Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
ILLC1STREPAD M TI DN ING
FOR • KVINNAN OCH HEMMET fllâtlmm
;!,38É
N:r 42 (721).
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR:
Idun ... ... . kr. 5 Iddns praktupplaga ____ ? 7: 50 Iduns MoDETIDN. MED PL. » 5 iDUNS Modetidn. UTAN PL. > 3
LÖRDAGEN DEN 20 OKTOBER 1900. 13:de Arg.
UTGIFNINGSTID :
HVARJE LÖRDAG.
lösnummerpris: 10 öre.
REDAKTÖR OCH UTGIFVARE:
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
BYRÅ OCH EXPEDITION:
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPEN KL. 10—5.
KOMMISSIONÄRER ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÄ ALL
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 6147. RIKS 1646 Stockholm
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
*• . ' '’t K.
‘
ARVID ÜDMÀNN I KUNGL. TEATERNS ARTISTEOYER. PORTRÄTT TAGET FÖR IDUN TILL 50-ÅRSDAGEN AF A. BLOMBERG.
PÅ FÖRSTA TENORENS 50-ÅRS- DAG.
— ÖDMANN är femtio år!
Romeos, Fausts, Wilhelm Meisters, Lohengrins och Don Josés tolkare i toner å vår operascen har hunnit den punkt i lifvet, då ålderdomens snöland
skap börjar skönjas vid synranden.
Men Arvid Ödmann är fortfarande den oför- bränneligt unge sångaren, hvars stämmas skära timbre ännu kommer kvinnohjärtan att klappa fortare och hvars liffulla spel alltjämt skänker tillbörlig relief åt operornas förste älskare. Ty hvem tänker på hans ålder, när han spänstig och smidig visar sig i rampskenet för att ägna Julia sin eldiga hyllning eller med den blän
dande Helena vandrar fram i den klassiska valpurgisnattens skönhet.
»Låtsa inte om, att jag är femtio år,» bad den uppburne konstnären, då vi anhöllo att få taga en fotografi af honom i hans hem för reproduktion i Idun med anledning af hans halfsekelsdag. »Hvarför skall hela världen prompt veta af, att jag är så gammal?»
»Naturligtvis för att kunna tro det. Ert porträtt ensamt skall ingalunda verka öfver- tygande, så i det fallet behöfver ni inte oroa er. »
»Men att fotograferas är det värsta jag vet,»
förklarade konstnären. »Om jag åtminstone hade kvar alla mina lagerkransar, mina troféer från vunna segrar, så kunde min bild kanske bli skaplig nog med dem som bakgrund.
Men allt det där grönfodret gjorde jag en brasa af, innan jag flyttade in i min nya våning.»
Vi föreslogo då att få »taga» honom i ope
rans artistfoyer, under en af hans repetitioner, och vår bild af den celebre sångaren återger honom därför stående vid flygeln i nämnda foyer, efter en nyss afslutad sångrepetition på
»Trubaduren», i hvilken opera 50-åringen på sin födelsedag den 18 dennes med glans och bravur sjöng Manricos parti. —
Arvid Ödmanns konstnärsbana är för väl känd af hela Sveriges musikaliska publik, för att vi vid detta tillfälle skulle behöfva erinra om densamma, påminna om de talrika lysan
de segrar och de många välförtjänta hyllnin
gar, för hvilka konstnären gjorts till föremål under sin trägna tempeltjänst. Mänskligt att döma torde ock Arvid Ödmanns konstnärsperiod ännu ej vara afslutad på mycket länge, ty som en af vår operascens förnämsta stödje- pelare vänta honom ännu många uppgifter att lösa, och hans stämmas äktlyriska välklang skall förvisso äfven hädanefter låta oss för
nimma sanningen af skaldens ord att
»det bor en gud i sången».
IDUN 1900 — 670 —
WILHELMINA NORDSTRÖM.
JAG VAR 18 ÅR, då jag stiftade bekantskap med Wilhelmina Nordstöms skaldskap, med henne, som onekligen är Finlands främsta ly
riska skaldinna. Det är snart 22 år sedan dess; men fortfarande kvarstå de goda intryck, jag af hennes dikter erhöll, för mig orubbade.
Än mer — jag har under årens framfart allt tydligare lärt inse, hvilken rik skatt där ligger förborgad i dessa oftast blott några få strofer omfattande poem. Jag har funnit, att bakom de vackra, varma tankarna bor en person, som hämtat af lifvet mer än mången, en person, som vid sidan af sina rika gåfvor äger ett hjärta, öppet för de små och ringa.
Den 15 nu i oktober fyllde skaldinnan 85 år, en ålder få beskärd. Men såsom än mer säll
synt måste helt visst betecknas det, att hon ännu vid denna ålder kan uppvisa de fullaste själskrafter.
Wilhelmina Nordström föddes i Pyttis den 15 oktober 1815. Hennes fader var kyrko
herden Samuel Nordström och hennes moder Sofia Helena Gjössling. Af den senare skall hon fått sina poetiska anlag i arf. Den varma känsla för allt ädelt på jorden och den längtan efter en högre skönhet och fullkomning, som utgöra grundstenarna i hela hennes diktning, fostrades i det fromma hemmet, där man dock sökte motarbeta hennes poetiska försök såsom ovärdig, världslig fåfänglighet.
Hemmets impulser blefvo jämväl bestäm
mande vid hennes val af lefnadsbana.
Efter att hafva genomgått fruntimmersskolan i Fredrikshamn, under hvilken tid hon i sin broders bibliotek stiftade bekantskap med Tysk
lands klassiska författare, och sedan hon ytter
mera på egen hand utbildat sina kunskaper, började hon nämligen efter faderns död 1835 ägna sig åt lärarinnans ansvarsfulla och upp
offrande hängifvenhet fordrande kall. Efter att sålunda från sitt 20:de år, i nära ett fjär
dedels sekel, hafva verkat som hemlärarinna i olika familjer, inrättade hon 1858 en pri
vat flickskola i Heinola, hvilken skola sedan 1862 flyttades till Borgå och erhöll statsunder
stöd. Denna skola förestod hon till år 1877.
