Vi måste prata om legitimitet
En studie om Weber, ethos och socialdemokrater
Amanda Möller Berg
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2015
Handledare: Janne Lindqvist Examinator: Louise Nilsson
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
Innehållsförteckning:
1. Inledning s. 2-9
1.1 Introduktion s. 2-4
1.2 Syfte s. 4
1.3 Tidigare forskning s. 4-8
1.3.1 Ethos s. 4-6
1.3.2 Max Weber s. 6-7
1.3.3 Socialdemokratin s. 7-8
1.4 Bakgrund om Socialdemokraterna s. 8-9
2. Teoretisk del s. 10-15
2.1 Teoretisk utgångspunkt och metod s. 10-14
2.1.1 Webers legitimitetsbegrepp s. 11-14
2.2 Material och avgränsningar: socialdemokratiska ledare s. 14-15
3. Analysdel s. 16-27
3.1. Legal-rationell legitimitet: Erik Åsbrink s. 16-19
3.2 Traditionell legitimitet: Stefan Löfvén s. 19-21
3.3 Karismatisk legitimitet: Olof Palme s. 21-24
3.4 Analysexempel: Mona Sahlins försvarstal efter Tobleroneaffären s. 24-27
4. Avslutning s. 28-30
4.1 Diskussion och slutsatser s. 28-30
4.2 Vidare forskning s. 30
5. Litteraturförteckning 6. Bilaga
1. Inledning
1.1 Introduktion
För en politiker idag innebär yrkesvalet ständig uppmärksamhet och granskning. Medierna vakar över varje steg de tar, både bokstavliga och karriärmässiga. Därför är en politiker van att ständigt hävda sin position, sina beslut och ibland även sina misstag. Vi minns allt ifrån när Bill Clinton i januari 1998 försökte återupprätta det amerikanska folkets förtroende och förnekade sin otrohet i direktsänd TV, till när Gudrun Schyman i svensk politik 2003 proklamerade sin avgång som partiledare för Vänsterpartiet efter uppdagade skandaler och fallande opinionssiffror. Men vi minns även tal där politiker måste etablera förtroende i en betydligt mer hoppfull situation, så som Barack Obamas engagerade installationstal när han år 2009 valdes till USA:s president. Att legitimera sig är en ständigt förekommande uppgift för politiker, vilket också kräver att det på ett samhälleligt plan finns verktyg för att kunna förstå hur detta görs. Sådana verktyg kan retoriken bidra med, och det är enligt mig också en av retorikens främsta och viktigaste förmågor. För att kunna använda verktyg, måste vi dock också pröva dem. Vi måste slipa, testa och utveckla dem för att kunna förstå vad vi får för resultat om vi använder dem. För att kunna undersöka hur politiker legitimerar sig, måste vi alltså först förstå legitimitet.
Frågan om hur politiker etablerar legitimitet i sina tal för retorikern osökt in på ethos och Aristoteles tre aspekter arete, phronesis och eunoia.1 Denna begreppsapparat utvecklades av filosofen i antikens Grekland då talsituationerna främst uppstod i rättegångar då de
anklagade själva, utan juridiska omdömen, skulle försvara sig mot åtal. Här kunde man ta hjälp av de retoriska praktiker som fanns att tillgå hos retoriker och talskrivare för att etablera ett ethos passande för sig själv och situationen: att framhålla god moral, sunt förnuft eller välvilja.2 Aristoteles indelning la grunden för, och präglar än idag, hur vi ser på ethos.
Retorikens plats i samhället däremot har förändrats, utvecklats och breddats genom åren.
Retorik kan idag finnas i otaliga samhälleliga rum, av lika många talare och uttryckas genom tal, texter, symbolik eller visuella former. Behovet av förståelse för hur talare legitimerar sig har dock bestått genom åren och den fråga som då kan ställas är hur väl Aristoteles
tvåtusenåriga ethosaspekter har åldrats? Denna diskussion om ethos är precis vad denna uppsats kommer att kretsa kring. Ethosbegreppet har omtolkats och kritiserats flertalet gånger
1 Aristoteles, Retoriken, övers: Johanna Akujärvi, Ödåkra: Retorikförlaget 2012, 1356a.
2 James S. Baumlin, ”Ethos”, Encyclopedia of Rhetoric, Thomas O. Sloan (red.), New York 2001, s. 264.
genom retorikhistorien, exempelvis av Ruth Amossy i modern tid som menat att begreppet inte tar tillräcklig hänsyn till de ickediskursiva aspekterna av förhållandet mellan talaren och publiken i etablerandet av ethos.3 Vad Amossy visar prov på är att diskussionen kring ethos utveckling ofta cirkulerar kring de aspekter som finns att finna utanför talet i sig. Precis som Aristoteles är jag däremot fortfarande intresserad av att undersöka ethos som ett diskursivt begrepp. Men ser vi tillbaka på de olika talsituationer och politiker – som dessutom verkar i olika politiska klimat - som jag tidigare nämnde känns Aristoteles ethosbegrepp ändå snävt.
Det finns fler aspekter som måste kunna ingå i den moderna förståelsen för hur ett diskursivt ethos kan etableras i dagens samhälle, aspekter som ligger bortanför Aristoteles tre
karaktärsdrag. När Obama går upp i talarstolen vid sitt installationstal är inte hans karaktärsdrag det enda sättet för honom att vara förtroendegivande. I ryggen har han exempelvis demokraternas politiska traditioner, den samhälleliga institutionen som konstitutionen utgör, förväntningar och normer knutna till honom som både president och person – alla dessa är aspekter som kan spela in i hur han väljer att legitimera varför just han ska stå där uppe på talarpodiet.
När vår syn på retoriken utvecklas, måste vi också utveckla dess verktyg. Min
utgångspunkt för denna uppsats är därför diskussionen kring utvecklingen av ethosbegreppet.
Politiska tal och texter har länge varit material för retoriska analyser och dess fält har ofta flätat in i varandra, även hos mig finns en vilja att analysera just politisk retorik. Politiken har alltid varit starkt präglad av traditioner och konventioner, speciellt inom det egna partiet. Inte minst den svenska socialdemokratin är ett praktexempel på just detta, med starka förankringar i 1900-talets arbetarrörelse och stora politiska ikoner. För en retoriker blir följdfrågan
naturlig: hur påverkar politiken retoriken? Med detta nära samband mellan disciplinerna som bakgrund, finns det kanske en idé med att gräva efter verktyg som kan öka förståelsen för hur politiker etablerar ethos inom de teorier som faktiskt utvecklade vårt politiska system? Som upphovsmakare av byråkratin som begrepp, medgrundare till sociologin och inflytelserik i flera andra forskningsområden skulle vetenskapsmannen Max Weber snabbt lyftas fram vid en sådan utgrävning. Med tanke på att hans tre olika sätt att skapa legitimitet för en
samhällelig maktposition är centralt i hans teorier, finner jag det förvånande att det inte tidigare diskuterats i relation till retorikens ethos i vidare utsträckning. Med hjälp av Webers legitimitetsbegrepp och en fördjupning i den svenska socialdemokratiska retoriken, är denna uppsats mitt försök till en sådan arkeologisk expedition i vad ethos kan innebära. Mitt
3 Ruth Amossy, ”Ethos at the crossroads of disciplines: Rhetorics, Pragmatics, Sociology” Poetics Today, vol 22, 2001:3, s. 19-21.
avseende är inte att ersätta Aristoteles ethosbegrepp, utan snarare att slipa det som retoriskt verktyg genom att erbjuda en kompletterande dimension.
