”Jag drar mig tillbaka i glappet, som också är en spricka”
Ett nomadiskt subjekt blir till i Nina Bouraouis Sauvage
Av: Malin Hedenäs
Handledare: Cecilia Carlander
Södertörns högskola | Institutionen för kultur och lärande Kandidatuppsats 15 hp
Litteraturvetenskap | Höstterminen 2020
Abstract
In this essay called I withdraw into the gap, which is also a crevice. A nomadic subject comes into being in Nina Bouraoui’s Sauvage, I investigate which aspects in the novel play an important part in relation to the protoganist Alya’s process of becoming a subject in the passage from childhood to adulthood. Through Rosi Braidotti’s theories on the nomadic becoming of a subject I investigate a becoming that is nonunitary, non-linear and constantly changing. This becoming happens in the novel between affects like fear, violence, desire and different experiences of time, and also through a non-chronological narrative and a language which can both deceive, and create the world.
My results show that becoming in Sauvage is about being aware of the outside boundaries and one’s own position in relation to those. For Alya, fear and desire work as transformative and transgressional aspects. In between her affective body and the world which tries to force its boundaries on her, she finds that in between those outside images and her inner affective response, there is a space, a gap, and in the movement between is where she becomes who she is in a process that is a constant negotiation. The subject that emerges in the end of the novel is not a unitary subject, but a nomadic one, that is constantly changing and becoming.
Keywords: Nina Bouraoui, Sauvage, Enstörig, Rosi Braidotti, nomadisk teori, nomadiskt subjekt, blivande
Innehåll
Inledning ... 4
Syfte och frågeställningar... 5
Tidigare forskning... 5
Teori... 7
Nomaden ... 7
Det nomadiska subjektet ... 9
Metod och material ... 10
Avhandling... 13
Anteckningsboken - om narrativ och språk... 13
Sami och våldsamheten... 15
Rädslor ... 18
Tidens olika rörelsemönster ... 20
Glapp och mellanrum ... 22
Slutdiskussion – blivandets rörelse... 25
Slutsats... 27
Sammanfattning ... 29
Litteratur... 30
Inledning
Att bli till är en process som är ständigt pågående genom hela livet. Just i övergången mellan barndom och att bli vuxen blir denna process extra tydlig, eftersom det är där jaget på ett nytt sätt blir medvetet om sig själv i relation till sin omvärld.
Nina Bouraoui, föddes i Rennes 1967 av en fransk mor och en algerisk far och levde sina första fjorton år i Algeriet, för att därefter växa upp i Frankrike, Schweiz och Abu Dhabi. Idag är hon bosatt i Paris sen många år. Denna splittrade uppväxt, tillsammans med hennes
sökande efter sexuell identitet brukar beskrivas som utgångspunkt för hennes skrivande, som ofta berör just dessa teman, framförallt de mer självbiografiska verken. Som författare beskrivs Bouraoui ofta som en lesbisk författare, men själv drar hon sig undan från alla kategoriseringar eftersom hon menar att, även om de kan fungera frigörande i en viss situation, på samma gång kan skapa nya begränsande ramar.1
Precis som hon själv undandrar sig alla definitioner, är karaktärerna i hennes romaner undanglidande, de utmanar gränser och normer och rör sig utanför givna kategorier. I Bouraouis roman Sauvage (2011), som på svenska översatts till Enstörig, är
tillblivelseprocessen tydligare i centrum än i någon av hennes andra böcker just för att den inte förhåller sig till några fasta definierade ramar eller en dualistiskt formulerad världsbild.
Här är det inte kön eller sexualitet som behandlas specifikt som i flera av hennes andra verk, utan det som är mest påtagligt är ett kroppsligt varande i världen, en kropp full av känslor och affekter i relation till omvärldens olika förväntningar.
Bouraoui visar i Sauvage hur ett subjekt blir till genom hur det förkroppsligat rör sig i världen, hur det krockar med olika förväntningar, relaterar till olika gränser, förhåller sig till tid och minnen och sin historia. Jaget som berättar skrivs fram som ett icke-enhetligt jag och narrativet i romanen rör sig fram och tillbaka, både tidsligt och mellan olika känslotillstånd.
Detta gör att rörelsen i själva blivandet framträder. Denna rörelse vill jag i den här uppsatsen försöka närma mig för att se om detta kan öppna upp för alternativa sätt att bli till på som inte genast stänger in subjektet i nya begränsande ramar.
1 Rosie MacLachlan, Nina Bouraoui, Autofiction and the Search for Selfhood (Bern: Peter Lang, 2016), s. 27.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur ett subjekt blir till i övergången mellan barndom och ungdom i Nina Bouraouis roman Sauvage.
Utgångspunkten för analysen är hur huvudkaraktären Alya genom romanen blir till på många olika sätt där flera olika aspekter samverkar och får betydelse. Detta blivande utgår från Alyas upplevelse av att möta världen dels på ett affektivt sätt, men också genom föreställningar om verklighet och fantasi, där olika gränser synliggörs genom hur hennes kropp krockar med dem. En av mina frågor lyder därför: vilka händelser och erfarenheter får betydelse när det kommer till hur Alya i romanen blir till som subjekt och på vilket sätt samverkar olika aspekter i tillblivelseprocessen? För att undersöka detta kommer jag
analysera på vilka sätt Alya relaterar till och krockar med sin omvärld, och på vilka sätt hon förhåller sig till och överskrider de gränser hon möter. Jag kommer att göra detta genom att fördjupa mig i romanens teman som rör våldsamhet, begär, rädsla, seende och fantasi. Även språk och narrativ spelar en avgörande roll i romanen, liksom upplevelsen av tid. Vad får ett språk och ett narrativ som rör sig mellan olika tidsliga och rumsliga platser och tillstånd för funktion i relation till hur Alya blir till som subjekt?
Tidigare forskning
Bouraoui är en samtida, relativt ung författare och det finns därför än så länge en begränsad mängd forskning om hennes böcker. Bouraouis författarskap har framförallt uppmärksammats i relation till frågor som rör nationell identitet, postkolonial identitet, sexuell identitet eller könsidentitet. Den forskning jag har utgått från är det som skrivits om Bouraoui på engelska, men även den forskning som går att hitta på franska berör liknande teman. Samtliga texter jag läst behandlar dessa olika teman i relation till antingen autofiktion och/eller subjektsskapande.
Ofta ställs detta i relation till Bouraouis egen historia, som i Rosie MacLachlans avhandling Nina Bouraoui, Autofiction and the Search for Selfhood, där Bouraouis uppväxt i både Algeriet och Frankrike och hennes sökande efter sexuell identitet behandlas.2 MacLachlan läser dock Bouraoui väldigt biografiskt, hon menar att det handlar om att Bouraoui genom skrivandet vill läka något hos sig själv.
Även Helen Vassallo skriver om Bouraoui och identitetsskapande utifrån hennes autobiografiska böcker i ”Embodiment, Environment and the Reinvention of Self in Nina
2 MacLachlan 2016.
Bouraoui´s Life Writing” i Womens Writing in Twenty-First-Century France. Life as
Literature. Hon utgår från sjukdomsnarrativ och den identitetssökande aspekten i Bouraouis narrativ, och visar på hur olika miljöer och platser representerar olika förkroppsligade erfarenheter.
Postkoloniala teman diskuteras av Anna Kemp i ”Freedom from Oneself. Artistry and the Postcolonial Woman Artist in Nina Bouraoui’s La Voyeuse interdite”, av Marina Van Zuylen i ”Maghreb and Melancholy: A Reading of Nina Bouraoui”, och av Laura Loth i ”Traumatic Landscapes: Earthquakes and Identity in Franco-Algerian Fiction by Maissa Bey and Nina Bouraoui”.
