Krigare, härskare och djur

Institutionen för arkeologi och antik historia

Krigare, härskare och djur

Relevansen av djursymbolik för sammanhållning inom krigargrupper i yngre järnålderns Skandinavien

Oskar Bransell

Kandidatuppsats 15 hp i Arkeologi VT 2021 Handledare: Ben Raffield Campus Uppsala

Abstract

Bransell, O. 2021. Krigare, härskare och djur: Relevansen av djursymbolik för sammanhållning inom krigargrupper i yngre järnålderns Skandinavien.

Bransell, O. 2021. Warriors, rulers and animals: The relevance of animal symbolism for cohesion within warrior groups in Late Iron Age Scandinavia.

This thesis examines the relevance of animal symbolism for group cohesion within Vendel- and Viking Age warrior groups. Late Iron Age Scandinavia (c. 550-1050) saw increased political centralization where leading figures would legitimize and maintain their authority by forming and maintaining warrior groups. Animal symbolism is examined with regards to its role in stimulating processes of ‘ingroup identification and identity fusion, which are likely to have been of vital importance in facilitating cohesion within ancient Scandinavian warrior groups.

Literary, historical and archaeological sources are examined and compared in order to identify independently reoccurring phenomena, which collectively provide indications about the martial ideologies and practices of the Vendel- and Viking periods. Animals were used as identifying symbols for specific individuals, groups and organizations which could have served to identify group members and highlight the distinctiveness of ingroups in order to stimulate cooperation.

Particular animals such as ravens were used by Scandinavian leaders in order to indicate martial competency and connections to the god Odin. Both of these functions would have increased the warrior bands’ confidence in, and presumably loyalty towards their commanders. Animal symbolism was likely used by some warrior groups in the assumption of therianthropic identities. Conceptions of therianthropy could have stimulated identity fusion by cultivating specific personality traits, providing ideological motivations for violent actions, enhancing actual or perceived combat performance and by distinguishing therianthropic warriors from the rest of society. The relevant forms of animal symbolism would have coexisted to various degrees within the same or similar ideological frameworks with Odin as a reoccurring and significant – but not necessarily essential – central figure.

Nyckelord: Vendeltiden, Vikingatiden, djursymbolik, teriantropi, hird, gruppkohesion, ingruppidentifiering, identitetsfusion

Keywords: Vendel Period, Viking Age, animal symbolism, therianthropy, hird, group cohesion, ingroup identification, identity fusion

Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Ben Raffield. Biträdande handledare:

Alexander Andreeff Högfeldt. Ventilerad och godkänd 2021-06-15.

© Oskar Bransell

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden

Omslagsbild: Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien. 1872. Bronsplåt från Torslunda sn, Öland. Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Månadsblad: 90, fig. 39. Public Domain. Wikimedia Commons.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bronspl%C3%A5t_fr_Torslunda_sn,_%C3%96land_(Antiq vitets_Akademiens_M%C3%A5nadsblad_1872_s090_fig39).jpg [Hämtad 2021-05-11]

3

Tack

Jag ger ett stort tack till min handledare Ben Raffield för hans goda råd och intressanta konversationer om uppsatsämnet innan och under skrivprocessen. Jag tackar även min biträdande handledare Alexander Andreeff Högfeldt för hans hjälp med uppsatsens språkliga och strukturella aspekter. Charlotte Hedenstierna-Jonson, John Worley och Marianne Vedeler ska också ha tack för att de givit mig tillgång till mycket intressanta bilder på uppsatsens relevanta arkeologiska material. Ett sista stort tack går även till min familj för deras engagemang och stöd för mina studier i arkeologi i allmänhet och denna uppsats i synnerhet.

Innehåll

1. Inledning... 5

1.1. Syfte och frågeställningar ... 5

1.2. Teori och metod ... 6

2. Bakgrund och forskningshistorik ... 7

2.1. Ingruppidentifiering och identitetsfusion... 7

2.2. Den yngre järnålderns politiska och militära struktur och ideologi ... 8

3. Materialpresentation ... 10

3.1. Litterära och historiska källor ... 10

3.2. Arkeologiska källor ... 11

4. Analys och diskussion ... 12

4.1. Djur som symboler för personer och grupper ... 12

4.2. Fåglar, Oden och ledarskap ... 15

4.3. Teriantropiska krigare ... 20

4.4. Djursymbolikens ideologiska, religiösa och militära dimensioner ... 27

5. Slutsatser ... 29

5.1. Djurmotiv och gruppkohesion ... 29

5.2. Slutsats ... 29

6. Sammanfattning ... 31

7. Bibliografi ... 32

8. Illustrationsförteckning ... 36

5

1. Inledning

Denna uppsats analyserar religiösa och ideologiska aspekter av militär och politisk kohesion i skandinaviska samhällen och krigargrupper under yngre skandinavisk järnålder (ca 550–1050 e.Kr.). Perioden delas vanligen upp i vendeltiden (550–750 e.Kr.) och vikingatiden (750–1050 e.Kr.). Vendel- och vikingatiden såg växande politisk centralisering över Skandinavien.

Härskare skapade, legitimerade och bevarade sina ställningar genom att knyta sig till såväl krigargrupper som gudar. Fornskandinaviska krigare organiserade sig ofta i hirder – grupper av krigare som svurit lojalitetseder till en gemensam ledare – som ofta kunde innefatta människor från mycket varierande sociala och geografiska kontexter. Tiden krigare rimligtvis tillbringade resandes och kämpandes tillsammans samt gruppernas heterogenitet medför att god gruppkohesion borde ha varit både sannolikt och potentiellt nödvändigt för krigargruppers och deras herrars överlevnad och framgång (Raffield et al. 2016: 38–40). Avenyer för gruppkohesion fanns i gemensam religion och ideologi, i vilken djur kunde besitta stor betydelse, såsom indikerat av litterära, historiska, och ikonografiska källor (Raffield et al. 2016:

41–43; Price 2019: 303–310). En närmre inblick i hur djur figurerade i skapandet av enhetliga och koherenta krigargrupper är önskvärd.

1.1. Syfte och frågeställningar

Målet med studien är att identifiera och analysera vilken betydelse djursymbolik och föreställningar kring djur hade för sammanhållning inom krigargrupper i vendeltidens och vikingatidens skandinaviska samhällen. Teorier om ”ingruppidentifiering” och

”identitetsfusion” används för att tolka hur representationer av och föreställningar kring djur figurerade inom ideologiska och religiösa föreställningar runt vilka koherenta krigargrupper kunde formas.

På grund av kungamaktens starka anknytning till och beroende av krigargrupper i det fornskandinaviska samhället (Hedenstierna-Jonson 2006: 26; 2009: 92–94) kan militär och politisk kohesion ses som naturligt sammanflätade och behandlas därför bäst tillsammans.

Frågeställningar uppsatsen avser behandla är:

• Vilka djurmotiv användes för att skapa kohesion inom vendel- och vikingatida skandinaviska krigargrupper?

• På vilka sätt användes djurmotiv för att inspirera lojalitet till gruppledare?

• På vilka sätt användes djurmotiv för att skapa och stärka lojalitetsband och kohesion sinsemellan gruppmedlemmar?

Uppsatsen behandlar endast föreställningar som på något sätt innefattar djur. Uppsatsen begränsas även till att behandla föreställningar som direkt eller indirekt kan kopplas till arkeologiskt material. Rollen verkliga djur spelade i det fornnordiska samhället behandlas inte i denna uppsats.

6

1.2. Teori och metod

I denna uppsats analyseras och diskuteras ikonografiska arkeologiska material som kan användas för att dra slutsatser kring hur föreställningar direkt eller indirekt relaterade till djur påverkade gruppkohesion inom fornnordiska krigargrupper. Analyserna grundas på tidigare forskning kring de arkeologiska materialen i fråga och deras relation till historiska och litterära källor relevanta för den nordeuropeiska yngre järnåldern. Centrala begrepp i uppsatsen är gruppkohesion, ingruppidentifiering, identitetsfusion och teriantropi.