1.2 Syfte
Mitt syfte med denna uppsats blir dubbelt. För det första vill jag vidareutveckla det aristoteliska ethosbegreppet i en riktning som inte endast tar hänsyn till personliga karaktärsdrag, utan även hur talare idag etablerar förtroende genom förhållandet till
samhälleliga institutioner, traditioner och sociala konventioner och system. För att göra detta kommer jag att analysera ethos genom Webers legitimitetsbegrepp, och i förlängningen genom detta hoppas jag även bidra till ökad förståelse för legitimitetsbegreppet i sig. Den föreslagna vidareutvecklingen av ethosbegreppet kommer jag sedan prova på ett konkret och för den svenska retorikforskningen relevant material. Uppsatsens andra syfte är därför att visa hur det utökade ethosbegreppet kan användas för att analysera ethoskonstruktionen hos ett antal socialdemokratiska ledare. Detta görs för att kunna bidra till utvecklingen av den politiska retorikforskningen, en retorisk uttrycksform som är högst närvarande i det moderna samhället.
1.3 Tidigare forskning
För att få en bred förståelse för i vilken omfattning som forskning bedrivits kring uppsatsens ämne följer här nedan en redogörelse som tar upp tre olika beröringspunkter: den tidigare forskningen om ethos, den om Max Weber och den retoriska forskning som bedrivits om socialdemokratin.
1.3.1 Ethos
Som nämnt i introduktionen är ethos ett av de mest omdiskuterade begreppen inom den historiska retorikforskningen. För att ge en snabb överblick och ett representativt urval återger jag här tre olika teoretiker med varsitt perspektiv: Aristoteles, Marcus Fabius Quintilianus och Ruth Amossy. Dessa teoretiker symboliserar alla tre framträdande bidrag till forskningen om ethos: ett klassiskt perspektiv, en utveckling av detta och ett avgörande synsätt från den moderna, nutida ethosforskningen.
Den förståelse för ethos som vi har idag bygger fortfarande till stor del på den begreppsapparat som filosofen Aristoteles, 384-322 år f.Kr., skapade i sitt verk Retoriken.4
För en retoriker kräver namnet Aristoteles ingen större presentation, men viktigt att påpeka är att Aristoteles anses vara skaparen av retoriken som vi känner till den idag. På många sätt är han den person vi idag har att tacka för utformningen av de flesta akademiska discipliner, däribland fält som fysik, politik och etik.5 Hans verk Retoriken ligger som grund för vår uppfattning och utlärning av retoriken som forskningsfält. I denna definierar han ethos som det sätt att skapa övertygelse genom att talarens karaktär ses som trovärdig.6 För att kunna göra detta krävs att talaren kan uppvisa god moralisk karaktär (arete), ett sunt förnuft (phronesis) och välvilja (eunoia).7 Trots att ethos är ett svårtolkat begrepp var Aristoteles mycket tydlig på en punkt: ethos är den karaktär som talaren frammanar i själva talet i sig, och utesluter därmed allt som publiken redan vet om talaren sedan innan eller sådant som hen inte kan styra över.8 Exempelvis ålder och anseende är därmed inte inräknade i de
övertygelsemedel som hör till konsten ethos enligt Aristoteles.
Quintilianus representerar, tillsammans med Cicero, en annan klassisk syn på ethosbegreppets innebörd än den Aristoteles erbjuder, trots att de också använder sig av faktorerna arete, phronesis och eunoia. Till skillnad från Aristoteles fokusering på det
förtroende som ethos övertygar med hjälp utav, menar Quintilianus och Cicero att syftet med ethos snarare handlar om att frammana publikens sympatier. Då ethos genom detta synsätt handlar om att frammana känslor hos publiken, kan ethos ses som en svagare form av pathos.9 De känslor som hör till ethos enligt detta perspektiv är främst de moraliska aspekterna av känslolivet och till skillnad från Aristoteles etablerades talarens ethos inte enbart i talet i sig, utan påverkades av talarens karaktär. Detta hör ihop med det romerska mansidealet ”vir bonus” som påverkade det romerska klassiska retorikperspektivet, vilket i stora drag innebar att endast de som var goda män även kunde bli goda talare.10 Enligt detta perspektiv fanns därmed inte lika tydliga skiljelinjer i vad ethos är i förhållande till talaren och situationen som Aristoteles utpekar.
Ett tredje mer modernt perspektiv erbjuder Ruth Amossy i sin utformning av vad hon kallar för primärethos och diskursivt ethos.11 Hon framhäver den tvärvetenskaplighet mellan sociologin och pragmatiken som hon finner i ethosbegreppet. Sociologin kan återses i vad hon
4 George A. Kennedy, ”Classical Rhetoric”, Encyclopedia of Rhetoric, Thomas O. Sloane (red.), Oxford: Oxford University Press 2001, s. 98.
5 Kennedy 2001, s. 98.
6 Aristoteles, 1356a.
7 Aristoteles, 1378a.
8 Aristoteles, 1356a.
9 Baumlin 2001, s. 268-269.
10 Baumlin 2001, s. 269.
11 Min översättning från ”prior ethos” och ”discoursive ethos”. Se Amossy 2001, s. 1-23.
kallar för primärethos, de faktorer som inte hör till diskursen utan den tidigare kunskap, karaktär eller gärning som förekommer talet. Pragmatiken återses i den diskursiva delen av ethos, det som etableras i själva talet, Aristoteles enda retoriska ethos.12 Utformningen av ethos sker enligt Amossy i en rad av spegelbilder då talaren måste tänka sig hur publiken kommer att förhålla sig till dennes primärethos för att kunna leva upp till de krav som ställs för att uppnå trovärdighet.13
Amossys syn på ethos är det jag kommer att försöka vidareutveckla med hjälp av Webers legitimitetsbegrepp eftersom det är just ur ett modernt perspektiv som jag vill utgå ifrån. Men för att kunna göra detta krävs mer precisa begrepp, som jag menar att Weber kan bidra med. Det är här Webers tre legitimitetstyper kommer in, vilka förklaras i uppsatsens teoretiska del.
