Samernas minoritetsrättigheter:
En jämförelse mellan Finland, Norge och Sverige
Statsvetenskapliga institutionen Statskunskap C
Kandidatuppsats 15 Hp Författare: Angelia Viklund Handledare: Joakim Palme
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 1
1.1 Syfte och frågeställning 2
2. MINORITETERS RÄTTIGHETER 3
2.1 Internationella arenor 3
2.2 Gruppdifferentierade kollektiva rättigheter 3
2.3 Det goda livet 4
2.4 Erkännande, jämlikhetsargumentet och historiska argumentet 5
2.5 Rättvis representation och politisk jämställdhet 6
2.6 Organiseringen av minoritetsrättigheter i Nya Zeeland, Kanada och USA 9
3. SAMERNA 11
3.1 Sápmi, kolonisering och rasism 11
3.2 Antalet samer och sametingen 12
3.3 När urfolk blev folk 14
3.4 UNDRIP 14
3.5 ICCPR, Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 15
3.6 ILO 169 16
3.7 ICESCR 16
4. METOD 17
5. RESULTAT OCH ANALYS 19
5.1 Samernas rätt till självbestämmande 19
5.2 Samernas rätt till mark, vatten och naturresurser 22
5.3 Samernas rätt till språk och kulturellt anpassad utbildning 26
6. DISKUSSION 28
6.1 Slutsats 31
1. INLEDNING
I dagsläget finns ungefär 7,4 miljarder människor på jorden och cirka 5%, 370 miljoner, av dessa utgörs av urfolk eller ursprungsfolk. Benämningen urfolk är en juridisk definition och handlar inte om ”vem som var först” på en viss geografisk plats. Nutida urfolk härstammar från folkgrupper som befann sig och levde inom vissa områden innan dagens statsgränser ritades upp eller då de koloniserades. Utöver detta ska de också ha behållit egna kulturella, ekonomiska, sociala och politiska institutioner (Nordiska museet, 2017a). Exempel på ursprungsfolk är de amerikanska urinvånarna i USA och Kanada, maorierna i Nya Zeeland, aboriginerna i Australien och samerna i Norden. Utöver att en grupp kan utgöra ett urfolk kan de samtidigt utgöra en nationell minoritet. I Sverige finns det idag fem grupper av nationella minoriteter; judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer, som alla valdes ut utifrån vissa särskiljande och urskiljande kriterier (Ibid.). Samerna är således en sådan grupp som både är en nationell minoritet och samtidigt ett urfolk.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studien är att undersöka hur samernas rättigheter organiseras politiskt i Sverige, Norge och Finland genom institutioner, strategier, handlingsmönster, avtal och lagstiftning. Syftet är samtidigt att undersöka vilka effekter olika typer av politisk organisering genererar. I alla de tre länderna har samerna status som urfolk och i dagsläget finns det ett internationellt regelverk som hanterar deras rättigheter, vilka många signerats av Sverige, Norge och Finland. Således befinner sig staterna idag på en gemensam global plattform tillsammans med samerna. Frågan är hur och på vilket sätt länderna väljer att forma sina urfolkspolitik utifrån detta regelverk, hur de lever upp till de rättigheter som de i någon mån erkänt samerna samt om och hur de skiljer sig mellan varandra i hur de organiserar det politiskt. Finns det nationell lagstiftning som garanterar samernas rättigheter och efterlevs den? Utifrån det formuleras följande frågeställning;
2. MINORITETERS RÄTTIGHETER
Det teoretisk ramverket för denna studie utgörs av Will Kymlickas liberala teori om minoritetsrättigheter samt Anne Phillips teori om närvarons politik. Varken Kymlickas eller Phillips teorier är dock oomtvistad, se exempelvis Young (1997) och Ackerly (2000).
2.1 Internationella arenor
Åtminstone sedan 1980- talet har olika internationella aktörer försökt forma internationella normer för frihetsprinciper och ickediskriminering för differentierade grupper som till exempel samerna (Boulden, Kymlicka, 2015. 7). Detta avspeglas bland annat i de deklarationer och konventioner som finns idag. Tyvärr anpassas inte alltid dessa normer till de institutionella praktiker som ska hantera den typen av frågor. (Ibid. 14). Differentierade grupper söker sig till den internationell nivån med intentionen om att kunna förändra sin situation på den nationella nivån, men de får ofta se sina mål om skyddade rättigheter förvrängas. Även om internationella organ engagerar sig i minoriteters rättigheter på nationell nivå har ofta lokala eller nationell aktörer en större motivation att motverka dem. I och med att det inte var de differentierade grupperna som designade de internationella arenorna, utan nationalstater för nationalstater, får dessa grupper svårt att, med avtryck, påverka lagar och normer, få inflytande och stärka gruppidentitet i dessa forum. För att lyckas behöver de hjälp från andra statliga aktörer. Alla aktörer som försöker påverka internationella aktörer agerar inom en historisk kontext som sätter ramarna för deras möjlighet att påverka. Eventuella effekter av ett internationellt skydd för minoritetsrättigheter är till stora delar ett resultat av politisk förhandling och ifrågasättande (Boulden, Kymlicka, 2015. 17f).
2.2 Gruppdifferentierade kollektiva rättigheter
rättigheter, medborgerliga rättigheter (Ibid. 22, 26, 34). Men för att då inte urfolk som samerna ska falla mellan stolarna, eller uppslukas av majoritetssamhället, krävs det att deras medlemmar också får gruppspecifika rättigheter eller ett ”differentierat medborgarskap” (Young i Kymlicka, 1996. 26). Kollektiva rättigheter för urfolk står inte nödvändigtvis i kontrast till den liberala individuella friheten. Istället är det acceptansen av den kollektiva rättigheten ”external protection”, som innebär minoriteters rätt att begränsa majoritetssamhällets möjligheter att beskära deras intressen genom till exempel effekten av fattade ekonomiska och politiska beslut, som utmärker en liberal teori om minoritetsrättigheter. Var och en av de gruppdifferentierade rättigheterna kan fungera som ”external protection” och minska minoriteters sårbarhet inför majoritetssamhällets beslut och dess effekter. Att ge samerna mark eller språkrättigheter eller garantera dem en speciell representation innebär således inte att de får en fördelaktig position i jämförelse med andra grupper (Ibid. 34ff). Grunden till den individuella friheten har sitt ursprung inom autonomin för den egna gruppen därför att den är starkt knuten till den egna nationen, nationella minoriteten, och dess medlemskap. Ett gruppdifferentierat medborgarskap, där gruppen har specifika rättigheter som språk, autonomi och utbildning, möjliggör ett eget liv för minoritetsgruppen och krävs för att en rättvis och jämlik relation ska kunna finnas mellan minoritets och majoritetsgrupper (Kymlicka, 1996. 44ff, 52, 69, 76). Det kan ges antingen till en individ (inom gruppen), till gruppen eller till ett territorium där minoritetsgruppen bildar en majoritet.
