II
(Icke-lagstiftningsakter)
FÖRORDNINGAR
KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) nr 1187/2014 av den 2 oktober 2014
om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller tekniska tillsynsstandarder för bestämning av den sammanlagda exponeringen mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning med avseende på exponeringar genom transaktioner
med underliggande tillgångar (Text av betydelse för EES)
EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 ( 1 ), särskilt artikel 390.8 tredje stycket, och
av följande skäl:
(1) I syfte att bestämma den sammanlagda exponering mot en viss gäldenär som är resultatet av ett instituts exponeringar mot en transaktion med underliggande tillgångar bör man först bestämma exponeringsvärdet separat för var och en av dessa exponeringar. Det totala exponeringsvärdet bör därefter bestämmas av summan av dessa exponeringar, men bör inte vara större än exponeringsvärdet för den exponering som härrör från den underlig
gande tillgången.
(2) Om andra investerares exponeringar är likställda (rank pari passu) med institutets exponering, bör värdet av institutets exponering mot en underliggande tillgång återspegla pro rata-fördelningen av de likställda exponering
arnas förluster. Skälet till detta är att om en fallissemangshändelse har inträffat för en underliggande tillgång fördelas förluster alltid bland dessa likställda exponeringar enligt pro rata-kvoten för var och en av exponeringarna, och institutets maximala förlust vid en total förlust på en underliggande tillgång är begränsad till andelen (enligt kvoten) för institutets exponering i förhållande till summan av alla likställda exponeringar.
(3) Det bör göras åtskillnad mellan transaktioner där alla investerare är likställda, såsom företag för kollektiva investeringar, och andra transaktioner, såsom värdepapperiseringar, vilka kan vara uppdelade på trancher med exponeringar av olika rangordning. I det första fallet är den resulterande exponeringen mot en underliggande tillgång enbart avhängig av pro rata-kvoten för investerarens exponering i förhållande till alla investerares expo
neringar. I det senare fallet hänförs förluster först till vissa trancher beroende på rangordning och därefter, om det finns mer än en investerare i samma tranch, bland investerarna på pro rata-basis. Alla trancher i en värdepappe
risering bör behandlas lika, eftersom efterställda trancher i ett värsta fall-scenario kan försvinna mycket snabbt. I synnerhet bör den maximala förlust som alla investerare i en viss tranch får kännas vid i händelse av en total förlust på en underliggande tillgång beaktas, eftersom ingen reducering från efterställda trancher bör beaktas.
Institutets exponering mot en transaktions underliggande tillgång bör inte överskrida det totala exponeringsvärdet för tranchen i fråga (eftersom den förlust för en investerare i en viss tranch som härrör från en underliggande tillgångs fallissemang aldrig kan vara högre än det totala exponeringsvärdet för tranchen) och exponeringsvärdet för den exponering som härrör från den underliggande tillgången (eftersom institutet aldrig kan förlora mer än
7.11.2014 Europeiska SV unionens officiella tidning L 324/1
( 1 ) EUT L 176, 27.6.2013, s. 1.
beloppet för den underliggande tillgången). Denna begränsning av den maximala förlusten bör återspeglas genom användning av det lägre av de två exponeringsvärdena och därefter tillämpning av förfarandet för beaktande av pro rata-fördelningen av förluster bland alla exponeringar som är likställda i tranchen, om det finns mer än en investerare i denna.
(4) Även om instituten förväntas identifiera alla gäldenärer för underliggande tillgångar i de transaktioner som de investerar i, kan det finnas fall där detta skulle skapa oförsvarliga kostnader för instituten eller där andra om
ständigheter hindrar dem från att identifiera en viss gäldenär. Om en exponering mot en underliggande tillgång är tillräckligt liten för att endast oväsentligt bidra till den sammanlagda exponeringen mot en viss kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning, bör det därför räcka att hänföra denna exponering till transaktionen som separat kund. Summan av sådana exponeringar mot underliggande tillgångar i samma transaktion bör i så fall fortfarande begränsas av gränsen för stora exponeringar för denna transaktion. Den underliggande tillgångens bidrag till den sammanlagda exponeringen bör antas vara oväsentligt om det krävs minst 100 exponeringar mot underliggande tillgångar för en transaktion för att nå gränsen på 25 % av institutets godtagbara kapital. Detta skulle kräva att exponeringsvärdet inte överstiger 0,25 % av institutets godtagbara kapital.
(5) För att förhindra att en obegränsad sammanlagd exponering blir följden av informationsbrister skulle det vara nödvändigt att hänföra exponeringar, där exponeringsvärdet överstiger 0,25 % av institutets godtagbara kapital och där det saknas information om gäldenären, till en hypotetisk kund (”okänd kund”) för vilken gränsen för stora exponeringar på 25 % bör gälla.