Bouraoui har även tidigare lästs utifrån ett nomadiskt perspektiv av Katharine Harrington i
”Writing as ’Seeing’ between Categories in the Novels of Nina Bouraoui” i boken Writing the Nomadic Experience in Contemporary Francophone Literature, men här med fokus
framförallt på nationell identitet.3 Hon diskuterar där det nomadiska seendet, som präglas av en position med både ett utifrån- och inifrånperspektiv. Även det språkliga berörs, hur Bouraouis sätt att skriva framhäver en nomadisk vision av världen. Även om Harrington inte berör just Sauvage i sin bok är hennes diskussion relevant i relation till denna uppsats
utgångspunkt i det nomadiska. Bouraoui beskrivs av Harrington som en nomadisk författare, med utgångspunkt i hennes uppväxt på många olika platser, avsaknaden av en enda nationell identitet, och utifrån Bouraouis position som andra generationens invandrare med en algerisk far och en fransk mor.
Om Sauvage har jag hittat ett fåtal artiklar och bokkapitel. MacLachlan berör den specifikt i två kapitel i sin bok, ett som berör uppväxten i Algeriet, och ett som behandlar gränsen mellan barndom och att bli vuxen från en psykoanalytisk utgångspunkt.
Beatrice Ivey undersöker i artikeln ”Affect, postmemory and gender in Nina Bouraoui´s Sauvage and Garçon manqué” en affektiv och könsbestämd överföring av minne i relation till algeriska frihetskriget och hur detta problematiseras i Sauvage och Garçon manqué (2000, Pojkflickan).
Amaleena Damlé skriver om Sauvage i ”The Wild Becoming of Childhood: Writing as Monument in Nina Bouraoui´s Sauvage”, där hon diskuterar blivande i relation till
barndomen som ett tillstånd av obunden vildhet, och hon kopplar detta till minne, skrivande, och temporalitet.4 Hon menar att det Bouraoui gör är att skapa ett monument över ett vilt
3 Katharine N. Harrington, ”Writing as ’Seeing’ between Categories in the Novels of Nina Bouraoui”, Writing the Nomadic Experience in Contemporary Francophone Literature (Lanham, MD: Lexington Books, 2013).
4 Amaleena Damlé, ”The Wild Becoming of Childhood: Writing as Monument in Nina Bouraoui´s Savage”, Forum for Modern Language Studies, vol 49, nr. 2, 2013.
barndomstillstånd, men inte ett monument som är fixerat utan ett monument som håller det tillståndet levande och närvarande i nuet.5
Förutom Harrington har Bouraoui inte tidigare analyserats med en nomadteoretisk utgångspunkt, utan det är framförallt psykoanalytiska läsningar som gjorts vilket får som resultat en förståelse av hennes romaner som symboliska och laddade med underliggande betydelser. Det är relevanta läsningar utifrån Bouraouis uppenbara referenser till teman som berör detta, kanske framförallt i Mes mauvaises pensées (2005, Mina onda tankar) som är en enda lång monolog som jaget i romanen berättar för sin psykoterapeut. Men dessa läsningar, som riktar all uppmärksamhet åt det som rör sig under ytan, missar också en del av
komplexiteten i Bouraouis romaner, hur hennes karaktärer relaterar till världen på sätt som öppnar upp och visar på alternativa sätt att finnas till och bli till som subjekt.
Alla texter jag läst kopplar ihop det som händer i Bouraouis böcker med hennes privata liv, vilket är förståeligt eftersom hennes skrivande är nära sammankopplat med hennes egna trauman och hennes egen identitetsskapande process. Men också eftersom gränsen mellan roman och det självbiografiska ofta är otydlig. Sauvage beskrivs som en roman och ingen autobiografisk bok. Dock återkommer i romanen ett flertal händelse som på olika sätt behandlas även i Bouraouis uttalat självbiografiska verk. Till exempel den våldsamma vänskapsrelationen som i Sauvage beskrivs mellan Alya och Sami har motsvarigheter i Tout les homme désirent naturallement savoir (2018, Alla människor har av naturen ett begär att få veta) genom berättarjagets vänskap med Ali, och i Garçon manqué, återspeglas den i huvudpersonen Ninas relation till vännen Amine. Även den traumatiska händelsen i Zeralda där huvudpersonen Alya håller på att drunkna finns med i både Mes mauvaises pensées och de två ovanstående verken. De biografiska trådarna finns med andra ord som möjliga teman att utforska.
Denna uppsats kommer dock inte att gå in på Bouraouis privata liv, utan det jag intresserar mig för är den fiktiva berättelsen. Jag kommer att stanna innanför romanens ramar i min analys.
Teori Nomaden
Nomaden som figuration baseras på den faktiska nomaden, med dess icke-bofasta, rörliga livsstil. Nomaden har traditionellt varit någon som befinner sig i en position både utanför och
5 Damlé 2013, s. 168.
innanför samhället, någon som rör sig över gränser, men som aldrig stannar tillräckligt länge för att etablera en fast position. Hemma för nomaden är inte en fixerad plats utan snarare ett mentalt tillstånd.6 Denna erfarenhet av ett nomadiskt tillstånd materialiseras i en filosofisk tankefigur.7 Den nomadiska figurationen bygger på detta sätt att tänka, där sättet att förhålla sig till gränser och hur man rör sig är avgörande. På senare år har det nomadiska framförallt kopplats ihop med Gilles Deleuzes och Félix Guattaris teorier, och framförallt använts som metafor i en postmodern kontext som handlar om plats och identitet.8 Det nomadiska sättet att inte röra sig enligt definierade mönster och i avsaknad av en tydlig start- eller slutpunkt har formulerats av Deleuze och Guattari som rhizomatiskt.9 Ett rhizom är något rotlikt som rör sig i olika riktningar utan en tydlig början eller slut. Det rhizomatiska blir därför en bild för en plats emellan, att vara på väg men utan en tydlig utgångspunkt eller destination.
Rosi Braidotti (f.1954) är professor i filosofi med fokus på feministiska frågor. Hon bygger vidare på Deleuze och Guattaris teorier, och det nomadiska har varit ett tema som följt henne genom hennes skrivande. De böcker jag kommer använda för denna analys är Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory och Nomadic Theory. The Portable Rosi Braidotti. Braidotti utgår i sin nomadiska teori från sina egna nomadiska erfarenheter, uppvuxen i flera olika länder, med flera olika språk, och använder dessa för att diskutera identitet. Hon menar att nomadiska identiteter är skiftande och karakteriseras av konstant utveckling. Den nomadiska subjektsfigurationen kan ses som en karta som bär spår av alla platser man har varit på och en nomadisk erfarenhet resulterar enligt Braidotti i en kritisk medvetenhet som gör motstånd mot tvingande sociala koder för tänkande och sätt att vara.10
I en metaforisk mening präglas alltså det nomadiska framförallt av ett sätt att tänka som trotsar fixerade uppfattningar om identitet. Ett nomadiskt förhållningssätt kan genom detta ses som en utväg från begränsande traditionella idéer om identitet, där identitet ofta setts som konstituerat genom vad det inte är, det vill säga genom motsatsförhållanden.11
För Braidotti är det nomadiska subjektet ett i högsta grad politiskt och feministiskt projekt, och hennes utgångspunkt är framförallt en europeisk feministisk tradition utifrån tänkare som bland annat Luce Irigaray och Hélène Cixous. Hon menar att en av de största utmaningarna handlar om att komma förbi dualistiska sätt att tänka, och som verktyg för det utgår hon från
6 Harrington 2013, s. 4.
7 Ibid., s. 1–2.
8 Ibid., s. 4.
9 Ibid., s. 5.
10 Ibid., s. 5
11 Ibid., s. 5–6.
teorier om skillnad som det som konstituerar ett subjekt, en process baserad på skillnad gentemot andra, men också inuti en själv.12 Hon pekar på hur de dominerande
maktstrukturerna i samhället fungerar genom att organisera skillnad utifrån en hierarkisk skala vilken styrs utifrån standardiserade subjekt.13 Hennes nomadiska teori är ett försök att närma sig denna skillnad som något positivt istället för något negativt. Genom detta menar hon att det finns en transformerande potential när det kommer till att förändra begränsande normer.