För sin andliga utbildning och särskild t för pedagogiska studier besökte hon 1861 på egen
bekostnad Schweiz och Tyskland, där hon främst studerade »die Bürgerschule» i Leipzig, samt gjorde sedermera 1876 en resa i Italien.
Det är dock ej hennes välsignelsebringande verksamhet på skolans fält, som ensamt gjort henne känd och aktad hos oss. Härtill har onekligen hennes ; skönlitterära författareskap främst bidragit.
Huru flitigt hon än offrade åt lågorna de blad, hvarpå hon nedskrifvit sina vackra tan
kar, blefvo dock några af dem räddade undan förintelsen. Runeberg fick se dem, gaf om dem ett berömmande utlåtande och på hans initiativ såg ett häfte Dikter af Wilhelmina Nordström dagen år 1861. Denna samling utgafs i Helsingfors. År 1864 utkom i Örebro en betydligt tillökad upplaga däraf. Dessutom har fröken N. tid efter annan publicerat styc
ken i Finsk Tidskrift, Familjejournalen, Tid
skrift för hemmet, kalendrar m. fl. arbeten.
Ett stort antal af Wilhelmina Nordströms dikter behandlar naturen och de stämningar, dess växling framkallar. Vi möta i dem bil
den af en ovanlig friskhet, sådana som »Öf- ver blomsterfälten vinden gick sin gång, gno
lande så sakta på sin sommarsång», »Kväll
sol kastar röda rosor kring», m. fl., och för öfrigt uppbäras de på ett naturligt och otvun
get sätt af en varm kärlek till det högre lif, af hvilket naturen blott är en matt återspeg
ling.
Liksom i hennes naturskildringar, ligger det ett renhjärtad t och fridfullt idylliskt drag öf- ver alla hennes dikter, antingen hon i ett par fina strofer skildrar två unga hjärtans lycka, följer sjömansgossen på vågen, eller lyss till barnahjärtats slag, dem hon visar sig väl för
stå och uppfatta.
Genom sitt välsignelsebringande, oförtröttade arbete har Wilhelmina Nordström, säger Finsk kvinnoförenings Biografiska album, hvarur jag lånat en del stoff till denna skildring, förvärf- vat sig en framstående plats bland Finlands kvinnor och fullbordat en lifsgärning, hvars frukter delvis redan skördats.
Hvar och en, som vågat tänka på utveck
lingen af det kvinnliga släktets andliga be- gåfning, dess höjande genom kunskap och tankearbete, har varit en förebådare, en ban- brytare för dagens stora rörelse. Och den, som ägnat ett helt lif, såsom Wilhelmina Nordström gjort, för att arbeta på kvinnans intellektuella och sociala frigörelse, och som i sin lefnads kväll har lyckan att få se, huru de idéer, som besjälat hennes arbete, blifva en makt, har däri fått en belöning, som helt visst är henne ännu kärare än det yttre erkän
nande henne med rätta tillkommer!
Då Wilhelmina.Nordström fyllde 80 år, blef hon föremål för talrika, hjärtliga hyllningar af beundrare, vänner och anhöriga, forna ele
ver, litterära bekantskaper m. fl.
Nu, då hon fyllt 85 år, ha dessa hyllnin
gar och hågkomster blifvit än talrikare. Det är visst ej nu tider i Finland, då man bär glädje och sol med sig, men en tacksam håg
komst åt de trofasta kämparna för skönhet, sanning och rätt i lifvet skall dock sprida sol omkring sig, hur mörkt det än är omkring oss. Och som ljuspunkter skola alltid de stun
der te sig, då vi kunna hembära dem, som offrat allt för ett älskadt fosterlands väl, vår uppriktiga hyllning. —
Jag bringar nu här genom Idun en häls
ning af författarinnan personligen från hennes barndomshem. Hon skrifver därom, som följer:
»På Kymmenäs branta strand, omsusad af en svallande fors, men med en vidsträckt utsikt öfver i fjärran sig lugnande vågor, stod mitt barndomshem.
Hvem hade valt den platsen, hvem hade byggt den lilla prästgården på forsens skälfvande strand, midt i dånet af älfvens fraagiga vågor? Jag vet
det ej, jag känner ej hvem, som valt platsen för Pyttis kyrkoherdebol. Men att min moder planterat äppleträden, som beskuggade det, äfvensom de blom
mor, som prydde det — det vet jag. — Att hon odlade den lilla trädgården, som skilde huset från den dånande forsen, det minnes jag mycket väl.
Allt som var godt och ljuft och gladt utgick från henne. —
Jag tror ej, att min fader hade valt platsen för prästgårdens uppbyggande, men han hade nog kun
nat göra det. Det skulle kunnat hända, att hans lynne hade bestämt honom för att ställa sin bostad på ett ställe, där naturen hade en karaktär af obän
dig häftighet, så besläktad med hans egen. På an
dra sidan af älfven låg kyrkan. En liten kyrka af sten, omgifven af grafvar och syrener planterade på dem.
Min faders stämma var ej gjord för den kyrkan.
Hans röst skulle ha bragt domkyrkohvalf att dåna.
— Han mildrade den dock så godt han kunde. — Han talade alltid från predikstolen ex tempore till folket, som gärna hörde honom och som högt vär
derade honom, fastän det fruktade honom också.
Den i allo rättrådiga karaktären, den alltid öppna handen tillförsäkrade honom ett stort inflytande.
Hans råd var äfven i världsliga saker godt att ha, och han var städse beredvillig att tjäna och gagna.
Därtill ägde han en stor lätthet att uttrycka sig, något som folket högt värderar.
Där man i någon invecklad sak hade skäl att frukta hans uppbrusande häftighet, vände man sig först gärna till prostinnan, och sedan hon banat Vägen, blef det lätt nog att vidtala prosten.
