Internationell adoption i ett färgblint land: En postkolonial diskursanalys av svenska Adoptionscentrums medlemstidningar

Internationell adoption i ett färgblint land

En postkolonial diskursanalys av svenska Adoptionscentrums medlemstidningar

Clara Alm

Kandidatuppsats i Statsvetenskap, 15hp, VT 2021 Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Handledare: Helen Lindberg

Antal ord: 12 994

Antal sidor: 44

Sammanfattning

Med grund i ny kritik mot, och den aktuella samhällsdebatten kring, internationell adoption ämnar uppsatsen undersöka den svenska inställningen till ämnet. Genom en kritisk

diskursanalys och utifrån postkolonial teoribildning studeras representationen av internationell adoption och den roll transrasiala adopterade ges i Adoptionscentrums tidskrifter, under perioden 1975-2020. Resultatet visar i huvudsak skapandet av en okritisk biståndsdiskurs kring internationell adoption grundad i koloniala maktstrukturer, som reproducerar dikotomin av Globala Nord mot Globala Syd och vidare en marginalisering av ursprungsländerna. Genom “barnets bästa” legitimeras i stort deras verksamhet. Transrasiala adopterades skillnad från icke-adopterade förnekas i tidiga texter, genom vilket rasism och xenofobi som de transrasiala adopterade möter osynliggörs. Senare texter tar tydligare ställningstagande, om än till stor del passivt, mot rasism och betonar adopterades skillnader allt mer adopterade ses som skribenter. Även det positiva i att tillhöra två kulturer betonas.

Nyckelord: Internationell adoption, kritisk diskursanalys, postkolonial teori, transrasialitet

Innehållsförteckning

1 Inledning 3

1.1 Syfte och frågeställning 4

1.2 Bakgrund 5

1.2.1 Sverige och Internationell adoption 5

1.2.2 Svensk adoptionsdebatt 6

2 Tidigare forskning 7

3 Metod och material 9

3.1 Diskursanalys 9

3.2 Operationalisering 11

3.3 Material och urval 11

4 Teori 13

4.1 Postkolonial teori 13

4.2 Rasdiskriminering 15

4.3 Rasbegreppet 16

4.4 Transrasialitet 17

4.5 Analysramverk 18

5 Analys 19

5.1 1975 19

5.2 1991 23

5.3 1997 27

5.4 2010 31

5.5 2020 35

6 Sammanfattande slutsatser 39

7 Avslutande diskussion 40

Referenser 41

Elektroniska källor 41

Tryckta källor 43

Bilagor 45

Adoptionscentrums medlemstidning årgångar 1975-2020 45

1 Inledning

Den 8 februari 2021 bestämde Nederländerna att temporärt stoppa all internationell adoption efter att en statlig utredning av åren 1967-1998 funnit att adoptioner till landet från ett antal ursprungsländer varit illegala och korrupta. Bl.a rapporterades fall av kidnappning och smuggling av barn som givits falsk identitet (Committee investigating intercountry adoption 2021). Mycket uppmärksamhet har givits detta i såväl internationell som nationell media; i artikelserien Barn till varje pris (2021) har Dagens Nyheter granskat internationell adoptions framväxt i Sverige och de larm om oegentligheter som framkommit. Den nederländska utredningen har vidare väckt en debatt om att utreda internationell adoption även i Sverige. I en interpellationsdebatt i mars 2021 sade Socialminister Hallengren att regeringen ämnar påbörja förarbetet för en granskning av Sveriges roll i den internationella

adoptionsförmedlingen (Riksdagen.se 2021).

Majoriteten av tidigare studier på internationell adoption har till mycket uppvisat ett ensidigt perspektiv med fokus på huvudområden som identitet och anpassningsproblematik. Under de senaste 10 åren har det dock publicerats ett växande antal studier som kritiskt studerar det internationella adoptionsprojektet, främst av forskare som själva är adopterade. Dessa studier betonar vikten av att placera internationell transrasial adoption i en historisk kontext av kolonialism, rasstudier och eugenisk forskning, vilket denna studie syftar till att bygga vidare på.

Sveriges historia av internationell adoption är lång och har sitt ursprung i mellankrigstiden.

Idag har landet högst andel transnationella adoptioner globalt (Hübinette & Andersson 2012,

s97). Adoption har länge setts som en individualistisk handling grundad i antirasistisk och

gränsöverskridande kärlek. Vidare har Sverige projekterat och uppehållit en nationell

självbild grundad i svensk exceptionalism, som en godhjärtad nation utan ett rasistiskt

förflutet (Wyver 2021, s77 ). Adoptionscentrum (AC) som är landets största adoptionsbyrå

(globalt näst störst) etablerades år 1969 och har varit en stark drivande kraft bakom det

svenska adoptionsprojektet och den globala industrin som är internationell adoption. AC har

till mycket utgjort en framgångssaga där vita, västerländska familjer kunnat hjälpa barn från

Globala Syd med nya hem och identiteter (Ibid, s16). Uppdelningen av världens länder i

Globala Nord och Globala Syd är en postkolonial differentiering mellan länder som gynnas

av dagens globalisering och kapitalism och de som ej gör det, med grund i kolonialiseringen (Garland Mahler 2019).

Utifrån detta formuleras det forskningsproblem studien ämnar behandla som Sveriges

inställning till internationell adoption och transrasiala adopterade, hur den förändrats över tid och vad som kan tänkas influerat såväl ståndpunkten som förändringen. För att få en

förståelse för detta har AC utsetts till studieobjekt. Utifrån sin roll som privatägd, men under statlig översyn, och stark aktör globalt som nationellt har AC som aktör haft stor effekt för debatten på området (Wyver 2021, s26), och anses därmed väl kunna representera de

dominerande narrativen som förts i Sverige angående internationell adoption, och som vidare påverkat i större samhällskontext. Av intresse för studien är att studera om dessa uttryck kan kopplas till koloniala, rasistiska strukturer.

1.1 Syfte och frågeställning

Studien ämnar att få en uppfattning om den generella svenska diskursen kring internationell adoption och adopterade, med utgångspunkt i att studera AC som är en av de mest centrala aktörerna avseende internationell adoption i Sverige. Arbetets syfte är att genom en kritisk diskursanalys, med utgångspunkt i AC:s arbete sedan 1970-talet, undersöka hur AC skrivit om och motiverat internationell adoption, samt hur detta kan kopplas till postkolonialism.

Förhoppningen är att detta arbete ska bidra till en mer nyanserad bild av narrativen kring Sveriges arbete med internationell adoption utifrån AC arbete - samt ge en överblick av detta över tid.

För att uppfylla detta syfte kommer följande frågeställningar besvaras:

● Hur konstrueras diskursen om internationell adoption i AC:s medlemstidning Att adoptera, och hur har denna förändrats under perioden 1975-2020?

○ Hur formuleras problemet i AC:s texter om internationell adoption, och hur förändras denna problemformulering över åren 1975-2020?

○ På vilka sätt kan narrativen kopplas till koloniala strukturer?

● Hur beskrivs transrasiala adopterade genom diskursen i AC:s medlemstidning Att adoptera, och hur har detta förändrats under perioden 1975-2020?

1.2 Bakgrund

En översiktlig bakgrund till adoption i Sverige, och debatten kring det, presenteras i detta kapitel för att ge en förståelse över den kontext AC etablerats och arbetat i, vilken förväntas ha påverkat den allmänna opinionen. En överblick av rasism och diskriminering i Sverige ges för att vidare förklara denna samhällskontext.

1.2.1 Sverige och Internationell adoption

Det svenska adoptionsinstitutet etablerades 1917 och innebar att vuxna svenska medborgare fr.o.m året därpå kunde adoptera barn. Innan Lagen den 14 juni 1917 om adoption saknades reglering på adoption som rättsområde (Hübinette 2021, s38). Sedan dess har det varit en tydligt uttalad grundvärdering inom adoptionsregleringen i Sverige att samtliga adoptioner ska vara för barnets bästa - av vilket innebörden förändrats i takt med samhällsutveckling och kunskaper om familj och föräldraskap förändrats (Lindgren 2010, s.10).

Det svenska adoptionsprojektet på en industriell skala har sin start under sent 1960-tal med grundandet av AC som idag är världens näst största adoptionsbyrå (Wyver 2021, s26). I slutet av 1960-talet ersattes adoptionen av svenskfödda barn med barn från länder i Globala Syd, som Korea, Indien, Colombia och Etiopien bl.a (Hübinette & Andersson 2012, s98).