2.3 Det goda livet
med andra kulturer och majoritetskulturer samt i vilken riktning deras kultur ska röra sig. De måste själva kunna bestämma vad som är bäst för dem utifrån sin egen kultur. Om beslut om urfolks mark, språk eller politiska institutioner tas utifrån, av individer som tillhör majoritetskulturen, så kan det i värsta fall hota existensen av hela den samhälleliga- kulturen för en minoritetsgrupp och därmed nationen (Kymlicka, 1996. 100- 105).
2.4 Erkännande, jämlikhetsargumentet och historiska argumentet
meningsfullt. Det historiska argumentet kan i sin tur enbart erbjuda en negativ rätt i form av en avsaknad av statligt inblandning. Om en nationell minoritet från början inte erkänt en statlig styrning är det osannolikt att staten ska vilja finansiera ett nationellt självstyre. Ett statligt stöd till självstyre kan då, istället för nationellt självbestämmande, innebära att staten tillhandahåller någon form av humanitärt bistånd. I och med att dessa internationella avtal är tolkningsbara, går det ej att helt luta sig mot dem om målet är att försvara gruppdifferentierade rättigheter. Istället bör det historiska argumentet och jämlikhetsargumentet arbeta jämsides (Kymlicka, 1996. 118ff).
Sammanfattningsvis: Individers uppfattningen om det goda livet är kopplat till medlemskapet i den egna samhälleliga- kulturen. Samtidigt är valfriheten kopplad till kulturell meningsfullhet, ett delat språk och sociala vanor. Vår kultur ger oss möjligheter att utvärdera och utveckla våra liv. För att minoritetskulturer ska kunna erbjuda denna kontext åt sina medlemmar krävs det att de skyddas mot majoritetskulturens beslut i multinationella stater genom gruppdifferentierade rättigheter som veto-rätt gällande kultur och språk, reella möjligheter till självbestämmande. Även om det kan tyckas diskriminerande att vissa nationella minoriteter ska ha gruppdifferentierade rättigheter, en fördelning av politiska makt och individuella rättigheter baserat på medlemskap i en viss grupp, så går det i linje med liberala principer om jämlikhet. För utan dessa rättigheter skulle minoritetskulturer inte ha samma möjligheter till att leva i enlighet med sin kultur och språk på samma sätt som majoritetskulturen tar för givet.
2.5 Rättvis representation och politisk jämställdhet
Den lockande enkelheten är, som alltid, bedräglig (Phillips, 2000. 44).
Att betrakta politisk jämställdhet, som en person- en röst, kan bli problematiskt för de grupper i samhället som utgör permanenta minoriteter, till exempel samerna, och vars preferenser ständigt räknats bort. För att nå kärnan i närvarons politik måste därför historiska uteslutningsstrukturer och representationsarrangemang tas med (Phillips, 2000. 44f). Politisk jämställdhet menar Phillips (2000) innebär att människor ska ha en jämställd rätt att; delta i politik, vara politiskt närvarande men också i någon mån att kunna vara representant. Det kan också innebär att människor bör ha en jämställd rätt att styra över resultaten av politiska beslut samt att samma vikt läggs vid alla politiska preferenser. Så för att uppnå politisk jämlikhet och ett skydd för minoriteter måste större vikt läggas vid deras röster och deras preferenser än andras för att kunna uppnå en jämställd makt över resultatet (Ibid. 50). Många politiskt exkluderade grupper, som samerna, har under lång tid behandlats som ”politiskt omyndiga”, inte ansetts kunna styra över sig själva och har inte funnits representerade. Att inkludera dem, och kräva politisk representation, är om inte annat viktigt därför att det markerar att de inte längre anses olämpliga att styra. Jämställd närvaro handlar, i liberala demokratier, om ett ”erkännandets politik” och inte om stabilisera ett demokratiskt system. Om en människas sätt att leva inte erkänns samma värde som andra människors sätt att leva infinner sig en upplevelse av förtryck vilket liknar Kymlickas resonemang kring ”det goda livet” ovan. Att marginaliserade eller uteslutna grupper ges en större offentlig närvaro inkluderar samtidigt en förväntning på att policyinriktningar och innehållet i fattade beslut förändras (Phillips, 2000. 54f). Om exkluderade grupper får möjlighet att vara närvarande och delaktiga i politiska beslutsprocesser är det sannolikt att de också kommer att försöka forma en annan politik och påverka effekterna av politiska beslut. Det ligger en stor vikt vid symbolisk representation. Fattade politiska beslut kan få, och får, allvarliga konsekvenser för underrepresenterade svaga grupper som inte är närvarande, vilket gör att det spelar stor roll vilka dessa representanter är. En mer jämställd fördelning av representativa positioner i politiken är knuten till att marginaliserade och svaga grupper får en större chans att utmana majoritetspreferenser, och dominerande konventioner, när de får vara med i processen att arbeta fram beslutsalternativ (Phillips, 2000. 58f).
principer de föredrar. Dessa uteslutna grupper behöver ”en sorts garanterad väg till offentligt policyskapande, som uppväger deras politiska uteslutning.” (Phillips, 2000. 60, 63, 66).
De krav som formuleras i Kymlickas och Phillips teorier om minoritetsrättigheter är;
• Minoriteter måste få tillgång till gruppdifferentierade kollektiva rättigheter samt ”external protections” för att kunna skyddas från majoritetskulturens inflytande och kunna leva ”det goda livet”.
• Det innebär att minoriteter ges möjlighet till effektivt självstyre genom exempelvis veto-rätt alternativt rätt till garanterad representation i centrala organisationer, rätt till specifika rättigheter inom språk och utbildning samt autonomi gällande till exempel mark och naturresurser. Dessa rättigheter ska också skyddas.
• För att minoriteters självstyre ska bli meningsfullt måste staten vidta nödvändiga åtgärder och erbjuda dem resurser för detta självstyre.
