja röda färger från blå o. s. v. Att hennes synförmåga var dålig hade dock fadern så småningom börjat misstänka, men det var först vid ett tillfälligt besök hos morfadern, kon
traktsprosten Höjer i Häfverö, som den då treåriga Karin förrådde sitt medfödda lyte.
I den nya omgifningen kunde ej längre den glada, yra flickan reda sig på egen hand, ofta såg man henne så inom som utom hus springa rakt på de föremål, som stodo i hennes väg. Man började nu miss
tänka, att lilla Karin var blind; och till och med modern måste inse och erkänna, att synen hos hennes förstfödda var ytterst obetydlig.
Man började alltså göra iakttagelser för att utforska, huru stor Karins synförmåga egentligen var. De omgifvandes bemödan
den försvårades dock betydligt genom den yngre systern, Annas, åtgöranden. Det var liksom om Anna velat bespara Karin skam
men att öfverbevisas om blindhet, och där
för inlät hon sig på det oskyldiga bedrä
geriet att ställa sina ögon till »stora sy
sters» disposition, och, när så fordrades, när denna sattes på svårare prof, fuska
de Anna litet smått eller hviskade till hen
ne de svar, som borde förekomma den sorg
liga upptäckten, att det endast var med syster Annas ögon, som Karin såg hela den yttre världen.
Så noga och på ett så omedelbart sätt beskref den seende systern hvad hon såg, att den blinda ej visste och ännu i dag ej vet hvad hon själf uppfattat af de yttre tingen eller hvad hon sett blott med sy
ster Annas ögon.
Men om Karins synförmåga var svag eller ingen, så var hörseln hos henne liksom hos många andra blinda så mycket finare. Yt
terligare skärpt af en ovanlig musikalisk begåfning, var den hos henne rent af un
derbar: liten Karin var »idel öra».
Också var hon ej ännu årsgammal, då hennes sorg kunde förbytas i glädje, blott modem slog sig ned vid pianot och spe
lade för henne.
När så hon började tala, tog hon sig för att till hvarje nytt ord hon lärde sätta en egen melodi, så att man skulle kunna säga, att Karin redan i vaggan var kompositör Så småningom blef det företrädesvis de långa, svårfattliga orden, hvilkas innebörd barnet ej begrep ibland, och hela långa me
ningar, vanligen de mest hvardagliga, till hvilka hon satte musik. Understundom hände det, att Karins ifrigt lyssnande öra från gatan uppsnappat ett eller annat in
fernaliskt kraftord eller ett mera välta
ligt än hygieniskt lämpligt uttryck, till hvilket hon i barnslig oskuld komponera
de en vacker, ofta smekande melodi.
Också väckte det ej ringa uppseende, då hon en gång vid ett högtidligt söndags- besök hos farmodern föredrog sin allra nya
ste »folkvisa», hämtad från alla kolingars stamfäders busspråk. Denna Karins visa hvarken applåderades eller bisserades af den häpna gamla farmodern, men effekt
full var den.
Dessa vokala kompositioner aflöstes snart af instrumentala. När den lilla fyraåriga flickan lyftes upp på pianostolen, kunde hon hela timmar sitta där och fantisera, men moderns musik, som hon förut så gärna lyssnat till, blef numera försmådd.
Snart väckte det de närmastes förvåning att Karins kompositioner, äfven om de voro enformiga, dock alltid voro harmoniskt rik
tiga.
Så kom den tid, då de båda syskonen borde lära sig att läsa. Att ha tvenne böc
ker var ju onödigt; de läste i samma bok högt och samfäldt. Anna bestod ögonen och skötte pekpinnen, under det Karin med spänd uppmärksamhet följde med och lär
de sig så både stafning och andra skoläm
nen. Länge kunde de båda systrarna föl
jas åt, men då fadern hade sina tvifvel angående den äldsta dotterns färdighet i innanläsning, präntade han för hennes räk
ning en bok med tumshöga bokstäfver.
Då det befanns, att Karin ej ens kunde urskilja dessa, beslöts, att hon skulle lära sig att läsa och skrifva upphöjd skrift, s. k. punktskrift. För henne gick detta ovanligt lätt, och numera läser hon punkt
skrift lika fort och ledigt som någonsin en seende läser vanlig tryckstil.
Samtidigt lärde sig fjädern punktskrift
och använde sedan sina få lediga stunder och många af nattens timmar att till punktskrift öfverföra de böcker, som hans blinda flicka kunde behöfva.
Hans kloka, uppfostrande verksamhet in
skränktes ej till det intellektuella områ
det; äfven i det praktiska ingrep han, då hustrun i moderlig svaghet hjälpte Karin med hvad han ansåg, att hon själf borde utföra. Så) t. ex. lärde hon sig tidigt, ehuru med svårighet, att kamma sitt långa, tjocka, rebelliska hår.
Då hon sedan vid sju års ålder stickat sin första strumpa, gaf fadern henne tre kronor i belöning. Allt framgent betalade han henne två kronor för hvarje par strum
por hon stickade, och när ingen annan var till hands för att hjälpa, kunde han själf sträfva med att taga upp de tappade mas
korna. Bland praktiska sysslor kan Karin nu sy, sticka, bädda, städa, damma, elda, koka kaffe och laga enklare mat.
Emellertid voro hennes anlag för musik öfvervägande och gjorde sig tidigt gällan
de. Snart hade hon en ansenlig repertoar af pianostycken, till hvilka hon själf satt bas. Också fann faderns vän, professor Gellerstedt, den lilla sjuåriga pianisten så framstående, att han föreslog, det man skulle låta henne spela inför fröken The- gerström.
Vid besöket hos den frejdade lärarinnan frågade denna Karin, om hon kunde spela något stycke för henne.
»Ja då,» svarade den lilla tvärsäkert, »jag kan trettio stycken.»
Och på uppmaningen att spela det vack
raste, satte sig Karin och började utan ett ögonblicks tvekan spela: »Kom, lilla flicka, valsa med mig!» Hennes far och hans vän blefvo helt förbluffade öfver hennes val, men fröken Thegerström berömde hennes anslag och sade sig särskildt tycka om basarne, samt tillrådde, att Karins musika
liska begåfning skulle utvecklas.
Vid åtta års ålder började hon alltså taga pianolektioner af fröken Lunell, numera fru Fridholm. Vid lektionerna spelade lärarin
nan för sin blinda elev, som sedan i sin ordning fick utföra hvad hon hört, och därefter i hemmet inöfva läxan ur minnet.
Då detta ibland ville svika, var det åter syster Anna, som kom till hjälp. Samtidigt med systern lärde nämligen hon sig att spela efter noter, och var sålunda ömsom Karins elev, ömsom hennes lärarinna, då hon måste efter noter sträfva igenom en sats, som Karin ej var fullt säker på att riktigt minnas.
Somrarne tillbragte Karin hos morför
äldrarna i prästgården i Häfverö, där or
geln i den gamla kyrkan hade en stor drag
ningskraft på henne. Huru stor var ej hen
nes glädje, då organisten ibland tillät henne att spela utgångspsalmen samt slutligen
Ett -verksamt skönhetsmedel är
det nya toilettpreparatet »Azymolvinaigre» genom dess inverkan på hudåkommor, ekzem, reformar, finnar, hudrodnader, pormaskar, skäggsvamp m. m.
