Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier
Sara Björklund & Hanna Persson
Att utbildas till samtalsledare
Nyutbildade samtalsledares upplevelser av sin utbildning i projektet SESAM och sitt arbete på HVB-hem
To be educated into discussion leader
Recently educated discussion leaders experiences of their education in the project SESAM and their work in residential homes
Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet
Termin: HT 2015 Handledare: Arja Tyrkkö
Examinerande lärare: Ulla Rantakeisu
Sammanfattning
Titel: Att utbildas till samtalsledare – nyutbildade samtalsledares upplevelser av sin utbildning i projektet SESAM och sitt arbete på HVB-hem.
Författare. Sara Björklund och Hanna Persson
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur samtalsledarna upplever den utbildning de fått samt vad som påverkar arbetet med att bemöta de ensamkommande ungdomarna i frågor kring sex och samlevnad. För att uppnå studiens syfte används en kvalitativ metod i form av två fokusgruppsintervjuer. Varje fokusgrupp bestod av tre samtalsledare som hade gått grundutbildningen. Genom att använda rollteorin analyserades den roll som samtalsledarna skulle gå in i. HVB-hemmet sågs som en integrationsarena där målet med verksamheten var att skapa förutsättningar för de ensamkommande barnens sociala integration i samhället. I resultatet framkom att flera faktorer påverkade möjligheterna att genomföra samtalen med ungdomarna. Samtliga personer som gått utbildningen tyckte att de fått mycket nya kunskaper kring ämnet samtidigt som flera av dem uttryckte att de saknade kunskaper i hur man leder ett samtal i grupp. Flera av samtalsledarna uttrycker en osäkerhet kring vad samtalsledarrollen innebär vilket kopplas till vad rollteorin beskriver som en rollförvirring. Språket och
användningen av tolk ansågs som ett hinder, vilket gjorde att de flesta samtalen genomfördes med de ungdomar som kunde det svenska språket så att tolk kunde undvikas. Den nuvarande situationen med ett stort antal ensamkommande ungdomar påverkade också möjligheterna att genomföra samtalen då fokus framförallt låg på att få vardagen att gå ihop.
Nyckelord: Ensamkommande ungdomar, HVB-hem, samtalsledare, sex, samlevnad.
Abstract
Title: Be educated into discussion leader – Recently educated discussion leaders experiences of their education in the project SESAM and their work in residential homes.
Authors: Sara Björklund and Hanna Persson
The aim of the study was to examine how the discussion leaders experienced the education that they have received, and what influences the work to respond to the unaccompanied youth in their questions about sex and relationships. In order to achieve the aim of the study, a qualitative approach was used in the form of two focus group interviews. Each focus group consisted of three discussion leaders who had passed basic training. The role that the
discussion leaders would enter was analyzed by using the role theory. The residential homes were seen as integration arenas where the goal of the agency was to create conditions for unaccompanied children's social integration into society. In the result it emerged that several factors affected the possibilities of implementing the conversation with the unaccompanied youths. All persons who received the education felt that they received much new knowledge about the subject while several of them expressed that they lacked knowledge of how to lead a conversation in groups. Several of the discussion leaders expressed uncertainty about what their role as discussion leader means, this was connect to what the role theory describes as a role confusion. The language and the use of an interpreter were considered as an obstacle, which meant that most of the conversations were conducted with the youths who could speak Swedish so that the interpreter could be avoided. The current situation with a large number of unaccompanied young people also affected the possibilities of conversations as the focus mainly was to cope with the everyday life.
Keywords: unaccompanied adolescents, residential home, discussion leader, sex and relationships.
Förord
Vi vill tacka alla de personer som har hjälp oss att genomföra den här studien. Vi vill tacka alla intervjupersoner som deltagit i studien, utan dem hade den inte varit möjlig. Vi vill också tacka Tomas Ojala, projektansvarig för SESAM, som varit mycket behjälplig vid
genomförandet av studien. Ett stort tack till vår handledare Arja Tyrkkö som gett oss god vägledning och råd genom hela studiens gång. Vi har genomfört uppsatsens alla delar tillsammans och tar ett gemensamt ansvar för studien.
Karlstad, 2016-01-06
Sara Björklund och Hanna Persson
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1 Problemformulering ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Centrala begrepp ... 2
2. Bakgrund ... 4
2.1 Ensamkommande barn och unga ... 4
2.2 Projektet SESAM ... 5
3. Tidigare forskning ... 7
3.1 En sårbar grupp ... 7
3.2 Frånvaron av föräldrar ... 8
3.3 Att bemöta ensamkommande på HVB hem ... 8
3.3.1 Personalens kompetens från myndigheters perspektiv ... 8
3.3.2. Socialarbetarnas och de ensamkommande barnens perspektiv ... 8
3.3.3. Respekt för den kulturella bakgrunden ... 9
3.4 Svårigheter och hinder ... 10
3.5 Sexualundervisning ... 10
3.5.1 Sexualundervisningens påverkan på den sexuella hälsan ... 10
3.5.2 Den kulturella bakgrunden ... 11
4. Teoretisk referensram ... 12
4.1 Rollteori ... 12
4.2 Socialpedagogik ... 12
4.3 Social integration ... 13
4.4 Kultur ... 13
4.5 Kompetens ... 13
5. Metod och material ... 15
5.1 Litteratursökning ... 15
5.2 Val av metod ... 15
5.3 Sammansättning av fokusgrupper ... 15
5.4 Konstruktion av intervjuguide ... 16
5.5 Datainsamling ... 17
5.6 Databearbetning och analys ... 17
5.7 Validitet och överförbarhet ... 18
5.8 Reliabilitet ... 19
5.9 Etiska överväganden ... 19
6. Resultat ... 21
6.1 Utbildningen ... 21
6.2 Samtalsledarrollen ... 22
6.3 Ungdomarna ... 25
6.4 Möjligheter och hinder ... 26
7. Analys ... 28
7.1 Rollen som samtalsledare ... 28
7.2 Integrationsarena ... 28
7.3 Hinder och möjligheter ... 29
7.4 Kompetens ... 30
7.5 Sammanfattande resultat och analys ... 30
8. Diskussion ... 32
8.1 Resultatdiskussion ... 32
8.2 Metoddiskussion ... 34
8.3 Förslag till fortsatt forskning ... 35
Referenslista ... 37
Bilaga 1 Intervjuguide ... 41
Bilaga 2 ... 43
1
1. Inledning
1.1 Problemformulering
Under hösten 2015 har antalet ensamkommande barn som anlänt till Sverige ökat kraftigt, det är i dagsläget cirka 2300 ensamkommande barn som söker asyl i Sverige varje vecka
(Migrationsverket 2015b). När de ensamkommande barnen kommer till Sverige placeras majoriteten i HVB-hem, hem för vård eller boende (Socialstyrelsen 2013a). Det ökande antalet ensamkommande barn som kommer till Sverige medför att antalet HVB-hem för gruppen ökar. Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsyn från 2014 visar att det i dessa nystartade verksamheter förekommer brister i mer än hälften av ärendena som granskats.
Tillsynen visade också att dessa nystartade verksamheter för ensamkommande barn har en sämre kvalitet i jämförelse med andra HVB-hem i Sverige (IVO 2015a). De ensamkommande barnen är en speciellt sårbar grupp då de kan bära med sig upplevelser från krig, övergrepp eller andra traumatiska upplevelse. Det är därför viktigt att det på HVB-hemmen finns personal med lämplig utbildning och kompetens för att möta barnen och ungdomarnas behov (Socialstyrelsen 2013a). Ensamkommande barn placeras inte i HVB-hem på grund av att de är i behov av behandling, utan på grund av att de är i behov av stöd i sin integration samt i sin väg in i vuxenlivet. Att personalen har relevant kompetens inom dessa verksamheter är därför viktigt för att de ska kunna förstå och uppmärksamma de ensamkommandes behov av hjälp och stöd samt behov av eventuella kontakter hos hälso- och sjukvården (IVO 2013).
Under våren 2015 startades en utbildning inom projektet SESAM (sex och samlevnad) i Värmland för personal som arbetar med ensamkommande flyktingungdomar på HVB-hem.
Projektet syftade bland annat till att skapa trygghet hos personalen i rollen att prata om sex och samlevnad med ensamkommande flyktingungdomar. Enhetscheferna på HVB-hemmen önskade ett likvärdigt förhållningssätt och arbete kring dessa frågor på HVB-hemmen då de ansåg att kunskapsnivån bland personalen varierade. Enhetscheferna ansåg att ungdomarna skulle ha samma rättighet till kunskap inom detta område.
