Äldre stenåldern i Småland och Östergötland: Cirka 10 000 - 6000 f.kr

 

   

               

Äldre stenåldern i Småland och Östergötland­  

cirka 10 000 – 6000 f.kr  

                                       

Författare​: Anton Frick Simonsson

 

Handledare: ​Mats Larsson

 

Examinator: ​Anders Högberg

 

Termin: ​^HT14  Ämne: ​Arkeologi  Nivå: ​G2E  Kurskod: ​^2AE30E 

 

 

 

  Abstract ​

This essey focus on the first people in Småland and Östergötland. I 

investigate how they adapted to a new environment and what changes occurred in    their material culture. The purpose is to provide an overview of the first people who 

arrived there. I describe the settlements, material culture, graves and so on.

 

 

Nyckelord:  ​

Mesolitikum, kolonisation, pionjärbosättningar, Småland,  Östergötland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

     

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

 

ABSTRACT 2 

 

1. INLEDNING 5 

 

2. MÅLSÄTTNING, METOD OCH TEORI 6 

 

3. FORSKNINGSHISTORIK 7 

 

4. ÄLDRE STENÅLDERN I SMÅLAND OCH ÖSTERGÖTLAND 9 

 

4.1 DE FÖRSTA SPÅREN EFTER MÄNNISKOR I SMÅLAND 9

   

4.2  DE FÖRSTA SPÅREN EFTER MÄNNISKOR I ÖSTERGÖTLAND

10 

 

5 PIONJÄRBOSÄTTNINGAR 11 

 

6. BOPLATSER 11 

 

6.1 BOPLATSERNAS LOKALISERING 11 

 

6.2 HUSEN 11 

 

6.3 HUS I SMÅLAND 12 

 

6.4 HUS I ÖSTERGÖTLAND 12 

 

7 MATERIELL KULTUR 13 

 

7.1 FLINTA OCH ANDRA STENMATERIAL 13 

 

7.2 FÖREMÅLSTYPER 14 

 

8. FÖRSÖRJNING 15 

 

9. GRAVAR  15 

 

9.1 GRAVAR I ÖSTERGÖTLAND      15 

 

9.2  GRAVAR I SMÅLAND      16  

 

   

         

10. STUDIE AV MESOLITISKA BOPLATSER

   

10.1 Mörby, Östergötland 17 

10.2 Högby, Östergötland 17 

10.3 Storlyckan, Östergötland 17

10.4 Markaryd, Småland 18 

10.5 Anderstorp, Småland   18

10.6 Hamneda, Småland. 19  

10.7 Mjölby, Östergötland 19 

10.8 Lilla Mark, Oskarshamn. 20

 

 

11. ANALYS OCH SAMMANFATTNING 21 

 

REFERENSER 23 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                 

1. INLEDNING  

 

Intresset för att skriva om äldre stenåldern i just Småland och Östergötland väcktes när jag skrev  min B­uppsats som handlade om Mönsterås kommuns forntid.  I uppsatsen belystes Mönsterås  äldsta period vilket gjorde mig intresserad av att i nästa uppsats utvidga undersökningsområdet till  att gälla hela Småland samt det angränsande landskapet Östergötland. I både Småland och 

Östergötland är inte så mycket känt om den äldsta perioden och de första människorna som kom dit  strax efter att isen smält bort. Det finns både många likheter och olikheter mellan landskapen vilket  gör det intressant att undersöka. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

         

       

   

6   

2. MÅLSÄTTNING  

 

Syftet med uppsatsen är att med hjälp av litteratur belysa den äldre stenåldern i Östergötland och  Småland. Undersökningen belyser inte hela äldre stenåldern utan fokus ligger främst på de första  människorna som kom till det som idag är Småland och Östergötland. En avgränsning har därför  gjorts till cirka 10 000 – 6000 f.kr. Uppsatsens syfte är att ge en översiktsbild över äldre stenåldern  i undersökningsområdet, fokus ligger på boplatserna men även materiell kultur, försörjning, gravar  osv tas upp för att ge en så tydlig bild som möjligt av området och dess äldsta historia. Några av de  viktigaste boplatserna som har undersökts under de senaste åren har valts ut och beskrivits 

noggrannare.  

   

Med begreppet pionjärbosättningar syftar jag på den första gruppen av människor som bosatte sig i  Småland/Östergötland. 

 

Frågeställningar 

 

− Från vilken tid härrör de äldsta boplatserna? 

− Hur såg boplatserna ut? 

− Pionjärbosättningar, hur ska vi förstå dessa? 

 

METOD

   

För att skriva uppsatsen har en kvantitativ metod använts, då jag anser att en litteraturstudie  fungerar bäst för att besvara mina frågeställningar. En stor mängd litterära källor bestående av  böcker och arkeologiska rapporter samt ett fåtal internetkällor har använts. Ett 20­tal olika källor  har valts ut för att användas då jag anser dessa vara trovärdiga och relevanta för min uppsats.

 

 

TEORI

   

Koloniseringen av nya områden som skiljde sig ifrån de man var van vid medförde stora 

förändringar för stenålderns människor, idéer från det gamla området levde kvar medan vissa idéer  anpassades för att bättre passa det nya området. Människorna ändrade delvis sin materiella kultur  och skapade på så sätt en egen kultur samtidigt som man hade kvar delar av sin tidigare kultur. På  så sätt fick man en egen social identitet som skiljde sig från andra gruppers. En förändrad 

ekonomisk strategi leder även till förändringar inom social struktur, bosättningsmönster,  landskapsutnyttjande och ibland även till teknologiska förändringar. 

Ett tydligt exempel på detta är att de första kolonisatörerna använde sig av flinta som de hade med  sig när de vandrade in i det som idag är Östergötland/Småland. Så småningom började man  använde sig allt mer av lokala material som kvarts, samtidigt som det gamla materialet, flintan  fortfarande användes. Kanske sågs kvartsen först som något främmande, men efter ett tag började  man introducera kvartsen i sin materiella kultur. Stora förändringar skedde också i mötet med  andra grupper av människor, inte bara när det gäller den materiella kulturen utan stora förändringar  bör även ha skett i ritualer och föreställningsvärld. Den förändrade ekonomiska strategin ledde till  förändringar inom social struktur, bosättningsmönster och landskapsutnyttjande. 

 

Många av de första platserna som koloniserades har varit viktiga för människor under lång tid,  ibland har man kommit tillbaka dit under tusentals år. Exempel på sådana boplatser är de i Mörby  och Högby i Östergötland samt Lilla Mark i Oskarshamn som varit bebodd i perioder under 4000  år. Kanske blev de mytiska platser som påminde om förfäderna, historier och berättelser kan ha  varit kopplade till de här platserna och varit en viktig del av en grupps identitet. Platserna var alltså  inte bara viktiga för att de var bra boplatser eller bra jaktmarker utan de hade även fått en viktig  mytologisk betydelse. [Larsson 2003:34] 

 

3. FORSKNINGSHISTORIK

   

Kunskapen om äldre stenåldern i Småland och Östergötland är än så länge liten. I Småland beror  det bland annat på att landskapet inte är lika uppodlat som många andra delar av Sverige samt ett  lågt exploateringstryck. Att kvarts är ett mycket vanligare redskapsmaterial i Småland och 

Östergötland än i södra Sverige spelar också in eftersom kunskapstraditionen för kvarts är mycket  kortare än för flintan. [Knarrström 2000:15] Under lång tid så närmast ignorerades kvartsen av  stenåldersforskare som istället fokuserade på de få flintföremål som hittades. Det är först under de  senaste decennierna som arkeologerna mer har börjat uppmärksamma kvartsen som ett material till  redskap. [Larsson 2005:24] 

 

I Östergötland beror kunskapsbristen bland annat på bristande forskningsinsatser och att det inte  har genomförts många exploteringsundersökningar i slättlandet mellan Ödeshög och Motala. Fram  tills för bara några decennier sedan så var bara några få fynd och boplatser från mesolitikum kända. 