Mot hufvudvärk och dåsighet är »Azymolvmaigre»
ytterst uppfriskande och behagligt. I tvättvattnet och vid bad är »Azymolvinaigre» för muskel- och närvsystemet samt för huden utomordentligt väl
görande. Tillverkas under läkarekontroll vid F.
Pauli’s fabrik, Stockholm.
Den friskaste och angenämaste är F Pauli’s ELECTA-Eau de Cologne. Prisbelönt Lon
don, Wien, Paris, Köpenhamn, Chicago, Stockholm m. fl. har F. Pauli’s Electa-Eau de Cologne till
vunnit sig kännares odelade bifall,
— 555 IDUN 1902
att en hel sommar vara hans vikarie. Ka
rin var då tolf år. Hon lönades ej med guld, men med så mycken större ära, ty hon erhöll af kyrkorådet ett vaoket intyg öfver sitt vikariat.
Då vid denna tid blindinstitutet var för- lagdt till Stockholm under afvaktan på att det kunde etableras vid Tomteboda, blef Karin under tre års tid extra elev där och gick enligt faderns önskan ensam fram och åter till sina lektioner. Här undervisades hon i sång af fröken Eva Lagergren samt i harmonilära och kontrapunkt af institu
tets blinda musiklärare C. Lundel.
Då Karin var 17 år, beslöts, att hon bo rde söka inträde i Musikaliska akademiens or
gelklass. Hon mottogs med underrättelsen att styrelsen beslutat att.ej vidare mottaga blinda elever. Icke desto mindre gjordes nu ett undantag och Karin erhöll tillåtelse att profva.
Vid profvet spelade hon Hummels ess
durs sonat för piano samt orgelpreludium af Bach, hvilket senare hon inlärt för Danie
la Vinge, af hvilken hon erhållit hela sin orgelundervisning, sammanlagdt fyra lek
tioner. Då Karin samma afton profvet af- lagts återvände till akademien tillsammans med sin yngre syster för att erfara hvilka af de 34 sökande voro de fem lyckliga, lästa systern Karins namn först på anslags- taflan. Men denna gång ville ej Karin lita på syster Annas ögon och först sedan vakt
mästaren kommit och vittnat, vågade hon tro på sin lycka.
Nu följde Karins sju lyckligaste år, aka- demieåren.
Till en början hade hon en viss känsla af att hon gjort intrång och fruktade att bli ansedd som1 ett slags nådehjon, men lä- rarne gjorde allt för att uppmuntra henne och för att hon skulle känna sig likställd med kamraterna. Att hon var född musiker bevisas bäst däraf, att hennes undervisning i harmoniära vid akademien inskränkte sig till fyra lektioner, efter hvilken lärotid di
rektör Rubenson kom fram till henne och på sitt vanliga torroliga, men allvarliga och högtidliga sätt sade till henne :
»Kära fröken! Det är alldeles för be- dröfligt, men direktör Nordqvist säger, att det är honom omöjligt att lära er någon harmonilära.»
Eörst blef Karin helt förskräckt, men lugnade sig snart, då hon kom ihåg, att direktör Nordqvist vid föregående lektion skämtande sagt:
»Hvarför skall ni studera harmonilära, den kunde ni ju redan i vaggan!»
Efter fyra terminers vistande vid kungl.
musikkonservatoriet aflade Karin Höjer 1886 med stor heder organistexamen; föl
jande år med största heder kantors exam en.
År 1889 aflade hon musiklärarexamen samt examen i kontrapunkt och komposition, hvar jämte hon som belöning erhöll kon- servatoriets och Bergska jetongerna.
Den välvilja och det intresse, som lärar- ne visade Karin, upphörde ej med läroti
den, utan fortfar alltjämt ännu.
Också var det på uppmaning af hof kapell- mästane Dente, som hört henne sjunga nå
gra sånger, dem hon komponerat ocb förli- den vinter utgifvit, som hon i folkhuset vid Norrtullsgatan vid ett tillfälle anordnade
•en musikafton, som med största intresse följdes af det fulltaliga auditoriet och som af pressen blef helt gynnsamt bedömd.
Detta var dock icke Karins första kon
sertuppträdande. Redan för ett tiotal år sedan anordnades af dåvarande förestånda
rinnan för »Tysta skolan», fröken Amy Se-
gerstedt, en mâtiné, hvaraf inkomsten skulle utgöra grundplåten för bildandet af ett lånbibliotek för svenska blinda. Bland de uppträdande voro vår blinda pianist och sångerska, Karin Höjer och en då ännu okänd ung man, vår numera ryktbare bary
ton John Eorsell.
Sedan 1892 är Karin Höjer organist i Nya Kyrkans församling och medlem af dess psalmbokskommitté. Hon har omar
betat flere af denna församlings psalmme
lodier och komponerat ett fyrtiotal nya.
Dessutom verkar hon sedan flere år till
baka som privatlärarinna i sång, pianospel och harmonilära och har under årens lopp haft åtskilliga elever, hvaraf tre sökt och vunnit inträde vid konservatoriet.
En gång har det varit tal om möjlig
heten af operation eller snarare om omöj
ligheten af en dylik, men Karin skingrade all tvekan genom att förklara, att hon var så nöjd och belåten som det var.
Karin Höj ers lif är uppfylldt af arbete och intresse för allt och alla.
Så kan då en blind kvinnans lefnadshi- storia bli sagan om en lycklig människa, ty Karin Höjer är lycklig, nöjd och belåten som hon är med sin lott i lifvet.
F lygsand READ UR RESEBOKEN AF ERNST från skagen . några HÖGMAN.
Hvor findes vel på Jordens Rund saa vekslende et Vejr?
Hvor skifter Himlens Graad o
gSmil saa lunefuldt som her?
Hvor drejer Bygens Herre saa flinkt paa Bölgens Drev,
hvor staar saa hvide Kamme som paa Skagens vilde Rev?
Og hvilket Træ kan vugge vel en Fugl saa skær og ren
som Maagen, der bliver vippet paa den yderste »gren»?
LYDER ett brott
stycke ur en i hast tillkommen dikt af Holger Drachmann, skrifven med skal
dens våglikt ryt
miska piktur på ett stycke hvit karton, till några käcka pennteckningar af hans eget stift, och upphängd på en af kortväggarna i det Bröndumska hotel
lets matsal, där den tjänar som litterär förströelse mellan desserten och kaffet åt hvar je nyanländ Skagenbesökare. Och turisten suger i sig poemet med en förnimmelse af, att hvar je ord innebär en trogen afspegling af den för
underliga landsända, till hvilken han blifvit försatt medels det lilla leksakståg, som efter en familjär tågordning och med en skjuts
kärras gemytliga fart skakat honom fram mellan Nord-Jyllands klitter.
Detta är alltså Skagen, denna hafombräma- de landtunga af ljunghedar och flygsand, mot hvars ref så många seglare förlist i storm
dånande vinternätter och hvars modiga fiskar
befolkning några danska konstnärer förhärligat i ord och färger!
