0
Juridiska institutionen Höstterminen 2020
Examensarbete i civilrätt, särskilt sakrätt 30 högskolepoäng
Om bearbetad egendom
En undersökning av äganderätt och ersättning vid identitetsförändrad egendom
Författare: Fabian Forsberg
Handledare: Torbjörn Ingvarsson
1
1 Inledning ... 3
1.1 Bakgrund ... 3
1.2 Problemformulering ... 4
1.3 Avgränsningar ... 4
1.4 Metod ... 4
1.5 Disposition ... 5
2 Allmänna förutsättningar för separationsrätt ... 6
2.1 Bakgrund ... 6
2.2 Bättre rätt till egendom ... 7
2.3 Specifik egendom ... 7
2.4 Bibehållen egendom ... 9
3 Bearbetad egendom ... 11
3.1 Inledning ... 11
3.2 Avtalad bearbetning ... 12
3.3 Sammanfogad egendom ... 15
3.4 Olovlig bearbetning ... 18
4 Ersättningsskyldighet till följd av bearbetning ... 23
4.1 Ersättning vid avtalad bearbetning ... 23
4.2 Ersättning vid olovlig bearbetning ... 25
4.2.1 Skadestånd ... 25
4.2.2 Obehörig vinst ... 29
4.3 Värderingstidpunkten ... 34
5 Slutsatser ... 39
5.1 Några allmänna reflektioner ... 39
5.2 Äganderätten till bearbetad egendom ... 40
5.2.1 Avtalad bearbetning ... 40
5.2.2 Olovlig bearbetning ... 40
5.2.3 Sammanfogad egendom ... 41
5.3 Ersättningsfrågan ... 42
5.3.1 Avtalad bearbetning ... 42
5.3.2 Olovlig bearbetning ... 43
5.4 Avslutning ... 45
Källförteckning ... 46
Litteratur ... 46
Offentligt tryck ... 46
Rättsfall ... 47
Högsta domstolens avgöranden ... 47
Hovrättsavgöranden ... 47
2
Förkortningar
Brb Brottsbalk
DCFR Draft Common Frame of Reference
HB Handelsbalk
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
GfvL Lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre
JB Jordabalk
KonkL Konkurslag (1987:672) KöpL Köplag (1990:931)
NJA Nytt juridiskt arkiv. Avdelning I NJA II Nytt juridiskt arkiv. Avdelning II Prop. Proposition
RedovL Lag (1944:181) om redovisningsmedel SkL Skadeståndslag (1972:207)
SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
UB Utsökningsbalk
3
1 Inledning
Bakgrund
Frågor om separationsrätt i anförtrodd egendom har under lång tid varit föremål för domstolsavgöranden och rättspolitiska debatter. Det kan handla om huruvida äganderättsförbehåll ska ges sakrättslig giltighet när köparen fått förfoga över varorna, eller om en ägares rådighet över pantsatt egendom bör beröva panthavaren sin förmånsrätt. En fråga som dock fått mindre utrymme i den svenska rättspolitiska debatten är huruvida bearbetning av anförtrodd egendom påverkar äganderätten.
Om du överlämnar virke till en snickare och ger denne i uppdrag att bygga en byrå, är det du eller snickaren som blir ägare till byrån? Vid en första anblick kan svaret tyckas givet – det är ditt material, varför du bör behålla äganderätten oavsett vad materialet omvandlas till. Vid en mer ingående analys blir dock lösningen inte lika självklar. Virke och byråer är inte samma sak, så varför bör materialinsatsen behandlas annorlunda än ett pengaförskott till snickaren som sedan omvandlas till virke? Det är inte heller självklart hur en situation där någon av misstag använder någon annans material för att skapa en ny sak bör hanteras. Är det rimligt att en konstnär som målar en tavla värd miljoner med någon annans färg inte blir ägare till tavlan?
Denna text ämnar undersöka de frågor som uppkommer när någon bearbetar en annan persons material, såväl enligt avtal som olovligen. Texten kommer behandla sakrättsliga problem, med fokus på separationsrätt och äganderättsövergångar. Dessutom kommer en obligationsrättslig utredning av de ersättningsfrågor som uppkommer genomföras. Syftet med detta är att försöka ge en så allsidig bild av rättsläget vid bearbetad egendom som möjligt, något som enligt författaren saknas i såväl doktrinen som praxis idag.
4 Problemformulering
Vem erhåller äganderätten till bearbetad egendom, avseende såväl avtalad som olovlig bearbetning? I vilka situationer har en eller båda parterna rätt till ersättning, och hur bör den i så fall beräknas?
Avgränsningar
Syftet med texten är att ge en heltäckande bild av ett relativt snävt rättsområde.
En naturlig följd av detta är att texten innehåller få avgränsningar. Med detta sagt saknas dock inte sådana helt. Utredningen kommer behandla rättsläget till egendom som fått en ny identitet till följd av bearbetningen. Således kommer inte någon analys av rättsföljderna när identitetsförändring inte skett att genomföras. Det innebär att traditionella negotorium gestio-situationer inte omfattas av texten.1
Metod
Uppsatsen kommer genomföras i enlighet med den rättsdogmatiska metoden.
Med detta menas att de traditionella rättskällorna används för att tolka och konstruera ett svar på vad som utgör gällande rätt. Eftersom området präglats av ett relativt svagt intresse från doktrinen och närmast obefintlig rättspraxis kommer källunderlaget vara något mindre än vad som varit önskvärt. För att behålla textens relevans har därför analysdelen getts ett förhållandevis stort utrymme. Något avsteg från den rättsdogmatiska metoden är dock inte avsedd.
Texten bör ses som en utredning av gällande rätt, tillsammans med en de lege ferenda-analys.
1 För vidare läsning inom detta område rekommenderas Håstads ”Tjänster utan uppdrag”.
5 Disposition
Texten utgår från en utredning av de generella förutsättningarna för separationsrätt till anförtrodd egendom, för att sedan övergå till att beskriva rättsläget specifikt för bearbetad egendom. Efter detta genomförs en analys av ersättningsfrågan. På grund av resultatet från utredningen om äganderätten vid avtalad respektive olovlig bearbetning, kommer ersättningsavdelningens huvudfokus vara ersättning vid olovlig bearbetning. I slutet av texten görs ett försök till sammanfattning av resultatet. Texten avslutas med ett förslag på hur gällande rätt bör uttolkas.
6
2 Allmänna förutsättningar för separationsrätt
Bakgrund
Med separationsrätt avses en borgenärs rätt att vid konkurs eller utmätning hos sin gäldenär, separera egendom som annars skulle komma att ingå i gäldenärens exekutionsunderlag. Saknar borgenären separationsrätt får hen finna sig i en oprioriterad fordran. För att borgenären med framgång ska kunna hävda separationsrätt till egendom krävs att en rad kriterier är uppfyllda. En tillfredsställande utredning av rättsläget vid identitetsförändrad egendom kräver först ett klargörande av dessa krav, varför ett sådant kommer genomföras nedan.
Texten utgår ifrån ett scenario där egendom anförtrotts gäldenären utan någon avtalad äganderättsövergång, exempelvis genom deposition eller leasing.
Av 3 kap 3 § KonkL och 4 kap 17–19 §§ UB framgår att endast egendom som tillhör konkurs- eller utmätningsgäldenären kan tas i anspråk för dennes skulder.