Det var först i samband med att ett flertal fältundersökningar genomfördes i slutet av 1970­talet  som vi fick en något större kunskap om Östergötlands äldsta historia och under de senaste åren har  undersökningarna ökat betydligt. Många av de viktigaste fynden har gjorts under de senaste 20  åren. Trots det så har vi en del tidigare fynd. Exempelvis en enkelsidig stortandad benharpun som  hittades år 1895 vid dikesgrävning i Hånger i Källstads socken. Och år 1904 hittades skivyxor och  flintspån i Ödeshögs socken. [Browall 1999: 289] 

  

Stig Welinder var en av de första arkeologerna som intresserade sig för östra Sveriges mesolitikum,  år 1973 gav han ut boken ”The Pre­pottery Stone Age of Eastern Middle Sweden”. Som Stig  påpekar i boken så var i stort sett ingenting känt om äldre stenåldern i östra Mellansverige vid den  här tiden. Stig Welinder delade in materialet i flint­ och kvartsgrupper som han daterade till olika  tidsperioder. Skillnaderna mellan grupperna var inte bara materialet utan också att man använde  olika teknologier, flintgruppen använder mikrospånsteknologi vilket kvartsgruppen inte 

gjorde.[Welinder 1973:5] 

 

De första mer omfattande arkeologiska undersökningarna i södra Småland gjordes av fornforskaren  och pastorn L.F. Palmgren i Jönköpings och Kronobergs län på 1870­talet. Han lokaliserade och 

beskrev flera stenåldersboplatser och samlade in stenverktyg längs stränderna, bland annat spån,  kärnor och pilspetsar. Den typen av undersökningar som Palmgren gjorde har kännetecknat  Smålands stenåldersforskning ända sen dess.  

 

En annan mycket viktig person är Knut Kjellmark som var verksam i början av 1900­talet, många  av de boplatser som är kända i Kronobergs län kommer från hans inventeringar. Kjellmark var  tillsammans med Oscar Liden och Uno Sandelin de mest betydelsefulla stenåldersforskarna i  Småland under 1900­talets första hälft. Alla tre studerade de äldsta lämningarna efter människor i  Småland och både Liden och Kjellmark identifierade mikroliter och handtagskärnor som 

tillhörande den äldsta perioden, Maglemosekulturen. Kjellmark menade att kombinationen av  handtagskärnor och mikroliter på en och samma plats gjorde att den kunde dateras till 

Maglemosekultur. 

 

Efter Kjellmark, Liden och Sandelin så minskade intresset för stenåldern i den delen av Småland  och inte många undersökningar gjordes på flera decennier. Förutom två fornminnesinventeringar  som gjordes i slutet av 1940­talet och på 1990­talet, då tusentals fornlämningar och fyndplatser  registrerades.  

 

Kunskapen om stenåldern i östra Småland kommer främst från fornlämningsinventeringar, 

områdesinventeringar och sammanställningar av lösfynd, då de arkeologiska undersökningarna har  varit få. [Taffinder 1982:6] 

 

I Kalmar län hade stenåldersforskningen sin storhetstid i början av 1900­talet då det genomfördes  flera omfattande arbeten kring stenålderns bosättningsmönster baserat på lösfynd ur museers och  privatpersoners samlingar, samt också en del inventeringar. Det skulle dock dröja ända till  1980­talet innan mer systematiska inventeringar gjordes, vilket ledde till att vi fick en mycket  större kunskap om stenåldern i Kalmar då en stor mängd nya platser hittades. [Papmehl­Dufay  2008:1] 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                     

4. Äldre stenåldern i Småland och Östergötland cirka 10 000 – 6000 f.kr

 

 

Inlandsisen som täckte Skandinavien började smälta bort för omkring 13 000 år sedan. När isen  försvann så växte ett tundraliknande landskap fram och så småningom kom renen och andra djur  till det som idag är Skåne. I renens fotspår följde de första människorna, dessa renjägare tillhörde  en kultur som har fått namnet Brommekultur. Vid Finjasjön utanför Hässleholm i Skåne har man  hittat rester efter boplatser, de är de äldsta lämningarna efter människor som har hittats i Sverige  och har daterats till 12 000 f.kr. Fynden är mycket få och består av pilspetsar, en skrapa och  eventuellt ett borr. ​[​Larsson 2009:19] 

 

4.1 De första spåren efter människor i Småland.10 000 – 9000 f.kr

 

 

Kronobergs län

   

Inlandsisen smälte sakta bort och omkring 8000 f.kr var Småland helt isfritt, vissa delar av  landskapet hade dock redan varit isfria i flera tusen år. 

De första spåren efter människor i Småland härrör från perioden senpalelitkum. Dessa renjägare  tillhörde en kultur som har fått namnet Brommekultur. Kulturen kännetecknas bland annat av sina  tångepilspetsar, det nordligaste fyndet av en sådan pilspets gjordes i början av 1900­talet i 

Skateboda som ligger i Kronobergs län, Småland. Pilspetsen har daterats till omkring 10 000 –  9000 f.kr och är därmed det äldsta spåret efter mänsklig verksamhet i Småland. 

Då fyndplatsen idag är förstörd av grävmaskiner så vet vi inte om det har varit en boplats där. 

Kanske har spetsen tappats av en av de första renjägarna som färdades in i Småland ifrån det isfria  Skåne? [Hansson 1999:15]

 

 

Kalmar Län

   

De äldsta lämningarna efter mänsklig aktivitet i Kalmar län utgörs av en mikrostickel och två breda  lancettmikroliter som troligen hör hemma i tidigmesolitikum (9000­8000 f.kr). Dessa föremål  hittades söder om Kalmar vid en undersökning år 1993 och är om dateringen stämmer länets äldsta  föremål. Samtida fynd upptäcktes vid en arkeologisk undersökning i Smedby år 2010. I ett tunt  torvlager hittades bland annat slagen flinta, bevarat trä och en härd. En tallkotte från torvlagret  daterades till 8500 f.kr. [Papmehl­Dufay 2008:1] 

 

Ungefär samtida fynd har gjorts vid en boplats i Runsbäck som ligger på västra Öland, boplatsen  har varit belägen alldeles vid den dåtida strandlinjen. Den har varit bebodd i perioder under cirka  6000 år och de äldsta föremålen har en datering till omkring 8000 f.kr. När boplatsen undersöktes  gjordes flera kol­14 dateringar av hasselnötsskal, två av dessa fick en datering till tidig 

jägarstenålder. Dessa är Ölands hittills äldsta kol­14­dateringar. 