Stora landsvägen, som på den tiden hade hvar- ken ångbåtar eller järnvägar till rivaler, strök tätt förbi prästgården. Min faders kända gästfrihet lockade kända och okända att taga in hos oss. Min moders tid och ansträngningar togos oaflösligt i an
språk vid mottagandet, härbergerandet och und
fägnandet af kommande och farande. Knappa in
komster försvårade utöfvandet af en nästan obe
tänksam gästfrihet.
Jag minnes ännu, huru jag som barn om kväl- 'arna icke ville öfverlämna mig åt sömnen, innan jag hört min moders trötta steg. Jag hade så litet fått se henne under loppet af dagen, då en vär
dinnas tusende åligganden togo henne i anspråk.
Att dock slutligen höra henne nalkas sängen, att se henne böja sig öfver mig, uttalande en välsig
nelse, det var en lycka, som mer än uppvägde söm
nens behag.
Något idylliskt landtlif kom dock ej i fråga. Man hade främmande eller väntade sådana, därmed gingo dagarna. Om söndagarna, då resande ej afhördes, emedan söndagen ej på den tideii var resdag, hölls öppen taffel för alla kyi-kobesökande af herremans- klassen. Kyrkobetjänten var en för alla gånger till
sagd att till prostgården inbjuda samtliga herrska
perna från kyrkan. Om antalet af gäster hotade att blifva allt för stort, så skulle han sända en staffett med tillsägelse därom till prostgården.
Och sist anför jag följande af henne per
sonligen öfversända dikter, helt säkert till stor del tillkomna under den allra sista tiden. De skola till fullo bestyrka, hvad jag om henne och hennes skaldskap tidigare yttrat:
Den uråldriga.
Jag står inför henne — men hon ej mig ser.
Jag talar till henne — hon .hör icke mer!
Jag gör såsom döden — går henne förbi, Och sluten och ensam hon åter får bli.
Min välgörenhet.
Jag tänker ömt på de arma Och hur jag skall mig förbarma, Men något kommer emellan, Och jag förbarmar mig sällan.
Då födelsedagsväskan innehöll en bild af Pyttis kyrka med en skiss af Thorvaldsens Kristusbild ofvanom.
Är det ett album? Nej, ett heligt blad Utur min barndomsbok, där rad för rad Kan läsas ord, som, ack jag glömt på färden Uti den villande, den vida världen!
Vid så jag klagar, i en syn jag ser, Att jag i barndomsskepnad mig böjt ner För ljusa bilden, kyrkan ofvanom,
Som i sin åtbörd sagt sitt: — Till mig kom!
Erkändt bästa och billigaste K&ffB, The & CHCRO Anm. 6567. Stureplan 6. m* 4158.
IDUN 1900 Stoft och mull.
Sorgens liksom glädjens lott Riklig jag af Herren fått.
Men hur tog jag vara på Dessa himlagåfvor två?
Aldrig blef jag hvad jag bort, Allting har jag illa gjort, Sorgens silfver, glädjens gull Jag bestrött med stoft och mull.
Sprängda bojor.
Hvart svanen vände sig på insjöns yta Sin egen bild han såg framför sig flyta.
Då slog hon hastigt ut sitt vingepar Och höjde sig, tills kvitt sig själf hon var.
Jag hade för Idun begärt en sentens. Jag fick denna rika samling. Hvad hon, den ädla gamla, måtte äga mycket af det oförgängligt sköna, då hon så kan strö omkring sig!
*
Välsignelse och frid.åt kämpen för allt ädelt, skönt och sant i lifvet, välsignelse åt henne i lifvets vinterkväll! Se där, min varma bön — jag kan ej gifva mer! Dess uppfyllelse kom
mer en dag från Honom, som är all fullkom
lighets källa.
Helsingfors i oktober 1900.
V. Lindman.
VILDA BLOMMOR PÅ HÖSTEN OCH VINTERN.
SLUT PÅ SOMMAREN, slut på blommorna!
Blomglas och skålar, vaser och lerpottor sättas åt sidan, det är ej mera värdt att gå ut i skog och mark för att till dem plocka blommor och grönt. Där är ju allt vissnadt och dödt, man har endast att vänta på vin
terns snö, som skall breda sitt hvita bårtäcke öfvor all förgängelsen. — Men med förlof, det däi är inte riktigt sant. Mangen blomsterälskare känner det, och för honom är det troligen ej mycket nytt, som jag nu går att omtala rö
rande hösten och vinterns blomvärld. Men jag vet också, att många blomsterälskare icke känna det, och de skola kanske sätta värde pa dessa anvisningar att under höstens och vinterns kulna dager fortfarande få in af na
turens blomsterskatter. Det är emellertid blott anvisningar; med afsikt har endast ett fåtal växtformer medtagits. De, som göra sig be
svär att efterleta dessa, skola snart möta en mängd andra vinterformer, hvilka kanske i deras ögon äro mera värda uppmärksamheten än de här anförda.
Det är mycket få egna blommor, som sen
hösten och vintern ha att uppvisa. Det kan
ske till och med förundrar mången, att det öfverhufvud taget finnes några. Murgrönan (Hedera helix) utvecklar dock sina små grön
aktiga blommor först i oktober, när den för
resten behagar gå i blom. I något hörn af de riktigt gamla hederliga trädgårdarna börjar den underliga tidlösan (Colchicum autumnale) att i september skjuta upp sina märkvärdiga, -skärt lilafärgade kalkar och fortsätter därmed till långt fram i november. Och så ha vi natur
ligtvis de hos oss allt för litet odlade härliga julrosorna (Helleborus niger), som oftast bokstaf- ligen göra skäl för sitt namn. Men annars är dessa årstiders blomvärld endast en envis, väderlekens vidrigheter trotsande förlängning af den, som begynte under sommarens eller dén första höstetidens mera solvarma dagar.