1.3.2 Max Weber
Som jag påpekade i inledningen har Weber knappt alls tagits upp inom retoriken. Vad de studier som finns utgår ifrån är främst en av hans tre legitimitetstyper, karismatisk legitimitet.
Här har forskarna fokuserat på vad karisma som abstrakt begrepp innebär, med Weber som historisk bakgrund. Exempelvis har Eva Kihlström, fil. magister i retorik vid Södertörns Högskola skrivit boken Karismakoden. Sju vägar till ökad personlig utstrålning där hon diskuterar hur begreppet karisma konkretiseras hos berömda talare som Martin Luther King och John F. Kennedy.14 Vanligt inom forskning om karisma är att diskutera begreppet utifrån ledarskap, och karismatiskt ledarskap ses idag som en ledarstil i sig. Dessa studier rör sig främst i områdena kring sociologi och organisationsteori.15 I viss mån har således Max Webers namn kommit upp inom den retoriska forskningen, men oftast som en historisk referens och bakgrund till en annan vinkel. Det som saknas är en grundlig undersökning och ett första försök till att förstå hur kopplingen mellan ethos och Webers tre legitimitetstyper ser ut, samt vidare forskning om de två andra typerna traditionell och legal-rationell legitimitet.
Exempelvis finns det, om du slår upp ordet ”ethos” i den omfattande tyska retoriska uppslagsboken Historisches Wörterbuch der Rhetorik, en tjugosju sidor lång definition av
12 Robert Andersson, Karaktärens karaktäristiker. Om definitioner av ethos, C-uppsats framlagd vid Avdelningen för retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet 2010. http://www.diva- portal.org/smash/get/diva2:409616/fulltext01.pdf (Hämtad 2015-03-11).
13 Andersson 2010, s. 14-15.
14 Eva Kihlström, Karismakoden. Sju vägar till ökad personlig utstrålning, Stockholm: Forum 2012.
15 Se exempelvis Joachim Rogulla, Myten om det karismatiska ledarskapet, C-uppsats framlagd vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet 2012, http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:601510/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2015-04-26)
begreppet. Denna presenterar en grundlig historisk genomgång av olika tidsepoker med tillhörande inflytelserika retoriker och deras teorier, samt vissa reflektioner där exempelvis Kant och Nietzsche tas upp – men ingen Max Weber.16 Likadant i den fjortonsidiga
definitionen av ethos i Encyclopedia of Rhetoric: inget omnämnande av vare sig Weber eller legitimitet.17
1.3.3 Socialdemokratin
Den svenska socialdemokratin finns det desto mer retorisk forskning om, något som är föga förvånande då socialdemokratin under större delen av 1900-talet varit mer eller mindre dominerande inom den svenska politiken. I framkant inom denna forskning ligger
forskningsprojektet ”Arbetarrörelsen och språket” om socialdemokratiska ledare och medier som finansierades av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och skrevs av forskare från Uppsala universitet mellan 1990-1994 inom främst litteraturvetenskap, retorik och kommunikationsvetenskap. Detta forskningsprojekt är på många sätt ett grundligt arbete om de partiledare och framstående politiker som färgat socialdemokratins utveckling under 1900-talet. Erik Åsard presenterar exempelvis i sin bok Makten, medierna och myterna.
Socialdemokratiska ledare från Branting till Carlsson noggranna analyser av 1900-talets socialdemokratiska ikoners ledarskap och med vilka myter de förde sig själva och sin politik framåt i massmedier och samhället.18 Kurt Johannesson skildrar effektivt i sin bok
Agitatorerna det inflytande som agitatorerna hade på arbetarrörelsens utveckling och med vilket språk de inspirerade folkmassorna med i sina torgtal i början av 1900-talet, samt resonerar kring vilka spår vi kan se av den traditionen idag.19 Vad jag däremot saknar är mer klassisk, tydlig ethosforskning om socialdemokratin. För i denna rapport skildras stora socialdemokratiska talare som Hjalmar Branting och Olof Palme, men rent retoriskt kretsar forskningen ofta kring metaforik i termer av de myter som omgav dem som politiker och personer. Denna typ av forskning ligger nära medie- och kommunikationsforskning, ett område där socialdemokratin uppbådat en hel del forskningsstudier. Exempelvis kom Mats Jönsson och Pelle Snickars ut med boken Medier & politik: arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet i vilken det diskuteras hur arbetarrörelsens och dess frontpersoners
mediemönster har förändrats under medieutvecklingens gång, från en relativt fientlig
16 ”Ethos”, [anon], Gert Ueding (red), Historisches Wörterbuch der Retorik, band 2, sp. 1516-1543.
17 Baumlin 2001, s. 263-277.
18 Erik Åsard (red.), Makten, medierna och myterna. Socialdemokratiska ledare från Branting till Carlsson, Stockholm: Carlsson Bokförlag 1996.
19 Kurt Johannesson (red.), Agitatorerna, Stockholm: Carlsson Bokförlag 1996.
inställning till massmedier till medievana tv-personligheter som Olof Palme.20 Den andra sidan av forskningen av socialdemokrati presenterad av Kurt Johannesson fokuserar istället på språket och de metaforer som hör till klassiska teman inom den socialdemokratiska
traditionen. Något anmärkningsvärt kan tyckas att det inte verkar finnas studier om tendenser eller mönster i ethosskapandet inom arbetarrörelsen, eftersom socialdemokratin har en så pass stark tradition i både sin folkrörelse och det svenska samhället att det troligtvis skulle påverka hur politikerna förde fram sig själva och sin person rent retoriskt.
1.4 Bakgrund om Socialdemokraterna
Socialdemokraterna har ett starkt historiskt fäste i 1900-talets Sverige. Partiet bildades 1889 (under namnet Socialdemokratiska Arbetarepartiet) och satt i regeringsposition i en stor del av 1900-talet, exempelvis hade Sverige en socialdemokratisk statsminister utan avbrott mellan 1936-1976.21 Partiet blev vid sin start snabbt en symbol för arbetarklassen då en av dess främsta frågor var att göra rösträtten tillgänglig för alla, då det endast var överklassen som vid den tidpunkten hade rösträtt.22 Här föddes också begreppet ”arbetarrörelsen”: symbolen för kollektivet, folkrörelsen med nära anknytning till den fackliga verksamheten. Redan året som partiet grundades utsåg den socialistiska internationalens kongress 1 maj till ”arbetarnas internationella arbetsdag”, men det kom att dröja till 1938 innan den blev en svensk officiell helgdag.