[Papmehl­Dufay 2008:1] [​http://www.kalmarlansmuseum.se​]   

Var de första människorna i Småland kom ifrån är ett ämne som har diskuterats länge och som  intresserade de tidiga arkeologerna. Oscar Liden jämförde yxor hittade vid Bolmen i Småland med  yxor funna vid kullen i Skåne. Hans slutsats var att yxorna var så pass lika att de första 

smålänningarna måste ha kommit från västra Skåne.​ [Taffinder 1982] ​De forskare som har  studerat stenåldern i Kronobergs län är överens om att de förstå invånarna invandrade längs åarna,  där framför allt Mörrumsån, Ronnebyån och Lyckebyån från Blekingekusten och Lagan och  Nissan från Västkusten var av stor betydelse. Knut Kjellmark som var verksam i början av  1900­talet ansåg att de första invånarna kom längs Mörrumsån eftersom att man där har hittat  mikroliter vilket tyder på en äldre bosättning. ​[Hansson 1999:17] 

   

4.2 De första spåren efter människor i Östergötland 9200 f.kr

 

 

De tidigaste lämningarna av mänsklig aktivitet har gjorts i Motala på en plats som heter 

Kanaljorden. Vid en undersökning av en våtmark som tidigare har varit en sjö år 2010 gjorde man  flera fynd av flintföremål. Fynden bestod av avslag av kvarts och flinta, ett spån av flinta samt en  mal eller slipsten. Med hjälp av två kol­14 dateringar från fyndlagret har man kunnat datera fynden  till omkring 9200 f.kr. På platsen finns ytterligare ett fyndsammanhang från preboreal tid 

(9700­8500 f.kr) som hittades högre upp i sluttningen. Fyndet består av flera spån, en mikrostickel  samt tre pilspetsar av lancettmikrolittyp. Lancettmikroliter med kort retusch längs ena sidan är den  äldsta typen av mikroliter och de är typiska för preboreal tid i syd och Västsverige. Dessa föremål  är troligen några hundra år yngre än de som hittades i våtmarken. 

[​http://www.kmmd.se/Kanaljorden­Motala/Nya­resultat/​]   

5. Pionjärbosättningar

   

Varför valde människor att ta ett nytt landskap i besittning? En vanlig uppfattning är att det hade  ekonomiska orsaker, man flyttade till det området där det fanns flest resurser att utnyttja. Men Carl  Persson anser att man inte flyttade till inlandet för att det var brist på mat eller för att man ville  bedriva jakt. Som argument för detta lyfter han fram Markarydboplatsen vars befolkning man tror  kom ifrån Hallandskusten, ett område som vid den tiden hade ännu bättre resurser. Istället tror han  att det handlade om ett intresse att undersöka nya områden istället för ekonomiska vinning. 

 

I det arkeologiska materialet kan vi se att det här var en period som präglades av möten och  kontakter mellan människor. Man rörde sig över stora områden. Kanske var det just nyfikenheten  som drev pionjärerna?

 

 

Enligt Carl Persson så tyder det arkeologiska materialet på att koloniseringen var en utdragen  process. Det kan ha börjat som ett äventyr som vid senare tillfällen ledde till kolonisation och så  småningom till permanenta bosättningar. Han menar att en anledning till att man valde att  kolonisera exempelvis inlandet var för att man lockades av att det var annorlunda, exempelvis  andra djur och fiskar. Vissa platser kan också ha haft en kosmologisk betydelse och ansågs därför  vara viktiga. (Persson 2012:1) 

 

Ett nytt landskap   

Jägare och samlare var tvungna att anpassa sig till de nya naturmiljöer som skapades när isen  smälte bort. Anpassningen till en ny naturmiljö följdes dock snart av den sociala dynamik som  uppstod när allt land var kulturellt ianspråktaget. 

 

Pionjärerna kom till ett landskap som man skulle kunna säga saknade historia då inga människor  tidigare hade bott där. De var pionjärerna som skapade landskapets historia genom att knyta myter  och namn till olika platser. Samtidigt som man förändrade landskapet genom att exempelvis röja  skog och skapa stigar.  

 

Landskapet ses av många som en aktiv del av människors liv. Det har framförts teorier om att det  fanns en särskild “mesolitiskt världsuppfattning”. Det finns belägg för det i form av att det finns så  stora likheter över stora områden när det kommer till hus, gravskick och materiell kultur. Det finns  en tydlig rumslig strukturering som återkommer i de flesta pionjärbosättningar, boplatserna är små  med mindre hyddor och de är oftast belägna vid en sjö. 

   

Det upplevda landskapet bestående av sammanbindande element verkar ha varit viktigt för  mesolitikums pionjärer. De olika delarna av landskapet vävdes samman till en förståelig helhet. 

 

Myter, händelser och upplevelser användes för att skapa en meningsfull värld, och för pionjärerna  var det också en ny värld. Topografiska markörer och speciella platser blev en del av människans  arv och framtid. (Mats Larsson, opublicerad text)

 

 

6 BOPLATSER

   

6.1 Boplatsernas lokalisering

 

 

Boplatserna under mesolitikum kännetecknas av att de oftast har varit kustbunda. Ofta ligger de i  skyddade lägen invid kusten, vanligtvis vid åmynningar, laguner, vikar eller i en skärgård. En  undersökning av mesolitiska boplatser i Göteryd, Kronobergs län visade att sex av sju boplatser var  belägna direkt invid vattnet. Det ser likadant ut i Kalmar län där nästan alla mesolitiska boplatser  har legat vid vattnet. Om vi vänder blicken mot Östergötland så ser vi ett liknande boplattsmönster. 

Boplatsen vid Mörby i Hogstads socken är ett typexempel på hur de första människorna i  Östergötland valde att bosätta sig. Boplatsen som har daterats till 8000 f.kr har legat i en flack,  sandig sluttning vid kanten av en sjö. Människor från söder och väster sökte sig hit i allt större  omfattning på grund av de rika naturmiljöerna.i västra Östergötland. [Browall 2003:21]​ ​Även om  de allra flesta boplatser har legat i närheten av stranden så finns det flera undantag, exempelvis  boplatsen i Hamneda, Småland som låg ganska långt ifrån den dåtida strandlinjen. Anledningen till  att man oftast valde att bosätta sig vid vattnet är logiskt med tanke på den äldre stenåldern 

ekonomi. Ekonomin baserades på vad som fanns att hämta i skogen och i vattnet, boplatserna låg 

därför i områden som var rika på naturresurser. Oftast var det kombinationen av våtmarker, sjöar,  rinnande vatten, skog och en tydlig kulle i närheten av boplatsen som avgjorde var man bosatte sig. 

Utöver näringsfång så var också kommunikation en viktig orsak till att man bosatte sig vid vattnet. 

Vattendragen skapade möjlighet för sociala, ekonomiska och kulturella kontakter. Man levde i ett  så gott som väglöst land och därför var vattenlederna extremt viktiga. [Arnshav 2004:72] 

 

Hur länge boplatserna nyttjades varierar, vissa har endast använts i några hundra år medan vissa  har använts i många tusen år, som boplatsen i Lilla Mark, Oskarshamn som varit bebodd i perioder  under 4000 år. Vissa platser tycks ha varit särskilt viktiga eftersom man kom tillbaka dit många  gånger under årtusendena.  

En trolig förklaring till att vissa boplatser övergavs efter att ha varit bebodda under mycket lång tid  är att de på grund av landhöjningen förlorat sin närhet till vattnet. Vilket visar vilken betydelse  närheten till havet hade för stenålderns människor. [Lindgren 2004:52] 

 

6.2 Husen

 

 

De mesolitiska husen brukar benämnas hyddor och det finns olika typer av boplatser, vissa kan ha  varit basboplatser medans vissa platser endast har utnyttjats tillfälligt, för exempelvis jakt eller  redskapstillverkning. Ett exempel på det är de många boplatser som finns i Smålands inland, det  råder delade meningar bland stenåldersforskare i fall man bodde permanent i inlandet eller om man  årligen vandrare mellan kust och inland. Den vanligaste uppfattningen har länge varit att man blev  bofast först när jordbruket introducerades under yngre stenåldern, detta har dock på senare år  ifrågasatts av flera forskare. Baserat på vad som hittas på boplatserna så verkar det som att många  har varit säsongsboplatser. På till exempel Högbyboplatsen som undersöktes utanför Motala i  Östergötland visar fynd av hasselnötsskal och ben från kronhjort och bäver att man främst har  vistats här under senhösten, alltså troligen en säsongsboplats. Samtidigt finns det också tecken på  att man vistades permanent på vissa boplatser. Fynd av hus uppförda av stopar har gjorts, vilket  tyder på en mer permanent konstruktion. [Samuelsson 2004:27] 

 

Det vanligaste är att den äldre stenålderns boplatser är små och troligen har de flesta endast hyst en  kortvarig bosättning. Människor levde med största sannolikhet i mindre grupper bestående av  kanske 3­4 familjer, då man på boplatser oftast endast hittar en eller ett par hyddor. Dom här små  grupperna av människor bildade tillsammans en social enhet. Det område som de tillsammans  utnyttjade kallas för ett socialt territorium. 

