Institutionen för neurovetenskap
– enheten för logopedi
Att känna igen och benämna
kända personer
- konstruktion av ett personbenämningstest
Tina Tötterman & Karolina Wibling
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. BAKGRUND...5
1.1. INLEDNING...5
1.2. MINNE...5
1.2.1. Modeller och teorier ...5
1.2.2. Långtidsminne ...5
1.2.3. Arbetsminne...6
1.3. PSYKOLOGISKA ASPEKTER AV ANSIKTSPERCEPTION OCH IGENKÄNNING...7
1.3.1. Ett ansiktes identitet...7
1.3.2. Igenkänning, identifiering och kategorisering...7
1.3.3. Tolkning av ansiktsuttryck, rörelser och sociala signaler ...8
1.3.4. Karakteristiska drag och ansiktsigenkänning...8
1.4. NEUROLOGISK GRUND FÖR ANSIKTSIGENKÄNNING...9
1.4.1. Hjärnområden involverade vid ansiktsperception...9
1.4.2. Ett distribuerat system för ansiktsprocessande...9
1.4.3. Visuellt processande av ansikten ...10
1.4.4. Lateralisering...11
1.4.5. fMRI-studier av igenkänning av bekantas ansikten och av kända personers ansikten ...11
1.5. KÖNSSKILLNADER VID ANSIKTSIGENKÄNNING OCH BENÄMNING...12
1.6. FÖRMÅGAN ATT NAMNGE PERSONER...13
1.6.1. Kognitiva modeller för benämning ...13
1.6.2. Neurologisk grund till benämning av kända ansikten ...14
1.7. NORMALT ÅLDRANDE...14
1.7.1. Ansiktsigenkänning ...14
1.7.2. Benämning...15
1.8. FÖRSÄMRAD IGENKÄNNING OCH BENÄMNING...16
1.8.1. Prosopagnosi...16
1.8.2. Demens ...17
1.8.3. Hjärnskador ...18
1.8.4. Nedsatt förmåga att benämna kända personer ...18
1.9. TEST MED FOTOGRAFIER PÅ KÄNDA PERSONER...19
1.10. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR...21
2.3.1. Utformning av testet...23 2.3.2. Testning ...23 2.3.3. Sammanställning av testresultat ...25 2.3.4. Etiska överväganden...25 2.4. STATISTISK ANALYS...25 3. RESULTAT...26 3.1. DESKRIPTIV STATISTIK...26
3.1.1. Resultat på bildbenämningstestet fördelat över åldersgrupper...26
3.1.2. Fördelning av antal kända personer ...26
3.1.3. Jämförelse mellan kändiskategorier...27
3.2. STATISTISK ANALYS...27
3.2.1. Inverkan av kön...27
3.2.2. Inverkan av ålder ...28
3.2.3. Inverkan av utbildningsnivå ...28
3.2.4. FAS med förnamn och benämningsresultat ...28
3.2.5. Självskattad förmåga att känna igen ansikten och resultat på bildbenämningstestet...28
3.2.6. Självskattad förmåga att benämna personer och resultat på bildbenämningstestet ...29
4. DISKUSSION ...30
4.1. RIKSDAGSVALETS EVENTUELLA PÅVERKAN PÅ RESULTATET...30
4.2. DEMOGRAFISKA FAKTORERS PÅVERKAN...30
4.3. FAS OCH BENÄMNINGSRESULTAT...31
4.4. EFFEKT AV SJÄLVSKATTAD FÖRMÅGA...31
4.5. ASPEKTER AV STUDIENS METOD...32
4.6. NYTTA MED STUDIEN...33
4.7. FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING...34
SAMMANFATTNING
Förmågan att känna igen ansikten och frammana namn på personer i sin närhet är viktig för att kunna fungera socialt. Dessa förmågor kan saknas från födseln eller bli nedsatta på grund av skada eller sjukdom. För att kunna identifiera svårigheter med
ansiktsigenkänning och namnmobilisering i samband med olika demenssjukdomar eller efter stroke behövs aktuella normativa data. Denna kunskap kan sedan användas i klinisk verksamhet för att avgöra om en patients förmåga att känna igen ansikten och benämna dem avviker från förmågan hos friska individer. Syftet med denna studie var att utveckla ett personbenämningstest för att undersöka förmågan att känna igen och benämna kända personer hos svenska deltagare över 50 år. Deltagarna var 135 friska personer, 43 män och 92 kvinnor i åldrarna 50 till 93 år med en medelålder på 70,2 år. Resultaten visade ingen köns- eller utbildningsskillnad i förmågan att känna igen och benämna kända personer. Ett signifikant negativt samband mellan ålder och
benämningsförmåga uppmättes men inte mellan stigande ålder och förmågan att känna igen ansikten. Resultatet på ett ordflödestest med egennamn korrelerade med korrekt antal benämnda kända personer. En signifikant effekt av självskattad förmåga visades både för antal korrekt igenkända och benämnda personer.
Nyckelord: ansiktsigenkänning, benämning, kända personer, ålder, ordflödestest
ABSTRACT
The ability to recognize faces and to remember people’s names is important to function socially. These abilities can be missing from birth or as a result of injury or illness. In order to identify difficulties in recognizing and naming faces in dementia or after a stroke knowledge about current normative data is needed. This knowledge can then be used clinically to detect if a patient suffers from reduced recognition or naming ability in comparison to healthy individuals. The aim of this study was to develop a picture naming test to investigate the ability to recognize and name famous people in Swedish participants older than 50 years. The study involved 135 healthy participants, 43 men and 92 women in the ages 50 to 93 years, with a mean age of 70.2 years. The results showed no effect of gender or educational level on the ability to recognize and name famous people. There was a significant negative correlation between age and naming scores but not between age and recognition scores. There was a significant correlation between the results on a name fluency task and the number of correct named famous persons. A significant effect of self-estimated ability was found, both in recognition and naming scores.
1. Bakgrund
1.1. Inledning
Logopeden arbetar huvudsakligen med att utreda och behandla problem med tal, språk och kommunikation inom olika områden som barnlogopedi, neurologopedi och
röstlogopedi. Inom neurologopedi arbetar logopeden med att utreda och rehabilitera olika störningar som drabbat tal- och språkförmågan vid stroke, degenerativ neurologisk sjukdom eller i samband med demenssjukdom. En viktig del av den kommunikativa språkliga förmågan är att mobilisera egennamn. Vid en väl fungerande kommunikation används kunskapen om en annan persons namn för att skapa social kontakt och det är även viktigt att kunna plocka fram namn ur minnet för att referera till personer som inte är närvarande. Friska äldre personer rapporterar ofta om en ökad svårighet att finna ord, inklusive svårigheter att komma ihåg välkända namn (Schmitter-Edgecombe et al., 2000). En studie av Pluchon et al. (2002) bekräftar att svårigheter att benämna ansikten ökar med stigande ålder. Vidare har Greene och Hodges (1996) visat att förmågan att känna igen och benämna ansikten särskilt försämras vid vissa typer av demens. I denna studie har ett test utvecklats med syftet att undersöka förmågan att känna igen och benämna kända svenska personer för att öka kunskapen om hur dessa förmågor är hos den svenska befolkningen över 50 år. Som bakgrund ges en psykologisk och neurologisk grund till ansiktsperception och benämningsförmåga. Vidare ges en överblick över tillstånd då dessa förmågor försämras samt en presentation av befintliga test med kända ansikten.
1.2. Minne
1.2.1. Modeller och teorier
Enligt Passer och Smith (2007) utarbetades den så kallade trestegsmodellen av Richard Atkinson och Richard Shiffrin (1968) och har därefter omarbetats till att beskriva minnet som bestående av tre olika komponenter: sensoriskt minne, långtidsminne och arbetsminne. Det sensoriska minnet håller kvar inkommande sensorisk information en kort stund. Det utrymmesmässigt obegränsade långtidsminnet lagrar information under längre perioder. Arbetsminnet processar information från det sensoriska minnet samt information hämtad från långtidsminnet (Passer & Smith, 2007). Minnen kan vara medvetna, explicita, eller automatiska, implicita. Explicit minne innebär att man
medvetet kan komma ihåg tidigare händelser, ofta vid medveten återkallning av minnet, medan implicit minne innefattar påverkan av tidigare händelser i nuvarande beteende utan medveten återkallning av minnet och ibland även utan att komma ihåg dessa tidigare händelser (Schott et al., 2005). Det är viktigt att komma ihåg att det mänskliga minnet är mycket dynamiskt och därför inte kan förklaras av någon enskild modell.
1.2.2. Långtidsminne
innebär saker som vi lägger på minnet utan att vi ämnar göra det. Det kan vara
information om frekvens, spatial lokalisering och händelsers ordning (Passer & Smith, 2007).
Procedurminne. Detta minne är ofta implicit och innehåller t.ex. förmågan att köra bil,
att cykla och att knyta skorna. Det rör sig om en väl inlärd förmåga som fungerar automatiskt. Procedurminnet är robust och står väl emot funktionsstörningar. Det lokaliseras till supplementära motoriska områden, basala ganglier och cerebellum (Passer & Smith, 2007).
