Juridiska institutionen Höstterminen 2018
Examensarbete i civilrätt 30 högskolepoäng
Konsumentskyddet vid finansiell leasing av
lös egendom
Financial leasing of movable property and consumer pro-
tection
Författare: Anders Sundin Lundberg
Handledare: Professor Torbjörn Ingvarsson
Innehållsförteckning
FÖRKORTNINGAR OCH BEGREPP 5
1 INLEDNING 7
1.1 BAKGRUND 7
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 8
1.3 AVGRÄNSNING OCH DISPOSITION 8
1.4 METOD OCH MATERIAL 9
2 FINANSIELL LEASING 12
2.1 INLEDNING 12
2.2 ALLMÄNT OM FINANSIELL LEASING 13
2.2.1 Inledning 13
2.2.2 Allmänt om leasingens karaktärsdrag 14
2.2.3 Något om restvärdeleasing av fordon – den typiska konsumentleasingen 17
2.2.4 Närliggande rättskällor 18
2.3 NÄRLIGGANDE AVTALSTYPER 19
2.3.1 Hyra av lös sak 19
2.3.2 Kreditköp 22
2.3.3 Gränsen mellan hyra och kreditköp 23
2.4 FINANSIELL LEASING – EN FYRKANT I ETT RUNT HÅL 26 3 KONSUMENTSKYDDETS FORM VID FINANSIELL LEASING 27
3.1 INLEDNING 27
3.2 ALLMÄNT OM KONSUMENTRÄTT OCH KONSUMENTSKYDD 28
3.3 NÅGOT OM SKYDDSBEHOVET VID LEASING 31
3.4 KONTROLLEN AV OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR 31
3.4.1 Inledning 31
3.4.2 36 § avtalslagen 32
3.4.3 Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden 34
3.4.4 Oskälighet och leasing 38
3.5 KONSUMENTSKYDDETS FORM VID LEASING 39
4 KONTRAKTSRÄTTSLIGA FRÅGOR VID KONSUMENTLEASING 40
4.1 INLEDNING 40
4.2 TREPARTSFÖRHÅLLANDET 41
4.2.1 Inledning 41
4.2.2 Leasegivarens friskrivning 41
4.2.3 Leasetagarens rätt gentemot leverantören 43
4.2.4 Konsumenten i trepartsförhållandet 45
4.3 PREKONTRAKTUELL INFORMATION 46
4.4 ÄNDRING AV LEASINGAVGIFTEN 49
4.4.1 Inledning 49
4.4.2 Allmänt om leasingavgiften 49
4.4.3 Ändring av leasingavgiften 50
4.5 LEASETAGARENS RÄTT ATT SÄGA UPP AVTALET I FÖRTID 53
4.5.1 Inledning 53
4.5.2 Leasetagarens rätt att säga upp avtalet på grund av ändrade förhållanden 53 4.5.3 Bör leasetagarens rätt att säga upp avtalet i förtid stärkas? 56
4.6 LEASEGIVARENS RÄTT ATT HÄVA AVTALET 57
4.6.1 Inledning 57
4.6.2 Leasetagaren är i dröjsmål med betalningen av leasingavgiften 58
4.6.3 Leasetagaren åsidosätter vårdplikten 60
4.7 LEASETAGARENS ERSÄTTNINGSSKYLDIGHET 62
4.7.1 Inledning 62
4.7.2 Ersättningsskyldighetens omfattning 62
4.7.3 Skäligheten av en i standardavtal förekommande klausul om förtida uppsägning 64
4.7.4 Beräkningen av leasingobjektets värde 65
5 AVSLUTANDE REFLEKTIONER 66
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 69
OFFENTLIGT TRYCK 69
LITTERATUR 69
RÄTTSFALL 72
Högsta domstolen 72
Marknadsdomstolen 72
EU-domstolen 73
Förkortningar och begrepp
ARN Allmänna reklamationsnämnden
AVLK Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsument- förhållanden
1971-års lag om konsument- skydd mot oskäliga avtalsvillkor
Lag (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandling-
ar på förmögenhetsrättens område
DCFR Draft Common Frame of Reference
Direktivet om oskäliga avtals- villkor
Rådets direktiv 93/13 EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal
Ds Departementsserien
EUF-fördraget Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt International Institute for the
Unification of Private Law
UNIDROIT
KkrL Konsumentkreditlag (2010:1846)
1992-års KkrL Konsumentkreditlag (1992:830)
KtjL Konsumenttjänstlag (1985:716)
KKöpL Konsumentköplag (1990:932)
KöpL Köplag (1990:931)
LBF Lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
PECL Principles of European Contract Law
PMD Patent- och marknadsdomstolen
Prop. Proposition
RänteL Räntelag (1975:635)
SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev
SOU Statens Officiella Utredningar
SOU 1994:120 Finansiell leasing av lös egendom
Leasingutredningen
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Att privatleasa bil framställs inte sällan som ett enkelt och bekymmerslöst alternativ till ett köp och marknaden för privatleasing har under det senaste årtiondet vuxit i mycket snabb takt. Statistik framtagen av Motorbranschens riksförbund visar att av det totala antalet privatregistrerade personbilar som levererades under 2018 var 33 procent privatleasade, samma siffra år 2009 var 3 procent.1 Innan dess förekom lea- sing till konsumenter i betydligt mindre utsträckning och var ur konsumentskydds- perspektiv av marginell relevans.
För många konsumenter är bilen av stor betydelse både i det vardagliga livet och i den ekonomiska kalkylen. Bilen är förknippad med stort ansvar och medför ofta förhållandevis höga kostnader. Genom att privatleasa bil kan man undgå krav på kontantinsats, slippa stå risken för värdeminskningar och efter att avtalstiden löpt ut lämna tillbaka fordonet och inte behöva sälja sin bil för att kunna byta till något nytt eller annorlunda. Vänder man blicken mot framtiden framstår det heller inte som osannolikt att konsumenter i allt större utsträckning kommer att leasa även andra varor och produkter än fordon. Exempelvis kan tänkas att konsumenter i framtiden väljer att istället för att köpa sin gräsklippare, ljudanläggning eller sina vitvaror kommer att leasa dem. Eftersom leasing varken faller in under KköpL, KtjL eller KkrL:s tillämpningsområden regleras förhållandet mellan parterna i princip endast genom avtalet.
Konsumentverket inledde under år 2015 en granskning av standardavtalsvillkor vid privatleasing av personbil och fokuserade på några för konsumenten centrala villkorstyper i ett antal utvalda standardavtal.2 Myndigheten har även bedrivit tillsyn- särenden där näringsidkare uppmanats att sluta använda vissa villkor i sina standard-
1Lieberg, Nuläget på bilmarknaden.
2 Resultatet summerades i promemorian Granskning av avtalsvillkor privatleasing av Ekelöf & Fröcklin, vil- ken kan hämtas ut hos Konsumentverket, dnr. 2015/431.
avtal då dessa enligt verkets mening varit oskäliga enligt 3 § AVLK.3 Under hösten 2018 har Konsumentverket även inlett en branschdialog med Finansbolagens före- ning om leasing till konsumenter.
Frågan om konsumentskydd vid finansiell leasing är högst aktuell och det är ett stort antal konsumenter som leasar egendom, särskilt personbilar, men någon kon- sumentskyddande lagstiftning kan dessa inte luta sig mot. Det är därför påkallat att undersöka konsumentskyddet vid finansiell leasing.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att analysera och identifiera eventuella brister i konsument- skyddet vid finansiell leasing av lös egendom. För att uppnå syftet inleds uppsatsen med att det finansiella leasingavtalet beskrivs. Vidare kommer konsumentskyddets form vid finansiell leasing att diskuteras, varvid särskilt fokus läggs på kontrollen av oskäliga avtalsvillkor. Avslutningsvis kommer det konsumenträttsliga skyddet vid ett antal praktiskt viktiga kontraktsrättsliga frågor att utvärderas.
