Sovjetiska krigsfångar i Norge under Andra världskriget

2008:068

D - U P P S A T S

Sovjetiska krigsfångar i Norge under Andra världskriget

Emma Hammenstig

Luleå tekniska universitet D-uppsats

Historia

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap

Sammanfattning

Morgonen den 9 april 1940 gick de tyska trupperna till anfall mot Danmark och Norge.

Beredskapen i Norge var låg när anfallet kom. Detta eftersom att Norges utrikespolitik hade gått ut på att inte reta upp någon av stormakterna. Därför var den norska regeringen inte beredd på ett anfall från Nazityskland.

Mellan åren 1941 och 1945 var det mellan cirka 80 000 och 100 000 sovjetiska krigsfångar som sändes till Norge. Hitler hade stora byggplaner för Norge. Nordnorge hade en svag infrastruktur något som Hitler ville förändra. De sovjetiska krigsfångarna som hade tillfångatagits av tyskarna placerades i hela Norge och två tredjedelar av dem placerades i Nordnorge.

Teorin som användes behandlade avhumanisering som innebär att genom att uppfylla tre punkter, samtidigt eller var för sig rättfärdiga våld. De tre punkterna är att genom order oppifrån legitimera våld, våld sker rutinmässigt och den tredje punkten är när människor blir avhumaniserade genom ideologi, indoktrinering samt moraliskt och fysiskt förfall bland fångarna.

Tillvaron för de sovjetiska krigsfångarna var mycket dålig, den bestod av smuts, löss och svält. Maten var underhaltig, den kunde bestå av en liten ranson bröd på morgonen och på kvällen efter 12-13 timmars hårt arbete fick de en tunn soppa kokt på kål och vatten. Även de hygieniska förhållandena var mycket dåliga. Dricksvattnet var i kontakt med vatten som kom från kanaler som drog med sig smuts och avföring från hus.

Syftet med uppsatsen var att undersöka hur de sovjetiska krigsfångarna utnyttjades i Norge under Andra Världskriget och vilken betydelse det fick för Norge. De sovjetiska krigsfångarna skickades till Norge som en del av Organisation Todts, OT, uppdraget var att bygga upp en ny infrastruktur i Norge. OT fick ansvaret att bygga Nordlandsbanan, riksväg 50 (E6) samt olika fästningsanläggningar, flygplatser och dockor för större skepp.

På Nordlandsbanan byggdes det en järnväg mellan Stavanger och Oslo. Det skulle även byggas en järnväg mellan Trondheim och Narvik för att säkra transporten till Nordfronten och

kunna frakta malm från Kiruna. I Nord- Troms och Finnmark planerades att bygga en järnväg från Nordreisa mot den finska gränsen över Kautokeino och Karasjok, vidare längst Tanaelva till Skippagurra, något som geografiskt skulle bli svårt på grund av stora myrområden.

Ytterligare en viktig uppgift var att bygga, modernisera och vintersäkra vägar. Riksväg 50 (E6) var den viktigaste förbindelsen för militären och den tyska Wehrmacht. Det skulle också byggas snötunnlar längst vägen för att vägen skulle kunna vara öppen även vintertid.

Atlanthavsvallen var även det en viktig uppgift som skulle verkställas, det var en befästning kring Atlantkusten för att skydda Norge mot angrepp från de allierade. I Trondheim och Bergen skulle det byggas bombsäkra ubåtsbunkrar.

Att de sovjetiska krigsfångarna som skickades till Norge för att arbeta med de olika projekten hade en viktig del i Norges uppbyggnad. Även om det var på Nazitysklands initiativ som krigsfångarna kom till Norge för att arbeta, hade Norge stor vinning på det. Norge hade en outvecklad infrastruktur, exempelvis i Nordnorge var vägarna avstängda på vintern för att de var för dåliga. Det var enorma projekt som Nazityskland hade för Norge, det var projekt som Norge varken hade haft arbetskraft eller ekonomi att själva genomföra under den tiden.

Sovjetunionen hade inte skrivit under Genèvekonventionen från 1929, vilket var ett argument från Nazitysklands sida att behandla de sovjetiska krigsfångarna hur de ville. Det innebar även att norska och internationella organisationer inte kunde hjälpa krigsfångarna, på grund av att de endast kunde hjälpa de nationaliteter som skrivit på konventionen..

Genèvekonventionen säger att krigsfångar skulle behandlas med hänsyn och humanitet. De skulle behandlas som landets egna soldater, vilket innebar att om Sovjetunionen skrivit på Genèvekonventionen skulle de sovjetiska krigsfångarna behandlas som de tyska soldaterna.

Den grundläggande tanken är att våld, tortyr, förödmjukande behandling, gisslantagande, straff utan rannsakan ska vara förbjudna. Likaså sämre behandling på grund av ras, religion, nationalitet och politisk åsikt. Arbete som genomförs under fångenskap ska ge betalning till krigsfången. Eftersom Sovjetunionen inte skrivit på konventionen kunde tyskarna använda de sovjetiska krigsfångarna som arbetskraft till Norge utan att behöva betala eller behandla dem väl.

Organiseringen av de sovjetiska krigsfångarna skedde genom Nazityskland. De befann sig till en början under Oberkommando die Wehrmacht, OKW. Det var dessa som bestämde vilka och hur många som skulle skickas till Norge, de var dessutom ansvariga för transporten av de sovjetiska krigsfångarna. År 1944 övergick ansvaret till Schutzstaffel der NSDAP, SS.

Ansvaret över byggverksamheten i Nazityskland och i Norge hade Organisation Todt, OT.

Hur de sovjetiska krigsfångarna skulle användas bestämdes tillsammans av OT, OKW och riksarbetsministeriet. Verksamheten i Norge i sin tur administrerades av Einsatzgruppe Wiking, EG Wiking.

Betydelsen av de sovjetiska krigsfångarnas arbete i Norge är delad. Vissa undersökningar visar på att de sovjetiska krigsfångarnas produktivitet låg på en relativt låg nivå på grund av deras dåliga fysiska tillstånd. En annan studie visar att produktiviteten bland de sovjetiska krigsfångarna var 41,7 procent av tyskarnas insats på 100 procent. Undersökningar från OT visade dock ett annat resultat, det vill säga att deras arbete utgjorde mer än hälften av den nazityska arbetsinsatsen.

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 1

1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 2

1.2AVGRÄNSNING... 2

1.3METOD OCH MATERIAL... 2

1.4TIDIGARE FORSKNING... 3

1.5KÄLLKRITIK... 4

1.6DISPOSITION... 4

2. TEORI... 5

2.1AVHUMANISERING... 5

3. ANDRA VÄRLDSKRIGET ... 7

3.1ANDRA VÄRLDSKRIGETS BÖRJAN... 7

3.2OCKUPATIONEN AV NORGE... 9

4. SOVJETISKA KRIGSFÅNGAR I NORGE ... 13

4.1VAD ÄR EN KRIGSFÅNGE... 13

4.2ANTALET KRIGSFÅNGAR I NORGE OCH DERAS PLACERING... 14

4.3ORGANISERINGEN... 21

4.4LEVNADSFÖRHÅLLANDEN... 16

5. KRIGSFÅNGARNAS ARBETE OCH DESS BETYDELSE FÖR NORGE... 21

5.1ORGANISATION TODT... 22

5.2NORDLANDSBANAN... 24

5.3VÄGARBETE OCH BEFÄSTNINGAR... 26

5.4KRIGETS SLUT OCH FRISLÄPPNING AV SOVJETISKA KRIGSFÅNGAR... 27

6. SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 32

6.1FORTSATTA STUDIER... 36

REFERENSLISTA ... 37

Tabellförteckning: Tabell 1: Antalet sovjetiska krigsfångar i Norge mellan 1941-45…………...15

Tabell 2: Matransoner för sovjetiska krigsfångar i Norge, tre kategorier……….19

1. Inledning

Den första september 1939 utbröt Andra Världskriget, som en direkt följd av en förändring av relationerna mellan de europeiska stormakterna. Västmakterna med Storbritannien och Frankrike i spetsen hade försökt få Sovjetunionen på sin sida men misslyckat. Nazityskland och Sovjetunionen hade gått ihop i den så kallade nonaggressionspakten som bland annat innebar att Polen skulle delas dem emellan och att Sovjetunionen få fritt utrymme i Baltikum och Bessarabien. Nazityskland gick i krig mot Västmakterna med Sovjetunionen som åskådare.