Vi behöfva minsann ej begifva oss långt för att finna de första af den sorten. Vi gå ut på ett trädgårdsland eller en åkerlapp utanför stugknuten. Första intrycket är just inte det
bästa. Klibbig våt jord, full af hvarjehanda affall, och den kvarvarande vegetationen i fula, gråaktiga och smutsgröna färgtoner. Men snart upptäcker man i allt detta grådask några blommor, och då vi börja plocka dem, finna vi till var förvåning, att de taga sig riktigt prydliga ut. Baldursbran (Matricaria inodora) till exempel. Sina när släktingar prästkra- game uppnå de ej i skönhet; framför allt sakna de prästkragsdiskens lysande gula fär
ger. Dock ta de sig öfverlägset ut i en liten, men tillräckligt vid skål, där de få utbreda sina uppstigande, med ett sirligt bladverk klädda stänglar, fulla af stora blomkorgar i gröngult och glänsande hvitt. — Det behöfver väl ej i detta sammanhang påpekas, att alla dessa höst- och vinterväxter böra stå ensamma eller endast ett par arter tillsammans i samma käril. Lera samt färgad t porslin eller glas äro på grund af de sena blommornas diskreta färger att före
draga framför hvitt porslin och ofärgadt glas.
Så vilja vi ha en pyts med rödt. Jordröks- örten (Fumaria officinalis) behöfva vi troligen ej länge leta efter. Dess små blommor, skiftande i rosa och mörkrödt, sitta i klasar bland ett findeladt bladverk, vackert grönt med en dagg- blå anstrykning. En än präktigare få vi do^ck i rödklöfvern (Trifolium pratense). Af dem ha på vallarne och i dikeskanterna en ny genera
tion med friska, mörkgröna blad och stora blomhufvuden skjutit upp från basen af de stänglar, som lien afmejade vid skördetiden.
Af Alsikeklöfvern (Tr. hybridum) med blommor i hvitt och skärt får man på samma sätt ett förråd.
På dikeskanterna skola vi också leta efter den till de korgblomstrigas familj hörande hafreroten (Tragopogon pratensis). Det är dock ej blomkorgen vi vilja ha. Den anträffas vis
serligen ännu sent på hösten, men håller sig utslagen endast mellan kl. 4 — 9 på mornarne, och efter denna timme ser denna sannskyldiga ottfågel skäligen ruskig ut. Nej, det är frukt
ställningen. Ni erinrar er maskrosens, »ka
valjerparollerna». Så ungefär, men mycket, mycket vackrare och luftigare. Tag endast stänglarne med sina oändligt fina fruktklot så där riktigt utsökt försiktigt och sätt dem med något lämpligt sällskap i ett högt glas, så kan ni njuta af deras anblick hela veckor igenom.
I sädesstubben bör man leta efter blåklint.
Den skjuter nämligen också nya blombärande skott från basen af de afskurna stänglarna Jag erinrar mig en gång, då folk blef vo mycket förvånade, att blåklint kunde anskaffas så sent.
Det var, då kronprinsessan sent på hösten kom till Sverige och stannade en stund vid Hals- bergs station. Där klef en liten Närikesflicka fram och öfverlämnade en bukett blåklint — hohenzollrarnes favoritblomma — som hon lyckats plocka hop ute i sädesstubben.
En annan gång utsträcka vi t. ex. våra exkursioner till en hedbacke. Här ha vi först och främst ljungen (Calluna vulgaris). Den för
svarar sin plats hela vintern om. Bladen bli bara mörkare och den röda färgtonen djupare, ju kallare det blir. Och så hafva vi de vackra blommorna, som hålla sig skära ännu i novem
ber. Med ljungen sällskapar de fina Euphrasia- arterna, ögontrösten, som ännu vid de första snöfallen står med talrika, blåaktigt hvita blommor. Ha vi tur, träffa vi också axprisan (Veronica spicata), hvars täta blomspiror väl ut
härda vinterns första angrepp. — En samman
ställning af ljung och axprisa frampå senhösten blir härlig. En liten flat skål t. ex. med mörk
blått glas och axprisans djup violetta spiror midt i ljungens af skära blommor upplifvade mörka barrmassor.
Rumex). De långa svärd- hjärtlika bladen stå på hösten i purpur och skarlakan, medan stänglarna lysa bruna af de yfviga fruktställ
ningarna. Praktpjäser äro också kafveldunets (Typha-arternas) mörkbruna fruktkolfvar. Men för all del inga Makartsbuketter ! När skola de försvinna, dessa monster af däm, hö, bark, halm, laf, mossa och annat, som ej så noga kan specificeras, hvilka än i tusentals svenska hem tyckas vilja föreviga en excentrisk måla
res lilla ateliernyck!
Och så skola vi naturligtvis hafva »vin tergrönt». Det är ej så litet sådant, som un
der vintern torgföres. Hos oss få vi ej som i England vid julen kvisttörnet (Ilex Aquifolium) med dess läderartade glänsande blad och röda frukter, allbekant genom de engelska jultid-il
ningarna, men ett par andra sällsyntheter salu- «-S a bjudas på sina ställen. Det är misteln (Viscum JJ»
album) och idegranen (Taxus baccata). J|f Misteln, denna märkvärdiga halfparasit med * * vintergröna blad och hvita bär, som Balders myten gjort så namnkunnig, ha vi nog alla hört talas om, men jämförelsevis få skådat.
Framemot jultiden kan man dock t. ex. i Stockholm — särskildt vid Munkbron — och i Västerås få se den utbjudas.
äro tagna på Mälarens öar, där misteln ^växer på lind, ek och lönn, mycket sällsynt föröfrigt
t- -*-*
;o ©
i-E03 rt
00 03
Eg u
’S —•C o
äT-p
01 e
© «> cc
£ 3 u
“•C 3
Och det vore väl, om denna handel helt kunde 1
48*
I
* • (C M
<D ~ 4-*
\MI
O Q bringas att upphöra.
Idegranen är också sällsynt. Af kvistarna med de platta, glänsande mörkgröna barren göras kransar, som på sina ställen, t. ex. i Örebro, föras till torgs. Af hänsyn till det sällsynta, synnerligen märkliga trädets framtid kunde gärna åtgärder vidtagas för att få slut äfven på denna handel.