• Minoriteter ska på egen hand få besluta om riktning på den egna kulturen samt om, när och hur de vill interagera med majoritetskulturen. Minoriteter bör få ett politiskt ”erkännande” från majoritetskulturen vilket innebär att de på samma sätt som majoritetskulturen får rätt att politiskt och rättsligt fatta beslut om det som påverkar dem och deras egna angelägenheter. • Exkluderade grupper bör på lika villkor som majoritetskulturen få delta i politik, vara
politiskt närvarande och representerade samt kunna påverka politiska beslutsprocesser. De bör garanteras en väg till offentligt policyskapande.
2.6 Organiseringen av minoritetsrättigheter i Nya Zeeland, Kanada och USA
För att placera in de nordiska staternas organisering av samerättigheter i ett globalt perspektiv kommer de i diskussionen att vägas mot ytterligare tre länders organiseringen av minoritetsrättigheter. USA, Kanada och Nya Zeeland agerar Nordens jämförelseländer med motiveringen att ingen av dem signerade FNs deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) 2007, se avsnitt 3.4.
Maorierna är Nya Zeelands ursprungsbefolkning. I det nyzeeländska parlamentet har maorierna enligt avtal en garanterad, proportionell, representation vilket ger dem möjligheter att påverka politiskt beslutsfattande på nationell nivå. I och med att de inte utgör en majoritet i vare sig landet eller parlamentet blir deras reella förmåga att influera beslutsfattandet liten. De har dessutom svårt att påverka på lokal nivå då denna typ av garanterad representation inte finns där (Anaya, 2015a. 4ff). Enligt lagstiftning kan, bör eller måste, beroende på sakfråga, den Nyzeeländska regeringen konsultera maorierna angående beslut som kan påverka dem, men detta sker inte så konsekvent som föreskrivet. I dagsläget finns ingen lagstiftning som skyddar maoriernas rätt till mark och naturresurser trots existerande avtal och lagar som skulle kunna generera sådan (Ibid. 8f). Under de senare åren har en strategi lanserats för att stärka lärares kapacitet, samt öka prioriteringen av de maoriska språken i skolan, men ändock kan bara 23% av de maoriska barnen och 4% av de nyzeeländska barnen konversera på maorispråk (Ibid. 21).
ekonomiska resurser i tid (Anaya, 2015b. 150- 156). I frågan om utbildning har staten lanserat program och satsat 19 miljoner Can$ för att stärka urfolksspråken och för samma period 220 miljoner Can$ för att stärka engelska och franska (Ibid. 150). Urfolken har egna representativa institutioner men den kanadensiska staten har inte etablerat ett fungerande partnerskap med dem (Ibid. 166). Den kanadensiska staten har generellt ignorerat urfolken och inte konsulterat dem vid beslutsfattande som kan påverka dem. I den offentliga diskursen gällande skatter och urfolks-bidrag har staten ställt urfolken och majoritetsbefolkningen i opposition (Ibid. 157f). I USA arbetar kolonial ambivalens och social utestängning gemensamt för att bibehålla urinvånarnas juridiska och sociala underläge. Domslut upprätthåller koloniala strukturer och icke- urinvånares dominans. Samma krafter påverkar också att lagstiftning som ska vara till urinvånarnas fördel istället formuleras till fördel för icke- urinvånare (Beardall, Escobar, 2016. 37f).
3. SAMERNA
Enligt Sametinget (2016) har det levt samer i området Sápmi sedan ”urminnes tider” och Regeringskansliet (2015) skriver att samisk kultur funnits i minst 2000 år. I Sverige har samerna levt åtminstone sedan vikingatiden, men det kan ha levt folkslag med samiska särdrag här långt innan dess (Lundmark, 2008. 15).
3.1 Sápmi, kolonisering och rasism
2011. 18). Åtminstone sedan medeltiden och flera hundra år framåt i tiden har Sverige, Norge, Finland och Ryssland försökt få kontroll över området Sápmi, dess naturtillgångar och tvistat sinsemellan om rätten till samernas mark.
3.2 Antalet samer och sametingen
Idag uppskattas antalet samer vanligen till 2000 i Ryssland, 8000 i Finland, 20 000- 40 000 i Sverige och 50 000- 65 000 i Norge (Samiskt informationscentrum, 2016e). Det finns således mellan 80 000 och 115 000 sammanlagt och de flesta lever i Norge. Det är dock svårt att göra en exakt beräkning eftersom det idag, åtminstone i Sverige, inte förekommer någon etnisk registrering av människor (Sjögren, 2013). En annan svårighet angående uppskattningen av antalet samer handlar om definitionen av en same. Den svenska staten definierade tidigare samer som någon som ägde renar och ägnade sig åt renskötsel och uteslöt alla som inte gjorde det (Samiskt informationscentrum, 2016a). Majoriteten av samer har dock ägnat sig åt, och ägnar sig åt, annan verksamhet än renskötsel. Sedan 1992 definieras en same i Sverige enligt sametingslagen,
§ 2 Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och 1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget (SFS 1992:1433).
Den norska definitionen är nästan identisk med den svenska och den finska, nedan, är också mycket lik,
§ 3 Med same avses i denna lag den som anser sig vara same, förutsatt att 1) han själv eller åtminstone någon av hans föräldrar eller far- eller morföräldrar har lärt sig samiska som första språk, 2) han är efterkommande till en sådan person som har antecknats som en fjäll-, skogs- eller fiskelapp i jordeböckerna eller uppbörds- och mantalslängderna eller att 3) åtminstone någondera av hans föräldrar har antecknats eller hade kunnat antecknas som röstberättigad vid val av delegationen för sameärenden eller sametinget (974/1995, Lagen om sametinget §3).
Sametinget i Sverige bildades 1993 som ett resultat av samerättsutredningen, SOU 1989:41 och är både ett folkvalt organ och en statlig myndighet. På många sätt liknar institutionen en kommun (Sametinget, 2015) (Samiskt informationscentrum, 2016b). Enligt sametingslagen är sametingets främst uppgift att bevaka, verka för och främja en levande samisk kultur. Portalparagrafen i sametingslagen lyder ”I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet - Sametinget - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige.” (SFS 1992:1433, §1:1). Det är således kulturella frågor som sametinget främst råder över. Vid samerättsutredningen ansågs det viktigast från statens sida att tillgodose samernas rätt till språk, religion och kulturliv (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 214f). Utöver kultur är de också ansvariga för att fördela ekonomiska resurser avsedda för samer, leda samiskt språkarbete, bevaka samiska behov som rennäringens intressen gällande nyttjande av mark och vatten, upplysa om och tillhandahålla information om samiska förhållanden samt utse ledamöter till sameskolstyrelsen (SFS 1992:1433).