 

Hyddorna som har hittats är ofta omkring 3­4 meter i diameter men husen blir större under slutet av  äldre stenåldern. Vissa forskare tror att detta beror på en befolkningsökning. ​  ​Anledningen till att  hyddorna under den här tiden var små och enkelt uppförda är för att befolkningen ofta flyttade  mellan olika områden. Husens öppning var oftast riktade mot vattnet och strax innanför öppningen  låg eldstaden. Mellan huset och stranden var det vanligt att det fanns flera kokgropar och härdar  där man lagade maten. [Hansson 1999:19] 

 

6.3 Hus i Småland

 

 

Vår kunskap om mesolitiska hyddor i Småland är liten då det endast har påträffats ett fåtal  lämningar efter hus. Exempelvis i Kronobergs län har det inte påträffats ett enda spår efter 

byggnader ifrån denna tid. Dock har vi fynd av huslämningar på boplatser i Kalmar län. En sådan  boplats undersöktes i Tingby som ligger i Smedby år 1987 och boplatsen har legat vid en lagun  nära kusten. Förutom ett stort fyndmaterial bestående av porfyr och flinta hittades också en  regelbunden stolphålskoncentration med stolphål, pinnhål och kulturlager. Detta har tolkats som  resterna av ett stolpbyggt hus som varit 8,8 meter långt och omkring 3,5 meter brett. På platsen 

datering till 6500­5200 f.kr och var när det hittades det dittills äldsta huset i Norden. Huset är  ovanligt stort och en familj på kanske 6­7 personer kan ha bott där. Huset är av en typ som man  tidigare trodde hörde bondesamhället till, det visade att man under jägarstenåldern inte endast  bodde i enkla hyddor utan även i stabila huskonstruktioner. 

 [Nilsson, P. Rajala, E. Westergren, E 2002:1] [​http://www.popark.nu/lasa/Nr4­1988.html​]   

Fynden på Tingbyboplatsen bestod till ungefär hälften av flinta och hälften porfyr samt några  enstaka fynd av kvarts, grönsten och kvartsit. De flesta fynd består av mindre avslag då flintan har  utnyttjats maximalt och återanvänts. Det tyder på att flintan var värdefull eftersom man även var  tvungen att importera den, porfyren finns däremot lokalt på flera platser i närheten av boplatsen. 

Föremålen som hittades utgjordes av 33 flintmikroliter varav 16 av lancettyp, 13 flintkärnor samt  några kärnor av porfyr, spån, mikrospån, skrapor, knivar och kärnyxor. ​(Rajala 1990:5) 

 

Även i Jönköpings län har man hittat mesolitiska hus. En hydda daterad till omkring 7000 f.kr  hittades år 2011 i Fållinge, Gislaved kommun. Hyddan låg strategiskt nära vattnet och är troligen  en tillfällig boplats för exempelvis jakt eller fiske. Hyddans storlek är 4 x 2,7 meter och den  innehöll även en eldstad som var 1 meter i diameter. En stor mängd flinta hittades i och utanför  hyddan, analyser visade att flintan använts för att bearbeta trä, skinn och animaliska material som  kött och ben. Det här är den enda hyddan från mesolitisk tid som har hittats i Jönköpings Län. 

[​http://www.gislaved.se/​] 

   

 

6.4 Hus i Östergötland  

 

I Östergötland har man hittat desto fler huslämningar. Ett exempel är boplatsen RAÄ 421 som  undersöktes i Lindköpings stad. Där hittades en hyddlämning daterad till omkring 7000 f.kr,  hyddan utgjordes av en nedsänkt hyddbotten omgärdad av stolphål. I hyddan fanns en härd och en  kokgrop nedgrävda under golvnivån. [Molin, F. 2007:1] Östergötlands äldsta huskontruktion har  daterats till 8000­7000 f.kr och hittades i Mörby. På boplatsen fanns två hus som var och en hade  en omkrets på omkring 10 meter. Något som alla hyddor som undersökts i Östergötland har  gemensamt är den rund­ovala formen. Utseendemässigt påminner de mycket om de hus som har  undersökts i Danmark från Maglemosekulturen, en skillnad är dock att de danska husen oftast är 

större. [Carlsson, Gruber, Molin 2005:17]  

 

Var fynden är koncentrerade varierar från hus till hus. I Motala undersöktes ett långhus som fått en  datering till omkring 5500 f.kr. I själva huset hittades endast ett fåtal föremål, men strax utanför  huset ökar fynden kraftigt. Det här beror antagligen på att man var noga med att städa huset eller  att inga föremål tillverkades inomhus.På en udde ute i havet hittades ytterligare ett hus, en mindre  hydda. Till skillnad från det större huset så innehöll hyddan en stor mängd fynd. Det beror med  största sannolikhet på att husen har haft olika funktioner, vissa var boningshus medan vissa var  exempelvis verkstäder.​ ​[Carlsson 2004: 32] 

 

Under de senaste åren har flera boplatser med tillhörande hus undersökts i Östergötland. 

Undersökningarna ger en bild av små välorganiserade boplatser. Husen är små, fynden är få och  det finns en tydlig uppdelning av vilken aktivitet som har genomförts på vilket ställe. Man hade en  särskild plats för exempelvis kokning, flintslagning, och en särskild avfallsplats där man slängde  allt skräp.[Bergstrand 2005:51] 

 

7. MATERIELL KULTUR

 

 

7.1 ​  Flinta och andra stenmaterial

 

 

De första människorna som bosatte sig i Östergötland och Småland använde sig främst av flinta,  som de hade med sig när de vandrade in i det som nu är Östergötland/Småland. Flinta finns inte  naturligt i Småland eller Östergötland och därför började man istället så småningom mer och mer  utnyttja lokala material eller så importerade man flinta. I Smålands inre har kvartsen varit det  viktigaste materialet även om det också förekommit annat material såsom porfyr, kvartsit och  flinta, särskilt i östra Småland. Som man kan se av de Småländska och Östgötska boplatser som jag  har beskrivit så spelade kvartsen en viktig roll i båda landskapen: Två exempel på kvartsens 

betydelse är boplatsen i Hamneda, Småland där 95 % av allt råmaterial var i kvarts och en samtida  boplats i Mörby, Östergötland där 90 % av det slagna materialet  i vikt utgörs av kvarts. Det finns  också flera undantag, som lokalen i Markaryd, Småland där man endast använt sig av flinta och  inget kvarts alls. [Knarrström 2000:15] 

 

De lokalerna utgör dock ett undantag då det på många boplatser verkar som att flintan har varit en  bristvara. Som i fallet med boplatsen i Hamneda, Småland där man utnyttjat flintan maximalt och  de avslag som har hittats är mycket små. I småländska inlandet är det även vanligt att de 

flintföremål som hittas är ovanligt små. Ibland har de också omarbetats från en typ av redskap till  ett annat. Det tyder på att flintan var värdefull och något man inte slösade med. Där skiljer den sig  ifrån kvartsen som är mycket vanligt förekommande i Småland/Östergötland, dock är kvarts ett  svårare material att tillverka föremål med. 