År 1939 förklarade sig Norge neutralt trots att de egentligen ekonomiskt och ideologiskt kunde förväntas ha ställt sig på Storbritanniens sida. Men trots detta gav Hitler 1940 order om operation Weserübung som innebar att Danmark och Norge skulle ockuperas. Den 8 april lade de allierade västmakterna ut minor i de norska farvattnen för att förhindra ett tyskt anfall. Den 9 april kom det tyska anfallet, Norge gjorde motstånd under ett antal månader. I södra Norge tvingades de ge upp i början av maj, medan i norra Norge fortsatte motståndet ytterligare en månad. ¹

Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa som innebar att Nazitysklands anföll Sovjetunionen. Under kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen tog Nazityskland en stor mängd sovjetiska krigsfångar.

Mellan 1941 och 1945 kom det till Norge mellan 80 000 och 100 000 krigsfångar från Sovjetunionen för att genomföra Hitlers planer för infrastrukturen i Norge. Dessa krigsfångar utförde ett oerhört arbete för Norges infrastruktur, vilket sällan uppmärksammats i internationell historia litteratur.² Jag som författare av denna uppsats blev intresserad av de sovjetiska krigsfångarna när en klasskamrat med rötter från Rognan informerade mig om Blodvägen, riksväg 50 som bland annat byggdes av sovjetiska krigsfångar. Jag hade inga förkunskaper i detta ämne eftersom det inte behandlats i någon svensk litteratur. Nazi - Tysklands behandling av sovjetiska krigsfångar men även andra utsatta grupper är någonting som inte får glömmas bort, utan än i dag måste uppmärksammas för att historian inte ska

1 Johansson (2000) Den nazistiska utmaningen – aspekter på andra världskriget sid.68 f.f.

2 Soleim – Neerland (2004) Sovjetiske krigsfanger i Norge 1941-1945 – antall, organisering og repatriering sid.5

upprepas. Detta är dessutom någonting som har skett i vårt grannland Norge. Därför är denna studie både intressant och viktig.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka hur de sovjetiska krigsfångarna utnyttjades i Norge under Andra Världskriget och vilken betydelse det fick för Norge.

• Varför förde tyskarna sovjetiska krigsfångar till Norge?

• Hur såg tillvaron ut i Norge för de sovjetiska krigsfångarna?

• Varför fördes just de sovjetiska krigsfångarna till Norge?

• Hur såg organiseringen av de sovjetiska krigsfångarna ut i Norge?

1.2 Avgränsning

Studien kommer att behandla de sovjetiska krigsfångarna under Andra Världskriget i Norge mellan åren 1941-1945. År 1941 var det år som de första sovjetiska krigsfångarna skickades till Norge för att genomföra Nazitysklands planerade projekt och vid krigets slut 1945 skickades de sovjetiska krigsfångarna tillbaka till Sovjetunionen. Därför kommer uppsatsen att behandla dessa årtal. Att fokuseringen ligger på de sovjetiska krigsfångarna beror på att en stor majoritet av de krigsfångar som sändes till Norge under Andra Världskriget kom från Sovjetunionen.

1.3 Metod och Material

Denna studie är både en kvalitativ och kvantitativ uppsats som bygger på litteratur och material från Norge. Med kvalitativ metod menas att uppsatsen bygger på material från litteratur samt det skrivna ordet, medan kvantitativ metod innebär att uppsatsen använder sig av siffror och statistik. Kontakter med Saltdal kommuns kulturenhet har även förekommit och de har skickat material från Blodvägsmuséet som ligger i Saltdal kommun.

Till bakgrundsdelen har bland annat boken Andra Världskrigets historia skriven av Liddell Hart använts. Liddell Hart är en brittisk krigshistoriker och militärteoretiker. Den nionde april, skriven av Michael Tamelander som är militärhistoriker och Niklas Zetterling som arbetar som forskare på försvarshögskolan, har använts i avsnittet om Norges ockupation.

Likaså boken Nordens historia – en europeisk region under 1200 år skriven av universitetslektorn Harald Gustafsson. Boken Den nazistiska utmaningen – Aspekter på andra världskriget skriven av Alf W Johansson som är professor vid samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola används också till avsnitten som berör Andra Världskriget och Norges ockupation.

Teoriavsnittet bygger mestadels på litteratur såsom Violence without Moral Restraint:

Reflections on the Dehumanization of Victims and Victimizers som skrivits av Herbert C.

Kelman. Även boken Mirrors of destruction. War, Genocide and Modern Identity skriven av Omar Bartov har använts till teoriavsnittet.

Till de kapitel som berör de sovjetiska krigsfångarna i Norge har bland annat studien Sovjetiske krigsfanger i Norge 1941-1945 – antall, organisering of repatriering, från universitetet i Tromsø skriven av Marianne Neerland- Soleim använts. Hon har även skrivit boken Slavene fra øst – Sovjetiske krigsfanger i Norge 1941-45, som även den används till detta avsnitt. Det har även använts böcker som behandlar Norge under Andra Världskriget, de har under kortare avsnitt beskrivit de sovjetiska krigsfångarna i Norge. Det är bland annat böckerna, Narviks historie 1902-1950 – byen, banen og bolaget skriven av Steinar Aas. Men även böckerna I krigens kjølvann skriven av Stein Ugelvik Larsen samt ett häfte från blodvägsmuseet i Saltdal Krigsfangenes historie har använts till denna uppsats.

1.4 Tidigare forskning

Marianne Neerland - Soleim från Tromsø universitet har skrivit doktorsavhandlingen Sovjetiske krigsfanger i Norge 1941-1945 – antall, organisering og repatriering, den behandlar antalet krigsfångar, organiseringen av dessa i Norge, hjälpen från norrmännen och deras hemresa och mottagandet till deras hemländer.

1.5

Eftersom majoriteten av den litteratur som behandlar de sovjetiska krigsfångarna i Norge är skriven på norska, skrivna av norska författare är det svårt att säga om författarna är självkritiska till Norges roll.

På grund av att en stor del av originalkällorna fanns i Norge och gick inte att få tag i här i Sverige så används det en stor del sekundärkällor. Författarna som har bearbetat originalkällorna har därmed tolkat och bearbetat originalkällorna på sitt sätt, det är möjligt att jag eller någon annan hade tolkat dem annorlunda.

1.6 Disposition

Uppsatsen börjar med ett inledande kapitel och därefter beskrivs teorin som behandlar avhumaniseringen och som är sammankopplad med studien. Kapitel tre beskriver Andra Världskriget med fokus på ockupationen av Norge. Kapitel fyra till sex beskriver de sovjetiska krigsfångarna i Norge, vilka de var och hur många de var som skickades till Norge.

Hur deras levnadsförhållanden såg ut och vilka arbeten de utförde i Norge, även frigörelsen vid krigets slut och deras hemkomst tas upp i dessa kapitel. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande diskussion som binder samman fakta som tidigare presenterats i uppsatsen med syftet och frågeställningarna.

2. Teori

Detta kapitel kommer att behandla avhumaniseringen som ’legitimerar’ våld i krigsläger.