Motsatsvis innebär detta att egendom som inte tillhör gäldenären inte ska ingå i dennes förmögenhetsmassa vid utmätning eller konkurs. Här framträder en huvudregel med innebörden att egendom som tillhör annan än gäldenären får separeras ur utmätningen eller konkursen av egendomens ägare.2 Av 4 kap 18 § UB framgår vidare att egendom som finns i gäldenärens besittning presumeras tillhöra denne. Ägare till egendom som finns i utmätningsgäldenärens besittning har därigenom bevisbördan för att egendom tillhör denne. Lagen är endast direkt tillämplig vid utmätning, men anses gälla även i konkursfall.3 Varken 3 kap 3 § KonkL eller 4 kap 17-19 §§ UB ger dock något utförligt svar på vad rekvisitet tillhör gäldenären innebär. För att besvara den frågan har genom praxis och
2 Millqvist, s 99 ff.
3 A.a.s s 100.
7
doktrinen ett regelsystem för separationsrätt till anförtrodd egendom utformats – specialitetsprincipen.4
Bättre rätt till egendom
Den första omständigheten som måste ligga för handen för att borgenären ska erhålla separationsrätt är ett giltigt anspråk på bättre rätt till egendomen än gäldenären. Denna fråga bedöms genom en obligationsrättslig analys av parternas förhållande till egendomen.5 När egendomen finns i gäldenärens besittning är ett påstående om äganderätt till egendomen ofta grunden till anspråket om bättre rätt. Borgenären kan t.ex. ha lämnat in sin bil på reparation hos en bilverkstad, eller deponerat en värdefull tavla hos ett magasin, utan att någon obligationsrättslig överlåtelse av äganderätten till egendomen föreligger.
I sådana fall innehar gäldenären alltid egendomen med en begränsad rätt till denna.6
När borgenären anförtrott gäldenären med egendom utan att avse en övergång av äganderätten till denne, föreligger enligt huvudregeln således separationsrätt för borgenären.7 Men ett giltigt anspråk på bättre rätt till egendomen är inte i sig nog för att borgenären ska kunna separera egendom. Vidare krävs att de krav som specialitetsprincipen ställer upp uppfylls. Dessa kommer behandlas i följande avsnitt.
Specifik egendom
Det första kriteriet för bibehållen separationsrätt enligt specialitetsprincipen är att anspråket avser individuellt bestämda föremål som kan identifieras. Det krävs alltså att det ursprungliga anspråket inte innebär ett krav på återfående av
4 Håstad, s 152.
5 Millqvist, s 100 ff.
6 A.a.s s 101.
7 Håstad, s 146.
8
en generisk mängd egendom, eller egendom av motsvarande värde till den egendom som lämnats ut.8 Kravet på identifiering innebär att egendomen anspråket riktar sig mot ska gå att särskilja från gäldenärens övriga förmögenhetsmassa.9 I exemplet med bilen på verkstaden utgör detta sällan något problem – bilägaren kan givetvis endast godtaga att få tillbaka den bil hen lämnat in på verkstaden. Avseende kravet på identifikation torde inte detta heller vålla några bekymmer. En bil har egenskaper som gör det enkelt att skilja bilen från andra bilar som kan finnas i verkstaden, såsom märke, färg och registreringsnummer.
Andra typer av dispositioner kan dock vara svårare att bedöma. Egendom som saknar individuellt utmärkande drag, såsom t.ex. pengar eller spannmål kan inte urskiljas från annan liknande egendom på samma sätt. Sådan fungibel egendom är svårare att identifiera, eftersom det saknar urskiljande egenskaper. För att erhålla separationsrätt krävs för sådan egendom krävs istället att egendomen hålls avskilt i enlighet med reglerna i RedovL. Lagen är endast direkt tillämplig på pengar, men anses vara analogt tillämplig vid annan fungibel egendom.10 Enligt RedovL medges separationsrätt om gäldenären mottagit egendomen för annan med redovisningsskyldighet och om egendom hålls avskilt från gäldenärens övriga förmögenhetsmassa.
Det kan också vara oklart huruvida det rör sig om ett lån eller en försträckning.11 Om borgenären anförtror sin gäldenär med egendom med kravet att exakt samma egendom ska återbäras föreligger ett lån. Sådana dispositioner medför separationsrätt för borgenären. Om borgenären däremot förklarar sig nöjd med att återfå samma eller annan motsvarande egendom föreligger en
8 Undén, s 60.
9 Håstad, s 152.
10 A.a.s. s 156.
11 A.a.s. s 153.
9
försträckning.12 Vid en försträckning saknar borgenären separationsrätt om förfogandemedgivande skett i gäldenärens intresse. Enligt Håstad behåller emellertid borgenären sin separationsrätt om förfogandemedgivandet sker i borgenärens intresse.13 Detta kan exempelvis utgöras av en bank som ges i uppdrag att förvalta en aktieportfölj. Ett medgivande om att byta ut aktierna mot andra som ett led i förvaltningen skulle då inte medföra att separationsrätten går förlorad, på grund av att bytet görs i aktieägarens intresse. Detta skulle då gälla oavsett om något förfogande skett, vilket innebär att aktieägaren skulle få separera även de nya aktier som trätt i de gamla aktiernas ställe.14
Bibehållen egendom
För att kunna separera egendom krävs till sist att egendomen finns kvar i gäldenärens besittning. Har bilen som lämnats in på verkstaden stulits och inte står att finna, kan borgenären inte kräva att få ut en annan liknande bil istället.15 Denne får istället nöja sig med en oprioriterad fordran i verkstadens konkurs.16 Redan i 1734 års HB stadgades i 17 kap 2 § att egendom som var förvandlat och inte längre i gäldenärens besittning inte kunde separeras i konkursen. Vid sådana situationer fick borgenären nöja sig med en oprioriterad skadeståndsfordran. Regeln avskaffades dock i samband med införandet av RedovL år 1944.17 Redan år 1921 nyanserades emellertid stadgandet i HB, genom införandet av en ny konkurslag. I 194 § 2 st ur 1921 års KonkL konstaterades för det fall konkursgäldenären sålt annans egendom innan
12 A.a.s s 154.
13 A.a.s. s 155.
14 A.a.s. 154 ff. Jfr dock Millqvist, s 104, som tycks vara av annan uppfattning även om omständigheterna inte är identiska.
15 Millqvist, s 106.
16 Givet att bilägaren inte har rätt till ersättning av ett försäkringsbolag, på grund av en stöldförsäkring. Se Millqvist s 106.
17 NJA II 1944 s 403.
10
konkursbeslutet, att egendomens ägare får separera köpeskillingen om denna inkommer till boet efter konkursen.18
Kravet på att egendomen måste finnas i behåll gäller därmed inte utan undantag.
Numera är det dessutom klart att separationsrätt i surrogat, det vill säga annan egendom som trätt i den ursprungliga egendomens ställe, i vissa ytterligare fall accepteras i svensk sakrätt. Håstad och Hessler menar att surrogation är möjligt när sambandet mellan egendomen och surrogatet är okomplicerat, oavsett om omvandlingen skett obehörigen eller av en tillfällighet.19 Walin har å sin sida anfört en bredare acceptans för surrogat, och menar att detta bör vara möjligt när sambandet till ursprungsegendomen är spårbart, oaktat att egendomen omvandlats i flera led eller under en period sammanblandats med gäldenärens förmögenhet.20
18 Se härom Håstad, s 165.
19 Hessler, s 40 f och Håstad, s 166.
20 Walin, s 162.
11
3 Bearbetad egendom
Inledning
Nästa fråga för utredningen är att undersöka förutsättningarna till separationsrätt för bearbetad egendom. Rättsläget är i detta avseende betydligt mer oklart, men vissa hållpunkter kan dock konstateras. Vid ett scenario där tillverkaren av en produkt också ska tillhandahålla huvuddelen av materialet till produkten föreligger enligt 2 § KöpL första meningen e contrario ett köp.21 Vid köp av lös egendom reglerar traditionsprincipen det sakrättsliga skyddet för sådana dispositioner. Beställaren av produkten saknar därmed separationsrätt till produkten fram till att hen får produkten i sin besittning.22 I ett scenario där tillverkaren går i konkurs innan produkten överlämnats till beställaren får denne alltså nöja sig med att bevaka en oprioriterad fordran.
