Uppsala Universitet
Institutionen för informationsvetenskap Enheten för medier och kommunikation
C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap Framlagd HT 2005
Från skilda världar till ”Valet är ditt!
Inte maktens!”
En analys av Aftonbladets debatt- och insändarsidor
1999 till 2005
Abstract
Title: From separated worlds to “The choice is yours! Not the powers!” An analysis of
Aftonbladets Op-Eds and Letter to the editor-pages 1999 to 2005. (Från skilda världar till ”Valet är ditt! Inte maktens!” En analys av Aftonbladets debatt- och insändarsidor 1999 till 2005)
Number of pages: 42 (47 including enclosures) Author: Ulla von Lochow
Tutor: Amelie Hössjer
Course: Media and Communication Studies C Period: Autumn term 2005
University: Division of Media and Communication, Department of Information Science,
Uppsala University.
Purpose/Aim: To investigate how the positions between the paper, the public and the elite in
society have changed on Aftonbladets Op-Eds and Letter to the editor-pages between 1999 to 2005. In a wider context this means Aftonbladets potential to contribute to the role of the press as a forum of public debate.
Material/Method: The study focuses on one week during 1999, 2002 and 2005. Here a
quantitative contents analyse with inspiration from conversation (dialogue) analyse has been used.
Main results: The study shows that the paper has strengthened its position over this period of
time. Mainly by taking a more active role in forming and encouraging the debate. The public was given more space in 2002, then in 1999 and 2005. But on the other hand, in 2005 the public got, through the papers more active role, a stronger role themselves and by that, they strengthened their position too. Aftonbladet also broaden the debate to the Internet, whereby enlarging the papers own role as a forum of public debate. The elite temporarily was weakened in 2002 but regained its volume in 2005. However with more restraints put on it by the paper and the public.
Keywords: Aftonbladet, Public debate, Newspaper, Press, Op-Ed, Letter to the editor,
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Introduktion... 1
1.2 Aftonbladets historia och dagens tidning... 1
2. Syfte och avgränsningar... 3
3. Teori... 4
3.1 Inledning... 4
3.2 Teorier och forskning kring debatt- och insändarsidor... 4
3.2.1. Introduktion... 4
3.2.2 Synen på debatt- och insändarsidornas plats i samhället... 4
3.2.3 Verklighetens debatt- och insändarsidor – ett urval av tidigare forskning på området ... 6
3.2.3.1 Insändarsidornas ämnes- och personrepresentation... 6
3.2.3.2 Debattsidornas ämnes- och personrepresentation... 7
3.2.3.3 Tidningens och artikelförfattarnas roller i produktionen... 7
3.2.3.4 Tidningens roll i redigeringen... 8
3.3 Teoretisk grund för metoden... 9
3.3.1 Kvantitativ innehållsanalys... 9
3.3.2 Dialogisk analys... 12
3.3.2.1 Angreppssätt... 12
3.3.2.2 Centrala begrepp... 12
4. Material och metod... 15
4.1 Material... 15
4.2 Metod... 15
4.2.1 Utgångspunkt... 15
4.2.2 Analysenheter... 16
4.2.2.1 Val av mediekanal: Aftonbladet... 16
4.2.2.2 Val av tidsperspektiv och analysenheter... 16
4.2.3 Variabler, variabelvärden och definitioner av dessa...16
5.1.4.2 Aktörer... 23 5.1.4.3 Redaktionell inverkan... 23 5.2 År 2002... 24 5.2.1 Allmänt... 24 5.2.2 Reklam... 25 5.2.3 Redaktionellt material... 25 5.2.4 Inskickat material... 26 5.2.4.1 Genre... 26 5.2.4.2 Aktörer... 26 5.2.4.3 Redaktionell inverkan... 27 5.3 År 2005... 28 5.3.1 Allmänt ... 28 5.3.2 Redaktionellt material... 28 5.3.3 Inskickat material... 30 5.3.3.1 Genre... 30 5.3.3.2 Aktörer... 30 5.3.3.3 Redaktionell inverkan... 31
6. Analys... 33
6.1 Aktörernas ramar ... 336.2 Aftonbladet normativa syn på sina debatt- och insändarsidor... 34
6.3 Förändringen av redaktionens, elitens och allmänhets utrymmesmässiga ställning mellan 1999-2005... 34
6.4 Genretillhörighet 1999-2005... 34
6.5 Synlig redaktionell inverkan på det inskickade materialet 1999-2005... 35
6.6 Aftonbladets debatt- och insändarsidor – ett forum för offentlig debatt?....35
6.7 Slutdiskussion... 37
7. Käll- och litteraturförteckning... 38
Bilaga I... 39
1. Inledning
1.1 Introduktion
Den svenska dagspressens historia börjar på 1600-talet, under de sista brinnande åren av trettioåriga kriget. Då, år 1645, skapar rikskanslern Axel Oxenstierna Sveriges första tidning, Ordinari Post Tijdender. Uppdraget för den ansvarige utgivaren, postmästaren i Stockholm, var enligt rikskanslern att:
alltid veta att uppträda med den distinktion, förstånd och lämpa, att han icke tillåter komma i ljuset, vad ingen grund och sanning haver, men att han därjämte allt så modererar att varken Kungl. Maj:t eller kronan och ej heller andra, på vilka man måste draga respekt, därigenom någon kränkning varder tillfogade.
Tidningen var en del av propagandamaskineriet, ett maktredskap, liggande helt i den styrande elitens händer. Men trots att den spreds och lästes var täckningstalen, genom dess höga pris och den dåliga läskunnigheten bland befolkningen, låg. Vad vi senare kommer att kalla för massmedia, var det med andra ord inte tal om.1
Idag däremot, har dagspressen sedan länge tagit plats i massmediekategorin. Varje år säljs närmare en och en halv miljard dagstidningar i Sverige och en vanlig dag uppger åtta av tio svenskar att de läser en.2 Synen på vilka förpliktelser dagens press har, skiljer sig även den markant
från 1600-talet. I 1994 års pressutredning fastslogs att massmedierna har tre viktiga uppgifter i Sverige idag:
1. Informera 2. Granska
3. Utgöra ett forum för debatt3
Det är den tredje av dessa som denna uppsats inriktar sig på. Det finns många olika sätt varigenom dagspressen kan utgöra ett forum för debatt där alla kommer till tals. De traditionella liberala tänkarna hävdar ofta att den fria dagstidningsmarknaden genom att vara diversifierad mellan flera olika aktörer, kan utgöra en god sådan. Journalistiken i tidningen kan också göra det genom att i det redaktionella materialet låta presentera olika sidors ståndpunkter och argument i en fråga. Det mest direkta sättet varigenom dagspressen blir ett forum för debatt, är dock när den låter människor som inte är journalister, med sina egna ord, göra sina röster hörda. Dagstidningar brukar ge den här möjligheten på sina debatt- och insändarsidor. Det är om dessa sidor, närmare bestämt Aftonbladets, som den här uppsatsen ska handla om.
1.2 Aftonbladets historia och dagens tidning
Tidningen Aftonbladet grundades den 6 december 1830 av Lars Johan Hierta. Med den inleddes en ny epok i den svenska dagspressens historia. Tidigare hade tidningsmarknaden utmärkt sig som okritisk och undfallande mot kungen snarare än främjande en seriös diskussion om, och granskning av, samhället och dess makthavare.4 Aftonbladet däremot, blev känd för en ”respektlös polemik”.