2.1 Avhumanisering

Det som var det centrala inom den tyska behandlingen av sovjetiska krigsfångar var begreppet avhumanisering. Det rättfärdigar våld och grymhet och är enligt Herbert C. Kelman när tre punkter är uppfyllda, det kan vara var för sig eller alla tre samtidigt. Den första är när våld är auktoriserat, det vill säga att order oppifrån legitimerar våld. Den andra punkten är när våld blir rutinmässigt, och den tredje punkten är när offren blir avhumaniserade på grund av ideologier, indoktrinering och fysisk/moraliskt förfall bland fångarna.³

Det centrala är principerna om auktoritärt våld och avhumaniseringen. Det första kan karakteriseras som en organisationsdisciplin eller kravet på lydnad från överordnad. Det krävs en disciplin som innebär total identifikation med organisationen, och det egna identiteten och de egna intressena offras för organisationens syften.⁴

Hitler arbetade för att det inte skulle uppstå kamratskap mellan de tyska och sovjetiska soldaterna. De sovjetiska soldaterna skulle inte kallas för kamrater och skulle inte heller behandla dem så sådana. Brev från tyska soldater till sina familjer visar att de sovjetiska soldaterna uppfattades som djävulska. Det har även visat sig att de tyska soldaterna kände stolthet över att ha dödat soldater från fiendesidan, krigsfångar och civila.⁵

Avhumaniseringen av fienden är ett välkänt fenomen inom krigssituationer, och Untermenschen – ideologin blev det avgörande när det gäller behandlingen av de sovjetiska krigsfångarna.⁶

Hitlers ideologi och världsbild gick bland annat ut på att den ariska rasen var överlägsen den slaviska, som de sovjetiska krigsfångarna tillhörde.⁷Boken Mein Kampf som Hitler skrev

3 Neerland-Soleim (2004) sid. 110

4 Kelman (1973) Violence without Moral Restraint: Reflections on the Dehumanization of Victims and Victimizers sid. 25

5 Bartov (2000) Mirrors of destruction. War, Genocide and Modern Identity sid. 29

6 Neerland-Soleim (2004) sid. 110

7 Ibid sid. 40

under sin fängelsetid i slutet av 1920-talet utvecklar Hitler sin nazism och nämner Sovjetunionen. Sovjetunionen är enligt Hitler en samlingsplats för de judiska bolsjevikerna och han menade att det var judarna som hade makten i Sovjetunionen samt att bolsjevismen var judendomens försök att uppnå världsherravälde.⁸

Genomförandet av Russeneinsatz var ett exempel på föraktet för medmänniskorna. Det innebar att de sovjetiska krigsfångarnas arbetsinsats skulle utnyttjas till det maximala.⁹

Omänskligheten blev enligt Zygmunt Bauman symboliserad med de avskräckande bilderna av koncentrationsläger och fånglägren som visade avskräckande bilder på människor vars handlingar blev reducerade till primitiv överlevnad på lägsta nivån. Det hindrade dem från att utöva kulturella symboler och handlingar för människovärde, men även från ett mänskligt utseende. Detta var en form av att omänskliggöra människor.¹⁰

När det gäller bevakningen av de sovjetiska krigsfångarna fanns det stränga order som gällde vakternas umgänge med de sovjetiska krigsfångarna. Dessa var bland annat att de inte fick ha någon kontakt med de sovjetiska krigsfångarna utöver att vakta dem. De fick inte sända eller ta emot brev från och till de sovjetiska krigsfångarna det skulle även finnas skyltar som sa stopp, om du går vidare blir du skjuten¹¹ skrivet på ryska. Det fanns även regler om att vakterna skulle utan hänsyn bruka våld för att förhindra flyktförsökt och uppror.¹²

Allmänna regler över behandlingen av de sovjetiska krigsfångarna var rätten att bruka våld mot fångarna vid minsta tecken på motstånd. Samtal utöver nödvändiga instruktioner var förbjudna, liksom mellan civilbefolkning och sovjetiska krigsfångar.¹³

8 Neerland-Soleim (2004) sid. 40

9 ibid sid. 110

10 Bauman (1997) Moderniteten og Holocaust sid. 143 f.f.

11 Neerland-Soleim (2004) sid. 118

12 ibid 119

13 ibid sid. 119 f.

3. Andra Världskriget

Detta kapitel kommer att behandla Andra Världskriget och ockupationen av Norge som är bakgrunden till att de sovjetiska krigsfångarna placerades i Norge.

3.1 Andra Världskrigets början

Första Världskrigets slut var förödmjukande för Nazityskland, i Versaillesföredraget bestämdes det att Tyskland skulle betala ett gigantiskt skadestånd, reducera sin armé till 100 000 man och de utsågs som skyldiga till kriget. Vid krigets slut genomgick Sovjetunionen en revolution och kommunisterna tog över makten. ¹⁴

Under 1920-talet hade en del internationella avtal förts i Europa, det var bland annat Rappallofördraget mellan Italien och Jugoslavien som rörde gränsfrågor. Men även mellan Tyskland och Ryssland under Genuakonferensen. Det var början på en god relation mellan Tyskland och Sovjetunionen.¹⁵

När Andra Världskriget startade hade Sovjetunionen hämtat sig från den ryska revolutionen och inbördeskriget för att åter försöka nå målet som stormakt och sprida världsrevolution.

Små stater i Central- och Östeuropa hade formats med såväl etniska och politiska problem.

Detta var några av de bidragande orsakerna till Andra Världskriget.¹⁶

År 1939 undertecknade Nazityskland och Sovjetunionen en nonaggressionspakt som innebar att på de nya staterna i Central- och Östeuropas bekostnad återskapa det tyska kejsardömets och Tsarrysslands gränser i Östeuropa. Polen delades mellan Nazityskland och Sovjetunionen.

Sovjetunionen fick även rätten att fritt handla i Baltikum och Bessarabien.¹⁷

Andra Världskriget startade den första september 1939 med att Nazityskland gick in i Polen.

Storbritanniens Neville Chamberlains regering hade tidigare gått ut med att de skulle försvara

14 Johansson (2000) Den nazistiska utmaningen – aspekter på andra världskriget sid. 12 f.f.

15 Johansson (2000) sid. 12 f.f.

16 Ibid.

17 Ibid sid. 41 f.

Polen mot Nazityskland för att bevara freden i Europa, två dagar senare gick Storbritannien och Frankrike in i kriget.¹⁸

Den 3 september 1939 förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Nazityskland. När de gav sig in i kriget hade Nazityskland skurit av den polska korridoren och nått fram till nedre Weichsel och samtidigt tryckte de på från Ostpreussen mot Narev. De hade även trängt fram till floden Warta och gått över den. Samtidigt som Nazityskland även nått Krakow och den polska armén hade tvingats lämna staden.¹⁹

Den 17 september gick Sovjetunionen över den polska gränsen i öst. Polen hade inga arméer som kunde göra motstånd mot Sovjetunionen eftersom att alla resurser redan låg i strid mot Nazityskland och därför blev det slutet för Polen. Den 18 september lämnade den polska regeringen och den militära ledningen Polen och begav sig till Rumänien. Den polska gerillan kämpade mot tyska armén under vintern, men det slutade med att Polen delades mellan Sovjetunionen och Nazityskland.²⁰

Frankrike kunde inte påbörja sitt anfall förrän den 17 september, på grund av inre motsättningar i landet som förhindrade den mobilisering som krävdes för en enhetlig offensiv krigsföring och då var Polen nästan helt besegrat. Frankrikes mobiliseringssystem var uråldrigt och det krävdes en omorganisering. En sammanfattning av Nazitysklands situation 1939 var att i öster föll en föråldrad armé och västerut kunde en långsam armé inte utöva något effektivt tryck mot Nazityskland förrän det var för sent.²¹

Mellan den 28 september och 10 oktober, 1939 tvingade Sovjetunionen till sig Estland, Lettland och Litauen. De krävde även att Finland skulle lämna ifrån sig vissa områden för att skyddet av Finska viken, Leningrad och Murmanskbanan skulle förbättras. Men den finska regeringen motsatte sig detta och den 30 november anföll Sovjetunionen Finland. Finland gav ett hårt och oväntat motstånd. Frankrike och Storbritannien såg vinterkriget som en chans att komma in i Skandinavien och stoppa exporten av järnmalm från Sverige till Nazityskland. Ett

18 Hart (1985) Andra världskrigets historia sid. 15

19 Ibid sid. 41 f.

20 Ibid sid. 42 f.

21 Ibid sid. 43 f.

ingripande över Narvik och Kiruna planerades från deras sida, men även för att hjälpa Finland. Detta tillät varken Norge eller Sverige.²²

År 1940 iscensattes anfallet mot Danmark och Norge av Nazityskland. Danmark genom gränsinvasion via Köpenhamn och spridda luftlandssättning och Norge dels genom luftlandssättning och genom landsättning från örlogsfartyg.²³

3.2 Ockupationen av Norge

Det tyska utrikesministeriet hade redan den 1 september 1939 gått ut med att de skulle respektera Norge, Finland och Sveriges suveränitet så länge som de förklarade sig neutrala.