1.3 Avgränsning och disposition
Avgränsningarna som görs i en uppsats kan sägas vara motsatsen till syftet och frå- geställningarna. De senare säger vad som ska behandlas, och den tidigare vad som inte ska behandlas. Den här uppsatsen kan inledningsvis konstateras behandla end- ast lös egendom. Vidare är uppsatsen inriktad på konsumenträttsliga spörsmål och förhållandet mellan näringsidkare kommenteras endast i begränsad utsträckning. Vid analysen av konsumentskyddet vid finansiell leasing ligger fokus på det civilrättsliga konsumentskyddet. Därför kommer exempelvis marknadsföringsrättsliga endast be- röras ytligt.
Uppsatsen har delats in i tre huvudsakliga delar där varje del rymmer ett antal frå- gor som systematiserats in i delkapitel. I den första delen (kapitel 2) definieras finan- siell leasing som rättslig figur och avtalstyp. I den andra delen (kapitel 3) diskuteras konsumentskyddets form vid finansiell leasing. I den tredje delen (kapitel 4) analyse-
3 Se Konsumentverkets ärenden med dnr. 2017/786 & dnr. 2017/1236.
ras konsumentskyddet vid ett antal kontraktsrättsliga frågor. Uppsatsen avslutas ge- nom att författaren i det sista och avslutande kapitlet (kapitel 5) reflekterar över re- sultatet av det genomförda arbetet.
1.4 Metod och material
I vetenskapliga sammanhang är metod en beskrivning av hur arbetet med att analy- sera och besvara de frågor som arbetet fordrat har genomförts. Valet av metod hänger tätt samman med arbetets syfte och de frågor som avses att besvaras. Upp- satsens övergripande syfte är att diskutera och analysera det rättsliga konsument- skyddet vid finansiell leasing. Ämnet är således rättsvetenskapligt och därför har även tillvägagångssättet varit rättsvetenskapligt. Vad rättsvetenskaplig metod innebär har diskuterats omfattande och under lång tid, men det saknas någon tydlig definit- ion av rättsvetenskaplig metod egentligen innebär.4 I det här avsnittet redovisas de tillvägagångssätt och det material som legat till grund för besvarandet av de fråge- ställningar som ställts upp i kapitel 1.2 ovan.
Den tillämpade metoden kan sägas ha två delar: urvalet av material och bearbet- ningen och analysen av det materialet. Urvalet av material har gjorts utifrån den rättsliga regleringen av finansiell leasing samt två närliggande avtalstyper: avtal om hyra av lös sak och avtal om kreditköp.5 Skälet att använda material från delar av den rättsliga regleringen av de två senare avtalstyperna är, vilket utvecklas nedan, den finansiella leasingens mycket täta koppling till dessa avtalstyper. Materialet möj- liggör därför en relevant jämförande analys av konsumentskyddet vad gäller dessa avtalstyper i förhållande till det finansiella leasingavtalet.
Eftersom det primära ämnet för analys i uppsatsen är konsumentskyddet vid fi- nansiell leasing är ansatsen intresseorienterad snarare än regelorienterad. Detta ska förstås så att det ämnet för analys är konsumentskyddet i regelverket, snarare än re-
4 Se exempelvis Sandgren, Vad är rättsvetenskap? s. 72 ff., Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen – Studier i förmögenhetsrätt s. 22 f. och Asp, Om relationalistisk metod – eller spridda anteckningar i jämförande rättsvetenskap s. 47 ff.
5 Kreditköp är i princip ett kombinerat kredit- och köpavtal, se kap. 2.3.2. Ett ofta använt begrepp för samma sak är avbetalningsköp. Jag har valt att använda begreppet kreditköp då det är den term som används för avtalstypen i KkrL. Jfr. dock lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
gelverket i sig.6 Analysen är således inte främst avsedd att uttömmande beskriva rättsläget eller att förutsäga hur en framtida tvist bör lösas med ledning av vissa auk- toritativa källor.7 Det huvudsakliga syftet är snarare att analysera konsumentens rättsliga ställning och vilket skydd (eller brist på skydd) som denne åtnjuter på marknaden. Även sådan analys förutsätter dock att gällande rätt i viss utsträckning fastställs och de rättskällor som brukar hänföras till den rättsdogmatiska metoden – främst lag, praxis, förarbeten och doktrin – används.
Parallellt med de klassiska rättskällorna regleras näringslivet i viss utsträckning även av normer på lägre nivå av skiftande karaktär som exempelvis allmänna råd, rekommendationer och branschstandarder.8 En sådan källa som är av relevans för den här uppsatsen är den av Finansbolagens förening (som är en branschorganisat- ion för bland annat leasegivare) utgivna standarden för god sed vid privatleasing.
Från samhällets synpunkt är det förenat med stora fördelar att branscher tar eget an- svar och säkerställer att marknaden regleras på ett gott sätt. En risk med sådan självreglering är dock att normerna utformas så att de gynnar den författande parten.
Intern normbildning utgår ofta från, och replierar med, rättsordningen i övrigt och fungerar inte som något helt autonomt. I vissa fall kan tänkas att branschen inte tar tillräckligt ansvar, varpå lagstiftaren tvingas kliva in och lagstifta. Inom vissa branscher kan det också finnas enskilda aktörer som väljer att bryta mot ett annars välutvecklat internt normsystem, varför det kan finnas anledning att säkerställa att det finns myndigheter som har kapacitet och befogenhet att ingripa med lämpliga åtgärder i sådana fall.9 Standarden god sed vid privatleasing kan fylla en viktig funkt- ion på leasingmarknaden, särskilt då det i övrigt saknas tydlig vägledning. I det här arbetet används god sed vid privatleasing i huvudsak som underlag för diskussion och ställning tas inte till normernas rättskällevärde, även om det kan tänkas att rätts- tillämparen skulle fästa viss relevans vid normerna.
6 Se om begreppen Westberg, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats – en idé om rättsvetenskaplig öp- penhet s. 436 f.
7 Jfr. den s.k. rättsdogmatiska metoden. Se mer härom Sandgren, Vad är rättsvetenskap? s. 117 ff. med hänvisningar.
8 Bernitz, Näringslivets normer s. 169 ff.
9 Se ang. god sed som rättskälla bl.a. a.a. s. 169 ff., Olsson, God sed som rättslig standard, SN 2017 s. 461 ff.
De slutsatser som eventuellt nås vid en undersökning av gällande rätt kommer sedan att granskas utifrån ett konsumenträttsligt perspektiv varvid relevanta argu- ment för eller emot regler och lösningar identifieras och diskuteras, något som av Sandgren betecknas som en rättsanalytisk metod.10 Den rättsanalytiska metoden till- låter ett bredare spektrum av infallsvinklar och rättskällor. Att uppsatsen tar det konsumenträttsliga perspektivet som utgångspunkt riskerar att leda till en konsu- mentskyddande övervikt till nackdel för näringsidkarsidan, vilket på intet sätt är av- sikten, utan konsumenternas intressen bör alltid på ett noggrant och försiktigt sätt vägas mot näringsidkarnas motiverade intressen.
Eftersom finansiell leasing till konsumenter är en förhållandevis ny företeelse (åtminstone i den omfattning som sker idag) och lagstiftning saknas på området har material från regleringen av närliggande avtalstyper använts som underlag för dis- kussion och jämförelse. Vanligen används komparativ metod inom rättsvetenskapen för att jämföra olika länders rättsordningar. Den komparativa metoden kan dock användas även på andra sätt. Ett annat sätt att komparera, och som är det som främst är av intresse här, är det som av Malmberg benämnts som det internt kompa- rativa perspektivet.11 De frågor som ska analyseras i den här uppsatsen förekommer även i förhållande till andra avtalstyper än finansiell leasing. Inom den allmänna av- talsrätten är en närmast outtalad utgångspunkt (som på inget sätt är undantagslös) att en viss tvistefråga ska lösas på samma sätt oavsett vilken avtalstyp det är fråga om.12 Det finansiella leasingavtalet kan beskrivas som ett hybridavtal mellan avtal om hyra av lös sak och kreditköp,13 varför jag menar att det finns relevant jäm- förelsematerial att analysera genom en internt komparativ analys i förhållande till dessa båda avtal. Av den anledningen har en stor del av analysen utformats så att frågeställningar och slutsatser jämförs och kontrasteras med det sätt som liknande spörsmål hanteras enligt rättsreglerna som tillämpas främst vid avtal om kreditköp och hyra av lös sak.