Det nomadiska subjektet
Det jag tar fasta på för analysen i denna uppsats är Braidottis teori om hur ett nomadiskt subjekt blir till, med utgångspunkt i hennes tankar om figurationer som verktyg för att visa på alternativa bilder av vad ett subjekt kan vara, och ett sätt att röra sig bort från gamla invanda tankemönster.14 Målet menar hon, är att skapa nya ramverk, bilder, och sätt att tänka som sträcker sig utanför en dualistisk, fallogocentrisk världsbild.15 Hon menar att framväxten av nya subjektspositioner både kan utmana normativa bilder av vad ett subjekt kan vara, och visa på alternativa blivande-processer.16
Braidottis nomadiska figuration utgår från en bild av subjektet som icke-enhetligt, dynamiskt, föränderligt och bestående av flera skikt.17 ”The nomadic subject is a myth, or a political fiction, that allows me to think through and move across established categories and levels of experience: blurring boundaries without burning bridges.”18 Hon definierar den nomadiska kroppen som en komplex plats där flöden, energier, affekter, begär och föreställningar transformeras.19
Den nomadiska subjekts-figurationen ska dock inte förstås enbart metaforiskt. I Braidottis figurationsbegrepp ingår både en imaginär dimension och en förkroppsligad. Genom fantasin, det imaginära, finns potentialen att tänka nya figurationer, nya sätt att vara, medan den
materiella dimensionen, den förkroppsligade, kopplar ihop det med en specifik plats. Hon menar att kroppen, eller det förkroppsligade subjektet, varken ska förstås som biologiskt eller socialt konstruerat utan snarare som en plats där det fysiska, det symboliska och det sociala
12 Rosi Braidotti, Nomadic Theory. The Portable Rosi Braidotti (New York: Columbia University Press, 2012), s. 22.
13 Ibid., s. 28.
14 Rosi Braidotti, Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory (New York:
Columbia University Press, 2011), s. 24.
15 Ibid., s. 22.
16 Braidotti 2012, s. 20.
17 Braidotti 2011, s. 5.
18 Ibid., s. 26.
19 Ibid., s. 25.
överlappar varandra.20 Det nomadiska sättet att tänka ifrågasätter alltså idén om ett centrum som allt utgår från och visar istället på hur marginal och centrum hela tiden destabiliseras, förflyttar sig och skiftar genom en ständig rörelse.21
Det nomadiska blir ett sätt att undersöka många olika aspekter av hur ett subjekt blir till i relation till en mängd kontexter samtidigt, på ett sätt där överskridandet finns inskrivet i tillblivelse-processen. Gränserna är hela tiden suddiga, och jaget förhandlar dessa gränser, samtidigt som det finns utrymme för jagets egna drivkrafter och begär, både medvetna och omedvetna. Att bli till är både att formas av sin omvärld och förmågan att föreställa sig alternativa möjligheter, genom att skapa och omförhandla narrativ, det är något ständigt pågående.
Genom den nomadiska figurationen och synen på blivande, vill jag synliggöra ett
subjektsblivande som är mycket mer komplext än vad det får utrymme att vara i en dualistisk kontext. Bouraouis skrivande kan beskrivas som rhizomatiskt, det finns ingen tydlig riktning, inget sammanhängande narrativ, berättelsen rör sig mellan då och nu, hoppar mellan olika minnen som knyts ihop med nuet. Det handlar om ett jag som möter världen på många olika sätt. Istället för att följa en linjär tidslig tillblivelse så handlar det om förvandlande ögonblick och händelser. I Sauvage blir jaget till i relation till familjen, sin historia, landets historia, naturen, och naturligtvis i relation till sociala förväntningar, även om dessa sällan uttrycks konkret. De gestaltas snarare genom jagets känsla av att behöva följa en ström, riktning, något utanför sig självt.
Braidotti skriver att svårigheten ligger i att tänka genom och ge uttryck för de
mellantillstånd, mellanrum och övergångar som skapar den nomadiska erfarenheten.22 Alltså de platser där ett subjekt blir till. Det är några av dessa tillstånd, mellanrum och händelser jag vill att denna uppsats ska försöka få tag i och röra sig mellan.
Metod och material
Sauvage kom ut 2011 i Frankrike, och 2012 kom den med titeln Enstörig på svenska i översättning av Maria Björkman. På grund av bristande kunskaper i franska har jag inte kunnat läsa boken på originalspråk, vilket naturligtvis inte är optimalt, och jag är medveten om att det på grund av detta kan finnas språkliga nyanser som jag riskerar att missa i min analys.
20 Ibid., s. 24–25.
21 Ibid., s. 9.
22 Braidotti 2012, s. 93.
Jag har valt att i uppsatsen använda mig av originaltiteln Sauvage då den har en mer mångtydig betydelse än den svenska Enstörig, och jag vill genom detta bära med mig denna tvetydighet in i analysen. Sauvage går att översätta med enstörig, men även med vild, och just denna dubbeltydighet speglas i bokens huvudkaraktär Alya och det vilda barndomstillstånd som hon beskriver att hon rör sig i tillsammans med sin bästa vän Sami, till den mer enstöriga roll hon drar sig undan i efter Samis försvinnande, en position där hon ställer sig utanför en mänsklig gemenskap, eller rör sig på dess gräns i sina försök att hitta en plats som ett eget subjekt.
Som metod för detta gör jag en tematisk närläsning med fokus på hur Alya blir till som subjekt på gränsen mellan barndom och ungdom. Jag gör detta genom en affirmativ läsning.
Tove Solander beskriver den affirmativa läsningen som ”en vidareutveckling av det i texten som är inspirerande eller användbart”.23 I motsats till en symptomatiskt läsning som är ute efter att avslöja underliggande mening, eller visa på något som finns dolt ”mellan raderna”, vill jag med en affirmativ metod följa Alya nära, och jag utgår från de problem och konflikter som texten själv uttrycker.24 Jag gör detta genom ett kartografiskt tillvägagångssätt för att synliggöra några av de platser och händelser som är viktiga för tillblivelseprocessen i Sauvage. Braidotti skriver: ”Situated locations draw a cartographic map of power relations and thus can also help identify possible sites and strategies of resistance.”25
Dispositionen utgår från de teman som behandlas, narrativ och språk, våldsamhet, rädsla, tid, seende, fantasi och föreställningar, och sist mellanrum.