När en ägare till egendom istället anförtror denna till annan för bearbetning till en grad som inte påverkar egendomens identitet, gäller de vanliga reglerna om separationsrätt för anförtrodd egendom, vilka behandlats i föregående avsnitt.23 Sådan bearbetning kan exempelvis vara en bil som lämnas in för reparation hos en verkstad, eller en möbel som behöver målas om. Givet att egendomen kan identifieras och finns kvar hos gäldenären kan ägaren således separera egendomen ur gäldenärens konkurs.
Mer osäkert blir rättsläget för det fall egendom omvandlas till en ny sak av någon annan än ägaren. Detta kan ske både genom en avtalsrelation i vilken en tillverkare mottar material från beställaren i uppdrag att bearbeta materialet till
21 Se t.ex. NJA 1925 s 130.
22 Traditionsprincipens ställning illustreras väl i NJA 1997 s 660.
23 Håstad, s 45.
12
en ny sak, eller egenmäktigt när någon omvandlar material tillhörande någon annan utan dennes tillåtelse. Nedan behandlas båda scenarier.
Avtalad bearbetning
Avtalad bearbetning av egendom, eller legotillverkning, innebär att beställaren av en produkt tillhandahåller materialet åt tillverkaren av produkten. Det kan röra sig om en mängd olika typer av varor och tjänster, men kan med ett enkelt exempel gälla en person som lämnar in tyg till en skräddare som får i uppdrag att tillverka en rock av tyget. Obligationsrättsligt vållar en sådan avtalskonstruktion inte något huvudbry – beställaren har givetvis rätt att få den beställda rocken givet att den avtalade ersättningen erläggs. Även ur ett sakrättsligt perspektiv kan situationen också vara okomplicerad. Båda parter har rätt att innehålla sin del av prestationen (rocken eller betalningen), om den andra parten inte presterar sin del av avtalet. Skräddaren har således retentionsrätt i rocken fram till att beställaren betalar, liksom beställaren inte behöver betala någon ersättning om inte rocken färdigställs och avlämnats.24
Mer intressant ur det sakrättsliga perspektivet blir det om beställaren lämnar ersättning i förskott samtidigt som tyget överlämnas till skräddaren. Skulle skräddaren efter detta bli insolvent och sättas i konkurs, blir frågan om äganderätten till tyget eller rocken avgörande för om beställaren har möjlighet att separera något i konkursen, eller nöja sig med en oprioriterad fordran. Frågan har diskuterats i doktrinen25 och i kommissionslagskommitténs slutbetänkande26, men såväl praxis som lagstiftning saknas på området.
24 Håstad, s 44.
25 Se t.ex. Håstad, Undén och Rodhe.
26 SOU 1988:63
13
Rodhe menar att det vid fall av bearbetning finns tre alternativa lösningar för vem som bör ses som ägare av egendomen när denna förlorat sin identitet:27
1. Orubbad äganderätt för den ursprunglige ägaren,
2. Samäganderätt för den ursprunglige ägaren och besittaren, och
3. Överföring av äganderätt till besittaren jämte ersättningsanspråk för den ursprunglige ägaren.
Rodhe går sedan vidare och konstaterar att det för avtalad bearbetning finns visst stöd finns för att den ursprunglige ägarens separationsrätt skulle bestå, det vill säga alternativ (1). Denna separationsrätt skulle dock vara avhängig värderelationen mellan materialet och arbetsinsatsen, med följden att när arbetsinsatsen är av tillräckligt stort värde jämfört med materialet, samäganderätt till egendomen skulle utgå i enlighet med alternativ 2().28
Almén och Eklund har istället anfört att gränsdragningen mellan köp och arbetsbeting bör avgöra äganderätten till bearbetad egendom. Således skulle beställarens äganderätt till materialet utsträckas till att gälla även den nya saken, för det fall beställaren bidragit med det huvudsakliga materialet. Endast i det fall materialet är av alldeles försvinnande lite värde jämfört med tillverkarens arbetsinsats, skulle äganderätten tillfalla tillverkaren. 29 Ett exempel på det senare fallet skulle då vara en konstnär som målar en värdefull tavla skulle då medges äganderätt oavsett vem färgen tillhör.
Tydligast ställning för en motsatt lösning på problemet tycks Håstad ha tagit.30 Håstad menar att lösningen på frågan bör utgå från huruvida en
27 Rodhe använder begreppet äganderätt, vilket är en närmast obligationsrättslig terminologi.
Rodhe konstaterar dock att äganderätt i det aktuella fallet bör likställas med separationsrätt. Se Rodhe, s 198.
28 Rodhe, s 198.
29 Almén & Eklund, s 55.
30 Håstad har i en tidigare framställning, Studier i sakrätt, diskuterat frågan och där anfört en delvis annorlunda lösning. Mot bakgrund av att texten är äldre än Sakrätt avseende lös egendom, vilken refereras till här nedan, har jag valt att inte ta med det äldre resonemanget i
14
identitetsförändring skett, snarare än hur värderelationen mellan arbete och material ser ut. Är bearbetningen så omfattande att det rör sig om en ny sak, bör äganderätten tillfalla tillverkaren i enlighet med alternativ (3). Argumentet för detta skulle då vara att en beställare som bidragit med material inte är mer skyddsvärd än en beställare som bidragit med pengar i syfte att tillverkaren ska införskaffa materialet. Båda beställare har ju bidragit med resurser i förskott, varför båda bör behandlas lika.31 Håstad menar vidare att visst stöd för att denna lösning utgör gällande rätt kan inhämtas från lag (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott. Enligt lagen kan en beställare av båt som lämnat material som förskott till båtbyggaren registrera detta och därigenom erhålla förmånsrätt till materialet vid båtbyggarens konkurs. Ett sådant förfarande skulle enligt Håstad vara onödigt om beställaren ändå skulle erhålla separationsrätt i enlighet med alternativ (1).32 Noteras bör dock att någon diskussion kring separationsrätt vid andra fall av bearbetning inte fördes i lagens förarbeten.33
Frågan om separationsrätt till bearbetad egendom behandlades utförligt i Kommissionskommitténs slutbetänkande 1988, med den uttalade avsikten att presentera ett nytt lagförslag i frågan. I betänkandet återgavs vad som ditintills förts fram i doktrinen, varpå ett förslag till lag lämnades. Betänkandet utgår i sin utredning från två möjliga lösningar. Det första alternativet överensstämmer med Almén och Eklunds ståndpunkt, det vill säga att beställaren i princip har separationsrätt till den bearbetade egendomen så länge beställaren bistått det huvudsakliga materialet och att materialets värde inte är betydelselöst jämfört med förädlingsvärdet.34 Det andra alternativet tog istället fasta på värderelationen mellan arbete och material, liknande vad Rodhe och Undén
texten. Texten propagerar vidare för en tämligen apart lösning. Därmed inte sagt att texten skulle vara ointressant.
31 Håstad, s 45.
32 A.a.s. 46.
33 A.a.s. s 46 not 10.
34 SOU 1988:63 s 208.
15
anfört.35 Således skulle ett scenario där materialets värde dominerade relationen medföra ensam ägande- och separationsrätt för beställaren, medan ett scenario där arbetets värde dominerade skulle medföra äganderätt för tillverkaren. För det fall båda insatserna vore likvärdiga, skulle samäganderätt mellan parterna uppstå.36 Kommittén fastslog att det första alternativet var det mest fördelaktiga, och föreslog att en sådan lösning skulle fastställas i lag. Lagförslaget behandlades i regeringens proposition ”Ny kommissionslag”.37 Av texten framgår att remissinstanserna i huvudsak inte hade några invändningar mot förslaget. Regeringen gjorde dock bedömningen att lagstiftning på området inte var nödvändigt, och menade att ”behovet att kodifiera gällande rätt framstår i dag inte som lika starkt som när kommitténs förslag lämnades”.38 Tills dags datum saknas fortfarande lagstiftning på området och någon klargörande praxis från HD har inte meddelats. I avsaknad av någondera får rättsläget konstateras vara oklart.