Själfva Skagen med sina 2,400 invånare ligger längs med stranden af Kattegatt och är obestridligen Danmarks egendomligaste småstad. Husen, ömsom korsvirkesbyggnader, ömsom murade af tegel och alla, med ett par undantag, endast en våning i höjd, ligga in-
[ Kungl. Hof boktryckeriet I
I iduns Tryckeri Aktiebolag)
i 17 Bryggaregatan 17 [
E Affärctrurlr 8&som Aktier, Obligationer, Pris- :
i HllfllMlJlm kuranter, Cirkulär, Plakat, Affischer, E
E Fakturor, Räkningar m. m. m. m.
F
örstklassigtA
rbeteiB
illigaP
riserikilade mellan klitterna på båda sidor om den buktande gatan, som håller den respektabla längden af nära 3 kilometer. Och kring alla husknutar väller den mjölflna, gula sanden i aldrig sinande vågor, medan samtidigt träd
gårdstäppors och löfdungars smaragdgröna fägring triumferar med talrika oaser i denna sandregion.
På de krappröda tegeltaken lyser det som af hvita spetsbroderier; man gipsar nämligen ihop tegelpannorna för att de ej skola flyga ut i hafvet, då stormen tar sina krafttag i dem. Ty det blåser fenomenalt öfver Skagen, när det börjar, blåser sex dagar i sträck med paus den sjunde, för att därefter friska i på nytt den åttonde. Och naturligtvis är syd
västen den galnaste. Med en massa olater, som han tillägnat sig i Engelska kanalen och fullständigat på Nordsjön, rusar han vrålande fram öfver den danska halfön, krafsar Väster- Jyllands klitter i hufvudet tills de ryka som vulkaner, pressar sin breda barm mot hedens ljungtufvor, vräker vågorna som jättecylindrar in öfver Skagens ref och slungar näftals med sand i synen på hvarenda turist, som, half- kväfd, svärjande och hickande med kroppen i fyrtiofem graders vinkel och hår, skägg och ögonbryn i den fantasifullaste oreda, tumlar om hörnen på det Bröndumska hotellet. Om damerna på Skagen vill jag knappast tala i detta sammanhang — det är en ren skandal så vindguden behandlar dem!
Men Skagen utan storm vore måhända inte Skagen, vore inte denna natur af horisont- vidgande hed, ättehögsliknande klitter och dånande vågor, som människorna färdas långa vägar för att lära känna och älska.
Också är det välbekanta Bröndumska hotel
let, där det reser sina röda tegelmurar högt ofvan Skagens låga hus, upptaget af turister så lång sommaren är, mest konstnärsfolk — författare, målare och skådespelare, som fylla rum och korridorer med glam, skratt och cigarrettrök.
Och när middagsklockan i trädgården, en vördnadsvärd malmpjes från något gammalt klockspel i ett danskt kyrktorn, kallar till bords, myllrar den glada skaran in genom dörrarne under en ledig konversations ackom- pagnement: det är en korseld af spörsmål och svar, af flirt och koketteri, af lif sglädje och galenskap, hvars första gnista kanske tän
des för ett par timmar sedan ute i solljuset på den hvita badstranden eller på en fräsan
de böljerygg, där konvenansens munkkåpa blef lika tunn och smidig som simdräkten.
Hvilket galleri af liffulla och intressanta hufvuden kring de bägge borden!
Där sitter den norske diktaren med det halft skeptiska, halft drömmande ansiktet och låter en intagande blåögd finsk dam med sprittande lynne och sjungande blodj rann
saka sin själ, under det han själf dissekerar
en kyckling, till hvilken han förtär danskt
BRÖNDUMS HOTELL.
kornbrännvin som läskedryck. Den intagande finskan har nämligen, i likhet med hjälten i Henrik Pontoppidans »Höjsang», dragit ut i det danska hedlandskapet för att upp- lefva sitt lifs stora erotiska äfventyr och tror sig nu i norrmannen ha träffat ridda
ren med silfverrustningen, för hvilken hen
nes hjärta skall falla till föga. Och den norske diktaren blir inspirerad af de blåa ögonen och det rosiga humöret och förtäljer om sina resor på andra sidan jorden, ty han har sett många länder, samt — och detta är det allra underbaraste — om en säter, hvilken han äger högt uppe i Norge och där han
»GRENEN», JYLLANDS YTTERSTA
hvar je sommar brukar öfvernatta under jakt
tiden, h var vid han i drömmen får besök af hela generationer af människor, till hvilkas lif han blir ett deltagande vittne. Och dessa drömmar, hvilka upprepas år efter år och framstå med det medvetna lifvets skärpa, sammanhänga logiskt som länkarne i en kedja.
Den nordiska läsvärlden torde kanske fram
deles komma att möta detta författarens dröm
rike i något norskt diktverk.
Där sitter den danske sjöofficeren med det engelska namnet i lifligt samspråk med en kjöbenhavnsk teaterdirektör om dramatise
ringen af en sensationsroman. Ty som de flesta intelligenta danskar är han väl förtro
gen med litterära värf, och den danska scenen har i honom en af sina många habila bear- betarpennor.
Bredvid honom tecknar sig i profil mot fönstret Helge Bodes israelitiska diktarhufvud, i hvilket den mörka blicken tyckes se ut mot fjärran skönhetsvärldar; ej ens då hans kvinnliga granne, en lång slank norska från Holbergs födelsestad och med ett ansikte à la Dyveke, skämtande gör honom en fråga, sän
ker han sig ned i den glada hotellmiljön.
Och där mellan blåklint och prästkragar, som välla ur blomsterglasens mynningar, strå
lar den lilla kjöbenhavnskans purpurvarma ansikte med de bruna, sammetsmjuka ögonen.
Det svarta, bnrriga håret bär spår af vindens ogenerade friseringskonst, ty hon har kommit direkt från stranden, där hon legat utsträckt
och lyssnat till hennes granne skådespelarens recitation af Cyrano. Ännu ringa balkong
scenens fagra alexandriner i hennes öron:
Du darrar, ty ett band din själ med min förenar!
Du skälfver, hvita ros, bland trädens blåa grenar!
Jag känner det — det går en dallring öm och fin ifrån din hand till min längs rankan af jasmin.
»Ja, Cyrano er dejlig, » säger hon med sin melodiska röst, som stiger som en lärkdrill öfver sorlet.
Under tiden nedblicka från takfrisen de många konstnärsporträtten, målade med djärf pensel och godt lynne. Det är ett antal pa
lettens och pennans män och kvinnor från de tre nordiska länderna och för öfrigt från hela Europa, som sålunda markerat sin rast under färden i detta konstnärsfolkets kara- vanserai.
*
Hvar och en, som stiftat bekantskap med H. C. Andersens fantasirika sagor, erinrar sig helt visst »En Fortælling fra Klitterne», hvari skalden gör den städse framställda frågan om ett lif efter detta till föremål för en gripande prosadikt. Händelserna spela mestadels på Skagen, och berättelsens hufvudperson, den af lif vet hårdt pröfvade Jörgen, går en stormig dag in i Skagens kyrka, som den gången låg inkilad mellan klitterna, och ser som i en
lägga på det kraftigaste det fordom gängse talesättet, att ingenting kan gro på Jyllands norra och västra kuster. Att frambringa em trädgård i Skagen är emellertid ett arbete, som kräfver den största påpasslighet och om
tanke; hvarje planta måste ha sitt skydd s- bräm; läbälte korsar läbälte i en dylik an
läggning, men finner stormen den minsta lilla glugg, där den kan tränga igenom, händer det lätt att ägaren en morgon får se sina kära plantor uppryckta med rötterna och vräkta huller om buller under ett tjockt sandlager.