Det finns tematik i Sauvage som knyter an till hur ett subjekt blir till men som denna uppsats på grund av det begränsade utrymmet inte kommer att behandla. Det handlar
framförallt om den starka andliga tro som huvudkaraktären har. Men också det spår som hör ihop med Algeriets historiska minne som finns närvarande genom romanen, eller relationen till familjen och föräldrarna. Även aspekter som kön och sexualitet har jag valt att inte gå in djupare på då de i Sauvage, till skillnad från de flesta av Bouraouis romaner, inte skrivs fram som något problematiskt eller konfliktladdat. Alya beskrivs i romanen som flicka, men vad det innebär att vara flicka eller hur det skulle skilja sig från att tillhöra en annan könskategori skrivs inte fram, eller är relevant, i berättelsen, och de gränser hon möter handlar inte om begränsningar i relation till hennes identitet som flicka/kvinna. Det finns inte heller någon överskridande eller begränsande sexualitet, däremot ett sexuellt begär eller en sexuell
23 Tove Solander, ”Queerblivanden - Försök till en queer-deleuziansk litteraturläsning”, Queera läsningar, red. Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalén (Halmstad: Rosenlarv Förlag, 2012), s. 60.
24 Ibid., s. 43.
25 Braidotti 2012, s. 14.
medvetenhet, som skrivs fram som något som i övergången mellan barndom och ungdom skapar avstånd mellan Alya och Sami genom hur det förändrar deras blickar på varandra. Det skrivs dock inte fram som baserat på skillnad, utan som att något sker med deras kroppar som får dem att bli synliga för varandra på ett nytt sätt.
Avhandling
Anteckningsboken – om narrativ och språk
Sauvage är Alyas berättelse som hon skriver ner i sin anteckningsbok. Hon börjar skriva i den efter att hennes vän Sami mystiskt försvunnit, för att minnas, för att genom detta hålla honom vid liv. Men skrivandet blir också ett sätt att närma sig något, en gräns som passerats och som har att göra med ett barndomstillstånd som håller på att förvandlas. Romanen är, precis som de flesta av Bouraouis böcker skrivna i jag-form, det är ett inifrånperspektiv där vi följer Alyas tankar om världen och sig själv. Hon är fjorton år och bor i Alger tillsammans med sina föräldrar och sin storasyster. Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan olika tidsliga
dimensioner, barndomen med Sami, hans försvinnande, och nuet. Den utspelar sig på gränsen mellan 1970- och 80-tal, och som bakgrund i berättelsen finns hotet om världens undergång, ny teknik, kärnvapenkrig och utomjordingar. Samis försvinnande knyts ihop med Alyas farbrors försvinnande under kriget. Genom hotet om krig eller minnet av krig, men också genom en vild natur som med sin skönhet blir till en våldsam kraft, finns det en hela tiden påträngande yttre våldsamhet som blir en kontrast till den inre våldsamheten i att bli till.
Sauvage börjar med att Alya ser ut genom sitt fönster, på staden utanför, på vad hon upplever som en oföränderlig värld: ”Det är alltid samma ljus när jag tittar ut genom mitt fönster […]”26 Hon beskriver hur hon känner sig som indragen i en ringdans utan möjlighet att påverka, där alla människor precis som planeterna är fast i sina rotationer och att
möjligheten att förändra denna rörelse är en illusion. Att skriva blir för Alya både ett sätt att hålla kvar något, men också ett sätt att ta sig igenom sorgen efter Sami, ett försök att ta sig vidare. Hon har en känsla av att saker inte hänger ihop och i sin anteckningsbok försöker hon genom språket skapa mening och sammanhang i en förvirrande värld:
[…] jag säger inom mig att jag måste minnas allt för att alltid se samband mellan sakerna som finns och sakerna som händer, att jag måste samla alla bilder i mig, allt som sägs och alla ord, att ingenting får gå förlorat, och då är det som om jag rymde livet, som om jag behärskade det […]27
MacLachlan diskuterar narrativets betydelse i en identitetsskapande process och menar att jaget blir till både medvetet och omedvetet i relation till många olika narrativ, och att det ingår i det mänskliga att skapa berättelser och använda narrativ för att tillskriva våra liv mening och sammanhang.28 Hon refererar till Anthony Kerby som menar att självförståelse hos alla mänskliga subjekt hör ihop med deras förmåga att använda språket för att förstå sig
26 Bouraoui 2012, s. 9.
27 Ibid., s. 57.
28 MacLachlan 2016, s. 79.
själva.29 Hon menar utifrån detta att Alya befinner sig smärtsamt separerad från sitt ursprung, sin barndom, och att det är genom språk och narrativ som hon kan försöka komma tillrätta med den förlusten och konstruera ett jag. Synen på narrativ som ett verktyg för att skapa mening och samband är relevant i denna analys, medan MacLachlans psykoanalytiskt präglade blick, där subjektet blir till i relation till brist och förlust, utgår från en linjär berättelse där det förgångna blir något man måste frigöra sig från för att bli till. Med en nomadisk utgångspunkt blir, som uppsatsen kommer visa, istället det förgångna någonting som Alya bär med sig in i nuet. Det blir en del i en rhizomatisk blivande-process, ett blivande som Damlé menar utgår från att det Alya upplever inte förstås genom ett språk som befäster saker som antingen eller, utan hon blir till genom hur hon krockar med världen eller genom de utrymmen som skapas i mellanrummen.30
Texten i Sauvage är som ett flöde som sällan stannar upp. Den är upprepande och rör sig mellan olika platser, tillstånd, känslor, och fram och tillbaka mellan olika tidsliga rum. Det är inte en text där det är lätt att hitta var man ska lägga tonvikten, allt är lika viktigt hela tiden, det finns inte en bestämd intrig eller en klassisk narrativ riktning. Språkligt finns det alltså en nomadisk dimension. Harrington pekar på hur det nomadiska hos Bouraoui är tydligt just genom hur hon destabiliserar språket och hur hon motsätter sig ett sammanhängande
narrativ.31 Genom detta, menar Harrington, framhävs en nomadisk vision av världen där det som framträder är vilseledande och förvillande, och där identiteter är mångsidiga och delade.
Också MacLachlan menar att språket och den textuella formen är väsentliga när det kommer till hur karaktärerna i Bouraouis böcker gör motstånd mot de sociala normer de möter.32 Hon pekar även på hur skrivandet i sig för Bouraoui är ett verktyg för att bryta sig loss från ett språk som begränsar och stänger in.33 Därför blir formen för Sauvage, där det är just genom skrivandet som Alyas process startar, betydelsefull.
Genom att sätta ord på det som varit försöker Alya förstå den komplicerade relationen med Sami. Det är en relation där gränserna mellan dem ibland upplösts, som om de varit som en person, och hans försvinnande skapar som ett hålrum i Alya, i hennes hjärta.34 Förlusten av Sami är också en förlust av en del av henne själv. Allting utspelar sig på gränsen mellan barndom och vuxenblivande. Förlusten av Sami och förlusten av något som hör till
barndomen sker parallellt. Att lämna honom bakom sig hör ihop med att lämna barndomen.
29 Ibid., s. 77.
30 Damlé 2013, s. 169.
31 Harrington 2013, s. 103.
32 MacLachlan 2016, s. 28.
33 Ibid., s. 27.
34 Bouraoui 2012, s. 32–34.
Att lämna barndomen handlar för Alya också om att lämna ett tillstånd av delaktighet i världen, och genom att bli medveten om sig själv skapas en distans till hennes omvärld.