Denna både öppnade den politiska debatten såväl som orsakade att myndigheterna gång på gång
1 Hadenius – Weibull (2003), s. 42-43 2 Ibid. s. 42, 399
3 Ibid. s. 37
Källa: http://koncernen.aftonbladet.se/sidor/forstasidor.php?aid=88
drog in tidningen. Hiertas lösning blev att ge ut tidningen på nytt under nya namn.5 Totalt har
tidningen haft 26 olika namn. 6
Under sin långa historia har Aftonbladet både varit liberal, konservativ och oberoende socialdemokratisk (vilket den fortfarande är). Dess upplaga har även den varierat. Under andra halvan av 1900-talet dominerade konkurrenten Expressen kvällspressmarknaden. I det hårdnande konkurrensklimatet under 90-talet, tog emellertid Aftonbladet marknadsandelar från den övriga kvällspressen och gick 1996 förbi Expressen som den största tidningen. Upplagetrenden har som kan ses i figur 1.2:1, de senaste åren fortsatt uppåt, trots en liten nedgång 1998, 1999 och 2000. Idag är Aftonbladet Sveriges mest lästa tidning med 1,4 miljoner läsare.7
Figur 1.2:1 Aftonbladets upplaga per utgivnings dag 1997-2004 423 412 394 391 411 443 448 452 0 100 200 300 400 500 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 År U pp la ga ( tu se nt al )
Tidningens webbplats som startades 1996, är även den, den utan jämförelse mest besökta tidningswebbplatsen i Sverige. Mycket beror detta på webbplatsen blandning av nyheter och andra tjänster.8 I september 2005 hade sidan närmare 60 miljoner besökare (eller över 8 miljoner unika
webbläsare). 9
Aftonbladets policy är idag att ”aktivt och kritiskt granska samhälle och makthavare, driva opinion och ge journalistisk service”, samt ”ge röst åt vanligt folk”.10 Journalistiken som bedrivs ska
enligt tidningen alltid vara sann och saklig. Men förutom det, ska den också ge läsarna förströelse och underhållning. Det är enligt Aftonbladet just ”kombinationen av högt och lågt, stort och smått, allvarligt och lättsamt som skapar den speciella nyhetsmix som är själva själen i Aftonbladets journalistik”. Tidningen menar att man därigenom även står på sina läsares sida. Dels genom att skapa ett tidningsinnehåll som läsarna kan identifiera sig med, och dels genom att förklara komplicerade saker på ett fattbart sätt. 11
Om sina debattsidor (de uppslag där både debattartiklar och insändare återfinns) skriver de att:
Aftonbladets debattsidor är ett forum för debatt och åsiktsbildning. Debattredaktörernas uttalade ambition är att debatten ska vara bred och folklig och
spegla vanligt förekommande åsikter hos svenska folket.12
2. Syfte och avgränsningar
Aftonbladets debatt- och insändarsidor har under de senaste åren genomgått en relativt stor utseendemässig förändring. Från att de 1999 var två separata sidor, utan inbördes koppling till varandra, har de med tiden smält samman och utgör idag en gemensam del av tidningen. Syftet med den här uppsatsen, är att undersöka om denna utveckling har gått djupare, och även kan avläsas i förändrade roller, relationer och kopplingar mellan de olika aktörer som figurerar på dessa sidor. I ett vidare perspektiv innebär det Aftonbladets potential, att genom sina debatt- och insändarsidor, bidra till dagspressens roll som ett forum för offentlig debatt.
Mina frågeställningar är följande:
1. Hur har redaktionens, elitens och allmänhets utrymmesmässiga ställning förändrats på Aftonbladets debatt- och insändarsidor mellan 1999-2005?
3. Teori
3.1 Inledning
Teorikapitlet är uppdelat i två delar. Den första delen kommer att behandla teorier kring debatt- och insändarsidor och deras koppling till mediers uppgift som en arena för offentlig debatt. Den kommer även att redogöra för en del resultat från tidigare forskning inom det här området. Den andra delen kommer att utgöra en grund för metoddelen som redogörs för i efterföljande kapitel. Här ligger fokus på teorier kring kvantitativ innehållsanalys och dialogisk analys.
3.2 Teorier och forskning kring debatt- och insändarsidor
3.2.1. Introduktion
De flesta större dagstidningarna i Sverige idag har både en debatt- och en insändarsida. Gemensam nämnare för dessa är att de består av icke-journalistiskt, inskickat material. Den journalistiska målsättningen om objektivitet och saklighet gäller inte här. Istället går texterna ut på att vara just subjektiva, att utrycka artikelförfattarens personliga åsikt i en fråga. Tidningens roll reduceras därmed till att främst välja ut inskickade artiklar och redigera dem. Här tar dock likheterna slut. För trots att både debattartiklar och insändare är skrivna av människor utanför tidningens sfär, är författarnas bakgrund och sätten tidningen redigerar å ena sidan debattartiklar, och å andra sidan insändare på, mycket olika. Artiklar som tillhör debattartikelsgenren är artiklar vars författare oftast tillhör någon slags elit i samhället. Vanliga insändare skrivs främst av vanliga medborgare. Generellt tenderar tidningen också att redigera debattartiklarna hårdare, samt ge dem en mer framträdande plats i tidningen.13
3.2.2 Synen på debatt- och insändarsidornas plats i samhället
Sedan slutet av 80-talet har många journalister, politiker, akademiker och experter oroat sig över signaler på en växande utanförkänsla och cynism bland befolkningen. De började se en trend av sjunkande valdeltagande, engagemang i politiska förbund och partier etc. Många hävdade då och hävdar fortfarande, att skälet till allmänhetens tystnad och oengagemang bland annat är bristen på möjligheter att göra sin röst hörd, och platser att göra det på. Krisen för demokratin ser man som en kris för den offentliga kommunikationen. I linje med detta propagerar också många för att medborgarna måste ges ökade möjligheter att bli delaktiga i den offentliga debatten. Åsikterna hur det här ska åstadkommas har inte varit helt samstämmiga.14 När det gäller pressens roll som forum
för debatt, har diskussionerna mycket handlat om dels allmänhetens dåliga tillträde till debattsidorna, och dels om huruvida de personer och åsikter som kommer till uttryck på insändarsidorna, är representativa och speglar hela befolkningen.15
Hur stort problem man betraktar dessa realiteter som, skiljer sig dock. Det finns främst två olika syner i västvärlden idag. Enligt Karin Wahl-Jorgensen, som föreläser vid School of Journalism vid Cardiff University i Storbritannien, kan man sammanfatta synsätten i två normativa medieideologier, nämligen den liberala demokratiska teorin och den deliberativa demokratiska teorin om massmedier:
13 Detta avsnitt har i stort sett inga källor. Uppgifterna ska ses som en sammanfattning av avsnitt 3.2.2-3.2.3 samt en del slutsatser dragna genom en jämförelse av den använda litteraturen på området.
14 Wahl-Jorgensen (2002) s. 69
Den liberala demokratiska teorin om massmedier: Menar att mediernas uppgift i samhället först och främst är att bevaka makthavarna, ge medborgare information om samhällsfrågor, öppna för en debatt samt erbjuda en plattform för den. Hur det sistnämnda ansvaret ska uppfyllas i praktiken är dock vilt debatterat. De flesta förespråkarna av den liberala traditionen menar att en fri marknadsplats för idéer, där konsumenter (medborgare) blir utsatta för ett stort antal alternativ som de fritt kan välja mellan, är det bästa. Här blir massmedierna en plats för uppvisning av politiska åsikter, en länk mellan samhällets makthavare och experter, och medborgarna/konsumenterna. Medborgare ska i sin tur ta till sig så mycket som möjligt av informationen som tidningarna ger dem, väga mellan de olika alternativen och sedan göra sin samhälleliga plikt och rösta i de politiska valen. Det avgörande i denna ideologi, är att politisk diskussion för medborgaren ses som en privat handling, snarare än en process mellan människor som kräver diskussion. Ett deltagande i diskussion här, betyder för medborgarna att ta emot och överväga olika åsikter, inte att vara med vid deras skapande och själv bidra med nya perspektiv. 16
Inom den här ideologin läser alltså medborgarna dagstidningar och tänker igenom deras innehåll, men begränsar eventuell diskussion till familj och vänner i privata, icke-mediala miljöer. Om man ändå skulle tillämpa synsättet på dagstidningarnas debatt- och insändarsidor (främst debattsidor), menar Wahl-Jorgensen, att denna ideologi framför allt ser dessa som ett debattforum för makthavare och experter. Här kan de föra upp och debattera olika för samhället viktiga agendor. I den begränsade utsträckning som vanliga medborgare skulle delta här, så gör de det genom att behandla ämnen som ryms inom dessa agendor, inte genom att föra upp nya. 17
Den deliberativa demokratiska teorin om massmedier: Som motståndare mot den liberala teorin, ställer sig den deliberativa demokratiska teorin om massmedier, vars rötter står att finna i bl.a. Jürgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten18. Istället för att enbart trycka på
receptionen av politisk information som en förutsättning för en väl fungerande demokrati, lägger denna lika stor vikt vid att medborgarna ska vara med i produktionen av den. Legitimitet i demokratier menar dess förespråkare enbart kan skapas genom fria diskussioner mellan alla människor. Därför måste alla ha lika stora möjligheter, oavsett ekonomisk och social status, att vara med i debatten. Detta eftersom att människor som ges chansen att delta i och reflektera över gemensamma frågor, också deltar och reflekterar över politiken i stort. Kommunikationen mellan medborgare blir därigenom till själva grundstenen för demokratin.19 Genom kommunikation blir
folkets vilja något mer än summan av allas personliga åsikter, beslut blir mer än en seger för majoritetens åsikt över minoritetens20. Folkets vilja blir i bästa fall en, uppnådd genom konsensus,
resulterad från ett samtal där alla åsikters starka och svaga sidor har vägts mot varandra.21
Men för att detta ska kunna bli verklighet menar teorin att det krävs ett forum där detta utbyte och utvecklande av åsikter kan ske. Tillträdet till detta forum måste vara lika för alla medborgare – oavsett samhällssituation.22 Överfört på tidningars debatt- och insändarsidor, innebär det att
allmänheten ska ha lika stor rätt som samhällets experter och makthavare att göra sina röster hörda, liksom att sätta upp nya saker på agendan. Syftet med debatt- och insändarsidor blir inte att vara en karta över existerande åsikter, utan ett ställe där dessa uppfattningar kan utbytas och utvecklas. 23
och insändarsidor, genom att de speglar två skilda uppfattningar om vad det offentliga deltagandet för allmänheten egentligen innefattar.