Partiets grundvärdering om den kollektiva tanken har gjort att framhävningen av de socialdemokratiska ledarna blivit något problematisk för partiet när enskilda individer ses som bärare och förmedlare av partiets budskap. Detta har gjort att personligheter och egenheter hos ledarna ofta har försökts tonas ner i det offentliga rummet, exempelvis har pronomenet ”vi” blivit vanligare än ”jag”.23 Det har dock inte hindrat att partiet haft stora enskilda ikoner genom historien, som Per Albin Hansson och Olof Palme, vars namn än idag tas upp i torgtal om socialdemokratin.
Vid tiden kring partiets uppstart fanns så kallade agitatorer inom folkrörelsen. Dessa var talare som hade till uppgift att åka land och rike runt och sprida socialismens idéer, hålla passionerade brandtal om ett framtida Sverige med röda värderingar och informera om samhällets orättvisor för att väcka den revolutionära andan i alla hem och stugor. Kända
20 Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier och politik: arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet, Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv 2007.
21 Åsard 1996, s. 312-313.
22 Socialdemokraterna, ”Vår historia” http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/ (2015-05-03).
23 Åsard 1996, s. 11-12.
agitatorer var exempelvis August Palm och Kata Dahlström.24 Men när partiet växte under början av 1900-talet och fick verklig politisk makt i Sverige, utvecklades en annan linje i partiets språkbruk – ett mer formellt, byråkratiskt språkbruk som skulle företräda ”nationens intressen”.25 Vid denna tidpunkt tonades agitatorernas roll i partiet systematiskt ner och torgtalsturnéerna blev allt färre. Idag finns inte agitatorernas roll kvar alls i den politiska vardagen, men lever kvar som en slags myt om partiets kärna. De är symbolen för socialdemokratins vilja och glöd, uppmaningen till politisk handling och rättvisa.26
24 Johannesson 1996, s. 10-16.
25 Johannesson 1996, s. 45.
26 Johannesson 1996, s. 45.
2. Teoretisk del
2.1 Teoretisk utgångspunkt och metod
I denna uppsats har jag den teoretiska viljan att läsa ethos på ett annat sätt än genom de klassiska faktorerna arete, phronesis och eunoia och istället analysera utifrån Webers tre legitimitetstyper. Vad som väckt denna tanke är inspiration från den teoretiska
utgångspunkten som Kenneth Burke sätter fingret på i Language as symbolic action. Essays on Life, Literature and Method när han talar om ”terministic screens”. Detta begrepp är enligt honom vetskapen om att den rådande terminologin riktar vår uppmärksamhet mot vissa synsätt och gör att vi letar efter särskilda aspekter. Han förtydligar detta ytterligare genom ett exempel:
When I speak of ”terministic screens” i have particularly in mind some photographs I once saw. They were different photographs of the same objects, the difference being that they were made with different color filters. Here something so ”factual” as a photograph revealed notable distinctions in texture, and even in form, depending upon which color filter was used for the documentary desciption of the event being recorded.27
Med detta som bakgrund fungerar således min uppsats också som ett försök att motverka att vi, på grund av våra terminologiska filter, begränsas i vårt sätt att se på ethos. Burkes teorier och begrepp kommer däremot inte vara framträdande i min uppsats härefter mer än som den inspirerande grundtanken som ligger bakom mitt val av forskningssätt. Den teoretiska
utgångspunkt som däremot kommer att vara det mest centrala för min uppsats är Max Weber, vars legitimitetsbegrepp jag kommer att förklara i ett eget avsnitt härunder. På sätt och vis skulle även Webers legitimitetsbegrepp kunna tolkas som en del av mitt material eftersom jag applicerar ethos på Webers texter om legitimitet. Min metod blir således: att med Burke som teoretisk inspiration läsa Webers texter genom ethosbegreppet, och på så sätt även ethos genom Weber. Denna läsning appliceras sedan på socialdemokraternas retorik för att pröva begreppen på ett traditionellt analysmaterial och samtidigt kunna bidra till forskningen om nutida politisk retorik i Sverige.
27 Kenneth Burke, Language as symbolic action. Essays on Life, Literature and Method, London: University of California Press 1966, s. 45.
2.1.1 Webers legitimitetsbegrepp
Jag kommer i min uppsats att utgå ifrån den samhällsteori som Weber presenterar i hans livsverk Wirtschaft und Gesellschaft. Grundriss der Verstehenden Soziologie, men kommer att referera till den svenska översättningen Ekonomi och samhälle. Förståelsesociologins grunder.28
Max Weber, 1864-1920, var en tysk nationalekonom, filosof och sociolog som idag anses vara en av medgrundarna till sociologin som forskningsfält och en av de mest inflytelserika forskarna inom samhällsvetenskapen.29 Hans forskning spänner över flera discipliner och har inspirerat bland annat samhällsvetenskap, statsvetenskap och historia.
Trots hans liberala politiska ställning styrkte han sin teoretiska utveckling med hjälp av Karl Marx och Friedrich Nietzsche, och sa sig inspireras filosofiskt av Immanuel Kant och Friedrich Hegel. Hans klassiska sammansatta verk Ekonomi och samhälle.
Förståelsesociologins grunder (utgavs postumt) fungerar idag som en grundpelare inom organisationsteorin. I verket definierar och klargör han för samhället centrala begrepp som auktoritet, makt, legitimitet och rationalitet. Vad som låg till grund för Ekonomi och samhälle.
Förståelsesociologins grunder sägs vara en vilja att förstå det västerländska moderna samhället i sin helhet där Weber sett ett skifte i den mänskliga motivationen. I tidigare
samhällen fanns enligt honom värderingar, traditioner och känslor som låg till grunden för hur människor agerade och istället såg han att människan nu snarare motiverades av
målorienterad rationalitet.30 Detta menade han skulle leda till ett ”mindre mänskligt” samhälle som byggdes på rationalitet och regler, vilket i sin tur skulle hämma individens frihet och beröva henne på rätten att ta sina egna beslut. Här finns flera likheter med Marx teorier, men till skillnad från Marx ansåg han inte att detta var något som utmärkte kapitalistiska system utan alla system som byggde på rationalitet. Den absoluta grunden för alla hierarkiska system bygger enligt honom även på dominans och lydnad. Weber definierar dominans, eller
herravälde (Weber skiftar mellan begreppen) som följande:
Med ”herravälde” skall alltså här avses den situation, då en ådagalagd vilja (”befallning”) från en eller flera ”herrar” avser att påverka andras handlande (en eller flera ”behärskade”), och faktiskt även påverkar
28 Max Weber, Ekonomi och Samhälle: förståelsesociologins grunder 1-3, övers. Agne Lundqvist, Lund: Argos 1983-1987. (I uppsatsen används dock bara bok 1 och bok 3, vilka gavs ut 1983 och 1987.)