Denna gräns mellan barndom och något nytt, ungdom, vuxenblivande, är där processen att bli till börjar i romanen. Det är där Alya blir medveten om och börjar reflektera över sig själv och sin position. Braidotti menar att medvetenheten om de olika förkroppsligade positioner man har är en betydelsefull aspekt i det nomadiska blivandet eftersom det nomadiska definieras av en medvetenhet om många olika positioner och en ständig rörelse mellan olika miljöer och perspektiv. Detta är avgörande i relation till en självmedvetenhet och förmåga att reflektera över sig själv i relation till andra, samtidigt som det är sammankopplat med en känsla av defamilisering.35 Att bli till som ett självreflekterande subjekt kan alltså samtidigt upplevas som smärtsamt, vilket skrivs fram i Sauvage genom barndomen som löser upp sig, och genom hur Alya efter Samis försvinnande känner sig främmande inför alla runt omkring sig.36
Sami och våldsamheten
Sami och Alya har kroppar som ibland verkar sakna en gräns emellan sig.37 De har båda kroppar som är gränsöverskridande, de rör sig som dingos, vildhundar. De har något vilt i kroppen, springer i regnet längs havet, världen visar sig som ett kalejdoskop, den ”högg upp tusen små jack i våra hjärnor…”, de är ”berusade av spring och längtan”.38 Barndomen representerar ett tillstånd som hör ihop med att känna sig sammankopplad med världen.
Damlé tar fasta på det vilda i beskrivningen av barndomen, hur barndomen skrivs fram som ett tillstånd av fri obundenhet och vildhet, och sätter detta i relation till hur Alya blir till.
Hon beskriver Alyas narrativ som ”an in-between rhizomatic space of becoming”.39 Det vilda barndomstillståndet kopplas ihop med en intim relation till den materiella verkligheten, till naturen. Detta manifesteras i hur Alya och Sami rör sig i naturen på ett närmast överskridande sätt, eller hur de uppfylls av ett kroppsligt vara där de nästan blir som ett med naturen. Det vilda beskrivs av Damlé som en konfliktfylld och gränslös plats. Med ett rhizomatiskt
blivande menar hon att det är en plats där det finns utrymme för en blandning av känslor, utan att dessa ställs i ett motsatsförhållande till varandra. Rädsla och njutning, glädje och sorg kan finnas samtidigt, de flätas ihop, precis som barndomens vara flätas samman på ett intimt sätt
35 Braidotti 2011, s. 15–16.
36 Bouraoui 2012, s. 32.
37 Ibid., s. 94.
38 Ibid., s. 36.
39 Damlé 2013, s. 168.
med den materiella verkligheten.40 Detta hänger samman med den nomadiska bilden av kroppen som en plats där energier, affekter och föreställningar möts och transformeras.41
Alya och Sami möts i en våldsamhet som hör ihop med våldsamheten att finnas till, och de är präglade av våldsamheten i historien på den plats de bor. Detta blandas med hotet om undergång som blir en kontrast till skönheten i naturen omkring dem. Detta tillsammans bildar en bakgrund till deras förhöjda livskänsla. Alya beskriver sin och Samis ungdom som
”en blandning av ljus och våldsamhet […] i balans mellan ytterligheterna utan att någonsin tappa fotfästet”.42 Deras värld är en berusande värld, att befinna sig på gränsen gör att de känner sig levande, en känsla så stark att den är på gränsen till galenskap: ”Vi var berusade av världen, av att vara i världen, i den här världen, berusade av livet, av att vara i livet, av att vara en del av det här livet, det gjorde oss galna.”43 Deras kroppar bär på en längtan efter något de inte kan greppa, efter frihet. Kraften inuti kommer ur en vilja till liv, men också ur en känsla av att inte vara medräknad i värden, att känna sig inne i livet men ändå utanför vilket genererar både lust, rädsla och ilska.
Vi måste alltid ha mer. Alltid starkare. Alltid fortare. Vi ville inte ha några gränser.
Och det genererade vrede för vi var uppfyllda av frustration. Frustration över oss själva som var oförmögna att leva våra drömmar som vi inte ens hade uppfattat tydligt. Vi visste ingenting om livet och vi ville ha allt av det livet.44
De försöker fly, men det som skrämmer dem finns inuti dem själva. Det vilda
barndomstillståndet balanserar på gränsen. De är båda fyllda av ett starkt begär efter något de själva inte förstår.
Braidotti menar att den nomadiska processen är nära sammankopplad med begäret, med att kroppsligt begära den förändring som krävs för att bli till.45 Hon är kritisk till den
psykoanalytiska teorins syn på begär kopplat till brist och ser, i linje med Deleuze och Guattari, på begär som en produktiv positiv kraft. Kristyn Gorton, professor i teater- och medievetenskap, menar att begär framförallt kan definieras som en rörelse, något förändrar den kroppsliga upplevelsen av att vara i världen, den framträder på nya sätt, ändrar vår blick.
Begäret gör något med oss, vilket betyder att begäret i sig har potential att fungera som en transformerande kraft.46
40 Ibid., s. 167 och s. 169.
41 Braidotti 2011, s. 25.
42 Bouraoui 2012, s. 37.
43 Ibid., s. 184.
44 Ibid., s. 184–185.
45 Braidotti 2012, s. 34
46 Kristyn Gorton, “Desire, Duras, and Melancholia: Theorizing Desire after the ’Affective Turn’”, Feminist Review, 89, 2008, s. 18.
Att låta begäret fungera som drivkraft kan i Sauvage både verka frigörande men också slå över i något destruktivt. Relationen till Sami balanserar hela tiden på gränsen till detta och Alyas mamma menar att hon borde akta sig för Sami, att det är han som driver henne mot denna gräns, något som hon själv håller med om:
Våra båda kroppar intill varandra utlöste något som hade samband med fara. Vi tog risker inom den cirkel som vi utgjorde. Vi slog oss lösa tillsammans. Som om vi båda blev ännu starkare, med den andres kraft. Jag visste att det fanns en gräns som inte fick överträdas. Jag visste att Sami kunde skada mig.47
Även om de delar detta överskridande tillstånd så finns det hos Sami en annan våldsamhet.
Alya kan uppleva världen i sig som våldsam genom hur den tränger sig på, eller möta
våldsamheten i sina känslor. Men Sami dras till våldsamheten, han drömmer om att bygga en bomb, leker med sin pappas revolver och förbereder sig för kriget som han är övertygad om ska komma, han blir upphetsad av faran, vilket Alya beskriver som en dödskraft.48 Hon menar att detta är något som skiljer dem åt, att Sami älskar döden medan hon älskar livet.49 Sami gör motstånd mot den verkliga världen, han upplever den som ofri, inte en plats för dem, han vill skapa en alternativ värld som bygger på deras drömmar om hur världen ska se ut.50 Han menar att friheten hör ihop med att vägra gå med på de förväntningar som finns utifrån, allt det som tvingar, han vill vara fri från alla bindningar till andra människor.51 I en nyckelscen i slutet av boken berättar Ayla om hur hon vid ett tillfälle håller på att drunkna. Sami och hon är
ensamma, de badar i en övergiven hotellpool i Zeralda, och Alya lyckas inte ta sig upp till ytan, hon ser Sami stå där först utan att göra något, och hur han sen går därifrån och lämnar henne.52 Damlé pekar på hur denna händelse visar på att i det vilda fria barndomstillståndet där alla gränser upphävs, finns det en problematisk etisk aspekt.53 Samis vilja att fly kopplas i romanen också ihop med en vilja att stanna i barndomstillståndet.54 Samis vägran att hjälpa Alya går att tolka utifrån detta, att det hör ihop med att inte vilja bli vuxen, att det är det ansvaret han frånsäger sig. Men det går också att förstå det utifrån hans vilja att ställa sig utanför det mänskliga, hans försök att frigöra sig från det han upplever som ett fängelse.