3.2.3 Verklighetens debatt- och insändarsidor – ett urval av tidigare forskning på området
3.2.3.1 Insändarsidornas ämnes- och personrepresentation
Wahl-Jorgensen har i sin forskning visat på att den vanligaste normativa synen på insändarsidor hos redaktörer och journalister, stämmer ganska väl överens med den deliberativa demokratiska teorin om massmedier. Visserligen ser de även sidorna som ett bra PR-verktyg, ett ställe varigenom tidningen kan framställa sig själv som en beskyddare av en god, allmän och fri offentlig debatt. Men framför allt betraktar redaktörer och journalister dessa sidor som viktiga offentliga forum i sig, utan någon mer marknadsekonomisk baktanke.25 Även läsare har en positiv bild av debatt- och
insändarsidorna. Läsarundersökningar från Storbritannien visar att insändarsidorna är en av de mest populära delarna av tidningen, lästa av ungefär hälften av läsarna.26 Både journalister, politiker och
allmänhet ser dem som tillförlitliga indikatorer på den allmänna opinionen. Läsarna använder dem därför ofta som bollplank för sina egna åsikter.27
I verklighet brukar sidorna, enligt D. L. Grey och T. R. Brown, dock bara i bästa fall vara ”hazy reflections of public opinion” 28. De ämnen och personer som figurerar där är inte alltid i linje med
den deliberativa teorins ideal. I det följande kommer en sammanfattning av de några av hennes forskningsresultat kring dessa frågor29 att göras.
Ämne och artikeltyp: Forskningsstudier av amerikanska dagstidningar har visat att små tidningar publicerar det flesta texter (upp till 80 %) som människor skickar in, medan större som t.ex. New York Times, bara publicerar kring 5 %.30 Redaktörerna till dessa sidor väljer generellt ut insändare
utifrån fyra kriterier. Tre av dem berör valet av ämne och artikeltyp, den fjärde gäller val av personer och redovisas därför längre ner.
• Relevans: Detta innebär att ämnen som redan placerats på agendan av tidningen, även går igen på insändarsidorna. Urvalskriterier här kan vara att det är en aktuell händelse, den är av allmänt intresse eller att den har en lokal anknytning.31
• Underhållning: Tidningar försöker också väcka läsarnas uppmärksamhet genom mer spännande och underhållande debatt- och insändarsidor.32
• Korthet: Redaktörer kortar artiklar, maxgränsen brukar ligga på 300 ord men ofta är den ännu lägre. Detta ökar förvisso möjligheten för fler människor att få sin text publicerad, men samtidigt riskerar djupet och kvalitén i argumenten att minska. Resultatet om detta händer, är att läsaren blir mindre välinformerad. Redaktörernas argument för detta är dock att kortare artiklar orkar fler läsa och därmed blir ändå bildningseffekten större. 33
Vid sidan av dessa kriterier har det dessutom konstateras att individuellt åsiktsuttryckande från personer premieras framför inskickat material från olika typer av aktivistgrupper. Dessutom föredras känsloladdade personliga historier som kan väcka medkänsla hos läsarna. Slutligen har det också konstaterats att de åsikter som kommer till uttryck, ofta är mer extrema och starkt hållna än de som generellt finns hos befolkningen som helhet.34
25 Wahl-Jorgensen (2001) s. 305 26 Wahl-Jorgensen (2002) s. 69 27 Wahl-Jorgensen (2004) s. 91 28 Wahl-Jorgensen (2001) s. 304
29 Alla forskningsresultat här är inte direkt relevanta för den här uppsatsens frågeställning. Det ger dock en fördjupad inblick av dynamiken på insändarsidorna.
30 Wahl-Jorgensen (2002) s. 70 31 Ibid. s. 74
32 Ibid. s. 74f. 33 Ibid s. 75f.
Enligt Wahl-Jorgensen kan alla dessa urvalskriterier tillsammans både gynna och missgynna insändarsidans ställning som ett offentligt debattforum. En del urvalskriterier drar åt den liberala teorins ideal, andra mot den deliberativa och en del mot ingendera.35
Personer: Det fjärde urvalskriteriet som Wahl-Jorgensen anger är auktoritet. Med det menar hon att redaktörer ger företräde till människor med pondus i samhället eller de som har en djupare erfarenhet inom ett ämne. Därmed exkluderas stora delar av befolkningen. Resultatet blir att insändarsidor domineras av vita, medelålders, välutbildade män som är välanpassade till samhället och har tid att skriva artiklar. Social och ekonomisk status får alltså en betydelse i detta offentliga forum.36 Statistik från Statistiska Centralbyrån visar att detta också är fallet i Sverige. Närmare 13 %
av Sveriges befolkning (860 000 personer) har någon gång skrivit en insändare till en tidning. Även här är det i större grad högutbildade som skriver, lite äldre i högre grad än unga och svenskar oftare än utländska medborgare. Däremot är inte könssambandet lika starkt.37 Vid sidan av allt detta är det,
med hänvisning till det som nämndes tidigare – att åsikterna på framför allt insändarsidor brukar vara mer extrema än de hos gemene man – även främst personer med starka åsikter i ett ämne, som skriver.38
Sammantaget kan man alltså konstatera att de personer som florerar på dagstidningars insändarsidor, är långtifrån en återspegling av hela befolkningen. Snarare är det de högre sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga klasserna som ges utrymme, dels för att de i högre grad skickar in material, dels för att tidningarna hellre tar in deras texter. Därmed blir verklighetens insändarsidor ur den här synvinkeln, mer en plats där den liberala demokratiska teorin om massmedier råder, snarare än den deliberativa.
3.2.3.2 Debattsidornas ämnes- och personrepresentation
Debattsidorna i dagstidningar är som nämndes inledningsvis, främst en plats för samhällets elit. Till skillnad från insändarsidorna, vars bakomliggande tanke är att alla ska ha lika tillträde, är debattsidorna mer uttalat tänkta för personer av större dignitet. Dessutom fyller de ofta en roll som ”reklampelare” gentemot andra medier (se resonemanget nedan). Debattartikelsgenren är enligt Åsa Kroon, forskare och lärare vid Örebro och Linköpings universitet, ”ett slags kvalificerade insändare där debattörer av viss rang kommer till tals i olika frågor”39. Ofta är det främst person från olika
redan etablerade institutioner i samhället som figurerar där, liksom en överväldigande majoritet också är män. Ämnena som behandlas där skiljer sig inte mycket från år till år. De berör ”stora” samhällsfrågor, eller som Kroon uttrycker det: de ingår ”som delar i ’globala’ offentliga diskussioner som har en relativt permanent närvaro i samhället över längre tidsperioder”.