Hitler hade under denna tid inga motiv till att gå in i Skandinavien utan var mer intresserad av väst.²⁴

Under 1940 ökade järnmalmsexporten till Nazityskland från Sverige markant. Gruvarbetarna i Norrbotten undslapp militärtjänstgöring för att kunna arbeta i gruvorna. I juli 1940 skeppades 1,1 miljon ton malm i väg till Nazityskland från Luleås hamn, ett rekord som gjorde ett avtryck i Norrbottens industrihistoria, ett rekord som inte slogs förrän 1969. Detta ogillade Storbritannien och Frankrike och det fanns planer på att sabotera detta. Den svenska malmens betydelse var ett skäl till att Narvik var ett strategiskt mål för den tyska anfallsstyrkan den 9 april 1940.²⁵

Norge låg i jämförelse med Danmark långt bort från Nazityskland geografiskt, kulturellt och militärt. Danmark däremot var tvungna att noga tänka igenom sina beslut gentemot Nazityskland för att förhindra konflikt. Från norsk sida var det helt orimligt innan Andra Världskriget att Nazityskland skulle gå in i Norge militärt, de trodde att de som mest skulle göra små angrepp mot kusten, Kristiansand och eventuellt Stavanger.²⁶

22 Gram (1986) Norske tilstande – Norge under 2. verdenskrig sid. 21

23 Ibid.

24 Tamelander, Zetterling (2000) Den nionde april- Nazitysklands invasion av Norge sid. 19 f.

25 Gebhardt, Gyllenhaal(2001) Slaget om nordkalotten sid. 12 f.

26 Gram (1986) sid. 18

När Andra Världskriget började förklarade sig Norge neutrala men dock förde de en brittisk vänlig politik, medan Danmark förklarade sig neutrala men förde en tyskvänlig politik.

Norges regering hade beslutat att om de tvingades in i kriget skulle det vara på Storbritanniens sida och inte Nazitysklands. Den 6 oktober 1939, gjorde Hitler själv ett uttalande om att han aldrig och fortfarande inte hade något intresse i de nordiska länderna.²⁷

Det var dock svårt för Norge i genomförandet av deras neutralitetspolitik, de europeiska stormakterna hade motstridiga intressen gentemot Norge. Nazityskland ville ha mineraler, metaller och fisk medan Storbritannien ville ha kontroll över den norska handeln som gynnade Nazityskland.²⁸ Neutralitetspolitiken prövades även hårt när Finland blev angripen av Sovjetunionen den 30 november 1939, och Skandinavien hamnade i rampljuset. De nordiska länderna beslöt sig för att stötta Finland, men det skulle ske inom neutralitetens ramar. ²⁹

Nazityskland behövde den svenska malmen till sin krigsindustri och de var rädda att Storbritannien skulle försöka stoppa detta. Detta hade de rätt i för Storbritannien i sin tur hade planer på att lägga minor längst den norska kusten, något som den brittiska regeringen förnekade. Nazityskland ville försäkra sig om den svenska järnmalmen som forslades via Narvik. Den 14 december 1939 satte Hitler igång en undersökning om en operation mot norska mål, den så kallade ”Studie Nord”.³⁰ I London planerades ett flertal operationer i Skandinavien som skulle ske med svensk/norskt samtycke eller med de skandinaviska länderna som passiva. Frankrike hade planer på att stora landsstigningar i Narvik, Trondheim, Bergen och Stavanger skulle ske med brittisk ledning. Det skulle röra sig om ett flertal styrkor från Storbritannien och Frankrike på 150 000 man. Från Narvik i sin tur skulle en del av armén åka till Finland för att hjälpa dem i kriget mot Sovjetunionen och en annan del skulle kontrollera malmfälten i Gällivare.³¹De försökte både med skrämsel- och lockelsetaktik, något som mötte stort motstånd, bland annat från den norske kung Haakon som skrev ett personligt brev till den brittiska regeringen. Planerna som skulle ha skett den 13 januari 1940 lades åt sidan av den brittiska regeringen. ³²

27 Gram (1986) sid. 18 f.

28 Ibid.

29 Ibid sid. 21

30 Skodvin (1991) Norsk historie 1939-1945 – Krig og okkupasjon sid. 35

31 Ibid sid. 37

32 Ibid sid. 35 f.f

Den 3 april inledde Nazityskland operation Weserübung, de första transportfartygen lämnade Hamburg och Stettin med destination Narvik som mål. Dagen därpå lämnade ytterligare fartyg Nazityskland för att åka till Trondheim.³³

Den 5 april startade i sin tur Storbritannien sin operation Wilfred, som innebar att minor skulle läggas ut i de norska vattnen för att förhindra tysk invasion. I detta skede visste Storbritannien ingenting om Nazitysklands operation och de sände iväg fartyg mot Norge.

Dessa fartyg skulle lägga minor i Vestfjorden.³⁴Den andra vågen av tyska invasionsflottan lämnade Nazityskland den 8 april för att nå Bergen, Kristiansand, Egersund och Oslo.³⁵

Det första mötet mellan de tyska och brittiska fartygen skedde av en ren slump. De tyska jagarna, hade på grund av det svåra vädret, svårt att följa de större fartygen. Även de brittiska fartygen hade problem med vädret, en av jagarna Glowworm som skulle skydda minläggningen hade hamnat efter då de vart tvungna att vända om för att söka efter en man som fallit överbord. På kvällen den 8 april mötte den brittiska jagaren det tyska skeppet Arnim och gick genast till anfall. Den tyska jagaren fick snart sällskap av ytterligare ett tyskt fartyg och det slutade med att de tyska kanonerna förstörde den brittiska jagaren.³⁶

De tyska trupperna gick till anfall mot Danmark och Norge morgonen den 9 april 1940. Den norska beredskapen var låg när anfallen kom eftersom att den utrikespolitik de fört hade gått ut på att inte reta upp någon av stormakterna. Därför var de inte beredda på ett anfall.³⁷ Dessutom hade Norge levt i fred i 125 år och tiden för militärutbildning låg på tre månader.³⁸ Dock misslyckades inledningsvis den tyska operationen mot Norge.³⁹

De större städerna i Norge överraskades utan något större motstånd, men vid den smalaste delen i Oslofjorden vid Oscarsborgsfästning hade norrmännen fått igång en gammal kanon som de sköt mot den tyska kryssaren Blücher som träffades och sjönk till botten med hela besättningen. I Oslo fick de alltså några timmar på sig att sända iväg kungahuset, regeringen och stortinget som åkte till London. Nazityskland som trodde att övertagandet av Norge skulle

33 Tamelander , Zetterling (2000) sid. 61

34 Ibid.

35 Ibid sid. 64

36 Ibid.

37 Gustafsson (1997) Nordens historia – En europeisk region under 1200 år sid. 237

38 Norge under hakkorset – översikt och dokument (1940) sid. 17

39 Gustafsson (1997) sid. 237

vara enkelt och smärtfritt tvingades tvärtemot planerna bruka våld för att överta Norge som var mycket motsträvigt. Men även om de stötte på motstånd från Norge varade kriget endast ett par månader, den 10 juni kapitulerade de sista norska trupperna.⁴⁰

Orsaker till att Nazityskland ockuperade Norge sägs vara att säkra tillförseln av den svenska järnmalmen som var viktig för den tyska krigsindustrin. Dels säkra Narvik som utskeppningshamn, men även för att tyskarna skulle komma närmare de svenska gruvorna i norr om ett ingripande i Sverige skulle behövas. Ännu en uppfattning var att Nazityskland ville säkra den norska kusten som en bas under ubåtskriget på Atlanten.⁴¹

40 Gustafsson (1997) sid. 237

41 Ibid. sid. 238

4. Sovjetiska krigsfångar i Norge

Detta kapitel kommer att behandla krigsfångarnas bakgrund, var de kom ifrån och hur många som kom till Norge. Men även hur organiseringen och deras levnadsförhållanden såg ut under deras vistelse i Norge.