Koreakriget och senare Vietnamkriget bidrog till att internationell adoption blev större som fenomen och ett tydligt mönster av en socioekonomisk asymmetri angående ursprung- och mottagarländer uppdagades. Under 1970- och 80-talet expanderade adoptionsverksamheten som då allt mindre sågs beroende av internationella krissituationer, där adoption ansetts vara en form av bistånd. Adoptionerna ökade stadigt, inte minst under 1980- och 90-tal, och med de nordiska länderna som de största mottagarländerna i relation till befolkningsstorlek.

Sverige ges ofta som exempel avseende internationell adoption p.g.a att det tidigt blev etablerat och utbrett i landet (Lindgren 2010, s11-13).

Första lagstiftningen om internationell adoption godkändes 1971: Lag (1971:796) om

internationella rättsförhållanden rörande adoption (Lind 2011, s116). År 1979 bestämde

regeringen att internationell adoption skulle utvecklas och förmedlas av ideellt drivna

adoptionsorganisationer, varpå det statliga huvudansvaret utsågs till att granska

adoptionsverksamheten enligt regelverket. I perioder har dock staten tagit en mer aktiv roll, exempelvis har fd Nämnden för internationella adoptionsfrågor (NIA) arbetat främjande för adoption via samhällsmeddelanden till befolkningen i public service (Statskontoret 2021:1, s155). Sverige ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter 1990, och senare år 1993 Haagkonventionen, som då inkorporerades i svensk rätt (Statskontoret 2021:1, s153) - vilken fastslår att adoption uteslutande ska vara för barnets bästa (SOU 2003:49 D1, s19).

I den statliga offentliga utredningen 2003:49 i början av 2000-talet framlyfts problematik kring den barnhandel som utvecklats inom internationell adoption, där privata

adoptionsförmedlare högt prissätter sin förmedling av “attraktiva” adoptivbarn som definieras som blonda och vita. Betalningsförmågan blir därmed i praktiken styrande (SOU 2003:49 Sammanställning av adoptionsforskning, s14). Dessutom framhåller utredningen att det existerar fler barnlösa vuxna än barn för adoption, vilket vidare lägger grund för den

marknads- och konkurrenssituation som uppstår med högre efterfrågan än utbud. Risker finns att detta producerar ett beroende i ursprungsländerna av de inkomster som återfinns i den internationella adoptionsverksamheten (SOU 2003:49 D1, s20-21). Utredningen ställde sig kritisk till de ekonomiska transaktionerna utan att kritisera eller ifrågasätta adoption.

1.2.2 Svensk adoptionsdebatt

Adoptionsdebatten fick fart i början på 1960-talet. Staten ville då vare sig främja ett ökat antal adoptioner eller bidra till att motverka dem. Adoptioner ansågs problematiska utifrån exempelvis adoptivbarnens anpassning till svenska förhållanden, samtidigt som de

betraktades som betydelsefulla (Statskontoret 2021:1, s154). Även flertalet av dåtidens frivillig- och stödorganisationer var skeptiska till internationell adoption, särskilt de med fokus på frågor rörande barn och bistånd som argumenterade för att en hjälpinsats i barnets hemland är av större nytta än en adoption. Vidare uttrycktes oro över att det icke-vita barnet skulle ha svårt att anpassa sig i Sverige och adoptionen leda till sociala implikationer. Såväl från statligt håll som från en majoritet av de svenska hjälporganisationerna togs avstånd från all sorts rasdiskriminering, och resonemanget om hjälp på plats kom vidare att få en

hegemonisk ställning för nästintill alla organisationer inriktade på humanitärt biståndsarbete

(Hübinette 2021, s50-51). Det fanns dock organisationer som var för internationell adoption

av icke-vita barn under denna tid, främst politiska partier, som yrkade på ett borttagande av

“adoptionsförbudet” från statligt håll och åtgärder för att gynna adoptivsföräldrars situation (ibid, s55). Av den adoptionspositiva sidan motiverades internationella adoptioner ofta utifrån liknande resonemang förknippat med utvecklingsbistånd (ibid, s58).

I modern tid är de skandinaviska länderna, i relation till internationella adoptionsnivåer, de länder som adopterat flest icke-vita barn från postkoloniala länder. Detta har bidragit till, jämte en generös flykting/migrationspolitik, synen på Sverige som ett icke-rasistiskt land som lyckosamt bearbetat sin koloniala och rasistiska historia (Hübinette 2016, s26). Vidare har det funnits en ren frånvaro av adoptioner som är samtidigt nationella och transrasiala, något som i både USA och Storbritannien dominerat debatten om adoption. Förekomsten av flera etniska minoritetsgrupper från vilka en stor mängd barn adopterades av vita adoptanter, samt att dessa grupper gjorde anspråk på barnens rasiala och kulturella identitet, hade en stor betydelse för adoptionsklimatet i dessa länder. En liknande situation har ej funnits i Sverige varpå det inte funnits en organisation eller grupp som verkat för att förespråka

adoptivbarnens bästa utifrån grunder som delad etnicitet eller ras. Debatten i Sverige har därför fokuserat väldigt lite på adoptivsbarns etniska bakgrund (Lind 2011, s117), och de har ofta växt upp i en omgivning som förnekar deras skillnad (Wyver 2021, s112).

2000-talets start såg flera större media-kontroverser avseende internationell adoption. 2002 publicerades två uppmärksammade tv-dokumentärer med fokus på problematiken kring adoption: den första inriktade sig på bristen på stöd för adopterade medan den andra på barn som blivit stulna för adoption. Dessa startade diskussioner kring internationell adoptions legitimitet och etiska ställningstaganden kring det, samt resulterade i SOU-utredningen 2003:49 på regeringens order (Wyver 2021, s31).

2 Tidigare forskning

I detta avsnitt redogörs tidigare forskning på internationell adoption för, och med primärt perspektiv på Sveriges roll som anses vara särskilt relevant för denna uppsats.

Forskningsfältet som denna studie ämnar bidra till behandlar internationell adoption, diskurs

och normgivande effekter. Flera diskursanalyser har på senare år gjorts av internationell

adoption. I More Beautiful Than Something We Could Create Ourselves - Exploring Swedish

International Transracial Adoption Desire (2021) undersöker Wyver diskurser i svenska

adoptionstexter och använder bl.a Bhabhas koncept om härmning i postkolonial teori för en kritisk analys av hur internationella transrasiala adopterade beskrivs i dessa texter. Detta med syftet att dekonstruera skildringar om adoption och godhet, för att ge ny insikt i vita

adoptanters begär i förhållande till ras och deras roll i upprätthållandet av nuvarande maktkonstruktioner. Lundin och Åberg genomförde 2007 en kritisk diskursanalys av ACs medlemstidning i sin studie Språket är inte oskyldigt och studerade då perioderna 1975-1985, 1986-1996 och 1997-2006 för att undersöka narrativen kring just ”det goda

adoptivföräldraskapet”. Detta arbete ämnar undersöka samma material, men skiljer sig till syfte, årtal, samt analytiskt ramverk, och kommer vidare ta avstamp i Wyvers arbete i relation till frågeställningen om vilken roll den transrasiala adopterade ges i texterna om ACs arbete.

Då ingen diskursanalys genomförts av ACs egna publikationer utifrån ett postkolonialt perspektiv argumenteras detta särskilt intressant.

Tidigare forskning på internationell adoption och Sverige, såväl som kritisk ras- och

vithetsforskning och migrationsforskning bland flera ämnen, har till stor del i Sverige gjorts av Tobias Hübinette, som etablerat internationell adoption som en postkolonial fråga

(Hübinette KU). Hübinettes arbete Comforting an orphaned nation (2006) undersöker representationer av internationella adopterade i koreansk popkultur. Internationell adoption analyseras härstamma från en lång västerländsk tradition av kommodifiering och förflyttning av icke-vita befolkningar mellan kontinenter - där internationell adoption utmärker sig i att vara nära fullt accepterat internationellt (s30). I detta arbete används till stor del Hübinettes forskningsbidrag för att tillföra den kritiska adoptionsforskningen med nya perspektiv avseende den svenska adoptionsdiskursen.

Forskning på ämnet i Nordamerika, Skandinavien och Europa har dominerats av adoptanter och fokuserat mycket på anknytning och adopterades psykosociala anpassning, samt en assimilering till kulturen i det nya hemlandet enligt normativa modeller av utveckling.

Adoptionsforskningen som dominerat har uppvisat brister och begränsningar i att den ej i

stort genomförts med en kritisk infallsvinkel, vilket resulterat i att studierna i princip alla fall

betraktats som positiva (Hübinette 2005, s18). 1980-talets stegvisa uppvaknande till att

transrasiala adopterade inte var exkluderade den rasism som riktades mot icke-vita migranter

i Sverige reflekterades ej i adoptionsforskningen (Wyver 2021 s28). Internationell adoption

utelämnas ofta från begreppet migration och internationella adoptanter behandlas sällan som

en diaspora eller grupp i sin ensamhet. P.g.a detta, samt ett akademiskt nästan obefintligt

intresse för internationell adoption, argumenteras dessa grupper osynliggjorda i studier om etnicitet, migration och diaspora (Hübinette 2005, s19).