Gruppkohesion är ett omdiskuterat begrepp som sammanfattningsvis kan beskrivas som sammanhållningen och enhetskänslan som uppstår i en grupp när relationer sammankopplar gruppmedlemmarna till varandra och till gruppen som helhet (Dyaram & Kamalanabhan 2005:

185f). Med ”teriantropi” menas en delvis eller fullständig förvandling från människa till en djurskepnad. Därmed refererar ordvalet ”teriantropiska krigare” till mytologiska och historiska krigare som uppfattades tillfälligt eller permanent anta bokstavliga eller metaforiska mentala och/eller fysiska drag karaktäristiska för djur snarare än människor. Ingruppidentifiering och identitetsfusion utvecklas i avsnitt 2.1. men förklaras kortfattat här för att klargöra deras signifikans för uppsatsens teoretiska utgångspunkter.

Analysen utgår ifrån premissen att indikationer på om och hur ingruppidentifiering och identitetsfusion manifesterades i och bland vendel- och vikingatida krigargrupper är indikatorer på hur gruppkohesion uppstod och fungerade inom dessa grupper.

Ingruppidentifiering är en process i vilken en individ uppfattar en ingrupps definierande drag som en del av dennes identitet (Tropp & Wright 2001: 586). Identitetsfusion är en process som kan uppträda under omständigheter där känslomässiga relationer mellan gruppmedlemmar leder till en stark enhetskänsla kapabel till att upplösa de ordinarie avgränsningarna emellan individers personliga och sociala identiteter (Swann et al. 2012: 442–444). Både ingruppidentifiering och identitetsfusion – särskilt det senare – har positiv inverkan på social kohesion så pass att altruistiska beteenden och samarbete främjas och underlättas (Whitehouse

& Lanman 2014: 5f). Ingruppidentifiering och identitetsfusion är relevanta för denna uppsats eftersom de har argumenterats vara mycket sannolika företeelser inom vikingatida krigargrupper på grund av de delade erfarenheterna krigare skulle ha genomlevt boendes, resandes och kämpandes tillsammans över långa perioder (Raffield et al. 2016: 38).

Ingruppidentifiering och identitetsfusion är separata fenomen som kan förekomma oberoende av varandra (Whitehouse & Lanman 2014: 3) varpå det kan vara relevant att avgöra huruvida ett arkeologiskt eller historiskt spårbart fenomen indikerar antingen ingruppidentifiering, identitetsfusion eller båda samtidigt.

Eftersom en vanlig aspekt av ingruppidentiteter är gruppspecifik materiell kultur (Raffield et al. 2016: 40f) förutsätter denna studie att indikationer på förekomsten av gruppspecifik materiell kultur också är potentiella indikationer på ingruppidentifiering. Vidare har grupprelaterade ideologier och ritualer påpekats i vissa sammanhang vara korrelerande och kausativa för ingruppidentifiering och identitetsfusion (Whitehouse & Lanman 2014: 5–8).

Därmed antas det att bevis på sådana ideologier eller ritualistiska beteenden kan indikera ingruppidentifiering och/eller identitetsfusion, och därmed gruppkohesion.

På grund av det relevanta arkeologiska materialets begränsade omfattning kan studien som bäst utföras genom att sammanföra och jämföra flera olikartade arkeologiska material med varandra och med relevanta litterära och historiska källor. Arkeologiskt material är särskilt användbart för att påvisa förekomsten av föreställningar som skulle kunna leda till materialet i fråga produceras. Skriftligt material är användbart för att inplacera det arkeologiska materialet i en bredare historisk och ideologisk kontext. Överensstämmelser mellan flera oberoende källor bör kunna ge resonligt sannolika insikter i vissa aspekter av den yngre järnålderns föreställningsvärld.

7

2. Bakgrund och forskningshistorik

För att källmaterialet ska kunna användas kommer följande avsnitt att presentera aktuell bakgrundsinformation och redogöra för relevant tidigare forskning kring ingruppidentifiering, identitetsfusion och den skandinaviska yngre järnålderns politiska och militära strukturer och ideologier.

2.1. Ingruppidentifiering och identitetsfusion

Ingruppidentifiering har sedan 1970-talet studerats av forskare intresserade av beteendemässiga och psykologiska aspekter av interaktion inom och mellan grupper (Tajfel et al. 1971: 150f;

Raffield et al. 2016: 37). En ingrupp är ett flertal människor som utifrån uppfattade gemensamma drag anser sig vara distinkta i förhållande till en eller fler utgrupper (Rhee et al.

1996: 1038). Ingruppers karaktär och storlekar kan variera markant och baseras på diverse företeelser inklusive men inte begränsat till släktskap, religion, etnicitet, yrke, socioekonomisk position eller värderingar. Olika kulturer har olika förutsättningar för bildandet av in- och utgrupper. I regel brukar de flesta personer tillhöra flera ingrupper samtidigt. Raffield (2020:

33f) har hävdat att en individs olika ingruppidentiteter kan aktiveras vid olika tillfällen av olika anledningar utifrån situationen. För ett vikingatida exempel skulle en person kunna uppfatta sig vara en del av sitt hushåll och släkt, sitt kringliggande samhälle, en krigisk eller merkantil grupp och kanske även en överregional folkgrupp som ”svear” eller ”daner”.

Tropp och Wright (2001: 585f) definierar ingruppidentifiering som processen i vilken en ingrupp inkorporeras i en individs självbild via erkännandet av gruppens definierande drag i den egna identiteten. Ingruppidentifiering är inte absolut, då människor inkluderar olika ingrupper i sina självuppfattningar i varierande grad. Under särskilda omständigheter kan mycket starka enhetskänslor uppstå mellan gruppmedlemmar, varpå deras uppfattningar av sig själva som individer sammanflätas med deras sociala identitet som gruppmedlemmar, varpå övriga medlemmar betraktas som en familj (Swann et al. 2012: 441–444; Whitehouse &

Lanman 2014: 3f). Eftersom både delade ideologier och gemensamma erfarenheter – i synnerhet traumatiska sådana – kan sammanfoga människors identiteter förekommer identitetsfusion ofta bland grupper inblandade i konflikter och krigföring.

Denna idé stöds av en studie av revolutionärer i libyska inbördeskriget år 2011. Efter att 179 revolutionärer fyllt i ett frågeformulär visades det att 97 % av deltagarna kände sig sammanfogade med sina bataljoner (Whitehouse et al. 2014: 17783f). Studiens deltagare var antingen personer som stred i riskabla situationer vid fronter eller personer arbetande med logistik i situationer med lägre risk. 45 % av frontlinjekämparna uppfattade sig vara mer sammanfogade till sina bataljoner än till sina familjer. De var mer benägna till extrema självuppoffrande beteenden, som att offra sina liv för sina kamrater. Bara 28 % av logistikarbetarna kände sig mer kopplade till bataljonerna än till sina familjer. Detta indikerar att den viktigaste faktorn för identitetsfusion var delade traumatiska erfarenheter, vilket är relevant för studier av andra stridande grupper. Vidare kände sig bara 1 % av revolutionärerna någon identitetsfusion med vanliga libyer som var stödjande men inte direkt involverade i revolutionen. Uppföljande intervjuer tydliggjorde att flera revolutionärer uppfattade övriga libyer negativt som fripassagerare vilka dragit fördel av revolutionen utan att offra något.

8

Identitetsfusion kan höra samman med fientlighet mot personer utanför ingruppen, såsom argumenterats av Whitehouse (2012: 270–273) med hänsyn till uppfattningar av medlemskap inom grupper som använder sig av traumatiska initiationsritualer.

Höga nivåer av ingruppidentifiering och identitetsfusion har avgörande betydelse för gruppers kohesion och samarbetsförmåga genom främjandet av altruistiska beteenden (Whitehouse & Lanman 2014: 5f). Ingruppidentifiering och identitetsfusion är separata fenomen som inte alltid förekommer samtidigt eller av samma orsaker. Exempelvis kan ingruppidentifiering förekomma utan identitetsfusion, eftersom en individ kan se sig själv som en del av en grupp utan att för den sakens skull uppfatta sina personliga karaktärsdrag och identitet som helt oskiljaktiga från gruppen (Whitehouse & Lanman 2014: 3).

2.2. Den yngre järnålderns politiska och militära struktur och ideologi

Under början av vendeltiden påbörjades etableringen av militärideologiskt präglade aristokratiska politiska strukturer över Skandinavien. Hedeager (2008: 15–18) anger att den vendeltida samhällsutvecklingen kan urskiljas arkeologiskt i etableringen av centralplatser med religiös och politisk betydelse såsom Lejre, Borre, Gamla Uppsala och deras tillhörande praktfulla elitgravskick. Under vikingatiden kan man urskilja en utveckling av centraliserade maktstrukturer och normaliseringen av krigiska ideologier i det fortsatt militariserade samhället (Hedenstierna-Jonson 2009: 92f). Kungars åtagande av religiösa roller och associationer har argumenterats haft central betydelse för formationen av centraliserade stater under den yngre järnåldern (Price 2019: 33).