Sammanfogad egendom
En närliggande fråga till den om bearbetad egendom rör den om sammanfogad egendom eller accession. I typfallet av accession har såväl tillverkaren som beställaren bidragit med material som tillsammans bildar en ny sak. Accession präglas likt bearbetningsfallet av ett något oklart rättsläge, även om det i doktrinen tycks föreligga något större konsensus om hur problemet bör lösas.
Lagstiftning och direkt klargörande rättspraxis saknas dock.
När frågan om accession prövas finns olika möjliga utgångar. Antingen medges beställaren äganderätt, och därigenom separationsrätt, eller erkänns tillverkaren som ägare av saken. Slutligen kan båda parter få äganderätt i form av en
35 A.a.s. s 208.
36 A.a.s. 209.
37 Prop, 2008/09:88.
38 Prop. 2008/09:88 s 82. Någon motivering för slutsatsen avseende legotillverkning gavs inte.
16
samäganderätt. Om vi som i tidigare avsnitt utgår från scenariot att tillverkaren försatts i konkurs, har vid samäganderätt beställaren separationsrätt till sin andel av den nya saken vilket ger ett skydd mot det allmänna borgenärskollektivet.
Det går också att tänka sig att delarna vardera parten bidragit med särskiljs, varpå beställaren får separera den egendom hen ursprungligen bidragit med.
Särskiljande har prövats i NJA 1960 s 9, men i en annan kontext. Fallet rörde bildäck som sålts med återtagandeförbehåll. Vid köparens konkurs hade bildäcken monterats en lastbil. HD ansåg att monterandet av däcken medförde att separationsrätten gick förlorad, trots att däcken hade kunnat lyftas av bilen utan att vålla några problem eller kostnader. Eftersom målet inte rörde anförtrodd, och därefter sammanfogad, egendom är domen inte direkt tillämplig på accession. Vilken betydelse HD:s ställningstagande bör ha för sådana fall är något omstritt i doktrinen.39 Håstad påpekar att målet såväl innehöll två skiljaktiga justitieråd och ifrågasätter huruvida prejudikatet kan utsträckas till att gälla situationer utanför återtagandeförbehåll.40 Enligt Millqvist utgör fallet en generell regel, men endast avseende bisaker till ett huvudföremål. Dessa skulle då enligt Millqvist inte kunna särskiljas oaktat hur okomplicerad ett sådant särskiljande skulle vara, även utanför återtagandeförbehållens område.41
Håstad menar att för det fall delarna kan särskiljas utan väsentliga kostnader eller värdeförstöring, bör ett sådant särskiljande ske.42 Parterna blir då ägare till den egendom de själva bidragit med, i enlighet med det sista alternativet i stycket ovan. Kan sådant särskiljande inte ske, tilldelas enligt Håstad parterna samäganderätt till saken motsvarande värdet av materialinsatserna. Detta gäller dock inte om den ena partens material består av en ”bisak”. I ett sådant fall
39 Se Millqvist, s 110 och Håstad, s 48.
40 A.a.s. 47.
41 Millqvist, s 110.
42 Håstad, s 47.
17
tillfaller äganderätten parten som bistod med huvudsaken.43 Håstads argumentation är vid en första anblick såväl stringent som rimlig, och överensstämmer dessutom i stor utsträckning med övriga utlåtanden på området. När lösningen ställs i kontrast mot Håstads förordade lösning på avtalad bearbetning uppkommer emellertid vissa märkliga kontraster. Enligt Håstad skulle nämligen en beställare som lämnar allt material som behövs åt tillverkaren förlora äganderätten till den nya sak som uppkommer. Lämnas däremot huvudsaken av materialet till bearbetaren, som bistår med arbete och en bisak, skulle beställaren få behålla den färdigställda produkten, oaktat om identitetsförändring skett. En sådan lösning tycks enligt min mening vara både opraktisk och orimlig.
I likhet med Håstad menar Undén att utgångspunkten vid sammanfogad egendom bör vara särskiljande. Kan sådant inte ske bör ägaren till huvudsaken bli ägare, oaktat vem som utfört arbetet på saken. Den roll arbetsinsatsen enligt Undén spelar vid specifikation ersätts här av vilken egendomsinsats som varit mest värdefull.44 Består vardera parts materialinsats av ungefär lika stort värde, blir rättsföljden enligt Undén sammanäganderätt enligt samma modell som Håstad.45
Även frågan om sammanfogande berördes i kommissionskommitténs betänkande. På grund av skillnaderna i syfte mellan sammanfogande vid arbetsbeting och vid kreditförsäljning menar kommittén att principen i NJA 1960 s 9 inte bör gälla vid arbetsbeting. I likhet med Undén och Håstad menar kommittén därför att huvudregeln bör vara särskiljande, om detta inte innebär
43 A.a.s. s 47.
44 Undén, s 88. Notera att Håstad till skillnad från Undén menar att värdet på egendomen är av sekundär betydelse. Istället bör bedömningen göras utifrån vilken parts material som har störst funktionell betydelse.
45 Undén, s 88.
18
en väsentlig kostnad eller värdeförstöring.46 Vid ett sådant scenario bör den som bestått huvudsaken erhålla separationsrätt framför den som bestått en bisak eller ett tillbehör. Om någon sådan uppdelning inte låter sig göras, bör båda parter erhålla samäganderätt till sin andel av det sammansatta godset.47
Olovlig bearbetning
Hittills har i denna text rättsläget vid bearbetning på grund av avtal utretts. Det återstår att undersöka vad som gäller för fall där egendom bearbetas olovligen.
Sådan bearbetning kan ske i ond eller god tro om materialets verklige ägare och röra allt från ett misstag till rent brottsliga förfaranden. Det kan gälla en tillverkare som misstar deponerat gods i sitt lager för sitt eget, eller en tjuv som bearbetar sitt stöldgods till en sak. Även här uppkommer frågan om vem som blir ägare till den nya sak som framställs. Frågan har dock i detta fall ofta en obligationsrättslig tyngdpunkt. Anledningen till detta är att en tillverkare vid legotillverkning inte har något obligationsrättsligt behov av att inställas som ägare till det som skapas, eftersom tillverkaren enligt avtalet kommer ersättas för sitt arbete. Vid olovlig bearbetning har tillverkaren inte något sådant anspråk att luta sig på, varför hen riskerar att stå utan ersättning för det arbete som nedlagts på produkten om äganderätten till saken tillfaller materialets ägare.
Materialägaren gör i ett sådant scenario därigenom en vinst om den nya saken har ett högre värde än materialet.
Vid olovlig bearbetning är det därför nödvändigt att behandla frågan ur fler perspektiv än vid legotillverkning. Utöver frågan om vem som ska tilldelas äganderätten till den tillverkade saken, behöver också en undersökning hur värdediskrepansen mellan parterna ska lösas göras. Med anledning av detta kommer behandlingen av olovlig bearbetning beröra såväl den sakrättsliga
46 SOU 1988:63 s 204 ff.
47 A.a.s. 205.
19
äganderätten som en obligationsrättslig utredning av vilka ersättningsanspråk som kan komma ifråga att genomföras.