Norges sameting inrättades 1987. På det norska sametingets hemsida står det att sametinget upprättades som ett erkännande på den förtryckande förnorskningspolitik som staten ägnat sig åt gentemot samerna sedan början av 1800- talet (Norska Sametinget, 2016a). Det är ett folkvalt organ och deras uppgifter är att främja de samiska intressena och stärka deras politiska ställning i Norge. De har också till uppgift att se till att samerna kan utveckla sitt språk, sin kultur, sin gemenskap och arbeta för en rättvis behandling av samerna (Norska Sametinget, 2016b). Portalparagrafen för Norges sametingslag lyder ”Sametingets arbeidsområde er alle saker som etter tingets oppfatning særlig berører den samiske folkegruppe. /.../” (LOV 1987-06-12 nr 56, Sameloven §2-1). De definierar alltså enligt portalparagrafen själva sitt verksamhetsområde.
Genom att väga portalparagraferna mot varandra går det att formulera arbetshypotesen att samerna i Norge skulle kunna ha mer omfattande rättigheter och befogenheter än i både Sverige och Norge. I den norska portalparagrafen står det att sametingets arbetsområde är alla de saker de uppfattar berör de samiska folket. Kan detta innebära att den ger ett större svängrum än den svenska och finska som har en kulturell, språklig linje?
3.3 När urfolk blev folk
I Sverige, Norge och Finland har samerna ställning som urfolk, vilket innebär att det bor två folk i respektive land. I folkrättslig mening har urfolk fler och mer omfattande rättigheter än minoriteter, utöver kulturella har de också politiska rättigheter (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 208). 2010 erkände Sverige samerna som folk i grundlagen. Det sker inte explicit, men i avsnittet som rör dem omnämns de som det samiska folket och särskiljs från andra minoriteter (SFS 2010:1408 §1:2). Anledning till att Sverige skrev in detta i grundlagen var för att det skulle motsvara det erkännande samerna redan hade i Finland och Norge (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 207f). Men Sveriges grundlagsändring hade också att göra med att man vid tillfället skrev under FNs deklaration om urfolkens rättigheter, UNDRIP (Ibid.).
3.4 UNDRIP
Det finns många internationella regelverk som hanterar nationella minoriteters och urfolks rättigheter, men just FNs deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) är speciell. I och med att den antogs 2007 stod det klart vilka internationella konventioner som var tillämpbara på urfolk, vilket tidigare hade varit omstritt i internationell rätt. Deklarationen likställde urfolks rättigheter med mänskliga rättigheter och urfolk kunde utifrån det betraktas som ett folk. När ”urfolk” blev ”folk” i internationell rätt hade de också rätt till självbestämmande (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 210).
Indigenous peoples have the right to self-determination. By virtue of that right they freely determine their political status and freely pursue their economic, social and cultural development (UNDRIP, 2007. Artikel 3).
kolonialism” och inte folk som koloniserats inom gränserna för en nationalstat (Anaya, 2004. 54). Enligt artikel 14 har urfolk dessutom rätt att ”establish and control their educational systems and institutions providing education in their own languages, in a manner appropriate to their cultural methods of teaching and learning.” (UNDRIP, 2007. Artikel 14:1). De flesta av FNs medlemsstater röstade för deklarationen 2007, förutom Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. 11 avstod från att rösta. De som röstade emot gjorde det med motiveringen att de kände betänkligheter gällande urfolks självbestämmande, rätten till mark och naturresurser samt vetorätt över statlig resursförvaltning och nationell lagstiftning. Deklarationen är inte bindande, men, den fastslår att urfolk har rätt till erkännande och att avtal som ingåtts av stater ska efterlevas och verkställas (UN, 2007).
3.5 ICCPR, Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter är en av många konventioner som vidareutvecklar FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter från 1948. I och med att samerna, genom UNDRIP, i folkrättslig mening är ett folk omfattar denna konvention med dess rättigheter även dem. För de stater som anslutit sig till konventionen är den bindande (Regeringskansliet, 2011. 1). Konventionen ratificerades av Sverige 1971, Norge 1972 och Finland 1975 (United Nation Human Rights, 2016). Med jämna mellanrum är staterna skyldiga att rapportera till kommittén hur man genomför konventionsbestämmelserna (Mänskliga rättigheter, 2016). Kommittén skickar också sina rekommendationer till staterna. Det är detta, tillsammans med skuggrapporter som bland annat utgör materialet för studien. Konventionen inleds med en spegling av artikel 3 i UNDRIP, följt av bland annat;
2. Alla folk får för sina egna syften fritt förfoga över sina egna naturrikedomar och naturtillgångar, men det får inte ske till men för förpliktelser som härrör från det internationella ekonomiska samarbetet, som vilar på principen om det gemensamma intresset och den internationella rätten. Ett folk får inte i något fall berövas sina möjligheter till försörjning (ICCPR, 1966. Artikel 1).
3.6 ILO 169
ILO 169, 1989, ratificerade Norge 1990 som första stat, men varken Finland eller Sverige har gjort det (ILO, 2016a) (ILO, 2016b) (ILO, 2016c). När det gäller markrättigheter är konventionen central då den bland annat behandlar de rättigheter urfolk, med särskild hänsyn till nomadfolk, har till de marker som de traditionellt har verkat på (Nobel, 2014). Den ställer krav på stater att respektera och erkänna de markrättigheter som finns. Med andra ord begär den att till exempel samernas rätt till renskötsel ska respekteras på samma sätt som andra markrättigheter. Idag råder det oklarheter, åtminstone i Sverige, om omfattningen gällande rätten till samisk markanvändning och annan typ av användning av samma mark (Sametinget, 2014).
3.7 ICESCR
5. METOD
Denna undersökning har designen av en flerfallsstudie och materialet har analyserats utifrån en innehållsanalytisk metod. Analysenheterna i den här studien utgörs av de tre nordiska länderna Sverige, Norge och Finland och har valts ut på grundvalen av att de alla har en samisk befolkning inom nationsgränserna. Samernas minoritetsrättigheter och konsekvenserna av skillnaderna mellan organiseringen av dessa utgör själva innehållet i analysen. De finns samer även i Ryssland men de är inte med i denna studie därför det var svårt att finna relevant material gällande deras situation där. För att kunna göra en global uppskattning av den nordiska organiseringen av samernas rättigheter jämförs de också med organiseringen av maoriernas och de amerikanska urinvånarnas rättigheter i Kanada, USA och Nya Zeeland.