 

Flintan blir mindre vanlig som material till redskap ju längre norrut man kommer i Småland och  det är särskilt i Östergötland och östra Småland som kvartsen är det dominerande stenmaterialet. I  Kalmar län har istället porfyr varit det vanligaste materialet även om kvarts och grönsten också har  använts. Den flinta som förekommer i Kalmar är importerad sydskandinavisk och 

Kristianstadsflinta samt en mindre mängd lokal flinta som har transporterats dit med hjälp av  inlandsisen. Den sydskandinaviska flintan är vanligast. Flintan har importerats från södra Sverige,  Kristianstadsflinta finns naturligt i östra Skåne och vid Blekingekusten medan sydvästskånsk flinta  finns naturligt vid Hallandskusten och i sydvästra Skåne. Det är alltså de här områdena som 

befolkningen i Småland hade kontakt med. [Taffinder 1982:24] 

 

Östergötland är en gränsregion där olika influenser sammanfaller och där det stora användandet av  kvarts knyter an till Mellansverige och östra Småland medan användandet av flinta till 

redskapstillverkning istället påminner om syd­ och Västsverige. Kontakter fanns troligen mellan  Östergötland och Västergörland via vattenlederna Vättern och Motala ström. Just vid Motala ström  har en stor mängd boplatser påträffats, på både sidor av Älven har boplatserna och 

matlagninsplatserna samma struktur. Arkeologen Fredrik Molin har därför beskrivet Motala ström  som dåtidens E4 och menar att det var en mycket viktig kommunikationsled. Bevis på långväga  kontakter finns i form av den stora mängd flinta som har hittats i Motala. Endast vid 

utgrävningarna av Strandvägen hittades 14 473 flintor. [​http://fof.se​] 

 

7.2 Föremålstyper

 

Ledartefakter under äldre mesolitikum (cirka 8000­6500 f.kr) är i Sydsverige mikroliter av  maglemosetyp, dessa har hittats på boplatser i Småland men saknas helt i Östergötland.  

Andra för maglemosekulturen karakteristiska föremål som har hittats i Småland är sticklar, små  skivskrapor, knivar och kärn och skivyxor. En intressant och mycket ovanlig föremålstyp som har  hittats på boplatser i både Östergötland och Småland är hullingspetsar. Det är en typ av pilspetsar  som med några få undantag endast har hittats på kustboplatser i Västsverige.  

 

västra och södra Sverige, vilket tyder på nära kontakt mellan dessa områden. Ett tydligt exempel på  dessa kontakter är två flintföremål som har hittats på en stor boplats som ligger vid holmen i 

Svanshals socken. Fynden som har en datering till 7000 f.kr består av en starkt reducerad ensidig,  tvåpolig spånkärna. Den här typen av kärnor är karakteristiska för Hensbackakulturen i 

Västsverige. Det andra föremålet är ett kärnuppfriskningsavslag, tekniken som har använts för att  få till ett sådant avslag är typisk för Maglemosekulturen i Sydskandinavien.​ ​[Browall 2003:24] 

Också i Småland kan man se tydliga influenser från Maglemosekulturen, på två boplatser i  Jönköpings Län, Anderstorp och Nennesmo har man hittat föremål som är starkt influerade av  Maglemosekulturens föremål. Både boplatserna har fått en datering till 6000­700 f.kr och är de  nordligaste Maglemoseboplatser som hittats i Sverige. [Gruber 2005:136] 

 

Ett annat intressant fynd som har gjorts är den harpun av älgben som hittades år 1895 i Hånger,  Östergötland. Harpunen har ingen säker datering men härrör troligen ifrån preboral tid (Cirka  9700­8500 f.kr). Om dateringen till preboreal tid stämmer så är det ett av de allra äldsta  föremålsfynd som har gjorts i Östergötland. [Browall 2003:23] 

 

Mikrospån är en typ av föremål som kännetcknar mesolitikum och de brukar ofta ses som en tydlig  social markör.  Att mikrospånen fanns kvar under så pass lång tid samtidigt som andra föremål  byttes ut tyder på det. Husens form skulle också kunna vara en social markör då de nästan alltid har  en liknande form. Mikrospånen och husens form kan därför ha varit två saker som knöt samman  den materiella kulturen. Mikrospånen kan ha varit en viktig del i den byteshandel som förekom  mellan olika områden, kanske sågs mikrospånen som en länk mellan det gamla området man hade  lämnat efter sig och det nya området. [Larsson 2003:34] 

 

Ett annat föremål som kan ha använts för att betona en viss identitet är de dekorerade harpunerna  som har hittats på flera boplatser i Östergötland. En sådan harpun har hittats vid Motala och  dekorationen påminner om den som har hittats på flera andra samtida harpuner i Sverige. 

Harpunens form och dekorationen knyter an till en östlig tradition.​ ​[Samuelsson 2004:24] 

 

Ledartefaker under mellanmesolitikum cirka 6000. fkr som ofta hittas på boplatser är nästan  desamma då de äldre redskapstyperna fortfarande används. Några skillnader är att mikroliterna så  småningom ersätts med snedpilar och att trindyxor av grönsten nu dyker upp. I Kalmar har flera  boplatser daterade till 6000 f.kr undersökts och de föremål som hittats utgörs av spån, mikrospån,  mikrospånblock, små skrapor, små kärnor, kärnyxor, trindyxor, kantsticklar, hullingspetsar,  snedpilar och mikroliter​^.  [​Nilsson, P. Rajala, E. Westergren, E 2002:1 ff] 

 

 

8. FÖRSÖRJNING

 

 

I södra Småland har man hittat lokaler som tros vara säsongsläger för jakt på större djur såsom  uroxe och älg. Utöver jakten så hade också fiske och insamlande av växter, nötter och bär  betydelse. Just fisket borde ha haft en stor betydelse då de flesta boplatser låg vid vattnet, många  gånger vid till och utlopp av sjöar, där det strömmande vattnet skapar en lämplig miljö för fiske. 

[Hansson 1999:19]​ ​Vid en gravplats i Alvastra, Östergötland påträffades en stor mängd djurben  som visar vilka djur de tidiga människorna jagade. Benen som har daterats till 6000 f.kr kom ifrån  bland annat vildsvin, björn, grävling, älg och kronhjort. Det här är det vanligaste näringsunderlaget  på fastlandsboplatser medan skärgårdslokaler oftast innehåller mer ben ifrån säl och fisk. En sådan  lokal har undersökts vid Strandvägen som ligger vid Motala ström i Östergötland. På fiskeplatsen  framkom en stor mängd ljusterspetsar som tillverkats av ben och horn. På den grunda bottnen hade 

man lagt ut rader av stenblock att gå på, för att underlätta fisket. De ben som hittades på boplatsen  kom ifrån säl, ål, abborre, karpfisk och gädda. [Carlsson 2004:74] 

 

Det vanligaste djuret som jagades under atlantisk tid var kronhjorten vars ben ofta hittas på  boplatser. Kronhjort tillsammans med vildsvin var det viktigaste djuret för människor på den  mesolitiska boplatsen i Motala och tycks även ha varit det på de flesta andra samtida boplatser. 

[Åberg 2005:78] 

 

9. GRAVAR

 

 

Gravar ifrån äldre stenåldern är mycket ovanliga, detta beror bland annat på dåliga 

bevaringsförhållanden och senare tiders jordbruk. Gravarna kan också vara svåra att upptäcka då de  idag saknar synlig gravmarkering. Trots detta har man hittat gravar i både Östergötland och 

Småland ifrån denna tid.  

 

9.1 Gravar i Östergötland

 

 

Det äldsta fyndet av en människa i landskapet gjordes i Ombergs södra sluttning i Alvastra. 