10 Sandgren, Rättsanalytisk metod. En väg framåt? s. 724 ff.
11 Malmberg, Anställningsavtalet s. 36.
12A.st.
13 Detta utvecklas i kap. 2.
Ett problem i det sammanhanget har varit att fastställa vad som är ett leasingavtal och hur ett sådant typiskt sett är utformat. För att besvara den frågan har de avtal som granskats i Konsumentverkets tillsyn använts som utgångspunkt.14 Något som har brister i fråga om representativitet. Det finns nämligen en risk att de avtal som granskats inte är i linje med vad som i övrigt är brukligt i branschen. Den risken ska inte viftas bort, men det bör noteras att de aktörer som granskats är väletablerade på marknaden och innehar en förhållandevis stor marknadsandel.15
2 Finansiell leasing
2.1 Inledning
När en konsument identifierat ett objekt som denne vill kunna använda behöver konsumenten välja om denne enbart ska förvärva nyttjanderätten eller äganderätten till objektet. Det kan då finnas flera alternativ för konsumenten att välja mellan. Ex- empelvis kan konsumenten köpa saken (kontant eller på avbetalning), hyra objektet eller finansiera ett köp genom externt lån med en tredje part. Ytterligare alternativ är finansiell leasing. Finansiell leasing beskrivs ofta som en finansieringsform som fun- gerar som långtidshyra men som har mer eller mindre framträdande krediträttsliga inslag. I syfte att utgöra grund för diskussionen i de efterföljande kapitlen och ge lä- saren en introduktion till ämnet kommer begreppet och den rättsliga figuren finansi- ell leasing därför att redogöras för.16
14 Här kan även nämnas att de avtal som granskats i studentuppsatserna Morén & Orebjörk, Leasing - Ett lönsamt finansieringsalternativ eller en kostsam fälla? och Hjalmarsson & Ågren, Privatleasing – vad döljer sig i det finstilta, i hög utsträckning överlappar med villkoren som varit föremål för Konsumentverkets tillsyns- arbete.
15 Lieberg, Nuläget på bilmarknaden.
16 Kapitlet bygger i hög utsträckning på SOU 1994:120, Adlercreutz & Pfannenstill, Finansieringsformers rättsliga ställning kap. 7, Millqvist, Finansiell leasing och Möller, Civilrätten vid finansiell leasing.
2.2 Allmänt om finansiell leasing
2.2.1 Inledning
Det finns ingen legaldefinition av begreppet leasing och det är heller inte helt klart vad som avses med termen leasing.17 Ordet är lånat från engelskan och vid en rent språklig översättning ligger begrepp som uthyrning och förhyrning nära till hands.
När termen leasing används i svensk juridisk kontext kan begreppet anses omfatta såväl traditionell hyra av lös egendom, men även en rättsfigur som har ett mer eller mindre framträdande kredit- och finansieringssyfte och som aktualiserar andra frå- gor än de som vanligtvis uppstår vid ”vanlig” hyra av lös sak. Vidare har ett flertal begrepp för olika typer av leasing kommit att etableras och att påstå att viss be- greppsförvirring föreligger kan knappast vara särskilt kontroversiellt.
I allmänhet kan finansiell leasing något förenklat sägas vara en form av hyra som innebär att en person istället för att köpa en vara eller en produkt hyr objektet under en förhållandevis lång period till en avgift som motsvarar objektets anskaffnings- kostnad plus en vinst för leasegivaren. Leasing kan vara attraktivt bland annat för att undgå krav på kontantinsats, hyran kan vara skatterättsligt avdragsgill eller för att man saknar intresse av att äga objektet och endast är ute efter funktionen.
Leasing kan definieras och kategoriseras utefter olika kvalifikationsgrunder, en övergripande indelning är operationell leasing och finansiell leasing. Till de operationella leasingavtalen hör alla avtal om hyra avseende lös egendom som inte kan hänföras till finansiell leasing, operationell leasing definieras således negativt som en sorts samlingsbeteckning.18 Utöver indelningen av leasing som antingen operationell eller finansiell finns ett flertal leasingbegrepp för en rad mer eller mindre särpräglade lea- singtyper. Exempelvis kan nämnas direkt och indirekt leasing, leverantörs- och kundorienterad leasing, rest- och fullvärdeleasing, investorleasing och konsument- eller privatleasing.19 Man kan således tala om leasing i vid mening och leasing i snäv
17 Jfr. dock skrivningen i 1 kap. 4 p. 2 § LBF som kort kommenteras nedan i kap. 2.2.2.
18 SOU 1994:120 s. 59.
19 Nedan kommer endast de begrepp som är centrala för uppsatsen att presenteras. För ytterligare om olika leasingtyper och begrepp se a. bet s. 59 ff., Millqvist, Finansiell leasing s. 32 ff. och Möller, Civilrät- ten vid finansiell leasing s. 19 ff..
mening varvid begrepp som de nämnda kan vara användbara för att identifiera mer avgränsade typer av leasing vilka kanske kräver särskilda avvägningar. I den här upp- satsen avses fortsättningsvis finansiell leasing till konsumenter med begreppet lea- sing om inget annat framgår. Vidare kommer konsumentleasing och privatleasing användas växelvis men innebörden av begreppet är identisk, det rör sig om finansiell leasing där en part är konsument.
2.2.2 Allmänt om leasingens karaktärsdrag
Finansiell leasing har definierats i en rad olika sammanhang så som redovisnings- rättsligt, skatterättsligt och civilrättsligt. Någon entydig förståelse för begreppet finns inte utan tolkningarna har varit knutna till den kontext och den funktion begreppet skulle fylla. Exempelvis återfinns i 1 kapitlet 4 § punkt 2 LBF, vars huvudsakliga syfte är att klargöra vilka aktörer som är underkastade regelverket i rollen som en finansieringsrörelse. Ett exempel på en sådan definition återfinns i 1 kapitlet 4 § punkt 2 LBF. Bestämmelsens huvudsakliga syfte är att klargöra vilka aktörer som är underkastade regelverket i rollen som en finansieringsrörelse, vilka definieras som aktörer som bedriver ”näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar el- ler upplåta lös egendom till nyttjande”. Med detta avses finansiell leasing även om lagstiftaren kanske inte är helt tydlig.20 Under mitten av 1990-talet föreslogs att det skulle införas en lag om finansiell leasing, vilken i huvudsak skulle träffa kommersi- ella förhållanden.21 Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. I leasingutredningen definierades emellertid finansiell leasing till konsumenter enligt följande.
”Med finansiell leasing avses i denna lag en transaktion i vilken
1. näringsidkaren (leasegivaren) ingår eller övertar ett avtal (leasingavtalet) med konsumenten (leasetagaren) om upplåtelse av en vara till nyttjande mot be- talning (leasingavgift),
2. leasegivaren förvärvar varan enligt ett avtal (leveransavtalet) med en tredje part (leverantören) som känner till eller har ingått leasingavtalet, och
20 Millqvist, Finansiell leasing s. 18, Möller, Civilrätten vid finansiell leasing s. 19.
21 SOU 1994:120.
3. de belopp som leasetagaren skall betala eller garanterar är beräknade för att täcka hela eller den huvudsakliga delen av varans anskaffningskostnad.”22
Under remissen kritiserades förslaget på ett antal punkter, varvid definitionen av fi- nansiell leasing var föremål för hård kritik.23 Bland annat kritiserades definitionen för att den var för otydlig och enkel att kringgå, vilket skulle göra de tvingande reg- lerna i förslaget tandlösa.24 Oaktat detta får leasingdefinitionen i utredningen sägas fånga de centrala beståndsdelarna av den finansiella leasingen och fungerar väl som underlag för att skapa förståelse för den rättsliga figuren.