Inför framtida utbildningar inom detta ämne är det viktigt att undersöka hur man på bästa sätt ska lägga upp utbildningen för att samtalsledarna ska kunna tillämpa kunskaperna i sin verksamhet. Vad har utbildningen bidragit med? Vad skulle kunna göras bättre? Genom att följa upp den utbildning som samtalsledarna har fått kan vi få ett svar på vad de upplever att utbildningen bidragit med till deras arbete. Vi har också en förhoppning om att genom denna studie få svar på vad samtalsledarna tycker kan förändras i utbildningen.
Förförståelse
När vi fick den första informationen om vad projektet handlade om och den utbildning som samtalsledarna gick så blev vi nyfikna på ämnet och valde därför att genomföra studien. Vi hade ingen tidigare kännedom om projektet SESAM eller vad det innebar att vara
samtalsledare innan projektet presenterades för oss. Det som lockade oss mest kring
uppdraget var att det handlade om ensamkommande barn och unga då det är ett aktuellt ämne
2
och att det under året har varit omfattande diskussioner i media kring att antalet
ensamkommande flyktingungdomar som kommit till Sverige ökat kraftigt. Vi hade egentligen inga tankar kring samtalsledare innan vi valde att genomföra studien. Vi visste endast att dessa hade fått utbildning i hur man ska leda dessa samtal med ungdomarna. Efter att vi fick mer information kring projektet har vi fått en förförståelse om att samtalsledarna har kommit igång med gruppsamtalen och vi var intresserade av hur det såg ut på några olika boenden. Då vi redan innan visste att det kommer många ensamkommande ungdomar till Sverige just nu antog vi att det är ett hårt tryck på HVB-hem och att detta är något som påverkar arbetet för personalen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur samtalsledarna upplever den utbildning de fått samt vad som påverkar arbetet med att bemöta de ensamkommande ungdomarna i frågor kring sex och samlevnad.
För att uppnå syftet formulerades följande frågeställningar:
Vilka nya kunskaper upplever samtalsledarna att de har fått av utbildningen?
Vilka faktorer upplever samtalsledarna har påverkat möjligheten till att genomföra samtal om sex och samlevnad med ungdomarna?
Vad behövs ytterligare i utbildningen för att förbättra samtalen med ungdomarna?
1.3 Centrala begrepp
Ensamkommande barn och unga
Enligt 1§ femte stycket lagen (SFS 1994:137) om mottagandet av asylsökande m.fl. innebär ensamkommande barn ”barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller någon form av annan vuxen som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare”
I vår uppsats kommer fokus ligga på ensamkommande ungdomar i åldern 13-20 år då det är den åldersgruppen som projektet riktar sig till när det kommer till sexualundervisning på HVB-hemmen. Vi kommer att benämna dem som ensamkommande ungdomar. I tidigare forskning och rapporter använder vi de begrepp som författarna använder vilket för det mesta handlar om ensamkommande barn.
Samtalsledare
Samtalsledare innefattar den HVB-personal som har gått grundutbildningen i projektet SESAM. Det är två personer från varje HVB-hem som går utbildningen, en man och en kvinna. De ska sedan ansvara för att leda samtalen med ungdomarna på boendet.
3 Sex och samlevnad
Enligt Skolverket (2013) så ska sex och samlevnadsundervisningen i skolan beröra många olika perspektiv som dessa tillsammans ska ge eleverna en helhetsbild av vad sexualitet och relationer kan omfatta för oss människor. Det finns många olika begrepp som inryms i sex och samlevnad, så som kön, relationer, sexualitet, jämställdhet och normer. I vår studie innefattar sex och samlevnad samtliga dessa begrepp.
4
2. Bakgrund
2.1 Ensamkommande barn och unga
Under de senaste tio åren har antalet ensamkommande barn som söker asyl i Sverige ökat för varje år som har gått. År 2004 var det 388 ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige, antalet ökade år 2014 till 7049 stycken (Migrationsverket 2015a). Enligt Migrationsverket (2015a) var det fram till den 21 juni i år totalt 4040 ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige och den senaste prognosen visar att det är totalt 26 339 ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige fram till den 9 november (Migrationsverket 2015b). De största
nationaliteterna ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige i år är från Afghanistan, Somalia, Eritrea, Syrien, Etiopien och Irak, av dessa är det endast ca 8 procent som är flickor (Migrationsverket 2015b). Migrationsverket anvisar omgående en kommun när ett barn söker asyl i Sverige. Den kommunen som barnet blir anvisat till blir ansvarig för omhändertagandet av barnet. Trots att det idag finns en överenskommelse mellan samtliga kommuner för
mottagandet av ensamkommande asylsökande barn så är det svårt att hitta lediga platser till barnen (Migrationsverket 2015a). Enligt Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) har kommunen sedan det yttersta ansvaret för att vuxna, barn och unga ska få den hjälp och det stöd som de behöver, detta gäller även ensamkommande barn. De ska också ges möjlighet att få en skolgång som alla andra barn som bor i Sverige. Socialtjänsten i kommunen har sedan ansvaret för att utreda vad de ensamkommande barnen har för behov av stöd, vilken placeringsform som passar bäst och andra eventuella insatser (Sveriges kommuner och landsting [SKL] 2015). För de ensamkommande flyktingbarnen är det mest vanligt att de placeras i HVB-hem. På HVB-hemmen är det av stor vikt att det finns personal som har skiftande utbildning för att man ska kunna möta de olika behov som barnen har
(Socialstyrelsen 2013a).
För att granska kvaliteten på HVB-hem i Sverige genomför IVO regelbundna inspektioner i verksamheterna. Syftet är att se till att placerade barns skydd förbättras. Vid IVO:s tillsyn 2012 visade det sig att hälften av HVB verksamheterna inte fullt ut nådde upp till kraven och att det saknades kunskaper om metoder (IVO 2013). I och med att antalet ensamkommande barn som anländer till Sverige ökar har det inneburit att antalet HVB hem för denna grupp ökar. I slutet av 2014 fanns det 490 HVB-hem för ensamkommande barn, vid samma tidpunkt året innan fanns det 378 HVB-hem. Majoriteten av samtliga HVB-hem i Sverige utgörs av de HVB-hem som riktar sig till ensamkommande barn (IVO 2015a).
Flera studier visar att ensamkommande flyktingbarn är en speciellt sårbar kategori av
asylsökande (Beam et al. 2007 refererad i Wernesjö 2011). Socialstyrelsen (2013a) beskriver att en stor del av de barn som kommer som ensamkommande flyktingbarn har varit med om traumatiska upplevelser så som förluster av anhöriga, olika typer av hot och våld samt brist på skolgång. Samtliga är riskfaktorer för en negativ utveckling i personens liv. För många av barnen har flykten till Sverige varit lång och full av risker, många kan ha blivit utsatta för misshandel, fängslande och övergrepp. Barnen och ungdomarna som har varit utsatta för
5
sådana upplevelser kan reagera på detta med svåra psykiska symptom. Ju fler riskfaktorer de har varit utsatta för desto högre risk är det att barnen och ungdomarna drabbas av en ohälsa och en ogynnsam utveckling (Socialstyrelsen 2013a).
2.2 Projektet SESAM
SESAM (sex och samlevnad) är ett treårigt projekt som finansieras av Folkhälsomyndighetens statliga medel utifrån Förordning (2013:666) om statsbidrag till landsting och vissa
kommuner för insatser mot hivinfektion1. Projektet som ägs av landstinget i Värmland startades då enhetschefer på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar önskade ett likvärdigt förhållningssätt och arbete kring dessa frågor kring sex och samlevnad på HVB- hemmen, då de ansåg att kunskapsnivån bland personalen varierade. Enhetscheferna ansåg att ungdomarna skulle ha samma rättighet till kunskap inom detta område. Våren 2015 startade man utbildningen på fem pilothem i Värmland. De blivande samtalsledarna (två av olika kön/HVB-hem) fick anmäla sitt intresse innan enhetscheferna gav sitt godkännande.
Grundutbildningen genomfördes under en och en halv dag då alla samtalsledarna samlades tillsammans med projektledaren. Utbildningen innehöll bland annat teoretisk grundkunskap inom området sex och samlevnad. Efter grundutbildningen genomfördes fortbildning en gång i månaden med uppehåll under sommaren. Vid varje fortbildningstillfälle sågs de i tre timmar.
Då bjöds det också in personer utifrån som föreläser om aktuella ämnen. Följande information om projektet är hämtad från projektets interna dokument:
Syftet med projektet
Syftet med projektet är att skapa trygghet hos personalen i rollen att prata om HIV-prevention och SESAM med ensamkommande flyktingungdomar, samt att de boende ungdomarna ska ha möjlighet till kunskap gällande HIV-prevention och grundläggande SESAM- kunskap (Bilaga 2).