3.2.3.3 Tidningens och artikelförfattarnas roller i produktionen
Wahl-Jorgensens forskning om tidningars debatt- och insändarsidor bygger till stor del på intervjuer och textanalyser. Här visar hon på hur redaktionen genom sitt urval av ämnen och personer i debattartiklar och insändare, medvetet eller omedvetet sätter antingen en liberal eller deliberativ prägel på sina debattforum. En kritik som har framförts av John E. Richardson och Bob Franklin40,
är dock att hon begränsar sin syn på redaktörerna och deras inverkan på dessa sidor, till att de framför allt fungerar som gatekeepers. Richardson – Franklin menar att gatekeeperrollen visserligen är viktig, men att den som redigerare är minst lika viktig. Deras tes är att inskickade brev väljs ut och redigeras för att passa in i tidningens identitet. Under den här processen flyttar redaktionen
35 Wahl-Jorgensen (2001) s. 304 36 Wahl-Jorgensen (2002) s. 76f. 37 Persson (2003), s 114f. 38 Wahl-Jorgensen (2004) s. 91 39 Kroon (2001), s. 75
regelbundet ordningen på olika meningar och stycken, placerar målmedvetet olika insändare bredvid varandra och konstruerar på så sätt en debatt inom och mellan insändarna.41
Forskning kring utformningen och redigeringen av nyhetstexter i allmänhet är inte så stor p.g.a. svårigheten att få tag på texterna innan de är färdigredigerade. En studie gjord av Allan Bell 1991 följer dock denna process. Hans slutsats är liksom Richardson – Franklins, att texten ändras om och struktureras utifrån tidningens olika mål och syften, vilka ”inte alltid överensstämmer med den ursprunglige textförfattarens tankar”. Detta eftersom nyhetsintresset och textförfattarens intressen sällan är helt desamma. Redaktörer intresserar sig istället främst för att försöka skala bort alla tvetydigheter och oklarheter i texten samt att standardisera språket för att öka textens nyhetsvärde.42
Richardson – Franklin menar att redigerarrollen utgör en av de tre roller som finns i produktionsprocessen av en insändare (eller debattartikel43). Deras teori hämtar de från Erving
Goffmans tankar om ”produktionsformat”. Goffman menar att det i en kommunikativ produktionshandling finns tre olika roller. Den första är författaren som skriver den ursprungliga texten. Det är med andra ord han/hon som väljer de uppfattningar som uttrycks samt orden de uttrycks med. Den andra rollen innehar animatören. Animatören är den som i överensstämmelse med ett eller flera syften, redigerar texten genom att förstärka och lyfta fram, eller försvaga och dölja. Slutligen innehar chefen den sista rollen. Chef är den, som uppfattas som ansvarig för texten, som den person som står för det sagda.
I en journalistisk nyhetsartikel är reportern givetvis författaren, redaktionen blir animatörerna som ger form åt och redigerar, samt placerar in texten i tidningen. Chefsrollen tar chefsredaktören, genom dennes slutgiltiga ansvar för tidningens innehåll, på sig.
För inskickat material i form av debattartiklar och insändare är dock ansvarsfördelningen något annorlunda. Först och främst är givetvis läsaren som skickat in materialet författaren, och animatörsrollen tar fortfarande redaktionen på sig. Ser vi dock på chefsrollen, så även om det rent juridisk fortfarande är chefsredaktören som får axla denna, så framstår det som om artikelförfattaren genom sin underskrift också är den som själv står för artikelinnehållet. Teorin kan illustreras enligt modellen nedan.44
Produktionsformat Nyhetsartikel Insändare/Debattartikel
Författare Reporter Läsare
Animatör Redaktionen Redaktionen
Chef Redaktör Läsare
3.2.3.4 Tidningens roll i redigeringen
Animatören, som i debattartiklar och insändare alltså är redaktionen, kan sägas ha både en för läsaren osynlig, och synlig, redigeringsroll45. Den osynliga rollen spelar redaktionen t.ex. vid
förkortning av texter. Som läsare av tidningen kan du inte se hur vilka stycken tidningen valt att ta bort, flytta o.s.v. Här behövs tillgång till ursprungsmaterialet för att den ska kunna åskådliggöras. Vid en analys av den synliga redigeringen, ser man istället på hur tidningen förändrat texten genom placering av texten i förhållande till andra texter, rubriksättning, förstasidespuffar, ingresser, bilder, bildtexter m.m. Här kan läsaren se att tidningen gått in och redigerat i texten, och därigenom också gett den en ram.
Det är denna ”öppna redigering” som Kroon undersöker i sin egen studie av tolv artiklar från DN Debatt 1998. Studien är upplagd som en kvalitativ dialogisk och diskursteoretisk analys där hon studerar de intratextuella relationerna mellan de olika delarna i en text.46 Debattartiklar kan man
säga generellt redigeras betydligt hårdare än insändare. Även hos insändare kan man se exempel på
41 Richardson – Franklin (2004), s. 261 42 Kroon (2001), s. 74-75
43 Förf. anm. Richardson – Franklin fokuserar visserligen på insändare, men samma resonemang kan gälla för debattartiklar.
44 Richardson – Franklin (2004), s. 261f.
den öppna redigeringen, dock inte lika tydligt som hos debattartiklarna. 47 Kroon beskriver i sin
studie vad redaktören väljer att lyfta fram i rubriker, puff, ingresser, bilder och bildtexter och hur detta samspelar med varandra. Hon granskar däremot inte de intertextuella relationerna (se 3.3.2.2) mellan olika texter, trots att det är en del av den öppna redigeringen (i hennes studie skulle detta inte ha givit mycket eftersom debattartiklarna på DN Debatt oftast är ensamma). DN Debatt har inte alltid sett ut som den gör idag, utan har genomgått ganska stora förändringar över åren. Detta har också tydligt kunnat avläsas i den öppna redigeringen. Förr låg tidningens debattartiklar alltid på ledarsidan, omgiven av yttranden, kommentarer och andra analyser. Men med tiden har debattinläggen fått en allt mer utmärkt position, flyttades från ledarsidan till en egen sida, omgärdats av reklam och blivit till ”DN Debatt”. Enligt Kroon har detta ökat artiklarnas ”mångtydighet”. Med det menar hon att debattexten nu inte längre bara fungerar som ett inlägg i debatten, utan även som reklam för tidningen. Texten redigeras hårdare med ”förstasidespuff” för nyheten, rubriker som är utformade som kontroversiella påståenden, ingress o.s.v. Syftet är inte bara att sälja debattartikeln som en nyhet till läsarna, utan även till andra medier, med förhoppningen om att det ska ske en återrapportering av debattexten i dessa. Genom detta menar Kroon att det sker en sammansmältning av genrer, mellan debatt-, och nyhetsgenren, och mellan debatt- och reklamgenren. Den journalistiska diskursens sätt att framställa saker på med ”det viktigaste först” o.s.v., blandas med debattartikelns i de flesta fall linjära berättande- och argumentationsstil. På samma sätt mixas reklamgenren med dess utmanande, lockande rubriker och försök att skapa uppmärksamhet och återrapportering i andra medier, med debattartikelns syfte att kommentera, reflektera och/eller reflektera.48
3.3 Teoretisk grund för metoden
Den här uppsatsen bygger främst, som kommer att framgå av metoden nedan, på en kvantitativ innehållsanalys med inspiration från framför allt kvalitativ dialogisk analys. Även om resultatet till största del är kvantitativt, får det genom den dialogiska analysmetoden, även ett fåtal kvalitativa inslag. Nedan följer en beskrivning av teorin som dessa metoder bygger på.
3.3.1 Kvantitativ innehållsanalys
Den största fördelen med en kvantitativ innehållsanalys är dess förmåga att behandla en stor mängd material, strukturera om det till jämförbara enheter, och därigenom skapa möjligheter för en analys av det med hjälp av siffror. Genom att analysen går ut på att standardisera och formalisera, går det att systematiskt jämföra olika genrer, tidsepoker och medier med varandra och därifrån dra generella slutsatser av resultaten.49 Till sin hjälp har man tre huvudverktyg – analysenheter,
variabler och variabelvärden. Analysenheterna är de undersökningsobjekt, eller fall, man tänker undersöka. Variabler beskriver hur olika egenskaper hos analysenheterna, varierar mellan analysenheterna. Variabelvärdena slutligen, är givetvis de värden man anger att en variabel kan variera emellan.50 En kvantitativ innehållsanalys består enligt Åsa Nilsson av fem huvudsakliga
delmoment 1) Definiera forskningsproblemet, 2) Definiera urvalet, 3) Definiera variablerna, 4) Konstruera ett kodschema, och 5) Testa kodschemat. Varje moment kommer att belysas nedan.
1. Forskningsproblemet: Ett forskningsproblem kan antingen vara deskriptivt eller explanativt. Vid en deskriptiv analys går undersökningen ut på att försöka beskriva innehållet i analysenheterna. En explanativ undersökning kan också göra detta, men då med syftet att försöka redan ut och förklara orsakssambanden, antingen mot i förväg
47 Se fotnot 16
48 Kroon (2001), s.76ff.
uppställda hypoteser, eller genom att fritt söka olika förklaringsmodeller i explorativt syfte.
51
2. Urvalet: Nästa steg i processen är att göra en avgränsning i sitt material. Ett väl definierat forskningsproblem borde här ge goda indikatorer på vilket urval som är mest lämpligt. I Nilssons diskussion kring urval, menar hon, att det man måste börja med är att bestämma vilket medieurval man ska göra. Om forskningsproblemet rör frågor på en mer övergripande samhällsnivå, är det ofta smart att välja de största och mest använda medierna. Dessa är troligtvis de medier som har störst genomslag- och påverkningskraft och därmed också är viktigast. Den här urvalsprincipen kallar hon för den effektorienterade urvalsprincipen. Ett alternativ till denna, är att istället välja de medier som anses normgivande, de som av någon anledning innehar den största prestigen bland medieproducenter och/eller -konsumenter.