29 Anders Boglind, Kerstin Lindskoug och Per Månson, Kapital, rationalitet och social sammanhållning. En introduktion till Karl Marx’, Max Webers och Émile Durkheims samhällsteorier, Stockholm: Wahlström &
Widström 1981, s. 89-93.
30 Arild Waeraas, ”On Weber: Legitimacy and legitimation in public relations” Ur Ø Ihlen, B. Van Ruler och M.
Fredriksson (red), Public relations and social theory. Key figures and Concepts. New York, NY: Routledge 2009, s. 302.
det, på ett sådant sätt att detta handlande i en socialt relevant grad avlöper så, som om de behärskade hade gjort befallningens innehåll för dess egen skull tull maxim för sitt handlande (detta är liktydigt med
”lydnad”).31
För Weber innebär denna typ av dominans alltid att det fanns ett slags frivilligt samtycke till lydnad.32 Denna typ av maktförhållanden är exempelvis familjerelationer och olika typer av ledare och deras följare, samt organisationers förhållande till sin omgivning. Gemensamt för samtliga förhållanden är att dominansen i grunden innebär en vilja att påverka andras
beteende. Upprätthållandet av dominansen bygger dock på dess förmåga att kunna legitimera sig själv.
”Detta slags motivering för legitimiteten i en dominans är inte fråga om teoretisk eller filosofisk
spekulation utan utgör grunden för högst verkliga skillnader i de empiriska herraväldesstrukturerna. Detta har sin orsak i det mycket vanliga förhållandet att varje slags makt, ja varje privilegium i livet
överhuvudtaget, har ett behov av ett rättfärdiga sig själv.33
I olika översättningar används ibland ”auktoritet” och ”legitimitet” som synonymer, men då jag utgår från den svenska översättningen av hans teorier använder jag härefter ordet
legitimitet. Legitimitet, fortsätter Weber, kan göras anspråk på tre sätt:34
- Legal-rationell legitimitet: här legitimeras dominansen av ett system eller en uppgift som antingen kan accepteras eller motsägas och bygger på rationella regler. Dessa regler uppför i sin tur normer, och genom att legitimera dominansen legitimeras främst systemets normer, istället för personen.
Följande två kategorier är kopplade till personens auktoritet snarare än systemets normer:
- Traditionell legitimitet: dominansen legitimeras med hänsyn till traditionen, vilka personer som tidigare haft den dominerande positionen.
- Karismatisk legitimitet: karismatisk legitimitet skulle kunna ses som motsatsen till
traditionell legitimitet och hänvisar till en ”hängivenhet inför det extraordinära”, den karisma som personen besitter. Exempelvis om personen ses som en slags hjälte eller frälsare.
Weber menar att dessa tre typer av legitimitet har sitt ursprung ur olika idealtyper av strukturell dominans. Med idealtyp menar Weber en slags renodling av en eller flera aspekter
31 Weber 1987, s. 51.
32 Denna typ av dominans bygger på kraften från auktoritet, till skillnad från dominans som bygger på ren makt, vilket han såg som dominans som utfärdas oberoende av motstånd mot det, det vill säga ”an actor’s position to carry out his own will despite resistance”, Waeraas 2009, s. 303.
33 Weber 1987, s. 57.
34 Weber 1987, s. 59.
som tillsammans bildar en enhetlig teoretisk konstruktion. Han menar dock själv att dess allra mest grundläggande form är så pass ”ren” att den blir omöjlig att uppnå.35 Däremot kan den rationella regleringen av dominans liknas vid byråkratin, traditionell legitimitet kan ses i samhällets patriarkala uppbyggnad och karismatisk legitimitet vilar på personlig auktoritet som varken har sitt ursprung i byråkratin eller patriarkalismen.36 Vad den karismatiska legitimiteten istället grundas på går inte Weber in på. Han poängterar samtidigt att dessa tre legitimitetstyper är idealtyper och att det i verkligheten kan ta an olika skepnader,
modifieringar och kombinationer i olika historiska sammanhang.37
Som tidigare nämnt har Weber influerat och varit med i utvecklingen av ett flertal forskningsområden, däribland varit en av grundarna till sociologin. Hans intresse inom detta låg i att undersöka människans sociala, rationella handlingar i olika sociala kontexter.38 Då sociologi som forskningsämne är synnerligen brett har hans olika begrepp influerat flera olika sociologiska perspektiv. Ett av de större är religionssociologin, där en särskild typ av
dominans och därmed legitimitet anses finnas: en dominans som istället för att bygga på de tre olika typerna av legitimitet, byggs på ”konstellationer av intressen”.39
Då Weber var upphovsmannen till den byråkratiska skolan influerade han även
statsvetenskapen. För honom var byråkrati ett sätt för ett politiskt system att uppnå legitimitet (en legal-rationell sådan) och hörde ihop med rättstatsliga ideal i en slags förvaltningsmodell som fick sitt genombrott i Västeuropa i mitten av 1800-talet.40 Denna rättstatsmodell bygger vårt politiska samhällssystem på än idag.
Studier inom PR och medie- och kommunikationsvetenskap är ytterligare ett fält som Webers legitimitetsbegrepp på senare tid har kunnat kopplas till. Arild Wæraas menar att förståelsen för olika sätt att skapa legitimitet inte endast kan utveckla forskningen inom området, utan även öka förståelsen för varför public relations existerar i första taget:41
Wæraas menar att legitimeringen av organisationen genom PR-arbetet blir särskilt viktigt, om inte avgörande, när en krissituation uppstår. Det är då de PR-anställdas uppgift att legitimera:
att strategiskt kommunicera ut den bild, eller myt, som företaget vill att intressenterna ska ha
35 Weber 1983, s. XXIV-XXV.
36 Weber 1987, s. 59.
37 Weber 1987, s. 59. Även i Weber 1983, s. 146-147.
38 Brian R. Fry och Jos C.N. Raadschelders, Mastering Public Administration. From Max Weber to Dwight Waldo, 3 uppl., Thousand Oaks, CQ Press: 2014, s. 26.
39 Fry och Raadschelders 2014, s. 31.
40 Bo Rothstein, Politik som organisation: förvaltningspolitikens grundproblem, 5 uppl., Lund: Studentlitteratur 2014, s. 20.
41 Arild Waeraas ”The re-enchantment of social institutions: Max Weber and public relations”, Public Relations Review, Vol. 33, 2007:3, s. 281.
av organisationen.