3 Metod och material

Avsnittet presenterar och förklarar arbetets aktuella forskningsmetod. Vidare följer en översyn av studiens urval, utförande och analysmetod.

3.1 Diskursanalys

Diskurs är en tanke om att språk är format utefter olika mönster som uttalanden struktureras utefter i sociala interaktioner. Diskursanalys utgör en analys av dessa underliggande

strukturer (WintherJørgensen & Phillips 2000, s7), och är därför lämplig som metod för studiet av forskningsproblemet. Analysen sker i två delar: texterna kommer analyseras i form av ordval, vad som sägs explicit och implicit, men även sättas in i ett socialt sammanhang genom en postkolonial analys.

Carol Bacchi har utvecklat metoden What’s the Problem Represented to Be? (WPR) genom vilken en undersöker policy och dess kontext. Därefter analyserar en hur problemet i frågan representeras, vilket sedan kommer påverka angreppssättet som väljs (Boréus 2015, s181).

Då metoden riktar sig för att studera representation och offentlig politik, där internationell adoption är relevant med AC som en stor aktör, anses det vara en bra analytisk metod för detta arbete.

Frågorna aktuella i WPR-metoden:

● Vilken sorts problem representeras det som, och vilka är målgruppen?

● Vad impliceras genom denna problem-representation?

● Vilka aktörer representeras och med vilka egenskaper och motiv? Vilka effekter har problemställningen och vilka kan tänkas gynnas genom den?

● Hur representeras lösningen till problemet? Hur skulle denna se ut om problemet representerades annorlunda?

● Vad exkluderas från problematiseringen i representationen?

(Boréus 2015, s182).

Diskursanalys inom statsvetenskap är i allmänhet starkt påverkad av Foucaults studier och tankar kring makt, språk och diskurser (Boréus 2015, s182), med särskilt fokus på vad som görs legitimt eller osynligt genom att presenteras som onaturligt, fel eller liknande genom dikotomier som skiljer det “sanna” från det “falska”. Av relevans är vilka som ges makten att avgöra vad som är sanningsenligt och korrekt som världsbild (ibid, s166). Ansatsen i

WPR-metoden är tydligt Foucault-influerad, och utgör en bra metod för att kritiskt analysera presuppositioner om sociala samt politiska problem i relation till de maktförhållanden som dessa skapar eller bibehåller. Utifrån skapandet av specifika problemrepresentationer skapas även subjektspositioner, d.v.s den yta kategoriserade människor ges för sina handlingar och i olika specifika sociala relationer (Boréus & Bergström, s271). Då detta anses centralt för en postkolonial analys ämnar studien undersöka vilka subjektspositioner som skapas genom diskurserna och vidare vilka dikotomier som används.

Boréus tar i sin artikel Diskursanalys i Metodbok i samhällsvetenskaplig text och diskursanalys (2015) fem frågor för att undersöka subjektspositioner:

1. Vilka kategorier av människor refereras till?

2. Hur kan kategoriernas begreppsliga bas förstås?

3. Hur framställs personerna, i beskrivning och handlingar?

4. Vilka praktiker eller policies uttrycks som normala och rekommenderade i behandlingen av gruppen?

5. Hur återges relationer till andra grupper?

(s185-186).

I studier där en tolkar representationer och vilken mening ord ges existerar metodologiska utmaningar i att betydelsen av dessa kan tolkas på många olika sätt, varpå det blir viktigt att förstå kontexten de existerar i. Redan existerande normer är normalt implicita vilket innebär att exponera dessa kan utgöra en utmaning (Esaiasson et al 2017, s219). För att undersöka den mening internationell adoption och transrasialt adopterade har tillskrivits i litteraturen, samt hur dessa meningar förändrats över tid, utgör ett fokus i textanalysen att undersöka de uttalanden som avser adopterade och ursprungsländerna. Att ta i beaktning vid denna

diskursanalys blir även sammanhanget i vilka texterna publicerats samt vilka som författat de.

3.2 Operationalisering

Teorin översätts i flera olika operationella indikatorer för att nyanserat kunna analysera adoption utifrån en postkolonial kontext. Frågorna aktuella i WPR-metoden samt de formulerade av Boréus (fokus representation respektive subjektspositioner) används för att utveckla ett analysverktyg för att besvara studiens forskningsfrågor. Vid utformning av dessa beaktas den stora betydelse som det har för resultaten. Indikatorer som inte överensstämmer väl med det teoretiska begreppet ger risk för låg validitet och systematiska fel (Esaiasson et al. 2017, s59). Här är frågorna konkret utformade för att minimera tolkningsutrymme i frågeställningen, dock är flera frågor sådana att en behöver tolka materialet för att förstå vad det är som impliceras med de litterära uttryck som valts. Detta är nödvändigt i appliceringen av en postkolonial lens och för att förstå texterna i en större kontext. Att tolkningen kan se olika ut beroende på utförare är även det en relevant aspekt. Beroende på vem en är, utifrån bakgrund och erfarenheter, kan ord få olika betydelse och resultatet därmed variera.

Forskningsfrågorna har olika fokus, med första huvudfrågan och dess delfrågor fokuserade på diskursen av internationell adoption som fenomen, dess problemformulering och hur

tidskrifterna är samhällskontextuella. Den andra huvudfrågan fokuserar på den roll och det utrymme som transrasiala adopterade tillskrivs genom åren. Med denna utgångspunkt motiveras det lämpligt att använda WPR-metoden för att besvara den första och Boréus frågor om subjektsposition för att besvara den andra. Vidare, utifrån denna uppdelning, formuleras studiens operationella indikatorer i en diskursanalytisk ram, vilken presenteras i avsnitt 4.5 och agerar vägledande i analysen.

3.3 Material och urval

AC:s position som en väletablerad adoptionsorganisation i Sverige har inneburit en tydlig maktposition inom området internationella adoptioner, därmed är det en central aktör för formandet av attityder kring internationell adoption, ursprungsländer och adopterade.

Medlemstidningen Att adoptera motiveras starkt ha påverkat debatten i den privata sfären,

varför det valts till undersökningens studieobjekt. Sedan 1971 har tidskriften publicerats i

flera utgåvor årligen. Vidare har deras position som adoptionsorganisation stärkts genom

åren, idag syns AC som den näst största auktoriserade adoptionsorganisationen internationellt

och argumenteras därför starkt influera strukturen kring vilken adoption verkar inom.

Utgåvorna som analyseras är publicerade åren 1975, 1991, 1997, 2010 och 2020. Urvalet följer ett bekvämlighetsurval p.g.a arbetets tid- och omfångsbegränsning, där inte allt

tillgängligt material kunnat analyseras i studien, vilket kan innebära att slutsatsen ej blir helt representativ i förhållande till verkligheten. De för analysen aktuella utgåvorna har valts utefter publiceringsdatum och samtida samhälleliga kontext för att undersöka vilka händelser som potentiellt haft effekt på AC:s arbete och diskurs. Vidare påverkas även avgränsningen av vilka årgångar och antal som funnits tillgängliga. Av de år som valts ut finns ungefär lika många utgåvor, runt fyra till sex nummer med undantag för årgång 1991 där enbart två utgåvor varit åtkomliga. För att få en rättvis analys har därför två upplagor från respektive år valts ut för granskning, i de fall det varit möjligt den första och sista upplagan. Detta

argumenteras kunna förse analysen med en generell förståelse för hur diskursen sett ut dessa år. För att undersöka de mönster som finns i diskursen och förändringen av denna väljs ett antal år spridda över tidsperioden aktuell för arbetet, därmed undersöks hur diskursen i stora drag förändrats sedan 1975 och hur dessa förändringar kan kopplas till samhällsutvecklingen som skett parallellt.

Det första nedslaget i analysen görs 1975, som är ett av de tidiga årtalen i AC:s historia och anses därför vara en bra utgångspunkt i deras tidiga narrativ. Tidigt 90-tal anses relevant då Sverige precis gått med i FN:s konvention om barnets rättigheter, och 1993 anslöt landet sig till Haagkonventionen. Det blir en relativt stor tidsperiod mellan 1975 och 1991 som lämnas outforskad, men som vore intressant att studera i relation till att NIA under denna tid blev en egen myndighet och ideella organisationer som AC gavs auktoritet att själva förmedla adoptioner. Dock argumenteras att effekten av denna samhällsförändring högst troligen kommer till uttryck i diskursen först flera år senare när förändringen blivit allt mer

institutionaliserad. Publiceringar från 1991 och 1997 analyseras utifrån denna motivering, samt att ett av årtalen ligger relativt nära i tid den SOU som publicerades 2003. År 2010 är nästa år för analys, flera år efter denna utredning och efter publiceringen av

adoptionsproblematiserande dokumentärer, för att undersöka vilken effekt dessa haft på diskursen. 2020 års tidskrifter analyseras med utgångspunkt i huruvida kritiska perspektiv på internationell adoption reflekteras samt vilken effekt de ökade demonstrationerna mot rasism och sociala orättvisor haft på materialet.