Argumentationen kring kungars religiösa betydelse i det förkristna Skandinavien har främst baserats på skriftliga och filologiska bevis mestadels daterade till flera århundraden efter vikingatiden. Kopplingen mellan religion och politiskt ledarskap i det förkristna Skandinavien har behandlats av Sundqvist (2002: 9; 2016: 4f) som förklarar hur fornskandinaviska politiska strukturer var delvis baserade på religiösa element. Detta manifesterades särskilt i föreställningen att härskare besatte gudomlig härkomst, särskilt ifrån Oden eller Frej (Sundqvist 2002: 149, 162, 170). Härskare spelade även viktiga roller som ledare och beskyddare av kulter och kultplatser, vilket ökade deras prestige och politiska inflytande (Sundqvist 2002: 184, 203;

2008: 224f). Price och Mortimer (2014: 522–525) har behandlat skandinaviskt och anglosaxiskt gudomligt ledarskap ur ett arkeologiskt perspektiv genom studien av högstatushjälmar ifrån Sutton Hoo i England, Valsgärde och Vendel i Sverige samt ett flertal hjälmfragment från runtom i Skandinavien. Vendeltidens aristokratiska hjälmdekorationer hade enögdhet som återkommande motiv, vilket antyder att hjälmarnas ägare potentiellt försökte identifiera sig med Oden (Price & Mortimer 2014: 532–534).

Sociala och politiska strukturer i skandinaviska och övriga germanska samhällen bestod i betydande grad av löst strukturerade autonoma grupper sammanhållna via reciproka relationer formade via eder och gåvoutväxling (Hedeager 2008: 14; Hedenstierna-Jonson 2009: 93). En av de viktigaste typerna av sociala grupper den under den yngre järnåldern var den autonoma krigargruppen, oftast kallad hird eller lið. Lund (1986: 106) har beskrivit ett lið som ett krigarfölje svuret till en ledare som i utbyte mot deras tjänster ansvarade för att försörja, utrusta och belöna krigarna. Lund framhåller att utifrån runstensinskriptioner kunde inte bara kungar, utan även oberoende stormän, leda krigarföljen. Som beskrivet av Hedenstierna-Jonson (2006:

26; 2009: 93f; 2015: 83) förväntades vikingatida härskare ha en hird som tjänade militära, representativa och beskyddande funktioner. Hirder bestod ofta av unga män som blev en del av sina herrars hushåll. När de bevisat sin duglighet och lojalitet, kunde de starta sina egna hushåll och hirder medan de förväntades förbli lojala mot sin herre.

Krigargrupper behövde inte nödvändigtvis alltid ha verkat inom det ovan beskrivna systemet. Hedenstierna-Jonson (2015: 83–85) argumenterar att krigargrupper motsvarande

9 hirder kunde verka utan lojalitet mot enskilda etablerade maktinnehavare.

Analyser av aDNA har påvisat att flera individer begravda i 700-talsbåtgravar av skandinaviskt slag i Salme, Estland, var nära släkt med varandra (Margaryan et al. 2020: 393).

Raffield et al. (2016: 38f) har lyft sannolikheten att krigargrupper kunde formas kring släktband, men har även påpekat att så inte alltid behövde vara fallet. Rekrytering skedde utanför såväl släktbaserade som etniska grupper (Hedenstierna-Jonson 2009: 93; Raffield et al. 2016: 39).

Isotopanalyser från en massgrav i Dorset, England, innehållandes avrättade kvarlevor från upptill 52 personer indikerar att minst 32 kom ifrån så geografiskt spridda områden som Island, Danmark, Baltikum, Ryssland och Belarus (Chenery et al. 2014: 283f). Strontiumanalyser av gravar vid Trelleborg, Danmark, pekar mot att även den danske kungen Harald Gormsons armé under det sena 900-talet var mycket heterogen (Price et al. 2011: 486f).

Utifrån vikingatida krigargruppers heterogenitet har Raffield et al. (2016: 38–44) argumenterat att ingruppidentifiering och identitetsfusion var både sannolika och potentiellt nödvändiga för överlevnad och framgång i krig. Svärandet av eder samt gemensamma religioner, ideologier och psykologiska drag argumenteras ha varit särskilt betydelsefulla (Raffield et al.

2016: 42f). Ett sätt på vilket detta kunde manifesteras är föreställningar kring teriantropiska krigare.

Price (2019: 303–323) har redogjort för de kända arkeologiska, litterära och historiska källorna som ger information och indikationer kring användningen av djursymbolik i militärideologiska sammanhang och krigares identifiering med djur. Litterära, historiska och arkeologiska källor pekar på att teriantropiska krigare skildrade i fornnordisk litteratur var förankrade i förkristna sedvanor. Price (2019: 317–319) argumenterar för att krigares självidentifiering med djur var avgränsat till en eller ett fåtal särskilda sociala grupper – i litteraturen representerade av bärsärkar och ulvhednar – samt att dessa gruppers teriantropi var erkänd av det övriga samhället.

10

3. Materialpresentation

Uppsatsen använder sig av vendel- och vikingatida piktografiska arkeologiska material från flera olika geografiska kontexter samt skriftliga litterära och historiska källor från vikingatiden och medeltiden. På grund av begränsningarna hos enskilda materiella och textuella källor används de bäst genom att sammanföras och jämföras med varandra för att identifiera gemensamma trender.

3.1. Litterära och historiska källor

Skriftliga källor relevanta för denna uppsats är isländska sagor, skaldediktning och vikingatida historiska annaler.

De äldsta bevarade sagamanuskripten skrevs av munkar i Norge och Island och dateras till andra hälften av 1100-talet, men mertalet av det klassiska isländska sagomaterialet nedtecknades under 1200-talet av sekulära skribenter som ofta sponsrades av eller själva var stormän (Lönnroth 2008: 304–306). Det råder debatt kring huruvida diverse enskilda sagor var helt uppdiktade av de medeltida skribenterna eller var baserade på muntliga traditioner bevarade sedan vikingatiden. Isländska sagor anses vanligen vara opålitliga vad gäller viktiga historiska skeenden (Lönnroth 2008: 309). Dessutom är deras skildringar av betydelsefulla historiska personer och den fornnordiska religionen oftast tendentiösa. Sagorna är däremot huvudsakligen pålitliga källor vad gäller mentalitet, etik, sedvanor och politiska och sociala strukturer, eftersom dessa aspekter av samhället på Island varit relativt konstanta från vikingatiden till medeltiden (Lönnroth 2008: 309f).

Skaldediktning är främst bevarat i isländska manuskript skrivna från 1100-talet och framåt (Jesch 2001: 15f). Dikterna är sällan nedskrivna för sin egen skull och bevaras därmed i regel inte i sin helhet. Istället överlever skaldiska dikter i ett flertal olika prosaiska kontexter där de har varierade funktioner. Olika dikters ursprung kan variera från att ha förmedlats muntligt i en igenkännbar form sedan 800-talet till att vara jämngamla med manuskripten de skrevs ned i under 1200-talet. Även medeltida författare hade delade åsikter om hur användbara olika dikter var som historiska källor. Många dikter i kungasagorna brukade av sagornas författare betraktas vara av mer sannolikt vikingatida ursprung, en inställning som delvis vidhålls av nutida forskare. I likhet med sagomaterialet förefaller skaldediktningen vara relativt opålitlig angående historiska händelser på grund av dess konstnärliga, klichéartade och tendentiösa natur (Jesch 2001: 32f).

Samtida brittiska och bysantinska annaler kan ibland vara baserade på förstahandskällor, men även dessa har sina källkritiska problem eftersom skribenterna – vilka var ickeskandinaviska kristna personer – säkerligen inkorporerade sina egna personliga och kulturella fördomar (Raffield et al. 2016: 37).

På grund av svårigheterna med att fastställa enskilda angivningars historiska validitet används de tillgängliga skriftliga källorna bäst genom att identifiera överensstämmelser mellan flera separata källor kring samma fenomen, vilka tillsammans kan ge indikationer om sedvanor och föreställningar.