En central del för att förstå Webers legitimitetsbegrepp är att legitimitet är en social konstruktion och huruvida en dominans uppnår legitimitet ligger i betraktarens ögon. Därför måste ett system kunna övertyga om att det är legitimt för att kunna dominera.42 Weber har fått kritik för denna ståndpunkt, däribland av Habermas (sociologen som ”grundade” den borgerliga offentligheten som begrepp) just för att legitimitet inte kan visa att ett system är
”sant”, eller korrekt.43 På så sätt fungerar legitimiteten på samma sätt som Amossys
diskursiva ethos: en dominerande legitimerar sig genom att argumentera för det, utifrån sitt primärethos och den dominantas spegelbild av publiken, men legitimiteten ligger i att publiken (de underordnade) också godtar argumenten.
2.2 Material och avgränsningar: socialdemokratiska ledare
För att kunna genomföra en analys inom ramen för en C-uppsats har jag behövt göra vissa avgränsningar i val av material gällande socialdemokraters retoriska uttryck. Till varje legitimitetstyp har jag valt en socialdemokratisk politiker som i officiella tal, andra typer av uttalanden och mediala situationer etablerat sitt ethos på ett sätt som är förenligt med en av Webers tre typer. För att hitta dessa har jag dels läst tidigare genomförd forskning om framträdande politiker inom socialdemokratin, men även letat i mediearkiv som Retriever Research.
Karaktäristiken hos en legal-rationell legitimitet har jag kunnat återse hos tidigare finansministern Erik Åsbrink, traditionell legitimitet har nuvarande statsminister Stefan Löfvén uppvisat och tidigare partiledaren och statsministern Olof Palme har visat sig vara ett passande exempel på hur karismatisk legitimitet kan åstadkommas. Dessa tre politiker blir alltså en slags idealtyper för vardera weberskt begrepp.
I klassisk ethosforskning är det dock vanligare att ett material analyseras utifrån alla faktorer av ethos samtidigt istället för denna utformning med idealtyper, och därför kommer det i analysen även finnas ett enskilt analysexempel där närvaron av samtliga tre typer analyseras på samma material. Detta material kommer bestå av det försvarstal som Mona Sahlin höll i oktober 1995 under en presskonferens med anledning av vad som kom att kallas för Tobleroneaffären. Talet har analyserats flertalet gånger inom ethosforskningen, dock aldrig med Webers begrepp. En webersk analys av talet kan därmed öppna upp för konkreta jämförelser mellan användningen av de klassiska och nya begreppen. Samtidigt faller även
42 Waeraas 2009, s. 304.
43 Waeraas 2009, s. 307-308.
Mona Sahlin inom ramen för undersökningen av den socialdemokratiska retoriken, vilket gör att även analysen av den kan bidra till att kunna säga något om partiets retorik. På så sätt fungerar talet bra i rollen som analysexempel i denna uppsats.
3. Analys
I följande avsnitt kommer de tre idealtyperna av legitimitet exemplifieras med hjälp av en varsin svensk politiker: Erik Åsbrink, Stefan Löfvén och Olof Palme, följt av en
exempelanalys av Mona Sahlins försvarstal efter Tobleroneaffären där samtliga tre aspekter tas i beaktning.
Först vill jag dock klargöra att dessa tre valda politiker inte enbart bygger sitt ethos som politiker på en enskild legitimitetstyp, men hos samtliga går vissa mönster i argumentationen att återfinna som kan kopplas ihop med begreppen. Precis som Aristoteles arete, phronesis och eunoia är Webers legitimitetstyper relativt rörliga och kan återfinnas på olika sätt hos de flesta talare och framför allt i olika situationer, vilket även kommer att synas i analysen.
3.1 Legal-rationell legitimitet: Erik Åsbrink
För en politiker som uppvisar legal-rationell legitimitet ligger skapandet av ethos i att luta sig emot vad Weber kallar för den ”föreskrivna ordningens legalitet”.44 Detta innebär att
personen bygger sin legitimitet, sitt ethos, på systemets eller uppgiftens egen legitimitet. På så sätt kan en politiker exempelvis legitimera sig genom att hänvisa till sitt eget ämbete. Detta är något som kan urskiljas hos den socialdemokratiske politikern Erik Åsbrink under hans tid som finansminister 1996-1999 i Göran Perssons regering.
Erik Åsbrink tillträdde till posten som finansminister med en stark förankring till den ekonomiska uppgiften i ryggen. Efter en universitetsexamen i ekonomi hade han arbetat bland annat inom finansvärlden, som statssekreterare och statsråd i finansdepartementet och haft flertalet olika styrelseposter i bolag som 1:a och 4:e AP-fonden, Vin & Sprit AB, Sparbanken Sverige och Skandiabanken.45 En remissdebatt i kammaren gällande regeringens
vårproposition våren 1996 var en av Åsbrinks första av många på ministerposten. Som nyvald finansminister måste han här snabbt anlägga en auktoritet i kammaren och debatten. Vad han inleder sitt anförande med är ett typiskt exempel på hur legal-rationell legitimitet kan uttrycka sig:
44 Weber 1983, s. 146.
45 Christer Renström, ”Åsbrink avgår som finansminister” Aftonbladet 12/4-99.
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9904/12/erik.html (Hämtad 2015-05-06),
”Erik Åsbrink”, Nationalencyklopedin,
http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/erik-%C3%A5sbrink (Hämtad 2015- 05-02).
Fru talman! Ärade ledamöter! Jag vill börja med att uttrycka min högaktning för Sveriges riksdag, som är och skall vara centrum i landets politiska liv, navet i ett livskraftigt parlamentariskt folkstyre.46
Här lägger han nämligen direkt an tonen av respekt för det rum han befinner sig i, och det system, de regler och normer som det representerar. Åsbrink fortsätter sedan direkt med tre paragrafer som alla tre börjar med ”Sverige har fått en finansminister[…]”, där den första lyder som följer:
Sverige har fått en finansminister som hatar arbetslösheten. Arbetslösheten förhindrar för enskilda människor att ta till vara sin vilja och sin förmåga till arbete. Den ökar klyftorna. Den skapar mänskligt lidande. Den innebär ett slöseri med ekonomiska resurser.47
Följande två paragrafer inleder med ”Sverige har fått en finansminister som hatar
inflationen[…]” och ”Sverige har fått en statsminister som hatar klyftorna[…]”. Här finns ett tydligt rent språkligt exempel på hur han, genom att ta bort pronomenet ”jag” helt från meningarna, bygger upp sitt ethos på sitt ämbete – karaktäristiskt för ethos byggt på legal- rationell legitimitet. Senare i samma kammardebatt lägger Åsbrink vikt vid att reformer måste genomföras och de politiska besluten som tas ska fastställas i just den kammare de befinner sig i, och inte genom ”tillfälligheter, slarv eller marknadskrafter”. Åsbrink betonar att han vill ha ”ordning och reda i budgetprocessen”, och det är just denna ordningsvilja som också präglar hans sätt att etablera ethos, och hans retorik i stort.