Episodiskt minne. Detta minne är explicit och innehåller personliga erfarenheter som
t.ex. vad man åt till frukost, hur det var på semestern etc. En stor del av informationen utgör korttidsminne och glöms bort medan det som haft stor betydelse lagras i
långtidsminnet. Mediala temporalloben, hippocampus och basala frontalloberna är viktiga områden för det episodiska minnet. Skador här kan ge inlärningssvårigheter och problem med episodiska minnen. Funktionsstörningar av detta minne kan dessutom ge minnesförvanskningar och påhittade, felaktiga minnen som kan ge upphov till
vanföreställningar och fabuleringar (Passer & Smith, 2007).
Semantiskt minne. Detta minne är explicit och innehåller fakta som hör till allmänna
kunskaper, t.ex. geografisk och historisk kunskap, kända personers namn etc. Det semantiska minnet är individuellt beroende på vilken kunskap personen har om olika fakta. De inferolaterala tinningloberna är viktiga för det semantiska minnet, men det är också utbrett i stora barkområden eftersom minnena lagras sinnesspecifikt, auditiva minnen i associativa hörselbarken, visuella minnen i synbarken o.s.v. Det semantiska minnet är robust, speciellt om minnesinlagringen skett tidigt i livet. Det episodiska och semantiska minnet överlappar varandra. Störningar i det semantiska minnet kan ge nedsatt associativ förmåga och språklig funktionsnedsättning som vid exempelvis Alzheimers sjukdom (Passer & Smith, 2007).
1.2.3. Arbetsminne
Detta minne används för uppmärksamhet, koncentration och direkt inprägling då vi t.ex. memorerar en inköpslista eller en kartbild. Passer och Smith (2007) redogör för en inflytelserik modell utarbetad av Baddeley (2002). Enligt denna är arbetsminnet indelat i flera komponenter. Den fonologiska loopen lagrar en kort tid mentala representationer av ljud. Det visuospatiala ritblocket lagrar en kort tid visuell och spatial information. Den fonologiska loopen och det visuospatiala ritblocket kan vara aktiva samtidigt om man t.ex. säger namnet på en person och samtidigt upprätthåller en mental bild av dennes ansikte. Den episodiska bufferten tillhandahåller ett tillfälligt förvaringsutrymme där information från långtidsminnet och från fonologiska och/eller visuospatiala
undersystem blir integrerade, manipulerade och medvetandegjorda. Den sista
1.3. Psykologiska aspekter av ansiktsperception och igenkänning
1.3.1. Ett ansiktes identitet
Varje mänskligt ansikte är unikt på så sätt att det ger information om personens
identitet. Vi människor kan hålla reda på hundratals olika ansikten och detta överskrider vår förmåga att komma ihåg andra typer av objekt. För att komma ihåg ett ansikte måste vi lokalisera och avkoda den information som gör ett ansikte unikt och som skiljer det från alla andra ansikten (O’Toole, 2005).
Eftersom ansikten delar samma uppsättning drag (ögon, näsa, mun etc.) och eftersom dessa är organiserade på ungefär samma sätt så måste den information som gör ansikten unika finnas i variationerna av ansiktsdragens form och konfiguration. Data från
experiment med mänskliga ansikten tyder på att vi använder både information som är baserad på ansiktsdrag och konfigurell information av ansikten. Tillförlitligheten hos det mänskliga perceptuella systemet vad gäller konfigurell information har visats genom olika experiment vilka syftat till att störa konfigurationen av ett ansikte eller att störa vår förmåga att processa dess konfigurella information (O’Toole, 2005). Ett bra exempel på hur viktig konfigurationen är vid mänsklig ansiktsperception är den klassiska ”Thatcher-illusionen”. Den kallas så för att detta visades först med Margaret Thatchers ansikte (Thompson, 1980). Det man gjorde var att vända ögon och mun upp och ner och sedan vända hela bilden upp och ner. De flesta människor upptäcker inget konstigt med det upp och nervända ansiktet men om det är upprätt ser vi en stor förändring av konfigurationen av ansiktsdragen. Det finns evidens för att människor är mycket känsliga för konfigurationen av ansiktsdragen men att bearbetningen av
konfigurationen är begränsad till ansikten som presenteras i upprätt position. Fenomenet illustrerar att den mänskliga ansiktsperceptionen har några viktiga begränsningar
gällande icketypiska bilder (O’Toole, 2005).
1.3.2. Igenkänning, identifiering och kategorisering
Igenkänning är den process där en person gör en bedömning av om man sett ett visst ansikte förut. Definitionen inkluderar två komponenter av noggrannhet som krävs för ansiktsigenkänning. Den ena komponenten är att ett ansikte man tidigare sett blir igenkänt när man bedömer det som ”bekant” eller ”känt” och den andra är att ett nytt ansikte blir korrekt avvisat när det bedömts vara obekant eller okänt (O’Toole, 2005). Bruce och Young (1986) använder begreppet igenkänning i en vid mening, alltså all lagrad information om ansikten. De använder även begreppet ansiktsigenkänning för identifiering eller åtkomst av personlig information.
Mänsklig ansiktsigenkänning kan förekomma utan förmågan att identifiera ett ansikte. Exempelvis kan man vara absolut säker på att man känner igen en person men har svårt att frammana dess namn eller kontext ur minnet. Känslan av säkerhet när vi känner igen ett ansikte är därför inte enbart kopplat till minnet av en specifik person. Detta är ett vanligt perceptuellt fenomen som även uppstår vid stimuli av andra modaliteter, exempelvis en bekant melodi eller en bekant smak vilken är igenkänd men inte identifierad. Identifiering förutsätter igenkänning men kräver dessutom åtkomst av semantisk information som namn eller kontext (O’Toole, 2005).
kan alltså kategorisera ansikten i olika dimensioner vilket brukar kallas visuellt
härledda semantiska kategorier (Bruce & Young, 1986). Ansikten kan snabbt och
enkelt kategoriseras utifrån alla dessa dimensioner. Bower och Karlin (1974) menar att en aspekt av detta fenomen är att när man gör sådana bedömningar ökar exaktheten i jämförelse med att göra bedömningar av de fysiska ansiktsdragen, exempelvis storleken på näsan (enligt O’Toole, 2005, s. 4).
I motsats till den information som krävs för att specificera ett ansiktes identitet, d.v.s. vad som gör ett ansikte unikt eller olikt andra, är semantiska kategorier baserade på de drag som ett ansikte delar med en hel kategori av ansikten. För att bestämma att ett ansikte tillhör exempelvis en man måste vi lokalisera och avkoda de ansiktsdrag som ansiktet delar med andra män (O’Toole, 2005).
I denna studie används en snäv definition av identifiering som innebär benämning av personen, eftersom förmågan att frammana namn ur minnet ska undersökas
1.3.3. Tolkning av ansiktsuttryck, rörelser och sociala signaler
Ansiktet rör sig och förändrar sig på många olika sätt när vi talar eller visar olika ansiktsuttryck. Dessa ansiktsrörelser innefattar gester och uttryck som exempelvis leenden och att rynka pannan. Sådana rörelser gör det svårare att koda ansiktets struktur men tolkas ändå snabbt och med exakthet. Vi orienterar oss i vår omgivning genom huvud- och ögonrörelser. Ansikts- och huvudrörelser förmedlar ett socialt budskap, spelar en viktig roll i socialt samspel och ger information om det inre tillståndet hos en annan person. De huvudrörelser som följer med förändringar av vår uppmärksamhet ger oss ledtrådar som visar början och slut vid socialt samspel (O’Toole, 2005).
1.3.4. Karakteristiska drag och ansiktsigenkänning
Vissa personer har mycket ovanliga ansikten med utmärkande ansiktsdrag och dessa ansikten är lättare att komma ihåg. Den negativa korrelationen mellan ansiktstypiskhet och igenkänning av ansiktet är en av de bäst styrkta upptäckterna i litteratur om ansiktsigenkänning. Relationen mellan ansiktstypiskhet och igenkännbarhet leder till intressanta slutsatser kring förståelsen av hur ansiktsigenkänning fungerar. När en person observerar ett ansikte och gör en bedömning av om det är ovanligt eller
utmärkande beror det oftast på att exempelvis ”näsan är för stor” eller ”ögonen sitter för tätt”. Det är tydligt att det är underförstått hur lång en näsa borde vara eller hur tätt ögonen ska sitta. Relationen typiskhet-igenkännbarhet har tolkats som bevis för att människor lagrar en representation av ”medelansiktet” mot vilken alla andra ansikten jämförs (Valentine, 1991). Detta tyder på att individuella ansikten är representerade i minnet i termer av avvikelse från ”medelansiktet”. Det finns evidens för att man känner igen ansikten av sin egen etnicitet med mer exakthet än ansikten av en annan etnicitet (O’Toole, 2005).
iakttagelseförhållanden kan det ge en förståelse för hur vår hjärna skapar representationer av ansikten (O’Toole, 2005).