11

3.2. Arkeologiska källor

Uppsatsen behandlar ett flertal arkeologiska material relevanta för att förstå betydelsen av djur för gruppidentifikation och identitetsfusion inom skandinaviska krigargrupper. Alla materialen har det gemensamt att de har piktografiska motiv som direkt skildrar eller på annat sätt relaterar till djur i sammanhang som är relevanta för uppsatsen. Detta inkluderar huvudsakligen avbildningar av verkliga djur som kan relateras till krigföring och ledarskap i fornnordisk religion samt skildringar av beväpnade teriantropiska figurer. Det arkeologiska materialets spridda och fragmentariska karaktär innebär att det finns utrymme för tolkningar som inte behandlas i uppsatsen.

Relevanta arkeologiska material med avbilder av djur innefattar mynt med korpmotiv präglade av Olav Godfredsson under hans regeringstid i York 939–941 (Wild 2008: 204–206), ett flertal personligt ägda föremål med en falksymbol kopplad till krigargarnisonen i Birka (Hedenstierna-Jonson 2015: 83) samt praktfullt dekorerade 600-talshjälmar hittade i gravar i Vendel och Valsgärde, Sverige och Sutton Hoo, England (Price & Mortimer 2014: 519, 522f).

Dessa material och deras fågelsymbolik behandlas i avsnitt 4.1. och 4.2.

Arkeologiska material avbildande beväpnade teriantropiska figurer behandlas i avsnitt 4.3.

De äldsta relevanta föremålen är Gallehushornen från Gallehus på Jylland, daterade till 400- talet. Hornens bilder finns endast bevarade i teckningar från 16- och 1700-talen då hornen förstördes 1802 (Dale 2014: 283f; Price 2019: 307f). Vikingatida material är en teriantropisk gjuten bronsfigur från Ekhammar, Kungsängen, Uppland och runstenen Vg 56 från Källby, vid Källbyås, Västergötland (Price 2019: 309f). Ytterligare en källa är Osebergtapeten – en fragmentärt bevarad broderad textil hittad i den till år 834 dendrokronologiskt daterade aristokratiska kvinnograven Osebergskeppet i Norge. Fragmenten skildrar krigs- och våldsmotiv såsom vapen, krigare och stridsscener i ett idealiserat krigararistokratiskt mytologiskt narrativ (Mannering 2017: 124; Vedeler 2019: 73). De för uppsatsen mest betydelsefulla föremålen är de till 600-talet daterade Torslundaplåtarna – fyra patriser för framställning av pressbleckdekor till vendeltida prakthjälmar. Plåtarna hittades i två separata par i Torslunda på Öland år 1870, men vilka av plåtarna som hittades tillsammans är okänt (Dale 2014: 232; Price & Mortimer 2014: 524; Price 2019: 308f).

Det finns en tidsskillnad på hundratals år emellan flertalet arkeologiska piktografiska material föreställande teriantropiska krigare och matchande litterära källor. Därför finns utrymme för att teriantropins betydelse kan ha förändrats markant över tid (Dale 2014: 52).

12

4. Analys och diskussion

Följande kapitel redogör för, analyserar och framför tolkningar av hur djurmotiv användes i fornnordiska militära och ideologiska sammanhang. Betoning läggs vid djurmotivens relevans för krigargruppers ideologi och sammanhållningsförmåga.

4.1. Djur som symboler för personer och grupper

En av de mest grundläggande metoderna med vilken en självdefinierad grupp kan markera sin identitet är användandet av specifika symboler som anses vara unika för gruppen. Prevalenta historiska och moderna exempel är användningen av flaggor, baner, emblem och andra symboler hos alltifrån arméer till sportlag.

Det finns inga arkeologiskt bevarade vikingatida skandinaviska baner, men denna brist kan kompenseras av återgivelser i historiska, litterära och piktografiska källor.

Figur 1. Detalj från Bayeauxtapeten skildrande en normandisk riddare bärande ett baner med en fågel (Wikimedia (u.å.) Creative Commons).

Skandinaviska baner nämns i anglosaxiska källor från vikingatiden, men dyker inte upp i skandinavisk skaldediktning förrän i poesi som beräknas ha komponerats under vikingatidens slutskeden eller senare (Jesch 2001: 252f). Baner har genom många tider och kulturer varit betydelsefulla militära symboler med såväl praktisk som psykologisk relevans på slagfält, då de ofta bars vid fronten för att samla och pådriva de egna krigarna (Hedenstierna-Jonson 2001:

59). I Harald Sigurdssons saga 22 säger Harald att den av sina ägodelar han skattar högst är

13 märket ”Landdödaren” som ger seger åt den som bär det framför sig (Johansson 2018c: 81). I skaldediktning framgår det att baner hade viss ekvivalens med härens ledare och andra krigare.

Baner blev likt ledare blev en källa för fokus, inspiration och gruppidentitet och likt krigare kunde de avancera med ära eller utsättas för skammen att fly eller tillfångatas (Jesch 2001: 253f;

Hedenstierna-Jonson 2006: 59). Raffield et al. (2016: 41) menar att föreställningar kring baners förmåga att ge framgång till sina grupper skulle ha bidragit till samarbete och ingruppidentifiering inom krigargrupper och stärkt progruppbeteenden under konflikter.

Alla omnämnda baners utseenden är inte kända. Litterära källor ger exempel på att djur som ormar (Johansson 2018b: 47) och korpar användes som motiv i oklar utsträckning. Enligt manuskript E av The Anglo-Saxon Chronicle tog en segrande anglosaxisk styrka ett baner kallad

”Korp” från en vikingahär efter ett slag år 878 (Swanton 1998: 77). Jesch (2001: 252) påpekar att baneret inte beskrivs visuellt, men associationen med korpmotivet är uppenbar. Enligt Encomium Emmae Reginae 2:9 ska även Knut den store – en kristen kung av England 1016–

1035 och Danmark 1018–1035 – ha ägt ett korpbaner som kunde förutspå hur strider skulle utspela sig (Campbell 1949: 25).

Hedenstierna-Jonson (2006: 59f) har uppmärksammat likheten hos en drakformad klädesnål hittad i Birkas krigargarnison med Dracones, ett typ av drakliknande baner som ursprungligen förekom i den romerska armén, men fortsatte användas in i medeltiden. Hon drar en parallell mellan klädesnålen och skildringar av drakbaner i Sankt Gallens gyllene psalterium och på Bayeauxtapeten- och föreslår att klädesnålen tjänade till att identifiera personen som bar baneret i strid.

Ett arkeologiskt förnimbart exempel på vikingatida skandinaviska tillhörighetssymboler är mynt präglade av Olav Godfredsson – kung av Dublin 934–941 och York 939–941.

York etablerades som ett skandinaviskt maktcentrum när den Stora Hednaarmén invaderade England under 860-talet, men kom under de följande decennierna att vid upprepade tillfällen byta kontroll mellan anglosaxiska och anglo-danska maktinnehavare (Wild 2008:

201f). Olav Godfredsson fick makten i York år 939 med den lokala elitens stöd efter en period av anglosaxiskt styre. Olav sökte markera det skandinaviska styrets återkomst och beständighet genom att mynta propagandistiska mynt (Wild 2008: 202–206, 210). Mynten (Figur 2) använde det klassiskt skandinaviska korpmotivet – vilket behandlas mer nedan – och det fornnordiska ordet för kung – konungr – angliserat till CVNVNC. Motiven syftade till att påminna om Olavs ställning som kung, stärka den skandinaviska identiteten inom hans territorium, facillitera handel och markera Yorks oberoende ställning i förhållande till de intilliggande anglosaxiska rikena. Med hänsyn till korsen bör Olav Godfredssons mynt trots deras skandinaviska anknytning ses som en del av processen i vilken skandinaviska kungar på brittiska öarna inplacerade sig i sedan innan rådande kristna förhållanden (Williams 2007: 198). Williams (2007: 198) har bemärkt att om fåglar på anglo-danska mynt tolkas som örnar istället för korpar fungerar de som både kristna och hedniska motiv.

Figur 2. Mynt präglat i York av Olav Godfredsson under hans regeringstid 939–941. På ena sidan finns ett korpmotiv, på andra sidan ett kors (Okänd fotograf i: Grueber 1899: Plate IV, bildnummer. 117. Wikimedia Creative Commons).