Som finansminister hade han ett nära samarbete med statsminister Göran Persson och det var just detta förhållande som utgjorde bakgrunden till att han avgick från sitt ämbete nästan exakt tre år senare, i april 1999. Avhoppet var dramatiskt och orsakade stor uppståndelse när det kom oväntat endast två dagar innan regeringen skulle presentera sin ekonomiska vårproposition. Senare har Göran Persson berättat att han kände sig sviken av Åsbrink och kallade hans avgång en för Persson själv ”fullständig katastrof”.48 Göran Persson och Erik Åsbrink hade haft flera gemensamma knytpunkter och sågs båda som två starka personer på sina maktpositioner. Men under en lång tid av samarbetet visade de sig ha svårt att samarbeta och det var deras oenigheter inom politiken som fick samarbetet att rasa. Göran
46 Sveriges Riksdag, ”Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:80 Tisdagen den 16 april”,
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll/Riksdagens-snabbprotokoll-1995_GJ0980/
(Hämtad 2015-05-06).
47 Ibid.
48 Mats Carlbom, ”Erik Åsbrinks avhopp ett svek enligt Göran Persson”, Dagens Nyheter 19/3-07,
http://www.dn.se/nyheter/politik/erik-asbrinks-avhopp-ett-svek-enligt-goran-persson/ (Hämtad 2015-05-06).
Person var snabb med att ändra beslut och presentera nya löften medan Åsbrink ville stå fast vid de politiska beslut som regeringen tidigare presenterat. Det har talats om att det var två viljor mot varandra, fullblodspolitikern Persson som sittande regeringschef, mot den principfaste ämbetsmannen Åsbrink.49
Skiljaktigheterna mellan de båda hade under denna tidsperiod diskuterats flitigt i media som i vanlig ordning spekulerat om vem som var den kloka politikern av de två. När Åsbrink kallade till presskonferens den 12 april 1999 och skulle tillkännage sitt omedelbara avsked som finansminister vid en så dramatisk tidpunkt som två dagar innan presentationen av vårbudgeten är det därför intressant att se hur han etablerar sitt ethos, och i förlängningen sina handlingar, i situationen. Efter att ha meddelat om sin avgång inleder Åsbrink sin motivering med att tala om vad ämbetet kräver i sig:
För att på ett fullödigt sätt kunna verka som finansminister i en socialdemokratisk regering förutsätter det att finansministern åtnjuter statsministerns stöd och förtroende.50
Åsbrink fortsätter sedan med att knyta sig själv till uppgiften i situationen:
Sedan en tid tillbaka, genom en serie händelser, finner jag att jag inte har det stöd och förtroende som erfogas. I förlängningen gör det min uppgift som finansminister omöjlig.51
Detta är ett tydligt exempel på när en politiker bygger sin legitimitet på uppgiftens legitimitet, vad den kräver och hur personen är rustad för den. En sådan respekt för uppgiften skulle på en grund nivå kunna överensstämma med det klassiska ethos-begreppets eunoia, då det kan tolkas som tecken på ödmjukhet och därför visa på välvilja (alternativt sunt förnuft) hos personen. Men vad exemplet med Åsbrink kan visa är att den legal-rationella legitimiteten går djupare in på förhållandet mellan personens ethos och uppgiften eller systemets legitimitet – den föreskrivna ordningens del i politikerns skapande av sitt ethos. Följt på citaten ovan fortsätter Åsbrink med att mer specifikt utveckla var i bristen på statsministerns stöd ligger.
Den utlösande händelsen till hans avgång hade hänt dagen innan, då han via media fått information om statsministerns ståndpunkt i en ekonomisk fråga som Åsbrink menade visade på en helt annan uppfattning om det ekonomiska läget än de propositioner som regeringen
49 Lena Mellin, ”Det kunde bara sluta så här…” Aftonbladet 13/4-99,
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9904/13/asbr3.html (Hämtad 2015-05-06).
50 Min egen transkribering (finns att tillgå vid förfrågan), ljudinspelning från Renström 1999.
51 Ibid.
tidigare kommit fram till. Åsbrink avslutar med att återkomma till vikten av att upprätthålla systemet eller uppgiften:
Jag kan för egen del inte tänka mig ett viktigare, mera spännande, eller roligare jobb än att vara finansminister. Under större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat i, eller för,
socialdemokratiska regeringar. Under nu rådande omständigheter finner jag dock att det inte är möjligt för mig att sitta kvar i regeringen. Av hela mitt hjärta hoppas jag likväl att socialdemokratin kommer att spela en ledande roll i samhällsutvecklingen också i framtiden.52
I detta fall framhålls alltså ett fungerande förhållande och ett ömsesidigt stöd mellan finansministern och statsministern som ett krav för att kunna genomföra uppgiften.
3.2 Traditionell legitimitet: Stefan Löfvén
När Stefan Löfvén tillträdde som partiledare för Socialdemokraterna 27 januari 2012 hade partiet precis genomgått en skakig period, både inom partistyrningen och enligt
opinionssiffror. Inom loppet av fyra år hade två partiledare avgått, först Mona Sahlin och sedan Håkan Juholt, innan Löfvén äntrade positionen på den socialdemokratiska partitoppen.
Partiet var splittrat och i stort behov av en ny stabil partiledare och framtida
statsministerkandidat, skriver Richard Rosander i sin magisteruppsats ”Bara en svetsare från Ö-vik? En retorisk analys av Stefan Löfvén som talare”.53 Men för detta uppdrag var Löfvén långt ifrån en självklar kandidat – tvärtom. Löfvén hade inte alls varit partipolitiker länge, och hade tidigare varken suttit i riksdagen eller haft någon ministerpost, som exempelvis Mona Sahlin hade innan hon blev partiledare.54 Även Juholt som satt på posten precis innan Löfvén hade en betydligt fastare förankring till partitoppen. Denna brist på inre politisk klättring är något som tydligt präglade Löfvén när han i januari 2012 tog sig an partiledarrollen. Istället för en politisk karriär hade Löfvén tidigare börjat som svetsare och kom nu direkt ifrån uppdraget som ordförande för Industrifacket Metall.55 Ur ett retoriskt perspektiv hade detta primärethos, som Amossy skulle kalla det, säkerligen kunnat bli en begränsning för honom i hans ethos-byggande.