Braidotti menar att för att bli till som subjekt måste man utgå från och behärska den plats där man befinner sig, jaget finns inte till som något flytande och gränslöst, utan för att bli till
47 Bouraoui 2012, s. 39–40.
48 Ibid., s. 16-17 och s. 38.
49 Ibid., s. 156.
50 Ibid., s. 64–65.
51 Ibid., s. 65.
52 Ibid., s. 186–188.
53 Damlé 2013, s. 171.
54 Bouraoui 2012, s. 74.
krävs en medvetenhet om de gränser som finns, men en medvetenhet om gränser som just icke-fixerade. Det nomadiska tillståndet handlar om ett begär efter att överskrida och
överträda dessa gränser.55 Sami längtar efter överskridandet, han vill fly från allt som stänger in, men hans problem är att han vägrar förhålla sig till sin position, han tror att han kan ställa sig utanför det mänskliga.
Alya menar dock att detta att ställa sig utanför bara blir ett annat sorts fängelse, ett
fängelse som hör ihop med att vara ”inspärrade i oss själva”, att frihet istället handlar om hur man förhåller sig till sin omvärld och till andra människor.56 Det går inte att vara oberoende eller att avsäga sig ansvar, att vara fri menar hon, är just att veta var gränsen går mellan en själv och världen.57
Rädslor
Rädsla är ett återkommande tema i Sauvage. Det är framförallt två olika slags rädslor som skrivs fram, den varma rädslan och den inre rädslan. Alya skriver om sig och Sami:
Vi hade en sak gemensamt. En sällsynt sak. En sak som ingen kunde ta ifrån oss. En sak som gav oss vingar. En sak som fick oss att alltid gå längre. Vi hade den varma
rädslan i oss. Inte den som förlamar utan den som ger lust.58
Den varma rädslan är ihopkopplad med begäret, och den är i boken en positiv kraft, den
”kommer från magen och strålar ut”.59 Den hör samman med känslan av att vilja, att vilja något som är både skrämmande och lustfyllt samtidigt. Genom att den sammankopplas med begäret blir den varma rädslan en rädsla som hör ihop med rörelse. Den driver Alya och Sami att gå över sina gränser. I den finns alltså potential för överskridande. Som kontrast till den varma rädslan skrivs den inre rädslan fram, genom Alyas syster. Det är en rädsla som stänger in jaget i sig självt, som fungerar begränsande och avskärmande, ”en rädsla som skulle kunna skapa en cirkel och spärra in min syster som skulle bli stående mitt i, som man kan stå mitt i en övergiven trädgård eller i en skog som är så tät att solen inte når in utan ständigt
nattmörker råder”.60 Det är inte en rädsla som väcker lust eller upphetsning. Den inre rädslan riktar jaget mot sig själv utan några utvägar, den kontrollerar en. Den beskrivs som en rädsla som inte har sin grund i något konkret verkligt, utan den kommer inifrån en själv och den skapas av bilder och föreställningar. Alya skriver ena stunden att hon själv inte har den inre
55 Braidotti 2012, s. 42 och Braidotti 2011, s. 66.
56 Bouraoui 2012, s. 65.
57 Ibid., s. 190.
58 Ibid., s. 12.
59 Ibid., s. 68.
60 Ibid., s. 13.
rädslan, men erkänner sen att hon ibland känner den, i relation till universums oändlighet och sin egen litenhet och obetydlighet, eller när hon känner sig instängd i sig själv.61 Alya
uttrycker upprepade gånger genom boken både en rädsla för att inte passa in, och en svårighet med att passa in. Hon uttrycker rädsla för att uppgå i massan och upplever en konflikt i att behöva ge upp något för att kunna vara en del av det mänskliga, och frågar sig om hon borde foga sig, eller ge efter:
Jag är inte rädd på natten innan jag somnar, jag är inte rädd för andar, jag är rädd för det som finns till. Jag tror att jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För att jag alltid har känslan av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa de andra, världen. Tidens gång. Det är som att tryckas ned att veta det. Att vara tvungen att acceptera det för att bli en riktig människa, det vill säga en människa som
finner sin plats, som träder in i den här världen, och som deltar, tillsammans med de andra, i den gilla gången, utan att någonsin kunna hejda den, eller få den att ändra
riktning.62
Detta verkar varken vara en varm eller kall rädsla, det är en rädsla som har potential att både verka förlamande och begränsande om hon inte klarar att stå emot, eller genom
överskridandet vändas till en positiv förändrande kraft. Hon pendlar mellan känslan av att det är möjligt att bryta sig loss, och känslan av att inte ha tillräckligt med kraft för att förändras, hon tänker att kanske lyckan ligger i att acceptera ”[l]åta sig fångas av solen och tidvattnet, av nattmörkret och gryningen som väcker till liv”.63
Braidotti menar att försöken att anpassa sig till en illusion av enhetlighet innebär att rikta en våldsamhet mot sin kropp.64 Alya möter en värld som försöker inordna, likforma, där att bli till som subjekt betyder en förväntad anpassning inom ramen, en anpassning Judith Butler menar krävs för att bli igenkännbar inom ramen för det mänskliga.65 Att ge efter verkar dock vara att behöva utöva kontroll, hålla tillbaka något som inte får plats. Världen, planeterna, livets gång, tiden, allting rör sig enligt givna mönster. Hennes pappa menar att det är viktigt att ingå i en gemenskap, att vara människa är att vara del i något kollektivt, det är att vara på väg nånstans tillsammans och han uppmanar Alya att försöka tvinga sig att ”trivas bland andra människor”, eftersom att tillhöra är något som ger en kraft.66 Det blir till en konflikt i Alyas kropp, klungorna av kroppar skrämmer henne, eftersom det känns som att massan ska sluka henne, och att röra sig med världen betyder att ändra sin rytm, vilket kräver att hon ger upp något av sig själv, sin individualitet.67
61 Ibid., s. 13.
62 Ibid., s. 26-27.
63 Ibid., s. 26-27.
64 Braidotti 2011, s. 39.
65 Judith Butler, Krigets ramar - när är livet sörjbart? (Stockholm: Tankekraft Förlag, 2009), s. 15.
66 Bouraoui 2012, s. 31.
67 Ibid., s. 27 och s. 31.
Tidens olika rörelsemönster
Alyas upplevelse av tid är något som skiftar genom romanen. Från en linjär upplevelse av tid, en känsla av tiden som en ström hon flyter med i, en rörelse som är omöjlig att dra sig ur och ställa sig vid sidan om, till upplevelsen av tiden som mer cyklisk utifrån liknelser som
planeternas rotation och en känsla av att allt upprepas. Eller känslan av att befinna sig utanför tiden tillsammans med Sami.
Blivande hör enligt Braidotti just ihop med en tidslighet som är varken linjär eller följdriktig, eftersom blivandeprocessen inte bygger på ett stabilt centraliserat jag som har kontroll över hur det utvecklas.68 Hon menar att kroppen är präglad av komplexa temporala växlingar, och interna motstridiga tids- och minneserfarenheter.69
När Alya och Sami är tillsammans är det som om både det rumsliga och tidsliga upphävs, det är som ett tillstånd av ”blandad tid”, och deras närhet skärmar av dem från resten av världen, vilket får Alya att känna sig ”i livet, inne i livet”. Detta skapar en känsla av att existera vid sidan om resten av världen, och när Sami sen försvinner har hon svårt att ”gå tillsammans med andra”.70 Denna brytpunkt är en viktig händelse i Alyas nomadiska process.