1.4. Neurologisk grund för ansiktsigenkänning
Ansiktsperception involverar ett kärnsystem av kortikala moduler vilka är specialiserade för de olika funktioner som behövs för dessa processer. Detta system är kopplat till ett utökat nätverk vilket inte enbart är inblandat i processandet av ansikten utan snarare innehåller moduler som förmedlar processandet av semantisk, biografisk och emotionell information (Fox et al., 2008).
1.4.1. Hjärnområden involverade vid ansiktsperception
Det man vet om ansiktsperception idag indikerar att flera områden i hjärnan är
involverade i analysen av mänskliga ansikten. Analysen av de statiska dragen i ansiktet processas antagligen i en annan del av hjärnan än analysen av ansiktsrörelserna, vilka ger social information. De statiska dragen ger information om identitet och
kategoriserande information, exempelvis kön och etnisk tillhörighet. Bearbetning av emotionell information sker i ytterligare en annan del av hjärnan (O’Toole, 2005). Vissa områden i tinningbarken är selektiva för komplexa visuella former som ansikten och händer. I ett antal studier med olika neurofysiologiska undersökningsmetoder, t.ex. single-cell recordings, event-related-potential (ERP) samt magnetencefalografi (MEG), har man hos vissa neuron sett en mycket högre respons för ansikten än andra visuella stimuli (Duchaine & Yovel, 2008). Selektiviteten för ansikten hos neuronerna har gett stöd åt teorin att ansiktsprocessande är begränsad till ett relativt lokalt område i hjärnan. Den stöder även teorin att analysen av ansikten fungerar som ett system med ett
specifikt syfte. Till skillnad från objektigenkänning kräver ansiktsigenkänning en förmåga att hålla ordning på många individuella exemplar ur kategorin ansikten. Med andra ord krävs en högre nivå av visuell förmåga som inte behövs för de flesta andra objektkategorier (O’Toole, 2005).
De områden i hjärnan som reagerar på ansikten är den spolformade vindlingen (gyrus fusiformis) även kallad ”fusiform face area”, förkortat FFA, laterala delarna av de nedre nacklobsvindlingarna (gyrus occipitalis inferior) även kallad ”occipital face area”, förkortat OFA och övre tinninglobsfåran (sulcus temporalis superior), förkortat STS. De här områdena antas göra en visuell analys av ansikten och verkar på olika sätt vara viktiga för olika typer av ansiktsigenkänning. Studier har visat tydliga skillnader mellan STS och FFA:s roller i ansiktsprocessandet. FFA verkar vara involverad i
igenkänningen av identitet medan STS ser ut att vara involverad i igenkänningen av ansiktets dynamiska aspekter. OFA kan ge input till både FFA och STS (Haxby et al., 2000). FFA är ett litet område på botten av bakre högra hemisfären. Det reagerar signifikant starkare när man tittar på ansikten än andra visuella stimuli (Kanwisher, 2006). FFA är större i den högra hemisfären än den vänstra och har visat en mycket selektiv respons på alla stimuli som innehåller information om ansikten men inte på andra kroppsdelar eller objekt (Duchaine & Yovel, 2008).
1.4.2. Ett distribuerat system för ansiktsprocessande
stora antal hjärnområden som reagerar på ansikten har gjort det till en stor utmaning att tolka hela det neurala systemet för ansiktsprocessande (O’Toole, 2005).
Haxby et al. (2000) har föreslagit ett distribuerat system för mänsklig ansiktsperception. Deras modell betonar en skillnad mellan representationen av stabila och föränderliga aspekter av ansiktet, både funktionellt och strukturellt. Enligt den här modellen bidrar de stabila aspekterna till ansiktsigenkänning medan de föränderliga aspekterna hos ansiktet bidrar till sociala kommunikationsfunktioner och inkluderar blickriktning, ansiktsuttryck och läpprörelser. Modellen innehåller tre hjärnområden och fyra områden som utvidgar systemet till ett antal relaterade specifika uppgifter. Området FFA antas vara nödvändigt för att uppfatta ansiktets identitet och andra bestämda egenskaper hos ansikten. Trots att man har kunnat se bilaterala aktiveringar i detta område är de flesta lateraliserade i den högra hemisfären. Detta överensstämmer med mycket av den neuropsykologiska forskningen vilken indikerar en dominans för den högra hemisfären vid processande av ansikten. Området som kodar de föränderliga aspekterna i ansiktet är bakre delen av STS. Studier med ”single unit physiology” hos apor och
hjärnavbildningsstudier tyder på att detta område är viktigt för att upptäcka information om blickriktning, huvudposition och ansiktsuttryck. Det konstaterades att perceptionen av kroppsrörelser genomgående aktiverade bakre delen av STS. Den tredje
komponenten av det distribuerade neurala systemet utgörs av OFA (Haxby et al., 2000). Förutom de tre kärnområdena i det distribuerade systemet har fyra hjärnområden
föreslagits som en del av ett utökat system för ansiktsigenkänning: hjässfåran (sulcus intraparietalis, IPS), hörselcortex, främre tinningområdet och limbiska strukturer inklusive amygdala och insula. Hjässfåran är involverad i spatial uppmärksamhet, hörselcortex i prelexikal talperception utifrån läpprörelser, främre tinningområdet är involverat i framplockandet av identitet, namn och biografisk information och de limbiska strukturerna är involverade i perceptionen av känslor (O’Toole, 2005). Gobbini och Haxby (2007) menar att detta spatialt distribuerade system involverar inte bara visuella områden utan även områden som primärt har kognitiva och sociala
funktioner snarare än visuella. De menar att visuell förtrogenhet bara är en del av hur vi känner igen bekanta personer och att kunskapen om personen och känslomässiga responser också är viktiga för att identifiera någon vi känner. De fokuserar på olika aspekter av personkännedom som aktiveras under ansiktsperceptionen.
Personkännedom innebär information om en individ som innefattar subjektiva drag, exempelvis personliga drag, attityder och även objektiva drag, exempelvis biografiska fakta och episodiska minnen. Författarna belyser rollen för vissa områden som har att göra med ”theory of mind” (Gobbini & Haxby, 2007). ”Theory of mind” är förmågan att känna av andras mentala föreställningar och tolka och förutse någon annans beteende utifrån dessa föreställningar (Premack & Woodruff, 1978).
1.4.3. Visuellt processande av ansikten
Det som föreslås i den distribuerade modellen med avseende på de funktionella och strukturella områdenas processande av stabila och föränderliga aspekter hos ansikten kan enligt Merrigan (1991) lätt kopplas till vad vi vet om flödet av visuell information (enligt O´Toole, 2005, s. 18). Man kan urskilja två huvudsakliga processflöden som går från näthinnan, genom laterala knäknoppen (corpus geniculatum laterale) i thalamus och upp till de visuella kortikala områdena i nack- och tinningloberna. Det parvocellulära
ventralt mot temporala cortex och mot områden i hjärnan som exempelvis FFA, vilka antas vara ansvariga för objekt- och ansiktsigenkänning. Det magnocellulära
(storcelliga) flödet börjar också med ganglieceller i näthinnan men är selektivt för det
som har med rörelse att göra, som exempelvis hastighet och riktning. Det är även känsligt för information om form men inte om färg. Det magnocellulära flödet går till hjässloben och till regioner nära bakre övre tinningområden. Detta flöde antas vara viktigt för att bearbeta information om rörelse och för att lokalisera objekt i
omgivningen. Dessa parallella processflöden kan lätt kopplas till den distribuerade modellen och en kortikal organisation som skiljer mellan föränderliga objektegenskaper och objektegenskaper som förblir oförändrade över tid. Detta system delar alltså in ansiktsprocessande i två delar, analys av identitet och av social interaktion (O’Toole, 2005).
Trots att det fortfarande råder stor oenighet om i vilken utsträckning
ansiktsprocessandet är modulärt råder konsensus kring att åtminstone vissa av de viktiga processerna är relativt lokala och primärt engagerade i att analysera ansikten (O’Toole, 2005).
1.4.4. Lateralisering
Från psykosociala experiment och studier av personer med hjärnskador finns det betydande bevis på att vänster och höger hemisfär behandlar visuell information om ansikten på olika sätt och att en högerhemisfärskada kan vara tillräcklig för att orsaka svårighet med att känna igen ansikten. Då ansikten presenterats för det vänstra synfältet (höger hemisfär) hos normala personer har man kunnat se en snabbare igenkänning än vid presentation för det högra synfältet (vänster hemisfär). Kliniska och
neuropsykologiska studier har visat att en hjärnskada i den högra hemisfären har en större påverkan då patienter ska lösa uppgifter med ansiktsigenkänning än en liknande skada i den vänstra hemisfären. Trots att en total förlust av förmågan att känna igen ansikten vanligtvis verkar vara kopplad till en bilateral skada har man kunnat se att en unilateral högerhemisfärskada kan vara tillräcklig. I en studie med funktionell
hjärnavbildning har man fått ytterligare bevis för att systemet för ansiktsigenkänning är lateraliserat till höger hemisfär. Resultatet tyder inte bara på att ansiktsigenkänning involverar ett specifikt område utan också på att ansiktsigenkänning förmedlas av den högra sidan av hjärnan. Igenkänning av den vänstra sidan av hjärnan verkar uppstå genom processande av ansiktets olika komponenter snarare än processande av en hel bild (Tovée, 2009).