Vidare material för arbetet består av vetenskapliga artiklar, avhandlingar och forskning på

ämnet internationell adoption, adoptionshistoria samt ras- och vithetsstudier, för en förståelse

av den kontext som tidskrifterna verkar inom. Tidskrifterna och dessa akademiska artiklar har hämtats från Uppsalas universitetsbibliotek med tillhörande hemsidor samt Uppsala

stadsbibliotek, vilket är legitimerande. Den diskursiva läsningen har genomförts enligt analysramverket.

4 Teori

4.1 Postkolonial teori

Som analysverktyg för diskursanalysen används postkolonial teori. Postkolonialism introducerades och definierades av Stefan Jonsson 1995 i Sverige som:

- tiden som följer efter kolonialismen,

- samhällstillståndet i länderna som är före detta kolonier, - den globala situationen efter kolonialismen,

- ett begrepp för att beteckna kopplingen mellan kultur och imperialism och - som uttryck för motstridiga attityder vad gäller det postkoloniala samhället i

förhållande till det i sig och som global metropol (Hübinette 2005, s26)

Den postkoloniala teorin är öppet politisk, och motsätter dikotomiseringen av “Vi vs De” som varit starkt avgörande i rollen att uppehålla den hierarkiska strukturen mellan kolonisatör och koloniserade. Vidare eftersträvar teorin att applicera ett kritiskt perspektiv på den diskursiva makt västvärlden haft samt har (Hübinette 2005, s27). Ordet post i postkolonialism betyder ej att effekterna av kolonialstyret inte längre existerar, utan ämnar att åskådliggöra den påverkan som den koloniala och imperialistiska världshistorien fortfarande har angående världsbild och hur västerländska typer av kunskap och makt marginaliserar Globala Syd. Vidare betraktar postkolonial teori även skillnaderna i makt och förmögenhet globalt, rasifierade geopolitiska strukturer och existerande (såväl som historiska) beroendeförhållanden stater emellan (Nair 2017).

Edward Saids verk Orientalism (1978) har ansetts som ett grundande verk avseende postkolonial litteratur och expanderingen av dess kritiska dimension. Said betonar

reproduktionen av det koloniala förflutna och orientalism i modern tid och skapandet av det

som naturlig kunskap om “De andra”, vilket lägger grund för tilldelningen av egenskaper till dessa som i sin tur lägger grunden för olika ageranden (Loftsdóttir & Jensen 2012, s4). Said menar att Orienten alltid uppmålas som primitiv och ociviliserad, underbyggt kontrasteringar till den civiliserade och utvecklade västvärlden - standardiserade, stereotypa föreställningar av Orienten som fortfarande präglar västerländsk media och akademisk- och politisk sfär (Hamadi 2014, s40-41).

Den postkoloniala teoretikern Homi Babhas introducerade mimikbegreppet i postkolonial teori för att synliggöra kolonial diskurs, där mimik i representation kan ses som ett uttryck för kolonial kontroll. Mimik är en process där den/det koloniserade inte återges helt

verklighetstroget, och härmningen av den koloniserade är hånfull. Wyver beskriver Pal Ahluwalias koppling av Babhas mimikbegrepp till transrasial adoption, där adopterade positioneras vara typiska föremål för efterlikning. Med mimik-begreppet i denna uppsats menas denna tolkning. Resonemangen följer att adopterade accepteras vara tillräckligt annorlunda för att sticka ut, men att deras skillnad från “vanliga svenskar” måste kunna identifieras som ”adopterad”, och inte så pass annorlunda att de representerar “De andra”:

invandrarna (Wyver 2021, s131-133).

Till den postkoloniala teorin följer termen White Saviour Complex; idén att grupper som gynnas av vithetsprivilegier vill hjälpa de i lågklassade samhällen för egen gynning snarare än för samhällets, då en stor känslomässig upplevelse validerar deras privilegier (Straubhaar 2015, s384). Gaslighting är ett ytterligare relevant begrepp, vilket enligt Davis & Ernst (2019) är en politisk, social eller kulturell process genom vilken dominerande privilegier och maktförhållanden upprätthålls samt normaliseras genom att uttalad kritik aktivt förnekas eller ogiltigförklaras (s763).

4.2 Rasdiskriminering

Under imperialismen användes flera namn, uttryck och liknande av europeer för att beskriva och utmärka minoriteter såväl i kolonierna som i Europa, exempelvis n-ordet, “oriental”,

“lapp” och “zigenare” - vilka användes såväl i den akademiska världen som i den statliga,

mediala och allmänna sfären. Vändningen i den offentliga diskussionen avseende den

historiska acceptansen av en öppet rasistisk diskurs har väckt motreaktioner från människor

ur den vita majoritetsbefolkningen som menar att denna kritik är s.k “omvänd rasism” eller uttryck av politisk korrekthet. Hübinette menar att tankar likt detta ofta är sammankopplade med en romantiserande syn på den koloniala och imperiala eran (2016, s24).

Utöver de nationella minoritetsgrupperna samer, tornedalingar, romer, judar och sverigefinnar har Sverige varit etniskt homogent i jämförelse med andra västerländska stater fram till slutet av 1900-talet. Idag är Sverige ett multietniskt invandringsland med människor från olika raser, vilket främst har sin bakgrund i den utomeuropeiska invandring som började i mitten av 1970-talet. Med en förändring i ursprungsländerna för migrationen har Sverige ställts inför olika prövningar avseende integration och diskrimineringsfrågor (Osanami Törngren et al 2018, s2).

Xenofobi, främlingsfientlighet, har riktats till migranter, men även adopterade har utsatts - vilket visar hur ursprunget hos många transrasiala adopterade uppmärksammas extra och klassas som en icke-svenskhet istället för icke-vithet. Den politiska debatten har under åren sett en ökad uppmärksamhet för xenofobi och ökningen av fördomar, diskriminering och liknande baserad på just etnicitet och rasistiska ideer (Lind 2011 s120). Med förbudet mot rasdiskriminering sedan mitten av 1900-talet har rasism blivit mer dold och diversifierad.

Intersektionell rasism framhåller att rasism intar flera olika former i nutida samhällen där det ofta är institutionaliserat och många gånger sammankopplas med religion och kultur - som då används istället för ras för att förklara gruppers exkludering och marginalisering. Dessa kulturella argument ses ofta inkorporerade i det nationalistiska språkbruk som blivit vanligare på senare år (Loftsdóttir & Jensen 2012, s7).

Svensk vithet kopplas till den historiska konstruktionen och den privilegierade statusen av svenskar som de vitaste av vita människor. Rasforskningen och Statens institut för rasbiologi bidrog vidare till detta i stor utsträckning, med bl.a Carl von Linnes skapande av det första moderna “vetenskapliga” systemet för rasklassificering. Svenska staten implementerade även ett steriliserings-program som motiverades utifrån en heteronormativ och rasistisk,

eugenticistisk diskurs, och påverkade mer än 60 000 personer innan dess eliminering i mitten

av 1970-talet. Under 60- och 70-talet förändrades svensk nationell politik och den statliga

internationella diskursen presenterade Sverige som en ledande anhängare i västvärlden av

antikoloniala och antirasistiska rörelser som de mot segregation och apartheid globalt - vilket

det också till stor del är känt som idag internationellt genom den socialdemokratiska

mångkulturella- och feministiska politik som varit dominerande. Utvecklingen av den offentliga politikens diskurs menar Hübinette har skapat Sverige som ett formellt sett

färgblint samhälle med en nationell självbild som är ouppmärksam för rasistiska uttryck, med rasismen positionerat i det förflutna (Hübinette 2016, s25-26).

4.3 Rasbegreppet

Ras och vithet är tvilling-begrepp som används för att synliggöra ett normsystem i samhället som reglerar relationerna mellan raser och den rasmaktsordning som existerar (Hübinette et al. 2012, s46). Forskare i Sverige har försökt förklara och förstå de ökande klyftorna mellan den vita majoriteten och den icke-vita minoriteten genom etnicitet och kultur. Med

utgångspunkt i kritiska ras- och vithetsstudier menar dessa forskare att det är inte bara en individs etnicitet och kultur, utan även hur de uppfattas utifrån faktorer av ras och synliga fenotypiska egenskaper, som har en innebörd för vad som uppfattas som typiskt svenskt och icke-svenskt. Icke-vita personer som växt upp i, och lever i, Sverige berättar att de sällan ses eller behandlas som fullt svenska p.g.a den starka historia som att sammanställa svenskhet med vithet utgör (Osanami Törngren et al 2018, s3).