Däremot gör det ingenting, att man som nu torgför massor af lingonris, vintergröna (Pyrola secundo), ref- och mattlummer (Lycopodium anno tinum och L. clavatum). Af det där ha vilû
godt om i barrskogarna. -0
Men hvarför ej gå dit i egen hög person? I Där finnas under höst och vinter än vackrare CQ saker att hämta. Hvarför t. ex ej taga lingon- PQ riset försiktigt med de röda bärklasarna fast- & I
sittande? O o
Och så hafva vi tallen och granen själfva. « Med deras barrverk kan man genom en lämp-1 s lig anordning åstadkomma en rent monumen-1 « tal massverkan. I stora lerkärl — i brist på annat : dräneringsrör —- passa de utmärkt. Kot
tar skola om möjligt vara med. En liten bryt
ning med Liar Jens-grenar och rönnbärs- klasar skadar ej. Särskildt bör man i år ej försum-1 w ma att tillgodogöra sig rönnens mer än van- Ûh
ligt dekorativa fruktrikedom. — Knuten ligger Œ emellertid i att skaffa sig en skog, där man opåtaldt kan få baggböla. Om man lofvar att göra det med förstånd, d. v. s. aldrig under I några förhållanden ger sig på de unga trädens | toppar, torde dock ej svårigheterna vara oöfver- M "
stigliga. Vid skogshyggena i januari och febru- KJ
ari bör man passa på. QQ
Om man blir i tillfälle att skaffa sig kvistar Q § W)c
x-so 5 O ”
Vid insjöarna och åstränderna böra vi ej för
summa skräpporna (högväxta arter af släktet
af I eymouthtallen (Pinus strobus), kan man skatta sig lycklig, ty dess delikata barrverk med fina, långa barr — fem i hvar je knippa; hos den vanliga tallen som bekant två — och de långa spolformiga kottarna bryta sig utomordentligt väl mot våra mera robusta gran- och tallore- nan Och detta bör ej vara så svårt, då arten i fråga nu för tiden odlas mycket i parker och trädgårdar och ej sällan under vinterns lopp utsättes för trädgårdsmästarnes ofta väl nitiska saxar och sågar.
o * skogen de vintergröna ormbunkarna, på. hvilka jag alldeles särskildt ville fästa upp
märksamheten. De hålla sig utmärkt, om de hemtagas med en bit af rotstocken, och om
* ro
^ ?
§f
Q 1 2
>©
■ ©
Ö O . W
60ö Mo
IDUN 1900 672 — vatten sprutas på bladen, så snart de visa tec
ken att vilja skrumpna eller rulla hop sig.
Det finnes såväl större som mindre arter, som vi kunna rekommendera. Bland de mindre hafva vi först och främst stensötan (Polypodium vulgare), hvars ornamentala linier det sista årtiondet ofta gått igen i konst och konstindu
stri ; vidare det något sällsyntare i klippspringor uppträdande bergspringet (Asplénium trichomanes)
Bladen äro långa och smala, enkelt parbladiga med glänsande brun medelnärv. Hela växten tar sig ytterst prydlig ut.
På senhösten bör man ej försumma de frost- bitna ormbunkarne med de vackraste färgto
ner mellan brunt och nästan rent hvitt.
Specielt vill jag påpeka de små Polypodium-
arterna: ekebräknen (P. Dryopteris) och hulta- bräknen (P. Pheg opter is), hos hvilka de vackra bladen äfven efter frosten bibehållit sin sirliga form och yttre friskhet.
Fram i februari bör man taga in hängebä
rande kvistar af al, hassel och sälg (»kattungar»).
Skär nya snittytor på de hemtagna kvistarna
under vatten, så hålla de sig bättre! Hängena slå snart ut, och man kan sålunda få en för
smak på ett par månader af våren, hvars blomvärld sedan kommer oss att glömma vår vinterfioras mera anspråkslösa alster.
Rutger Sernander.
FRÅN VÅR NYA
STE BÄNDEL I HÖGAN NORD.
F. T. BORGS GRAFVÅRD PÅ HELSINGBORGS KYRKOGÅRD.
HELT VISST skall det intressera Iduns lä
sekrets att erfara något från vår senast öppnade statsbanedel, Boden—
Niemisel, som för första gången uppläts för all
män trafik måndagen d.
1 oktober.
Denna linie utgör en del af den under bygg
nad varande statsbanan Boden—Morjärv. Hvad dess sträckning beträffar följer den under 6 à 7 km. Luleå—Gellivara-ba- nan, men viker sedan af åt höger. Det kring Bo
den rådande flacka land
skapet öfvergår efter hand i en mera kuperad och omväxlande terräng.
Mellan blandad löf- och barrskog slingrar sig järnvägen fram efter stranden af den mer än milslånga sjön Degerse- let. På de motsatta strän
derna upprullar sig ett _
storartadt panorama, med väldiga blånande höjder, som torna sig upp bakom hvarandra och förtona^ i fjärran — en äkta norrländsk stämningsbild. Vid Niemifors passeras Råne-älf på två broar, och slut
ligen uppnås Niemisels station, 1,176 km. från fetock-
F. T. BORGS MINNE.
Hvar ädel id, som han hos tiden fann, Hvar högre sträfvan han sitt bistånd holm.
Bland de bilder, som en af banans mgemörer godhet sf ull t sändt oss, framställer n:r 1 den s. k.
»rälstippen», det vill säga det senast utlagda räls
paret på banan under byggnad, den ytterst fram
skjutna länken af den kedja af järn, med hvilken vi vilja förbinda vårt framtidsland i högan nord med det öfriga fosterlandet. För öfrigt tala de ju för sig själfva, dessa enkla, men dock genom sin innebörd så betydelsefulla bilder från det väldiga kulturarbete, som nu pågår i våra nordligaste lands
ändar.
skänkle, Om folkets framtidsuppgift högt han tänkte, Och högt om kvinnan, som det höfs en man!