Avseende möjligheten att förvärva äganderätt genom specifikation har en del uttalanden gjorts i doktrinen. Enligt Håstad blir tillverkaren ägare till den bearbetade egendomen om arbetsinsatsens värde ”väsentligt överstiger värdet av materialet”, oaktat om tillverkaren är i ond eller god tro avseende äganderätten till materialet.48 Detta motiveras av att en annan lösning hade möjliggjort för materialägaren att tillgodogöra sig det förbättringsvärde som bearbetningen medför utan att lämna någon ersättning för detta. Till stöd för en sådan lösning lyfter Håstad fram 5 kap 3 § JB, enligt vilken fastighetsägare som vunnit äganderätten genom klander ska ersätta den avträdande personen för nödvändiga och nyttiga kostnader som denne nedlagt på fastigheten.49 Notera dock att nyttiga kostnader inte ersätts enligt JB när personen varit i ond tro om äganderätten, enligt 5 kap 3 § JB andra meningen.
Även Undén argumenterar för att värderelationen mellan arbete och material skulle vara avgörande. Till stöd för detta hänvisar han till fransk, tysk och schweizisk rätt vilka alla tre beaktar denna relation vid bestämmande av äganderätten.50 Något exakt mått på vilken värdeproportion som medför att äganderätten övergår till tillverkaren ges inte, med motiveringen att rättsregelns funktion inte kräver någon sådan. Undén argumenterar för att regler om specifikation inte har en handlingsstyrande funktion, utan istället är ett verktyg för att uppnå ett skäligt resultat i en redan uppkommen situation. Med anledning av detta bör domstolar medges viss frihet att avgöra en specifikationstvist på det sätt som ger det mest rimliga resultatet.51
48 Håstad, s 47.
49 A.a.s. 47.
50 Undén, s 86.
51 A.a.s. 87.
20
Likt Håstad motsätter sig Undén ett skarpt krav på god tro hos specifikanten.
Han konstaterar att den straffrättsliga dimensionen av uppsåtligt användande av annans material är tillräckligt betungande.52 För det fall en ondtroende specifikant tillerkänns äganderätt enligt den värderelation som föreslås, medger Undén att resultatet i vissa fall kan bli stötande. Vid en situation där specifikanten är insolvent riskerar materialets ägare att förlora äganderätten och endast tillerkännas en värdelös skadeståndsfordran. Med hänvisning till det utrymme Undén menar att domstolen bör tillges i specifikationsfall kan detta emellertid tydligen undvikas genom att ta hänsyn till tillverkarens ekonomiska situation i äganderättsprövningen.53 Ett sådant argument, där bearbetarens solvens skulle kunna påverka hur domstolen bestämmer äganderätten, är dock långt ifrån självklar. Det kan dels invändas att en sådan avvägning bidrar till att minska förutsägbarheten, eftersom domstolens ökade spelrum gör kriterierna för äganderättsövergång mindre definitiva. Dels förefaller det apart att ge fordringsägare sakrättsligt skydd till egendom för att motsatsen skulle vara oskäligt. Den svenska sakrätten bygger i stor utsträckning på borgenärsskydd, och det oprioriterade borgenärskollektivet torde vara lika skyddsvärt som den enskilde fordringsägaren. Mot detta kan dock anföras att HD i en del fall tillerkänt separationsrätt i större utsträckning vid fall där borgenären varit särskilt utsatt, såsom vid stöld.54
Praxis i specifikationsfrågan är skral, men inte obefintlig. NJA 1934 s 29 utgör här det senaste prejudikatet från högsta instans. I målet hade en timmerstuga belägen på annans mark renoverats av kvinnan som nyttjade stugan. HD menade att kvinnan hade utfört ”ett så genomgripande om- och tillbyggnadsarbete, att
52 A.a.s. 87.
53 A.a.s. 87 ff.
54 Se t.ex. NJA 2009 s 500.
21
hon blivit ägare till det sålunda iordningställda boningshuset.” Av referattexten framgår att äganderättsövergången skedde med rättsgrunden specifikation.
Undéns resonemang om specifikationsinstitutets roll som intresseavvägare snarare än handlingsdirigerande vinner stöd i hovrättsfallet RH 2015:44 vars omständigheter liknade de som var för handen i NJA 1934 s 29. Hovrätten uttalar där i ett obiter dictum att
”förvärv genom s.k. specifikation inte utgör en rättsregel som är en
handlingsnorm, dvs. en anvisning för framtida agerande, utan i stället en fråga om hur man i det enskilda fallet ska skilja mellan olika intressen efter en redan uppkommen kollision. Betydelsen av detta är att s.k. specifikation ska ses som ett sätt att i visst fall lösa den konflikt som uppstår när två parter har anledning att anse sig vara ägare till samma sak. Bedömningen ska ske efter
billighetsgrunder i det enskilda fallet.”
Även i detta fall erkändes bearbetaren som ägare. Noterbart i såväl NJA 1934 s 29 som RH 2015:44 är att domstolarna inte gör någon uttrycklig prövning av identiteten. Istället tycks avgörande vara det betydande arbete som nedlagts, tillsammans med det faktum att husen gått från fallfärdiga till beboeliga. Av intresse är också att båda specifikanter hävdade att husen hade rivits och sedan återuppbyggts, även om detta inte kunde styrkas i 1934 års fall. Det kan i detta avseende ifrågasättas huruvida ett renoverat hus, där i princip hela konstruktionen ersatts med nytt material är ett annat hus än det som stod där från början. Ställt på sin spets blir frågan närmast filosofisk.55 Vad är det egentligen som ger ett föremål sin identitet? Det är givetvis möjligt att nå slutsatsen att ett hus som förändrats i tillräckligt stor utsträckning är ett annat hus än det som ursprungligen stod där, men det är inte självklart. Är huset fortfarande ”samma” hus bör äganderättsförvärv genom specifikation inte
55 Frågan om vad som utgör en saks identitet har länge behandlats inom filosofin. Man kan fråga sig om Theseus hade fått separera det nya, det gamla eller båda skeppen om han anlitat en skeppsbyggare för sitt tankeexperiment och denne sedan försatts i konkurs?
22
kunna komma ifråga. Frågan får istället lösas genom obligationsrättsliga ersättningsprinciper vid tjänster utan uppdrag.
Sammanfattningsvis kan konstateras att rättsläget för äganderättsförvärv genom specifikation inte är helt klarlagt, men en relativ samstämmighet i doktrinen tillsammans med de fåtal rättsfall som finns på området talar för att sådana fång är möjliga enligt svensk rätt. Kriterierna för ett sådant förvärv är då tydligen att värdet på bearbetarens arbete väsentligen överstiger värdet på egendomen, oaktat om bearbetaren varit i ond eller god tro om äganderätten till materialet.
Utöver detta torde också krävas att materialet som bearbetats faktiskt blivit en ny sak, det vill säga att en förändring i egendomens identitet åstadkommits. Har detta inte skett, bör bearbetaren inte kunna förvärva äganderätt oavsett hur stor värdeförhöjning som arbetet medfört.
23
4 Ersättningsskyldighet till följd av bearbetning
Ersättning vid avtalad bearbetning
Avseende de avtalade fallen av bearbetning är ersättningsfrågorna ofta relativt okomplicerade. Beställaren har i de fall äganderätten behållits enligt resonemangen i ovanstående avsnitt såväl ett obligationsrättsligt anspråk på att överta den bearbetade egendomen, som en sakrättslig separationsrätt. Med anledning av detta torde dessa scenarier sällan resultera i svårigheter att utreda ersättningsskyldigheten. Har beställaren betalat tillverkaren i förskott kan den bearbetade egendomen separeras och fås ut, och för de fall någon betalning inte erlagts har konkursboet en retentionsrätt gentemot beställaren. I båda dessa situationer kan beställaren genomdriva avtalet i sin helhet utan att påverkas av tillverkarens konkurs. De krav som ställs för att bearbetaren ska anses ha förvärvat äganderätten innebär att sådana situationer innebär ett beställningsköp, varför traditionsprincipen gäller. I en sådan situation har beställaren alltjämt ett obligationsrättsligt anspråk på att överta egendomen, men saknar sakrättsligt skydd. Resultatet blir då att beställaren får nöja sig med en oprioriterad fordran för det fall tillverkaren blir insolvent innan beställaren får egendomen i sin besittning.