Efter att ha gjort sitt val av medium eller medier, måste även en begränsning i tid göras. Här finns några saker man enligt Nilsson bör tänka på. Vid analyser som sträcker sig över en längre tidsperiod och där man studerar tidningsinnehåll mer allmänt, bör man vara medveten om att veckorytmen ofta påverkar tidningens volym, form och innehåll. Gör man dessutom ett urval som begränsar sig till t.ex. en vecka per år, bör man undvika högsommar, och julveckorna då innehållet i tidningar ofta avviker från det normala.
Slutligen skall man bestämma sig för vilka delar av innehållet – vilka analysobjekt – som man ska studera under den aktuella tidsperioden (d.v.s. vilken population man vill undersöka52). I valet av dessa, är det viktigt att man väger varje analysobjektets potentiella
betydelse för att kunna besvara studiens syfte. Nilsson nämner som exempel att vid studiet av nyheter av politisk relevans, kan oftast sportsidorna i en tidning exkluderas. Inte på grund av att det inte alls kan förekomma material av politisk relevans där, utan för att det kan antas förekomma så sällan, att vinsten i att exkludera sportsidorna helt blir större. Analysenheterna i dagspressen är ofta nyhetsartiklar, men kan lika gärna vara en del av tidningen, eller ett helt tidningsnummer i sig.53
Innan vi går vidare till vad Nilsson säger om hur man genom skapandet av variabler försöker analysera sina analysenheter, bör det kort beröras hur man efter att ha identifierat intressanta analysenheter, väljer ut ett antal av dessa för fortsatt analys. Enligt Esaiasson m.fl. finns det tre huvudsakliga sätt att göra detta på: totalurval, slumpmässigt urval och strategiskt urval.54 Om man beslutar sig för att göra ett totalurval, undersöker man alla
analysenheter i populationen. Att göra detta, ger givetvis bäst tillförlitlighet, men oftast är det allt för tidskrävande, eller rent av omöjligt. Det är då ett delurval måste göras. Här finns det strategiskt och slumpmässigt urval att välja emellan. Esaiasson m.fl. menar att slumpmässigt urval är det överlägset bästa när man vill generalisera resultaten, då egenskaperna hos ens analysenheter med denna urvalsmetod, med störst sannolikhet kommer att spegla de som återfinns i hela populationen. Ett problem med det slumpmässiga urvalet kan vara att analysenheter som bildar minoriteter i verkligheten, i analysmaterialet blir så få, att de egenskaper dessa innehar inte blir representativa för hela minoriteten. Om man inte kan göra slumpmässigt urval utan måste ta till ett strategiskt, är det bästa man kan göra, att låna så mycket som möjligt från det slumpmässiga urvalet55.
3. Variablerna: För att återgå till Nilssons beskrivning, menar hon att nästa del i processen är att välja ut och definiera sina variabler och ge dem värden. Hon menar att ”en kvantitativ innehållsanalys står och faller med hur frågeställningarna är operationaliserade till mätbara variabler, dvs. till mer konkreta frågor som riktas på innehållet”. Här väljer man helt enkelt ut vilka aspekter som man tror kommer att ge den mest relevanta bilden av innehållet. Ibland lånar man variabler från tidigare forskning, ibland, när undersökningen saknar
hypotes och är mer explorativ, skapar man dessa efter eget huvud. Då är det bra att göra en inledande icke-kvantitativ, mer flexibel pilotstudie på en liten del av materialet.
Efter att ha tagit ut olika variabler man vill undersöka i sina analysenheter, måste man bestämma vilka värden variablerna ska kunna anta. Värdena skall både vara uttömmande och ömsesidigt uteslutande. Med det menas att alla analysenheter måste kunna anta ett av de bestämda variabelvärdena, men samtidigt inte heller mer än ett av dem. 56
4. Konstruera kodschemat: Efter att analysenheter, variabler och variabelvärden har bestämts, är det dags att konstruera ett kodschema. Här menar Nilsson att det inte finns några givna regler, utan dess utseende avgörs av typen av undersökning. 57
5. Testa kodschemat: Oavsett hur kodschemat ser ut, måste det testas. Testet görs för att forskaren på ett tidigt stadium ska kunna se vilka variabler och variabelvärden som kan komma att ställa till problem för reliabiliteten och därför behöver omdefinieras. Fel uppstår alltid i någon mån med ett stort material, men det blir allvarligt när felen blir orimligt många eller systematiska, dvs. uppkommer p.g.a. att kodanvisningarna tolkas fel, eller att vissa analysenheter tolkas annorlunda än andra. Graden av konsekvens i en forskares kodning brukar kallas för intrakodarreliabilitet.58
6. Databehandling och analys: Den sista delen i en kvantitativ innehållsanalys är databehandlingen och analysen av resultatet. Återigen menar Nilsson att denna del är för varierande från fall till fall, för att ge många generella anvisningar.59
För att en innehållsanalys ska kunna kallas kvantitativ, krävs att dess tillvägagångssätt är systematiskt på det sätt som beskrivits ovan, med tydligt definierade urvalskriterier och tolkningsregler. Alla variabler ska kunna gå att beskriva kvantitativt i siffror. Dessutom måste analysen, för att forskarens personliga tolkning ska bli så liten som möjligt, begränsa sig till det som klart går att utläsa i texten. Implicita och dolda budskap faller därigenom bort. Den stora vinsten med en kvantitativ innehållsanalys blir därför, vid sidan av att den förmår hantera stora materialmängder, metodens objektivitet. Vilken forskare som helst ska, om undersökningen är väl uppbyggd, kunna göra om den – med i stort sätt samma resultat.60
Givetvis är dock metoden inte utan fel. Under årens lopp har det inom forskarvärlden diskuterats tre områden där metoden anses komma till korta. Det första bristen, som den kvantitativa innehållanalysen anses ha, är att forskaren som använder den måste mäta variabelvärdenas förekommande i frekvens och volym (oftast genom antalet artiklar, artikelvolym eller ord). Frekvensen och volymen säger emellertid inte alltid något om artikelns betydelse, ställt i relation till forskningsfrågan. Man skulle visserligen kunna mildra detta tillkortakommande genom att använda flera variabler, men då blir också genast analysen mer komplex och svårtolkad. Risken blir att den effektivitet och generaliserbarhet metoden så hett eftersträvar, går förlorad. Det försvar förespråkarna för den kvantitativa innehållsanalysen istället främst ställer upp, är att syftet med metoden aldrig är att fånga det unika, det är att förenkla för att kunna generalisera. 61
Den andra bristen som många menar byggs in i den kvantitativa innehållsanalysen, är att forskaren genom att dela upp analysen i variabler, mätta var och en för sig, förlorar helheten i de analysenheter de studerar. Den bakomliggande tanken här är att helheten är mer än delarna. Helheten skapar en kontext – av bilder, rubriker och ljud, av andra texter som innehållet kan kopplas till och av den genre som analysobjektet är en del av.För den som sysslar med kvantitativ innehållsanalys är det därför extra viktigt att vara medveten om de strukturer och kontexter som är av betydelse för forskningsfrågan.62
Den sista stora bristen som diskuterats i forskarvärlden, är egentligen inte en brist specifik för kvantitativa innehållsanalyser, utan gäller lika mycket kvalitativa. Här fokuserar man på hur
objektivitet ska kunna uppnås. När det gäller den kvantitativa analysen är det viktigaste här ett strängt formaliserat analysschema med tydliga kodanvisningar, varigenom man kan minimera utrymmet för egen tolkning och öppna undersökningen för vetenskaplig granskning. En kritik som detta angreppssätt inte råder på, är emellertid att det alltid finns en risk att forskarens tolkningar ligger långt ifrån den vanlige läsarens. Läsaren tar till sig informationen i ett vardagssammanhang, forskaren i sin forskningskontext. Risken blir att forskaren definierar ett innehåll som ”så att säga inte finns i verkligheten”. Här övergår frågan till om innehållets betydelse ligger i innehållet självt, sändarens intentioner, eller mottagarens tolkning. Det viktigaste för forskaren här, är att fundera på vilket perspektiv man lagt på innehållet genom sin forskningsfråga och hur man sedan kan tolka det resultat man får.63
3.3.2 Dialogisk analys
3.3.2.1 Angreppssätt
Den dialogiska analysen betraktar händelser i medierna som delar i ett samtal mellan olika aktörer och deras texter64. Analysen vilar på synsättet att tal och text främst är språkliga handlingar med