Begreppet Ras förekom länge i diverse svenska lagtexter. En statlig utredning, tillsatt för att utreda en utmönstring av orden “ras” och “rasmässig” i lagstiftningen, publicerades december 2015. Utredningen bedömde i de lagar där begreppen används att dessa ord lämpligen bör ersättas med uttrycket “etnisk tillhörighet” (SOU 2015:103). Flera författare beskriver att ras som begrepp motvilligt används inom forskning eller offentlig sektor p.g.a dess association till rasism. Kritiska rasforskare menar dock att det bör operationaliseras och också analyseras i stil med könskategorin utifrån faktumet att de senmoderna västerländska samhällena är rasligt strukturerade och segregerade, även i postkolonial tid (Hübinette 2011, s46).

Osanami Törngren et al menar att ras är en produkt av vetenskaplig tanke som bestäms

utifrån kulturella, sociala och historiska faktorer, det har sin grund i rasforskningen och ett

rasialiserat nationsbyggande (s3). Rasbegreppet i denna uppsats används utifrån dess

innebörd som en social konstruktion då ett osynliggörande av begreppet omöjliggör en

förståelse för den strukturella diskrimination och individers och gruppers erfarenheter av

inkludering samt exkludering utifrån ras. Oberoende värderingar eller hur vi vill uppfattas

kommer fysiska attribut och människors kroppar ha betydelse för hur människor blir

behandlade och betraktade, vilket påverkar möjligheter i relation till bl.a boendesituation, arbets- och karriärmöjligheter samt skolval (Hübinette et al. 2012, s 43-44).

4.4 Transrasialitet

I Sverige har begreppet främst använts av Tobias Hübinette, som skriver och konstaterar från egen forskning att en transrasial erfarenhet, identifikation eller subjektsposition inte existerar inom det kulturvetenskapliga området eller adoptionsforskningen, men att det i förhållande till icke-vita adopterade (och primärt utlandsadopterade) finns en sådan (Hübinette 2011, s47).

Anglo-amerikansk adoptionsforskning använder begreppet transrasial adoption för att

beskriva och synliggöra de specifika nationella adoptioner av icke-vita minoritetsbarn till vita adoptanter inom västerländska stater. Transrasial innehar inom sammanhanget internationell adoption betydelsen att barn förflyttas över rasgränser, till en majoritet sker detta från icke-vita familjer till det vita majoritetssamhället (Hübinette 2011, s47). I denna uppsats kommer begreppet ha denna innebörd.

Begreppen Ras och Transrasialitet används i uppsatsen som analysverktyg för att bättre förstå

och bearbeta materialet samt möjliggöra att synliggöra alla strukturer i den postkoloniala

analysen.

4.5 Analysramverk

Följande analysramverk grundar sig i den teori och metodiska verktyg som presenterats i avsnitt 3, och är vägledande i bearbetningen av texterna.

Fråga: Hur konstrueras diskursen om internationell adoption i AC:s medlemstidning Att adoptera, och hur har denna förändrats under perioden 1975-2020?

Vilka uttryck används för att beskriva internationell adoption?

Vad impliceras genom denna representation?

Vad exkluderas från problematiseringen i representationen?

Tabell 1. Operationalisering med utgångspunkt i Bacchis WPR-metod.

Fråga: Vilken roll ges transrasiala adopterade i AC:s medlemstidning Att adoptera, och hur har denna förändrats under perioden 1975-2020?

Vilka kategorier av människor framkommer i texterna?

Hur framställs uttryckligen transrasiala adopterade?

Vilka praktiker eller policies uttrycks som normala och rekommenderade i hur gruppen bör behandlas?

Hur återges transrasiala adopterades relationer till andra grupper?

Tabell 2. Operationalisering med utgångspunkt i Boréus frågor om subjektspositioner.

5 Analys

5.1 1975

I tidskrifterna från 1975 framställs internationell adoption som en slags handel, där adoptivföräldrar kunnat samt önskat lämnat önskemål på kön.

“Många var upprörda över att andra så strikt formulerade sina önskningar, att man fattade det som rena beställningen [...] en rad uppretade samtal och brev:

vi har ju sagt att vi vill ha en pojke, varför har ni inte frågat oss? ”. (2/75)

Vidare följer i artikeln “Innan barnet kommer”:

“Vi kontaktade en person knuten till AC och frågade vilka aspekter man kan lägga på val av land. Vi fick till svar:

● tillgång på barn av önskat kön och ålder

● kostnader

● tid innan barnet kan komma

● avstånd till barnets land; bra med egna intryck som man kan berätta om

● eventuella synpunkter på ras, hudfärg eller dylikt.”

Ovan citat framhäver tydligt tendenser av internationell adoption som en handel, där en bl.a kan välja att önska egenskaper hos sitt framtida barn precis som en hade gjort vid en

beställning på en vara. Relevant är även praktiska aspekter som är vanliga i betänkandet av ett nytt inköp, exempelvis kostnad och leveranstid. Sökandes preferenser angående “ras, hudfärg eller dylikt” kan även det anges. Ras används med all sannolikhet här i

medicinsk-biologisk mening, i enlighet med rasklassificeringen som varit aktuell i Sverige under en längre period med exempelvis tillhörande steriliseringsprogram. Vidare antyds en rashierarki där vissa hudfärger är att föredra över andra.

Internationell adoption uttrycks som biståndsverksamhet, i form av att hjälpa barn i nöd:

“Vi hade placerat en del av barnen för adoption i svenska familjer och visste inte vad vi skulle

göra med dem som >>blev över>>. Vi tyckte, och vi tycker, att vi har ett ansvar för dem

också...Många kände samma ansvar och vi kunde i somras flytta alla 31 barnen till ett nybyggt hostel som drivs av den svenska missionen i Lekempt...” . (1/75)

Utifrån den postkoloniala teoribildningen visar citatet på ett White Saviour Complex.

Diskursen framställer att AC själva gynnas av att hjälpa ursprungsländerna som inte klarar att ta hand om barnen själva, och att detta görs för att underlätta deras egna samvete och

“börda”. Detta känslomässiga ansvar och upplevelse som AC presenterar syftar till att validera de privilegier som vita människor och Västvärlden har och gynnas av, med grund i den koloniala och imperiala eran. Formuleringen “Vi hade placerat” visar en maktutövning över ursprungslandet i fråga, där de positionerar sig som ensam aktör för omsorgen av föräldralösa barn i Etiopien och tillhörande adoptionsverksamhet. Deras egen betoning på

“blev över” förstärker de orden och producerar en eländesdiskurs som motiverar biståndet, samt även signalerar den kommodifiering som skett av internationella, och framförallt transrasiala adopterade, där de talas om som objekt av vilka det finns en ändlig mängd.

Representationen av internationell adoption är inte som problem utan som räddningsinsats.

De aktörer som representeras är framförallt AC, adoptanter, adoptivbarn, ursprungsländer och Sverige. I utgåva 3/75 skrivs “Därtill kommer de s.k vilda adoptionerna, där föräldrarna eller andra enskilda hämtar hem barnen [...] man gissar att det rör sig om 200-300 barn”. Artikeln presenterar privata adoptioner som “vilda” samt onormala, och använder sig därmed av en utestängningsprocedur genom att framställa sin egen verksamhet som normal (därmed rättfärdigas denna ytterligare) och förkasta de privata aktörerna.

Det är nästan uteslutande adoptivföräldrarna som står för diskursen i dessa upplagor.

Ursprungsländerna presenteras likt följande,

“Flyg till Johannas födelseort [...] kunde aldrig föreställa mig denna stinkande och larmande misär [...] Överallt ligger människor, uppradade på trottoaren, ihopkrupna intill varandra, under rickshakärorm längs husväggar, i plåt- och brädskjul.”