14

Liknande fågelsymbolik återfinns i andra vikingatida kontexter. Under 900- och 1000-talen använde Rurikdynastin – den ledande härskarätten i Kievriket av skandinavisk härkomst – en treuddsliknande symbol på sin myntning (Oehrl 2020: 460). Oehrl (2020: 460) har framlagt en tolkning av treudden som en stiliserad störtdykande falk utifrån liknande mer uppenbara falksymboler från vikingatida svenska och östeuropeiska fyndplatser.

Ovan beskrivna baner och mynt var karaktäristiska för specifika personer eller ätter- och det är därmed oklart i vilken utsträckning deras supportrar symboliserades. Grupptillhörighet kunde ändå ha manifesterats via en bredare användning av djursymboler.

Figur 3. Den störtdykande falken som motiv på en nyckel, doppsko och brosch från olika kontexter i Birka (Foto av Charlotte Hedenstierna-Jonson, använt med tillstånd).

Hedenstierna-Jonson (2015: 81–85) argumenterar att gruppspecifika symboler inte alltid nödvändigtvis behövde indikera lojalitet mot enskilda ätter eller personer. Krigarna i Birkas garnison hade standardiserad utrustning och en gemensam symbol i form av en störtdykande falk indikerande en professionell heltidsroll som krigare under en gemensam ledare (Hedenstierna-Jonson 2015: 83). Hedenstierna-Jonson påpekar att Birkas garnisons krigare inte nödvändigtvis var lojala till den inom synhåll belägna kungsgården på Adelsö. Hon stärker detta med att föremål dekorerade med Birkagarnisonens distinkta falksymbol har påträffats över ett område sträckande sig från Bretagne till Ukraina, större än vad en vikingatida kung skulle kunnat kontrollera. Hedenstierna-Jonson (2015: 84f) föreslår därför att krigarna associerade med falksymbolen framförallt var kopplade till handelssällskap. Med detta skulle den störtdykande falken vara en enande symbol som särställde dess krigare i förhållande till andra maktstrukturer.

Korpar och andra köttätare – t.ex. örnar vargar och falkar – används i skaldediktning för att beskriva våldsamheter. Framförallt genom att matandet av dessa djur är kenningar för ”att döda” (Jansson 1984: 66f; Jesch 2001: 247–249). Sö 179 – Gripsholmsstenen – hedrar en man som dött i samband med det katastrofala Ingvarståget genom att han och hans kamrater beskrivs ha ”gett örnen mat” innan de dog i Särkland (Jansson 1984: 66). Jesch (2001: 248f) har framhållit att matandet av korpar, örnar och vargar har positiva och glorifierande konnotationer i skandinavisk skaldediktning. Den positiva synen på asätare syns i Reginsmål 20 i den Poetiska Eddan där en man kallad Nikar – säkerligen Oden – berättar att en korp är ett gott varsel för hjälten den svävar ovan (Fritiofsson 2015: 397f). Denna inställning bekräftas i 800-talsskalden Torbjörn hornkloves Haraldskväde (alternativt Haraldskvæði eller Hrafnsmál). Kvädet är en hyllning av Harald Hårfager och hans seger i slaget i Hafrsfjord cirka 872 och skildrar en valkyrias samtal med en korp (Ohlmarks 1960: 14). I vers 4 berättar korpen att den och andra korpar har följt Harald sedan de kom ur ägget (Ohlmarks 1960: 25).

15 Rovdjurs och asätares positiva krigsrelaterade konnotationer gör dem till tilltalande symbolval för grupper och personer med krigaridentiteter, vilket bör ha varit relevant för samtliga fornnordiska politiska ledare, i och med deras användning och beroende av personliga hirder (Hedenstierna-Jonson 2006: 26; 2009: 92–94). Vad gäller potentiella krigargrupper utan stark förankring hos en regional makthavare – såsom Birkas garnison – bör rollen som krigare förslagsvis ha varit anledning nog för att rovdjur och asätare skulle ha betraktats som relevanta symboler.

4.2. Fåglar, Oden och ledarskap

En mer utförlig genomgång och analys av korpars betydelse inom den vendel- och vikingatida världsbilden är lämplig för att placera fågelsymboliken i sitt ideologiska sammanhang.

Korpar var likt andra köttätande fåglar associerade med framgång på slagfältet, men hade även en särskild koppling till den störste guden Oden. Oden är en mångfacetterad gudom associerad med bland annat krig, poesi, sejd, hamnskiftning, ledarskap, vandrare och visdom (Price 2019: 55). I Grimnesmål i den Poetiska Eddan och Gylfes gäckelse (Gylfaginning) i Snorres Edda beskrivs Oden råda över Valhall, en vapenprydd hallbyggnad dit krigare som dött i strid utefter Odens och valkyriornas vilja hämtas. De fallna krigarna – einhärjarna – strider sedan med varandra i Valhall som träning inför att de kämpar på asagudarnas sida vid Ragnarök – världens undergång (Fritiofsson 2015: 38–42, 233; Sundqvist 2016: 521f). Oden och Valhall var sannolikt viktiga i en gemensam överregional elitideologi synlig i gotländska bildstenar som tolkats skildra Valhallrelaterade scener, samt varandra mycket lika båt- och kammargravar tillhörande manliga krigare av hög status från runtom i Skandinavien (Hultgård 2011: 322–

324).

Oden är associerad med flera djur – i synnerhet rovdjur och asätare (Price 2019: 60). Odens korpar Hugin och Munin har mest välkänd betydelse. Mindre kända är Odens vargar Gere och Freke som inte har några kända specifika funktioner, men i egenskap av vargar är de associerade med slagfältet liksom korpar och rovfåglar. I Grimnesmål berättar Oden om kosmos och gudarna, däribland om sig själv och sina vargar och korpar.

19.

Gere och Freke fostrar krigsvane, härlige Härjafader;

men endast av vin den vapenprydde Odin evigt lever.

20.

Hugin och Munin var morgon flyger ut över världen vida;

jag för Hugin ängslas, att han ej hittar tillbaka, men jag mer för Munin fruktar.

(Fritiofsson 2015: 234)

I nordisk mytologi är Hugin och Munin Odens korpar som varje morgon flyger ut över världen för att samla in information de sedan på kvällen berättar för honom (Vedeler 2019: 91f). I egenskap av Odens kompanjoner blir korpar budbärare och krigskamrater utöver deras redan betydelsefulla roll som asätare på slagfältet. Detta samspelar med det tidigare identifierade motivet att korpar följde framgångsrika krigare. Oden själv kunde visa sig på slagfält i en

16

asätande fågels skepnad, där han åt de döda krigarna som genom slaget implicit eller explicit offrats till honom (Vedeler 2019: 92).

Associationen mellan Oden och rovdjur ger en religiös dimension åt användningen av köttätande fåglar som symboler för grupper och individer. Hur stark kopplingen med Oden var är emellertid diskutabel. Skandinaviska ledare associerades med korpar även efter att kristendom blivit officiell religion i mycket av det sena vikingatida Skandinavien. Som tidigare nämnts anger Encomium Emmae Reginae 2:9 att Knut den store – en kristen kung – använde ett korpbaner som kunde förutsäga slag (Campbell 1949: 25). Korpens förmåga att förutsäga hur strider skulle gå till är i linje med hur korpar beskrivs varsla om krigslycka i Reginsmål.

Encomium Emmae Reginae skrevs i början av 1040-talet med syfte att stödja Knuts änkedrottning Emma av Normandies position vid hennes son Hardeknut Knutsons hov.

Hardeknut styrde över England 1040–1042 (Tyler 2005: 359f). Oavsett eventuella hedniska konnotationer förfaller det därmed sannolikt att det skulle ha uppfattats mer positivt än negativt att påstå att Emmas make och Hardeknuts far skulle ha ägt ett profeterande korpbaner. Utifrån det normandiska baneret på Bayeauxtapeten (Figur 1) kan fågelsymbolikens positiva konnotationer kanske ha bestått även bland de delvis skandinaviskt härstammande normanderna.