åt. De statliga dokumenten rör inte enbart samernas angelägenheter, utan även andra gruppers, därför är de inte analyserade i sin helhet utan bara de avsnitt som gäller samer. Både Finland och Norges dokument är från period 6 medan Sveriges är från period 7. Det valet gjordes därför att Sveriges rapporter från period 6 var daterade nästan tio år tillbaka i tiden. Varför enbart rapporter kopplade till ICCPR har används är därför att materialet annars hade blivit alldeles för omfattande att analysera. En bedömning gjordes att ICCPR- dialogen räckte för att kunna besvara frågeställningen även om ett större material hade givit en mer omfattande bild. I och med att rapporterna är en aktuell dialog och intertextuella är det svårt att göra en uppskattning av vad som saknas eller inte tas upp i just denna cykel. Det finns en möjlighet att somliga frågor har avhandlats mellan olika aktörer i tidigare rapportcykler. Analysen bör därför ses som en ögonblicksbild, under ett par år, och inte en uttömmande beskrivning av situationen.
6. RESULTAT OCH ANALYS
6.1 Samernas rätt till självbestämmande
en annan grupp med en annan samhällelig- kultur, med ej överensstämmande värderingar, styra över den egna samhälleliga- kulturen. Om den finska majoritetskulturen fattar beslut om samernas rennäringsfrågor kan det i värsta fall hota samernas samhälleliga- kultur och därmed även dem som nation. Enligt finska sametingslagen definieras en same utifrån kopplingen till språket samt den egna subjektiva uppfattning om att vara same. Efter en dom i högsta domstol i Finland ska det objektiva och subjektiva kriteriet bedömas ihop när någon gör anspråk på att vara same, i motsats till vad sametinget tyckte. Sametinget ville att de båda kriterierna skulle bedömas separat. Resultatet av domen blev att om en individ kan peka på en 250 år gammal förfader i valfritt sameregister och uppfyller det subjektiva kriteriet, anse att den är same och hävda ett samiskt leverne, så betraktas hen som same enligt lag i Finland (Samerådet, 2013. 3ff). 2013 hade ett hundratal personer använt sig av denna definition men utifrån enbart två sameregister kan upp till 130 000 personer göra anspråk på att vara same utan att för den skull vara det. Denna tolkning av lagen öppnade upp sametingets röstregister för majoritetsfinnarna (Ibid. 5). Risken med detta är att majoritetsfinnar kan komma att representera samer, i samiska frågor i en samisk institution. Detta blir också särskilt intressant i och med att det är individer och inte partier som röstas in i sametinget i Finland. Det finns ett behov av att kunna upprätthålla gruppskillnader därför att individer i olika grupper bär på olika preferenser och politiska idéer. En individ är knuten till sina preferenser och har svårt att representera politiska idéer som avviker alltför mycket från dem. Vem som är närvarande och fattar beslut påverkar både utformningen av policykonsekvenser och har en stor symbolisk betydelse (Phillips, 2000).
aktiviteter och markfrågor (Anaya, 2011. 8). MR kommittén anser att sametinget saknar nödvändiga medel för att kunna fylla sitt mandat (CCPR/C/SWE/CO/7, 2016. 8). Att kunna delta i beslutsprocessen är viktigt för att de ska få möjlighet att påverka effekterna av beslut som kan drabba dem negativt (Phillips, 2000). Det bör också få tillgång till ”external protections” som vetorätt eller garanterad representation i sina egna frågor för att deras sårbarhet, i relation till majoritetskulturen, ska minska. Ett erkännande som urfolk, implicit, i den svenska grundlagen är inte tillräckligt för ett erkännande. De måste också erkännas som en nation och få tillgång till lagstiftning, policies och resurser som ger dem möjlighet att bibehålla sin grupp som en distinkt kultur (Kymlicka, 1996). Sametinget i Sverige är medvetet designat för att inte fungera som ett självstyrande organ. Som den folkvalda myndighet de är måste de verkställa politiska beslut från den svenska staten som ibland går stick i stäv med samiska preferenser (Anaya, 2011. 12). I praktiken spelar det alltså mindre roll att det är samiska representanter med samiska preferenser som befinner sig i sametinget i Sverige för det är inte deras preferenser som färgar de politiska beslut de verkställer. I någon mån behandlas de utifrån det fortfarande som politiskt omyndiga. Sametingets representanter bör få möjlighet att att vara politiskt närvarande och reell möjlighet att påverka och utforma beslut (Phillips, 2000). Annars har minoritetskulturen liten chans att begränsa effekterna av majoritetskulturens politiska beslut (Kymlicka, 1996).
kring budgetfrågor och göra en uppskattning av sametingets auktoritet och formella status. 2010 hade de ännu inte kommit fram till ett avgörande men i rapporten meddelar norska staten att ”The Government has started preparatory work on drafting a proposal for legislative amendments necessary for the possible establishment of Sámediggi as a separate legal entity. The process will be conducted in close consultation with Sámediggi, /.../” (CCPR/C/NOR/6, 2010. 49). Utifrån ovanstående kan samerna i Norge anses ha reell möjlighet att påverka och bestämma vad som är bäst för dem utifrån sin egen kultur och har därmed de bästa förutsättningarna att upprätthålla sin egna samhälleliga- kultur (Kymlicka, 1996). Den norska staten möjliggör för samerna att vara politiskt närvarande, delta och påverka beslutsprocessen på ett sätt som den finska och svenska inte gör (Philips, 2000).
6.2 Samernas rätt till mark, vatten och naturresurser
samerna har en slaktskuld till kooperativet. Resultat av detta beslut är att fyra samiska renhjordar i Nellim ska tvångsslaktas (Samerådet, 2013. 6). Även om samerna är närvarande i kooperativet så får besluten förödande konsekvenser för dem av den anledningen att de är i minoritet. Samernas sätt att leva erkänns inte samma värde som majoritetsfinnarnas. För att kunna uppnå politisk jämställdhet inom detta kooperativ och inom den finska rennäringspolitiken måste en samisk röst räknas som mer än en (Phillips, 2000). Det finns ingen lagstiftning i Finland som skyddar samernas traditionella levnadssätt och samisk kultur. I Finland tillåter den ”Finska skogs och parkservicen” att vildmarksstugor på samisk mark säljs till allmänheten och att skogsbruk och gruvverksamhet bedrivs inom samiska områden (Samerådet, 2013. 7). Gällande fiskerättigheter i Deatnu- floden finns inga särskiljande rättigheter för samerna, utan alla fiskar på samma villkor (Ibid. 8). Samiskt hantverk skyddas inte heller av den finska staten genom lagstiftning eller ekonomiskt stöd (Ibid. 9). Dessutom ägnar sig finsk turistindustri åt att klä ut sig till samer och bygga upp låtsas- samebyar inom samiska områden och tjäna pengar på att kopiera samisk kultur och traditioner (Ibid.). För att säkerställa samernas rätt till sina traditionella marker bör Finland lagstifta angående det och garantera det samiska samhället fri möjlighet att informera sig om, och få företräde till att påverka, den politiska beslutsprocessen. Samerna måste ges ett gruppdifferentierade medborgarskap, där gruppdifferentierade rättigheter garanteras genom lagstiftning. Annars finns en risk för kidnappande av den samhälleliga- kulturen, den kulturella identiteten och att samisk identitet absorberas av majoritetskulturen (Kymlicka, 1996).