1.4.5. fMRI-studier av igenkänning av bekantas ansikten och av kända personers ansikten
För att undersöka rollerna av anknytning och känslors roll i representationen av ansikten utformade Gobbini och Haxby (2007) två experiment med funktionell
ansiktena. På liknande sätt kunde man observera en starkare reaktion hos mammor när de tittar på ansikten på okända barn i jämförelse med att titta på ansikten på bekanta barn, men ansiktet på sitt eget barn gav en starkare respons än ansiktena på de bekanta barnen (Gobbini & Haxby, 2007).
1.5. Könsskillnader vid ansiktsigenkänning och benämning
Rehnman (2007) fann en fördel för kvinnor i igenkänningen av kvinnliga ansikten. Resultaten tyder också på att flickor och kvinnor är bättre än män på att känna igen manliga ansikten. Resultaten visar också entydigt att flickor och kvinnor är bättre på att minnas flick- och kvinnoansikten än pojk- och mansansikten oavsett vilken ålder och etnicitet ansiktena hade. Förklaringar till könsskillnader i ansiktsigenkänning och till kvinnors ”own-sex bias” saknas men resultaten diskuteras utifrån antagandet att kvinnor i högre grad än män riktar sin uppmärksamhet mot andra människor och i särskilt hög grad mot andra kvinnor. Det föreslås att skillnader mellan män och kvinnor vad gäller orientering mot andra individer kan ha en biologisk grund, som tillsammans med socialisering kanske resulterar i könsskillnader i ansiktsigenkänning och i ”own-sex bias”.
I en studie av Godard och Fiori (2010) visades ansikten utan yttre kännetecken, som hår och ansiktsform. Både män och kvinnor svarade mer korrekt när de fick se kvinnliga ansikten än manliga ansikten. Detta resultat skiljer sig från en studie av Rehnman och Herlitz (2007) vilken visade att kvinnor har en fördel vid igenkänning av kvinnliga ansikten. Skillnaden mellan dessa två studier var att Rehnman och Herlitz (2007) hade uppgifter som testade det episodiska minnet och Godard och Fioris studie hade
uppgifter som för det mesta testade arbetsminneskapacitet. Resultatet från deras studie kan förklaras med resultat från andra studier (Ramsey, Langlois & Marti, 2005; Ramsey-Rennels & Langlois, 2006) vilka anser att man har fått en större erfarenhet av kvinnliga ansikten än manliga ansikten i barndomen vilket leder till en mer flytande bearbetning av kvinnliga ansikten i vuxen ålder (Godard & Fiori, 2010).
Forskningen kring könsskillnader med uppgifter som rör det episodiska minnet har ofta fokuserat på uppgifter där det är möjligt att verbalisera materialet och i sådana uppgifter har det upprepade gånger visat sig att kvinnor får bättre resultat än män. Dessa uppgifter inkluderar ordmobilisering, ordigenkänning, återberättande av berättelser,
Yovel et al. (2003) observerade en högerhemisfärisk dominans vid mätningar av korrekta svar och reaktionstid enbart vid korrekt igenkänning. I Godard och Fioris studie (2010) fann man också en starkare högerhemisfärisk dominans men enbart hos män. Resultaten i denna studie tyder på att män har lika bra förmåga att känna igen ansikten som kvinnor har men att det finns skillnader i funktionen. När
ansiktsinformation riktades mot båda hemisfärerna visade både män och kvinnor en så kallad bilateral vinst. De reagerade snabbare och bättre i jämförelse med när
information riktades mot den ena hemisfären. Kvinnor var fortfarande snabbare än män. Resultaten tyder alltså på en starkare hemisfärisk lateralisering hos män jämfört med kvinnor och en snabbare interhemisfärisk (mellan hemisfärerna) samverkan hos kvinnor (Godard & Fiori, 2010).
Eftersom många äldre har svårt att komma på egennamn ville Pluchon et al. (2002) utforma och standardisera ett verktyg som kunde kvantifiera uppskattningen av
förmågan att benämna och känna igen kända personers ansikten. Resultaten för de 542 deltagarna delades in i tre grupper och tre akademiska kunskapsnivåer analyserades. Resultaten visade att män får ett högre resultat på benämningsuppgiften men det är ingen skillnad mellan kön vad gäller igenkänning (Pluchon et al., 2002).
1.6. Förmågan att namnge personer
1.6.1. Kognitiva modeller för benämning
Att benämna ansikten är en komplex kognitiv handling som involverar flera processer som perception, minne och lingvistiskt processande. År 1986 gjorde Bruce och Young (1986) sin första modell av ansiktsigenkänning och benämning. Modellen innehåller fyra faser vilka följer första anblicken av ett ansikte, a) inkodning och tolkning av ansiktet, b) jämförelse av ansiktet med representationer av andra ansikten som finns lagrade i ”face recognition units”, (FRUs) från vilken man kan c) nå ”person identity nodes” (PINs), vilka innehåller semantisk information om personen, som gör det möjligt att d) nå namnet, alltså den lexikala enhet som stämmer överens med personens namn. Denna modell har varit mycket inflytelserik och är fortfarande den huvudsakliga referensen vid forskning kring processandet av ansikten (Álvarez et al., 2009). På senare tid har det kommit en del uppdateringar av Bruce och Youngs modell från 1986. Enligt Álvarez et al. (2009) ansåg Ellis och Lewis (2008) samt Valentine et al. (1996) att PINs själva inte innehåller någon semantisk information utan att de är
symbolmarkörer som måste aktiveras för att ge åtkomst till personspecifik information. Dessutom ansåg forskarna att de olika enheterna i varje lagringsenhet (t.ex. PINs, semantiska enheter, lexikala enheter) skickar excitatoriska signaler till enheter i andra lagringsenheter de är kopplade till, men inhiberar enheterna i samma lagringsenhet (Álvarez et al., 2009).
Gällande lingvistisk information tar ansiktsbenämningsmodellerna stöd i de
grundläggande psykolingvistiska modellerna där man talar om två stadier. Det första är lexikal selektion och består av lemman, vilket är ett abstrakt begrepp som betecknar alla böjningsformer av ett ord. Lemman innehåller semantisk information men ingen
Processerna som är involverade i att säga namn skiljer sig åt mellan artnamn och
egennamn (Álvarez et al., 2009). Egennamn refererar till individuella eller unika enheter medan artnamn refererar till objektkategorier (Bizzozero et al., 2007; Semenza, 2006). Egennamn är namn på personer, specifika byggnader eller städer medan artnamn avser räknebara individer av en viss art exempelvis träd, hund, cykel.
Att säga namnet på unika enheter är svårare, enligt vissa forskare beror detta på att namn på grupper har mer semantiska kopplingar. Andra forskare menar att detta orsakas av att det finns skillnader i hur de olika typerna av namn lagras och har en lite
annorlunda förklaringsmodell. Vid lagringen av namn på grupper aktiverar lemman de olika lexemen direkt men vid lagringen av namn på unika enheter måste en lexikal nod aktiveras på förhand. Denna lexikala nod innebär representationen av hela namnet. Noden kommer att skicka ett aktiveringsmeddelande till de lexikala noderna för för- och efternamn separat och till sist kommer dessa lemman skicka ett aktiverande meddelande till de fonologiska noderna. Alltså, aktiveringen av lemman följs av åtkomsten till de fonologiska noderna, lexemen. Aktiveringen av lexemen skapar en fonetisk plan och följs därpå av artikulationen av personens namn. Därigenom är ansikte-namn-processen komplett (Álvarez et al., 2009).
1.6.2. Neurologisk grund till benämning av kända ansikten
I en studie av Glosser et al. (2003) om namnmobilisering hos personer med epilepsi lät man 63 patienter med olika typer av tinninglobsepilepsi titta på färgfoton föreställande kända personer, antingen före eller efter lobektomi av främre tinningloben (ATL). ATL innebär att främre tinningloben, amygdala samt en del av främre hippocampus tas bort samt att den medför skador på temporalloben. Patienterna skulle både namnge och beskriva de kända personerna på fotografierna. Som kontrollgrupp fanns tio friska individer, matchade mot patienternas ålder och utbildning. Studien visade att förmågan att namnge de kända personerna var nedsatt i båda patientgrupperna men mest nedsatt hos de patienter som genomgått vänstersidig ATL. Dock resulterade vänstersidig ATL inte bara i förlust av förmågan att komma på namn på kända personer, utan också i en försämring av benämningsförmågan för objekt. Dessutom fanns det en relativt stark korrelation mellan påverkad mobilisering av personnamn och svårigheter med att benämna vardagliga objekt samt försämrat minne för nyligen presenterade ord. Därför stödjer denna studie inte att processandet av egennamn understöds av andra regioner än de regioner som är involverade i processandet av ting, i alla fall inom de främre
regionerna av vänstra tinningloben. Både vänstersidiga mediala och speciellt främre skador påverkade åtkomsten till de kända personernas namn, men påverkade inte förmågan att känna igen deras identitet. Då patienterna ombads berätta fakta om de kända personerna var patienterna med högersidig ATL sämre än de andra grupperna. Skador i främre regioner av högra tinningloben påverkar igenkännandet av identiteten hos bekanta ansikten samt nyinlärning av ansikten (Glosser et al., 2003).