(6) Om ett institut inte kan skilja mellan de underliggande tillgångarna i en transaktion vad gäller beloppen för dessa, finns det risk att transaktionens underliggande tillgångar hänförs till samma gäldenär eller grupp av kunder med inbördes anknytning. För att minska risken bör man i detta fall kräva att institutet bedömer väsentligheten hos det totala värdet för sina exponeringar mot transaktionen innan det kan hänföra detta till transaktionen som separat kund i stället för till den okända kunden.
(7) En transaktions struktur bör inte utgöra en ytterligare exponering ifall omständigheterna för transaktionen säker
ställer att förluster på en exponering mot transaktionen endast kan följa av fallissemangshändelser för underlig
gande tillgångar. Det bör betraktas som en ytterligare exponering då transaktionen för med sig en betalnings
förpliktelse för en viss person utöver, eller åtminstone före, kassaflödena från de underliggande tillgångarna efter
som investerare kan drabbas av ytterligare förluster vid fallissemang för denna person även om det inte har inträffat någon fallissemangshändelse för en underliggande tillgång. Det bör också betraktas som ytterligare exponering när omständigheterna för transaktionen möjliggör omdirigering av kassaflöden till en person som inte är berättigad till att ta emot dem eftersom investerare kan drabbas av ytterligare förluster även om det inte har inträffat någon fallissemangshändelse för en underliggande tillgång. Ytterligare exponering bör inte erkännas för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EU ( 1 ) eftersom kassaflöden inte kan dirigeras om till en person som enligt transaktionens villkor inte är berättigad till att ta emot dem. Detta bör också antas för enheter som på grundval av unionsrättsakter eller lagstiftning i ett tredjeland är underkastade likvärdiga krav.
(8) Förekomsten av och värdet för exponeringar mot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning som följer av exponeringar mot transaktioner är inte avhängiga av huruvida exponeringarna mot transaktionerna tas upp i handelslagret eller utanför handelslagret. De villkor och metoder som används för att bestämma exponering
arna mot transaktioner med underliggande tillgångar bör därför vara desamma oberoende av om exponeringarna tas upp i institutets handelslager eller utanför dess handelslager.
(9) Denna förordning baseras på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska bankmyndigheten (EBA) har överlämnat till Europeiska kommissionen.
(10) EBA har genomfört ett öppet offentligt samråd om de förslag till tekniska tillsynstandarder som denna förordning grundar sig på, analyserat de möjliga kostnaderna och fördelarna och begärt ett yttrande från den bankintressent
grupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 ( 2 ).
L 324/2 SV Europeiska unionens officiella tidning 7.11.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EU av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1 Syfte
I denna förordning specificeras de villkor och metoder som ska användas för att bestämma ett instituts sammanlagda exponering mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning med avseende på exponeringar genom transaktioner med underliggande tillgångar och de villkor enligt vilka strukturen för transaktioner med underliggande tillgångar inte utgör en ytterligare exponering.
Artikel 2 Definitioner I denna förordning gäller följande definitioner:
a) transaktioner: sådana transaktioner som avses i artikel 112 m och o i förordning (EU) nr 575/2013 och andra trans
aktioner där det föreligger en exponering mot underliggande tillgångar.
b) okänd kund: en enda, hypotetisk kund till vilken ett institut, ifall artikel 6.2 a och b och artikel 6.3 a inte är tillämpliga, hänför alla exponeringar för vilka det inte har identifierat gäldenären.
Artikel 3
Bestämning av exponeringar som är resultatet av transaktioner
1. Ett institut ska bestämma det bidrag till den sammanlagda exponeringen mot en viss kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning som är resultatet av en viss transaktion i enlighet med metoderna i artiklarna 4, 5 och 6.
Institutet ska separat för var och en av de underliggande tillgångarna bestämma sin exponering mot den underliggande tillgången i enlighet med artikel 5.
2. Ett institut ska bedöma huruvida en viss transaktion utgör en ytterligare exponering i enlighet med artikel 7.
Artikel 4
Underliggande exponeringar mot transaktioner som själva har underliggande tillgångar
1. Vid bedömning för tillämpningen av artiklarna 5 och 6 av de underliggande exponeringarna i en transaktion (transaktion A) som själv har en underliggande exponering mot en annan transaktion (transaktion B) ska ett institut behandla exponeringen mot transaktion B såsom ersatt med de exponeringar som underligger transaktion B.
2. Punkt 1 ska tillämpas så länge de underliggande exponeringarna är exponeringar mot transaktioner med underlig
gande tillgångar.
Artikel 5
Beräkning av exponeringsvärdet
1. Ett instituts exponering mot en underliggande tillgång i en transaktion ska vara det lägsta av följande värden:
a) Exponeringsvärdet för den exponering som härrör från den underliggande tillgången.
b) Det totala exponeringsvärde för institutets exponeringar mot den underliggande tillgången som är resultatet av institu
tets samtliga exponeringar mot transaktionen.