Landet framställs som primitivt och inkapabelt, och positioneras stå i ett motsatsförhållande till det civiliserade Väst - ett tydligt exempel på den postkoloniala diskursen “Vi vs De”. Det lägger även grunden för följande artiklar fokuserade på bistånd. Exkluderande från

representationen av internationell adoption, som i tidskriften denna tid främst uttrycks genom

ursprungsländer och ett föräldrafokus på adopterade och hur de är lika “svenska barn”, är ett historiskt perspektiv som ger läsaren en större samhällskontext. I flera texter som beskriver den svåra situationen för barnen i ursprungsländerna saknas en förståelse för de bidragande faktorerna, vilket till stor del kan spåras tillbaka till att de varit koloniserade under

dominansen av västerländska länder som Sverige. Länder i Afrika beskrivs också precis som så, de nämns inte vid deras namn som övriga världens länder gör vilket är en generaliserande diskurs som kategoriserar Afrika som ett land istället för en mångfaldig kontinent. Vidare definieras inte rasistiska händelser eller uttalanden som rasistiska, exempelvis i 3/75 där ett förskolebarn säger till Maja som är adopterad “Utlänningar ska ut härifrån” och “Ut Maja, försvinn härifrån!”, varpå artikeln beskriver att de “talar länge om varför vi är olika och att vi inte är så olika och att Maja inte är utlänning nu.” samt att “Sådana här episoder händer relativt tätt.”. Ingenstans i texten, definieras händelser likt dessa som rasism eller xenofobi, vilket reproducerar en tystnadskultur som länge funnits i vithetsdominerade samhällen. En brist i att erkänna “episoderna” för vad de är implicerar tydligt att dessa frågor inte är relevanta, där en definition av fenomen för vad de är hade illegitimerat och synliggjort rasismen - och därmed gjort det oundvikligt att konfrontera.

De kategorier av människor som framgår i texterna är primärt adoptivföräldrar, adopterade, biståndstagare och biståndsgivare. Adopterade beskrivs i utgåva 3/75 som

“Gemensamt för dem är att de vanligen ser annorlunda ut. De har ofta svartare hår och mörkare hy - vackrare tycker många (i alla fall så länge de är små barn).”

där barnen differentieras för sitt utseende genom en exotifiering, där transrasiala adopterade utifrån utseende-stereotyper bedöms mer vackra och mer fängslande än vita personer.

Tillägget av, “i alla fall så länge de är små barn” betonar att detta uttryck endast stämmer temporärt, och signalerar att det motsatta annars är verklighet - dessa från vithetsnormen avvikande utseenden är inte eftersträvade i samhället.

Även biståndsdiskursen är tydlig i karaktäriseringen av transrasiala adopterade, genom

exempelvis en förälder-insändare:

“Jag tycker de här barnen är våra nästan ännu mer än om vi hade gjort dem själva. Vi har gett dem ett land, ett språk, en familj, ett sammanhang - på så sätt har vi faktiskt gett dem livet, för det är ganska troligt att annars skulle de inte ha varit i livet längre”. (1/75)

De adopterade positioneras som biståndstagare och offer i behov av räddning, från det outvecklade och sargade Globala Syd. Att de har gett dem ett sammanhang eller samhörighet som de menar annars inte skulle finnas signalerar den otillräcklighet (socialt, kulturellt, ekonomiskt) som de anser existera i ursprungsländerna. Formuleringen att de “givit” barnen

“ett land, ett språk…” är att osynliggöra och marginalisera barnens ursprungsländer och de språk som flera av de börjat lära sig innan de adopterats. Marginaliseringen av

ursprungsländerna sker diskursivt genom att föräldrarna positionerar sig som räddare och matar narrativet “Vi vs De”. Dikotomiseringen signalerar att barnen inte hade överlevt om de inte hjälpts till ett liv i Väst.

Som grupper presenteras de adopterade, vilka ställs i relation till adoptivföräldrar och icke-adopterade. Citatet nedan är ett bra exempel på det primära fokuset som texterna har 1975.

“Gemensamma problem har vi för att vi har barn, rätt och slätt. Inte för att vi har adopterade barn.”

Fokus är på föräldrarnas perspektiv, skrivet av föräldrar för föräldrar, och kursiveringen av

“barn” implicerar att det inte är någon skillnad mellan adopterade och icke-adopterade då båda grupper är barn - vilket följs upp med meningen efter. Skrifterna motsätter i stort det faktum att transrasiala, internationella adopterade kan möta svårigheter som icke-adopterade barn inte gör p.g.a rasism eller främlingsfientlighet. Genom att jämställa barn som barn distanserar sig adoptivföräldrarna från problemet, vilket blir den ståndpunkt som framförs i tidningarna: barn utgör i sig en utmaning men inget extra tillkommer barn av annan ras i Sverige. I en av artiklarna erkänns dock transrasiala adopterades skillnad:

“Adoptivbarnen är avvikande till utseendet och de kommer sannolikt bli retade för det. Men inget säger att detta automatiskt blir ett problem, däremot kan det ... bli det [...] tror inte att ett adoptivbarn får heta >>sotare>> mer än ett icke-avvikande barn får heta >>fegis>> eller

>>flicktjusare>>.” (3/75)

Rasistiska namn som “sotare” för icke-vita barn, vilket anspelar på deras hudfärg och i negativ bemärkelse, jämställs med att kallas egenskaper som “feg” eller “flicktjusare”.

Jämställningen osynliggör den rasism barnen utsätts för p.g.a deras utseende samt uttrycker även att detta inte är ett problem generellt. Texterna signalerar en omgivning som både problematiserar och förnekar transrasiala adopterades skillnad från etniska svenskar, varav förnekelsen kan kopplas till mimikbegreppet och som ett uttryck av postkolonial kontroll. Det är vita människor och föräldrar som för diskursen i tidningen, vilket kan argumenteras

grundas på och reproducera den starka västerländska metadiskurs som ses aktuell i

postkolonial teoribildning, vilken genererat den dominerande väst-centrerade världsbilden med tillhörande geopolitiska strukturer.

I tidningarna förekommer flera värdeladdade ord. N-ordet används för att beskriva adopterade från afrikanska länder. Vidare finns i 3/75 en artikel som problematiserar användningen av beskrivningen svart med att hennes barn ju är bruna, vilket ger uttryck för en rasifieringsprocess och rasmaktsordning där vita står högst upp och även icke-vita personer med ljusare hudfärg gynnas framför de med mörkare hudfärg - ett kolonialt arv grundläggande för reproduktionen av vithetsnormen även i dagens samhälle. Artikeln når slutsatsen att beskrivningen av barnen som svarta inte är problematisk. Uttryckligen skrivs

“hur många gånger har man inte sagt om starkt solbrända människor att de är alldeles svarta, t.o.m svarta som [n-ordet]”, där det fula som argumenterats med att beskrivas som svart bortförklaras med att det är en objektiv beskrivning precis som exemplet. Det visar även tydligt på det normaliserade användandet av den rasistiska och koloniala termen [n-ordet]

som här används i legitimerande och förklarande syfte.

5.2 1991

Centralt i 1991-års tidskrifter är biståndsdiskursen, som har skiftat fokus till att betona hjälp i ursprungsländerna för att barnen ska kunna stanna där.

“Internationell adoption är ett sätt att hjälpa övergivna barn. Som seriös adoptionsorganisation

vill vi visa att vi utgår från att barn i första hand ska få stanna i sitt hemland, om de kan få

växa upp i en bra familj! [...] De pengar vi samlar in på detta sätt används för att på olika sätt

stödja barnet i dess första land, t ex genom att främja nationell adoption...”.

“Överhuvudtaget ansågs det som att Sverige var ett bra land att få komma till [...] som ju har byggt upp och driver det mesta av skolor, sjukhus och annat som etiopiensvenskar har åstadkommit...i Etiopien”. (1/91)

Det första citatet är ett tydligt exempel för representationen av internationell adoption som bistånd, vilket följer de argument som skeptiska stödorganisationer förde under 60-och 70-tal där hjälpen i barnens ursprungsländer var att prioritera. Här betonas att barn ska få stanna i deras hemland om de kan placeras i en bra familj, en definitionsfråga som kan skilja sig mellan olika kulturella kontexter men som från ACs perspektiv kan argumenteras starkt påverkad av västerländska ideal. Texten signalerar att internationell adoption bör undvikas i den mån det är möjligt, men vidare ses den betona adoption, i form av nationell adoption samt barnhem, som de främsta hjälpinsatserna för barnen i ursprungsländerna.

Representationen av adoption som ett av få alternativa bistånd kan argumenteras härstamma ur fördomar av att de biologiska föräldrarna och samhällen i ursprungsländerna är inkapabla att omhänderta sina egna barn. Den större samhällskontexten (samt den historiska, koloniala kontexten) exkluderas från representationen - vilket reproducerar den västerländska

metadiskursen. Det andra citatet presenterar Sverige som en positiv aktör som starkt uppskattas av ursprungslandet Etiopien, där de byggt och driver mycket inom social infrastruktur (“det mesta” signalerar att det rör sig om en majoritet). Citatet reflekterar till stort hur Sveriges roll internationellt presenteras, i positiv bemärkelse och som hjälpare av Globala Syds utsatta, outvecklade position - utan att ge vidare sammanhang till den samtida situationen.