Oavsett hur mycket eller hur lite tidigkristna skandinaviska kungar ville knyta sig till Oden finns indikationer på att deras förkristna motsvarigheter såg associationer med Oden som något åtråvärt. I fornnordisk poesi är det vanligt att kungar beskrivs härstamma från gudar, ofta Oden eller Frej. Det är vanligen tvetydigt huruvida dessa relationer syftas vara bokstavliga eller metaforiska (Faulkes 2007: 2–4; Price & Mortimer 2014: 517f). Även när genealogier framstår som bokstavliga kan guden ifråga beskrivas som en människa som bara kommit att dyrkas som en gud efter sin död, vilket kan vara en kristen influens i och med fråntagandet av förkristna gudars gudomlighet. Det är oklart i vilken utsträckning olika genealogier är medeltida eller vikingatida påfund, och vidare kontrasterar genealogier av dessa slag vanligen både med varandra och med övriga mytologiska skildringar av de förkristna gudarna (Faulkes 2007: 2–

4).

Varför skulle härskare ha valt att associera sig själva med Oden? Sundqvist (2016: 523–

525) har framhållit en koppling mellan Odens Valhall i den nordiska mytologin och arkeologiska lämningar av aristokratiska hallbyggnader i Fornsigtuna, Helgö och krigargarnisonen i Birka, där vapen och annan militär utrustning har hittats. Flera av vapnen har förslagits kunna ha fungerat som prydnader, vilket överensstämmer med Valhall, som i Grimnesmål 9 beskrivs vara både dekorerat med och delvist uppbyggt av vapen- och krigsutrustning (Fritiofsson 2015: 233; Sundqvist 2016: 523f).

Hallbyggnaden var en central arena för det vendel- och vikingatida hirdsystemet, då de gåvoutbyten och fester härförare använde för att befästa sin och sina krigares relation vanligen anses ha utspelat sig i där (Sundqvist 2016: 525). Sundqvist (2016: 525, 533f) menar att vikten av hallbyggnaden i hirdens ideologi kan ha manifesterats i föreställningen att Valhall var en fortsättning av tillvaron som hirdman i livet efter detta. Valhall blir en mytologisk förebild för hur livet i hirden skulle utspela sig i denna värld. Ifall Oden och einhärjarna i Valhall uppfattades som den mest prestigefyllda hirden kunde det ha varit tilltalande för krigargrupper att stärka parallellerna mellan sig själva och einhärjarna, vilket i så fall antydde att hirdens ledare antog Odens roll (Sundqvist 2016: 533–535). Genom att identifiera sig med Oden kunde krigararistokrater hänvisa till deras framtida närhet till Oden i Valhall, varpå de potentiellt kunde ha uppfattats öka sina hirdmäns möjligheter att nå en ärofylld tillvaro i livet efter detta (Hultgård 2011: 325; Sundqvist 2016: 534).

Även om det är svårt att närma sig eventuella föreställningar om gudomliga associationer hos förkristna härskarätter utifrån skriftliga källor ger arkeologiska material tydligare fingervisningar. Vendeltida prakthjälmar av det slag som hittats i högstatusgravar i Valsgärde, Vendel och Sutton Hoo ger viktiga indikationer på hur elitens maktideologier kunde

17 manifesteras.

Price och Mortimer (2014: 521–528) uppmärksammar ett återkommande enögdhetsmotiv i vendeltida väst- och nordeuropeisk ikonografi. Mest relevant i detta sammanhang är att vissa vendeltida prakthjälmar skulle ha kunnat ge intrycket att deras bärare var enögda i miljöerna de användes.

Figur 4. Sutton Hoo-hjälmen. Hjälmprydnaden, ansiktsplåten och ögonbrynsskydden skapar en figur snarlik ett ansikte eller ett uppåtblickande bevingat djur beroende på var betraktaren fäster blicken. Figuren möts av ett liknande huvud från hjälmprydnaden. I låg belysning skulle bäraren ha kunnat se enögd ut. Från Sutton Hoo, Sutton, Suffolk, England (British Museum. Creative Commons).

Sutton Hoo-hjälmens ögonbrynsskydd (Figur 4) var inlagda med granat via cloisonné, en metod för att fästa färgade föremål på metall med trådar eller metallremsor (Price & Mortimer 2014:

519–522). För att bevara granatens glans mot den solida bakgrunden hade små lövtunna guldfolier inplacerats vid deras baser så att ljus skulle reflekteras genom dem och ge en glödande effekt vid belysning. Emellertid saknar figurens vänstra sida (högra för en betraktare) dessa guldfolier, vilket dämpar glansen. I en hallbyggnads svagt belysta utrymme skulle hjälmens bärare framstå som enögd, vilket påkallar associationer till Oden som i mytologin offrade sitt ena öga för att tillägna sig vishet (Price & Mortimer 2014: 522, 532; Fritiofsson 2015: 24).

Price och Mortimer (2014: 522–524) uppmärksammar att liknande asymmetriska motiv förekommer på dekorationer på samtida hjälmar och andra föremål från Vendel och Valsgärde samt i fynd av fragmentariska hjälmar och föremål för hjälmtillverkning från Uppåkra, Torslunda och Roskilde. En möjlig slutsats som kan dras av prakthjälmarnas enögdhetsmotiv är att deras bärare – i synnerhet den som bar Sutton Hoo-hjälmen – i vissa situationer skulle ha

18

antagit roller motsvarande Oden (Price & Mortimer 2014: 533). Att Sutton Hoo-hjälmen kunde få sin bärare att se enögd ut i en hallmiljö (Price & Mortimer 2014: 522) passar in väl i Hultgårds (2011: 325) och Sundqvists (2016: 534f) resonemang kring härskares och krigargruppers emulering av Oden och einhärjarna i Valhall.

Det är diskutabelt om figurer motsvarande Sutton Hoo-hjälmens prydnad på andra vendeltida prakthjälmar (se Figur 4, 5, 6 och 7) skulle ha varit delaktiga i härskarens Odensymbolik, då de även kan förekomma på föremål utan hittills identifierade enögdhetsmotiv. Det finns ändå anledning att tro att de figurerna var signifikanta för härskarens koppling till Oden. Sutton Hoo-hjälmens ögonbrynsskydd har identifierats som vingar (Price &

Mortimer 2014: 519f), men då både den och de andra hjälmarnas liknande ögonbrynsskydd är mycket stiliserade är det omöjligt att avgöra säkert om de syftade att skildra riktiga fåglar, mytologiska väsen eller om de överhuvudtaget är djur. Med hänsyn till Sutton Hoo-figurens vingar och den tidigare etablerade betydelsen av fåglar i den fornnordiska religionen och krigarideologin förefaller det ändå inte helt orimligt att tolka dem som föreställande fåglar. Ifall de är fåglar passar de in med hjälmarnas Odenrelaterade enögdhetssymbolik utifrån Odens koppling till rovfåglar och asätare. Kopplingen mellan enödghetssymbolik och hjälmprydnaderna stöds av att dessa figurer har asymmetriska ögon på hjälmen från grav VII i Valsgärde (Figur 5) och på ett sköldhandtag från Båtgrav XII i Vendel (Price & Mortimer 2014:

523).

Figur 5. Prakthjälm från båtgrav VII i Valsgärde. Ögonbrynsskydden och hjälmprydnadens främre del liknar Sutton Hoo-hjälmens (Figur 4) vingliknande ögonbrynsskydd. Det högra ögat (vänstra för en betraktare) har en ljusare röd färg än det mörka vänstra. Från Valsgärde, Uppland, Sverige (Foto av Gabriel Hildebrand, använt med tillstånd från John Worley).

19 Figur 6. Prakthjälm från Båtgrav I i Vendel. Ögonbrynsskydden och hjälmprydnadens främre del liknar Sutton Hoo-hjälmens (Figur 4) vingliknande ögonbrynsskydd. Från Vendels by, Vendel, Uppland, Sverige (Foto av Christer Åhlin 2007. Historiska museet. Creative Commons).

Figur 7. Prakthjälm från Båtgrav XII i Vendel. Ögonbrynsskydden och hjälmprydnadens främre del liknar Sutton Hoo-hjälmens (Figur 4) vingliknande ögonbrynsskydd. Från Vendels kyrka (båtgravfältet), Vendel, Uppland, Sverige (Historiska museet. Creative Commons. 1995).

20

4.3. Teriantropiska krigare

Ett betydelsefullt men svårförstått fenomen i den vendel- och vikingatida föreställningsvärlden var krigare som bokstavligen eller metaforiskt antog fysiska eller psykologiska teriantropiska drag. De främsta exemplen på teriantropiska krigare i fornnordisk litteratur är bärsärkar (berserkir, singular berserkr) och i mindre utsträckning ulvhednar (úlfhéðnar, singular úlfheðinn).