för att bevisbördan ligger hos samebyarna vid domstolstvister om mark och att de som kollektiv inte har rätt till juridisk hjälp trots att de som kollektiv har rätt att driva frågan i domstol (CCPR/C/SWE/CO/7, 2016. 8). Likt den finska situationen är samerna i Sverige i behov av lagstiftning som ger dem ett erkännande som folk och möjliggör ett gruppdifferentierat medborgarskap. De lagar som ger dem rätt till mark och naturresurser måste följas. De måste också få företräde och möjlighet att påverka redan i beslutsprocessen. En dialog om exploatering, i efterhand, kan inte anses som tillräcklig för att räknas som närvaro vid policyskapande (Phillips, 2000) (Kymlicka, 1996). Att inte heller erbjuda juridisk hjälp till samebyar och lägga hela bevisbördan på dem innebär att staten missgynnar dem som minoritetskultur och indirekt gynnar sig själv (Ibid.). I ”Girjasmålet”, 2015-, skedde detta missgynnande explicit och med rasistiska förtecken. Girjas sameby mot staten, om fisk och jakträttigheter, skapade starka reaktioner (se, Allard et al., 2015) när staten i domstol använde sig av kolonialspråk och ifrågasatte samernas status som urfolk.
In court proceedings the State question if the Sámi were the indigenous peoples in the disputed are. In the proceeding the State use the term “lapp/lappar”, when they talked about the Sámi peoples. /.../ The State also argued the Sámi claims was political and not judicial, because the concept of Sáminess and following rights is an illusion or a misconception. (Samiska rådet, 2016. 7)
och naturresurserna är två av dem. De måste få tillgång till kollektiva rättigheter som kan skydda dem från majoritetens beslut. Genom att ge samerna territoriell autonomi inom det samiska området kan de kanske få samma möjlighet till existens som majoritetskulturen (Kymlicka, 1996).
och fjordar, under lång tid drabbats av norsk assimileringspolitik och är därför i behov av en positiv särbehandling från statens sida. Den norska staten tillhandahåller inte tillräcklig lagstiftning för att säkra deras möjligheter att leva och verka inom sina områden. Dessa kuster och fjordar med sitt fiske är viktigt för kustsamerna både ekonomiskt och kulturellt och de måste därför få särskilda rättigheter genom lagstiftning för att kunna verka där (The norwegian centre for human rights, 2010. 31) (CCPR/C/NOR/CO/6, 2011. 4).
6.3 Samernas rätt till språk och kulturellt anpassad utbildning
utbildning på sitt eget språk inom hela Finland och bör vidta åtgärder för att det ska kunna ske (CCPR/C/FIN/CO/6, 2013. 4). Så även om det finns kollektiva språk- och utbildningsrättigheter för samerna finns det inte tillräcklig lagstiftning eller resurser för att kunna verkställa dem. Återigen finns då risken att de samiska barnen inte får tillgång till den egna samhälleliga- kultur och att det blir svårt för samerna att möjliggöra ett eget liv för sig själva (Kymlicka, 1996).
För åren 2014-2016 har den svenska staten avsatt 6 miljoner kr för stärka tillgången på bland annat samiskspråkiga lärare och gett skolverket uppdraget att etablera lärarprogram i det samiska språket (CCPR/C/SWE/7, 2015. 3). Till skillnad mot Finland och Norge har Sverige ingen specifik lagstiftning som skyddar det samiska språket. Inom kommunerna i det samiska området har samer rätt till myndighetskontakt, förskola och äldrevård på sitt eget språk. Kommunerna har dock inte tillräckligt med samiskspråkig personal för att till fullo kunna erbjuda detta (Anaya, 2011. 18). I sameskolorna i Sverige har samiska barn rätt till utbildning i sitt eget språk, men i andra skolor har de enbart tillgång till modersmålsundervisning. Den undervisningen är också beroende av tillgången på samiskspråkiga lärare som är en bristvara. Det finns flera samiska ”program” som skolor kan ansöka om hos samiska skolstyrelsen, men sammantaget når de endast mellan 10- 20 % av alla samiska grundskolelever (Anaya, 2011. 19). Situationen är således mycket lik den finska, minus att gruppdifferentierade språkrättigheter inte är garanterade i lagen. Modersmålsundervisning är bättre än ingen undervisning men det är bara ett begränsat antal timmar i veckan.
(Kymlicka, 1996). Norge har också den mest geografiskt utbredda samiska utbildningspolitiken av de tre länderna. Den fastslår att alla samiska barn i grundskolan har rätt till undervisning i samiska oavsett var i Norge de bor. I kommuner utanför det samiska områdena har elever rätt till undervisning i samiska om fler än tio önskar det och om en lärare i samiska inte är tillgänglig har de rätt till distansutbildning (Anaya, 2011. 18- 19). Men trots detta visar undersökningar att antalet barn som lär sig samiska i Norge faller. Orsakerna till det tros vara en brist på, och brist på kontinuitet av, samiska lärare, en underutvecklad distansutbildning och dålig information om vilka rättigheter samiska barn har till undervisning i sitt språk (Norwegian Centre for Human Rights, 2010. 32) (CCPR/C/NOR/CO/6, 2011. 4). Således borde Norge stärka dessa områden för att säkerställa de samiska barnens rätt till sitt språk och sin utbildning och därmed ge dem verktygen till sin kulturella identitet.