För frihets sak han hela lifvet brann:
Det var den stjärna, som för honom blänkte Och härligt strålsken öfver allting stänkte, Så minsta hvardagsgöra värde vann.
Men hot och mannamån och fördoms boja Han ville bräcka och till lägsta koja En skymt af nya liders tankar bära.
När Svea mönstrar sina bästa söner, Hon honom ock med eklöfskransen kröner, Som hon vill hvarje ädelt nit beskära.
Henrik Wranér.
e *
FRÅN VÅR NYASTE BÄNDEL I HÖGAN NORD. FOTOGRAFIER FÖR IDUN AF BANINGENIOR F. G ERIKSSON.
1 »RÄLSTIPPEN» 2. NIEMISELS STATION VID FÖRSTA ORDINARIE TÅGETS ANKOMST DEN 1 OKTOBER.
3'. DEN STÖRRE BRON ÖFVER RÅNE ELF. 4. BRON UNDER BYGGNAD. 5. UTSIKT NEDAT RANE ELF från toppflänsen af bron.
TILL FEMTE ÅRSDAGEN af redaktör F. T. Borgs död den 23 oktober bringa vi äfven våra läsarinnor en bild af det vackra grafmonument, som den efter- lefvande hängifna makan å Helsingborgs kyrkogård låtit resa öfver den ridderlige och outtröttlige för
kämpen för kvinnornas rätt. \
Graf vården, som efter plan och ritning at arki
tekt Arvidius på ett förtjänstfullt sätt utarbetats af stenhuggerifirman O. Svensson i Helsingborg, ut- aöres af ett enkelt, men särdeles verkningsfullt gra
nitmonument. På dess framsida är i bronsafgjut- ning anbragt ett af skulptören Sven Andersson mo- delleradt, lika vackert som karaktäristiskt porträtt af den aflidne i relief-medaljong och därunder namnet F. T. Borg. Längre ned på fotställningen, som är huggen i form af en sarkofag, läsas orden: »En kämpe för frihet och framåtskridande» samt i jämn
höjd på stenens andra sidor orden: »Ljus» och
»Rätt». Nederst äro inhuggna två rader ur ett af de poem, som ägnades Borg vid hans frånfälle:
»Tack för allt hvad godt du verkat, all den säd du har satt ut!
Ack, iaq tror som du, att ljuset friden, segra skall till slut!»
Säkerligen skola väna kvinnohänder den 23 ok
tober blomstersmycka grafvården och kullen, hvar- under en af de ädlaste riddare för ljus och rätt åt kvinnan hvilar!
Helge Sandberg.
tbUN 19ÖÖ
— 673 —
!
I-m
25 25iO
50 50 ,0 20 50
25 50 50
li-n-
©IMIS
•It" il*"
mt:
L'lsiMf
om huru dylika lokaler böra vara tillgodosedda i arkitektoniskt och sanitärt hänseende.
Men just därför är ditt intresse för skolan så mycket nödvändigare.
Du träder in i de låga rummen och befin
ner dig först i de kvinnliga elevernas arbetssal.
Där sitter en tjuguårig flicka och virkar.
Hon lider af förlamning med atrofi och kramp i höger arm och ben, efter skarlakansfeber vid 6 år. Vid en väfstol sitter en annan flicka med högra sidan förlamad och med högra handen i böj kramp.
En tredje sysslar med sömnad och en fjärde med märkning eller något liknande handarbete.
På den manliga afdelningen träffa vi sko
makare, snickare, borstbindare m. fl. slags handtverkare, hvilka alla med utvecklande af högsta möjliga kraft i sina missbildade och friska lemmar utföra sina arbeten.
Och om du granskar de artiklar, som för
färdigats, skall ingenting i deras utseende erinra dig om, att de tillverkats af vanföra människor.
Se till exempel på den där hårborsten, hvars skifva prydes af ett ytterst fint träsnideriarbetel Och betrakta nu mannen, som utför arbetet!
Plans högra kroppshalfva är totalt förlamad, högra armen är behäftad med kramp i under
armens böjmuskler, i följd hvaraf föremål ej kunna fattas eller fasthållas med högra handen.
Men med den vänstra för han stickeln lugnt och säkert och framkallar ur träet den fina Ornamentik, som fröjdar ditt öga.
Behöfver du komplettera ditt bohag med ett eller annat i möbelväg eller öka ditt hus- geråd eller ditt linne — arbetsskolan har för
visso åtskilligt, som passar dig.
Det har ock visat sig, att afsättningen af färdiggjorda artiklar oafbrutet vuxit med åren.
Så försåldes år 1892 af elevernas arbeten för 2,000 kronor och år 1899 för 8,000.
Denna ökning får naturligen till dels till- skrifvas det intresse, hvarmed allmänheten allt
mer börjar omfatta anstalten och dess behöf- vande elever. Skolan åtnjuter ju också skydd och bistånd främst af hofvets så godt som samtliga medlemmar, hvarjämte många af vårt samhälles mera framskjutna män och kvinnor bidraga till skolans underhåll.
Men skolans aktade styrelse har vid sidan af sig i föreståndarinnan för undervisningen en kraft, som det vore orätt att lämna ur räk
ningen, när man talar om anstaltens utveck
ling. Ty fru Fanny Drakenberg besitter, jämte en aldrig svikande kärlek och omtanke om sina elever, en fond af energi, som ej vet af några svårigheter, då det gäller att stå på sko
lans bästa.
Man säger skämtande, att näst Skansens
»doktor» finnes i Stockholm näppeligen en mera outtröttlig »tiggare» än fru D. Men här om någonsin helgar ändamålet medlen, hvadan hon kan betrakta detta epitet som en hederstitel.
Skolan, hvars öfriga nitiska lärarestab ut- göres af fröken Hélène Wesslau, slöjdlärarne hrr A. Jacobson, C. Johansson och skomaka
ren hr J. G. Berg, anordnar den 6 och 7 nästin stundande november sin sedvanliga höst
basar för försäljning af färdiggjorda arbeten.