Då blir det att börja på nytt igen.
Som skarp kontrast till dessa grönskande idyller sträcka sig längs västerhafvet, några mil sydväst om Skagen, de s. k. Baabjerg Miler. Det är ett det mest storslaget ödsliga natursceneri, som där upprullas — en verklig ökennatur mot hafvets bakgrund. Vägen dit går genom en liten klittby, »Kandestederne»
benämnd, hvilken ligger som en oas i öknen, ty klitterna äro här bevuxna med vilda rosor.
Från Kandestederne sträcker sig vägen mot söder rakt på »milerne», ett antal nakna, in
till 125 fot höga, än skarpt afskurna, än mjukt rundade sandberg. Här råder fullkom
lig dödstystnad — ingen fågels läte vibrerar i den rena luften, inga träd susa för vindilarne och ingenstädes upptäcker ögat ett spår af mänsklig odling. Men det färgspel, som en
IXHBKUBSBBflUB
_ ' - Üte; *
.
UDDE. SKAGENS FYR.
mm
SagBWBWifaN syn den lifslycka närma sig, efter hvilken han hela lifvet förgäfves traktat. Och medan vindilarne utanför hopa sand öfver templet och begrafva det — endast tornet sticker upp som en väldig grafsten öfver en grafkulle, när stormen bedarrat — dör Jörgen därinne.
Numera är den gamla kyrkan nedrifven, men det hvita tornet höjer sig alltjämt ur sanden, synligt långt ut till hafs och inåt heden, när man nalkas Skagen.
Det är öfverraskan
de att bevittna, huru klitterna, bland hvil
ka den aldrig sofvan- de vinden hviskar och sjunger, dånar och brummar, ha att upp
visa en vegetation, som stundom är af en påfallande frodighet.
De små trädgår
darna, med hvilka Skagenbefolkningen vetat omgifva sina väl hållna boningar, men främst »Planta
gen», en den lummi
gaste park af bokar och furor vid en ut
kant af staden, vittna om hvad flit och ihär
dighet kunna åstad
komma, och de veder
solig högsommardag framkallas af det blåa hafvet med sina öfver reflarne evigt frambru
sande- skumkammar, liknande simmande snö- drifvor, och de väldiga mattgula sandbergen med sitt oändliga linjespel mot den klara luften, allt detta verkar som ett landskap i en österländsk ökensägen.
Den minsta vindfläkt bringar sanden i rö
relse; som en lätt gul dimma sväfvar den utför de branta sluttningarna. Men när västan-
MATSALEN I BRÖNDUMS HOTELL.
557
—IDUN 1902
PARTI AF RAABJERG MILER.
:
».fWV -f
■
stormen kominer i mäktigt majestät, när haf- vets åsklika dån höres miltals inåt land och skyarna jaga genom luften, då hvirflar sanden rundt i tjocka moln — då är det en nordisk samum, som hemsk och ödeläggande bestryker kusten.
Det är under sådana stormdagar Skagens ref, hvilka likt polyparmar sträcka sig från strandbrynet och långt ut till hafs, bringa den sig närmande seglaren att stranda och gå under. Dock numera ej så ofta som förr, sedan Skagen hela kusten rundt blifvit för
sedd med noggrant vägledande fyrar.
Det inträffar därför sällan nu för tiden att kustens räddningsmän sättas i tillfälle att utföra några underbara bergningsbragder.
Skagen har haft sin »stora man» — Lars Kruse — föraren af Skagens räddningsbåt och en sjöman utan vank och tadel, som i spetsen för tappra kamrater utfört sannskyl
diga hjältedåd på hafvet.
Den modige sjöbussen hvilar nu under flyg
sanden på Skagens kyrkogård, och på graf- stenen, som bär hans väderbitna drag i brons, läses följande vers af Drachmann:
Om Reviens Brus forstummed, saa mæler denne Sten:
her bleges under Klittens Sand en modig Sö
mands Ben!
men Skagens Rev o g Revier erkender deres Pligt og synger om Lars Kruses Liv et höjlydt Heltedigt.
*
Det glimmar högsommarsol öfver Skagen en julimorgon med frisk, men ändå mild luft.
Blåsten hvilar sedan två dagar, så att träden med sina i topparne aflöfvade grenar hinna draga andan efter stormens hårdhändta lugg- ningar.
I »Plantagens» öde gångar dröja ännu nattens lätta skuggor, ty löfvet ärjjså tätt,
NYA BADHOTELLET.
i
islläial
nt 11 gi#iP"
att solljuset ej kan tränga igenom. Plöts
ligt dela sig bokar
na framför vandra
ren och lämna utsikt till en med bleka ro
sor öfvervuxen villa, hägnad med staket, vid hvars grindar ett anslag ger tillkänna, att platsen är ett pri
vat område, som ej får beträdas af främ
lingar. Därinne bor P. S. Kröijer, den ena af Skagens genialiske målare.
Utanför »Plantagen»
ligger en gård, helt oansenlig för resten, inom hvars väggar en annan konstnär redt sitt sommarhem, näm
ligen Holger Drach
mann. Om man lyss
nar i morgontystnaden, kan man höra ljudet af yxhugg därinifrån. Det är skalden, som står på gårdsplanen och hugger ved — alldeles som studenterna på gamla Regensen i Kjö-
DET KVARSTÅENDE TORNET AF SKAGENS GAMLA KYRKA.
'
L.. ....
r ii«
1
i ■ lli
IllSSt i
benhavn — för att få nödig muskelgymnastik, innan han låter sig kedjas af diktarmödan vid skrifbordet.
Bred och solig buktar sig gatan norrut mellan de många små hemmen, som alla vittna om sina invånares sinne för trefnad och ord
ning och om deras kärlek till den lilla fläck af jorden, hvilken det blifvit deras öde att bebo.
När man passerat järnvägsstationen, visar sig midt i gatan ett monument — en hög minnessten, rest af danska kvinnor och män till minne af ett antal fiskare, som en decem
bernatt 1862 gick under vid försöket att berga besättningen på en svensk brigg, hvilken strandat på reflarne.
Fortsätter man sedan åt vänster, förbi målaren Michael Anchers trädbeskuggade och murgrönbevuxna hem, är man om ett par minuter ute på heden, den vida, färgrika,
befriande heden, där hjärtat får snabbare fart, sinnet blir ljust och själen ödmjuk, medan ögat med en känsla af obeskrifbar njutning dricker det oändliga perspektivet.
I norr och nordväst höjer sig Klitternas tandade mur som en fjällkedja i miniatyr, här och hvar ej högre än att fartygens master kunna skönjas på det bakom liggande hafvet.