Ett särdrag med finansiell leasing är att tre parter är inblandade: den som i ut- gångsläget äger leasingobjektet (leverantören), den som ska nyttja objektet (leaseta- garen) och den som ska upplåta nyttjanderätten till leasetagaren (leasegivaren). Avta- let löper normalt under en, relativt leasingobjektets beräknade livslängd, lång tid.
För nya personbilar är 36 månader brukligt. Vanligast är att leasetagaren står för un- derhåll, försäkringar, reparationer och eventuellt drivmedel m.m. Leasingavgiften beräknas i regel så att leasegivaren får täckning för anskaffningskostnad, räntekost- nader, administrativa kostnader, risk och vinst. Objektet levereras ofta direkt till le- asetagaren och leasegivaren tar normalt inte befattning med de objekt som denne leasar ut. Leasegivaren har från det perspektivet en mer eller mindre renodlad roll som finansiär. Avtalen utformas ofta så att leasetagarens eventuella krav, exempelvis på grund av fel eller dröjsmål, kanaliseras förbi leasegivaren och istället kan riktas di- rekt mot leverantören. Trepartsförhållandet kan i vissa fall vara mer formellt än re- ellt, det förekommer exempelvis att leverantör och leasegivare tillhör samma bolags- rättsliga koncern eller på annat sätt är närstående. Syftet med ett sådant upplägg torde typiskt sett vara att kunna erbjuda kunderna möjligheten att privat. Exempel- vis kan man som konsument gå in hos en bilhandlare och ofta ges möjligheten att
22 SOU 1994:120 s. 459. Andra sätt att avgränsa och definiera begreppet återfinns bl.a. i art. 2A-103(g) i den amerikanska Uniform Commercial Code och 1 art. i 1974-års Unidroit-konvention om internat- ionell finansiell leasing. Dessa kommer inte presenteras närmare här utan läsaren hänvisas i den delen till a.bet. kap. 8 och 9. Vidare kan även nämnas den estländska definitionen av leasingavtal som presen- teras och analyseras i Kalamees & Lilleholt, Early Termination of Consumer Contracts for the leasing of Cars under Estonian and Norwegian Laws, European Review of Private law, 2014:4 s. 545 ff.
23 Remissutfallet redogörs och kommenteras översiktligt av Möller, Civilrätten vid finansiell leasing kap. 9.4.
24 Här kan man dock anföra att den estländske rättstillämparen i praxis hanterat liknande risker med ett tillsynes fullgott resultat, se i Kalamees & Lilleholt, a.a. s. 551 ff.
välja mellan att finansiera förvärvet av en bil genom köp eller leasing, varvid man vid valet av det senare alternativet kopplar in det närstående bolaget som kliver in som leasegivare. En typisk leasingaffär kan översiktligt illustreras av följande figur.
Syftet med att finansiera en transaktion genom leasing kan vara flera och naturligtvis skilja sig åt från person till person. För leasegivaren utgör leasingobjektet ofta en an- läggningstillgång som vartefter det redovisningsrättsliga värdet sjunker möjliggör skattemässiga avdrag samtidigt som leasingavgiften ger intäkter. Leverantören ges möjlighet att avsätta sina tillgångar mot kontant betalning och nå slutkunder som annars kanske inte kunnat nås. För leasetagaren kan leasing vara attraktivt eftersom själva ägandet av egendomen av någon anledning är ointressant eller för att det end- ast är funktionen som är betydelsefull. Vidare kan den som inte har kontanta medel för att köpa exempelvis en bil fortfarande få tillgång till funktionen genom att er- lägga en månatlig avgift. Leasetagaren ges dessutom friheten att efter avtalstidens slut återlämna objektet och slipper själv sälja egendom som denne inte längre har användning för eller som kanske behöver uppgraderas till en nyare modell. Om le- asetagaren vill behålla objektet finns ibland möjlighet att köpa objektet till ett förut- bestämt pris i en optionsklausul, eller så kan man på nytt leasa objektet och då ofta till en lägre (och kanske i avtalet redan bestämd) avgift.25
Vid finansiell leasing finns i regel inget naturligt samband mellan leasingobjektet och leasegivaren utan leasegivarens verksamhet består av olika former av kreditgiv-
25 Gränsen mellan (kredit)köp och hyra och förhållandet till leasing diskuteras i kap. 2.3.3. Vad gäller frågan om en ev. optionsklausuls inverkan på bedömningen kan särskilt hänvisas till Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt s. 295 f.
Köpavtal Leverans av
leasingobjekt ev.
service m.m.
Leasetagare Leasingavtal Leasegivare
Leverantör
ning och leasingobjektet uppfattas mer eller mindre som säkerhet. Ofta är avtals- konstruktionen komplex, omfattande och ger tydligt uttryck för behovet att säker- ställa återbetalning av den beviljade krediten. Leasetagaren åläggs i regel ensamt an- svaret och risken för objektet under avtalstiden och får själv ombesörja försäkring och underhåll (inte sällan pekar leasingavtalet ut den till leasinggivaren anknutna le- verantören i detta hänseende). Betalningsansvaret är vidare strikt och frånskilt ob- jektets faktiska brukande och det huvudsakliga syftet med avtalet är att möjliggöra anskaffning av egendom på kredit mot säkerhet i objektet för kreditgivaren.26
2.2.3 Något om restvärdeleasing av fordon – den typiska konsumentleasingen
Den absolut vanligaste leasingformen bland konsumenter är restvärdeleasing av for- don. I de största dagstidningarna finns ofta flera sidor med reklam för privatleasing av bil och som nämndes inledningsvis är drygt 30 procent av de nya svenskregistre- rade personbilarna som rullar ut från bilhandlarna leasade.27
Leasingtiden beräknas ofta utifrån det leasingobjektets värdet och avgiften sätts så att när avtalstiden upphör har leasetagaren betalat avgifter som motsvarar hela anskaffningskostnaden samtidigt som leasegivaren skrivit av objektet till 100 pro- cent. Med restvärdeleasing menas att objektet vid leasingavtalets upphörande fortfa- rande har ett visst oavskrivet restvärde. Motsatsvis innebär fullvärdeleasing att hela objektets värde är avskrivet när avtalet upphör, även om det i realiteten ofta är så att leasingobjektet inte helt saknar marknadsvärde vid den tidpunkten.
Vid restvärdeleasing krävs att avtalet är anpassat så att risken för restvärdet han- teras på ett tillfredställande sätt. Från leasegivarens perspektiv finns en risk i att låta leasetagaren förfoga över objektet utan att skaffa sig säkerhet, vid fordonsleasing finns exempelvis risk att leasetagaren slitit hårt på bilen och det beräknade restvärdet understiger det faktiska restvärdet. Av bland annat det skälet innehåller avtal om restvärdeleasing i regel klausuler om hur avräkning. Vanligast torde vara att leaseta- garen garanterar att leasegivaren får ett i avtalet på förhand bestämt restvärde. Hur detta restvärde ska beräknas varierar och anges normalt i procent av inköpspriset.