”Úlfhéðnar” brukar tolkas betyda ”vargskinnbärare” (Dale 2014: 58f; Price 2019: 303) eller något dylikt utan egentligen annorlunda innebörd, som t.ex. ”ulvpälsar” (Ohlmarks 1960: 26).

Passande nog beskrivs ulvhednar ha på sig vargskinn i Vatnsdalssagan (Price 2019: 304).

Etymologin angående ”berserkr” är omdiskuterad. De två vanligaste tolkningsförslagen är

”barskjorta” eller ”björnskjorta” (Liberman 2005: 403f; Dale 2014: 61; Price 2019: 303f).

”Barskjorta” indikerar att en bärsärk kämpar med få eller inga kläder, eller att han saknar ringbrynja eller motsvarande skyddsutrustning. ”Björnskjorta” antyder att bärsärken har på sig eller associeras med björnskinn. Oberoende ordets ursprungliga etymologi menar Price (2019:

304) och Schjødt (2011: 282f) att bärsärkar har björnliknande associationer, vilket passar med deras association med ulvhednar.

De äldsta skriftliga omnämnandena av bärsärkar och ulvhednar finns i Torbjörn hornkloves skildring av slaget i Hafrsfjord i verser 8, 20 och 21 av Haraldskvädet komponerat omkring år 900. (Liberman 2005: 401; Price 2019: 304).

8.

De [skeppen i Harald Hårfagers flotta] vällde av väldemäns vita sköldar, västländska valspjut och välska svärd:

bärsärkar bölade bistert till strid, ulvpälsar ylade, eggjärn skakande.

(Ohlmarks 1960: 26)

Bärsärkarna och ulvhednarna står ut från andra sorters kämpar, då de beskrivs i för skaldediktning ovanligt grafiska termer med distinkta beteenden som ylande, vrålande och bloddrickande. Price (2019: 304) har jämfört skaldediktningens beskrivning av dessa krigare med vissa tidigmedeltida juridiska termer som jämför utstötta, fredlösa och på andra sätt brottsliga personer med vargar.

20.

Om bärsärkar spörjer jag, blodsörplare:

hur har de hejare som i härar vada, släggstarka, slagdjärva?

21.

Ulvpälsar är de, i alla slag blodig bredsköld de bär:

sölade slungspjut i slaktning har de, seniga samman de står.

På mäktiga män blott sin makt han fotar, på sköldknäckare, skönjsamme försten.

(Ohlmarks 1960: 28)

Vikingatida skaldediktning ger ingen information om bärsärkar utöver dragen nämnda i Haraldskvädet (Price 2019: 304). Flertalet skildringar finns i senare medeltida skriftliga källor.

Bärsärkagång nämns i Grágás – den isländska lagkoden – och i några av islänningasagorna beskrivs det ha förbjudits under 1000-talet (Dale 2014: 48). Grágás finns bevarad i två manuskript från 1200-talet som skiljer sig i flera avseenden efter att ha divergerat från en gemensam tidigare källa. Förbudet är sannolikt en äldre tradition eftersom båda manuskriptens

21 avsnitt rörande straffet för bärsärkagång är väsentligen likadana (Dale 2014: 49; 314f).

Bärsärkar i sagorna skildras ofta stereotypt i två huvudsakliga varianter. Den ena varianten av bärsärkar uppträder som stereotypa antagonister, vanligen i form av fredlösa rövare vars roll i berättelserna är att dödas av hjältekaraktärerna i mer eller mindre tydliga mandomsprov (Liberman 2005: 401; Dale 2014: 111f; Price 2019: 305). I den andra varianten är de livvakter till kungar och organiserade i mindre enheter, ofta kämpandes längst fram vid drabbningar (Liberman: 2005: 401; Schjødt 2011: 281f; Dale 2014: 111f; Price 2019: 304). Eftersom bärsärkar var närvarande vid ett slag involverande Norges blivande kung Harald Hårfager i Haraldskvädet är den senare versionen antagligen den äldsta. I vardera fallet är bärsärkar på något vis socialt utomstående, individuellt eller i en liten grupp (Dale 2014: 111f).

Bärsärkar och ulvhednar uppvisar ett flertal beteenden som kan kopplas till fenomenet bärsärkagång (berserksgangr). Bärsärkagång tolkas ofta som ett våldsamt transtillstånd eller raseriutbrott, men kan i flertalet fall lika gärna röra sig om ritualiserade handlingar syftade till att egga upp krigare inför strid och skrämma motståndare utan att nödvändigtvis innebära ett frenetiskt tillstånd (Dale 2014: 71–73, 96f). Snorre Sturlasson beskriver de viktigaste av sagornas bärsärkars beteenden och attribut i kapitel 6 av Ynglingasagan (Price 2019: 303).

Oden kunde göra så att hans fiender blev blinda eller döva eller skräckslagna under striden och så att deras vapen inte bet bättre än käppar. Hans män gick utan brynjor och var galna som hundar eller vargar och bet i sina sköldar och var starka som björnar eller tjurar. De dödade människor och varken eld eller järn verkade på dem. Det kallas bärsärkagång (Johansson 2018a: 29).

Utifrån Snorre Sturlassons och Torbjörn hornkloves beskrivningar brukar bärsärkar sakna brynjor, bita i sina sköldar, dricka blod, besitta enorm styrka, slåss med stor vildsinthet, vara immuna mot eld och järn, ha en koppling till Oden och jämföras med djur.

Förutom etymologierna bakom ulvhednarnas och eventuellt även bärsärkarnas namn har många krigare teriantropiska associationer, förmågor och beteenden i sagolitteraturen. I Rolf Krakes saga kämpar krigaren Bödvar Bjarke i björnskepnad medan hans fysiska kropp befinner sig i ett sovande eller transliknande tillstånd (Price 2019: 304f; Vedeler 2019: 83). I Völsungasagan lever Sigmund och Sinfjötli i vargskepnad under en tid och dödar många män efter att ha tagit på sig vargskinn, varefter de bränner sina vargskinn och återgår till sina vanliga liv (Price 2019: 305).

Oavsett huruvida de medeltida sagornas mer fantasirika återgivelser av teriantropiska krigare tolkas som vikingatida eller senare påfund finns det arkeologiska belägg för föreställningar om teriantropiska krigare innan medeltiden. Indikationer finns främst i form av ikonografi på vendel- och vikingatida föremål. Bland de äldsta avbildningarna av teriantropiska krigare finns två beväpnade människolika figurer varav en har ett varghuvud och en ett fågelhuvud på de gyllene Gallehushornen (Dale 2014: 283f; Price 2019: 307f). Ett motiv föreställande en människa eller människoliknande varelse med ett varg eller hundhuvud finns bland annat i form av en gjuten bronsfigur från den vikingatida kremationsgraven i Ekhammar (Price 2019: 310).

22

Figur 8. Runsten Vg 56 från Källby, Källbyås, Västergötland, Sverige, med en bild som kanske föreställer en bärsärk eller annan teriantropisk krigare med djurskinn över sig (Foto av Lundberg, B. A. 1986. Wikimedia Creative Commons).

Ett ytterligare vikingatida exempel är runstenen Vg 56- (Figur 8) som enligt Price (2019: 310) sannolikt skildrar en bärsärk eller annan teriantropisk krigare. Figuren som upptar det mesta av runstenens yta har på sig ett plagg nedhängande från huvudet till dess handleder och knän.

Designens hängande öron och brist på halsmarkering pekar mot att plagget är ett helt skinn.

Tolkningen av figuren som representerande en teriantropisk krigare är inte enhällig. Vid fältbesöket till Vg 56 14 augusti 1984 föreslogs det att figuren föreställde Tor representerad med sitt styrkebälte (KMR). Tolkningsförslag från 1600 och 1800-talen återgivna i Västergötlands runinskrifter tolkar figuren motstridigt som krigare, munk eller djävul (Svärdström 1940: 82). Det är emellertid sannolikt att figuren föreställer en teriantropisk individ med hänsyn till att den har markeringar för skor och vad som kan vara ett bälte.

Klädesmarkerande linjer var alltså något ristaren haft i åtanke men låtit bli att använda vid halsen, antagligen för att markera att det är ett helt skinn såsom i Prices tolkning.