7. DISKUSSION
Syftet för denna undersökning var att undersöka hur samernas rättigheter organiseras politiskt i Sverige, Norge och Finland genom institutioner, strategier, handlingsmönster, avtal och lagstiftning, samt att undersöka vilka effekter olika typer av politisk organisering genererade.
exempelvis Nya Zeeland och Norden, representation i statliga parlament versus kommunliknande organisationer. Här finns kanske en öppning för vidare studier och mer omfattande forskning. I jämförelse med USA, som överhuvudtaget inte erkänt de amerikanske urinvånarnas rätt till självstyre (Beardall, Escobar, 2016. 3f), erbjuder dock alla de nordiska länderna med sina respektive upprättade sameting samerna någon form av självbestämmande. Men precis som i Kanada, där ett generellt erkännande av urinvånarnas rätt till självbestämmande har angivits, tillhandahåller varken Sverige eller Finland samerna tillräckligt med resurser i form av ekonomiska medel, politisk konsultation eller möjlighet att påverka politiska beslut för att deras organisering av samernas rätt till självbestämmande ska kunna anses uppfylla de formulerade kraven i studiens teoretiska ramverk.
utbildning påminner om den finska i och med att de i huvudsak är reserverade för samer inom samiska områden och otillräckliga i fråga om nödvändiga resurser som språkkunnig personal. Sverige saknar dessutom lagstiftning som specifikt skyddar det samiska språket. Till skillnad mot Finland har dock Sverige en uttalad ambition om att stärka denna rättighet för samerna. Norges signering av ILO 169 samt upprättande av Finnmarkslagen tycks ha gett samerna i Norge bättre förutsättningar för rätt till mark, vatten och naturresurser än i de övriga staterna. I lagstiftning är hänsynstagande till samerna inskrivet, de har garanterad representation i centrala organisationer i relation till markfrågor, reella möjligheter att delta i beslutsprocesser genom konsultationsprocedurerna, och om inte vetorätt, så möjlighet att fälla eller uppskjuta både beslut och prospektering. I mångt och mycket, förutom för kustsamerna, prickar de in ett flertal av de krav som formulerats i studiens teorier kring minoritetsrättigheter. Också när det gäller samernas rätt till språk och utbildning har Norge en omfattande lagstiftning och politiska praktiker som garanterar alla samiska barn rätten till språkutbildning, oberoende av bostadsort. De genomför också konkreta åtgärder för att kunna verkställa dessa rättigheter genom distansutbildning och översättningsprogram, även om de inte fungerar perfekt. Om en jämförelse görs med maorierna i Nya Zeeland, som helt saknar lagstiftning som ger dem rätt till mark och naturresurser, så ligger både Sverige och Norge bra till gällande organisering av minoritetsrättigheter inom detta område (Anaya, 2015a. 8f). Båda dessa länder har lagar som reglerar samernas rätt till naturresurser och mark även om Sverige inte fullgott lever upp till dem.
Materialet som analysen bygger på är som tidigare beskrivet en offentlig dialog mellan aktörer, som från olika nivåer representerar och beskriver specifika intressen. Det kan inte uteslutas att brister eller tillgångar inom organiseringen av rättigheter är förskönade eller nedtonade, beroende på vilken aktör som tagit till orda. Utifrån detta, samt att hela materialet utgår från en rapportserie under en cykel, kan validiteten för studien inte anses fullt tillfredsställande. För att stärka upp validiteten hade en rapport från en oberoende källa behövts, alternativt kompletterande intervjuer med sakkunniga inom området.
7.1 Slutsats
REFERENSLISTA Litteratur
Ackerly, A, Brooke. (2000). Political Theory and Feminist Social Critisism. Cambridge: Cambridge University Press.
Anaya, S, James. (2004). Uppl. 2. Inidgenous peoples i international law. Oxford: Oxford University Press.
Boulden, Jane, Kymlicka, Will. (2015). Introduction. I J.Boulden, W.Kymlicka (Red.), International Approaches to Governing Ethnic Diversity (s, 1- 25). Oxford: Oxford University Press. E- bok. DOI: 10.1093/acprof:oso/9780199676583.001.0001.
Buchanan, Allen. (2004). Justice, Legitimacy, and Self-determination: Moral Foundations for International Law. Oxford: Oxford University Press.
Bryman, Alan. (2008). Uppl 2. Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber. ISBN 978-91-47-09068-6.
Kymlicka, Will. (1996). Multicultural Citizenship: A Liberal Theory of Minority Rights. Oxford: Oxford University Press. E- bok. DOI: 10.1093/0198290918.001.0001.
Lundmark, Lennart. (2008). Stulet land, svensk makt på samisk mark. Stockholm: Ordfront. Marainen, Johannes. (2014). Gränser i Sápmi. I B. Andersson, B. Claesson, K. Larsson, R. Sjölin
(Red.), Samer (s, 337- 345). Borås: Recito Förlag AB.
Phillips, Anne. (2000). Närvarons politik, den politiska representationen av kön, etnicitet och ras. Lund: Studentlitteratur AB
Sametingets informationscentrum, Regeringskansliet. (2004). Samer, ett ursprungsfolk i Sverige. Västerås: Edita Västra Aros.
Rapporter
Anaya, James. (2011). Report of the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples, James Anaya. Human Rights Council. A/HRC/18/35/Add.2.
Civil Right Defenders. (2016). Sweden’s compliance with the International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR)
CCPR/C/FIN/6. (2011). Consideration of reports submitted by States parties under article 40 of the Covenant. Sixth periodic reports of States parties. Finland.
CCPR/C/FIN/CO/6. (2013). Concluding observations on the sixth periodic report of Finland. Human rights Committee.
States parties due in 2014. Sverige.
CCPR/C/SWE/CO/7. (2016). Concluding observations on the seventh periodic report of Sweden. Human rights committee.
CCPR/C/NOR/6. (2010). Consideration of reports submitted by States parties under the Covenant Sixth periodic report. Norge.
CCPR/C/NOR/CO/6. (2011). Consideration of reports submitted by States parties under article 40 of the Covenant. Concluding observations of the Human Rights Committee. Human rights committee.
Riedl, Karin. (2014). Beyond numbers: the participation of indigenous peoples in parliament. Inter-Parliamentary Union. ISBN 078-92-9142-615-7.
Sametinget. (2014). Analysis of Sápmi. Kiruna: Sametinget.
Samerådet. (2013). Observations by the Saami Council with regard to Finland’s 6th Periodic Report to the Committee.
Samerådet. (2016). Sweden’s compliance with the International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR).
The Norwegian centre for human rights. (2010). Shadow report on ICCPR.
Vetenskapliga artiklar
Anaya, S, James. (2015a) Report of the special rapporteur on the rights of indigenious peoples on the situation of maori people in New Zealand. Arizona Journal of International &
Comparative Law, Volym 32, 2015(1), 1- 26.