Skelettet kommer ifrån en vuxen man och har C­14 daterats till 6300 f.kr. Det anmärkningsvärda är  att skelettet har hittats i en stenkammargrav som är 3000 år äldre än själva skelettet, hur detta  kommer sig vet inte arkeologerna. I området har det även gjorts flera fynd av föremål som är  samtida med graven. Det som gör skelettfyndet så unikt är att det har hittats mycket få gravar i  Sverige som är äldre än 8000 år gammla. På bara två platser till i Östergötland har man hittat  skelett som är så pass gamla, vid sjön Tåkern och i Motala. [Browall 2003:21] 

  Vid kanaljorden i Motala genomfördes mellan år 2009­2013 en stor arkeologisk undersökning,  man hittade bland annat några av de äldsta lämningarna av människor i Östergötland samt ben från  omkring 15 individer. Benen hittades i en massiv stenpackning som byggts upp på botten av en  forntida sjö. Inga hela skelett påträffades, istället verkar det som att man har valt ut ben från döda  anförvanter som har lagts ner i ceremoniellt syfte. Något mycket unikt är att två av skallarna hade  monterats på pålar, det är första gången denna sed påträffas i Skandinavien. Tidigare har man bara  hittat något liknande i en grotta i Tyskland. 

 

Bredvid stenpackningen hittades flera föremål i form av stenyxor, spetsar av ben och horn, snidade  träföremål, fragment av korgar och mattor samt en stor mängd djurben. Kol­14 dateringar visar att  benen är ifrån omkring 6000 f.kr och alltså ungefär samtida med den grav som hittades i Alvastra. 

[​http://www.kmmd.se​] [​http://fof.se​]   

Vad som kan ha varit en grav har hittats vid Tåkern, på en åker hittades en röd fläck av en  människas storlek samt ett skallfragment. Skallen har kol­14 daterats till 5500 f.kr. [Lindell  2004:40] 

 

9.2 Gravar i Småland  

 

Den äldsta graven från undersökningsområdet hittades i Övra Vannborga på Öland år 1991. Den  döde som man tror är en man hade gravlagts i en grund grop på stranden, huvudet låg i söder och  kroppen var placerad i en hopkrupen ställning. Kring höftpartiet hittades 18 pärlor av 

kronhjorttänder. Först 2009 gjordes en kol­14­datering som visade att skelettet var från 7000 f.kr. 

Kol­14­dateringen visade också att personen till stor del har livnärt sig på marin föda. Även om  den marina födan verkar ha varit viktigast så visar fynden av kronhjorttänder att också jakten har  varit betydelsefull. 

Gravfyndet är unikt då det endast har hittats 3 andra gravar i Sverige som är så pass gamla,  samtliga har hittats på Gotland. 

[​http://www.kalmarlansmuseum.se​]   

                               

     

                       

10. STUDIE AV MESOLITISKA BOPLATSER     

 

10.1 Mörby, Östergötland

   

Boplatsen i Mörby har daterats till 8000­7000 f.kr och är unik då det är där man har hittat 

Östergötlands äldsta och en av Sveriges allra äldsta huskonstruktioner. Boplatsen har legat i en rik  naturmiljö vid stranden till en grund sjö. Den östra sidan av boplatsen var skyddad av en höjd som  också kunde användas som utkiksplats vid jakt. Söder om boplatsen låg ett höglandsområde som 

skyddade mot vinden och som troligen utgjorde bra jaktmarker. 

 

På platsen hittades två hyddor som utgjordes av vardera sju stolphål och med en storlek på 5 m2  respektive 6 m2. I närheten av hyddorna hittades ännu fler stolphål som troligen är resterna efter  fler hyddor. 

På boplatsen hittades också härdar och härdgropar som använts för att koka mat samt en mindre  mängd stenmaterial. Utöver granit som var det vanligaste materialet så utgjordes alla 

föremål/avslag till 62 % av kvarts och 38 % flinta, om man utgår ifrån vikten så utgör kvarts 95 %  och flinta endast 5 % av den totala vikten på stenmaterialet. Större delen av flintan består av  mindre avslag men även några få föremål hittades, skrapor, spån och kärnor. Skraporna är 

tillverkade av hälleflinta, mosten och granit och är små med en storlek på mellan 14­22 mm och de  är nästan runda i formen. De påminner om Maglemosekulturens skrapor som också är små och  rundformade. Det stora användandet av lokala råmaterial till redskapstillverkingen gör att 

boplatsen skiljer sig ifrån samtida lokaler i syd och Västsverige, istället påminner den om boplatser  i Småland. Materialet från Mörbyboplatsen visar att detta var en gränsregion. [Kaliff 2005:26] 

 

10.2 Högby, Östergötland.

 

 

Boplatsen som man tror har legat vid kanten av en sjö eller en våtmark undersöktes år 1992, och  har med hjälp av 16 träkolsprov daterats till​ ​mellan 8070 och 5590 f.kr. Boplatsen har varit bebodd  under tre olika perioder. På platsen hittades anläggningar i form av härdar, härdgropar, gropar och  stolphål. Stolphålen ansågs kunna härröra från ett par hyddor, en av dem har en uppskattad 

diameter på omkring 3 meter.  

Brända hasselnötsskal samt ett mindre antal föremål hittades varav endast mikrospån och 

handtagskärnor kunde placeras i mesolitikum, till den atlantiska tiden. Fynden bestod av flera olika  stenmaterial, varav kvarts var det dominerande materialet och utgjorde 79 % av alla fynd. 

Problemet med att definera kvartsföremål gör att andelen föremål kan vara fler. (Larsson 1996:10  f) 

       

10.3  Storlyckan, Östergötland

   

Boplatsen som har legat på en höjd i närheten av vattnet har med hjälp av kol­14 dateringar kunnat  åldersbestämmas till 7905­7865 BP eller 7000­6550 f.Kr.. På platsen påträffdes en kokgrop och tre  stolphål, kokgropen som innehöll skörbrännd sten var oval och hade en storlek på 1,05 x 0,70  meter. Stolphålen var resterna efter en hydda som hade en storlek på 4,70 x 3,75 meter. Några  meter nedanför sluttningen hittades ytterligare en kokgrop som var något större än den andra.  

 

Det var i själva hyddan och på en plats bredvid ingången som nästan all flinta hittades. Något som  tyder på att skräpet kan ha städats ut. Baserat på hur flintan är spridd utanför hyddan så skulle det  också kunna vara en plats som har använts för att bearbeta flinta 

 

Av de 241 föremål som hittades så var ungefär hälften i flinta och hälften kvarts, om man går efter  vikten på stenmaterialet så utgjorde kvarts 80 % av vikten, flinta 15 % och hälleflinta (ett lokalt  stenmaterial) 5%. Det som skiljer Storlyckan från många andra boplatser i regionen är att andelen  flintföremål är så pass många, oftast brukar lokala material vara vanligast. Likheter finns med den  närbelägna boplatsen i Högby där nästan hälften av föremålen var tillverkade i kvarts. [Larsson 

 

Föremål funna vid Storlyckan   

Material Föremål Antal 

Flinta Borr 1  

Flinta Skrapor 8  

Flinta Spån/fragment 69 

Flinta Kärnor/fragment 10 

Flinta Avslag/fragment 

Flinta Splitter 25  

 

Hälleflinta Skrapor 2 

Hälleflinta Spån/fragment 5 

Hälleflinta Kärnor/fragment 3  

Hälleflinta Avslag 1 

Hälleflinta Splitter 14  

 

Kvarts Skrapor 3 

Kvarts Spån 2 

Kvarts Kärnor/fragment 12 

Kvarts Avslag/fragment 56 

Kvarts  Splitter 75 

 

10.4 Markaryd, Småland

 

 

Boplatsen som har en datering till omkring 7300 f.kr upptäcktes under ett motorvägsbygge när  arkeologer på platsen hittade 586 små flintbitar, varav endast några få föremål. Eftersom flinta inte  finns naturligt i Markaryd så måste den ha importerats. Troligt är dock att de som uppehöll sig på  platsen inte var ifrån Småland utan istället hade vandrat dit ifrån Hallandskusten, då den flinta som  hittats på platsen är vanlig på Halländska stenåldersboplatser. Ytterligare ett tecken på att så är  fallet är att man inte har använt sig av några lokala råmaterial utan endast flinta. Den flinta som  hade högst kvalitet användes för att tillverka mikrospån och flintan med lägst kvalitet användes för  att tillverka andra föremål, exempelvis skrapor. Boplatsens datering till 7300 f.kr gjordes genom  radiometrisk datering, typologi och en analys av mikrospånen. 