26 Millqvist, Finansiell leasing s. 36.
27 Lieberg, Nuläget på bilmarknaden.
Exempelvis kan tänkas att ett hypotetiskt marknadsvärde räknas ut och att fordonet faktiskt säljs varvid leasetagaren blir ersättningsskyldig för mellanskillnaden, men även andra sätt kan tänkas.28 Ett annat sätt att hantera avräkningen är genom en sär- skild bedömning av vad som i ett enskilt fall är ”normalt slitage” och vad som bör ersättas av leasetagaren. I vissa fall förekommer att näringsidkaren har tagit fram riktlinjer för bedömningen av vad som utgör normalt slitage, för att bli bindande bör sådana riktlinjer tydligt presenteras för leasetagaren.29
I syfte att skaffa sig trygghet vid restvärdeleasing förekommer att leasegivare krä- ver ytterligare säkerhet för leasetagarens förpliktelser. Detta kan exempelvis ske ge- nom att leasetagaren deponerar ett visst belopp, genom att den första leasingavgif- ten är förhöjd eller att någon går i borgen. Utkrävandet av sådan säkerhet är särskilt relevant vid restvärdeleasing då leasegivaren anförtror åt leasetagaren att inte bara betala erforderliga avgifter utan dessutom vårda det restvärde som leasegivaren hoppas ska finnas kvar vid avtalstidens slut. Vid leasing av fordon följer av naturliga skäl även att vissa till objektstypen knutna villkor förekommer. Det kan handla om exempelvis begränsningar i fordonets brukande, reglering av övermil, besiktning, sli- tage, underhåll och reparation, körkortskrav och försäkring m.m.30
2.2.4 Närliggande rättskällor
Det saknas lagstiftning om finansiell leasing, vilket innebär att det inom ramen för avtalsfriheten står parterna fritt att reglera sina mellanhavanden i avtalet. Den viktig- aste normkällan blir således avtalet, som vid konsumentleasing ofta utgörs av ett standardavtal vilket är ensidigt upprättat av näringsidkaren. Avtalsfriheten begränsas främst av 36 § AvtL och möjligheten att förbjuda användandet av vissa villkor enligt 3 § AVLK.31
28 Detta diskuteras ytterligare i kap. 4.7.
29 Jfr. bl.a. Adlercreutz, Avtalsrätt II s. 75 ff., angående införlivandet av standardvillkor.
30 Diskussion angående gällande rätt på området kan läsaren finna dels i handlingarna hänförliga till Konsumentverkets tillsynsärenden med Konsumentverkets dnr. 2017/786 respektive dnr. 2017/1236, samt två studentuppsatser som behandlat vissa frågor om privatleasing av bil, Morén & Orebjörk, Lea- sing - Ett lönsamt finansieringsalternativ eller en kostsam fälla? och Hjalmarsson & Ågren, Privatleasing – vad döljer sig i det finstilta.
31 Kontrollen av oskäliga avtalsvillkor diskuteras nedan i kap. 3.4.
Under den senare delen av 1900-talet var den svenska lagstiftaren aktiv på det konsumenträttsliga området, men sedan EU-tillträdet har majoriteten av reformerna kommit från lagstiftaren i Bryssel.32 Lagstiftningen på konsumenträttens område kan närmast beskrivas som ett lapptäcke som reglerar olika områden. I nu aktuellt hän- seende kan särskilt nämnas KkrL och KköpL, men vid sidan av dessa finns exem- pelvis lagstiftning om paketresor, finansiell rådgivning och distanshandel. Genom analoga resonemang utifrån dessa normkällor kan även vissa frågor som formellt faller utanför tillämpningsområdet lösas.
För leasingens del kan de närmast liggande rättsreglerna sägas vara reglerna om kreditköp och reglerna om hyra av lös sak.33 För kreditköpet finns regler främst i KköpL och KkrL, där KköpL främst reglerar de köprättsliga frågorna och KkrL främst krediträttsliga spörsmål. Leasing faller dock inte under tillämpningsområdet för någon av dessa lagstiftningsakter. Leasing är uttryckligen undantaget från KkrL:s tillämpningsområde och eftersom leasing definitionsmässigt inte är ett köp så är hel- ler inte KköpL tillämplig.34 En annan möjlighet är att söka ledning i reglerna om hyra av lös sak, vilket emellertid inte alltid leder till några säkra slutsatser då det sak- nas lagstiftning även på det området.
2.3 Närliggande avtalstyper
2.3.1 Hyra av lös sak
Olika former av nyttjanderättsupplåtelser till såväl lös som fast egendom kan spåras mycket långt bak i tiden. I svensk lagstiftning fanns det exempelvis redan i Magnus Erikssons allmänna stadslag från 1350-talet regler om hyra av hästar. I andra rätts- ordningar än den svenska kan man finna regler om hyra av lös egendom i rättskällor från 2000 år före Kristus.35 När det som här endast är fråga om upplåtelse av nytt- janderätt till lös egendom – något som enligt äldre juridisk terminologi benämndes som saklega – brukar upplåtaren kallas för uthyrare och den som ska nyttja hyresob-
32 I art. 169 i EUF-fördraget finns en rättslig grund får ett stort antal EU-rättsliga åtgärder på konsu- mentskyddsområdet.
33 Detta utvecklas i det efterföljande kap. 2.3.
34 Se prop. 2009/10:242 s. 41 respektive 1 § KköpL.
35 Millqvist, Finansiell leasing s. 25 ff.
jektet för hyrestagare eller hyresman.36 När hyrestagaren är konsument kan denna part ibland benämnas som just konsumenten.
Upplåtelsen av nyttjanderätten till hyresobjektet ligger i den absoluta kärnan av hyresavtalet, men utöver överlåtelsen av nyttjanderätten kan hyresavtal innehålla en rad olika villkor och befinna sig i en kontext som gör att även hyresavtal kan syste- matiseras och kategoriseras utefter olika grunder. Ett exempel är långvariga respek- tive kortvariga hyresavtal. I kapitel 2.1 presenterades operationell leasing som en samlingsbeteckning för alla hyresavtal avseende lös egendom som inte klassas som ett avtal om finansiell leasing. I litteraturen, och även i den praktiska verkligheten, förekommer emellertid viss nyansering av begreppet operationell leasing där operat- ionell leasing istället – eller också – förstås som en särskild form av långtidshyra, och som då begreppsmässigt ska skiljas från den traditionella saklegan.37 I denna uppsats används operationell leasing i dess betydelse som en samlingsbeteckning så som pre- senterats ovan, och överlappar således begreppsmässigt med hyra av lös sak. Med hänsyn till uppsatsens syfte saknas anledning att systematisera och konkretisera vad som skiljer mellan avtal som inte utgör finansiella leasingavtal.
Hyra av lös sak är inte lagreglerat, frånsett några ålderdomliga bestämmelser i 13 kapitlet handelsbalken där det endast är 2 § som berör dubbeldispositioner som är av någon betydelse idag.38 Rättspraxis är begränsad och inte heller litteraturen är särskilt omfattande på området. Istället är man i regel hänvisad till analogier från närmast liggande lagstiftning som exempelvis KöpL, KköpL och 12 kapitlet jorda- balken. I Ds 2010:24 Hyra av lös sak lämnade Bertil Bengtsson förslag om lagstift- ning på det konsumenträttsliga områden. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning men anses i viss utsträckning ge uttryck för gällande rätt.
Den operationella leasingen kännetecknas av att uthyraren normalt handlar med den typ av vara som hyresobjektet utgör och har sakkunskap om densamma. Van- ligtvis har uthyraren även kapacitet att hantera löpande service, reparationer och la-
36 Ds 2010:24 s. 23.
37 Se i den riktningen Adlercreutz & Pfannenstill, Finansieringsformers rättsliga reglering s. 173. Möjligen gör även Bertil Bengtsson en liknande systematisering i a. bet., jfr. s. 1, 24–26 och 47–49 där Bengtsson möjligen skiljer på vad han betecknar som hyra av lös sak, leasing och finansiell leasing.