Mål med projektet 2016
Att samtliga kommuner har två utbildade samtalsledare av olika kön, på minst ett HVB-hem för ensamkommande asylsökande flyktingungdomar.
Att ungdomarna på dessa HVB-hem får möjlighet till kunskap inom HIV-prevention och SESAM-kunskap (Bilaga 2).
Utbildningens upplägg
Inspirationsdagar för hela personalgrupperna i pilothemmen Mars 2015.
Grundutbildning i två dagar för samtalsledarna Mars 2015
Grundutbildningen handlar om kroppen, relationer, respekt, p-medel, jämställdhet, HBTQ, könssjukdomar, sexualbrottslagen, abort, psykisk ohälsa, information om
ungdomsmottagning, samt pedagogiska tips och hur man börjar samtalen.
Fortbildning:
1 Tomas Ojala, projektansvarig i projektet SESAM. Landstinget i Värmland, information per e-post 20151222.
6 Jämställdhet (April)
Integration (Maj) Handledning (Juni)
Barnkonventionen (September) HIV, könsstympning (Oktober) Handledning (November) Normkritik (December) (Projektet SESAM 2014).
7
3. Tidigare forskning
Studier och forskning som handlar om ensamkommande flyktingbarn och unga är mycket begränsad, speciellt i Sverige (Brunnberg et al. 2011). Det är något som vi har fått erfara när vi har sökt efter artiklar, än mer svårt har det varit för oss att hitta forskning som handlar om personal som arbetar med de ensamkommande flyktingbarnen. Vi har hittat en del forskning som handlar om socialarbetare som möter ensamkommande barn men mycket lite om personal på HVB-hem. Det första kommunala HVB-hemmet för ensamkommande
asylsökande barn öppnades i Skellefteå 2003 (Brendler - Lindqvist 2004). Att HVB-hem för ensamkommande barn inte har funnits i mer än drygt tolv år i Sverige är något vi tror bidrar till att det finns så lite forskning på området. I detta kapitel har vi därför tagit med artiklar och rapporter från myndigheter och verksamheter för att få mer kunskap kring ämnet. I kapitlet börjar vi med att presentera tidigare forskning som berör ensamkommande barn. Vi skriver sedan om bemötandet av de ensamkommande barnen samt kompetenser hos personal. Vidare har vi valt att ta upp tidigare forskning kring den kulturella bakgrunden, svårigheter och hinder i mötet med de ensamkommande barnen samt sexualundervisning.
3.1 En sårbar grupp
Enligt Wernesjö (2012) visar forskning på att ensamkommande barn är en speciellt sårbar grupp av asylsökande. Många av dem har varit med om traumatiska upplevelser så som förlust av föräldrar och av deras vardagliga liv i hemlandet. Enligt Derluyn och Broekaert (2007) så har de ensamkommande asylsökande barnen en större risk att utveckla en psykisk ohälsa än andra barn och många av dem lider av exempelvis ångest, posttraumatisk stress eller depression. För de ensamkommande barnen kan det också finnas faktorer i värdlandet som påverkar deras välmående bland annat social isolering, språksvårigheter och osäkerhet (Hodes et al. 2008 refererad i Wernesjö 2012). I en studie av Stretmo och Melander (2013) har man intervjuat både socialsekreterare, gode män och boendepersonal som arbetar med
ensamkommande barn. De beskriver i sin studie att boendepersonal lyfter upp att de
ensamkommande är en grupp som är särskilt utsatta får att må psykiskt eller fysiskt dåligt och att det är viktigt att de då finns nära till hands. Kohli (2001) beskriver att oavsett vilken anledning som de ensamkommande barnen kommer till ett nytt land så är det en balansgång för dem mellan att integreras in i det nya landet och samhället samtidigt som de lämnar ett annat samhälle bakom sig. I studien tar man upp att socialarbetare hjälper de
ensamkommande att få tillgång till mat som de är vana vid för att de ska känna sig mer som hemma (Kohli 2001). I och med att de ensamkommande barnen befinner sig i en sårbar situation på grund av traumatiska upplevelser och migrationsprocesser är de i behov av extra stöd, vård och känsla av trygghet (Wernesjö 2012). Detta är även något vi kan läsa om i Hessles (2009) avhandling som visar på att oavsett varifrån barnen kommer så är
ensamkommande barn en psykiskt belastad grupp på grund av traumatiska och stressande livserfarenheter.
8
3.2 Frånvaron av föräldrar
Enligt Wernesjö (2012) innebär separationen från föräldrarna att de ensamkommande saknar förebilder. Detta kan innebära en risk för dessa barn och de är därmed särskilt utsatta då de vid en så ung ålder bär på traumatiska upplevelser samtidigt som de ska klara av sin nya livssituation i ett främmande samhälle utan stöd och vägledning från föräldrar . Detta stöd och skydd som föräldrar ska stå för ger barn en känsla av trygghet, att ha en vuxen att lita på och någon att ställa frågor till och prata med om sina upplevelser (Wernesjö 2012). Då detta inte längre är något som föräldrarna kan tillgodose sina barn finns det en brist av detta stöd i deras omgivning (Derluyn & Broekaert 2008 refererad i Wernesjö 2012). Även om föräldrarna ses som de bästa personerna att ge detta stöd visar forskning att det kan finnas en möjlighet för andra vuxna att fylla en sådan funktion (Wernersjö 2012).
3.3 Att bemöta ensamkommande på HVB hem
3.3.1 Personalens kompetens från myndigheters perspektiv
Inspektionen får vård och omsorg skriver i sin rapport (2013) att vid bedömning av kvalitén för vården på HVB-hem är personalens kompetens en viktig aspekt. I rapporten skriver de att en eftergymnasial utbildning med inriktning mot socialt/pedagogiskt behandlingsarbete kan ge de kunskaper som krävs för att arbeta inom en HVB-verksamhet. De skriver även att utbildad personal generellt sett har större möjligheter att hjälpa barnet och att personalens kompetens är en grundläggande förutsättning för att vårdens och behandlingens mål ska uppnås. Socialstyrelsen (2013a) tar också upp betydelsen av personalens kompetens på HVB- hem. De skriver i sin rapport att det finns behov av personal med skiftande utbildning
exempelvis socionomer, beteendevetare, socialpedagoger eller annan lämplig utbildning på HVB-hem för ensamkommande barn och unga. I Socialstyrelsens HVB-föreskrift (SOSFS 2003:20) beskrivs kompetenskraven hos övrig personal i 2 kap. 2 §. Här framgår att den som ger vård eller behandling ska ha den utbildning, erfarenhet samt personliga lämplighet som krävs för att utföra arbetet som överensstämmer med de behandlingsmetoder som används inom verksamheten och för att kunna uppfylla verksamhetens mål. Kompetenskraven är högre för den person som leder verksamheten vid ett HVB. De beskriver även i rapporten att det är viktigt att personalen på HVB-hem är medvetna om att det finns flera tänkbara skillnader kring hur vi från Sverige betraktar omvärlden och hur de ensamkommande barnen betraktar den. Om denna medvetenhet finns kan personalen på ett etiskt och professionellt sätt vara lyhörda på olika signaler samt hantera misstänksamhet, stress eller brist på förtroende från barnets sida (Socialstyrelsen 2013a).
3.3.2. Socialarbetarnas och de ensamkommande barnens perspektiv
I Kholis (2005) studie ”The comfort of strangers” har man intervjuat socialarbetare om deras upplevelser av ensamkommande barn som har varit i kontakt med dem via socialtjänsten.
I studien tar man upp att socialarbetarna beskriver att det tar tid att bygga upp en tillitsfull relation. Socialarbetarna beskriver egenskaper så som att vara ärlig och realistisk som viktiga när man ska upprätthålla en god kontakt och ett effektivt arbete med de unga. Förtroende var
9
något som båda parter tyckte var viktigt, både socialarbetaren och de ensamkommande barnen (Kholi 2005). Backlund et al. (2012) har genomfört en studie där socialsekreterare har
intervjuats om deras kontakt med ensamkommande barn, det framkommer att socialsekreterarna efterfrågar mer kunskap om olika kulturer i arbetet med de
ensamkommande barnen. Socialsekreterarna beskriver att de ensamkommande kan vara tystlåtna och att det är svårt att komma barnen in på livet samt att de ensamkommande barnen har egna erfarenheter från livet och har tidigare levt i en annan kultur som socialarbetarna uttrycker att de har lite kunskap kring och att det är svårt att ställa de rätta frågorna (Backlund 2012).