4.1 Vad är en krigsfånge

En krigsfånge ska vara en soldat som tas till fånga under ett pågående krig. Numera användes oftast ordet krigsfånge i samband med soldater.⁴² En krigsfånge var en ”krigsförande stats militära förband, frivilligstyrkor eller organiserade motståndsrörelser som har fallit i fiendens händer”.⁴³ Läkare och präster som deltagit i krigen i sitt yrke och som tas till fånga räknas inte som krigsfångar. Enligt en folkrättslig syn från 1600-talet står den krigsförande under statens välde och inte den enskildes.⁴⁴

I 1899- och 1907-års Haagkonventioner fastslogs de folkrättsliga bestämmelserna om krigsfångar och de som nu gäller finns i 1949 års Genèvekonvention som behandlar hänsyn och humanitet. Tanken med dessa konventioner är att en krigsfånge ska behandlas som landets egna soldater, vilket ger krigsfångarna rätten till kläder, bostad, mat, sjukvård, bad, fickpengar, post och markenteri. De ska även ha kvar rätten att behålla sin hjälm, gasmask, uniform och personliga tillhörigheter. Grundtanken är även att sådant som hot eller genomförande av våld, tortyr, förödmjukande behandling, gisslantagande, straff utan rannsakan samt att sämre behandling på grund av ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt skall vara förbjudet.⁴⁵

De ska även ha rätten att leva tillsammans med krigsfångar från deras egen nationalitet eller bataljon och arbete som görs under fångenskapet ska ge betalning till de krigsfångar som

42 NE-Online sökord: krigsfånge

43 Krigets lagar – Folkrättsliga konventioner gällande krig, neutralitet och ockupation SOU 1979:73 (1979) sid.

39

44 Ibid.

45 Ibid.

genomför arbetet. Krigsfångarna ska skyddas mot kriget och det får inte genomföras medicinska experiment på dem. Krigsfångarna är egentligen enbart skyldiga att uppge grad, nummer, namn och födelsedatum.⁴⁶

4.2 Antalet krigsfångar i Norge och deras placering

Mellan åren 1941 och 1945 var det totalt mellan 80 000 och 100 000 sovjetiska krigsfångar som sändes till Norge. Hitler hade stora byggnadsplaner för Norge vad beträffande landets infrastruktur. Speciellt Nordnorge hade dålig infrastruktur, något som Hitler vill förändra. De sovjetiska krigsfångarna placerades i hela Norge, med två tredjedelar placerades i Nordnorge i de nordligaste fylkene og Nord Trøndelag.⁴⁷

De flesta av de krigsfångar som kom till Norge hade tillhört den ryska armén. Tyskarna bestämde redan 1941 att 15 000 krigsfångar skulle skickas från Östfronten till Norge.⁴⁸

Antalet sovjetiska krigsfångar i Norge mellan 1941-45

jan-jun jul-dec summa

1941 3 253 3 253

1942 8 320 11 836 20 156

1943 21 427 11 800 33 227

1944 10 657 7 267 17 924

1945 9 758 9 758

Totalt 93 318

Tabell 1: Antalet sovjetiska krigsfångar i Norge mellan 1941-45⁴⁹

Det var cirka 93 000 sovjetiska krigsfångar som kom till Norge enligt tabellen och av dessa var det ungefär 13 700 som dödades under åren 1941-45. Det finns dock ett flertal olika uppgifter om hur många krigsfångar som kom till Norge. Av de 93 318 var 9 000 civila östarbetare.⁵⁰

46 Krigets lagar – Folkrättsliga konventioner gällande krig, neutralitet och ockupation SOU 1979:73 (1979) sid.

39

47 Neerland- Soleim (2004) sid. 5

48 Aas (2001) Narviks historie Bind 1 1902-1950 – Byen, banen og bolaget sid. 489

49 Neerland-Soleim (2005) Slavene fra øst – Sovjetiske krigsfanger i Norge 1941-45 sid. 34

50 ibid sid. 27

Hitlers ”Weltanschaung”,⁵¹ världsbild, under Andra Världskriget gick ut på att den ariska och germanska rasen var överlägsen den slaviska. Hitler trodde att hans ideologi skulle nå ett totalt herravälde i Europa och i resten av världen. Enligt Hitler var det judarna som satt med hela makten i Sovjetunionen och att bolsjevismen var judendomens försök att nå världsherravälde. Hitler ansåg att ryssarna var mindre värdiga människor.⁵²

När Hitler bestämt sig för att genomföra Operation Barbarossa som var det tyska anfallet mot Sovjetunionen hade han både ideologiska och strategiska bakgrundstankar. Hans målsättningar med Operation Barbarossa var dels att utrota den judisk-bosjevikiska ledningen i Sovjetunionen, han ville tvinga den slaviska befolkningen under sig. Men även anförskaffa sig koloniområden för tyska nybyggare i de bästa delarna av Ryssland samt skapa ett ariskt – tyskt herravälde. Ett centralt begrepp inom Hitlers begrepp var ordet lebensraum⁵³som innebar att erövra områden i öst för att skapa ett storgermanskt rike.⁵⁴

Under året 1941 hade Nazityskland tagit 3 350 000 sovjetiska krigsfångar och av dessa dödades 1 400 000 innan novembers slut, i februari 1942 hade två miljoner sovjetiska krigsfångar dödats av insatsgrupper, undernäring och tyfus.⁵⁵

En stor del av de krigsfångar som hamnade i Norge blev tillfångatagna på fronten i Murmansk. Fångarna var födda mellan 1910 och 1920 och hade delvis inkallats till det militära i juli 1940 och efter det att Nazityskland angripit Sovjetunionen. Detta var uppgifter som framkommit vid förhör av den tyska militären som hade till uppgift att samla information om fångarnas namn, ålder, yrke samt de militära planerna för det område där de tillfångatagits.⁵⁶

Sovjetunionen hade inte heller godkänt och skrivit under Genèvekonventionen från 1929, vilket var ett argument från Nazitysklands sida att inte följa de regler som konventionen hade.

Det innebar även att varken norska eller internationella organisationer hade tillåtelse att hjälpa krigsfångarna.⁵⁷

51 ibid sid. 28

52 ibid sid. 28 f.

53 ibid sid. 29

54 Neerland-Soleim (2005) sid. 29

55 ibid sid. 30

56 ibid sid. 36 f.

57 ibid sid. 5

4.3 Levnadsförhållanden

Krigsfångarnas behandling ska rättsligt följa internationella riktlinjer. Som tidigare nämnts var det för att Sovjetunionen inte hade skrivit på Genèvekonventionen och därför behövdes det enligt Nazityskland inte ta någon hänsyn till regler som gällde för krigsfångar.⁵⁸Även raspolitiken hade stor betydelse när det gällde behandlingen av de sovjetiska krigsfångarna.

Eftersom att sovjeterna inte var arier ansågs de vara untermenschen, det vill säga undermänniskor.⁵⁹Enligt den nationalistiska rasläran hade de sovjetiska krigsfångarna inga andra rättigheter än att hållas vid liv tills de dog av svält eller sjukdom, eller att de på grund av förlorad arbetsförmåga dödades av vakterna.⁶⁰Det kan sägas att de sovjetiska krigsfångarna endast hölls vid liv för dagen tills de inte längre orkade arbeta, de sjuka fångarna ersattes sedan med friska krigsfångar.⁶¹

När det gällde bevakningen av de sovjetiska krigsfångarna i Norge, fanns det strängt uppsatta regler som gällde för vakterna. De fick inte ha någon kontakt med fångarna utöver de nödvändigaste instruktionerna. Vakterna hade rätten att bruka våld mot de sovjetiska krigsfångarna vid minsta tecken på motstånd. Vapen skulle användas vid flyktförsök och för att knäcka motstånd. När de sovjetiska krigsfångarna arbetade skulle det hållas ett strängt öga på dem och de skulle stå på ett rimligt avstånd till fångarna så det skulle finnas möjlighet att dra vapen om det behövdes och aldrig vända ryggen mot dem.⁶²

I boken The Germans beskriver Norbert Elias olika metoder som användes för att upprätta ordningen på den stora massan av fångar som fanns i de olika ockuperade områdena under Nazityskland. Många fångvakter var vana vid att vara underordnade andra auktoritärer men i fånglägren fick de själva bestämma över andra.⁶³

I ett flertal fångläger, bland annat i Sør –Varanger hade vakterna flera nationaliteter, de kom bland annat från Nazityskland, Österrike, Litauen (frivillig) och Ukraina (frivillig). Likaså var

58 ibid sid. 11 f.