38 A. bet.
gerhållning och är på det sättet jämförbar med säljare av motsvarande produkt och uppträder även i många fall i båda funktionerna. Uthyraren bär normalt också risken för skador på grund av olyckshändelser och åtar sig ett visst ansvar för att skaffa ett ersättningsobjekt vid driftsavbrott, har skyldighet att ge service, underhåll och lämna råd etcetera. Operationella leasingavtal bygger i regel också på att hyresobjektet ska återgå till uthyraren efter en viss, ofta på förhand bestämd, tid varvid hyrestagaren är skyldig att återställa objektet till ursprungligt skick (bortsett från normalt slitage) för att undvika sanktioner. Partsrelationen är enkel och några partsintressen utöver ut- hyrarens och hyrestagarens förekommer i regel inte. Det övergripande syftet med det operationella leasingavtal är typiskt sett brukandet. Utöver detta så har uthyrare i operationella leasingavtal ofta ett intresse att skapa fler och fastare kundrelationer och ha kontroll över service-, underhåll- och andrahandsmarknaden för den rele- vanta produkten. Hyrestagaren slipper å sin sida köpa för tillfälliga behov, får möj- lighet att byta till nyare modeller oftare och kan få tillgång till utbildad personal för drift och dessutom tillgång till en service- och underhållsorganisation.39
Om vi jämför det ovan beskrivna scenariot med det som föreligger vid finansiell leasing kan både likheter och skillnader urskiljas. Det är visserligen i båda fall fråga om överlåtelser av nyttjanderätt, men till skillnad från det rena hyresförhållandet fö- religger det vid leasing en trepartsrelation där leasegivaren intar rollen som en mer eller mindre renodlad finansiär. Det innebär dels att det vid leasing finns ett köp- rättsligt moment, då leasegivaren köper objektet från leverantören. Det innebär också att förhållandet mellan leasegivaren och leasetagaren formellt kan ses som ett hyresavtal; det är ju en tidsbegränsad överlåtelse av nyttjanderätt, vilket emellertid inte är hela sanningen. Eftersom leasingavgiften beräknas på ett sätt som är mycket likt det som sker vid avbetalningsköp och i princip alla risker hänförliga till lea- singobjektet, exempelvis risken för skador, fel och underhåll, normalt åläggs leaseta- garen är likheten med kreditköpet påtagligt och något ”rent” hyresförhållande är det knappast fråga om. Ett leasingavtal löper ofta över lång tid, för nya personbilar är 36 månader vanligt, och innebär även att förhållandevis betungande framtida betal-
39 Millqvist, Finansiell leasing s. 36.
ningsförpliktelser åläggs konsumenten, vilket även gör att kreditgivningsrättsliga hänsyn gör sig gällande på ett sätt som endast är fallet vid hyresavtal som löper över lång tid och utan enkla sätt för konsumenten att göra sig fri från avtalet.
2.3.2 Kreditköp
I en modern marknadsekonomi är kreditmarknaden central för att tillgodose beho- vet av kredit för olika former av investeringar, produktion och konsumtion. Ett renodlat kreditavtals konstitutiva förpliktelser utgörs av kreditgivarens överläm- nande av pengar eller medgivande av kreditutrymme och kredittagarens återbetal- ning av beloppet samt betalning av ränta. I KkrL definieras ett kreditavtal som ett avtal om lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande. Ett kreditköp, som inte ska förväxlas med definitionen av kreditavtal,40 är enligt KkrL ett köp av en vara el- ler tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av säljaren, eller annan kre- ditgivare, om det görs på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren eller om varan eller tjänsten anges i kreditavtalet. Definitionen bygger på det bakom- liggande direktivet enligt vilket ett kreditköp är ett avtal som systematiskt består av dels ett kreditavtal och dels ett köpavtal.41 Termen kreditköp har i svensk rätt kom- mit att få en något bredare betydelse eftersom den anses omfatta köp av tjänst på kredit i högre utsträckning än vad som följer av direktivet.42
Ett kreditköp aktualiserar således både den köprättsliga lagstiftningen och den kreditgivningsrättsliga. På det konsumentköprättsliga området reglerar KköpL cen- trala frågor om exempelvis avlämnande, fel och dröjsmål och är tvingande till kon- sumentens fördel, se 3 § KköpL.
Kreditgivning är reglerat genom ett antal regelverk som innehåller såväl civilrätts- liga som offentligrättsliga normer, exempelvis ovan nämnda LBF och KkrL. I KkrL ges kreditgivaren bland annat skyldighet enligt 6 § att följa god kreditgivningssed och ska, enligt 8 § KkrL, i vissa fall genomföra en kreditprövning för att undersöka
40 Det har betydelse bl.a. eftersom ångerrätten i 21 § KkrL tillämpas på kreditavtal men inte kreditköp.
41 Se art. 3 n) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsu- mentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG
42 Prop. 2009/10:242 s. 87.
konsumentens möjligheter att fullgöra sina förpliktelser innan avtal ingås. Leasing är dock uttryckligen undantaget från lagens tillämpningsområde.43
Vid en jämförelse mellan kreditköp och finansiell leasing kan inledningsvis kon- stateras att det vid kreditköp sker en äganderättsövergång, vilket inte sker vid lea- sing.44 Vidare är det användbarheten som är i fokus vid leasing, något som inte alltid är fallet vid kreditköp. I övrigt är likheterna mellan leasing, särskilt vid fullvärdelea- sing, och kreditköp stora. Eftersom en stor del av de risker som normalt är knutna till äganderätten (exempelvis underhållsplikt och risken för skador som uppstår utan försumlighet) vid leasing övervältras på leasetagaren bär denne i praktiken samma risk som om objektet istället köpts på kredit. En annan likhet är att leasingobjektet fungerar som säkerhet för leasegivarens fordran, samtidigt som leasetagarens lång- siktiga förpliktelse att periodvis betala leasingavgifter kan liknas vid ett kreditåta- gande. Sammantaget har leasingavtalet stora likheter med kreditköpsavtalet. Den kanske främsta skillnaden är att någon äganderättsövergång inte sker, en skillnad som emellertid slätas ut något eftersom många av de risker som brukar knytas till äganderätten genom leasingavtalet i viss utsträckning ändå övervältras på leasetaga- ren.
2.3.3 Gränsen mellan hyra och kreditköp
En omdiskuterad fråga är hur gränsdragningen ska göras mellan avtal om kreditköp och avtal om leasing.45 När det uppstår konflikter mellan parterna eller vid konkurs är den avgörande frågan inte sällan hur avtalet ska kvalificeras. Spörsmålet har bety- delse för exempelvis frågan om separationsrätt och frågan om leasetagarens avräk- ningsrätt men det kan även vara så att konsumenten anser sig ha köpt leasingobjek- tet och vill behålla det, vilket såklart endast kommer ifråga när det är fråga om ett köp och inte hyra.
Enligt 1 § tredje stycket lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsid- kare m.fl. och 1992-års KkrL var den springande punkten om ett visst avtal skulle
43 Prop. 2009/10:242 s. 41.
44 Även om det vid leasing kan förekomma köpoptioner och dyl. Detta utvecklas i det efterföljande av- snittet.
45 Se ex. Millqvist, Kreditköp eller hyra, SvJT 1995 s. 545.
kvalificeras som hyra eller köp om avsikten var att hyrestagaren skulle bli ägare till saken. Enligt allmänna principer om avtalstolkning innebär det att om det går att visa att parterna faktiskt haft för avsikt att hyrestagaren skulle bli ägare till saken, så gäller det oaktat vad som framgår av avtalets ordalydelse enligt principen om falsa demonstratia non nocet. Föga förvånande är dessa fall sällsynta, utan det är först i efter- hand, när tvisten är uppkommen och det för parterna är tydligt vad deras insats är, som de på riktigt reflekterar över vad som är avtalat. Av naturliga skäl leder det inte sällan till att varje part läser avtalet på det sätt som är mest fördelaktig för sin egen del. Typiskt sett hävdar uthyraren/säljaren att det är fråga om hyra och hyrestaga- ren/köparen att det i realiteten är ett kreditköp. I sådana fall får frågan avgöras ge- nom ett mer objektivt tolkningsförfarande där ordalydelsen i regel får vara utgångs- punkten. I praxis har frågan om gränsdragningen mellan kreditköp och hyra aktuali- serats främst i fråga om uthyrarens/säljarens sakrättsliga separationsrätt när hyresta- garen/köparen gått i konkurs. Bedöms avtalet som hyra har uthyraren separations- rätt till egendomen medan det vid kreditköp ingår i konkursboet.46 I Håstads tillägg till NJA 2009 s. 79 framgår bland annat följande om gränsdragningsfrågan:
”Omklassificering av ett avtal från leasing till avbetalningsköp skall naturligtvis inte ske redan därför att leasetagaren i vid mening är avsedd att bli ägare. Exempelvis räcker det inte att parterna bara förväntar sig att leasetagaren efter hyrestidens utgång skall förvärva hyresobjektet mot betalning av dess restvärde. För att avtalet från bör- jan skall betraktas som ett avbetalningsköp krävs att leasetagaren blir ägare genom betalning av hyrorna eller att han kan bli ägare därefter genom betalning av ett sym- boliskt tilläggsbelopp. Detsamma torde gälla, om leasetagaren inte bara har rätt utan även är skyldig att lösa lösöret genom att betala ett i avtalet angett restvärde eller att kompensera leasegivaren om denne inte kan avyttra leasingobjektet till tredje man till det i avtalet kalkylerade restvärdet och leasetagaren således bär marknadsrisken för leasingobjektet (jfr NJA II 1915 s. 306 f., 1977 s. 163 och 1978 s. 6 samt Möller, Ci- vilrätten vid finansiell leasing, 1996, s. 53 ff.).”