En körväg, rak som ett snöre och kantad af telegrafstolpar, leder tvärs öfver ljung- och åkerlappar, förlorande sig bland klitterna som en rännil i sanden. Likt två stenjättar resa sig gamla och nya fyren i den blåa luften, medan sol och lärksång gjutas välsignande öfver deras hufvar, och i nordost gnistra bad
hotellets i norsk-dansk stil timrade väggar och tak — slutbladet i den fagra naturdikt,
MINNESSTENEN ÖFVER SKAGENFISKARENA.
som heter Jylland och hvars sista stans är
»grenen», Jyllands yttersta spets, där Katte
gatts och Skageracks vågor blanda sig med hvarandra i en ständigt brusande tvekamp.
Klitterna bilda en ringmur af sandkullar kring hotellet, och när man nalkas detsamma från heden, synes dess belägenhet måttligt afundsvärd midt i dessa skyar af sand, som nästan ständigt sväfva i luften.
Men den sterila taflan skiftar med ens karak
tär, då vandraren passerat förbi hotellets gafvel och genom den framför liggande vall- grafven. af urhålkade klitter, krusiga som en insjös yta i svag bris, kommit ned på stranden.
Midt framför och åt båda sidor ligger det atlasblåa hafvet, gungande på sin solgnistrande yta hundratals hvita segel och ståtliga ångare, hvilka senare liniera horisonten med mörka rökstreck, och in mot den gulhvita stranden, bred som half va Riddarholmsfjärden och sken
bart ändlös i sin längd, rulla hvita, jättestora bränningar under ett stigande och fallande majestätiskt dån.
Ingen fjällnatur kan vara mera betagande i sin snöbrämade prakt än denna Jyllands nordligaste punkt af gula klitter och djupblått haf, ingenting mera imponerande än denna enslighet, ur hvilken natursjälen talar i stor
mens anlopp, i dagens solglans och nattens blågråa skuggor öfver hed och strand.
Också klingar Skagen som en af de friskaste och melodirikaste satserna i reseminnenas symfoni, och minnet
däraf kan aldrig glöm
mas, eftersom det själf- ständiga, det person- lighetsstarka så
väl hos natur som männi
skor städse förblir oför
gätligt.
Vv
SVAMP.
• •
A R DET NÅGON, som vet livad det vill säga att vara gift med en svampentusiast ? Att från morgon till kväll bara tänka på svamp, tala om svamp, plocka svamp, under
söka svamp, rensa svamp, koka svamp, äta svamp, lägga in svamp, salta in och torka svamp, och från kväll till morgon drömma om svamp — med ett ord, att med ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen drunkna i svamp?!
Så har det gått med mig, och hvar det skall sluta vet inte jag! I natt hade jag en dröm, som var mycket obehaglig, och som smått oroar mig, därför att jag är rädd att den skall kunna lägga grunden till en fix idé
— den, att hvad, som hände mig i drömmen slutligen skall hända mig i verkligheten!
Jag drömde, att jag skulle ut och—plocka svamp naturligtvis. Jag ämnade just sätta min röda tennishatt på mig, då jag märkte att den hade en massa små hvita kantiga prickar lik en flugsvamp! I drömmen tar man ju vanligtvis ganska lugnt, hvad som i vaket tillstånd skulle slå en med häpnad, och jag satte därför utan att vidare reflektera där- öfver, min flugsvamphatt på hufvudet för att ila efter min make, som med svampkassen öfver axeln ropade för att skynda på mig.
Jag lyfte — nej, försökte lyfta mina fötter — omöjligt! Jag såg förfärad ned. 1 stället för min blå promenadkjol mötte mina blickar den hvita stolken af en flugsvamp ! Ofrivilligt sökte mina ögon med en hemsk aning mina båda nätta fortkomstledamöter. Mycket rik
tigt! De hade försvunnit djupt ned i den kännetecknande »strumpan»! Jag stod där från topp till tå en rodnande »Amanita mus- caria» midt i djupa skogen! Förfäran grep mig. Jag försökte ropa, men fick icke ett ljud öfver mina läppar.
Plötsligt kom mig vidrörandet af något hårdt, kallt att rycka till, och tätt invid mig varse- blef jag — doppskon af min egen mans käpp!
Jag visste, att jag ögonblicket därefter med ett kraftigt rapp skulle vara förpassad ur världen — jag kände till hans sätt att hand
skas med mitt släkte, * och med ett skrik, som väckte hela huset, vaknade jag.
Då jag sedan för min man berättade min dröm och beklagade mig öfver, att jag icke ens om nätterna fick fred för svampen, log han belåtet. Sämre fantasier kunde man ha’
i drömmen, tyckte han!
Ja, detta är nu afvigsidan af saken! Sedan har den onekligen sin — eller rättare kanske sina — ganska angenäma dito, det måste jag erkänna, och jag skall också samvetsgrant räkna upp dem.
* Förlåt, men min hustru uttrycker sig verk
ligen så dunkelt, att jag måste be att få skjuta in den anmärkningen, att det är flugsvamparna och icke det kvinnliga släktet, som här afses !
» Svampentusiasten».
I Fördelaktig iifförsäkring lör kvinnor. 1
Lifförsäkrings-Aktiebolaget i
De Förenade.
Stockholm. \
Stiftadt af bolagen Skandia, Svea
, EThule, Victoria och Skåne. =
: Lifförsäkring utan läkareundersökning! = E Delaktighet i bolagets öfverskott!\
\
Premiebefirielse vid oförmåga till arbete! = jj Särskilda dödlighetstabeller äro upprättade för jj E kvinnor, hvarigenom premierna kunnat sättas-
E lägre än för män. :
E
Formulär till ansökningshandlingar jämte prospekt
E Etillhandahållas af agenter och ombud samt efter rekvi-
E Esition från denna tidnings expedition.
jjFörst detta, att man är så innerligen be
låten med vädret, då andra gräma sig öfver det ständiga regnandet och plaskandet! Det är ju det bästa »svampväder» man kan tänka sig, 'om jag nu också inte anser, att de fröjder detta innebär, uppväga nära nog alla andra sommarens nöjen.
I (Komma sedan strålande vackra, färgrika sensommar- och höstdagar efter en lång regn
period, är det väl det härligaste man kan tänka sig dessa vidsträckta svampexkursioner i skog och mark med sin rika skörd af präktig svamp! Vi gå man ur huse hvar och en med sin »kasse» — och lill’tösen med pickles- korgen i handen — henne tillhör det näm
ligen att samla de små söta »svampbarnen»
till inläggning af pickles.
Och kantarellerna titta så glada och gull- gula upp ur tufvor och mossa, och fårtickorna lysa i stora hvita »sjok» under granarna, och här och där står en champignon eller två i förnäm enslighet, eller väcker en liten flock af den vackra »stolta fjällskiflingen» allmän beundran, för att nu icke tala om de präktiga, rara rörsopparne, isynnerhet Carl Johans-svam- parne. En »lelle-Carl Johan», knubbig och rund och fast i hullet som »Baby» därhemma, framkallar alltid ett särskildt litet fröjderop!
Det är nog roligt att plocka bär också — när det finns godt om dem, inte annars 1 — men det är icke alls så tacksamt som att samla svamp, det »slår icke till» på samma sätt!