Newbigging och Thomas (2011) artikel “Good practice in social care for refugees and asylum seeking children” syftar till att identifiera viktiga delar för en bra praktik inom socialt arbete med asylsökande barn och ungdomar. Författarna lyfter i sitt resultat fram några
huvudområden som framkommer i fokusgruppsintervjuer de haft med ungdomarna. Det första området är språket och kommunikationen, det finns en samstämmighet bland ungdomarna att det är grundläggande att socialarbetarna fastställer vilket språk de unga pratar och att
möjlighet till kommunikation finns för att kunna förstå individuella behov. Det andra området som framkommer är attityd och tillit. Att personalen är snäll, vänskaplig och öppen var drag som identifierades som viktiga. Även förståelse och acceptans var nyckeln till gott socialt arbete enligt de ensamkommande ungdomarna. Ett annat område som kunde identifieras som viktigt utifrån intervjuerna var välbefinnande, det som orsakade psykisk ohälsa hos barnen var mobbning tillsammans med situationer de blivit utsatta för innan och efter ankomsten till exillandet. En brist på förståelse av dessa problem och brist av stöd för att kunna hantera dem var något som framkom i intervjuerna och de unga var överens om att det borde finnas stöd tillgängligt (Newbigging & Thomas 2011). Enligt Stretmo och Melander (2013) ser
personalen på HVB-hem deras viktigaste roll som att vara en guide som visar de ensamkommande ungdomarna vägen in i det svenska samhället.
3.3.3. Respekt för den kulturella bakgrunden
Hessle (2009) lyfter fram att det har stor betydelse för de ensamkommande barnen att deras kulturella bakgrund respekteras i det sociala nätverket och i boendemiljön som de vistas i. De ensamkommande flyktingbarnen har skilda förutsättningar beroende på deras olika
kulturella/etniska ursprungsförhållanden och detta ställer krav på att värdlandet tar hänsyn till barnets tidigare livserfarenheter och kulturella förutsättningar. Maegusuku et al. (2007) beskriver den kulturella bakgrunden som mycket viktig för de ensamkommande barnen.
Författarna skriver att det finns många yttre och miljömässiga faktorer som påverkar en individs förmåga att anpassa sig till motgångar eller att kunna hantera motgångar, det har visat sig att en känsla av positiv social identitet är avgörande i många miljöer. Studien visar att när det gäller de asylsökande flyktingbarnen bygger ofta en sådan positiv social identitet på kulturella resurser och speciella drag i kulturen. Det är den kollektiva känslan av att ha en särskild kulturell identitet som stödjer motståndskraften i stressiga miljöer. Författarna skriver att det är ett sannolikt antagande att kulturella bestämmelser och värderingar som man har med sig från hemlandet inverkar på de ensamkommande barnens förmåga att hantera den nya
10
situationen de befinner sig i. Speciellt när de unga kastas från ett kulturland till ett annat då det är nödvändigt för individen att förstå det liv som de lämnat samt de livsvägar som möjligen ligger framför personen (Maegusuku et al. 2007).
3.4 Svårigheter och hinder
Stretmo och Melander (2013) tar i sin studie upp svårigheter med att använda sig av tolk i samtal med ungdomarna. Personal inom hälso- och sjukvården tar upp att tolken kan vara hinder för spontana samtal då tolk måste bokas i förväg. Tolken kan också försvåra samtalen med ungdomarna då det kan hända att ungdomen kanske inte litar på tolken för att de kan vara från olika folkgrupper. Något som socialsekreterare och gode män anser påverka de
ensamkommandes situation på boendet är hur organisationen ser ut och tar upp att personalen arbetar i skift och att det är stor omsättning på både barn och personal. I studien tar de gode männen upp att de tror att den stora genomströmningen och omsättningen av personal och barn på boendet påverkar möjligheterna att skapa en nära relation mellan personal och
ungdomarna. Personalen beskriver även att det skulle vara bra att dela på de ungdomarna som är mitt uppe i asylprocessen och de som redan har fått permanent uppehållstillstånd på grund av att de som personal ska ha mer kontroll över situationen (Stretmo & Melander 2013).
Söderqvist (2014) har intervjuat ensamkommande pojkar som har varit placerade på HVB- hem. I studien beskriver ungdomarna att den svenska kulturen upplevs som väldigt
annorlunda jämfört med vad de är vana vid. En av ungdomarna i studie beskriver att det skulle ges större möjlighet att få en förståelse för vad han beskriver som den svenska kulturen vid placering i familjehem istället för gruppboende.
3.5 Sexualundervisning
3.5.1 Sexualundervisningens påverkan på den sexuella hälsan
Duberstein Lindberg och Maddow-Zimet (2012) har genomfört en studie om huruvida formell sexualundervisning är förknippad med sexuell hälsa. Studien visar att det finns ett samband mellan mottagandet av sexualundervisning och att vänta med sexdebuten, det gällde för båda könen. I jämförelse med att inte ha någon sexualundervisning där sexualdebuteringen skedde tidigare. I en studie av Mueller et al. (2008) där 2019 stycken aldrig gifta män och kvinnor i åldrarna 15-19 år deltog kunde man se liknande resultat. Även denna studie visar att de som undervisats i sexualkunskap debuterade senare. Det visade sig att män som hade fått
sexualundervisning i skolan använde preventivmedel i större utsträckning vid första samlaget.
Sexualundervisning är även något som Bergström och Laack (2008) skriver om i sin rapport som handlar om att bemöta sexualitet och relationer på behandlingshem.
Behandlingspersonalen ansåg själva att de saknade kompetens i att bemöta ungdomars tankar, känslor och agerande på det sexuella området. Behandlingshemmet ville börja med att
förbättra personalens egna kunskaper kring sexualitet för att sedan kunna skapa meningsfulla diskussionsgrupper om ämnet med de unga. Ett gemensamt förhållningssätt bland personalen var önskvärt samt att få kunskaper och metoder för att kunna föra samtal med ungdomarna kring sexualitet. Ungdomarna på behandlingshemmet har samma behov som alla andra
11
ungdomar och samma rättigheter till kunskap gällande sex och samlevnad (Bergström &
Laack 2008).
3.5.2 Den kulturella bakgrunden
I Rademakers et al (2005) artikel med titeln “Diversity in sexual health: Problems and
dilemmas” tar författarna upp att den ökade migrationen i befolkningen kan leda till specifika problem och dilemman inom området sexuell hälsa. Mångfald handlar om mer än att komma från olika länder, det handlar även om att olika grupper skiljer sig åt med tanke på deras bakgrund, religion, migrationshistoria, utbildningsnivå och juridiska status m.m. Alla dessa faktorer kan ha en inverkan på synen på sexualitet hos män och kvinnor. I artikeln kan utläsas att ett område som kan orsaka problem och dilemman inom området sexuell hälsa är olika kulturella aspekter. Individer och grupper har olika normer och attityder när det kommer till familj, sociala relationer, sexualitet och kön. Dessa olika normer och attityder påverkar de sexuella val människor gör och de påverkar även deras vetskap om möjligheter och begränsningar inom ämnet. I artikeln framkommer det att dilemman kan uppstå när olika kulturers normer och värderingarna om sexualitet möter varandra. De olika normerna och attityderna kan även innefatta problem kring ämnet homosexualitet då det finns olika definitioner och innebörd kring detta i olika kulturer och traditioner. Det är viktigt att det finns en medvetenhet hos de som arbetar med dessa människor om de olika definitioner och innebörder som finns om homosexualitet i olika kulturer och religioner (Rademakers et al.
2005). Detta är även något som Stretmo och Melnander (2013) tar upp i sin studie, författarna lyfter fram att det är viktigt att vara uppmärksam på att fånga upp signaler och synliggöra tankar kring sexuell läggning som kanske inte är lika accepterat och öppet i andra länder som det är i Sverige.
Rademakers et al (2005) tar i sin studie upp att när kulturer möts uppstår etiska och moraliska dilemman, ett exempel på detta är sexualundervisning i skolor. I västerländsk kultur ses sexualundervisning som det gemensamma bästa men det öppna och tydliga sätt som barn får lära sig och prata om sexualitet på kan vara problematiskt för människor från andra kulturer.