Samis försvinnande gör att det vilda barndomstillståndet övergår i en mer enstörig roll där hon ensam kvar befinner sig vid sidan om. Alya har, som jag beskrivit ovan, känslan av att tiden är något hon är fast i, att hon behöver ge efter och följa tidens gång och inte vet om hon är tillräckligt stark för att stå emot.71 Den tid hon föreställer sig då är en linjär tid, en normativ tid, vilken kan beskrivas med Elizabeth Freemans begrepp krononormativitet, vilket Amelie Björck sammanfattar på ett överskådligt sätt i sin bok Zooësis.72 Den normativa tiden utgår, precis som heteronormen, från att livet ska utvecklas på ett visst sätt, i en viss ordning och inom rätt tidsspann, enligt en kulturs tidsregler.73 Det finns alltså inom denna struktur en förväntan på hur ett liv ska se ut och levas för att ingå i en gemenskap. Detta sammanfaller med Alyas känsla av att vara fast i ett förlopp hon inte kan påverka. För de kroppar som inte passar in i denna norm innebär krononormen en konflikt.74 Att ställa sig utanför, inte kunna följa, är skrämmande, eller med Braidottis ord, våldsamt.75
68 Braidotti 2012, s. 271.
69 Braidotti 2011, s. 25.
70 Bouraoui 2012, s. 61–62.
71 Ibid., s. 26-27.
72 Amelie Björck, Zooësis. Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv, (Göteborg: Glänta produktion, 2019), s. 15–17.
73 Ibid., s. 15.
74 Ibid., s. 16.
75 Braidotti 2011, s. 39.
En annan gång beskriver Alya tiden som ett hjul som snurrar runt, runt, allt kommer tillbaka och börjar om i oändlighet.76 Här ser hon tiden som en cirkulär rörelse, vilket också skrämmer henne. Det är ett förlopp hon känner sig fast i eftersom det där saknas en rörelse framåt.
Men tiden kan också upplevas som en rörelse, något som täcker både nuet och det som varit. ”Tiden är också en kropp. En kropp som täcker oss alla och tar oss med när den går.”77 Det är en tid som bär med sig det förgångna in i nuet, även om Sami inte finns längre och rör sig i hennes tid så är han till genom att han lever inuti henne som minnen.78
Fanny Söderbäck, professor i filosofi, beskriver hur det linjära sättet att se på tid, som är sammankopplat med bilden av framåtskridande, medför en risk för repetition eftersom det inte tillåter ett återvändande till det förgångna, vilket hon menar hindrar radikala förändringar och produktion av något nytt.79 Den cykliska tiden menar hon istället fungerar återupprepande genom en idealisering av det förgångna.80 Båda dessa tendenser leder alltså enligt Söderbäck till en repetition av det förgångna, och till att framtiden stängs.81 Hon beskriver istället ett tredje sätt att se på tid som hon kallar revolutionär tid, som bygger just på ett återvändande till det förgångna i nuet, alltså ett återvändande som bygger på ett aktivt engagemang i det
förgångna, som ett sätt att öppna upp för en framtid som inte definieras av redan färdiga bilder.82 Söderbäck visar på hur den linjära och cykliska tiden inte tar hänsyn till det enskilda subjektet, och bygger på ett förnekande av den materiella kroppsliga erfarenheten av tid.
Förändring menar hon, måste ske genom just en förståelse av tid i relation till den förkroppsligade erfarenheten eftersom kroppen är den plats där förändringar och förskjutningar är möjliga.83
I Sauvage finns dessa aspekter närvarande på flera sätt. Dels genom hur upplevelsen av tid för Alya framförallt är en kroppslig erfarenhet som kopplas ihop med ett affektivt sätt att relatera till sin omvärld, alltså känslan av tid som förkroppsligad erfarenhet. Men även hur narrativet i Sauvage är formulerat öppnar upp för förskjutningar i relation till en linjär tidslighet genom dess rörelse mellan det som varit och det som är. Damlé menar att Alyas narrativ som varken vill fixa, förklara eller döma det förgångna, utan som har som syfte att skapa en förbindelse till barndomen och till Sami, skapar en rörelse som ”förvränger” tiden,
76 Bouraoui 2012, s 97.
77 Ibid., s. 97.
78 Ibid., s. 98.
79 Fanny Söderbäck, “Revolutionary time. Revolt as Temporal Return”, Signs, vol. 37, nr. 2, 2012, s. 303.
80 Ibid., s. 308.
81 Ibid., s. 308-309.
82 Ibid., s. 312–313 och s. 322.
83 Ibid., s. 317 och s. 320.
alltså den linjära förståelsen av tid. Genom minnet och genom fantasin finns möjlighet för Alya att hålla barndomen och Sami närvarande i nuet.84 Genom detta lappverk av dåtid och nutid menar Damlé att minnet av barndomen och av Sami kommer till liv i nuet och projiceras mot framtiden. Detta knyter an till hur Söderbäck skriver att det är genom nuet som det
förgångna kommer till liv och en framtid blir möjlig.85
Glapp och mellanrum
Något som återkommer och spelar en avgörande roll i Sauvage är hur olika föreställningar och sätt att se fungerar i en subjektskapande process. Alya beskriver det som att de bilder vi har av varandra står i vägen för att verkligen se: ”Man är alltid en bild för den andre.”86 Hon menar att vi lever i en väld till viss del baserad på illusioner, alla döljer sig själva, tar sig fram maskerade genom livet.87 På föräldrarnas nyårsfest när hon pratar med de andra gästerna upplever hon det som om de inte riktar sig till henne utan till deras föreställningar av henne.88 Hon menar att andra människor alltid vill ge henne en roll, att det är andra som väljer vilken plats man ska fylla, och att om man är svag och inte kan stå emot så går man med på det.
”Och så får man hela livet spela en roll som inte är rätt för en.”89 Att bära en mask utåt kan också handla om att vilja skydda sig, eller för att dölja att man inte vet vem man är, det är något att gömma sig bakom.90
Genom att använda ord som maskerad och genom att referera till mänsklig interaktion som en teater där man spelar och tilldelas olika roller, synliggör Bouraoui den performativa
aspekten i att bli till. Harrington diskuterar dessa teman utifrån Bouraouis roman La voyeuse interdite (1991, Förbjuden betraktelse), och menar att just användandet av dessa ord visar på en förändringspotential, om något bara är en roll så går det att modifiera den.91
Alya tänker sig att alla människor har som flera personer inuti, och att den man är hela tiden är något rörligt utifrån olika starka känslotillstånd. ”Att man kunde växla i takt med dagarna på grund av glädje, hunger, vrede, rädsla, längtan, blyghet.”92 Det subjekt Alya föreställer sig är alltså inget enhetligt subjekt, utan ett subjekt som stämmer överens med