Förutsättningarna förändras dock för de fall egendomen inte längre finns kvar i tillverkarens besittning. Tillverkaren kan exempelvis försökt förhindra sin insolvens genom att sälja den tillverkade saken till tredje man. Är tredje man i ett sådant scenario i god tro, står sig överlåtelsen om rekvisiten i 2 § GfvL är uppfyllda. 2 § GfvL ställer krav på kvalificerat god tro, vilket innebär att förvärvaren inte borde ha misstänkt att överlåtaren inte var egendomens rätte ägare. Det rör sig således om ett krav på objektiv god tro. Endast det faktum att köparen rent faktiskt var i god tro är inte tillräckligt, denna goda tro måste ha
24
varit motiverad på objektiva grunder. Givet att rekvisiten i 2 § GfvL är uppfyllda, har den nya köparen förvärvat äganderätten till egendomen. Denna kan då inte vindiceras tillbaka till beställaren, som istället får ett skadeståndsanspråk riktat mot tillverkaren. Det bör här noteras att detta inte är en separat fråga för bearbetad egendom, utan gäller alla situationer där personer förfogar över anförtrodd egendom utan medgivande från ägaren.
Frågan blir då vilken möjlighet beställaren har att separera något ur tillverkarens konkurs när materialet inte längre finns kvar. Är tillverkaren solvent är beställaren väl skyddad eftersom överlåtelsen medför ett obligationsrättsligt giltigt anspråk mot tillverkaren. För de fall tillverkaren gått i konkurs, blir saken en annan. Ett separat skadeståndsanspråk blir oprioriterat i konkursen, och därmed allt som oftast värdelös. Istället blir frågan om beställaren kan erhålla ett surrogat till sitt sakrättsligt skyddade anspråk i materialet. Närmast till hands skulle här ligga den köpeskilling som tillverkaren erhållit vid överlåtelsen av materialet.
För det fall köpeskillingen influtit efter konkursutbrottet, har beställaren rätt att få ut betalningen från konkursboet enligt 7 kap 23 st 2 § KL. Paragrafen ger vidare beställaren rätt att överta anspråket på köpeskillingen om denna inte ännu betalats in till konkursboet.56 Har betalning erlagts till bearbetaren innan konkursen är lagen inte tillämplig.
Givet att beställaren inte godkänt att tillverkaren förfogar över egendomen, uppstår frågan huruvida köpeskillingen ändå kan separeras såsom surrogat.57 Surrogation tillåts generellt när det rör sig om lätt urskiljbar egendom, med ett
56 Se 7 kap 23 § st 2 men 2 KL.
57 Har beställaren medgivit förfogande rör det sig troligen om en försträckning, varför någon separationsrätt inte kan göras gällande. Se avsnitt 1.3 ovan.
25
okomplicerat samband till den ursprungliga saken.58 När det rör sig om en köpeskilling är egendomen av sin natur oftast inte lätt urskiljbar, eftersom det vanligen rör sig om pengar. Pengar och annan fungibel egendom är endast urskiljbar om det hålls avskilt från gäldenärens övriga förmögenhetsmassa, eftersom sådan egendom inte har några individuella kännetecken. Givet att försäljningen i vår situation sker olovligen, har tillverkaren antagligen inte bemödat sig med att hålla köpeskillingen avskild. Möjligheten till separationsrätt för beställaren är dock därmed inte utesluten. Om betalningen uppfyller rekvisiten för separationsrätt i RedovL, har beställaren separationsrätt.
Ersättning vid olovlig bearbetning 4.2.1 Skadestånd
Avseende specifikationsfallen är frågan om ersättning mer komplicerad. I dessa situationer finns ingen kontraktuell grund att falla tillbaka på, vilket innebär att frågan får lösas i enlighet med regler om utomobligatoriska ersättningar. Här torde skadestånd vara det mest aktuella. Ersättningsfrågan har fått sparsam uppmärksamhet i doktrinen och praxis, men vissa uttalanden har trots allt gjorts.
Om tillverkaren vinner äganderätten har enligt Undén materialägaren vindikationsrätt till den nya saken, alternativt ett skadeståndsanspråk. Vid god tro hos tillverkaren ska ett sådant anspråk uppgå till materialets värde, medan det ondtroende tillverkare blir ersättningsskyldigt till ”all skada”
materialägaren ådrar sig.59 Någon rättsgrund för materialägarens vindikationsrätt erbjuder Undén emellertid inte. Vad som ingår i begreppet ”all skada” definieras inte heller. Möjligheten för någon att genom vindikation
58 Håstad, s 168.
59 Undén, s 88.
26
återbära egendom som en successor erhållit sakrättsligt skyddad äganderätt till genom ett originärt, tillika laga, fång synes sakna stöd i svensk rätt.60
En möjlig lösning på frågan är att istället utgå från 2 kap 1 § SkL om ersättning vid sakskada. Givet att materialets identitet förändrats och äganderätten övergått till bearbetaren, kan detta möjligen jämställas med en total sakskada på materialägarens egendom. Sakskada föreligger vid permanent förlust av egendom, vilket med tanke på äganderättsövergången skulle kunna ligga för handen i specifikationsfallen.61 Definitionen av sakskada behandlades av Skadeståndskommissionen, inför framtagandet av SkL. Kommissionen konstaterade där att något krav på en faktisk fysisk skada på egendomen inte föreligger. Även situationer där egendomen frånhänds genom tillgrepp, eller på annat sätt resulterar i en förlust av egendomen omfattas av rekvisitet.62
Enligt Hellner och Radetzki föreligger emellertid sakskada inte vid förskingring, i vart fall inte vid förskingring av pengar.63 Argumentet får stöd av Skadeståndskommittén, som hävdar samma sak.64 Rekvisiten för förskingring enligt 10 kap 1 § BrB är att någon ska inneha egendom som tillhör annan, till följd av avtal eller enskild tjänst. Vidare ska personen ha skyldighet att utgiva egendomen, men istället tillägna sig denna eller åsidosätta vad han har att iakttaga för att fullgöra sin skyldighet. Givet dessa förutsättningar är det möjligt att specifikationstillägnelse i vissa fall uppfyller rekvisiten för förskingring. Detta torde dock kunna lösas med att basera skadeståndsanspråket på 2 kap 2 § SkL om ren förmögenhetsskada genom brott istället.
60 Jfr GfvL 3 §:s rekvisit består om äganderätten. Vid sådan vindikationsrätt har förvärvaren aldrig erhållit någon äganderätt i rättslig mening. Se också 3 § 2 men, där det vid utgången av tidsfristen stadgas att förvärvaren ”får […] äganderätt till egendomen”.
61 Se Hellner & Radetzki, s 99.
62 SOU 1964:31 s 81
63 Hellner & Radetzki, s 99.
64 SOU 1964:31 s 81.
27
Agell tycks lämna öppet i vilken utsträckning olovliga förfoganden över annans egendom kan klassificeras som sakskada. Förfoganden som sker i samband med avtal skulle dock enligt Agell inte i något fall omfattas av rekvisitet. 65 Sådana situationer löses istället genom tillämpning av 2 kap 2 § SkL analogt.
Givet att bearbetaren varit culpös, kan ansvar enligt 2 kap 1 § eller 2 § SkL således bli aktuell. När bearbetaren är i ond tro om materialets ägare torde culpabedömningen vara okomplicerad. Att medvetet bearbeta annans egendom utan lov torde alltid vara oaktsamt, även om tillägnelseuppsåt inte kan styrkas i straffrättslig mening. När bearbetaren är i god tro om äganderätten till materialet är det inte lika givet att oaktsamhet föreligger, även om så kan vara fallet. I de flesta fall bör man kunna förvänta sig att bearbetaren känner till vilket material som tillhör denne, även om det inte kan styrkas att så är fallet. Oaktsamhet i skadeståndsrättslig mening torde då föreligga, även om uppsåt inte kan styrkas.