1.7. Normalt åldrande
1.7.1. Ansiktsigenkänning
Enligt Habak et al. (2008) är det oklart om stigande ålder har en negativ påverkan på de mekanismer som ligger bakom ansiktsperception och hastigheten med vilken de
ingående systemen bearbetar information. Dessa forskare presenterade resultat som indikerar att identitetsmatchning av ansikten bibehålls med ökande ålder på
tidpunkter. Dock minskar identitetsmatchningen med ökande ålder då olika ansiktsvyer visas (exempelvis först framifrån och därefter från 20 graders vinkel). Vidare förbättras inte identitetsmatchningen vid längre visningstider. Således verkar det som att
hastigheten för perceptuell bearbetning av komplexa representationer och
mekanismerna som ligger bakom identitetsmatchning vid samma betraktelsevinkel bevaras vid åldrande. Däremot försämras information i de neurala transformationerna som representerar ansiktsidentitet mellan olika betraktelsevinklar. Författarna föreslår att denna försämring beror på att ackumuleringen över tid, av information som används för att förfina en representation inom en population av neuroner, mättas tidigare i det åldrande visuella systemet än i ett yngre system (Habak et al., 2008).
Resultaten i en studie av Pluchon et al. (2002) tyder på att förmågan att känna igen ansikten är bättre bevarad vid stigande ålder än förmågan att frammana namn ut minnet. Den större svårigheten att plocka fram namn ur minnet är kopplad till svårigheter med den lexikala åtkomsten.
1.7.2. Benämning
Friska äldre personer rapporterar ofta en ökad svårighet att finna ord, så kallad anomi, inklusive svårigheter att komma ihåg välkända namn, föremål och aktiviteter som borde vara enkla att erinra sig. Det huvudsakliga måttet som använts för att utvärdera
förmågan att finna ord hos normalbefolkningen är ett benämningstest med bilder (Schmitter-Edgecombe et al., 2000).
Eftersom många äldre har svårt att komma på egennamn ville Pluchon et al. (2002) utforma och standardisera ett verktyg som kunde kvantifiera uppskattningen av
förmågan att benämna och känna igen kända personers ansikten. Resultaten för de 542 deltagarna delades in i tre grupper och tre akademiska kunskapsnivåer analyserades. Denna studie bekräftar det faktum att normalt åldrande påverkar förmågan att benämna ansikten negativt (Pluchon et al., 2002).
Schmitter-Edgecombe et al. (2000) jämförde unga och äldre vuxnas prestationer på ett bildbenämningstest med motsvarande prestationer på ett diskurstest, där deltagarna fick berätta vad de såg på olika bilder. Vid utvärdering av åldersrelaterade effekter på benämningsförmågan är det viktigt att även ta hänsyn till andra variabler som kan påverka förmågan att finna ord. Åldersrelaterad försämring av minnet eller ordflödet kan begränsa förmågan att finna till och med vanligt förekommande ord. Eftersom diskursuppgifter involverar mer språkproduktion kan dessa påverkas mer av ordflödes- och minnesförmåga än bildbenämningsuppgifter. För att undersöka åldersskillnader i ordflöde och minnesförmåga användes ordflödestest för kategorier (djur), ordflödestest med initialbokstäver (FAS) och ett minnestest (Memory Assessment Scale). Författarna menar att en diskursuppgift kan vara ett känsligare instrument än en
bildbenämningsuppgift för att utvärdera åldersrelaterade förändringar i förmågan att finna ord hos friska individer. När deltagarna i diskurstestet ombads berätta vad de såg på bilderna hade de äldre grupperna signifikant fler ordfinnandefel än de yngre.
Resultaten från bildbenämningstestet visar dock överraskande bättre resultat för de äldre grupperna. Vid en senare utvärdering av bilderna i testet framkom att resultatet på dem kunde ha påverkats av vilken generation man tillhör. Det finns alltså en risk att
olika åldersgrupper och att diskurstest kan vara ett bättre mått på förmågan att finna ord i vardagen hos friska äldre vuxna (Schmitter-Edgecombe et al., 2000).
Man fann ingen evidens för att förmågan att finna ord påverkas negativt av försämrat minne eller försämrat ordflöde. Man fann heller inga signifikanta samband mellan mått på minnesförmåga och förmågan att finna ord. Författarna fann heller ingen evidens för att diskursuppgifter beror mer på minne och ordflöde än vad bildbenämningstester gör. Den enda signifikanta korrelationen var att ett bra resultat på benämningstestet var kopplat till gott ordflöde gällande kategorin djur. Detta skulle innebära att friska äldre vuxnas förmåga att finna ord har ett svagt samband med minnesfunktion och
ordflödesförmåga. Resultaten på diskursuppgiften tyder på att äldre vuxna kan ha större ordfinnandesvårigheter än unga vuxna. Det fanns en tydlig trend att äldre vuxna gör fler substitutionsfel än unga vuxna. I jämförelse med unga vuxna gjorde de äldre mer omformuleringar av målorden (Schmitter-Edgecombe et al., 2000).
Tsang och Lee (2003) använde ett benämningstest för att testa benämningsförmågan hos yngre och äldre personer. Resultaten visade att yngre personer presterar fler korrekta svar och med en snabbare svarslatens än den äldre gruppen. Skillnaderna kan inte förklaras av olika utbildningsnivå och det fanns inga könsskillnader i testprestationen. Normalt åldrande har alltså en negativ påverkan på benämningsförmågan vilket tidigare visats bl. a. i en studie av Pluchon et al. (2002).
Langlois et al. (2009) ville undersöka hur åldrande påverkar förmågan att namnge kända ansikten och att få åtkomst till biografisk kunskap om kända personer utifrån olika presentationsmodaliteter (ansikte och namn). 117 friska äldre personer delades in i tre olika åldersgrupper och utvärderades med ett minnestest med kända personer.
Resultaten visar en skillnad i förmågan att benämna mellan äldre och yngre grupper. De äldre grupperna hade ett sämre resultat än de yngre. Man fann dock ingen skillnad mellan dessa grupper i förmågan att ta fram semantisk kunskap om kända personer. En huvudeffekt är en större förmåga att identifiera kända personer i den verbala (namn) än i den visuella (ansikten) modaliteten (Langlois et al., 2009).
1.8. Försämrad igenkänning och benämning
1.8.1. Prosopagnosi
Förmågan att känna igen ett ansikte, ansiktsperception är en viktig förmåga som gör det möjligt att snabbt känna igen hundratals unika ansikten och underlättar sociala
kontakter. Avsaknad av denna förmåga kallas prosopagnosi. Detta kan vara medfött eller kan orsakas av olika hjärnskador senare i livet. Eftersom det finns så många funktionella orsaker till prosopagnosi har det beskrivits många anatomiska skador som orsakar detta tillstånd (Fox et al., 2008).
Prosopagnosi karaktäriseras av stora svårigheter att känna igen ansikten trots att förmågan att känna igen andra visuella stimuli är oförändrad. Personer med
Dysfunktioner på olika nivåer av perceptionen av ansikten kan leda till oförmågan att känna igen ett bekant ansikte. Prosopagnosi har delats in i två typer, perceptiv och
associativ. Vid perceptiv prosopagnosi kan patienten inte skapa korrekt perceptuell
representation av ansiktets struktur, en förmåga vilken vanligtvis bedöms genom att
matcha okända ansikten. Vid associativ prosopagnosi är formerandetav det uppfattade
ansiktet intakt men informationen kan inte matchas med minnen av ansikten för att kunna känna igen att detta är ett ansikte man sett förut (Fox et al., 2008).
Prevalens, medfödd prosopagnosi. I en prevalensstudie av Kennerknecht et al. (2008)
fann man vid en systematisk screening av kinesiska medicinstuderande vid Hong Kongs universitet att prevalensen av den ärftliga formen av prosopagnosi hos den kinesiska befolkningen är minst 1,88 procent. Detta stämmer med tidigare studier i vilka man undersökt prevalensen hos kaukasier, där prevalensen visades vara 2,5 procent. Reguljär autosomal dominant nedärvning är det mest troliga ärftlighetsmönstret för medfödd prosopagnosi (Kennerkneckt et al., 2008).