Ursprungsländerna representeras i tidningarna i inslag om bistånd eller utveckling. I dessa tidningar tar även hiv-pandemin en stor plats.

“ Vad kan Adoptionscentrum göra för att förhindra en upprepning av den tragedi det innebär för en familj att ta emot ett Hiv-positivt barn?” (1/91)

I frågan ställd av AC benämns ett hiv-positivt barn som en tragedi för den mottagande

familjen, ett värdeladdat ord som reproducerar tabun kring hiv/aids. De artiklarna som

förekommer om hiv i dessa utgåvor kopplar i majoriteten av fall hiv till Afrika, där de fall

som beskrivs ingående om är på den afrikanska kontinenten. Representation av

ursprungsländerna lägger vidare grund för den biståndsdiskurs som är normaliserad inom AC och internationell adoption, som bygger på dikotomiseringen av västvärlden mot de

ociviliserade, outvecklade Andra - vilket attribueras Afrika.

De biologiska föräldrarnas situation och föräldralösa barn presenteras som de stora problemen, vilket konstituerar en individualisering av fattigdom, utsatthet och

familjesplittring där lokala och enstaka faktorer presenteras som orsaken istället för de strukturella problem och den historiska kontext som utgör de stora katalysatorerna. Barnen, men även ursprungsländerna, attribueras en offerposition - vilken internationell adoption (nu även nationell adoption) kan rädda de ur. Detta blir problematiskt med tanke på att Sverige, som en del av västvärlden, orsakat det ekonomiska underläge befolkningarna i före detta koloniserade länder befinner sig i idag. Avseende denna diskurs har ingen stor förändring skett sedan 1975.

Internationell adoptions-kritik från ursprungsländer bemöts i tidningarna med en bortförklaring av att det finns en politisk agenda som ej berör adoption direkt, men där verksamheten blir olyckligt drabbad.

“Internationella adoptioner har uppmärksammats mycket i press och i TV och publiciteten har framförallt varit negativ och handlar om skandaler, korruption...Debatten blossade upp samtidigt som Brasilien slutdebatterade den nya barnavårdslagen [...] Mycket tyder på att adoptionsdebatten startades av politiska skäl av personer kritiska till lagen [...] Klart är att den nya lagen är ägnad att underlätta adoptioner...”. (1/91)

Internationell adoption legitimeras av att aktivt flytta fokus från den negativa

uppmärksamheten till den politiska debatten kring en ny lag i ursprungslandet, som har annat huvudfokus. Genom att hålla sina källor diffusa kan de göra anspråket och förkasta den negativa uppmärksamheten utan att hänvisa till bevislig fakta. Sättet AC styr diskursen visar tydliga kopplingar till västvärldens långa dominans över Globala Syd, som på flera sätt kvarstår i den postkoloniala eran, genom en marginalisering av deras fakta och upplevda situation - en form av gaslighting.

De kategorier av människor som presenteras är transrasiala adopterade, adoptivföräldrar,

biologiska föräldrar, vita barn samt barnhemspersonal/socialarbetare/skolpersonal. Den

mobbning som transrasiala adopterade utsätts för får mer plats i dessa tidningar, och differentieras nu från vanlig mobbning.

“Mobbning är en daglig, ofta osynlig, plåga oavsett vad man trakasseras för. Men genom att skrika “svartskalle” och “jävla utböling” efter ett adoptivbarn angrips inte bara utseendet utan också den existentiella tillhörigheten. Att få sin plattform förnekad är betydligt värre än trakasserier om att man är tjock” (2/91)

Fortfarande finns en motvillighet i att definiera mobbningen som rasism och xenofobi, vilket följer samma problematik som tidigare konstaterat. Det signalerar en normalisering av rasism och främlingsfientlighet i samhället, något som motiveras ytterligare av att antirasistiska åtgärder ej presenteras eller uppmanas till. Vidare skrivs ofta dessa negativa erfarenheter om i en framgångshistoria, diskursen positionerar de adopterade som starkare efter motgångarna och oftare tryggare i sig själva. De transrasiala adopterade som kommer till uttryck i artikel genom intervjuer säger vidare att de “Är väldigt försvenskad så tänker sällan på mitt

ursprung”, vilket signalerar en assimilering bland de adopterade som normal praktik och en önskan att inte differentieras från det “svenska” samhället. I och med de som ständigt påpekar deras olikhet i form av utseende eller ursprung betonas i huvudsak transrasiala adopterades likhet till övriga svenskar, en mimik som samtidigt undantrycker tankar eller längtan efter ursprungsländerna. Diskursen följer att de ständigt vill differentiera sig från “de Andra”. De adopterade framställs som för nöjda med sin svenska uppväxt att det inte är av intresse att söka sitt ursprung - vilket sker genom en okritisk lens som positionerar internationell och transrasial adoption som positivt.

En stor förändring mellan 1975 och 1991 års upplagor är att de adopterade får en större roll.

År 1975 var det enbart adoptivföräldrar och professionella som uttalade sig i tidningarna, medan det utöver dessa intervjuer nu finns annonser för organisationer för adopterade.

Exempelvis marknadsförs Adoptiv- och fosterbarnsorganisationen, AFO.

“Vi tror att vi är en stor grupp som i många år varit tysta och osynliga och aldrig getts en

möjlighet att tala om de svårigheter och konsekvenser som adoption och fosterhemsplacering

innebär i våra liv. Nu vill vi ge oss den möjligheten.” (2/91)

Att detta får komma till uttryck i tidningen, om än i notis-format, signalerar den ökade medvetenheten om utmaningarna som adopterade, och främst transrasiala adopterade, möter.

Vikten av att se sig själv reflekterad i samhället uttrycks i tidningen genom de intervjuer som görs med adopterade.

“...till gemenskapen bland ungdomarna inne i centrala Stockholm. Där träffade han både asiater och andra latinamerikanare. - Jag trivdes där, berättar han. De andra brydde sig om mig och jag var en av dem, ingen jäkla utböling.” (1/91)

Gemenskapen bland adopterade uttrycks härstamma från det utanförskap som transrasiala möter p.g.a deras utseende. Fortfarande syns dock den jämställande diskursen av adopterade med icke-adopterade och vita barn, vilken kommer till uttryck i följande citat från 2/91.

“Under puberteten kan skönhetsideal som Tom Cruise och Madonna vara förödande för en mörk, kort, plattnäst varelse. Men idealen kan vara minst lika jobbiga för en råttfärgad, småmullig och finnig och alldeles lagom blond tonåring.”

Upplevelserna som minoritet i förhållande till vithetsnormativa skönhetsideal förminskas och jämställs med de tillhörande den vita majoriteten med ordvalen av “minst lika jobbiga”, ett uttryck av gaslighting. De attribut som tilldelas den blonda tonåringen är majoriteten sådana som kan ändras, medan de som beskriver “de Andra” ej är det och därtill är generaliserande av gruppen icke-vita. Vidare sker en andrafiering genom ordvalet “varelse”. De transrasiala adopterades utseende kommer ofta till uttryck, dels för att beskriva de trakasserier de möts av p.g.a det, men i samma stycken skrivs även i stil med “somliga, särskilt killar, uppfattar henne som exotisk” (2/91) - vilket är en exotifiering och rasifieringsprocess där icke-vithet framställs som främmande och spännande med grund i föreställd ras. Relationerna som återges till andra grupper är transrasiala adopterade som utsatta men samtidigt eftertraktade.

5.3 1997

Internationell adoption framhävs även i tidningarna 1997 utifrån narrativet om bistånd då

flertalet artiklar fokuserar på hjälpen som AC bistår med i ursprungsländerna. Generellt för

dessa är att det är afrikanska länder. Fortfarande aktuellt i texterna är att barn som adopterats

från länder i Afrika benämns vara just från ett afrikanskt land, medan de från alla andra

länder skrivs ut uttryckligen vilket land de härstammar från, exempelvis Korea. Detta

signalerar den marginalisering av den afrikanska kontinenten som historiskt gjorts, under och efter imperialismen - samt en grov generalisering av afrikanska länder där samtliga signaleras vara likadana sett till kultur, samhälle, etcetera - ett motsatsförhållande till verkligheten.

Biståndsdiskursen, där afrikanska länder hegemoniskt och i princip uteslutande representeras som de underutvecklade, primitiva och behövande, reproducerar bilden av afrikanska länder som fattiga utan att diskutera kolonialismen som exploaterat hela samhällen samt konstruerat de rådande maktstrukturerna.

Till skillnad från tidigare upplagor får de biologiska föräldrarna och deras situation utrymme i dessa artiklar, dock aldrig en hel artikel men som del i de adopterades historia. Följande citat ur 1/97 beskriver till viss del den utsatta situationen för kvinnor i Colombia, men utelämnar varför de kände sig tvingade att korsa landsgränser för att föda och lämna sina barn.