Basaren skall äga rum i Konstnärernas hus vid Smålandsgatan. Det är att hoppas, att den varmhjärtade allmänheten då liksom till- förene ej skall underlåta att dels med gåfvor, som tacksamt mottagas, dels genom talrika uppköp skänka skolan sitt understöd.
Arbetsskolan räknar i närvarande stund 24 elever, af hvilka 8 äro i saknad af hem.
Anstalten har således ej endast att utöfva undervisningen, den måste äfven skaffa de hus
villa eleverna tak öfver hufvudet och på allt sätt öfvervaka dem. Hvarje äfven det minsta inköp af skolans arbeten bidrager därför till de vanföras bästa. Låt oss komma ihåg det och träffas på basaren!
Ernst Högman.
trycket af sin’ vanförhet med resignation och förstå konsten att glädjas, trots sin olycka?
Det finnes bland många andra en liten de vanföras värld i huset n:r 15 vid Norrtulls- gatan, mot hvars vemodiga bakgrund af lidande och sträfvande individer de lyckligare lottade kunna se sin egen afundsvärda ställning bjärt afteckna sig.
Där i »Arbetsskolan för lytta och vanföra»
löper brodérnålen flinkt, gå väfstolarne ifrigt från morgon till afton, bulta hammarne och snurra hjulen i svarfstolarne under de van
föras händer.
Följ med dit upp och se! Vägen är visser
ligen en smula afsides för dig, som har ditt utprickade »stråk» från Sturegatan via Kungs
trädgården till Gustaf Adolfs torg och tillbaka igen. Trappuppgången i det otidsenliga huset har ej den imponerande prägel, du är van vid, och arbetssalarne kunna näppeligen bestå inför vår tids avancerade fordringar i fråga
FRÅN DE VANFÖRAS VÄRLD.
DET ÄR INGEN KONST att vara glad, när man är lycklig, säges det. Och ändå — om man börjar granska sig själf och andra, gå alla dessa människor in på lifvet, som af en gif-
mild natur utrustats med afundsvärda and
liga och materiella för
måner, skall man snart möta surmulenhet, missnöje och, värst af allt, lifströtthet — den
na det moderna sam
hällets fruktansvärda farsot, hvilken sköflar och tillintetgör så myc
ken blomstrande kraft.
Hvad beskärma vi oss öfver, hvarför skola
fanny drakenberg. yî prompt ställa alla våra futtiga bekymmer till åskådning för världen och göra hela berg af våra måttliga smärtor, vi alla, som kunna fritt röra våra lemmar, blicka med oskymda ögon mot ljuset, vi, som äga obruten hälsa, arbetskraft och förmåga att tillgodogöra oss lifvets sunda glädje?
Borde inte vårt missnöje bytas i tacksamhet öfver hvad vi äga, när vi se våra sämre lottade likar tålmodigt och tyst kämpa sig fram genom lifvet, dessa tusental af krymplingar, som bära
FRÅN »ARBETSSKOLAN FÖR LYTTA OCH VANFÖRA» I STOCKHOLM. FOTOGRAFIER FÖR IDUN AF A.
BLOMBERG. 1. FLICKORNAS ARBETSSAL. 2. GOSSARNES ARBETSSAL.
r
IDUN 1900 674 —
HENRIK KLAUSEN BERÄTTAR SAGAN OM »FANDEN I N0DDEN» :
Der var en gang en liden Gut, som gik ud i Skoven for at plukke Nodder, saa fandt han en ormstukken en, og saa
gik han ett stykke Vei, og saa mödte han Fanden.
»Er’e, er’e sandt,» sa Gülten, »at Fanden kan gjore sig saa liden som han vil og krype ind gjennem et Knappe- naalshul ?» »Ja,» svar- te Fanden.
«Du ! — A, kryp ind i Hole paa den Kodden, da du ! — A, gjor det, da du! —---»
»Kan du ikke gjore det, da du!» Jo, Fan
den kröb ind i Hullet, og saa satte Gutten en Pind i Hullet.
»Nu har jeg dig, nu har jeg dig! Aa, nu har jeg dig!» sa Gut
ten.
Saa gik han et langt stykke Yei, og saa kom han til en Smedie.
Saa gik han ind til Smeden. »Aa, du vil vel ikke
være saa inderlig snild og knæhække denne Nodden,» sa Gutteu.
»Jo,» sa Smeden, »kom du med Notta, du Gutten min.»
t
»HvadFanden er dette
da ? — Bara vent lidt. Hvad Fanden kan det
være dette da? Bare vent, bare vent,
jeg ska nok---» Nei, Nodden ville ikke i stykker. Saa la han den paa Ambolten, tog en liden Hammer og slog til, nei, den vilde ikke i stykker, tog en större Hammer, en endnu större
Hammer. Nei, Nod
den vilde ikke i styk
ker. »Jagu ska du naa i ' stykker enten du vil eller ei,» sa Smeden, og saa tog han Stor- sleggen og la til Nod
den som laa paaArm- bolten. — Huisst ! ! !
»Jeg mener, Fanden var i nodden!» sa Smeden.
»Ja, han var det!»
Gutten.
H
EMTREFNADI JUNGFRUKAMMAREN. FÖR IDUN AF ÖLLE- GÅRD.
DET ÄR HÖST och har nästan börjat skymma. Fru Holm sitter framför bra
san i sin bekväma länstol i ett behagligt dolce far niente, då hennes goda vän Erna Heiner träder in. »Goddag, goddag 1 Jaså, du sitter här ensam i skumrasket! Jag var ute på en liten promenad, och så hittade jag på att titta upp till dig på en liten stund.» —
»Det var snällt af dig! Nu skola vi ha en liten snackestund tillsammans. Jag är ensam hemma för tillfället. Karl är på banken och Knut och Ella äro gångna till K. F. Ü. K:s lokal för att höra på ett föredrag öfver Indien, illustreradt af scioptikonbilder. Det var knap
past jag ville låta dem gå ensamma, men som jag känner mig litet förkyld — du vet min hals är så ömtålig -—- vågade jag mig ej ut... Men af nu med ytterkläderna! Nu skola vi ha oss en kopp té först!»