Anaya, S, James. (2015b) Report of the special rapporteur on the rights of indigenious peoples on the situation of indigenious peoples in Canada. Arizona Journal of International &
Comparative Law, Volym 32, 2015(1), 143- 168.
Beardall, R, Theresa, Escobar, Raquel. (2016). What Then Remains of the Sovereignty of the Indians? The Significance of Social Closure and Ambivalence in Dollar General v. Mississippi Choctaw. The Indigenious Peoples Journal of Law, Culture & Resistance, 2016(3), 3- 38.
Lawrence, Rebecca, Mörkenstam, Ulf. (2012). Självbestämmande genom myndighetsutövning? Sametingets dubbla roller. Statsvetenskaplig tidskrift, Årgång 114, 2012(2), 207-239. Young, Marion, Iris. (1997). A Multicultural Continuum: A Critique of Will Kymlicka’s
Tidningsartiklar
Allard, Christina, Avango, Dag, Axelsson, Per, Beach, Hugh, Belancic, Kristina, Brännlund, Isabelle, Össbo, Åsa. (2015, 11 juni). DN Debatt.”Rasbiologiskt språkbruk i statens rättsprocess mot sameby”. DN. Hämtad 2016-12-30, från
http://www.dn.se/debatt/rasbiologiskt-sprakbruk-i-statens-rattsprocess-mot-sameby/
Björling, Torén, Sanna. (2016, 4 december). Oljeledning genom reservat i USA stoppas. DN. Hämtad 2016-12-29, från http://www.dn.se/nyheter/varlden/oljeledning-genom-reservat-i-usa-stoppas/
Nobel, Peter. (2014, 18 mars). Samernas rättigheter som urfolk urholkas. Svenska Dagbladet. Hämtad 2016-12-09, från http://www.svd.se/samernas-rattigheter-som-urfolk-urholkas
SverigesRadio. (2016, 5 december). Indianernas protester stoppade oljeledning. SverigesRadio. Hämtad 2016-12-29, från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?Programid=493&artikel =6580515
Internet
ILO. (2016a). Up-to-date Conventions and Protocols not ratified by Sweden. Normlex. Hämtad 2016-12-09, från http://www.ilo.org/dyn/normlex/en/fp=1000:11210:0::NO:11210:P11210_ COUNTRY_ID:102854
ILO. (2016b). Up-to-date Conventions and Protocols not ratified by Finland. Normlex. Hämtad 2016-12-09, från http://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=1000:11210:0::NO:11210:P11210_
COUNTRY_ID:102625
ILO. (2016c). Ratifications for Norway. Normlex. Hämtad 2016-12-09, från http://www.ilo.org /dyn/normlex/en/f?p=1000:11200:0::NO:11200:P11200_ COUNTRY_ID:102785 Mänskliga rättigheter. (2016). Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Regeringskansliet. Hämtad 2016-12-10 från, http://www.manskligarattigheter.se
/sv/manskliga-rattigheter-i-sverige/internationell-granskning-av-sverige/fn-s- konventionskommitt-ers-granskning-av-sverige/konventionen-om-medborgerliga-och-politiska-rattigheter-iccpr
Nordiska museet. (2017a). Urfolk. Nordiska museet. Hämtad 2017-02-21, från
http://nationellaminoriteter.nordiskamuseet.se/urfolk.htm
Nordiska museet. (2017b). Vad är nationella minoriteter. Nordiska museet. Hämtad 2017-02-21, från http://nationellaminoriteter.nordiskamuseet.se/vad-ar-nationella-minoriteter.htm
Norska sametinget. (2016a). Bakgrunn. Sametinget. Hämtad 2016-12-01, från
https://www.sametinget.no/OmSametinget/Bakgrunn
https://www.sametinget.no/Om-Sametinget
Regeringskansliet. (2015). Samerna, ett folk och urfolk. Regeringskansliet. Hämtad 2016-11-14, från http://www.regeringen.se/artiklar/2015/06/samerna---ett-folk-och-urfolk/
Regjeringen. (2016). Urfolk og minoriteter. Regjeringen. Hämtad 2016-11-29, från
https://www.regjeringen.no/no/tema/urfolk-og-minoriteter/id929/
Regjeringen. (2007). Procedures for Consultations between State Authorities and The Sami Parliament [Norway]. Regjeringen. Hämtad 2016-12-15, från https://www.regjeringen.no /en/topics/indigenous-peoples-and-minorities/Sami-people/midtspalte/PROCEDURES-FOR-CONSULTATIONS-BETWEEN-STA/id450743/
Sametinget. (2014). Om ILO 169. Sametinget. Hämtad 2016-12-09, från
https://www.sametinget.se/1054
Sametinget. (2015). Varför finns sametinget? Sametinget. Hämtad 2016-11-15, från
https://www.sametinget.se/1042
Sametinget. (2016). Samerna i Sverige. Sametinget. Hämtad 2016-11-14, från
https://www.sametinget.se/samer
Samiskt informationscentrum. (2015). Stora skillnader mellan sametingen. Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-11-27, från http://www.samer.se/4973
Samiskt informationscentrum. (2016a). Vem är same? Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-11-15, från http://www.samer.se/1147
Samiskt informationscentrum. (2016b). Sametinget i Sverige. Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-11-15, från http://www.samer.se/1103
Samiskt informationscentrum. (2016c). Koloniseringen av Sápmi. Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-11-29, från http://www.samer.se/1218
Samiskt informationscentrum. (2016d). Utbildning för samiska barn. Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-11-29, från http://www.samer.se/1261
Samiskt informationscentrum. (2016e) Antalet samer i Sápmi. Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-12-01, från http://www.samer.se/1536
Samiskt informationscentrum. (2016f). Sametingen i norden. Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-12-01, från http://www.samer.se/1111
Sjögren, Pia. (2013). Hur många samer finns det egentligen? Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-11-14, frånhttp://www.samer.se/4075
United Nation Human Rights. (2016). Status of ratification, Interactiv daschboard. International convenant on civil and political rights. OHCHR. Hämtad 2016-12-10, från
http://indicators.ohchr.org/
Radioprogram
P3 Dokumentär. (2012). Alta-konflikten, från civil olydnad till samisk terrorism. [Radioprogram]. Producent: Carl-Magnus Helgegren, Sveriges Radio, P3, 15 juli.
Lagar, konventioner och deklarationer
ICCPR (1966). Konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. FN.
UNDRIP (2007). United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples. FN.
Regeringskansliet. (2011). FNs konventioner om mänskliga rättigheter. Regeringskansliet. Elanders Sverige. Artikelnummer: A11.017