84 Damlé 2013, s. 171–172.
85 Söderbäck 2012, s. 322.
86 Bouraoui 2012, s. 113.
87 Ibid., s. 136.
88 Ibid., s. 114.
89 Ibid., s. 110.
90 Ibid., s. 168.
91 Harrington 2013, s. 82.
92 Bouraoui 2012, s. 192.
Braidottis syn på subjektet som splittrat och besående av flera lager.93 Ett subjekt som blir till på flera olika sätt i en ständigt pågående process som förhandlar mellan olika omedvetna och medvetna, inre och yttre nivåer.94
Alya menar att mellan det man är och det som syns utåt, alltså andras bild av en, skapas det som ett utrymme och att det är i det mellanrummet som ens jag blir till.95
För min del blir det utrymmet större och större för varje dag. Jag vet att den person som är mest lik mig finns där. Men det krävs tid. Så då frigör jag mig från saker och
ting och andra människor för att slippa spela den roll som de gärna vill ge mig. Jag drar mig tillbaka, i glappet, som också är en spricka.96
För att hon ska kunna bli synlig för sig själv behöver hon skapa distans till alla olika bilder och föreställningar som andra har av henne, alla roller hon tilldelas. Och det är inte genom att förneka de föreställningar som finns, utan det är genom att röra sig mellan omvärldens bilder, andra människors blickar, och de känslor och affekter hennes kropp uttrycker som hon blir till. I glappet, mellanrummet som uppstår i den rörelsen. Detta transformerande tillstånd där föreställningar och affekter interagerar med varandra hör ihop med en nomadisk bild av kroppen.97 Braidotti beskriver just hur de olika stadierna i tillblivelseprocessen skapar en rörelse som består av att omforma och förändra gränserna mellan jaget och andra.98
Alya har alltså efter Samis försvinnande svårt att gå bredvid andra, vilket gör att hon drar sig undan i en mer enstörig roll.99 Detta öppnar upp för en position där hon både befinner sig innanför och utanför samtidigt, vilket enligt Harrington är en utgångspunkt för en nomadisk blick.100 Att inte vara direkt involverad gör att saker framträder på ett tydligare sätt. Denna distans beskrivs i Sauvage också som något som kan uppstå genom att fysiskt förflytta sig någon annanstans, vilket Alya beskriver när hon tänker tillbaka på en resa hon gjorde tillsammans med Sami och hans mamma, där de lämnade Alger för några dagar, vilket hon älskade eftersom det var att bryta med sina vanor: ”Jag sa inom mig att man för att bli medveten om livet måste byta synvinkel.”101
Att se är i romanen också ihopkopplat med mod, Alya menar att vissa lever sina liv utan att se någonting på riktigt:
93 Braidotti 2011, s. 5.
94 Ibid., s. 18.
95 Bouraoui 2012, s. 110.
96 Ibid., s. 111.
97 Braidotti 2011, s. 25.
98 Ibid., s. 35.
99 Ibid., s. 61–62.
100 Harrington 2013, s. 81.
101 Bouraoui 2012, s. 39.
Och sedan fanns det andra som såg för mycket och det förde med sig lidande. Jag tänkte att jag hellre hörde till den andra kategorin. Att se för mycket det är också att ha
för många föreställningar. Och föreställningarna det är verkligheten men det är också fantasin. Och fantasin det är tron.102
Att se klart är alltså något smärtsamt, men genom att se öppnar man samtidigt upp för fantasin och möjligheten att föreställa sig. Braidotti menar att fantasin och förmågan att föreställa sig ingår i den nomadiska figurationen som en viktig transformerande aspekt.103 Mara Lee, som diskuterar denna dimension i När andra skriver, menar att figurationens potential är just att den öppnar upp för det imaginära och att den möjliggör för subjektet att kunna röra sig mellan redan etablerade kategorier. Hon skriver: ”Genom den imaginära nivån förmår figurationen förkroppsliga det som ännu inte är, det som är statt i ständig förändring och i ett blivande […]”.104
Genom fantasin kan man röra sig utanför de etablerade föreställningarna av vad ett subjekt ska vara, och se vad som är möjligt att sträcka sig emot. Fantasin bär alltså här på en potential att få världen att utvidgas. För Alya handlar det dels om att öppna upp för en andlig
dimension i världen, men också, som hon kommer fram till mot slutet av romanen, om att sättet att se och tänka om världen får den att bli till.105
Alyas uppfattning om saker förändras enligt henne själv varje dag.106 Hennes
föreställningar rör sig mellan olika bilder av världen, bilder som genom boken motsäger varandra. Ena stunden tänker hon det ena, nästa det andra, hon föreställer sig hur saker sker på många olika sätt som rör sig mellan olika minnen och tid. Hon tänker fram en värld som hela tiden rör sig och blir till på gränsen mellan verklighet och olika fantasier. Fantasin är för henne den plats där det okända transformeras till något som går att sätta ord på.107 Att
föreställningar kan förkroppsligas är något Alya är medveten om, ”[…]som om saker
materialiserades när tillräckligt med tankekraft lades ner på dem”.108 Hon menar utifrån detta att man alltid måste vara på sin vakt, eftersom man inte alltid har kontroll över vad som materialiseras. Språket har en arbiträr aspekt, även när orden ljuger kan de uppfattas som sanna, eftersom de blir verkliga genom att ha uttalats.109 Samis mamma får i Sauvage representera någon vars föreställningar leder till något destruktivt, eftersom hon ”låter
102 Ibid., s. 157–158.
103 Braidotti 2011, s. 25.
104 Mara Lee, När andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid, doktorsavhandling Göteborgs universitet (Göteborg: Glänta produktion, 2014), s. 18.
105 Bouraoui 2012, s. 193.
106 Ibid., s. 84.
107 Ibid., s. 171.
108 Ibid., s. 83–84.
109 Ibid., s. 29–30.
fantasin ta överhanden”.110 Hon drömmer fram en förvriden värld, och föreställer sig makabra scener med döda kroppar, avhuggna huvuden och barn som är ituskurna. Alya tänker att det hör ihop med en inre våldsamhet som hon behöver få utlopp för. Hon beskriver det som att Samis mamma ”gick för långt i tankarna och var rädd för att inte hitta tillbaka till sig själv”.111 Att hennes hjärta är rubbat och inuti det blandas alla känslorna ihop.112 Fantasin är alltså en plats som också är problematisk, där man kan gå vilse och även förlora anknytningen till verkligheten. Det är som att öppna ”en dörr till en annan dörr och det i all oändlighet”.113
Det finns alltså dåliga föreställningar som man ska försöka undvika. Alya uttrycker att just rädslan, om den skulle få fäste i henne, skulle kunna leda till hallucinationer, eller framkalla bilder som hon inte vill ha.114
Slutdiskussion – blivandets rörelse
I Sauvage gestaltas ett blivande kantat av inre motsättningar som uppstår på grund av krockar mellan den inre känslan och den yttre världen. Att bli till som subjekt är för Alya en både skrämmande och våldsam, men också befriande process.
Rädslan har en viktig roll i Alyas blivande. I relation till en värld som ofta framstår som skrämmande på många sätt genom de olika sätt Alya krockar med det hennes kropp förväntas anpassa sig till, eller genom våldsamheten som finns både utanför och inuti henne själv, blir det avgörande på vilket sätt rädslan får fungera som en drivkraft, eller som något som kontrollerar jaget. Rädslan inför världen hör för Alya ihop med att hon inte vet vem hon är, men hon förstår i romanen att det är genom mötet med världen som jaget synliggörs, och att fly från det mötet, alltså det som väcker affekter, som känns skrämmande, skulle vara att fly från sig själv. Den inre rädslan verkar förlamande och riktar jaget mot sig själv. Denna rädsla är en icke-produktiv rädsla som snarare stänger världen och hindrar transformation. Den varma rädslan däremot blir till en stark drivkraft för Alya genom hela romanen, och genom att hon överskrider sina rädslor uppstår en stark livskänsla, och en stark kroppslig närvaro. Den varma rädslan, den som föder lust, kan alltså fungera som utgångspunkt för att röra sig i världen på ett gränsöverskridande sätt. Den implicerar ett nomadiskt sätt att förhålla sig till gränser, där begäret genom dess transformerande dimension får världen att framträda på nya sätt.115
110 Ibid., s. 17.
111 Ibid., s. 175.
112 Ibid., s. 116.
113 Ibid., s. 56.
114 Ibid., s. 83-84.
115 Braidotti 2012, s. 34 och Gorton 2008, s. 18.