Det centrala vid bedömningen blir enligt Håstads tillägg vem av parterna som bär
”marknadsrisken”, med vilket får förstås risken för att objektet inte kan säljas på marknaden för det på förhand beräknade restvärdet. Fallets prejudikatvärde begrän- sas emellertid bland annat av att det rörde sig om ett näringsidkarförhållande, att
46 Se ex. NJA 2009 s. 79.
Håstads principiella uttalanden inte kom att prövas i målet utan endast återfinns i ett tillägg och att det dessutom var fråga om sakrättsliga spörsmål.
Sett från ett konsumentkrediträttsligt perspektiv kan det ifrågasättas om den tyngd som läggs vid avsikten att få tillstånd en äganderättsövergång vid gränsdrag- ningen mellan kreditköp och hyra verkligen är tillfredställande.47 Vid kreditgivning är det självklart av intresse vad kredittagaren avser att göra med den erhållna kredi- ten; inte sällan begär kreditgivaren säkerhet i ett eventuellt objekt som förvärvas.
Men det är på inget sätt uteslutande så att kreditgivare alltid har intresse för vad kre- diten ska användas till och de har heller inte någon principiell skyldighet att ta ställ- ning till om ändamålet med krediten är lämpligt eller inte.48 Inte heller de skyddsin- tressen som ligger bakom en stor del av den konsumentkrediträttsliga lagstiftningen fäster avgörande vikt vid om krediten anknyter till ett köp eller inte. Det spelar ex- empelvis ingen roll för informationsplikten enligt 8 § KkrL om kreditavtalet är kopplat till ett köpavtal (och en avsedd äganderättsövergång) eller inte, utan konsu- mentens skyddsintresse och behov av information i krediträttsligt hänseende anses i princip följa av upplåtandet av kredit. I litteraturen har diskuterats om det utifrån konsumentkrediträttsligt perspektiv inte bör läggas större vikt vid frågan om ett hy- resavtal är kort- eller långvarigt än om avsikten är att äganderätten ska övergå.49 Ty- piskt sett innebär ett långvarigt avtal mer betungande förpliktelser för konsumenten än vad ett kortvarigt avtal innebär. Om bilen ska leasas i två månader eller tre år in- nebär stora skillnader för konsumentens ekonomiska åtaganden och skyddsbehovet växer normalt i takt med att åtagandet blir större. Ur konsumentkrediträttsligt hän- seende kan det därför finnas skäl att lägga större vikt vid frågan om avtalets längd än om äganderätten är avsedd att övergå.50
Det kan således konstateras att vid en gränsdragning mellan köp och hyra är frå- gan om äganderättsövergången central, varvid det av praxis kan utläsas att mark- nadsrisken är en väsentlig vid sakrättsliga bedömningar, och kanske också är en av-
47 Spörsmålet diskuteras även av Lilleholt, Leige og forbrukarvern s. 323 ff.
48 Se NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304.
49 Se Lilleholt, a. a. s. 323 ff.
50 Jfr. a.a. s. 325 och Ds 2010:24 s. 52–53 och 73–74.
görande bedömningsfaktor även i förhållande till konsumentleasing och då särskilt vid köprättsliga spörsmål. I förhållande till det konsumentkrediträttsliga regelverket och konsumentens skyddsbehov i det hänseendet kan ifrågasättas om man inte borde lägga större vikt vid avtalets löptid än om avsikten är att äganderätten ska övergå eller vem som bär marknadsrisken för objektet.
2.4 Finansiell leasing – en fyrkant i ett runt hål
Fenomenet finansiell leasing och dess systematiska plats i den svenska rättsordning- en är inte helt klar. Avtal om finansiell leasing kan beskrivas som en hybrid mellan traditionell hyra av lös sak och kreditköp, något som leder till oklarheter om avtals- formens rätta hemvist och frågan om vilka regler som ska tillämpas.51 Visserligen omfattar ett leasingavtal endast en överlåtelse av nyttjanderätt under viss tid, men ef- tersom leasingavgiften beräknas som den gör och rättigheter och skyldigheter enligt avtalet ofta placeras så som presenteras ovan blir den reella skillnaden mot ett kre- ditköp inte särskilt stor. Något som kan illustreras med följande exempel:
A köper en sak av B för att hyra ut till C. Saken har ett värde av 100 kr och efter 10 år beräknas sakens värde ha sjunkit till 0. Avgiften sätts till 11 kr/år och avtalets längd sätts till 10 år. Enligt avtalet bär C risken för att saken går sönder under hyres- tiden och får själv ansvara för i princip all form av underhåll och reparation som kan krävas men är i princip hänvisad till att anlita B i det hänseendet. Skulle det uppstå några fel i saken ska C enligt avtalet även ta detta med B och alltså inte vända sig till A. När avtalet upphör är saken i princip värdelös och återgår då enligt avtalet till A som ju äger saken. C har då betalat 110 kr i avgifter.
Vid avtalsslutet åtar sig C i princip samma förpliktelser som föreligger vid ett avbe- talningsköp. Skillnaden är främst att överlåtelsen endast omfattar nyttjanderätten och objektet ska återgå till dess ägare när avtalet upphör. Vid avtalets upphörande är objektet emellertid, åtminstone redovisningsrättsligt, värdelöst, och A har fått sin in- vestering återbetald med en vinst om 10 kr (eller 10 procent). Detta utan att själv stå några större risker hänförliga till leasingobjektet, eftersom dessa i hög utsträckning övervältrats på leasetagaren. Istället är den kanske främsta risken för leasegivaren att leasetagaren inte ska kunna fullgöra sin förpliktelse att betala avgifter eller att objek- tet lämnas tillbaka i förtid till ett nedsatt värde och att C inte har medel att kompen-
51 Millqvist, Finansiell leasing s. 13.
sera för detta. För C innebär affären i princip detsamma som ett köp på kredit med skillnaden att det presumerat värdelösa objektet inte behålls efter avtalstiden.
Av exemplet blir den finansiella leasingen tydlig som en sorts mellanform eller hybrid av redan etablerade avtalstyper om hyra och kreditköp. Att försöka forcera in avtalstypen i enbart någon av dessa kategorier är inte möjligt utan att göra våld på det säregna hos den finansiella leasingen. I likhet med Hellner finner jag att det inte är rimligt att vid leasing hårdra analogier med vare sig regler om kreditköp eller hyra utan erkänna att genom villkoren för finansiell leasing har en avtalstyp av säreget slag skapats som kräver passande regler.52 I det aktuella sammanhanget innebär det att man vid diskussion om finansiell leasing till konsumenter bör beakta hur konsu- menten bör skyddas från särskilt krediträttsligt, köprättsligt och hyresrättsligt per- spektiv. Därför bör ledning för vad som anses gälla dispositivt eller vad som är oskäligt bedömas utifrån en nyanserad helhetsbedömning där ledning kan hämtas från dessa regelverk varvid det är av central vikt att konsumenten erhåller ett till- fredställande skydd.