Det är dock möjligt att tänka sig situationer där bearbetaren haft goda skäl att anta att hen är ägare till material som tillhör annan. Vid sådana fall kan skadestånd enligt 2 kap 1 § inte utgå, eftersom sådan ersättning kräver culpa.66
Vid beräkningen av ersättningens storlek när bearbetaren förfarit oaktsamt finns olika möjligheter.67 Vid uppsåt eller oaktsamhet om äganderätten bör beräkningen utgå från de principer för ersättning som används vid tillämpningen av skadeståndslagen. Vanligast synes vara att beräkna skadan i enlighet med ersättningsvärdet, det vill säga den kostnad som föreligger för att anskaffa likvärdig egendom som den som frånhänts ägaren.68 Utöver sådan ersättning ska enligt 5 kap 7 § SkL ersättning för ”annan kostnad till följd av skadan” utgå. I
65 Agell, s 39 ff.
66 Se följande avsnitt avseende dessa situationer.
67 Hellner & Radetzki, s 382.
68 A.a.s. s 382.
28
detta ingår såväl ytterligare kostnader som ägaren dragit på sig på grund av skadan såväl som redan befintliga kostnader som på grund av skadan blivit onyttiga.69 Dessa kostnader kan också yttra sig i form av utebliven vinst till följd av att egendomen inte kunnat användas i näringsverksamhet.70
Sammanfattningsvis kan konstateras att en möjlig lösning för ersättningen till materialägaren vid äganderättsförvärv genom specifikation utgörs av de skadeståndsrättsliga principer som regleras i skadeståndslagen, åtminstone för de fall där bearbetaren agerat culpöst. Ersättningen skulle då uppgå till återanskaffningskostnaden för materialet jämte eventuella följdförluster. En sådan lösning överensstämmer väl med de ändamål som ligger bakom specifikationsinstitutet som sådant. De argument som framförts till grund för en möjlighet för specifikanten att förvärva äganderätt utgår till stor del från att en annan lösning hade kunnat leda till oskäliga resultat till nackdel för bearbetaren, för det fall relativt billigt material genom omfattande arbete omvandlas till en värdefull ny sak. Genom att definiera ersättningsansvaret utifrån materialägarens förlust behöver bearbetaren inte avhända sig det ytterligare värde som tillförts genom sitt eget arbete, samtidigt som materialägaren tillgodoses full ersättning för sin skada.
Eftersom praxis, och till stor del även uttalanden i doktrinen, saknas i frågan är det svårt att slå fast vad som utgör gällande rätt. Från författarens synvinkel tycks det dock vara rimligt att argumentera för en tillämpning av de befintliga regler som redan finns vid utomobligatoriska skadeståndsståndsansvar. På så sätt upprätthålls en symmetri i ersättningsansvaret vid utomkontraktuella skador.
69 A.a.s. s 386.
70 Se t.ex. NJA 1965 s 165.
29
Mot en sådan lösning kan dock invändas att det inte är säkert att bearbetning utgör en sakskada i enlighet med 2 kap 1 § SkL. Redan det faktum att förskingring undantagits från lagens tillämplighet talar i denna riktning. Rent semantiskt kan det dessutom tyckas svårförenligt att likställa vad som oftast vid specifikation är en omfattande förbättring av egendom med begreppet skada.
Den skada som materialägaren lider utgörs ju främst av att äganderätten förloras, snarare än att materialet tappar i värde. Å andra sidan bör man vara försiktig med att definiera rekvisitet skada utifrån allmänt språkbruk. Det faktum att t.ex. sakskada kan utgöras av att tillfälligt undandras möjligheten att nyttja en egendom, utan något krav på åverkan på själva saken, talar emot en restriktiv tolkning av rekvisitet. Avseende de fall där brott föreligger torde det dock under alla omständigheter vara klart att 2 kap 2 § SkL är tillämplig.
4.2.2 Obehörig vinst
För det fall bearbetaren inte förfarit vårdslöst vid bearbetningen, blir saken mer intrikat. Likaså blir fallet om bedömningen mot bakgrund av ovanstående avsnitt blir att 2 kap 1 § inte är tillämplig vid specifikation, och något brott inte föreligger. Bearbetaren kanske inte kände till71 att material deponerats i hens lager, eller på annat sätt inte kunnat förväntas känna till att någon annan var ägare till materialet. Sådana situationer är troligen vanligast förekommande vid deponering av generiskt gods, av vilken deponenten äger samma egendomstyp.72 Något ersättningsansvar med stöd av SkL kan med anledning av ovanstående resonemang inte utgå i ett sådant scenario. Frågan blir då om materialägaren ska ställas helt utan ersättning, eller om någon annan rättsprincip kan grunda ett ansvar för bearbetaren.
71 Och inte heller bort känna till.
72 T.ex. virke.
30
En möjlig lösning på situationen skulle i dessa fall vara principen om obehörig vinst. Till skillnad från SkL:s krav på oaktsamhet krävs någon sådan inte för att ersättning för obehörig vinst ska kunna utgå.73 Historiskt sett har regler om obehörig vinst behandlats med viss skepsis i den svenska doktrinen, medan den i andra länder utgör ett självklart inslag i civilrätten.74 I Kontinentaleuropa har principen en väl befäst ställning. Den europeiska modellagen DCFR innehåller en obehörig vinst-artikel: ”A person who obtains an unjustified enrichment which is attributable to another’s disadvantage is obliged to that other to reverse the enrichment”.75 Obehörig vinst är också kodifierat i tysk rätt, se 812
§ BGB. I svensk rätt saknas direkt lagstöd för principen, även om vissa lagregler genom analog tolkning kan ge viss ledning.76 Inom doktrinen är det framförallt Hellner och Karlgren som varit tongivande i diskussionen om obehörig vinst.77
I Sverige har emellertid obehörig vinst-institutet fått större utrymme i rättstillämpningen på senare år.78 Detta kan illustreras med två avgöranden från högsta domstolen rörande hyresersättning när hyresgästen stannat kvar i lokaler utan att betala hyra till hyresvärden. NJA 1993 s 13 rörde en underhyresgäst som kvarstannat i en lokal trots att hyresförhållandet mellan fastighetsägaren och dennes avtalspart upphört. HD konstaterade att något brott inte förelåg, och därmed avfärdades den av fastighetsägaren åberopade rättsgrunden 2 kap 2 § SkL. Domstolen gick dock vidare och fann att nyttjandet av lokalerna utan stöd i avtal medförde en skyldighet för hyresgästen att ersätta fastighetsägaren med skälig hyra. Noterbart är att HD i domskälen inte motiverar varför sådan skyldighet uppkommit, och att ersättningen inte baseras på någon av fastighetsägaren styrkt skada. Det andra avgörandet, NJA 2007 s 519, rörde ett
73 Hellner & Radetzki, s 390.
74 Schultz, SvJT 2009 s 947 ff.
75 VII. - 1:101, Draft Common Frame of Reference.
76 Här avses främst Föräldrabalken 9 kap 7 §.
77 Se Hellner, Om obehörig vinst och Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning.
78 Se härom Schultz, SvJT 2009 s 954.
31
konkursbo som kvarstannat i konkursgäldenärens hyreslokal efter att avtalet mellan hyresvärden och konkursgäldenären upphört att gälla. HD refererade till sitt avgörande i NJA 1993 s 13 och tillade därtill att ”utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst”. Även i detta avgörande menade HD att ersättningsskyldighet uppkommit för konkursboet som nyttjat lokalen utan stöd i avtal.