Stolta och glada vandra vi slutligen hemåt och alle man kommenderas att hjälpa till — icke med rensningen, ty den är redan undan
gjord i skogen; det är en riktig täflan om att kunna visa fram den finaste kassen —- utan med sorterandet och sönderdelandet af de svampar, som skola begagnas för dagen, till inkokning i smör, hermetisk kokning, tork
ning eller inläggning till pickles.
Och så kommer middagen och hungriga äro vi alla som vargar efter vår långa promenad, och en riktig svampmiddag är det förstås
— och smakar öfverdådigt gör den! Och efter som svamparne, enligt d:r Lindblad i hais nya, genom presslotteriet allom välbe
kanta svampbok — hvars värde ytterligare förhöjes genom den åtföljande kulinariska af- delningen, som på ett lika sakrikt som lätt
fattligt sätt redigerats af löjtnant Herman Sandeberg, vår kanske främste auktoritet på detta område — ha en »lifvande inverkan»
bli vi allihop så glada och snälla, så det kan ingen tro! Och som en dans går det därför efter middagen att hjälpas åt att träda upp fårtickor och kantareller på trådar till långa pärlband, som sedan hängas på vinden att lufttorkas, eller att i en väldig gryta koka upp de för hermetisk inläggning af sed da svamparna eller med ifver och nit skumma de förnämare svamparna, som fått den äro
fulla lotten att kokas in i finaste mejerismör.
Ett rent estestiskt nöje anses det vara att så vackert som möjligt tillsamman med de erfor
derliga kryddorna i glas eller små burkar ordna alla de brokiga »svampbarnen», för att sedan afsluta proceduren med att döpa öfver dem den heta guldfärgade vinättikan.
Allt det som fordrar att stå i spisen och svettas kommer naturligtvis på fruntimmernas lott. Herrarne sköta bara »torksvampen».
Hvilken härlig syn är icke slutligen hela denna rad af burkar i handkammare eller källare ! De trefliga hermetiska burkarna med sina hvita porslinsmössor, de aptitliga smör- burkarne och de måleriska små picklesglasen med sina lifliga färger! Så många soliga och glada minnen (eller regniga och äfventyrliga, men därför inte mindre muntra!) de gömma på jämte sitt läckra innehåll! Och så godt
det blir för hushållskassan att i vinter kännas vid en sådan förstärkning i förråden!
Ja, när jag nu suttit här och talat mig varm öfver alla de fördelar, som »svampen
tusiasmen» dock verkligen tillför en mat
mor, har jag litet ondt samvete för att jag i början jämrade mig så mycket, men jag tror att jag i alla fall låter jeremiad erna stå.
Kanske kunna de rent af locka någon mot
ståndare till svampkulten att i skadeglädje börja läsa den här lilla uppsatsen och sluta med en liten tendens till omvändelse!
A manita . M uscaria alias: Fru
Kerstin.SOMMARKVÄLLAR. STÄMNINGAR AF ELISARETH KUYLENSTIERNA.
II.
H AFVET . . . stilla, dunkelt grått och matt, utan ens strimman af solens gyllene aftonväg. Närmast stranden ett band af större och mindre stenar, blanksvarta af do bestän
digt öfversköljande vågorna. Trött och mulet tog detta stycke haf och himmel sig ut, som det tedde sig från den lilla badortens »strand
promenad» och några skriande fiskmåsar, hvilka i känslan af annalkande oväder sökte land och lä, gjorde ej taflan lifligare.
Pilar och sälg kantade den gång för två, én välvis badortsdirektion låtit anlägga direkt från tennisplanen och ut en bit mot markerna, närmast till en udde, där idyllen fullständi- gades af en flock bräkande och betande får.
Som man kunde vänta, var vägen i afton tom; det gjordes soaré inomhus, det var en kväll »utan solnedgång», som frasen lydde, och denna underliga färgton af grådager, be
drägligt mjuk och onyanserad, kom förstån
digt folk att gå till grannas, medtagande regn
krage och paraply.
Men det fanns i alla fall två, som möttes därute, ej på vägen, utan längst nere bland stenarna, där egentligen hennes frasande kläd- ning hörde mycket litet hemma. Mon hon lyfte den obekymradt och tog sats längre och längre ut med små käcka hopp från sten till sten. Hon hade sin »egen plats» och den skulle hon nå. Just i afton ville hon sitta därute, lägga hakan mot händerna och stirra ut mot horisonten, där den bildade som ytter- mur till en annan värld, och där det hände
— någon enstaka gång — att ett segel sköt upp. Hon tyckte inte om vers i allmänhet, ja, inte om böcker alls, därtill älskade hon det lefvande lifvet alldeles för intensivt, men den versen hon i dag fått instucken i rosen
knippan från honom, hade hon ändå genast lärt sig utantill:
»Snart sommarns fåglar tystna.
Så låt oss stilla lyssna till våra hjärtans sång
och låt oss skämta kvällen lång och glädjas hand i hand.»
Hon satt redan i sin älsklingsställning, upp
krupen på den väldiga blockstenen, när hon långsamt citerade de orden. Hon såg ut som en liten hafsjungfru i sin blågröna dräkt och sitt fina, smala ansikte i en ram af ostyrigt, blondt hår. Och han, som nu kom framåt vägen, hvisslande i otålig takt, stannade tvärt, fick en ljus skiftning i blicken vid åsynen af
»trollet» därute och hoppade sans façon ned i stenröset, vadade ett stycke i mjölfin sand och strandhafre och stod snart så nära den unga damen, att han kunde tillåta sig en chevaleresk bugning och ett:
»God afton, fröken!»
Hon såg inte vidare öfverraskad ut, när hon vände sig om. Han var ju kär i henne,
Bmm
— 559 — IDUN 1902
naturligtvis skulle han då söka och — finna.
Det var så hon förstått telegrafering utan tråd:
en tanke — riktigt intensiv förstås! — sökte ett mål långt borta och vidgade ut sig i allt vidare ringar . . .
»God afton,» sade hon.
»Får man lof?» Han fann en sittplats bred
vid henne. »Det är en egendomlig belysning i afton. Eller kan inte ni se färger i detta?
Jag älskar det för resten, det är något af skapelsens kaos i det, och det kan bli, till hvad som helst: ljus — mörker; dånande storm eller en vek bris — och ändå är det bara väntan.»
»Ni är van att prata så där inledningsvis,»
sade hon själfsvåldigt, »men nog är det lustigt, att ni konverserar nu. Jag gick hit ut och satte mig, för att vi skulle få vara riktigt i fred en stund. Hurudant vädret blir i natt eller i morgon, kan väl vara oss likgiltigt.»
»Ja — ni reser då. Det har jag inte glömt.
Men jag kan inte ens be er stanna.»
»Nej, det skulle inte tjäna mycket till, när pappa bestämt en sak.»
»Det vet jag. Och nu skall ni ha tack för i sommar, fröken. Vi ses troligen aldrig mer. Vi tillhöra inte samma sfär — åtmin
stone inte än på många år, förrän jag får arbeta mig till ett namn och en ställning. — Då är ni antagligen för länge sedan gift och kan ej ens erinra er, att vi träffats. Sådant kallas lifvets gång.»
»Gör det — och vårt möte kallas — en sommarsaga?»