konsekvenser på olika plan. Verkligheten, som samtalet rör sig kring, är inte lika intressant som samtalet i sig och de uppfattningar om verkligheten som skapas genom samtalet. Den dialogiska forskaren utgår här ifrån två övertygelser: Dels, som Åsa Kroon uttrycker det i sitt avsnitt i Metoder i kommunikationsvetenskap, att ”en texts mening skapas i relation till andra ’texter’ och därför är den intertextuell”, och dels att ”orden är ’belastade’ med historiska innebörder från tidigare sammanhang som sedan tas i bruk, på olika sätt, i den nya kontexten.”. Syftet med en dialogisk analys är därför varken att uttala sig om textförfattarens intentioner (som vid t.ex. en retorisk analys), eller att utreda exakt hur en läsare skulle tolka texten. Poängen med analysen är istället att undersöka en texts ”meaning-making potential”, dess potentiella tolkningsmöjligheter, eller, som hon kallar det, textualitet. Med det menar hon att bara för att en text kan ha en mening i ett sammanhang, behöver den inte ha samma mening i ett annat. 65
Den teoretiska grunden för den dialogiska analysen kan både formuleras i rent deskriptiva och i mer normativa ordalag. Vid en deskriptiv dialogisk analys stävar man efter att beskriva och förklara vad aktörerna faktiskt gör i samtalet, i den normativa ställer man dessutom upp ett antal kriterier för hur ”det goda samtalet” bör se ut. Ofta är dessa tankar inspirerade av Jürgen Habermas och uttrycks i termer av bl.a. jämlikt deltagande, fritt ämnesval, öppenhet för kritisk diskussion m.m. Dessutom betonas att de sociala och ekonomiska maktskillnader som finns i samhället i ett samtal skall vara utan betydelse, liksom ens personliga motiv. Denna syn återspeglas, enligt Per Linell, i många människors vardagssyn på samtal och dialoger, oavsett att verkligheten sällan når upp till den normativa teorins ideal. 66
3.3.2.2 Centrala begrepp
Inom den dialogiska analysen finns ett antal begrepp genom vilka man studerar samtalen med. De för den här uppsatsen mest relevanta redovisas nedan:
Text: Är enligt Kroon de ”komplicerade symboliska uttryck som bildar någon slags (åtminstone delvis) sammanhängande helhet där såväl verbala som visuella och auditiva element kan ingå.” Exempel på detta är t.ex. en nyhetsartikel med rubrik, ingress, brödtext, bilder och bildtexter.67 Per
Linells snarlika begrepp till detta är kommunikationshändelse. Han påpekar att denna händelse alltid påverkas av de sammanhang den är kopplad till.68
Kontexter: Sammanhangen brukar benämnas för textens kontext69. Sammanhanget är emellertid
inget fixerat utan förhandlas, fastläggs och förändras genom samtalets gång. Kontexter kan delas in på flera olika sätt men i stort finns det tre huvudkategorier: 1) ”den konkreta situationen” vilken omger de kommunicerande aktörerna (t.ex. den plats där journalisten sitter och skriver), 2) ”abstrakta bakgrundantaganden” som kunskaper om vår omvärld, de som deltar i samtalet, samt den kommunikativa genre samtalet ingår i, och slutligen 3) ”det som tidigare sagts/skrivits” i samtalet. Dessutom påverkar texten/kommunikationshändelsen själv vilken riktning det fortsatta samtalet ska ta.70
Diskurser och genrer: I ett vidare perspektiv kan man tala om att olika texter verkar inom olika verksamhetsområden, där olika typer av texter bildas. Ofta brukar man säga att texter tillhör olika diskurser. Varje diskurs har, enligt Kroon, ”vissa specifika regler och konventioner som styr det som kan och bör sägas i just det sammanhanget, och hur aktörerna kan agera”. 71 Det påverkar även
vår tolkning av det som sägs. Linell kallar detta för kommunikationspremisser. Han menar att olika samhällssektorer har olika premisser.Nyhetsmediernas arbetsvillkor och tankesätt t.ex., påverkas av de potentiella nyheternas nyhetsvärde (hur rapporterbara och intresseväckande nyheterna är), deras exceptionalitet (att de avviker från det normala) och deras underhållningsvärde. Dessutom influeras journalistiken av målsättning att vara allmänhetens ombudsman. Ofta uppstår det emellertid en spänning mellan praktik (vad man faktiskt gör) och retorik (vad man påstår sig göra, i enlighet med ens ideal).72 En förklaring till detta, påpekar Linell, är att det inom journalistiken finns flera olika
verksamhetstyper/diskurser som är lika viktiga som den övergripande sektorns gällande normer och rutiner. Löpsedeln har t.ex. sin diskurs, liksom förstasidan, nyhetsartikeln, ledaren, debattartikeln73,
insändaren o.s.v., har sina. Motsättningar skapas därigenom, och idealbilden blir inte identisk med verkligheten.74
Intertextualitet: Om vi återvänder till att se på de olika texterna i sig, brukar forskare genom en dialogisk analys ofta försöka klargöra hur dessa är länkade till, och beroende av, varandra. Ingen text kan, som Kroon säger, ”förstås som en isolerad enhet”. Därmed hör texter i en dialog alltid på något sätt ihop med andra, de blir intertextuellt länkade. Varje intertextuell kedja är dock inte given på förhand. Varje deltagare väljer att aktualisera vissa kunskaper, tidigare yttranden och/eller innebörder, om än inte på ett medvetet plan. Därigenom kan intertextuella kedjor se delvis olika ut för olika individer.75Den intertextuella kopplingen kan både vara explicit och implicit. Exempel på
en explicit koppling är att en text direkt citerar en annan, en implicit koppling däremot, kan vara sådant som underförstådda anspelningar på en annan text, eller texter som berör samma ämne. 76
Intratextualitet: Vid sidan av texters intertextualitet, analyserar forskare ibland den enskilda textens intratextualitet, d.v.s. hur de olika delarna i texten, såsom rubrik, ingress, citat, brödtext, bilder bildtext, kopplas till varandra77. Rubriken blir till en viktig del av en artikel genom sin uppgift
att locka läsaren till brödtexten78. Ungefär samma syfte har ingressen. Den ska ge intresseväckande
kort information och liksom rubriken få läsaren att fortsätta till brödtexten. Användandet av citat (genom utdrag av vissa partier från brödtexten) har enligt Kroon blivit allt vanligare, åtminstone på DN Debatt som hon undersökt. Hon menar att journalistiken har utvecklats från att ha varit en egen aktiv röst i den offentliga debatten, till att bli en aktör, vars mål är att uppfattas som en som bara upprätthåller ett utrymme för andra aktörer att debattera. Men i verkligheten menar hon att redaktionen fortfarande gör sin röst hörd och regisserar texter, kanske än mer än förut. Nu sker det emellertid på ett implicit sätt vilket gör rösten mindre uppenbar för läsarna. Ett sätt de gör detta är
69 Kroon (2001), s. 51
70 Forstorp – Linell (1998), ss. 22f., 32 71 Ekström – Larsson (2000), s. 170 72 Forstorp – Linell (1998), s. 26ff.
73 Debattsidans karaktärsdrag är enligt Kroon att den återfinns på viss plats, skrivs av annan person än mediets journalister i syfte att kommentera en aktuell samhällsproblematik. Ekström – Larsson s. 177
74 Forstorp – Linell (1998), s. 31 75 Ekström – Larsson (2000), s. 170f. 76 Kroon (2001), s. 51
77 Ekström – Larsson (2000), s. 171
genom användandet av citat. När redaktionen lyfter ut olika citat från texten verkar orden helt tillhöra den som skrivit artikeln men…79
... i själva verket fyller citattecknen flera funktioner som inte direkt har att göra med att ordagrant återge en utsaga av någon annan att göra. Genom bruket av citattecken arbetar mediet diskursivt för att hålla sig i bakgrunden och den redaktionella
bearbetningen bidrar därmed till att osynliggöra sig själv.80
På så sätt fråntar också tidningen sig själv från mycket av ansvaret över det sagda81.
Rekontextualisering: När en text kopplas ihop med en annan, och blir till en intertextuell kedja, flyttas också ord, meningar och textstycken från den första texten över till den andra. Därmed sker även en överföring från en kontext till en annan. Eftersom kontexterna som vi sett, är viktiga för tolkningen av det som sägs, får förflyttningen till följd att innebörden åtminstone delvis förändras.82
Kroon understryker att det innebär en maktpotential att kunna plocka ur en text, ett ord, yttrande, bild mm och placera i nytt sammanhang (antingen bara en ny kontext eller in i ett helt nytt verksamhetsområde), eftersom man därigenom även möjliggör nya tolkningar av samma uttalande83. Givetvis kan detta även ske inom en och samma text 84.