23 En mer sannolik vikingatida skildring av teriantropiska krigarfigurer finns på fragment 13B2a av Osebergtapeten i form av en björnlik beväpnad teriantropisk figur (Figur 9 och 10) (Mannering 2017: 124; Price 2019: 322f; Vedeler 2017: 83). Figuren är människolik i och med benens och huvudets orientering, samt i dess beväpning. Det stora huvudet, uppstickande öronen och den avrundade nosen ger ett starkt björnliknande intryck. I brist på färgerna – som sedan länge försvunnit – är det vävnadstekniken som får figuren att stå ut (Vedeler 2019: 80–

83). Vänster om den teriantropiska krigaren finns en ”vapendansare” (Price 2019: 320, 322), vilket har signifikans för förståelsen av teriantropiska krigares inplacering i den fornnordiska världsbilden.

Figur 9. Teckning av textilfragment 13B2a av Osebergtapeten. På mitten av vänstra sidan finns en behornad vapendansare (den nedre lila pilen) med två stavar eller spjut till höger om en man med spjut, sköld och ett djurskinn eller djurhuvud (den övre röda pilen). På högra delen av fragmentets bevarade sektion finns en grupp krigare stående i en sköldmur framför en byggnad med tak av spjut (Kulturhistorisk museum, KHM. Creative Commons).

24

Figur 10. Krigaren i björnskepnad på originalet av fragment 13b av Osebergtapeten (Foto av Ellen C. Holte, KHM, använt med tillstånd från Marianne Vedeler).

25 Vapendansare är återkommande motiv i vendel- och vikingatida piktografiska material.

Detaljerna varierar, men de är vanligen maskulina figurer med vad som ofta tolkas vara behornade hjälmar samt en eller mer av några sorters stavar eller vapen i vardera handen (Price 2019: 320f). Vapendansare har föreslagits vara representationer av Oden. De finns på dekorationer från högstatushjälmar från Vendel, Valsgärde, Gamla Uppsala och Sutton Hoo samt på en (Figur 11) av de fyra Torslundaplåtarna (Figur 12) – bronspatriser gjorda för framställning av hjälmdekorationer under 600-talet. Laserskanningsanalys har visat att vapendansarens högra öga (vänstra från betraktarens perspektiv) först hade framställts med resten av patrisen men sedan slagits ut, vilket pekar mot att ögat avlägsnades av rituella skäl och passar in vapendansaren med övrig sannolikt Odenrelaterad fornnordisk enögdhetssymbolik (Arrhenius & Freiji 1992: 76, 80f; Price & Mortimer 2014: 524; Price 2019:

308f, 320f). Utifrån vapendansarens närhet till den varghövdade gestalten förefaller det rimligt att Oden hade en relation till teriantropiska krigare redan innan vikingatiden.

Figur 11. En vapendansare och en beväpnad figur med ett varghuvud eller iklädd i ett vargskinn på en 600- talspatris för framställning av pressbläcksdekor till vendeltida prakthjälmar. Från Björnhövda, Torslunda, Öland, Sverige (Historiska museet, Creative Commons. 1997).

Figur 12. De fyra Torslundaplåtarna, patriser för framställning av pressbläcksdekor till vendeltida prakthjälmar.

Från Björnhövda, Torslunda, Öland, Sverige (Historiska museet, Creative Commons. 1995).

Även om plåtarnas exakta fyndkontext är oklar är de från samma tid och plats, är tillverkade för samma hantverkssyfte – att producera prakthjälmar – och har ett tillräckligt gemensamt bildspråk för att kunna tolkas skildra ett krigarideologiskt narrativ (Dale 2014: 232, 239). Dale (2014: 238f) redogör för flera möjliga tolkningar av vad det narrativet skulle kunna vara, av

26

vilka flertalet föreslår att plåtarna skildrar en krigares progression genom initiationsriter, livet som helhet, eller döden. Stor vikt läggs vid tolkningen av plåtarna som skildrande en krigares resa från den första initiationsriten – där han kämpar mot vilddjur – till fullvärdigt medlemskap av en hird – när han efter en symbolisk eller bokstavlig död själv har djurskepnad vid Odens sida (Dale 2014: 232, 236, 238). Denna tolkning korresponderar med episoder i fornnordisk litteratur som tolkats representera initiationsriter, men är svårbekräftad på grund av plåtarnas oklara relation till varandra och tidsskillnaden mellan dem och litteraturen (Dale 2014: 235, 238f).

Tidsskillnaden mellan teriantropiska krigargestalter i vendel- och vikingatida konst och detaljerade skildringar av bärsärkar och ulvhednar i medeltida fornnordisk litteratur skapar oklarhet över graden de respektive fenomenen korresponderar med varandra. Samtida skriftliga redogörelser är då relevanta. De bysantinska historikerna Johannes Skylitzes och Leo Diaconus återger den bysantinska militära kampanjen mot ett rusiskt intrång år 970 lett av Svjatoslav I av Kiev, vid vilken Leo personligen närvarade (Price 2019: 306). De rusiska krigarna beskrivs ha ylat som djur och kämpat med sådan vårdslöshet och vildsinthet att Leo trodde att de blivit galna, vilket överensstämmer med sagornas beskrivningar av bärsärkar. En förstahandsbeskrivning av mer explicit teriantropiska krigare kommer från Konstantin VII Porfyrogennetos (bysantinsk kejsare 913–959) i De ceremoniis aulae byzantinae där han återger en julceremoni utförd av vad som antagligen var det rusisk-skandinaviska väringagardet (Dale 2014: 289; Price 2019: 306f) Ceremonin innefattade att två grupper av beväpnade krigare klädda i masker och djurskinn ringdansade medans de skanderade ”ιούλ” – ”jul” – varefter de lovprisade kejsaren.

Förutom användningen av masker och djurskinn är väringagardets julceremoni intressant eftersom att den som en högtidsceremoni troligen var återkommande. Ritualer är viktiga för att öka gruppkohesion då de ger gemensamma erfarenheter, koordinerar gruppens aktiviteter och minskar interna konflikter (Whitehouse & Lanman 2014: 2f; Watson-Jones & Legare 2016:

44). Vidare finns även bevis för att synkroniserat rytmiskt beteende såsom sång och dans kan utöka och stärka samarbete när de utförs med ett gemensamt mål i åtanke (Reddish et al. 2013:

11). Ritualer såsom julceremonin bör regelbundit ha befäst gruppmedlemmarnas relation till varandra, men också till ledaren utifrån väringarnas lovprisande av kejsaren.

Raffield et al. (2016: 42f) anger teriantropi som ett exempel på hur vikingatida krigargrupper kunde ha bibehållit gruppkohesion genom kultiverandet av gemensamma ideologier och personlighetsdrag. Arkeologiska, litterära och historiska källor indikerar att vissa krigargrupper medvetet kan ha identifierat sig själva med djur, och att vissa traditioner, beteenden och ritualer – i litterära källor exemplifierat av bloddrickande, sköldbitande och ylande – kan ha facillitterat ingruppidentifiering och identitetsfusion. Under medeltiden troddes teriantropiska krigare ha haft särskilda förmågor som hamnskiftning och immunitet mot järn och eld. Det förefaller osannolikt att någon långlivad krigare skulle ha trott sig själv vara bokstavligt osårbar, men det är inte orimligt att vissa krigargrupper skulle kunna ha trott sig besitta någon form av teriantropiska förmågor i särskilda situationer. Teriantropi kunde då ha innefattat känslor av självsäkerhet, osårbarhet och gruppmentalitet. Price (2019: 317f) har föreslagit att teriantropi kunde ha använts av krigare för att avhumanisera sig själva, varpå fiender betraktades som naturliga bytesdjur som ett sätt att framställa våld som naturligt, amoraliskt eller legitimt- beroende på hur föreställningar kring strid och rovdjur låg till.

Price (2019: 318f) framhåller att teriantropi i det fornnordiska samhället var avgränsat till en eller få särskilda sociala grupper som antog djurlika drag i samband med konflikt, eller alternativt ansågs vara konstant teriantropiska i olika grad utefter situationen. Skildringar av teriantropiska krigare på praktföremål, bärsärkars roller som elitkrigare under kungar i sagorna och vad som är känt av vendel- och vikingatidens militära strukturer indikerar att teriantropi kunde förekomma inom hirder av hög social rang, alltså grupper av upphöjd men separat ställning från det övriga samhället. Även skildringen av utstötta antagonistiska bärsärkar i sagorna ger en bild av socialt avskilda teriantropiska krigare.