»Ja, om ni så vill.»
»Och den ska vi nu begrafva här i ett grått haf under en grå himmel i en stämning i moll; stackars lilla saga! Jag tror, att en man aldrig skulle kunna dikta sagor, ty han tror inte på dem.»
»Gör ni det?»
»Visst. Och jag ser så mycket vackert ibland i mina sagor, så mycket, som gör mig modig och stark. Tror ni, det är lätt att säga er farväl?» Hon såg honom ärligt in i ögonen.
»Å . . . ni är känslig, det är allt! fjorton dagar, kanske åtta, och ni har nya intressen.
Jag önskar det för resten. Jag vill, att ni ej skall känna någon smärta för min skull;
jag är stark. Låt mig bära den ensam.»
Hon hade ånyo vändt sig bort, ut mot hafvet. Om nu stormen komme; om den ryckte dem med sig på sin brusande vågrygg, då skulle han, som nu nästan befallde henne lefva lifvet utan honom, därför att han ej själf hade mod att tro( på sin framtid, då skulle hän göra allt för att rädda henne, den lifsfaran skulle han förstå. Å, hvad män, äfven de bästa, ändå voro underligt handfasta!
Han hade rest sig upp.
»Snart ha vi ovädret här,» sade han trött,
»ni borde gå hemåt, fröken.» Han räckte henne handen som för att hjälpa henne upp.
»Ni bör vara i lä, innan stormen kommer,»
tilläde han vekt.
En susning i de små träden längre inåt stranden och en liksom rysande rörelse öfver den vida vattenytan lät förnimma, att han skulle få rätt.
Hon lade sin hand i hans, stilla viljelöst.
Det fanns inga tårar i hennes mörka ögon, men de skimrade ej emot honom som annars.
»Ja, jag skall gå nu, när jag inte har nå
got att vänta på. Tack, för att ni vill skydda mig. Tack för allt! Ni har nog rätt, vi träffas inte mer.»
Hon gick smidigt uppför stigningen. Han följde henne. När de kommit en bit uppåt gärdet, stannade hon plötsligt och började
plocka vallmoblommor, en efter en, tills hon fått en hel knippa.
Han stod stilla och såg på henne.
När hon fått nog, höll hon dem upp mot vinddraget; i den gråa dagern lyste de bjärta som små flammande eldslågor.
»Flyg, alla mina röda drömmar,» sade hon och skakade blommorna, så att de skälfvande, sensibla bladen yrde omkring. »Om en enda vallmo lefver, trots den litet ovarsamma be
handlingen, skall ni få den som minne,» till- lade hon, »Snoilsky har en gång skrifvit nå
got om ’hjärtestänk i stoft’, tror jag. Tag den sentensen med.»
Och hon skakade allt ifrigare sin blomster
fackla. Den hvita handen med de många släktärfda briljantringarna knöts hårdt om stjälkarna.
Han kände, att det nu, nu i denna stund, var hans rätt att kalla henne sin, att kyssa bort det bittra draget från hennes läppar, att äga henne, som eljes ministern den eller vicomten den skulle föra till altaret och sedan under år och dagar ägna en stelbent hyllning.
Och han — han var en hederlig son af folket, med en hvit mössa, ett studentbetyg och en osäker framtid. Nej, han finge ingen
ting säga. Å, hvarför, hvarför fanns det frestelsens stunder, då allt lockade, och då förnuftets röst dog bort som en ohörbar hvisk
ning?
Han tog ett steg emot henne.
»Ingen enda vallmo behöll bladen,» sade hon i detsamma. Hon var mycket blek.
»Ingen,» upprepade han mekaniskt.
En stormil, en af dessa häftiga, oberäkne
liga, hvirflade upp strån och sand omkring dem.
Kom,» han lade hastigt armen om henne,
»Tillsammans ut i stormen?» Hon log.
»In i lä,» sade han fast.
Hon gjorde sig fri.
»Gå ensam då. Jag stannar här. Godnatt.»
Ännu var det ej för sent. Han pressade läpparna tillsammans. Han stod kvar med mössan i handen. Hans! Hans var hon.
Molnen började långsamt röra sig och släppa fram en mattblå flik af himmel. Det blåste nu mera jämnt och monotont. Oväder blef det ej, endast en frisk bris till natten. Han finge se till att få sig en lång segeltur och komma tillrätta med sig själf. Han och fiskaren voro goda vänner. Lika barn leka bäst, kom det för honom.
Hon såg inte längre på honom, utan mot två punkter, som närmade sig, två promenad
käppars rytmiska rörelser, två gestalter, di- stingueradt eleganta, två röster, soignerade, flytande i hvarandra utan bryska öfvergångar.
»A, där komma pappa och grefven,» sade hon.
»Vi ha sökt dig, ma chère,» hälsade hennes far redan på af stånd.
»Här har jag varit hela tiden, pappa.»
»Det blir visst godt väder till sist! -— Å, se kandidaten! Då kanske jag får passa på att säga adjö. Lycka till en lysande carrière;
kanske vi möta ert namn en gång i tiden.
Vore särdeles angenämt.»
Kandidaten bugade. Hvarför hade han stannat så länge, att han måste låta sig till
plattas af denna suveräna förbindlighet. Nu gick han.
Och hon följde de båda herrarne, gick midt emellan dem med sin arm under faderns, men hennes blick följde envist horisontens ljusnande strimma. Skulle där då aldrig dyka upp ett segel?
ETT KAPITEL OM VÄFNAD.
I VÅR NERVÖSA, jäktande tid, där allt skall tillverkas fabriksmässigt, skänker det ett intryck af hvila och lugn, då man i ett hem hör en väfstols regelbundna, dunkande slag. Det kommer tanken att ila hän till mormors och mormorsmors tid —- till den gamla goda tiden, då allt arbete för hemmet verkställdes af dess egna medlemmar, utan att någon af dem kände sig ens hälften så utjäktad som man gör nu — då den, som glömde sig kvar i sängen efter klockan fem en solljus vår- eller sommarmorgon, väcktes till medvetande af sin lättja genom husmo
derns och döttrarnas flitiga slag i väfstolen
— ty på den tiden var det ej skick och bruk att söka förvärfva hälsa och stärkta nerver (om dylika funnos) genom morgonsömn. I säng med hönsen och upp med dem -— så lydde den tidens dag- eller rättare natt
ordning — nu är förhållandet nästan motsatt, ty vår tids ungdom kryper till kojs, då tuppen börjar gala, och så måste dagen betala sin tribut till den erforderliga sömnen.
Men till väfstolen 1 Den har länge, åtmin
stone i städerna och till största delen äfven på landet, varit utdömd som en urmodig och tidsödande pjäs, och i de hem, där den stan
nat kvar som ett inventarium från mormors eller mormorsmors tid, har den förvisats till skräpvindens aflägsnaste vrå, där damm och spindelväf svept in den i förgätenhetens gråa hölje. På senare tider har man dock börjat leta fram den gamla glömda, före detta familje
medlemmen — han har tagits till nåder igen eller ersatts af en ny med bättre konstruk
tion, och man kan börja komma till insikt om, att denna så länge åsidosatta gren af hemslöjd kan vara både nöjsam och nyttig.