Ett exempel kan vara frågan om gemensam undervisning för flickor och pojkar. EN av studiens slutsatser är att det ska tas ett gemensamt ansvar av alla människor och
organisationer som arbetar inom detta område för att hitta lösningar på de problem och dilemman som finns inom ämnet sexuell hälsa (Rademakers et al. 2005). Detta ämne är även något som Bergström och Laack (2008) skriver om i sin rapport, de tar upp betydelsen av ett professionellt förhållningssätt. I rapporten framkommer det att alla kulturer har en nivå för vad som är socialt accepterat att prata om gällande sexualitet. Enligt Stretmo och Melander (2013) lyfter personal inom hälso- och sjukvården att det är viktigt att se de ensamkommande barnen som vilka barn som helst och att de ska ha samma rättigheter till undervisning i sex och samlevnad som andra barn i Sverige. De lyfter också upp att det är viktigt att få möjlighet att informera dem och att de får möjlighet att ställa frågor om sexualitet, samlevnad och andra frågor som rör kroppslig utveckling.
12
4. Teoretisk referensram
I det här kapitlet redovisas de teoretiska begrepp som ligger till grund för vår analys. Vi har valt rollteorin för att analysera samtalsledarnas roll på HVB-hemmen. HVB-hemmet kan ses som en integrationsarena där det yttersta målet med verksamheten är att skapa förutsättningar för de ensamkommande barnens sociala integration i samhället. Arbetet som samtalsledare kräver kompetens inom socialpedagogik för att kunna leda samtal om sex och samlevnad och för att försöka hjälpa ungdomarna att förstå de kulturella förväntningar de möter i det
omgivande samhället.
4.1 Rollteori
En roll är en uppsättning normer och förväntningar på vad man ska göra och hur man ska bete sig när man befinner sig i en bestämd social position. Dessa normer och förväntningar kan vara uttryckta av andra och tillslut blir de internaliserade vilket betyder att en individ tar de uttryckta förväntningarna och normerna till sig som en del av den egna
verklighetsuppfattningen (Repstad 2005). Rollteori är ett av de mest centrala begreppen inom samhällsvetenskapen (Brante et al. 1998). Teorin handlar om människors samspel med andra och hur deras förväntningar och tolkningar leder dem till att reagera på ett karaktäristiskt sätt.
Rollteorin definierar roller som institutionaliserade uppsättningar och skyldigheter med en bakgrund till en idealtyp av positionen ifråga. På detta sätt är alltså rollen definierad före den individ som inträder den. Rollen förbinder individen med det sociala systemet den befinner sig i. Ur detta perspektiv kan hela samhället ses som ett gigantiskt nätverk av relaterade roller som fylls av individer (Payne 2008). Hur väl vi kan hantera förändringar beror på hur vi tolkar rollerna (Brante et al 1998).
Varje individ har flera roller och när en individs situation innehåller oförenliga element uppstår en rollkonflikt, exempel på detta kan vara om man innehar roller som förälder och yrkesarbetande. En rollkonflikt kan även uppstå om individen känner ambivalens och förväntningarna på rollen känns oklara eller motstridiga. När en människa känner sig oklar eller osäker på vilket beteende som hör ihop med rollen som den innehar så kallas det för rollförvirring. Rollbeteenden ses som aktiva och dynamiska processer där individen har möjlighet att utföra roller på olika sätt genom “rolltagande” och “rollskapande”, varje individ kan tolka och ändra sin roll på olika sätt. Utformningen av roller är en process som innebär att man konstruerar en plats för sig själv i olika sociala relationer (Payne 2008).
4.2 Socialpedagogik
Socialpedagogiken grundar sig på samhällsteoretiska utgångspunkter som social förändring, mobilisering och inkludering. Att inkludera alla människor i samhällsgemenskapen är eftersträvan vid ett socialpedagogiskt förhållningssätt (Madsen 2006). Payne (2008) skriver att socialpedagogik kan ses som en form av socialt arbete där man använder sig av utbildning inom främst institutioner som riktar sig till barn och ungdomar, denna utbildning strävar efter individuell och kollektiv utveckling. Utbildningen inriktar sig på de sociala aspekterna hos individen och teorin betonar att med hjälp av utbildning kan social exkludering motverkas och en social identitet utvecklas. Enligt Madsen (2006) är socialpedagogikens uppgift att skapa
13
olika former av integrationsarenor i samhället. Författaren förklarar integrationsarenor som ett medvetet igångsättande av integrationsprocessen i ett professionellt planerat sammanhang.
Integrationsarenorna har en likartad grupp individer som befinner sig i utstötta och marginaliserade positioner. Syftet med dessa arenor är att skapa förutsättningar för individernas sociala integration (Madsen 2006).
4.3 Social integration
Enligt Madsen (2006) är en individ socialt integrerad när denna har utvecklat sociala band och identifikationspunkter med en grupp eller en samhällelig institution. Ett samhälle är integrerat när det har etablerats ett sammanhängande nätverk av sociala relationer mellan samhällets olika grupper och delsystem så som skola, företag, familjer. Integration är en
förändringsprocess som personen i fråga själv önskar och grunden för integration vilar på samtycke och gemensam förståelse (Madsen 2006). Social integration är enligt Brante et al.
(2008) en process där skilda sociala enheter så som individer, grupper, kulturer eller nationer förenas.
4.4 Kultur
Ringquist (2001) skriver att det finns flera olika definitioner av kulturbegreppet men under den senaste tiden har begreppet definierats som ett system av idéer, kunskaper, värderingar, erfarenheter och föreställningar som ligger till grund för hur människor tänker, känner och agerar. Det finns flera nivåer i kulturbegreppet och den tredje nivån beskrivs som den djupaste och mest avgörande för hur en individ tolkar världen runt omkring sig, så som normer och värderingar. Våra grundläggande värderingar och uppfattningar grundar sig i vår kultur och det är även den som styr våra handlingar. Det är kulturen som formar våra värderingar, uppfattningar och hur vi ska bete oss i olika situationer. Människor som har en gemensam kultur har en liknande världsbild och uppfattning om omvärlden. Författaren påpekar dock att en gemensam kultur inte innebär att alla är lika, beter sig eller reagerar på samma sätt.
4.5 Kompetens
Kompetensbegreppet ser till helheten, till exempel vilken typ av person eller organisation som krävs för ett visst jobb eller uppgift. Därefter ser man till vilka speciella och nödvändiga kvalifikationer som behövs. I vardagsspråket används ordet kompetens som att man är kapabel till att hantera situationer inom ett bestämt område på ett ändamålsenligt och
godtagbart sätt. Det vill säga att är man kompetent på ett område kan man klara de utmaningar som är relevanta inom det aktuella området (Illeris 2013).
Illeris (2013) menar att kompetens är ett mycket brett begrepp och det finns flera olika motstridiga definitioner och tolkningar av begreppet. Författaren skriver dock att det finns en enighet om att kompetens innebär att vara kapabel till att handla i relation till både bestämda och oförutsägbara situationer. Författaren skriver även att kompetensbegreppet kan användas på alla nivåer och i alla möjliga sammanhang och kontexter. Alla människor har några
14
områden som vi är involverade i och som vi har lärt oss att hantera och på det sättet innehar alla människor kompetens. Kompetens innebär att kunna hantera de sammanhang man är inblandad i oberoende av kön, ålder, utbildning och yrke. Kompetens är därför inte något som kräver en viss expertis utan kompetens är något som alla utvecklar i förhållande till vad de sysslar med och engagerar sig i. Som en förklaring till hur kompetensbegreppet skiljer sig från begreppet kvalifikationer beskriver författaren att en individ kan ha skaffat sig en mängd kvalifikationer men som man av olika skäl inte är kapabel att utveckla i bestämda
sammanhang. Något man lärt sig men som bara aktiveras eller används i de situationer som påminner eller anknyter till lärosituationen, när man inte kan använda sig av det man har lärt sig i ett annat sammanhang kallas det för transferproblematik (Illeris 2013). Granberg (2009) beskriver att kompetensen styrs av interaktionen mellan de tre komponenterna kunskap, vilja och tillfälle (situation). För att kunna handla på ett kompetent sätt behöver man ha relevant kunskap, en vilja att använda dessa kunskaper, förknippat till en viss situation (Stockfeldt 1988 refererad i Granberg 2009)
15
5. Metod och material
I detta kapitel redovisas de val och överväganden som vi har gjort under studiens gång. Här beskriver vi studiens metodologiska utgångspunkter och tillvägagångssätt. Kapitlet innehåller beskrivningar av val av metod, urval och konstruktion av fokusgrupper, datainsamlingens tillvägagångssätt, bearbetning och analys av det insamlade materialet. Därefter diskuterar vi studiens reliabilitet, validitet och överförbarhet samt redogör för vilka etiska övervägandet som gjorts under arbetet.
5.1 Litteratursökning
Vi har inhämtat ett antal artiklar och rapporter som vi använt oss av i studien.