  

Det mesta tyder på att platsen inte har använts som basboplats utan att det var en tillfällig 

hantverksplats, en plats dit en mindre mängd människor kom någon eller några gånger per år för att  bland annat tillverka flintföremål. En rekonstruktion av hur landskapet såg ut för 9000 år sedan  visade att platsen har legat vid en flodmynning​ ​[Persson 2012​] 

 

10.5 Anderstorp, Småland.

 

 

Boplatsen som har tolkats som en säsongsboplats har en datering till omkring 7000 f.kr. Den har  legat i ett inlandsläge med närhet till olika vattendrag och Anderstorpsån ringlade sig runt  boplatsen. Flera andra samtida boplatser har undersökts längs samma vattendrag. 

 

Boplatsen har haft en för stenåldern typisk lokalisering som inneburit en riklig tillgång till fisk,  fågel och större djur att jaga. Det som gör boplatsen unik är att det är den nordligaste belägna  Maglemoseboplats som har hittats i Sverige. Influenser har kommit både från Maglemosekulturen i  söder och från Sandarnakulturen i Väster. 

 

När platsen undersöktes år 1989 gjordes omkring 5000 fynd bestående av redskap, avslag, brända  ben, förkolnade hasselnötsskal och skärvstenar. Många av flintredskapen var mycket små, ofta inte 

mer än 5 centimeter långa. De redskap som hittades var bland annat mikrospån, mikroliter,   mikrospånskärnor, borr, mejslar, sågblad, skrapor, knivar, trindtyxor, sticklar och en kärnyxa,  vilket var den enda flintyxan som hittades på boplatsen. De allra flesta föremålen var tillverkade i  flinta men även några avslag av bergart påträffades. De föremål som märker ut sig är sticklarna då  man hittade ovanligt många, 979 stycken. Även ovanligt många mikroliter påträffades, de flesta  endast fragmentariska. [Jansson 2004, Persson 2012) 

 

10.6 Hamneda, Småland

 

 

Boplatsen som har en något osäker datering till 7000­6500 f.kr låg när den undersöktes i en  sydsluttning omgiven av våtmark ungefär ett par hundra meter ifrån boplatsen. Det som skiljer  boplatsen från många andra mesolitiska boplatser är att den har legat ganska långt ifrån den dåtida  strandlinjen. Det som gör dateringen något osäker är att den endast bygger på jämförelser med  andra boplatser från Småland och Norra Skåne. 

 

Av allt råmaterialet som har hittats på boplatsen så är nästan allt kvarts förutom verktygen som till  hälften är tillverkade i flinta. Sammanlagt 82 föremål kunde bestämmas närmare, de föremål som  hittades är spån, kärnor, segmentknivar, fragment av mikroliter och fragment av en trindyxa. 

Flintan är av typerna senom­ och danienflinta som finns i sydvästra Sverige. Att befolkningen i  Hamneda har haft brist på flinta går även att se i att den mindre mängd flinta som finns har  utnyttjats maximalt. Därför har den lokala kvartsen spelat en viktig roll. Flintan har troligen  kommit till boplatsen via den närbelägna Lagan som gjort att man kunnat ha kontakt med  flintförande områden i Halland eller Sydvästra Skåne. Byteshandeln med dessa områden verkar  dock inte ha varit så omfattande då mängden flinta på boplatsen är ganska liten. Att kvartsen är så  dominerande pekar på en stationär befolkning som endast hade lite kontakt med flintförande  befolkningsgrupper. [Knarrström 2000:15] 

 

10.7 Mjölby, Östergötland

 

 

Boplatsen som har daterats till 6780­6550 f.kr låg i ett skyddat läge i direkt anslutning till vattnet  samt troligtvis igenväxande kärrmarker, alltså en utmärkt plats för fiske och fågeljakt. Själva  boplatsen består av en hyddlämning med fyndförande lager, en slagplats för kvarts med tillhörande  städsten och en mindre aktivitetsyta. Hyddan har haft en storlek på 4,70x3,75 i omkrets och 

omfattar en cirka 15 kvadratmeter stor yta. Fyndmaterialet består av en stor mängd kvarts och flinta  varav flera föremål i form av bland annat skrapor, borr, spån, avslag och kärnor. En mindre mängd  ben hittades också varav det ende som gick att identifiera var från vildsvin.  

 

Troligen har boplatsen utnyttjats säsongsmässigt av en mindre befolkningsgrupp och dess  lokalisering i inlandet vid en våtmark var utmärkt för jakt och fiske. Varje år översvämmades  våtmarkerna och blev då naturligt gödslade genom tillförsel av mineraler och andra näringsämnen. 

Detta gynnade växtligheten vilket drog till sig vilda djur.  ​[​Ericsson, Österström 1999​]   

 

   

10:8 Lilla Mark, Småland.

 

 

Platsen har återkommande utnyttjats för bosättning från tidigaste delen av senmesolitikum, cirka  6000 f.kr fram till 2000 f.kr. Boplatsen är belägen i den yttre delen av dagens Döderhultsdalen och  under större delen av bosättningstiden har den varit strandbunden, med öppet vatten som sin södra 

och några andra bergarter har hittats, exempelvis ett 20­tal yxor, mikrospån, tvärpilar, skrapor,  avslag, kärnor, borrar, slipstenar och malstenar samt flera fynd av föremål från senare perioder  såsom exempelvis keramik. Sammanlagt hittades omkring 16 000 stenföremål, varav endast en del  kommer ifrån boplatsens äldsta tid. De stenmaterial som har använts är förutom flintan lokala och  kan hittas i närheten av boplatsen. Flintan som har varit ett av de viktigaste materialen består av  sydvästskånsk flinta och Kristianstadsflinta och har importerats. 

 

Anläggningar påträffades som med hjälp av tre kol­14 prov kunde dateras till mesolitikum,  6000­5200 f.kr. Anläggningarna bestod av mörkfärgningar, stensamlingar och stolphål. Inom  undersökningsområdet hittades flera stolphål, de har dock inte med säkerhet kunnat hänföras till  konstruktioner. Då bara en mindre del av boplatsen undersöktes så kan det mycket väl finnas fler  stolphål utanför undersökningsschaktet och troligen har det legat flera hyddor på boplatsen. 

[Edenmo 2001:31]

 

         

   

 

 

                     

   

   

       

   

11. ANALYS OCH SAMMANFATTNING  

 

 

Jag har valt att studera 8 boplatser närmare, 4 småländska och 4 östgötska som har fått en datering  mellan cirka 8000 och 6000 f.kr. Det som jag främst har valt att titta på är boplatsernas datering, 

lokalisering, och den materiella kulturen. 

 

En jämförelse mellan dessa visar att alla utom en har varit belägna i närheten av vatten, ofta  strandbundna. Detta tyder på att utöver jakt och samlande så har fisket varit viktigt. Samtidigt som  vattenlederna också var en viktig förutsättning för kontakt med andra folk med vilka man bland  annat bytte till sig flintan som inte fanns naturligt i Småland eller Östergötland. 