Lyckligtvis finns det nu för tiden väfstolar öfver allt, där den intresserade får lära allt, från enkla väfnader till de vackraste och svåraste konstväfnader.
Arbetet i fråga är nyttigt ej blott där
för, att någonting blir gjordt i hemmet, utan äfven ur hygienisk synpunkt. Det ger krop
pen motion, det stärker nerverna, och det lifvar upp humöret. Man måste vara rask i vändningarna och gifva akt på, att ej minsta fel förekommer från början, ty här liksom annorstädes växer detta större och större, om det ej rättas i tid. Det är därför mindre vanligt, att se någon sitta och gäspa öfver en väf — gäspandet hör till romanläsningen, broderandet och virkningen.
En mor frågade för något år sedan i Idun, hur hon skulle kunna finna sysselsättning åt sina tre unga döttrar. Frågan besvarades och kommenterades på mer än ett sätt — men är det någon annan mor, som är i samma bryderi, så ger jag henne här i all under
dånighet ett råd. Beställ en liten väfstol med tillbehör hos någon snickare och ge din dotter den på hennes nästa födelsedag. Kan du ej väfva själf, så gå igenom en kurs, sätt sedan upp en väf åt henne (senare kan hon ju lära sig hur detta tillgår), och du skall få se, att arbetet intresserar henne. Låt henne få väfva gardiner och mattor till sitt rum
— du må tro, hon blir stolt, när hon kan visa sina väninnor, att detta är hennes eget verk, att aln efter aln trollats fram af hennes flitiga händer. En tolf- eller trettonårig flicka kan väfva i en sådan där liten väfstol, det är ej det minsta ansträngande, och det är ej endast ett nyttigt arbete, hon har för hän
der — hon lär sig akta och ära detta arbete,
som gångna tiders kvinnor idkade och satte
högt — hon lär sig inse, att mycket af det,
som nu är förlagdt till legda händer, kan ut-
_
,<rr:srrr"i™.-' www*yflpy»u-*w
Hpsp
, i.**"1 ”^wi£P-
’«ana*;
'iff««»*ii^»
■ ; vjlïis#
IRSw?1!
/
f t\
4 é #*"
W.M ,
--*rr
"Mfillr1
liê'SÉ!! \j£**g*%*M
'.v+faM»vhiwfj}, .®5l
^li^ljltiftik.
illpAÄS^
r
lllii’wifflm
ä> Hyljpi
**> i ♦•*
ç WK
Wmv?mîv£Yimà i si u 3top
-*r.M iÉöpiii§i|M (Ü51 a‘:-;a#"SPiil
WÉM&ÉÉäGi ' ' * ' ''
FRAN K. S. S. S:S MÄLARREGATTA. TECKNINGAR OCH FOTOGRAFIER FÖR IDON AF C. OLAUSSON.
1. ANKOMSTEN TILL VÄSTERÅS. 2. STARTEN VID MÄLARBADEN. 3. FRÅN BANAN PÅ BJÖRKÖFJÄRDEN. 4. BÜNSOWS »SVANHILD» GRDNDSTÖTT PÅ VÄSTERÅSFJÄRDEN. 5. ESKADERN LÄMNAR VÄSTERÅS. 6. FRÅN BANAN PÅ »BLACKEN». 7. ESKADERN VID MÄLARBADEN. 8. FÖRSTE PRISTAGAREN »SVANHILD» (»ESKILSTUNA DAMERS» OCH »VÄSTERÅS STADS»
priser) VID MÅLET I KVICKSUND. 9. FÖRSTE PRISTAGAREN »VENDULA» VID MÅLET. 10. ESKADERN DEFILERAR FÖRBI STRÄNGNÄS. 11. EKLÄRERINGSFESTEN VID KVICKSUND.
— 561 — IDUN 1902
från k
. F.
ü. m:
s världskongress i kristiania.
prins bernadotte(
x)
talarpå mötet i akershus’
fästningsgymnastiksal,
n.
skarpmoenfoto■Ï#;. -i
UV »fl 1 i t I ' *| H « SfR
T'- 'j. "-fiir--
föras af henne själf, men framför allt lär hon sig, att som en svensk kvinna ägnar och an
står, skatta svensk flit och svensk hemslöjd högre än fabrikskram.
Pro Pateia.
UR DAGSKRÖNIKAN.
»jVTÄLAKREGATTAN»
— Kungliga Svenska Segelsällskapets expedition till de farvatten, där konung Oscar för 50 år sedan ledde dess kappseglingar — har varit den stora händelsen för dagen i trakten kring Mälaren. Ja, man skulle t. o. m. kunna säga i hela mellersta Sverige, ty från när och fjärran ha skådelystna styrt sina vägar till mälarstränderna för att bevittna det storartade skådespel, som upprullats inom ramen af leende öar och furukransade stränder och för att i dess hamnstäder åskåda fyrverkerifesterna, när augustikvällarna komrno med skymning och mörker. Och de som inte själfva kunnat få vara med ha med spändt intresse i dagspressen följt förloppet af eskaderns triumftåg.
I tre hela dagar räckte denna expedition. För
sta dagen var kappsegling anordnad å Björkö- fjärden, hvarefter eskadern ingick till Västerås, där stora festligheter voro anordnade på kvällen.
Andra dagen afgick eskadern till Mälarbaden, hvarifrån kappsegling anordnades på Blacken med mål vid Kvicksund. På aftonen voro festligheter arrangerade i Mälarbaden, Kvicksund och Eskils
tuna. Tredje dagen ägde infärden till Stockholm rum under bogsering.
Ej minst tack vare det härligt vackra vädret, som räckte precis under de tre dagar regattan varade, blef denna synnerligen lyckad och en af de mest storartade »K. S. S. S.» någonsin anord
nat. Och när de till ett halft hundratal uppgående
fartygen efter att ha mätt sig med hvarandra i mången hård dust och för svällande dukar ha korsat Mälarens fjärdar åter samlades och sida vid sida gingo in mot Stockholm under en illu
mination, sådan man väl aldrig förr bevittnat i dessa trakter, då kunde man med skäl förutspå, att »den stora Mälarregattan» kommer att bli ett af de minnesvärdaste bladen i K. S. S. S:s historia.
*
TZ F. U. M:S VÄRLDSKONGRESS, som nyligen afhållits i Kristiania, hör ock i raden aï som
marens många olikartade möten i Skandinavien.
Vår i dagsnumret meddelade bild från kongressen återger densammas öppnande i Akershus’ fäst
nings gymnastiksal.
Sedan »Vår Gud är oss en väldig borg» sjungits, redogjorde presidenten vid den senaste världs
BRANDEN I MARIESTADS LÄNSFÄNGELSE.
Anna Lisa Floren foto.
kongressen i Basel, hr Sarasin-Warnery, i ett längre tal på tyska, engelska och franska för ung- domssakens vikt och dess utveckling under de fyra år som förflutit sedan världskongressens Ba
sel. Till hederspresidenter valdes prins Oscar Bernadotte, sir George Williams, England, och professor E. Barde, Schweiz. Då prins Bernadotte utnämndes till hederspresident, blef detta val mot
taget med lifliga applåder och ovationer.
*