4. Material och metod
Följande kapitel kommer att redogöra för det materialurval som gjordes och den metod som sedan kom att användas för att undersöka urvalet, samt ge en motivering till dessa beslut med hänvisning till de frågeställningar som presenterades i syftet.
4.1 Material
Den population som bildar underlaget för den här uppsatsen, är Aftonbladets debatt- och
insändarsidor mellan åren 1999-2005. Från dessa år har ett urval gjorts. Dels har bara vart tredje år tagits med i studien (år 1999, 2002 och 2005), dels granskas bara en vecka varje år (vecka 1585).
Allt material på debatt- och insändarsidorna från dessa tre veckor granskas dock. Totalt omfattar materialet 395 texter/artiklar (1999: 153 styck, 2002: 108 styck och 2005: 134 styck).
4.2 Metod
4.2.1 Utgångspunkt
Den metod som har använts för att besvara de fyra frågeställningar som redogjordes för i syftet, är främst en kvantitativ innehållsanalys med inspiration från den dialogiska analysen. En kortare undersökning av mer kvalitativ karaktär gjordes emellertid inledningsvis för att belysa vilka huvudsakliga delar tidningen som helhet, och debatt- och insändarsidorna i sig, bestod av de olika åren. I vissa fall förekom delar på debatt- och insändarsidorna, som verkade vara ett återkommande inslag en specifik dag i veckan. För att få detta verifierat kontrollerades om delen också fanns med de två veckorna efter vecka 15.
Grunden ligger dock i den kvantitativa innehållsanalysen. Detta angreppssätt valdes därför att källmaterialet omfattar närmare fyrahundra texter/artiklar. Samtidigt, för att kunna belysa vilken plats de olika aktörerna ges, och vilken relation de har till varandra, i de ”samtal” som försiggår på debatt- och insändarsidorna, lånas begrepp och synsätt från den kvalitativa dialogiska analysen. Visserligen hävdar Kroon att det inte finns något specifikt som är intertextualitet, något som direkt kan sägas länka texter till varandra. Därför menar hon också att en analys med fasta kategoriseringar som försöker beskriva intertextualiteten, inte är möjlig86. Jag instämmer i att det är
omöjligt att göra en lika djupgående dialogisk analys genom en kvantitativ undersökning med fasta kategorier, men det innebär inte att en mer översiktlig är värdelös, eller inte säger något intressant om verkligheten. Visserligen kan den inte belysa hur ord och begrepp lånas och överförs från en text till en annan. Det jag emellertid anser att den kan göra, är att fastslå vilka övergripande sätt olika texter är kopplade till varandra, och vem det är som kopplar ihop dem. Dessutom kan metoden påvisa hur aktören med mest makt, redaktionen, kan gå in i inskickade texter och förändra förutsättningarna för det samtal den är en del i. I en del fall, när jag kännt att den kvantitativa metoden inte varit tillräckligt effektiv, har undersökningen dock kompletterats med kvalitativa inslag.
Resultaten som jag kommer att få genom den här metoden, kommer att vara något varierande i generaliserbarhet. Detta med hänvisning till vad Esaiasson säger (se teorikapitlet) om att analysenheter som bildar minoriteter i verkligheten, i analysmaterialet blir så få, att de egenskaper dessa innehar inte blir representativa för hela minoriteten. Främst gäller det de aktörer som figurerar i debattartiklar, som trots allt inte är av ett vidare högt antal.
4.2.2 Analysenheter
4.2.2.1 Val av mediekanal: Aftonbladet
Vid början av arbetet med den här uppsatsen, valde jag mellan att studera Aftonbladets eller Dagens Nyheters debatt- och insändarsidor. Aftonbladet är idag Sveriges mest köpta tidning med i genomsnitt 1,4 miljoner läsare varje dag (tvåa är Expressen med 1,2 miljoner läsare och trea DN med 0.9 miljoner)87. Debattsidan i DN brukar dock betraktas som den enskilt mest betydelsefulla
platsen för debatt och opinionsbildning inom dagspressen, inte minst för den stora återrapportering som görs av inläggen här i andra medier88. Aftonbladet är med andra ord det inom dagspressen mest
använda mediet, men DN är, gällande offentlig diskussion och opinionsbildning, det mest betydelsefulla. Ur de här synvinkel hade båda tidningarna varit lika lämpliga att välja ut för analys (se resonemanget om effektorienterade urvalsprincip kontra prestigeorienterad, kapitel 3.3.1).
Orsaken till att valet ändå föll på Aftonbladet var, som redan nämnts, den utseendemässigt stora förändringen på tidningens debatt- och insändarsidorna de senaste åren. Från att ha varit två strikt separata sidor, har de utvecklats till att numera utgöra ett gemensamt uppslag. Någon motsvarande stor layoutmässig förändring har inte skett hos DN under samma tid.
4.2.2.2 Val av tidsperspektiv och analysenheter
Valet av tidsperiod för denna undersökning, begränsar sig som sagt till åren 1999-2005. Inledningsvis studerades även kort hur situationen såg ut 1993 och 1996 för att genom det kunna avgöra hur långt tillbaks i tiden, debatt- och insändarsidornas utseendemässiga förändring gick. Sidorna från dessa år visade sig dock se ut på ungefär samma sätt som de gjorde 1999. Eftersom tidsperioden 1999-2005 omfattar sju år, var det, med tanke på denna uppsats tidsmässiga omfattning, omöjligt att granska alla. Jag beslutade mig därför för att göra ett nedslag i materialet vart tredje år.
Analyenheterna i den här uppsatsen utgörs av Aftonbladets debatt- och insändarsidor och artiklarna som förekommer där. I valet av vilka dagar som skulle ingå, gjordes ett till viss del strategiskt och till viss del slumpmässigt urval. Först och främst valdes en hel vecka ut istället för slumpmässigt utvalda dagar under året. Dels med hänvisning till vad Nilsson säger om att tidningar har en veckorytm som påverkar deras volym, form och innehåll, och dels för att den dialogiska aspekten antagligen bättre lyfts fram genom att studera en sammanhängande tidsföljd, än slumpmässigt utvalda dagar. Valet av vecka gjordes slumpmässigt men begränsade sig till perioden mellan mitten av januari till början av juni. Anledningen till att höstterminen inte togs med var att allt materialet från 2005, av förklarliga skäl, inte existerade där ännu, eller om de existerade, var betydligt svårare att få tag på (ännu inte upplagd på mikrofilm). Sommaren och nyår togs inte heller med eftersom det, som Nilsson säger, ofta avviker från det normala. Efter att ha slumpat fram en vecka kontrollerades även att det i nyhetsflödet dessa veckor inte förekommit några stora omvälvande händelser som påverkade analysobjekten. Dessutom undersöktes två andra veckor, vecka 16 och vecka 17 för att se att den utseendemässiga utformningen inte skilde sig på något avgörande sätt vecka 15.
4.2.3 Variabler, variabelvärden och definitioner av dessa.
4.2.3.1 Utrymmesmässiga variabler
Uppsatsen använder sig att tre utrymmesmässiga variabler:
1. Antal texter/artiklar: Definitionen av text/artikel, utgår från Kroons förklaring av begreppet som redogjordes för i teorikapitlet. Oftast är det enkelt att avgöra var en text/artikel slutar och en annan börjar. De artiklar som innehållit både inskickat och redaktionellt material i form av t.ex. bilder, bildtexter, ingresser och liknande, har betraktats som en text. Ett
alternativ hade varit att betrakta det inskickade respektive redaktionella materialet i dessa artiklar som olika enskilda texter. Följden hade dock blivit en betydligt mer komplicerad analys. Eftersom poängen med den kvantitativa analysen just är att sikta på att skapa en förenklad, mer generell bild, valdes inte detta.
2. Artikelvolym: Detta mått syftar till att mäta textens/artikelns volymmässiga storlek på sidorna. Volymen anges i kvadratcentimeter. Detta ska dock inte uppfattas som helt exakt mått, eftersom många artiklar har ett oregelbundna, icke-kvadratiskt utseende och därmed blev något svåra att mätta.
3. Antal ord: Måttet inkluderar alla ord i artikeln förutom de som igår i bilder. Bildtexter, som inte utgör en del av bilden, räknas emellertid med.
Förutom för att besvara frågan om hur mycket utrymme makthavare, experter, allmänhet och redaktion får på sidorna, används dessa variabler för att vikta den utrymmesmässiga betydelsen av andra variabler. Alla utrymmesmässiga variabler används oftast dock inte samtidigt i resultatbeskrivningen, utan det som anses mest lämpligt väljs ut. Framför allt görs detta för att öka åskådligheten i materialet.