Artikelsökningar har gjorts i databaserna Social service abstracts och OneSearch. Sökorden som vi använde oss av var unaccompanied, unaccompanied child, asylum seeking child*, integration, sex education, sex and relatonships, swed*. Vi har också använt oss av rapporter från Socialstyrelsen, Migrationsverket, Inspektionen för vård och omsorg och Riskförbundet för sexuell upplysning (RFSU) för att få mer material och kunskap om ämnet.
5.2 Val av metod
I vår studie valde vi att undersöka hur samtalsledarna upplevde den utbildning de hade fått inom projektet SESAM. Utifrån studiens syfte och frågeställningar valde vi en kvalitativ metod i form av fokusgruppsintervjuer eftersom att vi ville att deltagarna skulle diskutera med varandra och dela med sig av sina erfarenheter för att få en djupare förståelse kring deras upplevelser. Målet med en fokusgruppsintervju är enligt Wibeck (2010) att deltagarna i
gruppen ska diskutera fritt med varandra om ämnet. Detta var en anledning till att vi valde just fokusgruppsintervjuer. Vi ville ge informanterna möjligheten att diskutera med varandra eftersom alla har gått samma utbildning och har olika erfarenheter och åsikter om den. Det hade inte varit möjligt om vi hade valt att genomföra enskilda intervjuer med informanterna.
En annan anledning till att vi använde oss av fokusgruppsintervjuer var att informanterna hade en gemensam dag för fortbildning och att det passade bra att ha intervjuerna den dagen då de alla var samlade. Informanterna arbetar på olika platser runt om i länet vilket gjorde att det passade bra just det tillfället, då vi annars hade behövt samla alla vid ett annat tillfälle.
Vi har valt att kvalitativt tolka våra resultat och är inspirerade av hermeneutiken. Inom hermeneutiken studerar man delar och de delarna måste sättas i samband med helheten för att man ska kunna förstå dess betydelse (Alvesson & Sköldberg 2007). För att tolka och
analysera vårt resultat tog vi hjälp av teorier och begrepp.
5.3 Sammansättning av fokusgrupper
På uppdrag av ansvariga för projektet SESAM har vi intervjuat samtalsledarna i pilotgruppen angående den grundutbildning de fått inom SESAM. Valet av informanter var bestämt i förhand av projektansvariga och de var en del av uppdraget vi valt att genomföra. Vi avsåg att intervjua samtliga personer som hade gått utbildningen för att bli samtalsledare vilket var elva personer. Enligt Wibeck (2010) finns det olika åsikter om hur många antalet personer ska
16
vara i en fokusgrupp. Det mesta optimala menar hon är mellan fyra och sex personer. Då syftet med studien var att undersöka hur samtalsledarna upplever den utbildning de fått samt vad som påverkar arbetet med att bemöta de ensamkommande ungdomarna i frågor kring sex och samlevnad genomförde vi gruppintervjuer med samtalsledarna. Informanterna bestod av samtalsledare från olika HVB-hem som gått grundutbildningen, det var tre män och tre kvinnor som deltog i intervjuerna. Tillsammans med projektledaren diskuterade vi om samtalsledare som arbetade vid samma boende skulle delta i samma fokusgrupp eller inte. Vi kom fram till att intervjua de samtalsledare som arbetade vid samma boende i olika
fokusgrupper. Syftet med detta var att de skulle känna sig mer fria att berätta om sina
upplevelser. Projektledaren skickade ut ett e-post meddelande med inbjudan till oss i förhand så att vi skulle godkänna det som sedan skickades ut till informanterna. I meddelandet
presenterades syftet med intervjuerna och information kring vilka vi var som skulle genomföra intervjuerna, det framgick också att vi skulle använda oss av ljudupptagning.
Konstruktion av fokusgrupper
Inför intervjuerna var samtliga personer som gått utbildningen inbjudna att delta, nio av de elva tackade ja till att vara med i en gruppintervju. I fokusgrupperna skulle dessa nio deltagare delas upp i två grupper med fyra respektive fem personer i vardera gruppen. Av olika
anledningar så kunde tre av de nio informanterna inte delta. Att antalet deltagare i varje grupp endast var tre personer kan ha påverkat resultatet då vi tror att fler informanter i grupperna kunde ha lett till att det blivit mer diskussion mellan deltagarna. Av okänd anledning som inte vi kunde påverka hamnade två av samtalsledarna från samma boende i samma grupp vilket inte var tanken från början.
5.4 Konstruktion av intervjuguide
Innan intervjuerna konstruerade vi en intervjuguide (bilaga 1). Kvale och Brinkmann (2009) beskriver en intervjuguide som ett manus med nedskrivna frågor eller teman som man har tänkt ta upp under intervjun. Intervjuguiden kan vara mer eller mindre strukturerad beroende på om man i förväg bestämt exakt vad man vill ha svar på eller om man är mer öppen för nya riktningar. Vår intervjuguide var halvstrukturerad då vi hade bestämda teman med frågor under varje tema som vi ville ha svar på, men det fanns också utrymme för oss att ställa frågor som inte fanns med i intervjuguiden. Vi hade tre stycken teman i vår intervjuguide,
utbildningen, ungdomarna och förbättringar, vid framställningen av dessa utgick vi från vårt syfte och frågeställningar. Varje tema hade ett antal frågor som användes som ett stöd under intervjun för att försäkra oss om att vi fick svar på det vi ville veta men även som ett stöd att luta sig mot beroende på hur diskussionen mellan informanterna utvecklades. Intervjuguiden innehöll både öppna och slutna frågor, till de frågor som var slutna hade vi följdfrågor som var öppna för att informanterna skulle kunna utveckla sina svar. Vi förberedde oss genom att läsa igenom intervjuguiden flera gånger innan och var noga med att inte ställa några ledande frågor som skulle kunna påverka informanternas svar. Inför fokusgruppsintervjuerna träffade vi projektledaren två gånger för att få mer kunskap om projektet inför våra intervjuer. Vid en av dessa träffar genomförde vi en pilotintervju för att öva oss på att intervjua samt för att samla mer information kring projektet. Dessa kunskaper och erfarenheter tog vi sedan med oss till våra fokusgruppsintervjuer för att lättare kunna ställa lämpliga frågor kring
17
utbildningen samt följa med i vad informanterna samtalade om. Enligt Dahlin - Ivanoff (2011) är det viktigt att man är insatt i studien när man ska genomföra intervjuer så att man kan ställa relevanta frågor.
5.5 Datainsamling
Under intervjuerna använde vi intervjuguiden för att på så vis försäkra oss om att vi tagit upp de viktigaste frågorna. Vi deltog båda två under intervjuerna och spelade in intervjuerna efter att samtliga informanter samtyckt till det. En av oss hade det huvudsakliga ansvaret för att ställa frågor medan den andra lyssnade och hade möjligheten att ställa följdfrågor. En viktig roll man som gruppledare har är att uppmuntra deltagarna att dela med sig av sina åsikter och att vara en aktiv lyssnare (Dahlin - Ivanoff 2011). Innan vi startade intervjun informerade vi om syftet med studien och vår roll, vi uppmuntrade till diskussion deltagarna emellan och underströk att det var de själva som var experter på området och att vi var intresserade av deras åsikter. Platsen vi genomförde intervjuerna på var neutral för alla deltagare i intervjun.
Wibeck (2010) beskriver att om en deltagare i gruppen känner sig mer hemma i miljön där intervjun sker kan denne få ett övertag under intervjun. Detta undvek vi genom att välja en neutral plats för samtliga deltagare.
När man genomför en fokusgruppsintervju bör man tänka på hur den materiella omgivningen ser ut, bland annat spelar storleken på rummet roll för hur interaktionen mellan deltagarna kommer se ut. Forskning visar på att ett mindre rum gynnar intensiteten i interaktionen (Wibeck 2010). Våra intervjuer genomfördes i ett mindre grupprum som hade plats för åtta personer. Valet av rum passade bra för intervjuerna och kändes lagom stort för antalet personer. Intervjuerna genomfördes i två grupper med tre personer i varje, den första
fokusgruppsintervjun pågick i 65 minuter och den andra intervjun pågick i 64 minuter. Efter den första intervjun hade vi en paus på ca 20 minuter, under den tiden pratade vi ihop oss inför den andra intervjun om det var något vi behövde ändra på, vilket vi inte kände att vi behövde göra. I slutet av varje intervju fanns det utrymme för informanterna att ställa frågor om det var något som de undrade över. De undrade om de fick ta del av uppsatsen när vi var klara, vilket vi sa att de skulle få. Vi informerade också om möjligheten att kontakta oss efteråt.