Av de undersökta boplatserna så har oftast kvartsen varit det vanligaste materialet för att tillverka  föremål, även om de flesta boplatser också innehåller många flintföremål och även föremål i andra  stenmaterial. Även om kvartsen oftast har varit det vanligaste materialet i båda landskapen så  varierar det kraftigt mellan olika boplatser, på en boplats i Hamneda, Småland har man endast  använt flinta medan man på en boplats i Mörby, Östergötland nästan uteslutande använt kvarts.  

 

Från vilken tid härrör de äldsta boplatserna? 

Människor bosatte sig i det som idag är Östergötland och Småland kort efter att isen smält bort. De  äldsta lämningar efter människor i Småland består av en tångepilspets som hittades i Skateboda,  Kronobergs län och har en datering till 10 000­9000 f.kr. Men man vet inte om det på platsen har  legat en boplats. Däremot finns det nästan samtida boplatser i Kalmar län som har daterats till 8500  f.kr.  

 

Östergötlands äldsta boplats hittades vid Kanaljorden i Motala och har kol­14­daterats till omkring  9200 f.kr. På boplatsen gjordes flera fynd av föremål och i närheten finns flera samtida boplatser. 

Båda landskapen har alltså varit bebodda sedan preboreal tid (9700­8500 f.kr.)   

Hur såg boplatserna ut? 

 

Boplatserna låg nästan uteslutande i närheten av vatten,​ ​ofta var dom små och hyste troligen endast  en kortvarig bosättning, en så kallad säsongsboplats. Det som pekar på att många av äldre 

stenålderns boplatser har varit säsongsboplatser är att de hyddor som hittas ofta är små och enkelt  uppförda. Under de senaste decennierna har dock flera större hus undersökts och flera arkeologer  tror därför att det också fanns mer permanenta boplatser. 

 

Pionjärbosättningar, hur ska vi förstå dessa? 

 

De första människorna som kom till Småland/Östergötland var tvungna att anpassa sitt levnadssätt  till ett nytt landskap. Man behöll delar av sin tidigare kultur samtidigt som vissa delar anpassades  för att bättre passa det nya området. De första människorna som bosatte sig i 

undersökningsområdet kom ifrån södra Sverige där man använde sig av flinta för att tillverka  föremål. Det var också flinta man hade med sig när man först bosatte sig i det som idag är  Småland/Östergötland, flintan nyttjades ofta maximalt. Så småningom ersattes flintan alltmer av  lokala material såsom exempelvis kvarts, och till slut blev kvartsen det dominerande materialet.  

 

Förändringar skedde inte bara i den materiella kulturen. Även om det inte går att belägga idag så  kan vi vara tämligen säkra på att stora förändringar också skedde när det kommer till ritualer och  föreställningsvärld. Kontakter med andra folk och ett delvis nytt levnadssätt och ett nytt landskap  bör åtminstone efter ett tag ha lett till exempelvis ändrade religiösa föreställningar och en 

annorlunda uppfattning av världen. Vi vet inte varför stenålderns pionjärer valde att bosätta sig i ett  för dem helt nytt område men vi vet att det kom att innebära flera stora förändringar i deras sätt att 

leva.  

     

                                                                               

REFERENSER   

 

Browall, H. 2003. ​Det forntida Alvastra.​Värnamo​.   

Browall​, ​H​. 1999. ​Mesolitiska mellanhavanden i västra Östergötland​. I:​ Gustafsson, A, Karlsson,  (red)​. Glyfer och arkeologiska rum – en vändbok till Jarl Nordbladh. ​Göteborg​. 

 

Carlsson, T. 2004. ​Mötesplats Motala – de första 8000 åren. ​Linköping. 

 

Edenmo, R. 2001.​ Projekt uppdragsarkeologi – övre grundsjön, Vojmsjön och Lilla Mark. ​^Rapport  över arkeologiska undersökningar. Stockholm. 

 

Ericsson, A. Österström, K. 1999​. Lugnet – boplatslämningar från äldre järnåldern och  mesolitikum. ​Rapport  UV Öst. Motala 

 

Gruber, G. 2005. ​Identities in transition – Mesolithic strategies in the Swedish province of  Östergötland. ​Linköping​. 

 

Hansson, M. 1999. Från renjägare till viking. Johansson, L (red.) ​Landet kring sjöarna   

Jansson, K. 2004​. Handledning stenålder. ​Jönköpings läns museum höstterminen 2004. 

 

Knarrström, B. 2000. Tidigmesolitisk bosättning i sydvästra Småland. I: Lagerås, P (Red)  Arkeologi och paleoekologi i sydvästra Småland: Tio artiklar från Hammedaprojektet​. Malmö. 

 

Larsson, M. Molin, F. 1999. ​Mesolitikum vid Storlyckan – Hyddlämning och fyndmaterial. 

Linköping​.   

Larsson, M. 2003. Storlyckan. Investigations of an early mesolithic settlement site in Östergötland. 

Eastern middle Sweden. I: Larsson, L, Kindgren, H, Knutsson, K, Loeffler, D, & Åkerlund, A. 

(red). ​Mesolithic on the move​. Papers presented at the sixth International Conference on the  Mesolithic in Europe, Stockholm 2000. Oxford 

 

Larsson, M. 2007.​ ​Mesolithic episodes ­ Three mesolithic sites in eastern middle Sweden. I: 

Waddington, C. Pedersen, K. (red). ​Mesolithic studies in the north sea basin and beyond​. Sheffield   

Larsson, O. 2009. ​Smålands historia. ​Falun​.   

Lindgren, C. 2004. ​Människor och kvarts​. Stockholm. 

 

Molin, F. 2007. ​Mesolitisk hyddlämning vid kv intellektet. ​Uv Öst rapport 2007:56. Linköping. 

 

Nilsson, P. Rajala, E. Westergren, E. 2002. ​Tingby 4:1 En kustboplats från mesolitikum – Dörby  socken, Småland. ​Rapport 2002:7 Kalmar läns museum. Kalmar. 

 

Papmehl­Dufay, L, Nilsson, N, Ericsson, A, Alexandersson, K, Dutra Leivas, I, Ljungkvist, J,  Heimdahl, J. 2013. ​E22 Förbifart Rinkabyholm. ​Kalmar Läns Museum arkeologisk rapport 2013:6. 

Kalmar. 

 

Papmehl­Dufay, L. 2008​. E22 Förbifart Rinkabyholm – Arkeologisk utredning etapp i Hossmo och  Dörby socknar, Småland​. Kalmar Läns Museum rapport juni 2008. Kalmar. 

    24 

Litauen​.  ​  

Taffinder, J. 1982.​ The stone age in southern Småland: A presentation of the existing assemblages  with special consideration of their Mesolithic components. ​Uppsats för C/20 poäng. Uppsala. 

 

Welinder, S. 1973. ​The pre­pottery stone age of eastern middle Sweden​. Stockholm. 

 

OPUBLICERADE KÄLLOR   

Larsson, M. ​Människors platser ​Kalmar. 

Larsson, M. F, Molin. ​Människor i rörelse. 

 

INTERNET   

1.​ ​http://www.kalmarlansmuseum.se/blogg/olands­forsta­manniska­upptackt/  

 

2.​ ​http://fof.se/tidning/2014/1/artikel/unika­fynd­i­motala­stenalderspusslet­vaxer    

3​.​http://www.gislaved.se/upplevaochgora/kultur/kulturhistoriakulturarv/gislavedsdigitalakulturarv/

arkeologi/arkeologiifallinge.3200.html#.VFpbZ8l5HJk 

 

4.​ ​http://www.kmmd.se/Kanaljorden­Motala/Nya­resultat 

 

5.​ ​/​http://www.popark.nu/lasa/Nr4­1988.html   

6.​ ​http://www.kmmd.se/Kanaljorden­Motala/