En analys av rättsfallen, tillsammans med de diskussioner som förts i doktrinen, ger vid handen att en liknande konstruktion skulle kunna användas vid obehörig bearbetning. Även i dessa fall har en part nyttjat annans egendom utan stöd i avtal. Ur ett rättspolitiskt perspektiv synes det också rimligt att bearbetaren får finna sig i att utge någon form av ersättning till materialägaren, även i de fall någon oaktsamhet inte kan läggas bearbetaren till last.
Återstår då frågan hur ersättningen i dessa fall ska beräknas. Även här är det viktigt att understryka vilken funktion specifikationsinstitutet innehar. En ersättningsberäkning där värdet på den färdigställda saken utgör grunden för ansvaret rimmar illa med det faktum att tillerkännandet av äganderätt för bearbetaren utgår ifrån att det vore oskäligt att frånhända denne värdet av den nya saken. Det kan också konstateras att en sådan lösning medför, eller åtminstone kan medföra, en betydande värdeöverföring till materialägaren. En sådan värdeöverföring innebär per definition en överkompensation av materialägaren, eftersom denne erhåller ersättning motsvarande en sak som överstiger värdet av det material hen förlorat. Mer ändamålsenligt vore istället att grunda ersättningen på värdet av materialet som frånhänts den ursprunglige ägaren. Det är, hävdar jag, trots allt endast detta värde som bearbetaren har tillskansat sig på ett obehörigt sätt. Den efterföljande värdeökningen beror endast på bearbetarens eget arbete, något som rättsordningen genom äganderättsövergången velat skydda. En ytterligare fördel med en sådan konstruktion är att den till stora delar överensstämmer med
32
ersättningsberäkningen vid sakskada enligt SkL. Visserligen skulle materialägaren inte i samma utsträckning få någon möjlighet till ersättning för följdskador, men med tanke på att detta enbart blir aktuellt vid fall där bearbetaren inte förfarit oaktsamt är det möjligen en rimlig riskfördelning att sådana skador får bäras av materialets ursprunglige ägare.
Det kan noteras att Hellner, en uttalad skeptiker till obehörig vinst-institutet, tycks ha förespråkat en liknande lösning när specifikanten är i god tro om äganderätten till materialet. Hellner menar att en besittare som konsumerat material i god tro bör förpliktigas att ersätta den ursprungliga ägaren med
”gängse priset av den egendom, som besittaren i god tro om att han var ägare tillgodogjort sig”. Något ansvar för materialägarens övriga eventuella förluster skulle endast komma ifråga för det fall besittaren varit i ond tro.79
Här bör påpekas att ond tro och oaktsamhet inte nödvändigtvis överensstämmer, men vid fall av kvalificerad god tro synes bedömningarna ofta vara likartade.
Att besittaren inte bort inse att hen inte var ägare till egendomen, bör i de flesta fall vara synonymt med att någon oaktsamhet inte kan läggas denne till last.
Syftet med Hellners lösning är enligt honom att ”utforma förfogarens ansvar så, att det står i god överensstämmelse med ansvaret så länge egendomen finns kvar (i specifikationsfallen innan identitetsförändrande bearbetning skett, min anm.)”. Då ansvaret i dessa fall utgörs av att på uppmaning av deponenten utge materialet, är det i enlighet med detta resonemang rimligt att vid specifikation utge ersättning för materialets värde.
Karlgren menar att obehörig vinst-institutet inte bör användas vid specifikation, det är istället en ”vedertagen uppfattning” att det istället ska utgå
79 Hellner, s 270. I texten används uttrycket lucrum cessans. Sådant ansvar torde ligga nära det skadeståndsrättsliga ansvaret för följdskador, främst utebliven vinst.
33
värdeersättning.80 Värdeersättningen uppgår enligt Karlgren till egendomens
”gängse genomsnittsvärde”. Något ansvar för följdskador såsom utebliven vinst eller andra förluster utgår inte.81 Sådant ansvar är enligt Karlgren strängare mot bearbetaren än vinstersättning, men mildare än skadeståndsansvar för det fall det objektiva värdet är större än vinsten.82 Vid specifikationsfallen bör emellertid värde och vinst i allt väsentligt vara likvärdiga. Givet att vinsten utgörs av den besparing bearbetaren gör när denne använder annans material istället för sitt eget, måste denna vinst i de flesta fall rimligen uppgå till samma belopp som materialets ”gängse genomsnittsvärde”.
Hellner menar dock att förfogarens övriga förutsättningar bör tas i beaktande vid en beräkning av vinsten som utgår från besparingen. Detta illustrerade han genom ett klassiskt exempel om vin. I exemplet gör en person som upphittar en vinflaska och konsumerar denna inte någon besparing om personen i vanliga fall inte dricker vin.83 Enligt denna idé skulle en bearbetare, som hade avstått att förbruka egendomen om den inte funnits tillgänglig för honom inte gjort någon besparing och därigenom ingen vinst. Någon ersättning skulle då inte kunna utgå enligt obehörig vinstinstitutet. Detta kritiseras dock av Karlgren, som invänder att i fall där egendomen återfinns i annan form och ersättning in natura inte kan ges är besparingsregeln inte tillämpligt.84 Så är ju också fallet vid specifikation. Karlgren invänder vidare mot Hellners resonemang med argumentet att den nytta som förfogandet medför föreligger oavsett om någon besparing gjorts.85
80 Karlgren, s 109. Hur detta kom att bli en allmänt vedertagen uppfattning förklaras inte.
81 Karlgren, s 13.
82 A.a.s. 13.
83 Hellner, s 160.
84 Karlgren, s 39.
85 Karlgren påpekar här att ingen påstår att vinet som druckits varit av dålig kvalitet, eller att konsumenten inte ”låtit sig väl smaka”.
34
Att obehörig vinst kan utgå utan att en bedömning av den vinnandes subjektiva och hypotetiska handlande får också stöd av NJA 1993 s 13 och NJA 2007 s 509. I båda dessa fall utgår ersättning i form av skälig hyra, med objektiva beräkningar som grund, och någon bedömning kring huruvida hyrestagaren hade valt att betala hyra för det fall det inte var möjligt att kvarstanna i lokalen utan ersättning gjordes inte. Med stöd av Karlgren och vad som framkommit i mer modern praxis är det enligt min uppfattning inte nödvändigt att bedöma bearbetarens eventuella besparing ur ett subjektivt perspektiv. Ur ett rättspolitiskt perspektiv är det vidare rimligt att materialägaren får ersättning för sin förlust, även om bearbetaren kan visa att denne inte hade specificerat egendomen om materialet inte funnits att tillgå utan kostnad. Vidare är bearbetaren inte i en särskilt utsatt position eftersom hen alltjämt besitter den nya saken, vilket får antas vara av större värde än den ersättning som utgår till materialägaren.
Värderingstidpunkten
Oaktat vilken lösning som väljs för att bestämma ersättningens storlek tillkommer ytterligare en fråga, närmare bestämt den om när beräkningen av ersättningen ska göras. Här finns flera möjliga svar. Ett alternativ är att värderingen görs när materialägaren frånhänds möjligheten att återkräva materialet in natura, det vill säga den tidpunkt när äganderätten som en följd av bearbetningen övergår till bearbetaren. Fördelen med en sådan lösning är att ingen av parterna har möjlighet att utnyttja eventuella värdeförändringar, eftersom storleken på ersättningen inte påverkas av huruvida priset på materialet i fråga gått upp eller ner efter att bearbetningen genomförts. Nackdelen är emellertid att resultatet i vissa fall kan bli stötande. För det fall bearbetaren varit i ond tro om äganderätten till materialet är det betänkligt att materialägaren vid en prisstegring inte får full ersättning för värdet. I en situation där materialägaren behöver materialet kommer ersättningen då understiga kostnaden för att införskaffa nytt material.