59 Aas (2001) sid. 489

60 Neerland-Soleim (2004) sid. 109

61 Skodvin (1991) Norsk historie 1939-1945 – Krig och okkupasjon sid. 250 f.f.

62 Neerland-Soleim (2004) sid. 119 f.

63 Elias (1996) The Germans sid. 381 f.

behandlingen av fångarna, några behandlade fångarna humant medan andra vakter var sadister och kunde slå ihjäl fångar för små saker. Det finns dock inga uppgifter om att de olika behandlingarna hade med fångvaktens nationalitet.⁶⁴

Ivan Pasjkurov som satt i ett flertal fångläger i Norge bland annat Lillehammer och Trondheim samt Sør- Varange och Trøndelag berättar i sin bok Tapte år att det som skiljde de Nazityska fångvakterna åt från de övriga var att de var tillgivna anhängare av Adolf Hitler och det han stod för. De tyska soldaterna var lärda till att den ariska befolkningen var mer värd en den slaviska som de sovjetiska krigsfångarna tillhörde. Men han fortsätter att berätta att det inte alltid stämde att alla tyska soldater och fångvaktare hade som mål att döda alla sovjetiska medborgare utan det var olika från vakt till vakt. Det kunde bero på vaktens tjänstegrad och ålder. De yngre vakterna upplever Pasjkurov som de ivrigaste i tjänsten, desto yngre de var desto hårdare var deras behandling av de sovjetiska krigsfångarna.⁶⁵Det kunde bero på att de hade mindre erfarenheter och kunde inte bedöma orsak och verkan. Men även för att fullgöra de order som de fått från överordnade.⁶⁶

Vid krigsfånglägrena i Norge var vaktstyrkan där för att förhindra flyktförsök bland de sovjetiska krigsfångarna. Nazityskland var rädda att de sovjetiska krigsfångarna skulle fly och bidra till spionage, sabotage, anordning av motståndsgrupper och starta skogsbränder. För att förhindra flykt under de varma sommarmånaderna var det minst en vakt på tio krigsfångar när de befann sig utan för fånglägren.⁶⁷

Tillvaron för de sovjetiska krigsfångarna i Norge bestod av smuts, löss, svält och det var de starkaste som överlevde. En av de norska vägarbetarna beskrev behandlingen av krigsfångarna så här: ”misshandlingen besto i slag, spenn og steinkasting, slag med gevækloben og stikk med bajonett”⁶⁸

Även de hygieniska förhållandena var mycket dåliga. Kanaler som drog med sig smuts och avföring från hus kunde komma i kontakt med tvätt- och dricksvatten.⁶⁹Artikel tio i

64 Neerland-Soleim (2004) sid. 123

65 Pasjkurov (1990) Tapte år sid. 109

66 Christie (1972) Fangevoktere i konsentrasjonsleire sid. 168 f.

67 Neerland-Soleim (2004) sid. 139

68 Storteig (2006) Krigsfangenes historie sid. 9

69 ibid sid. 10 f.

Genèvekonventionen från 1929 beskriver hur krigsfångarnas boende bör se ut.. Den säger bland annat:

Inkvarteringsförhållandena skola vara minst lika fördelaktiga för krigsfångarna som för den kvarhållande maktens inom samma trakt förlagda trupper. Hänsyn skall tagas till fångarnas seder och bruk och inkvarteringen må icke i något fall vara skadlig för deras hälsa.

Föregående bestämmelser skola särskilt gälla för krigsfångarnas sovsalar såväl beträffande totala golvytan och minsta luftkubikinnehållet som beträffande inredning, bäddar och filtar.⁷⁰

Ett större problem för lägren där de sovjetiska krigsfångarna bodde var att det var trångt. Det kunde bo cirka 300 krigsfångar i en barack eller hytt och vid kapitulationen hittades det bland annat 500 sovjetiska krigsfångar boendes tillsammans på fyra rader med sänghytter. Latrinen var primitiv och med dålig ventilation. I rapporter från kapitulationen tas det upp hur det kunde se ut i de olika fånglägren. I exempelvis Nordland där bodde 148 sovjetiska krigsfångar, i två baracker som var gamla verkstadsbaracker. I barackerna delades de upp i olika rum, 14 sovjetiska krigsfångar i varje rum som var på 12 kvadratmeter. I baracken fanns ett tvättrum och en latrin. Varje krigsfånge hade en säng med en halmmadrass.⁷¹

I Trofors där 800 sovjetiska krigsfångar hölls i fångenskap, var de inkvarterade i fyra baracker som bestod av två rum på 30 kvadratmeter och en vägghöjd på 1,75 meter. En barack blev en sjukstuga där 63 av de sovjetiska krigsfångarna var, de övriga var uppdelade på totalt 200 kvadratmeter. Husen hade blivit ihopsatta i all hast och med dåliga råmaterial. Avstånden mellan golvbrädorna kunde vara flera centimeter och väggarna var otätade. Latrinen i lägret var en bod med väggar på långsidorna men inte på kortsidorna. Avföringen blev liggande utanför och framkallade en stank. Latrinen var placerad cirka tre meter utanför sjukstugan.⁷²

Även i Trøndelag var inkvarteringen av krigsfångarna eländig. Det kallades dödslägret.

Hösten 1941 skickades 300 sovjetiska krigsfångar till Trøndelag. De fick bo i en sjöbod utan fönster. Dessutom skulle de försöka hålla sig vid liv i 25 minusgrader.⁷³

Maten var likaså eländig, den var näringsfattig och liten i förhållande till arbete och klimatet som var kyligt.⁷⁴ Den kunde bestå av en liten ranson bröd på morgonen och på kvällen efter

70 Neerland-Soleim (2004) sid. 146

71 Neerland-Soleim (2004) sid. 146

72 ibid

73 ibid sid. 147

74 Aas (2001) sid. 489

12-13 timmars hårt arbete fick de en tunn soppa kokt på kål och vatten. På dagen hade fångarna fått se på när vakterna åt.⁷⁵

I en förordning från Oberkommando des Heeres, OKH, från 1941 blev matransonen bestämd.

Den delades in enligt tre kategorier. Den första gruppen var de som inte kunde arbeta, andra gruppen var de som arbetade normalt medan den tredje gruppen var de som arbetade hårt, grovarbete. Maten delades ut till de sovjetiska krigsfångarna utefter vilken grupp de tillhörde.

Matransoner för sovjetiska krigsfångar i Norge, tre kategorier Matvaror Icke arbetande Normalt arbetande Hårt arbetande

Kött/fisk Inget 100 gram 200 gram

Fett 70 gram 100 gram 105 gram

Ost 62,5 gram 62,5 gram 62,5 gram

Fiskmjöl 30 gram 30 gram

Kornvaror 100 gram 150 gram 150 gram

Socker 150 gram 150 gram 150 gram

Sylt 150 gram 174 gram 174 gram

Grönsaker 1 125 gram 1 125 gram 1 125 gram

Surkål 137,5 gram 275 gram 275 gram

Potatis 5 kilo 8,5 kilo 8,5 kilo

Tyskt te 28 gram 28 gram 28 gram

Salt 105 gram 105 gram 105 gram

Bröd 2 kilo 2,5 kilo

Tabell 2: Matransoner för sovjetiska krigsfångar i Norge, tre kategorier.⁷⁶

De icke- arbetande krigsfångarna fick inget kött och fisk, inte heller något bröd. Deras brödranson ersattes istället med vete eller gryn. Genom att ge minsta möjliga matranson till de sovjetiska krigsfångarna så ansågs det att förhållanden skulle bli bättre för den tyska befolkningen.⁷⁷

Den 21 oktober 1941 reducerades matransonen ytterligare för de som inte arbetade samt de som arbetade normalt. Fettransonen minskade med 36 procent och potatisransonen med 44 procent. Potatis skulle i största möjliga grad ersättas med kål och bröd skulle ersättas med bovete. Näringsvärdet sänktes från 2040 till 1490 kalorier per dag, vilket var en reducering på 27 procent. För de sovjetiska krigsfångar som arbetade hårt skedde en reducering från 2 200 kalorier till 2 175 kalorier.⁷⁸

75 Storteig (2006) sid. 10 f.

76 Neerland-Soleim (2004) sid. 153

77 Streit (1991) Keine Kameraden. Die Wehrmacht und die Sowjetischen Kriegsgefangenen 1941-1945 sid. 141

78 ibid sid. 142

I Norge genomfördes det vissa försök från Nazitysklands sida att försöka förbättra hälsan för de sovjetiska krigsfångarna. Men trots att de blivit avlusade innan de kom till Norge så var det flesta fulla med löss. Det berodde troligtvis på den dåliga hygienen som var på skeppen och tågen som de transporterades i till Norge. De smittades när de tvingades sitta i lastrummen på skepp och tåg som inte var till för att transportera människor.⁷⁹

Flera insatser genomfördes för att förhindra en ökning av sjukdomar i Norge. En grupp av de sovjetiska krigsfångarna blev undervisade i första hjälpen och på en del platser vaccinerades de mot tyfus och kolera.⁸⁰

Men trots detta var andelen sjuka vanligtvis mellan 20 och 30 procent. De vanligaste sjukdomarna var tuberkulos och sjukdomar till följd av svält. Men även andra sjukdomar förekom.⁸¹

79 Neerland-Soleim (2004) sid. 156

80 Koch (1988) De sovjetiske, polske og jugoslaviske krigsfanger i tysk fangenskap i Norge 1941-1945 sid. 65

81 ibid

5. Krigsfångarnas arbete och dess betydelse för Norge

Detta kapitel kommer att behandla hur de sovjetiska krigsfångarna organiserades i Norge och övriga Nazityskland men även deras arbete för Norges infrastruktur under Andra Världskriget.