“På en liten, primitiv förlossningsklinik i byn Capacho...förlöste man varje månad mellan 30 och 40 colombianska kvinnor. De gick över gränsen för att föda sina barn i Venezuela, försvann sedan och lämnade kvar barnen på kliniken.”,

De biologiska föräldrarna benämns för att ge en förståelse och ibland medlidande för den adopterade, men likt i biståndsdiskursen utelämnas den större samhällskontexten. På så vis problematiseras inte internationell adoption som praktik, utan beskrivelsen blir utav de behov och problem som finns snarare än vilka hjälpande åtgärder (exempelvis preventiva) som hade varit mer gynnsamma för de lokala samhällena - vilka kan konkurrera med adoption som hjälpåtgärd. AC som räddning projekteras ytterligare genom formuleringar som nedan, där adoptanters process till familj beskrivs.

“Varje dag bedyrade Rocio sin oerhörda glädje över oss och visade oss sin kärlek på alla tänkbara sätt. [...] “Jag har haft mammor förut, men ingen som gett mig så mycket som du.”

“Tänker du på presenter”, frågade jag. “Nej, jag menar allt”, svarade en livserfaren Rocio.”

(4/97)

Internationell adoption beskrivs som en positiv och enkel process för barnet som tilldelas

egenskapen livserfaren, en erfarenhet som inte beskrivs i artikeln. Sällan beskrivs det som

den traumatiska eller livsomvälvande upplevelse det ofta är. Artikeln slutar i ett uppmanande till fler personer att adoptera och att våga adoptera äldre barn.

I tidningarna förekommer “Föräldrar sökes”-annonser, i 1/97 förekommer åtta annonser på en sida. Beskrivningarna är objektiva och beskriver deras situation kortfattat. Hälften av dem har någon form av funktionsnedsättning. Ofta beskrivs någon form av personlig egenskap, likt

“känslig”, “tystlåten” eller “levnadsglad”. Ordvalen syftar till att väcka empati hos läsarna, och reproducerar ytterligare biståndsnarrativet. Vidare kommodifieras de adopterade genom marknadsföringen, en avhumaniserande process som motiveras genom att vara befriande för barnen - men kan argumenteras härstamma ur den koloniala maktrelationen mellan Globala Nord och Syd som synliggörs i den postkoloniala teorin.

I dessa tidningar tillkommer kategorier av människor i form av biologiska föräldrar och högerextrema nationalister. Transrasiala adopterade beskrivs i likhet med tidigare upplagor, med utgångspunkt att överbrygga dikotomin “Vi vs De” genom mimik - vilket signalerar ett utbrett rastänk i det samtida Sverige som behövde motbevisas. Vidare ses en större

medvetenhet om rasism. I en notis nämns ACs nya avdelning “Adoptivfamiljer mot rasism”

och Forum 97 (1/97):

“Adopterade från hela Sverige träffas...för att utbyta tankar, idéer och erfarenheter om att vara adopterad i Sverige idag. 24-25 maj ska man diskutera att söka sina rötter, göra återresor, rasism och diskriminering.”

Tidningen tar genom detta passivt avstånd från rasism. Citatet ovan visar ett större fokus på barnens kultur och ursprung: de uppmuntras söka sina rötter, vilket är en ny diskurs inom ACs medlemstidning. En plats att tillsammans diskutera rasism och diskriminering är ett stort steg framåt, från att tidigare varit tveksam till att ens definiera begreppet. Det är dock skillnad beroende på skribent vilka ämnen som ges uppmärksamhet. När det är transrasiala adopterade och icke-vita skribenter synliggörs rasism och ursprungsländerna beskrivs i ett positivt ljus.

Även vikten av representation lyfts, vilken förminskats i tidigare års utgåvor. Nedan citat

belyser vikten av att som förälder känna till och lära sitt barn om dess ursprung, och är

författat av en icke-vit adoptant.

“...du som förälder lära dig så pass mycket att du kan svara på några av frågorna...Så pass mycket respekt är vi adoptivföräldrar skyldiga våra barn och deras ursprung. [...] Häromdagen kom vi tillbaka från tre veckors rundresa i Etiopien och Eritrea… För varje gång lär vi känna detta vårt stora land med sina gästfria människor och sin urgamla, rika kultur en aning mer.”

(1/97).

Ord som gästfria, urgamla och rika är ovanliga i tidskriften för att beskriva

ursprungsländerna, och presenterar länderna i ett positivt sken och i likhet med västerländska länder vanligtvis beskrivs. Att länderna beskrivs på detta vis destabiliserar den postkoloniala, västerländska metadiskursen och utmanar bilden av Globala Syd som primitivt och fattigt.

I tidningen 4/97 riktas vidare kritik mot rasism och adoption, då denna publicerar Lindroths satir-artikel “Så kan det gå - om man är N”:

“Nu hade Didrik sån himla tur, att han blev köpt till ett annat land, där folk inte var N, vilket innebar att dom var vita [...] Vissa undrade hur det skulle gå när Didrik började prata.

Eftersom han nu var N skulle han ju tveklöst börja prata afrikanska...För att underlätta lille Didrik satte man honom ... hos en talpedagog; han hade...sagt sina tre första ord: Mamma.

Som på afrikanska betyder mamma...Vatten. Som på afrikanska betydde att Didrik var törstig...”.

Adoptivföräldrars och samhällets beteende i att anpassa sina adopterade barn till det svenska samhället ifrågasätts, samt de rasistiska utgångspunkter som många har gentemot transrasiala adopterade barn. Att en artikel som denna får utrymme i tidskriften är progressivt och

signalerar ytterligare en ökad medvetenhet om den rasism och diskriminering som transrasiala adopterade möter, utan att aktivt själva göra ett ställningstagande som organisation.

Aktörer i internationell adoption är AC som biståndsgivare och ursprungsländerna i stort som

biståndsmottagare. Transrasiala adoptivbarn är utsatta, oskyldiga, objektifierade, men även

försvenskade och rasifierade. Tidningarna betonar likt tidigare att adopterade barn inte är

olika etniskt svenska barn, samtidigt som ett nytt narrativ uttrycker att de transrasiala

adopterade är en del av avvikande minoriteter. Sällan när de beskriver vita adopterade barn

beskrivs språket som en svårighet för barnet i anpassningsprocessen, medan detta ständigt

nämns när det rör sig om transrasiala barn - vilket relateras till den historiskt starka

uppfattade kopplingen mellan vithet och svenskhet. Adopterade positioneras alltid som en framgångssaga, där de räddats genom adoption även om utmaningar nu synliggörs. Följande citat från 4/97 presenterar ett påstående som inte motsvarar senare forskning där den svenska arbetsmarknaden till hög grad är rasifierad - vilket även adopterade utsätts för: “...de

adopterade högre utbildningsnivå och en starkare ställning på arbetsmarknaden än

motsvarande grupper i riket.” Artiklar som detta tillhör en färgblind proadoptionsdiskurs då den ej tar i beaktning strukturell diskriminering och social ojämlikhet - fokus placeras på utbildningsnivå men beaktar inte lön och hur denna skiljer sig mellan olika grupper.

5.4 2010

I tidningarna från 2010 är adoptionspositivism dominerande, där svenskt adoptionsarbete positioneras globalt dominerande och rättskaffens. I nedanstående citat från en artikel i 5/2010 om Adoption Summit i Kanada, september 2010 beskrivs skillnaderna i

adoptionsarbetet mellan USA och Norden.

“Genomgående är inställningen att adoption är det enda sättet att hjälpa barnen i dessa länder och att det ibland får ske till vilket pris som helst. När jag berättade att vi i nordiska

organisationer ofta samarbetar med andra barnrättsorganisationer...möttes jag med förvåning.

Dessa anses av de amerikanska organisationerna vara negativa till adoptioner och därför

“motståndare”...vår adoptionsverksamhet har länge utgått från barnet och inget annat, och det har man svårt att förstå i USA.”

AC distanserar sig från övriga adoptionsorganisationer och den amerikanska inställningen till adoption genom att skriva det possessiva pronomenet “vår” innan “adoptionsverksamhet", därmed legitimeras deras egen verksamhet som etisk. Samtidigt inleds artikeln med att de arbetar för att hjälpa barnen “till vilket pris” vilket signalerar en driven biståndsaktör, medan AC positioner sig som de enda som “utgått från barnet och inget annat”. Artikeln lyfter vidare kritik mot det okritiska arbetssättet som applicerats av USA som adoptionsaktör.

Genomgående syns AC hänvisa till sitt samarbete med barnrättsorganisationer som en

förklarade aspekt till varför deras egen verksamhet utelämnas från den oetiska internationella

adoptionsverksamheten.