Prevalens, förvärvad prosopagnosi. Flera studier har undersökt hur många patienter
med förvärvade hjärnskador som också får prosopagnosi och de har visat att det är mycket få som drabbas av prosopagnosi i ren form utan de lider ofta också av andra kognitiva problem såsom generella minnessvårigheter. I en av studierna ombads patienterna och deras anhöriga att rapportera patientens ansiktsigenkänning i vardagen och då rapporterade 50 procent att patienten skulle ha svårt att känna igen någon de endast sett ett par gånger. Patienterna hade också sämre resultat på test där man prövar ansiktsigenkänningsförmågan med hjälp av bilder på kända personer (Duchaine & Yovel, 2008).
Sociala aspekter av prosopagnosi. Studier som gjorts på personer med medfödd
prosopagnosi har visat att personerna upplever det mest besvärligt att inte känna igen ansikten på familjemedlemmar och vänner (Yardley et al., 2008). De använder sig istället av andra ledtrådar, exempelvis röst eller klädsel för att identifiera en person (O’Toole, 2005). Personer med prosopagnosi undviker ofta sociala situationer där förmågan att känna igen ansikten är viktig och upplever sig ha ett ganska begränsat umgänge och dåligt självförtroende (Yardley et al., 2008).
”Super-recognizers”. Det har också gjorts studier kring personer som har en ovanligt
väl utvecklad förmåga känna igen ansikten, så kallade ”Super-recognizers” (Russell et al., 2009). Russell et al. anser att det är troligt att de med denna väl utvecklade förmåga är vid ena änden på en skala av ansiktsigenkänning och de med dålig förmåga vid den andra änden. Forskarna föreslår alltså att många fall av medfödd prosopagnosi endast representerar den sämre delen av en normalfördelning snarare än att dessa personer har en helt annan sorts bearbetning av ansikten (Russell et al., 2009).
1.8.2. Demens
utvecklingen av anterograd minnesstörning, d.v.s. svårigheter med nyinlärning. Studien visar också att minnen som inkodats för länge sedan påverkas mycket tidigt hos
patienter med DAT (Greene & Hodges, 1996).
1.8.3. Hjärnskador
Anomi för art- och egennamn uppträder inom alla former av afasi på grund av fokala hjärnskador (begränsade till ett område i hjärnan) och är ofta det mest framträdande kvarvarande tecknet på lexikal försämring. Det finns betydande evidens både från friska personer och från patienter med hjärnskador att art- och egennamn hänförs till olika kognitiva domäner eftersom de kan bli selektivt skadade efter en hjärnskada. Vad gäller bearbetning av egennamn hos normalbefolkningen är det väl känt att egennamn är svårare att lära sig och att få åtkomst till än artnamn. Det har visat sig vara en svårighet som är kopplad till åldrande (Bizzozero et al., 2007).
1.8.4. Nedsatt förmåga att benämna kända personer
Joubert et al. (2010) visade att personer med den amnestiska formen av lindrig kognitiv störning (med enbart minnesstörning; eng. aMCI) både har svårigheter med benämning och har en nedsättning av det semantiska minnet vad gäller objekt och kända personer. Man kan se likartade försämringsmönster av det semantiska minnet hos personer med amnestisk lindrig kognitiv störning och den vid tidig Alzheimers sjukdom vilket motsvarar mild kognitiv störning (MCI), men de skiljer sig från den vid normalt åldrande. Ett försämrat semantiskt minne kopplas till kortikal atrofi i främre
tinningloben, vilket visat sig vara påverkat vid semantisk demens, samt i den vänstra nedre prefrontala barken. Resultaten stödjer teorin att ett försämrat semantiskt minne vid amnestisk lindrig kognitiv störning och vid tidig Alzheimers sjukdom kan bero på försämrade semantiska representationer kombinerat med svårigheter i urval,
manipulering och åtkomst av semantisk information (Joubert et al., 2010).
För att undersöka om svårigheten att benämna kända personer även innefattar andra egennamn genomförde Ahmed et al. (2008) tre benämningstest:
! The Graded Naming Test (GNT) med föremål och djur (McKenna & Warrington, 1980; Warrington, 1997),
! The Graded Faces Test (GFT) med ansikten, ! The Graded Buildings Test (GBT) med byggnader.
Deltagarna var patienter med lindrig kognitiv störning och en kontrollgrupp med friska personer. Patienterna med lindrig kognitiv störning presterade sämre än kontrollgruppen på alla tre testen men benämning av föremål var signifikant bättre än benämning av ansikten och byggnader. Resultaten tyder på att även i de fall där diagnoskriterier för Alzheimers sjukdom inte är uppfyllda är förmågan att benämna kända personer och byggnader nedsatt och att dessa båda semantiska domäner visar en större sårbarhet än generell semantisk kunskap (Ahmed et al., 2008).
Problemen var särskilt svåra för de mer unika semantiska exemplen: byggnader och ansikten. Studien bekräftar därmed resultaten från Thompson et al. (2002) vilken visade en större sårbarhet för en persons generella semantiska kunskap. Detta har betydelse för de kognitiva teorier som rör semantiskt minne samt har klinisk relevans vid
et al. (2008) utvidgar detta genom att lägga till bevis för att kända byggnader är en lika sårbar kategori.
1.9. Test med fotografier på kända personer
Förmågan att känna igen kända personers ansikten har utvärderats i ett flertal studier. Eftersom kunskapen om kända personligheter är kulturspecifik har olika nationella varianter av ansiktsigenkänningstest utvecklats (se exempelvis Semenza et al., 2003). Ett exempel är Hodges och Ward som 1989 valde ut 50 kända ansikten, tio från varje årtionde. Deras resultat visade att patienter med Alzheimers sjukdom hade en försämrad ansiktsigenkänning, en försämrad förmåga att plocka fram namn ur minnet och hade även svårigheter att redogöra för den semantiska information som var kopplad till de kända personerna (Werheid & Clare, 2007).
Bizzozero et al. (2005) gjorde en normativ studie med friska deltagare på förmågan att avgöra om ett ansikte tillhör en redan känd person (igenkänning) och i så fall ge biografiska fakta om den personen (identifiering). Studien tog fram normer, anpassade utifrån ålder, utbildning och kön för två nya neuropsykologiska test, Face Recognition och Person Identification. I studien deltog 98 friska personer mellan 50 och 93 år och med minst 8 års formell utbildning. Man använde foton på 63 okända personer och 63 kända personer vilka valdes ut utifrån två kriterier: kategori (exempelvis underhållning, kultur och politik) och under vilken period personen varit känd (före kriget, efter kriget och nutid). Hänsyn togs till hur kunskapen påverkats av faktorer som media och
utbildning. Man har utgått från seriella modeller av bearbetning av kända
ansikten/personer och har därför medvetet utelämnat produktion av egennamn och ordförståelse. Bearbetning av egennamn förklaras av andra kognitiva modeller. På grund av att referensmodellerna är seriella har identifieringstestet lagts in i
igenkänningstestet. Detta medförde att tidigare igenkända ansikten användes för att uppnå normer för identifiering (Bizzozero et al., 2005).
En studie av Bizzozero et al. (2007) genomfördes för att få fram normativa data för den italienska befolkningen avseende benämning av kända personer. Deltagarna var 98 friska personer (49 män och 49 kvinnor) med en lägsta utbildningsnivå på åtta år och äldre än 50 år. Personer med neurologiska och psykiatriska sjukdomar, alkohol- eller drogberoende eller grav synnedsättning exkluderades. Man använde sig av två tester, ett kort screeningtest och ett längre mer analytiskt test. Screeningtestet med 12 foton användes för att upptäcka svårigheter med egennamn vilka kan vara värdefulla att utreda vidare med det andra mer analytiska testet med 63 foton. Vid screeningtestet visades varje ansikte ett i taget och deltagaren ombads att benämna personen på fotot. Det långa testet innehöll samma bilder som vid en tidigare studie (Bizzozero et al., 2005) och var indelade på samma sätt utifrån vilken period de var kända och vilken kategori de var verksamma inom. Efter att ha gått igenom igenkännings- och
bedömdes genom att deltagarna fick svara på frågan om han/hon hade sett ansiktet tidigare. För att uppfylla kriteriet för identifiering skulle deltagarna kunna ge semantisk information om de korrekt igenkända personerna. Deltagarna fick svara på frågor med två svarsalternativ om vilken period personen varit känd och inom vilket yrke han/hon varit verksam och en öppen fråga för att få fram ytterligare information. I enlighet med de seriella modellerna som man utgick ifrån i en tidigare studie (Bizzozero et al., 2005) bedömdes identifiering efter bedömningen av igenkänning och enbart med de ansikten som korrekt bedömts vara kända i igenkänningstestet (Bizzozero et al., 2007).