5.6 Databearbetning och analys
Intervjuerna spelades in med hjälp av mobiltelefoner och en transkribering genomfördes där vi ordagrant skev ner vad som sagts då vi ville vara säkra på att inte missa någon viktig information från intervjun. Vi delade upp transkriberingen och därefter lyssnade var och en av oss igenom ljudmaterialet från intervjuerna samtidigt som vi läste igenom den textade
transkriberingen. För att analysera vårt insamlade material använde vi oss av en
innehållsanalys. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) innebär denna analys att man delar in det insamlade materialet i kategorier, av de kategorier man hittar försöker man sedan finna
samband. Vi började med att koda materialet, detta gjorde vi genom att plocka ut delar av innehållet i texten och lade in dem i olika kategorier (Wibeck 2010). Dessa kategorier skapades utifrån den insamlade datan och var inte bestämda i förhand. När vi kodade materialet använde vi oss av överstrykningspennor i olika färger för att få en tydlig bild av
18
vilka meningsenheter som tillhörde samma kategori. Vi fick fram tolv kategorier som vi sedan delade in i tio, dessa är: förväntningar på utbildningen, utbildningens relevans för arbete med ungdomarna, förbättringar, upplägg för samtalen på HVB-hemmen, nya kunskaper, att ställa frågor skapa förtroende och byta roll, ett viktigt ämne att prata om, att ha någon att prata med, språk och tid.
När vi hade ett visst antal kategorier läste vi igenom de olika kategorierna och sorterade in dem under olika teman. Dessa teman blev: utbildningen, samtalsledarna, ungdomarna och möjligheter och hinder. Analysen av det insamlade materialet sker på både grupp- och individnivå men huvudsakligen på individnivå. När vi sedan analyserade studiens resultat använde vi oss av ett antal teoretiska begrepp.
5.7 Validitet och överförbarhet
Kvale och Brinkmann (2009) beskriver validitet som att man har valt en lämplig metod och om metoden verkligen undersöker det som man påstår sig undersöka. Enligt Malterud (2009) kan validiteten delas upp i intern och extern validitet. Intern validitet handlar om att man har valt den rätta metoden för undersökningen. Kvale och Brinkmann (2009) beskriver att intern validitet handlar om en studies giltighet, under hela forskningsprocessen ska det ske en validering där man kontrollerar forskningsresultatets trovärdighet, rimlighet och
tillförlitlighet. Vi har systematiskt arbetat för att försäkra oss om detta i vår studie. Inför intervjun hade vi skaffat oss kunskap om ämnet och om projektet i sig för att kunna ställa relevanta frågor till informanterna och följa med i deras diskussion. Vid intervjutillfället betonade vi att det inte var vi som var experter på området, utan att vi var intresserade av vad de hade att säga och att deltagarna fritt fick uttrycka sina åsikter och att det inte fanns några rätt eller fel. På så sätt försökte vi skapa ett öppet samtalsklimat för intervjun. Under intervjun använde vi oss av intervjuguiden som vi arbetat fram utifrån syfte och frågeställningar för att öka studiens validitet. Intervjuguiden hjälpte oss också att ställa relevanta följdfrågor, genom att ställa följdfrågor under intervjun kunde vi klargöra och få en djupare förståelse för vad informanterna menade men också klargöra eventuella frågetecken. Fördelen med
fokusgrupperna var att informanterna ställde frågor till varandra om det var något de själva undrade över och genom att deltagarna ställde frågor till varandra kunde vi få fram följdfrågor till deltagarna som vi inte hade fått annars. Wibeck (2010) menar på att det är ovärderligt att informanterna ställer frågor till varandra om moderatorn inte alltid vet vilka följdfrågor som man ska ställa.
Extern validitet handlar om överförbarhet, kan vårt resultat överföras till andra liknande situationer (Malterud 2009). Syftet med just fokusgruppsintervjuer är inte att dra generella slutsatser om hela grupper utan att få en djupare förståelse av ett specifikt område (Wibeck 2009). Det blir därför svårt för oss att överföra resultatet till en annan liknande situation då resultatet endast gäller för just den gruppen vid just det tillfället.
19
5.8 Reliabilitet
Enligt Kvale och Brinkmann (2011) innebär reliabilitet att studiens resultat är tillförlitligt, man talar då ofta om att resultatet kan återges vid andra tillfällen och av andra forskare. Vilket rör sig om intervjupersonerna under en intervju kommer att ändra sina svar och om
intervjupersonerna ger olika svar till olika personer som intervjuar. Reliabilitet innebär också att man med noggrannhet samlar i data, bearbetar materialet och beskriver resultatet (Kvale &
Brinkmann 2009). Genom att vi så noggrant som möjligt har beskrivit vad vi har gjort steg för steg har vi erhållit en transparens genom hela studiens gång. Transparens innebär att man öppet beskriver hur man har genomfört forskningsprocessen så att läsaren kan förstå exakt hur man har gått tillväga (Ahrne & Svensson 2011). Vi transkriberade materialet ordagrant för att inte missa något viktigt och på det sättet stärka studiens tillförlitlighet. Transkriberingarna läste vi igenom flera gånger var för sig och efter att vi läst igenom materialet skapade vi våra kategorier som vi båda var eniga om. Därefter delade vi in våra kategorier under olika teman som bestämdes efter att vi samlat in materialet. Innan studien redogjorde vi för vår
förförståelse kring ämnet och diskuterade den med varandra. Detta för att vi skulle kunna gå tillbaka och se vad vi hade för tankar innan studien så att vi hela tiden var medvetna om dem.
Enligt Malterud (2009) så är det viktigt att man som forskare är medveten att man styrs utav sin förförståelse och därför redogör den för läsaren så tydligt som möjligt.
Wibeck (2010) betonar att det är viktigt att det är samma person som intervjuar under samtliga intervjuer. Vi båda deltog under intervjuerna och hade samma roll under båda intervjuerna, nämligen att en av oss lyssnade och förde anteckningar och den andre ställde frågorna utifrån vår intervjuguide. Något som kan ha påverkat vår studies reliabilitet är att vi inte hade någon tidigare erfarenhet av att ha använt oss av fokusgruppsintervjuer. Enligt Dahlin och Ivanoff (2011) är det viktigt att man har en erfaren person som leder
fokusgrupperna.
5.9 Etiska överväganden
I vår studie tog vi hänsyn till individskyddskravet, vilket innebär att vi fokuserade på
informanternas professionella roll och deras privata livsförhållanden skyddades. Vi utformade vår intervjuguide på så sätt att informanterna inte riskerade att utsättas för psykisk- eller fysisk skada, förödmjukelser eller kränkningar. Individskyddskravet delas in i fyra
huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002).
I enlighet med informationskravet informerade vi informanterna om studiens syfte och tillvägagångssätt. Vi upplyste även informanterna om att deltagandet var frivilligt och att de när som kunde avbryta sin medverkan detta i enighet med samtyckeskravet. Samtycke att delta i intervjun inhämtades från informanterna när projektledaren tog kontakt via e-post.
Samtycke inhämtades för att få använda ljudupptagning vid intervjutillfället. Informanterna hade också blivit informerade om att ljudupptagning skulle ske när inbjudan till intervjuerna skickades ut. Med hänsyn till konfidentialitetskravet omkodades det empiriska materialet redan under transkriberingen så att informanternas identitet inte skulle kunna urskiljas. Vi
20
omkodade intervjupersonens namn, arbetsplats och namn på personer och platser som informanten nämnde. Ljudinspelningarna raderades när vi var klara med bearbetningen av materialet. Vi informerade om att ljudinspelningarna och transkriberingarna endast kommer att finnas tillgängliga för oss själva och eventuellt vår handledare. Vi informerade om att de uppgifter vi får in från informanterna endast kommer att användas till vår studie. Uppgifterna kommer ej att kunna användas i något beslut eller åtgärd som påverkar den enskilde, detta med avseende på nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002).
Vid intervjutillfället informerade vi deltagarna om att det är upp till dem själva att inte sprida vidare det som sägs under intervjun. Vi är medvetna om att det endast finns ett projekt som handlar om detta ämne och att det på grund av detta är viktigt att försäkra sig om att deras identitet inte ska kunna röjas. Vi har noggrant övervägt våra val och anser inte att det finns någon risk för att de ska kunna identifieras.
21
6. Resultat
Resultatet presenteras utifrån fyra olika teman, utbildningen, samtalsledarna, ungdomarna och möjligheter och hinder. Under dessa teman har vi olika underkategorier; förväntningar på utbildningen, utbildningens relevans för arbetet med ungdomarna, förbättringar, upplägg för samtalen, nya kunskaper, ställa frågor skapa förtroende och byta roll, ett viktigt ämne att prata om, att ha någon att prata med, språket blir ett hinder, tiden räcker inte till. I resultatet benämner vi intervjupersonerna som informanterna eller samtalsledarna.