52 Min egen transkribering (finns att tillgå vid förfrågan), ljudinspelning från Renström 1999.
53 Richard Rosander, Bara en svetsare från Ö-vik? En retorisk analys av Stefan Löfvén som talare.,
magisteruppsats framlagd vid Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet 2012.
http://gul.gu.se/public/pp/public_courses/course57196/published/1359104857516/resourceId/22137115/content/
Richard%20Rosander.pdf (Hämtad 2015-05-07).
54 Rosander 2012, s. 56.
55 Rosander 2012, s. 24.
Med hjälp av Webers begrepp kan vi dock se att Löfvén redan i sitt första officiella framträdande som partiledare utnyttjade denna alternativa väg till toppen och gjorde anspråk på auktoriteten med hjälp av traditionell legitimitet. För vad som präglade Löfvéns retorik då, och än idag, är en stark betoning på en mycket starkare socialdemokratisk tradition än den politiska klättringen: fästet i arbetarrörelsen. Genomgående i hans installationstal på Fotografiska Muséet lägger han stor vikt hans bakgrund som svetsare, ett yrke som skulle kunna klassas som typiskt för arbetarrörelsens kamp, och bygger sin legitimitet på denna förankring till partiet och den tradition som partiet grundar sig i.56 Redan några meningar in på talet finns ett tydligt tecken på detta när Löfvén säger: ”Men det är ibland så vi arbetare uttrycker oss, för vi är blyga”. Detta visar då inte enbart på en ödmjuk framhållning, vilket enligt Aristoteles skulle kunna ses som eunoia, utan skapar här en tydlig bild av hur Löfvén legitimerar sig som partiledare: som en arbetare. Inom Socialdemokraterna är bilden av arbetaren den absoluta kärnan, och genom detta manifesterande av traditionell legitimitet så knyter Löfvén på så sätt an sig själv till rollen som den lämpliga partiledaren. Rosander har i sin magisteruppsats uppmärksammat att den referens till ”Blomman” som Löfvén gör i den inledande anekdoten i talet refererar till den socialdemokratiske politikern Leif ”Blomman”
Blomberg som även han var en fackrepresentant från början.57 Detta visar inte bara på vilken typ av politiker Löfvén vill identifiera sig med, utan även en god kunskap om den
socialdemokratiska historien. Löfvén fortsätter i talet att ta upp sin bakgrund som en del av den arbetarrörelsen som han nu representerar: folkrörelsen, som han själv uttrycker det. Detta görs genom målande tillbakablickar, bland annat till ett foto på August Palm som stoltserade på Löfvéns gamla tjänstekontor på IF Metall, och en hyllning till Olof Palme då Löfvén fortfarande var en anställd i verkstaden i Örnsköldsvik:
En man som samtidigt var väldigt vardaglig på sitt sätt. Jag glömmer aldrig ett arbetsplatsbesök på Hägglunds i Ö-vik. När jag som ung klubbföreträdare fick gå med Olof Palme runt på verkstaden – ni förstår hur stolt jag var – och man vet inte om man skulle ta i hand, men det gjorde han. Palme gick runt där och snackade med folk. En förrådsarbetare, Karl-Erik Tjärnström, han sa veckan efteråt: ”Du Stefan! Kom hörru! Palme hälsade på mig, jag har inte tvättat handen på hela veckan!”58
Häri ser vi flera aspekter som tillsammans cementerar bilden av honom som en del av partiets arbetsrörelse: verkstadsscenen, vardagliga ordval som ”snackade”, idoliseringen av den stora
56 Socialdemokraterna, ”Installationstal 27 januari”, 2012 http://www.socialdemokraterna.se/Stefan-Lofven/Tal- och-artiklar/2012/Installationstal-27-januari/ (Hämtad 2015-05-08).
57 Rosander 2012, s. 31.
58 Socialdemokraterna, ”Installationstal 27 januari”, 2012.
socialdemokratiske ledaren på besök, och framförallt hörru-jargongen med förrådsarbetaren Karl-Erik. En sådan bakgrund som Löfvén framhåller exemplifierar den tradition som arbetarparti som Socialdemokraterna håller som en av sina viktigaste grundpelare.
Vidare i talet breddar Löfvén perspektivet till att tala om de utmaningar som han, partiet och Sverige står inför, men kommer då och då med en påminnelse om till vilken tradition han tillhör och var han får sin politiska övertygelse ifrån, exempelvis här:
Men jag har tagit det här uppdraget just därför att jag delar, med alla dessa fantastiska människor, övertygelsen om socialdemokratisk politik, och våra värderingar. Jag känner det så djupt, jag har det så starkt i kroppen, eftersom jag vet att svenska folket också delar det med mig. Det är så. Våra
värderingar är tidlösa – dem ska vi fortsätta att arbeta för!59
Märk väl att ordet ”arbeta” är nyckeln i även denna poäng. På ett liknande sätt säger han, några passager efter detta, ”det är därför vi gnetar på”. Avslutningsvis i talet tackar han och motiverar sin publik med att säga att det arbete som ligger framför dem ska de göra
tillsammans – och nämner passande nog alla grupper från väljarna, till arbetarekommunerna ändå upp till partistyrelsen.
Löfvéns återkopplingar till sin bakgrund är ett typiskt exempel på en politiker som etablerar sitt ethos genom att skapa traditionell legitimitet. Historier från Löfvéns tid inom facket och svetsaryrket är ett vanligt inslag i hans retorik som politiker. Som traditionellt legitimitetsskapande grepp använder han sin bakgrund särskilt när han talar om jobbfrågan och problem med arbetslöshet. Exempelvis i Almedalen i juli 2012 tar upp sitt tidigare jobb med att bygga lok i verkstaden på Hägglund som exempel på hur viktigt det är med samarbete för att skapa jobb och en innovativ arbetskraft.60 Två månader tidigare berättade han om den sorg han kände när han i sitt fackliga uppdrag 2008-2009 reste till Volvo Personvagnar och såg listorna på alla de arbetare som var tvungna att sägas upp på grund av den ekonomiska krisen.61 Löfvén utnyttjar här inte bara en traditionell legitimitet för sig själv som
socialdemokrat – utan även som politiker med insyn i jobbfrågan.
3.3 Karismatisk legitimitet: Olof Palme
Nästa namn för denna analys är Olof Palme som på många sätt blivit en politisk ikon i
59 Socialdemokraterna, ”Installationstal 27 januari”, 2012.
60 Socialdemokraterna, ”Almedalen”, 2014 http://www.socialdemokraterna.se/Stefan-Lofven/Tal-och- artiklar/2014/Almedalen-/ (Hämtad 2015-05-08).
61 Socialdemokraterna, ”Anförande vid 1 maj 2012”, 2012 http://www.socialdemokraterna.se/Stefan-Lofven/Tal- och-artiklar/2012/Anforande-vid-1-maj-2012/ (Hämtad 2015-05-08).