Nackdelar med minnestest med kända personer
Test av förmågan att känna igen kända ansikten är ofta teoretiskt starka eftersom de mäter förmågan att identifiera en person på en ny bild utifrån hundratals valmöjligheter. Men dessa test har vissa praktiska svårigheter. Personer som är kända i ett område kan vara okända i ett annat, personer som är kända för en åldersgrupp kan vara okända för andra åldersgrupper och personer som är kända vid en tidpunkt kan vara helt okända tio år senare. Deltagarnas intresseområden varierar, vissa är exempelvis intresserade av populärkultur och andra är engagerade i politik (Bowles et al., 2009).
Bowles et al (2009) menar att test med kända ansikten alltid borde finnas med i det testbatteri som diagnostiserar prosopagnosi men att uppgifter som testar minne och perception av okända ansikten är mer användbara. Två vanliga neuropsykologiska tester, The Warrington Recognition Memory for Faces test och The Benton Facial Recognition test har dock visat sig vara dåliga på att diagnostisera prosopagnosi. Vid Warrington Recognition Memory for Faces test kan den testade känna igen personen med hjälp av klädsel och frisyr. Vid The Benton Facial Recognition test har kläder och hår tagits bort från bilderna samt olika ansiktsvyer (framifrån och från sidan)
presenteras vid inlärning och testning vilket gör detta test lite bättre. I detta test visas målansiktet och sex testansikten samtidigt och deltagarna ska välja de tre ansikten som matchar målansiktet. Detta gör att ovanliga strategier som exempelvis matchning av ögonbryn kan orsaka att det verkar som att försökspersonen har normal igenkänning (Bowles et al., 2009).
1.10. Syfte och frågeställningar
1.10.1. Syfte
Att utforma ett bildbenämningstest med kända personer och med hjälp av detta undersöka förmågan hos deltagare över 50 år att känna igen och benämna kända personer.
1.10.2. Frågeställningar
Denna studie undersöker eventuell inverkan av demografiska bakgrundsvariabler, som ålder, kön och utbildningsnivå, på förmågan att känna igen och benämna kända
personer. För att få en uppfattning om testets validitet undersöks hur väl uppskattad förmåga överensstämmer med resultat på testet. Studien undersöker även om det finns ett samband mellan resultatet på ordflödestestet FAS med förnamn och
2. Metod
2.1. Deltagare
Rekrytering. Rekryteringen av deltagare skedde genom muntliga kontakter med
pensionärsföreningar, andra föreningar med äldre som målgrupp samt i forskarnas bekantskapskrets. Rekryteringen skedde i Uppsala, Enköping, Ludvika och på Viking Lines kryssningsfärja Amorella. Av ekonomiska och praktiska orsaker valdes ett bekvämlighetsurval. Deltagarna erhöll ingen ersättning för sin medverkan. Fokus under rekryteringen var att få ihop så många deltagare som möjligt. Alla som visade intresse för medverkan i studien fick skriftlig information om syftet med undersökningen och villkor för medverkan, se bilaga A.
Inklusionskriterier. Inklusionskriteriet för deltagande i studien var att deltagaren är en
frisk person med en ålder mellan 50 och 100 år.
Exklusionskriterier. Exklusionskriterier för deltagande i studien var en hos deltagaren
känd neurologisk sjukdom eller känd minnesproblematik som exempelvis
diagnostiserad demenssjukdom, stroke eller liknande. Sådana personer exkluderades eftersom dessa tillstånd kan ha en negativ påverkan på förmågan att känna igen och komma på namn på personer. Deltagare som bott mer än 20 år utomlands exkluderades ur studien på grund av att man då eventuellt inte har kännedom om svenska kända personer.
Information om deltagarna. För varje deltagare registrerades kön, högsta uppnådda
utbildningsnivå, intresseområden (enligt indelningen av de kända personerna) och hur de själva upplever sin förmåga att känna igen ansikten och komma på namn, se bilaga B.
Antal deltagare. 140 personer deltog i studien vilket bedömdes vara ett lämpligt antal
för att fastställa samband mellan testprestation och relevanta bakgrundsvariabler som ålder och utbildningsnivå. Antal deltagare som uppfyllde studiens inklusionskriterier var 135 personer. Den yngsta deltagaren var 50 år och den äldsta var 93 år. Se tabellerna 1 och 2 för medelålder respektive ålders- och könsfördelning hos deltagarna. Två
personer hade bott utomlands i mer än 20 år och exkluderades därför ur materialet. Två deltagare hade haft stroke och en person hade multipel skleros och dessa tre exkluderas därför. Det fanns en deltagare med polyneuropati, en med en annan neuropatisjukdom samt en med Restless Legs Syndrome. Dessa tre sjukdomar bedömdes inte som något hinder för att delta i studien.
Tabell 1. Medelålder på deltagarna i studien Medelålder (år)
Män 66,9
Kvinnor 71,1
Tabell 2. Ålders- och könsfördelning hos deltagarna
Ålderskategori (år) Antal kvinnor Antal män Antal deltagare
50-59 13 6 19
60-69 29 19 48
70-79 28 12 40
80-89 18 6 24
90-99 4 0 4
Totalt alla kategorier 92 43 135
Deltagarna fick i samtyckesformuläret (se bilaga B) fylla i sin utbildningsnivå. I analysen delades dessa nivåer in i hög respektive låg där hög utbildningsnivå innebär eftergymnasial och låg utbildningsnivå betecknar alla nivåer därunder. Se tabell 3 för en sammanställning av deltagarnas utbildningsnivå fördelat över ålderskategorier.
Tabell 3. Utbildningsnivå hos deltagarna
Ålderskategorier (år) Utbildningsnivå 50-59 60-69 70-79 80-89 90-99 Totalt Låg 6 21 21 13 1 62 Hög 13 27 19 11 3 73 2.2. Utrustning
Vid testningen av försökspersonerna har bilderna på kända personer visats som ett PowerPoint-dokument i en bärbar dator. Till FAS användes tidtagarur i mobiltelefon.
2.3. Procedur
2.3.1. Utformning av testet
Urvalet av kända personer i ett ansiktsigenkänningstest av Rizzo et al. (2002) delades in i grupper utifrån tidsperiod de varit kända samt representerade fyra kategorier;
konst/litteratur/vetenskap, idrott, underhållning samt politik. På samma sätt delades de kända personerna i ett test av Bizzozero et al. (2005) in utifrån kategori; underhållning, kultur och politik samt tidsperiod de varit kända. I likhet med dessa test är de 105 kända personerna i vårt test från olika decennier och från olika kategorier (sport, politik, TV/radio, musik, teater/film, kungligheter och litteratur). Det är 15 fotografier på kända personer per kategori. Bilderna har delvis baserats på rekommendationer ur en
magisteruppsats av Björnström (2003). Björnström provade ut ett bildmaterial med kända personer som personer mellan 55 och 79 år skulle ha lätt att känna igen.
Bilderna har tagits från Internet eftersom de endast användes i studien och inte kommer distribueras som en kommersiell produkt. Huvudsakligen valdes bilder av fotografer kopplade till bildbyrån Scanpix för att underlätta köp av bilder till ett eventuellt framtida minnestest. Bilderna beskars för att främst visa den kända personen från axlarna och uppåt så att kontexten inte skulle ge ledtrådar kring personens identitet. Dessutom valdes bilder där personens klädsel inte ska ge möjlighet att dra slutsatser om yrkesroll.
2.3.2. Testning
Innan påbörjad testning fick samtliga deltagare ta del av information om studien
utbildningsnivå, intresseområden (enligt indelningen av de kända personerna),
självskattning av förmågan att känna igen ansikten och komma på namn samt frågor om exklusionskriterierna: om deltagaren bott utomlands en längre period samt om
deltagaren har någon känd neurologisk sjukdom.
Ordflödestest (FAS) med förnamn. Ordflödestest mäter testdeltagarens förmåga att
generera ord inom en begränsad tid och inom en specifik kategori. Olika versioner av sådana test har utvecklats med olika semantiska kategorier. FAS, som använder bokstäverna F, A och S är antagligen det mest använda ordflödestestet (Tallberg et al., 2008). Ett ordflödestest med förnamn gjordes för att jämföra förmågan att mobilisera namn som inte är kopplade till kända personer med egennamn på kända personer. Försökspersonen fick följande introduktion: ”Detta test undersöker din förmåga att plocka fram namn ur minnet. Detta gör vi för att se hur din förmåga att komma på namn är. Då kan vi se eventuell skillnad mellan denna och hur din förmåga att komma på namn är då du ser ett ansikte, alltså för att skilja mellan förmågan att få fram namn ur minnet och ansiktsigenkänningsförmågan”. Därefter följde denna instruktion: ”Du ska räkna upp så många förnamn du kommer på som börjar med bokstaven F/A/S, både manliga och kvinnliga namn. Du har en minut på dig och kan börja när jag säger till”. Testledaren tog tid med ett tidtagarur. Då en minut gått stoppades deltagaren. Under tiden antecknade testledaren alla namn deltagaren räknade upp, se blankett för FAS (bilaga C).