5.1 Organiseringen

Fritz Sauckel, generalfullmäktige för arbetskraft, GBA, var den som hade ansvaret för den utländska arbetskraften om skickades till Nazityskland och till dess ockuperade områden. Han var även ansvarig för de sovjetiska krigsfångar som skickades till Norge för att arbeta. Han arbetade till en början för att förbättra levnadsförhållanden för krigsfångarna något som han sedan inte kunde fortsätta arbeta med.⁸²

Krigsfångar som tagits av tyskar befann sig under ledning av Oberkommando die Wehrmacht, OKW, detta gällde dock inte krigsfångar som kom från luftvapnet och marinen, de skickades istället till luftvapnet eller marinen. Det var OKW som bestämde hur många av krigsfångarna som skulle skickas till Norge och var ansvariga för transporten av dem.

Norge tillhörde OKW-området som var ett ockuperat område med en ockupationsarmé i landet. Den tyska militären som var i Norge hade mycket lite inflytande. När fångarna kom till Norge var det ”Wehrmachtbefehlshaber”⁸³ som tog över ansvaret men arbetade efter order från OKW. Det var de som gav instruktioner om hur de skulle bevakas, hur de skulle delas in och hur fördelningen av arbete skulle se ut.⁸⁴

År 1944 övergick ansvaret för krigsfångarna till Schutzstaffel der NSDAP, SS. Deras chef Heinrich Himmler fick ansvaret för ”forvaringen av samtlige krigsfanger og internerte så vel som krigsfangeleire og innretninger med bevoktning.”⁸⁵

82 Neerland-Soleim (2005) sid. 42

83 ibid sid. 52

84 ibid sid. 52

85 ibid sid. 54

5.2 Organisation Todt

Organisation Todt, OT, var den tyska institutionen i Nazityskland som hade ansvaret för byggverksamheten i Nazityskland och i deras ockuperade länder, de hade ansvaret för den tyska krigsekonomin.⁸⁶

OT var en halvmilitär grupp, de fick sitt namn från ingenjören Fritz Todt. Han var högt värdesatt av Hitler efter hans arbete med Nazitysklands ”Westwall” som var Nazitysklands befästningsanläggning vid gränsen mot Frankrike. Han var även ansvarig för byggandet av

”Reichsautobahnen”⁸⁷som byggdes mellan åren 1933-38. Innan Fritz Todt tog över bygget av autobahn var det de tyska ”Strassenwesen”⁸⁸ som var ansvariga, de hade en god organisering, något som Todt behöll och som sedan blev det grundläggande i OT.⁸⁹Fritz Todt utsågs till riksminister 1940 för vapen och ammunition men dog i en flygolycka i februari 1942.

Uppdraget som rustningsminister togs därefter över av Albert Speer som även blev ansvarig för OT.Albert Speer var arkitekt.⁹⁰

Hur de sovjetiska krigsfångarna skulle användas bestämdes i ett samarbete mellan OT, riksarbetsministeriet och OKW. Josef Terboven den nazityska rikskommissarien i Norge hade länge försökt få sovjetiska krigsfångar till Norge för att arbeta på olika projekt. Men regeringen i Nazityskland ville utarbeta en detaljerad plan för vad de skulle kunna göra i Norge, de ville också kontrollera att de byggplaner som Terboven hade var realistiska.⁹¹

OT som var ansvariga för delegeringen av de sovjetiska krigsfångarna och förde över den polykratiska strukturen som gällde i Nazityskland till Norge. Det blev ett system där de personliga egenskaperna hos de tyska tjänstemännen och informella förbindelserna hade större betydelse än politiskt ledande ställningar.⁹²

86 Neerland-Soleim (2004) sid. 179

87 ibid sid. 180

88 ibid

89 ibid sid. 181 f.

90 Sereny (1995) Albert Speer och sanningen sid. 45

91 Neerland-Soleim (2004) sid. 178

92 ibid

OT utförde byggarbete för krigsföremål i Wehrmachts tjänst och använde sig mestadels av utländsk arbetskraft. Efter det att Wehrmacht gick mot frontlinjen fick OT ansvaret att reparera broar, järnvägar och vägar. I Norge fick de ansvaret för att bygga en ny infrastruktur.⁹³

Hitler hade ett personligt engagemang i genomförandet av järnvägsutbyggandet. Innan OT och OKW fick ansvaret för de sovjetiska krigsfångarnas arbetsinsats var det Hitler själv som gav order till generalfullmäktige att ansvara för detta. Men sedan fick OT ansvaret för att bygga fästningar, vägar och järnvägar i Norge. Dock var det inte enbart sovjetiska krigsfångar som utnyttjades som arbetskraft till byggprojekten i Norge. Det fanns även andra nationaliteter såsom jugoslaver och polacker men även tyska straffångar, dock bestod majoriteten av sovjetiska krigsfångar.⁹⁴

År 1941 lämnade Todt fram en rapport om vad som skulle gälla för de sovjetiska krigsfångarnas insats i rustningsindustrin. Tilldelningen av de sovjetiska krigsfångarna skulle utgå från det som låg närmast Nazityskland. Oktober 1941 påpekade riksarbetsministern att det var brist på arbetskraft inom den tyska ekonomin och det skulle bli nödvändigt att använda de sovjetiska krigsfångarna på ett helt annat sätt än tidigare. De blev aktuella för arbete i de ockuperade områdena. Arbetet skulle utgå efter krigsfångarnas kunskaper och kapacitet.⁹⁵

Verksamheten i Norge och Danmark administrerades av ”Einsatzgruppe Wiking”, EG Wiking.⁹⁶ Huvudkontoret till einsatzgruppe låg i Oslo, och administrerade för båda länderna.⁹⁷ Till denna tillhörde även transportflottan Speer som var huvudansvariga för transporten till Organisation Todt. De transporterade bland annat material till byggverksamheten. Transportflottan bestod sammanlagt av 10 000 män, med en stor del norrmän.⁹⁸

93 Neerland-Soleim (2004) sid. 180

94 ibid

95 ibid sid. 183 f.f.

96 ibid sid. 188

97 Internet 1

98 Neerland-Soleim (2004) sid. 188 f.

5.3 Nordlandsbanan

I maj 1942 gav Hitler order om Wehrmachts byggverksamhet i Norge. OT fick ansvaret att bygga Nordlandsbanan, riksväg 50 (E6) samt olika fästningsanläggningar. Det byggdes även flygplatser och dockor för större skepp.⁹⁹

Hitler hade planer på att det skulle byggas en sammanhängande järnväg från Mo i Rana till Kirkenes med en förbindelse till Nordreisa-Alta, något som han planerat redan 1940. Han ville bygga järnväg mellan Stavanger och Oslo. Även mellan Trondheim och Narvik för att säkra transporten till Nordfronten och samt kunna frakta malm från Kiruna. Detta trodde Hitler skulle kunna bli klart inom två år.¹⁰⁰

År 1942 ansågs dock det viktiga projektet vara riksväg 50 mellan Lakselv och Ivalo. På Nordlandsbanan var sträckan fram till Mo i Rana redan klar och sträckan Mo i Rana - Fauske planerades vara klart 1943, men efter att general List gjort ett besök i Norge den 25 mars 1942 rapporterade att bygget av järnvägen mellan Mo i Rana till Kirkenes måste starta så fort som möjligt under Reichskommissars ledning. Det skulle dessutom byggas tunnlar där det var möjligt.¹⁰¹

Utbyggnaden av järnvägen krävde en omfattande arbetsstyrka. OT beräknade att det skulle behövas cirka 300 000 man för att bygga järnvägssträckan mellan Kirkenes och Fauske. År 1942 planerades det att sätta in cirka 35 000 man som skulle fördelas med 20 000 till området Kirkenes – Nyborg, 5 000 kring Nordreisa och 10 000 till området Narvik – Fauske. År 1942 skickades 6 000 sovjetiska krigsfångar för att delta i bygget av järnvägen mellan Mo i Rana och Fauske därefter skulle 500 man skickas i perioder.¹⁰²

I Nord- Troms och Finnmark planerades ett bygge av järnväg från Nordreisa mot den finska gränsen över Kautokeino och Karasjok, vidare längst Tanaelva till Skippagurra, något som geografiskt skulle bli svårt på grund av stora myrområden. I inspektionen av detta område som pågick till maj – juni 1942 deltog tyska och österrikiska byggfirmor, OT-ledningen i

99 Neerland-Soleim (2005) sid. 85

100 ibid

101 ibid sid. 86

102 ibid sid. 86 f.