3 Konsumentskyddets form vid finansiell
leasing
3.1 Inledning
Syftet med det här avsnittet är att illustrera de rättsliga medel som kan tillgripas för att skydda konsumenter som leasar lös egendom. Inledningsvis ges en kortare bak- grund till konsumenträttens framväxt och konsumentskyddets syfte och form. Se- dan behandlas leasetagares behov av konsumentskyddande regler. I det efterföljande avsnittet genomförs en mer djupgående analys av kontrollen av oskäliga villkor, vil- ket innefattar diskussion om främst 36 § AvtL och 3 § AVLK. Avslutningsvis kom- menteras och utvärderas konsumentskyddets form vid leasing.
52 Hellner, Leasing, allmänna avtalsvillkor och jämkning s. 216.
3.2 Allmänt om konsumenträtt och konsumentskydd
I takt med en markant ökad ekonomisk tillväxt under den senare delen av 1900-talet kom konsumenten att få en alltmer framskjuten roll på marknaden och i samhället.
Folk fick mer pengar att handla för och i takt med ökad konsumtion mångdubbla- des marknaden. Detta var självklart var mycket välkommet och positivt, men det förde även med sig problem. En svällande marknad innebar att konsumenterna fick svårt att överblicka den. Näringsidkare började konkurrera med varandra och rikta reklam mot konsumenterna, småbutiker blev utkonkurrerade till fördel för större butikskedjor och relationen mellan konsument och näringsidkare blev alltmer ano- nymiserad. Vidare började näringsidkare använda sig av ensidigt upprättade stan- dardvillkor vilket stärkte deras position. Sammantaget ledde utvecklingen till att konsumenterna hamnade i ett underläge gentemot näringsidkarna.53 Mot den bak- grunden fann statsmakten under slutet av 1960-talet det nödvändigt att driva en ak- tiv konsumentpolitik där omfattande arbete i syfte att på olika sätt stärka konsumen- tens ställning inleddes. Dels genom lagstiftningsarbete men även genom upprättan- det av myndigheter som Konsumentverket. Även inom EU har konsumenträtten kommit att utvecklas och en stor del av dagens lagstiftning bygger på direktiv. Ex- empelvis bygger gällande AVLK och KkrL i hög utsträckning på EU-direktiv, även om det fanns lagstiftning på området redan innan EU-rättens intåg.
De bestämmelser som avser att skydda konsumenter kan vara tekniskt utformade på olika sätt och bygga på olika bakomliggande rättspolitiska ställningstaganden. Ex- empelvis vad gäller hur konsumentskyddet ska utformas, vilket intresse som skyddet bör tillgodose och vilken typ av konsument som ska skyddas.
Från ett marknadsperspektiv kan konsumenträttens funktion sägas vara att korri- gera de missförhållanden som uppstår när marknaden inte fungerar perfekt.54 En enskild affär är normalt större för konsumenten än näringsidkaren, konsumenten in- tar normalt en ekonomiskt och rättsligt underlägsen ställning och kan i vissa fall ha bristande förmåga att själv ta tillvara sina intressen och rationellt utforma sin till-
53 För liknande beskrivning av bakgrunden till konsumenträttens utveckling se Grobgeld, Konsumenträtt s.
13 f., Olsen, Konsumentskyddets former s. 13 f.
54 Henriksson, Överskuldsatt och skyldig s. 31, Olsen, a.a. s. 13 ff.
varo. Konsumenträttsliga regler har i Sverige och i övriga norden typiskt sett moti- verats av att utjämna en sådan maktobalans mellan parterna genom att på olika sätt stärka konsumentens ställning.55 Exempelvis kan konsumentens ställning stärkas ge- nom att näringsidkaren åläggs att innan avtal sluts informera konsumenten om cen- trala delar av avtalsinnehållet och försäkra sig om att konsumenten förstår sina åta- ganden enligt avtalet.56 Ett annat sätt är att lagstifta om tvingande villkor och göra avvikande villkor ogiltiga om de är till nackdel för konsumenten.
Konsumentskyddande rättsregler innebär i princip alltid att ingrepp görs i avtals- friheten; om avtalsfriheten skulle vara absolut finns det aldrig skäl att inte låta kon- sumenten och näringsidkaren fritt avgöra hur deras mellanhavanden ska regleras.
Frågan om konsumentskydd och dess utformning får därför oundvikligen också en ideologisk prägel, som kan illustreras av å ena sidan idén om det ideala avtalet och å andra sidan en mer rättvisebaserad avtalssyn.57
Enligt tanken om det ideala avtalet, vilken sätter avtalsfriheten (och avtalsbun- denheten) i fokus, är varje enskild individ sin egen bästa rådgivare; denne vet själv vad som är bäst för sig och antas själv ha förmågan att kunna tillgodose dessa prefe- renser så långt det är möjligt. Tanken kan jämföras med den nationalekonomiska te- orin om människan som en rationell individ som själv nyttomaximerar sin tillvaro.
Det skydd konsumenten behöver med ett sådant synsätt är i princip endast mer in- formation. Med ett tillräckligt beslutsunderlag antas den rationella konsumenten i alla lägen kunna ta beslut som tillfredsställer dennes preferenser.
Enligt den så kallade rättvisebaserade avtalsteorin kan det i betydligt fler lägen finnas skäl att ingripa när aktörer, exempelvis konsumenter, av någon anledning inte klarar av att tillgodose sina egna intressen och kanske till och med riskerar att bli ut- nyttjade av motparten. Till grund för analysen ligger en viss skepsis mot individens förmåga att agera rationellt i alla lägen och att det därför är det allmännas uppgift att korrigera eventuella brister. Grundkonflikten mellan tanken om det ideala avtalet
55 Henriksson, Överskuldssatt och skyldig s. 31.
56 Jfr. exempelvis 8 § KkrL.
57 Här kommer endast en skisserad och förenklad bild av konflikten att målas upp. Ett mer djupgående och omfattande arbete som kan fungera som en god utgångspunkt för den intresserade läsaren är Sacharias Votinius avhandling Varandra som vänner och fiender.
och den rättvisebaserade avtalsteorin ligger närmast filosofiska spörsmål om hur man bör se på människans fria vilja och förmåga att agera rationellt.58
Konsumenträtt är ett förhållandevis nytt begrepp och det finns inte enighet om någon entydig innebörd. I det här arbetet innefattar begreppet regler som på något sätt har till syfte att skydda konsumenterna.59 Termen konsumenträtt går således tvärsöver traditionell systematik och konsumentskyddande regler kan som utgångs- punkt karakteriseras på följande tre sätt:
1. Civilrättsliga regler som syftar till att reglera enskilda avtalssituationer och ge en viss konsument stöd gentemot en viss motpart.
2. Marknadsrättsliga regler som skyddar konsumenterna som ett kollektiv mot otillbörliga åtgärden på marknaden. Sådana regler syftar inte till att reglera en viss tvistefråga utan syftar snarare till att mer allmänt reglera näringsid- karnas handlande på marknaden. Exempel på sådan lagstiftning är mark- nadsföringslagstiftningen.
3. Processrättsliga regler som underlättar konsumenternas möjlighet att göra sina rättigheter gällande. Här kan nämnas domstolarnas möjligheter att hantera konsumenträttsliga tvister på ett förenklat sätt och regler om lag- val och behörig domstol.60
I svensk rätt återfinns en rad olika rättsregler och principer som i olika hög ut- sträckning skyddar enskilda konsumenter eller konsumentkollektivet. Dessutom finns ett antal konsumentorganisationer och näringslivsföreningar som genom sitt arbete utvecklar konsumenträtten, ofta i samarbete med Konsumentverket. Vidare finns särskilda processrättsliga institutioner specialiserade på konsumenträttsliga tvister, så som ARN och Advokatsamfundets konsumenttvistnämnd, för att ge kon- sumenterna utökade möjligheter att göra sina rättigheter gällande.
58 Se vidare Henriksson, Överskuldsatt och skyldig s. 31 ff.
59 Se Grobgeld, Konsumenträtt s. 21 för en liknande definition.
60 Systematiseringen är hämtad från a.a. s. 20 f.