6.1 Utbildningen
Förväntningar på utbildningen
Under intervjuerna framkommer att några av informanterna inte hade några speciella förväntningar på utbildningen innan de började. En förklaring till detta var att de är en
pilotgrupp och därmed inte hade någon annan grupp att jämföra sig med. En av informanterna nämner att denne hoppades på att få mer verktyg att använda vid samtalen och att det skulle bli enklare att prata med ungdomarna om detta ämne efter utbildningen. Under intervjun blev det också tydligt att informanterna hade förväntningar på att få ett mer mångkulturellt
perspektiv samt ett religiöst perspektiv om ämnet, för att få mer kunskap i hur andra kulturer och religioner tänker kring dessa frågor och på det sättet få en större förståelse för vilken kunskapsnivå ungdomarna ligger på inom detta ämne. Flera av informanterna hade
förväntningar på att få lära sig om samtalsledarrollen, såsom hur man får alla att komma till tals, hur man lyfter fram alla i en grupp, hur man får ungdomarna att samtala om ämnet och att inte bli en informatör. Även vilka ämnen som är viktiga att ta upp med ungdomarna och hur man lägger upp samtalen hoppades de få kunskap om genom utbildningen.
Utbildningens relevans för arbetet med ungdomarna
Informanterna är eniga om att utbildningen har varit relevant för deras arbete. Det framkommer att samtalsledarna har haft användning för den kunskap de fått genom utbildningen på sin arbetsplats. En av informanterna nämner att de har använt sig av
bildspelen och tycker dessa var lätta att jobba med. Andra ämnen som informanterna tar upp som givande var föreläsningarna om genus, könssjukdomar, homosexualitet och
könsstympning. Flera informanter nämner även situationer när de har haft nytta av dessa kunskaper i samtal med ungdomar.
Jag tycker att det vi har tagit upp är liksom relevant och intressant och givande (...) Jag tyckte ju den här föreläsningen vi hade om genus, den var ju superbra.
För man får en så himla sådan här, man vaknar verkligen upp (...) man får kanske inblick i mer hur, för det är ju svårt att veta liksom vad en annan person har för tex kvinnosyn, hur det kan se ut vad som är, vad de kommer ifrån och vilken typ av, jag vet inte hur jag ska säga, för jag har inte så stor kunskap i hur förhåller man sig man kvinna i tex Afghanistan, man får lite mer tankeställare över att allt inte är som här. (Informant 4)
22 Förbättringar
Det är tydligt att informanterna skulle vilja ha mer kunskap kring samtalsledarrollen.
Exempelvis hur man leder en grupp, hur man får alla delaktiga och hur man ska ställa frågor.
Även mer input utifrån från andra experter är något som samtalsledarna önskar få mer av, exempel som tas upp är sexolog samt kriminolog som kan informera om signaler hos barn som blivit utsatta för t.ex. trafficking och på det sättet lättare kunna plocka upp signaler på att något är fel. Informanten uttrycker att de får mycket bra baskunskap om ämnet sex och samlevnad men att en spetsad kompetens inom området skulle behövas. Informanterna säger att det i nuläget kan vara svårt att veta varifrån ungdomarna får sin kunskap om ämnet och att de skulle vilja ha mer samverkan med andra verksamheter, exempel som de tar upp är
ungdomsmottagningen, asylsköterskan och skolsköterskan. Det skulle hjälpa dem att utbyta erfarenheter och få veta hur andra verksamheter jobbar med ämnet med ungdomarna. Att mer expertis kommer in tror flera informanter skulle ge dem en större trygghet. En av
informanterna tar upp att denne önskade mer tid till utbildningen vid fortbildningsträffarna.
Något som samtalsledarna lyfter fram som väldigt bra är att de fått träffa samtalsledare från andra boenden och byta erfarenheter samt fått tips av varandra. Detta är även något de skulle vilja få mer möjlighet till i utbildningen. Informanterna säger att det skulle vara bra med fortsatt kontakt med jämna mellanrum med gruppen för att upprätthålla kunskapsnivån samt att det är bra tillfällen att utbyta erfarenheter med varandra.
6.2 Samtalsledarrollen
Upplägget för samtalen med ungdomarna
Hur HVB-hemmen har kommit igång med samtalen har sett olika ut. Den av samtalsledarna som har fått till flest träffar hade fått till fyra stycken. Denne beskriver att det vid de första samtalstillfällena var få ungdomar och det var då svårt att få till en diskussion, men antalet ungdomar har ökat för varje gång. Första träffen hade informanten visat ett bildspel och pratade tillsammans med en kollega om ämnet, samtliga av ungdomarna var pojkar och de hade ingen tolk närvarande under samtalen utan hade valt ungdomar som kunde svenska. Vid nästa träff med ungdomarna har de planerat en filmkväll på boendet. Under intervjun
framkommer att de ungdomar som samtalsledaren har samtalen med träffar denne inte i sitt dagliga arbete utan ungdomarna kommer från andra boenden.
En av informanterna beskriver hur denne fått till en träff med ungdomarna, det var då både pojkar och flickor och sammanlagt var de nio ungdomar som närvarade. Informanten beskriver att denne blev positivt överraskad över den första träffen då ungdomarna hade mycket frågor och funderingar själva och de som samtalsledare behövde inte säga så mycket.
Detta boende hade inte heller någon tolk utan ungdomarna kunde svenska. Informanten beskriver att de hade pratat om ämnet relationer och kärlek.
23
En av samtalsledarna berättar att det inte blivit något organiserat gruppsamtal med ungdomarna men att diskussioner mer spontant har uppstått på boendet. Sist var det fem ungdomar som satt och diskuterade tillsammans med samtalsledaren. Det har även blivit enskilda samtal med ungdomar. Informanten beskriver att det gäller att avdramatisera ämnet på ett bra sätt, att prata om vad kärlek är och hur det fungerar och att huvudfokus egentligen inte blir på just sex.
En annan informant berättar att de inte heller riktigt fått till det som det var tänkt. Boendet hade planerat ett gruppsamtal där två samtalsledare skulle vara med, både en man och en kvinna, men att det då inte var någon av ungdomarna som kom. Informanten hade vid ett senare tillfälle fått till en träff på egen hand under rubriken hälsa. De pratade då om vad hälsa innebär och att sex och samlevnad kan vara en del av hälsan. På denna träff var det fem eller sex killar närvarande då det inte fanns några tjejer på boendet. Informanten beskriver att träffen fungerade bra och att alla ungdomar hade fått komma till tals. Informanten nämner också att de inte jobbar med dessa samtal varje dag utan samtalen sker då och då.
En av informanterna berättar att denne fått till en träff med två tjejer och fyra killar.
Ungdomarna kunde inte svenska utan det var en platstolk med under träffen. Informanten säger att det var svårt att få till ett samtal mellan ungdomarna och att det mer blev en första information om vad som är grundläggande för att man ska må bra och att människor behöver närhet. Informanten hade även berättat om vilka lagar som gäller i Sverige om bland annat homosexualitet. Informanten beskriver att det var lättare att få till ett samtal när denne ställde direkta frågor som ungdomarna kunde relatera till tidigare erfarenheter från sitt hemland.
Informanten säger även att det har blivit enskilda samtal med ungdomarna.
En av informanterna beskriver att de har haft en träff på boendet då de bjöd in till en pizzakväll. Samtalsledaren berättar att de valde ut ungdomar som kändes lämpliga att vara med och som kunde svenska. Det var blandat tjejer och killar. Tanken med träffen var att informera om att de skulle börja ha samtal om sex och samlevnad men det utmynnade i att det blev ett samtal. De hade även med boken de fått från utbildningen. Informanten berättar att de hade börjat prata om hur det är att vara kär men att ungdomarna ganska snabbt kom in på ämnet sex. Ungdomarna hade även fått skriva egna frågor och lagt i en frågelåda som samtalsledarna sedan läste upp. Vissa frågor tog de hjälp ifrån boken för att besvara.
Nya kunskaper
Samtliga informanter beskriver att de har fått nya kunskaper gällande ämnet sex och samlevnad. Flera av informanterna beskriver att de fått en djupare kunskap och en uppdatering om ämnet.
Men det är ju också viktigt det här att vi vet vart vi kan få reda på det, så att vi kan vägleda dem rätt så att man inte bara går in och googlar på någonting för då kan det väldigt lätt bli fel vinkel på det hela. (Informant 3)