Oslo och OT- centralen från Berlin. Norge hade tidigare haft planer på att bygga järnväg längst kusten.¹⁰³

Den största uppgiften som OT hade under byggets gång var att finna arbetskraft till de olika projekten som pågick. År 1943 startade Einsatzgruppe Wiking bygget av Nordlandsbanan, ett arbete som inte var helt problemfritt. Det protesterades emot projektet och tvärtemot Hitler som beräknat arbetet till två år, trodde de att det skulle ta fyra till sex år att genomföra projekten. Dessutom fanns det ett behov av 145 000 sovjetiska krigsfångar som skulle genomföra arbetet. Det skulle även vara problem med transporten och säkerheten i Norge, därför gick Hitler med på att de skulle börja arbetet norr om Tysfjord och arbetet mellan Fauske och Drag skulle fortsätta så fort som möjligt.¹⁰⁴

År 1942 meddelades det att arbetet var av dålig kvalitet, en följd av den kalla årstiden och bristen på råmaterial och dålig cement, detta skapade förseningar norr om Mo i Rana. Bristen på arbetskraft var dessutom mycket hög, något som Hitler hade en lösning på. Det skulle skickas sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar för att bygga järnvägen. Det sades att fångarna skulle få extra matransoner för att klara av det kalla klimatet.¹⁰⁵

Byggverksamheten norr om Mo i Rana var omfattande och 1942 övertog OT anläggningsarbetet och ett flertal tyska och österrikiska byggfirmor och ingenjörer blev inblandade. Resultatet blev två långa vägar, den från Mo i Rana till Fauske som var på 173 kilometer samt den från Fauske till Drag som hade sträcka på 130 kilometer.¹⁰⁶

Vägen från Mo i Rana till Fauske byggdes av företaget Oberbauleitung som fick 9 000 krigsfångar tilldelade från oktober 1942 till mars 1943. År 1943 var det 12 592 människor som arbetade på denna sträcka och av dessa 12 592 var 8 164 krigsfångar.¹⁰⁷

Sträckan mellan Fauske till Drag byggdes av två norska och 18 tyska byggfirmor och det var sammanlagt 7 784 som arbetade på sträckan och av dessa var 5 515 sovjetiska krigsfångar.¹⁰⁸

103 Neerland-Soleim (2005) sid. 87

104 ibid sid. 88

105 ibid

106 ibid

107 ibid sid. 89

108 ibid

Sammanlagt var det alltså 11 500 sovjetiska, 800 jugoslaviska och 1041 polska krigsfångar som arbetade på bygget av järnvägen mellan Mo i Rana och Finneid, dessutom var det 8 300 sovjetiska krigsfångar som arbetade mellan Finneid och Drag i Tysfjord, sammanlagt var det 21 600 krigsfångar som arbetade i dessa områden. 14 000 tyska soldater var dessutom stationerade där för att vakta och kontrollera fångarna.¹⁰⁹

På Nordlandsbanan byggdes det en sammanhängande järnväg mellan Kirkenes med en förbindelse till Nordreisa-Alta. En järnväg mellan Stavanger och Oslo samt mellan Trondheim och Narvik skulle byggas för att säkra transporten till Nordfronten för att kunna frakta malm från Kiruna till Nazityskland. I Nord- Troms och Finnmark planerades ett bygge av järnväg från Nordreisa mot den finska gränsen över Kautokeino och Karasjok, vidare längst Tanaelva till Skippagurra. Något som skulle bli geografiskt svårt på grund av stora myrområden.¹¹⁰

5.4 Vägarbete och befästningar

Ytterligare en viktig uppgift som EG Wiking som arbetade under OT i Norge var att bygga, modernisera och vintersäkra vägar. Riksväg 50 (E6) var den viktigaste förbindelsen för militären och den tyska Wehrmacht. Oktober 1941 skickades de första rapporterna från OKW som rapporterade att den första arbetsinsatsen av sovjetiska krigsfångar hade kommit till Norge. Rapporten berättar att 2 600 hittills kommit och av dessa hade 2 400 skickats direkt till NordNorge. De skulle arbeta med vägbygge och att renhålla vägarna från snö.¹¹¹

Hitlers order från den 13 maj 1943 innebar att riksväg 50 (E6) skulle vintersäkras till Lakselv och därifrån till Eismerstrasse eller Porsangerfjorden som den även kallades. Det innebar att riksväg 50 skulle byggas ut. Riksväg 50 var ett stort problem vintertid, något som gjorde det svårt att hålla vägen öppen för trafik. Tyskarna tyckte att det var viktigt att kunna hålla Kvænangenpasset öppet för att kunna säkra förbindelsen mellan Alta och Narvik. Stora delar av det tyska försvaret var placerade i området Kvænangen-Kirkenes för att förhindra angrepp i Porsangerfjorden och Altafjorden och därför var de strategiskt viktiga områden.¹¹²

109 Neerland-Soleim (2005) sid. 89

110 ibid

111 ibid sid. 90

112 Neerland-Soleim (2005) sid. 91

Planen med bygget var även att bygga snötunnlar längst vägen för att kunna hålla vägen öppen vintertid. Kring vägsträckan Alta-Skaidi var det cirka 2 000 sovjetiska krigsfångar som arbetade och vaktstyrkan var på 152 man. Det skulle byggas två tunnlar med en längd på totalt 13 595 meter och snöskärmar på 66 kilometer, något som var ett mycket krävande arbete med tanke på det hårda klimatet.¹¹³

Ännu ett viktigt uppdrag var bygget av Atlanthavsvallen, ett arbete som skulle fördelas mellan OT och OKH och Todt bar ansvaret för arbetet. Det skulle byggas befästningar kring hela Atlantkusten för att skydda mot angrepp, Hitler fruktade att de allierade skulle försöka angripa det ockuperade Norge. Det byggdes en enorm militär anläggning med fästningar och flygplatser.¹¹⁴

Det skulle även byggas bombsäkra utbåtsbunkrar i Trondheim och Bergen, den tyska marinadministrationen ansvarade för bygget av basen i Bergen medan OT fick ansvaret över Trondheim. I Trondheim skulle det sammanlagt vara 8 100 män som arbetade och innan krigets slut var det runt 800 sovjetiska krigsfångar som arbetade på ubåtsbasen i Trondheim.¹¹⁵

De sovjetiska krigsfångarnas arbete har varit ett stort bidrag till utbyggnaden av den norska infrastrukturen. I Norge var det ont om arbetskraft och de sovjetiska krigsfångarna kom till Norge som arbetskraft, en arbetskraft som var starkt efterfrågad.¹¹⁶

5.5 Krigets slut och frisläppning av sovjetiska krigsfångar

År 1944 var ett år som det började gå dåligt för Nazityskland, de förlorade allt fler slag både på väst- och östfronten. Sovjetunionen började närma sig gränsen för det tyska riket och de allierade nådde i sin tur Aachen i Nazityskland. Landstigningen av Normandie i juni 1944 var dessutom lyckad för de allierade och Nazityskland var inte längre de som dominerade i västra

113 ibid

114 ibid sid. 92

115 ibid sid. 93

116 Ugelvik – Larsen (1999) I krigens kjølvann sid. 38