4.2.3.2 Materialtyp
I huvudsak kan materialet delas in i tre kategorier:
Redaktionellt material: Är de artiklar Aftonbladet själva producerat, det som varken går in i kategorin inskickat material eller reklam. Märk dock väl att de redaktionella inslag som finns i det inskickade artiklarna, inte räknas in i denna kategori.
Inskickat material: Är givetvis det material som skickats in till tidningen och gratis publiceras på debatt- och insändarsidorna. Under de tre undersökningsåren delar Aftonbladet upp det inskickade materialet i kategorierna ”debatt” och ”insändare”. En särskiljning av dessa görs även i uppsatsen. År 2005 blir det något otydligare var gränsen mellan debattartiklar och insändare går, men i de flesta fall är det ändå uppenbart.
Reklam: Är material vars syfte är att påverka människor att köpa en vara, tjänst eller liknande, rösta på ett parti, stödja en organisation, o.s.v. Det som skiljer den från inskickat och redaktionella material är att dess plats i tidningen är köpt, samt att dess utformning tydligt signalerar att det är en reklamannons. Reklammaterialet har inte bjudit några som helst problem att urskilja och därför definieras det heller inte mer noggrant än så här. Dessutom kommer de bara att undersökas utifrån vilket utrymme det ges på sidorna. Visserligen skulle man även kunna betrakta dessa som ännu en aktör här. Anledningen till att detta emellertid inte görs, är för att jag anser att deras syfte inte är att delta i eller forma samtalet som förs. De betalar pengar för en exponeringsplats, inte för att göra sin röst hörd i diskussionen på debatt- och insändarsidorna. Kanske hade det legat ett visst värde i att undersöka dem noggrannare, men den tidsmässiga vinsten i att exkludera dem, är större (analysobjektets potentiella betydelse i relation till studiens syfte är med andra ord för liten, se kapitel 3.3.1).
Redaktionellt material: Här undersöks vilken kategori det redaktionella materialet kan sägas tillhöra, och genom det vilken ställning det intar på debatt- och insändarsidorna. Genrekategorierna var inga som strikt ställdes upp i förhand, utan arbetades fram i samband med genomgången av källmaterialet.89 De genrer jag fick fram var följande:
1. Nyhetsartikel: Det finns många saker som kan sägas beteckna nyhetsgenren, t.ex. berättarstrukturen där det viktigaste kommer först. För den här uppsatsen är dock genrens informerande karaktär kopplat till dess frihet från personligt tyckande det avgörande. Definitionen av en nyhetsartikel blir därför att den ska rapportera om en händelse av något slag, utan att själv uttrycka en åsikt om den.
2. Informerande om debatt- och insändarsidorna: Denna kategori av artiklar har liksom nyhetsartikeln en informerande karaktär, men här är det inte om olika händelser eller liknande utan om debatt- och insändarsidorna i sig. Exempel på denna typ av information kan vara adress och telefonnummer till redaktionen
a. Alltid förekommande: Många av artiklarna inom den här genren visade sig finnas med på sidorna så gott som varje dag, i exakt samma utformning. Det som därför fanns med minst sex av sju dagar i veckan räknades därför in i en ”Alltid förekommande”-kategori.
3. Uppmärksammande inskickad artikel: Denna genrekategori utgör de artiklar som i sin text lyfter fram och riktar fokus mot en enskild inskickad artikel. Detta dock utan att avge något omdöme om det som hävdas i den uppmärksammade artikeln. Kategorin är fortfarande först och främst informerande till sin karaktär.
4. Debatterande artikel: I denna genrekategori, som kommer att definieras noggrannare under Inskickat material nedan, förändras dock det redaktionella materialets karaktär. Istället för att bara vara informerande, är dessa artiklar främst åsiktsuttryckande och ställer sig därigenom direkt som en aktör som mer aktivt deltar i debatten.
5. Uppmanande: Denna kategori ingår som en underkatergori till alla ovan nämnde genrer. Även om artiklarna inom genrerna främst syftade till att informera eller uttrycka en åsikt om något, följdes dock många av dem av en uppmaning. Detta innebär en större dynamik i samtalet och togs därför med som en kategori.
a. Vem? Till vad? Här gjorde jag även ett kvalitativt inslag för att se om det fanns något lätt uttytt.
Inskickat material: Det inskickade materialet granskas ur ett antal olika perspektiv, enklast redovisat genom en lista:
1. Genre
a. Debatterande artikel: En debatterande artikel förmedlar, som nämndes i teorikapitlet, mer öppet författarens åsikter i en fråga. I undersökningen definierades en debatterande artikel som: Åsiktsuttryckande om något/någon som berör en större grupp i samhället. Om en artikel är åsiktsuttryckande eller inte, är inte svårt att avgöra. Kravet att den dessutom ska beröra en större grupp människor är för att utesluta ”tusen röda rosor till min mamma för att hon är så snäll”-artiklar. Märk dock att definitionen inte innefattar något kriterium om att debattören behöver var av en viss rang för att artikeln ska kunna betraktas som tillhörande debattgenren. Debattartiklar såväl som insändare kan därigenom falla inom kategorin.
i. Svarande på inskickat material: Denna och nästa underkategori till debattgenren syftar till att se på hur andra än redaktionen öppet går in och deltar i en speciell debattfråga.
ii. Svarande på persons uttalande i den offentliga sfären, men utanför Aftonbladets debatt- och insändarsidor.
b. Humoristisk: Är de artiklar som främst syftar till att vara humoristiska, oftast består de av olika slags ordlekar
känd förstås. Då blir hon en makthavare som kan beröra en större grupp i samhället och faller därigenom under debattgenren
d. Bildinlägg: Är det inskickade material som utgörs av en bild. Eftersom utrymmet för tolkning av en bild är betydligt större än för vanlig text, utesluts de ur analysen om vilken annan genre de kan tänkas tillhöra.
e. Övriga: kan vara allt möjligt, t.ex. poetiska små artiklar 2. Avsändare
a. Makthavare: Definieras som politiker, kändisar, affärstoppar, chefer för olika statliga institutioner och rättsväsende etc.
b. Experter: Är de vars ethos skapas genom deras stora kunskap inom något område. Dessa är dels forskare med en dokumenterad kunskap inom det område de uttalar sig i, och dels personer som av någon annan anledning (yrkeserfarenhet eller liknande), har blivit kända som auktoriteter på sitt område. Ibland kan en person både betraktas som expert och makthavare. I dessa fall görs en avvägning mellan vilka av dessa roller som kan ses som starkast.
c. Allmänheten: Denna kategori är indelad i två kategorier.
i. Allmänhetens experter: Är de ”vanliga människor” som genom yrkeserfarenhet, upplevelser, social situation o.d. skapat sig en speciell expertis på området de uttalar sig om. Det kan vara en lärare som uttalar sig om hur skolan fungerar, i invandrare som diskuterar migrationsverket agerande vid dennes ankomst till Sverige o.s.v. Dessa visar sin expertis antingen genom att rikta uppmärksamhet mot den i brödtexten, eller genom att i sin signatur visa att de har kunskap i området.
3. Redaktionell inverkan i det inskickade materialet (intratextuella kopplingar)
Redaktionens inverkan inom ramen för det inskickade materialet kan mätas på olika sätt. En del av dem är kvalitativa, och faller därför utanför i den här analysen. Den redaktionella inverkan i texterna som man direkt kan se, kommer dock att mätas kvantitativt:
a. Artiklar med bild: Här räknas artiklar där en eller flera bilder ingår, inte antalet bilder som finns totalt.
i. Bildstorlek: Vilket mäts i kvadratcentimeter. Denna utrymmeskategori läggs precis som artikelvolymen till för att bilderna varierar mycket i storlek. b. Bildtext eller en liten ruta med redaktionellt material: Här räknas dock inte
bildtexter in som enbart informerar om namnet på personen på bilden. Detta eftersom texten i sig egentligen inte tillför någon betydande information
c. Rubrik
d. Markerade inledande ord: Inom denna kategori faller de artiklar utan rubrik, som istället har en eller ett par ord från först meningen fetmarkerade.
e. Ingress
f. Underrubriker: Den rubrik som står efter huvudrubriken. g. Citat utlyft ur texten: Vilka också omges av citattecken.
h. Markerande vissa partier i texten: Dock givetvis inte inledningen
i. Berörande samma ämne som annan artikel den dagen: Denna kategori har att göra med om redaktionen valt att ta in flera artiklar berörande samma ämne på en och samma dag. Denna sista kategori handlar egentligen om intertextuell inverkan istället för den intratextuella inverkan som de övriga kategorierna här behandlar. För enkelheten skull placeras den dock här.
4. Typ av redaktionell textinverkan