Test av förmågan att känna igen och benämna kända personer. Del två av testningen
bestod i att deltagarna fick se bilder på 105 kända personer och testningen tog cirka 45 minuter. Deltagarna fick följande instruktion innan testningen påbörjades: ”Du kommer att få se 105 bilder på kända personer. Uppge för- och efternamn om du kan, försök annars beskriva personen, t.ex. han som leder Allsång på Skansen. Vi är även
intresserade av om du känner igen personen men inte vet varifrån eller om du aldrig sett
personen”. Svaren redovisades på svarsblankett (se bilaga D).För att öka
interbedömarreliabiliteten sattes kriterier för bedömning av svaren upp i förväg. Se tabell 4 för de använda svarskategorierna med tillhörande kod i testet.
Tabell 4. Koder för svarskategorierna i bildbenämningstestet
Svarskategorier Kod
Uppger korrekt namn N
Beskriver korrekt B
Känner igen kan inte beskriva K
Känner inte igen I
Svarskategorierna hanterades enligt följande beskrivning.
! Uppger korrekt namn: Om endast ett namn angavs, uppmanades att ange för- och efternamn.
! Känner inte igen personen: Vid eventuella felaktiga namn antecknades det felaktiga svaret i kolumnen ”kommentarer”.
Eventuella ytterligare kommentarer antecknades i kolumnen ”Kommentarer”.
2.3.3. Sammanställning av testresultat
Efter testningen sammanställdes de enskilda deltagarnas resultat på FAS och
bildbenämningstestet samt information från samtyckesformuläret i ett Excel-dokument.
2.3.4. Etiska överväganden
Deltagandet i studien var frivilligt och ett samtyckesformulär (se bilaga B) som beskriver studiens syfte samt vad deltagandet innebär delades ut till deltagarna vid testtillfället. Testresultaten är anonyma och kan inte kopplas till enskilda testdeltagare.
2.4. Statistisk analys
Oberoende t-test användes för att undersöka om det fanns någon könsskillnad i förmågan att känna igen kända personer och att benämna kända personer samt om deltagarnas utbildningsnivå påverkar förmågan att känna igen och benämna kända personer.
För att undersöka om förmågan att känna igen respektive benämna kända personer förändras med stigande ålder samt om det finns ett samband mellan resultatet på FAS och antal korrekt benämnda kända personer gjordes en korrelationsanalys.
3. Resultat
Nedan följer presentation och analys av resultaten på bildbenämningstestet. Analysen för varje variabel har delats in i två delar: resultat för förmågan att känna igen ansikten (svar inom kategorierna N, B och K) samt resultat för benämning (svar inom kategori N).
3.1. Deskriptiv statistik
3.1.1. Resultat på bildbenämningstestet fördelat över åldersgrupper
Igenkänning. Se tabell 5 för resultat avseende förmågan att känna igen kända personer,
d.v.s. svar inom svarskategorierna Uppger korrekt namn (N), Beskriver korrekt (B) och
Känner igen, kan inte beskriva (K). Minst antal korrekt igenkända personer var 32 och
maximalt antal korrekt igenkända personer var 105.
Tabell 5. Resultat avseende förmågan att känna igen kända personer (svarskategorierna N, B och K) fördelat över åldersgrupper
Åldersgrupp (år) Medelvärde för antal korrekt igenkända Standardavvikelse 50-59 91,0 13,3 60-69 95,6 7,7 70-79 95,8 7,2 80-89 87,1 15,0 90-99 88,3 9,0 Alla åldersgrupper 93,3 10,6
Benämning. Se tabell 6 för resultat avseende förmågan att benämna kända personer,
d.v.s. svarskategorin Uppger korrekt namn (N). Det lägsta antalet rätt var 16 och högsta antalet rätt var 103.
Tabell 6. Resultat avseende benämning av kända personer (svarskategorin N) fördelat över åldersgrupper Åldersgrupp (år) Medelvärde för antal korrekt benämnda Standardavvikelse 50-59 70,4 19,3 60-69 74,9 13,0 70-79 70,3 13,3 80-89 53,2 14,7 90-99 41,3 26,0 Alla åldersgrupper 68,1 17,1
3.1.2. Fördelning av antal kända personer
Igenkänning. De kända personer som blev korrekt igenkända av samtliga deltagare var
Drottning Silvia, Carl Bildt, Astrid Lindgren, Kung Carl XVI Gustaf, Kronprinsessan Victoria, Povel Ramel, Ulf Adelsohn, Jonas Gardell och Mona Sahlin. Den person som blev igenkänd av lägst antal deltagare var Sigvard Bernadotte (37 deltagare, 27,4%). Se bilaga E för den totala fördelningen av korrekt igenkända personer.
Benämning. De kända personer som flest deltagare kunde benämna var Drottning Silvia
Kronprinsessan Victoria (131 deltagare, 97 %). Sigvard Bernadotte var den kända person som lägst antal deltagare kunde benämna (12 deltagare, 8,9 %). Se bilaga F för den totala fördelningen av korrekt benämnda personer.
3.1.3. Jämförelse mellan kändiskategorier
Igenkänning. Se tabell 7 för en jämförelse mellan kategorier avseende hur många kända
personer som blev korrekt igenkända av mer än 95 procent av deltagarna.
Tabell 7. Antal kända personer inom varje kändiskategori som blev korrekt igenkända av mer än 95 % av deltagarna
Kategori Antal kända
personer Procentandel av kategorin Politik 13 86,7 TV/radio 7 46,7 Musik 7 46,7 Kungligheter 6 40,0 Litteratur 6 40,0 Teater/film 5 33,3 Sport 3 20,0
Benämning. Se tabell 8 för en jämförelse mellan kategorier avseende hur många kända
personer som blev korrekt benämnda av mer än 95 procent av deltagarna.
Tabell 8. Antal kända personer inom varje kategori som blev korrekt benämnda av mer än 95 % av deltagarna
Kategori Antal kända
personer Procentandel av kategorin
Politik 3 20,0 Kungligheter 3 20,0 Musik 1 6,7 Teater/film 1 6,7 Sport 0 0 Litteratur 0 0 TV/radio 0 0 3.2. Statistisk analys 3.2.1. Inverkan av kön
Igenkänning. För att undersöka om det fanns någon könsskillnad i förmågan att känna
igen kända personer genomfördes ett oberoende t-test med kön som oberoende variabel och antalet igenkända personer (svar som föll inom kategorierna N, B och K) som beroende variabel. T-testet visade ingen signifikant skillnad mellan kvinnors och mäns förmåga att känna igen kända personer (p=0,93).
Benämning. För att undersöka om det fanns någon könsskillnad i förmågan att benämna
3.2.2. Inverkan av ålder
Igenkänning. För att undersöka om förmågan att känna igen kända personer förändras
med stigande ålder beräknades en produktmomentkorrelationskoefficient mellan variablerna ålder och antalet igenkända personer (alla svar som föll inom kategorierna N, B och K). Det fanns ingen signifikant korrelation mellan stigande ålder och
förmågan att känna igen kända personer (r=-0,17, p=0,054).
Benämning. För att undersöka om förmågan att benämna kända personer förändras med
stigande ålder beräknades en produktmomentkorrelationskoefficient mellan variablerna ålder och antal korrekt benämnda kända personer (svar inom kategorin N). Det fanns ett starkt signifikant samband mellan stigande ålder och förmågan att benämna kända personer (r=-0,42, p<0,001) enligt vilket förmågan att benämna kända personer försämras med stigande ålder.
3.2.3. Inverkan av utbildningsnivå
Igenkänning. För att undersöka om deltagarnas utbildningsnivå påverkar förmågan att
känna igen kända personer gjordes ett oberoende t-test med utbildningsnivå som oberoende variabel och antalet korrekt igenkända personer som beroende variabel. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan hög eller låg utbildningsnivå och förmågan att känna igen kända personer (p=0,22).
Benämning. För att undersöka om deltagarnas utbildningsnivå påverkar förmågan att
benämna kända personer gjordes ett oberoende t-test med utbildningsnivå som oberoende variabel och antalet korrekt benämnda kända personer som beroende variabel. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan hög eller låg utbildningsnivå och förmågan att benämna kända personer (p=0,08).
3.2.4. FAS med förnamn och benämningsresultat
För att undersöka om det finns ett samband mellan resultatet på ordflödestestet FAS med förnamn och benämningsresultatet på bildbenämningstestet gjordes en
korrelationsanalys. Eftersom vi använde FAS med förnamn för att undersöka deltagarnas förmåga att mobilisera namn analyserades endast svaren i kategori N. Analysen visade en signifikant korrelation mellan resultat på FAS och
benämningsresultat på bildbenämningstestet (r = 0,29, p<0,001).
3.2.5. Självskattad förmåga att känna igen ansikten och resultat på bildbenämningstestet
En envägs ANOVA med uppskattad förmåga att känna igen ansikten som oberoende variabel och antal korrekt igenkända kända personer som beroende variabel visade en signifikant effekt av självskattad förmåga att känna igen ansikten (F(2, 132) =10,90,
p<0,001). Antalet korrekt igenkända var högre hos dem som skattat sin förmåga som