ILm Holm går ut i köket, men kommer snart in igen och utbrister helt indignerad:
»Naturligtvis, den gamla visan igen! iDgen Lovisa hemma! Nu är hon väl gången till doktorns Alma igen! Dit springer hon jämt, men den doktorinnan skämmer också alldeles bort både sina och andras jungfrur... Tänk dig bara, då hennes Alma häromdagen fyllde år, hade doktorinnan ställt till ett riktigt stor- artadt kafferep för några af hennes väninnor...
Det är ju måndag i dag och således Lovisas fridag, men nog kunde hon behöfva sitta hemma och laga och sy åt sig i stället. Kom bara med och se, hur där ser ut i hennes rum! Ja en sådan oförbätterlig slarfva!»
Fru Heiner följer sin förargade väninna för att taga en titt in i jungfruburen. Denna gör i sanning ett ruskigt intryck. Här och där på väggarna hänga diverse klädespersedlar, på en stol i ena hörnet står ett tvättfat med smutsigt vatten och under stolen ligga ett par gamla skor. Fönsterkarmen prydes af
en nästan »tandlös» kam, en tvålbit och några tändstickor. Men fru Heiner märker äfven, att det nästan är en omöjlighet att göra rum
met något så när trefligt med de resurser, som stå Lovisa till buds. Hela möblemanget består af en utdragssoffa med trälock, en koffert, två stolar och ett omålådt furubord framför fönstret... Det hela gör ett dystert och otref- ligt intryck.
»Men, kära Ida,» invänder Fru Heiner, se
dan de båda fruarna åter inkommit i förmaket,
»tror du inte, att du till en del själf är skuld till, att din jungfru springer bort så mycket?
Kunde du inte göra hennes rum litet mera inbjudande och hemtrefligt? En afstängning i ena hörnet med ett billigt draperi, bakom hvilket hon kunde hänga sina, nu öfverallt kringspridda kläder, ett hemmagjordt tvättställ, bestående af en vanlig trälåda med en gardin för, skulle strax göra rummet snyggare. Nog har du också någon kasserad duk och en matta, som tjänat ut i edra egna rum, men som säkert Lovisa skulle bli vådligt förtjust öfver. Kom där så ett par blomkrukor i fönstret och en hvit gardin, som kunde lysa upp litet, så finge din jungfru en riktigt ele
gant værelse, som danskarne säga.»
»Det kunde jag väl göra, men jag tvifiar starkt på, att Lovisa sätter värde på något sådant. »
»Åh jo, Ida lilla, det skall du få se att hon gör! Det finnes högst få tjänsteflickor, som inte ha ett medfödt skönhetssinne, och vi husmödrar äro i första hand skuld till, att detta inte blir utbildadt. Vi borde mera vinn
lägga oss att göra det litet trefligt och så att säga hemhuldt för våra jungfrur. Vi finge själf va nytta häraf, ty trifdes de mera hemma, blefve springandet mindre.»
»Ja, du kan nog ha rätt,» — fru Ida ser litet slagen ut, — »men när man endast har en jungfru, är det omöjligt hjälpa, om vinter
kvällarna tyckas henne långa . . . Man kan väl inte hålla sällskapsdam heller åt sin jungfru!»
»Jag låter min sitta med sitt handarbete inne i barnens rum, så kan hon titta till
deras lek med detsamma. Dörren står öppen mellan matsalen, där min man och jag hålla till. Herman läser ibland högt ur dagens tid
ningar eller en god bok; så spelar jag ett stycke och sjunger något.. . Min jungfru kän
ner sig mycket tacksam och belåten öfver att så att säga få »vara med på ett hörn», och respekten lider icke det minsta häraf. Li
tet nöje ibland måste man äfven bestå sina tjänare. Kunde du inte låtit Lovisa åtfölja dina småttingar på föredraget? Säkert hade detta varit till både nytta och nöje för henne.
Jag tror inte, att vår doktorinna har så orätt i, att hon ställer till litet festligt för sin Alma på dennas högtidsdag. Nog skulle vi fruar känna det litet konstigt, om ingen människa sade oss ett vänligt ord eller visade sig ha oss i minne på vår födelsedag! Är icke jungfrun, en ovanligt känslolös individ, skall hon helt visst, så mycket hon förmår, genom flit och plikttrogenhet söka återgälda vår vänlighet.
Gör bara ett försök! Behandla din Lovisa ef
ter mitt råd. Jag är säker på, att det skall lyckas ! »
PröfVa det nya seklets förnämsta munvatten A g-*« yy« ^*V V
Extra koncentrerad A ii X X U L*
»PANDORAS ASK». SKISS FÖR IDUN AF H. MIKAEL.
ÏOKTS. KRÅN PÖKEG. N:E.
» I A, JAG FÅR gå nu igen, jag kommer
19 ej hem till kvällen — gick bara hem efter min ytterrock, ifall vi gå och äta sexa på båten. Låt nu se, att du tar reda på hvar pojken varit och lat ej lura dig med undanflykter eller osanningar.»
»Hjalmar talar aldrig osanning, Her
man !»
»Nej visst, visst, — dig går det lätt att lura, din tankeskärpa, min lilla vän, är just ej — nå ja, för resten säger jag intet ondt om pojken —- han ä’ ju som han ä’ och det kanske kan bli folk af honom också till slut. I går mötte jag lektor Karr __
han sa’, att Hjalmar är ovanligt dukti°-
caS„JCr0n0I-pei'.fl.a8ka; verksammaste antlsepticnm; oskadlig,
?ivu™ t8 a”?.ena,n’ kylande smak; drygast, i längden billigast; mång-
“**“ wt“g SI Eriks Tekn. Fabrik, Stockholm