7.11.2014 Europeiska SV unionens officiella tidning L 324/3
2. För varje exponering som ett institut har mot en transaktion ska exponeringsvärdet för den resulterande expone
ringen mot en underliggande tillgång bestämmas enligt följande:
a) Om exponeringarna för alla investerare i transaktionen är likställda, ska exponeringsvärdet för den resulterande exponeringen mot en underliggande tillgång vara pro rata-kvoten för institutets exponering mot transaktionen multi
plicerad med exponeringsvärdet för den exponering som härrör från den underliggande tillgången.
b) I andra fall än de som avses i led a ska exponeringsvärdet för den resulterande exponeringen mot en underliggande tillgång vara pro rata-kvoten för institutets exponering mot transaktionen multiplicerad med det lägsta av följande värden:
i) Exponeringsvärdet för den exponering som härrör från den underliggande tillgången.
ii) Det totala exponeringsvärdet för institutets exponering mot transaktionen tillsammans med alla andra exponeringar mot transaktionen som är likställda med institutets exponering.
3. Pro rata-kvoten för ett instituts exponering mot en transaktion ska vara exponeringsvärdet för institutets exponering dividerat med det totala exponeringsvärdet för institutets exponering tillsammans med alla andra exponeringar mot transaktionen som är likställda med institutets exponering.
Artikel 6
Förfarande för bestämning av underliggande exponeringars bidrag till sammanlagda exponeringar
1. För varje kreditriskexponering för vilken gäldenären har identifierats ska ett institut ta med exponeringsvärdet för sin exponering mot den relevanta underliggande tillgången i sin beräkning av den sammanlagda exponeringen mot gäldenären som enskild kund eller mot den grupp av kunder med inbördes anknytning som gäldenären tillhör.
2. Om ett institut inte har identifierat gäldenären i en underliggande kreditriskexponering eller om det inte kan bekräfta att en underliggande exponering inte är en kreditriskexponering, ska det hänföra exponeringen enligt följande:
a) Om exponeringsvärdet inte överstiger 0,25 % av institutets godtagbara kapital, ska institutet hänföra exponeringen till transaktionen som separat kund.
b) Om exponeringsvärdet uppgår till eller överstiger 0,25 % av institutets godtagbara kapital och institutet genom transaktionens mandat kan säkerställa att de underliggande exponeringarna i transaktionen inte är knutna till några andra exponeringar i dess portfölj, inbegripet underliggande exponeringar från andra transaktioner, ska det hänföra exponeringen till transaktionen som separat kund.
c) I andra fall än de som avses i leden a och b ska institutet hänföra exponeringen till den okända kunden.
3. Om ett institut inte kan urskilja de underliggande exponeringarna i en transaktion, ska det hänföra det totala exponeringsvärdet för sina exponeringar mot transaktionen enligt följande:
a) Om det totala exponeringsvärdet inte överstiger 0,25 % av institutets godtagbara kapital, ska institutet hänföra det totala exponeringsvärdet till transaktionen som separat kund.
b) I andra fall än de som avses i led a ska institutet hänföra det totala exponeringsvärdet till den okända kunden.
4. För tillämpningen av punkterna 1 och 2 ska institut regelbundet – åtminstone på månatlig basis – följa upp sådana transaktioner med avseende på eventuella förändringar i de underliggande exponeringarnas sammansättning och relativa andel.
Artikel 7
Ytterligare exponering som utgörs av en transaktions struktur
1. En transaktions struktur ska inte utgöra en ytterligare exponering om transaktionen uppfyller följande två villkor:
a) Transaktionens rättsliga och operativa struktur är utformad för att hindra transaktionens förvaltare eller en tredje part från att dirigera om sådana kassaflöden som är ett resultat av transaktionen till personer som enligt transaktionens villkor inte är berättigade till att motta dessa kassaflöden.
L 324/4 SV Europeiska unionens officiella tidning 7.11.2014
b) Varken emittenten eller någon annan person får i transaktionen åläggas att göra en betalning till institutet utöver, eller som en förskottsbetalning av, kassaflödena från de underliggande tillgångarna.
2. Villkoret i punkt 1 a ska anses vara uppfyllt om transaktionen utgörs av något av följande:
a) Ett fondföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EU.
b) Ett företag som är etablerat i ett tredjeland, bedriver verksamheter som liknar dem som bedrivs av ett fondföretag och är underkastat tillsyn på grundval av en unionsrättsakt eller på grundval av lagstiftning i ett tredjeland som tillämpar tillsyns- och regleringskrav som åtminstone motsvarar de som tillämpas i unionen på fondföretag.
Artikel 8 Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 2 oktober 2014.
På kommissionens vägnar José Manuel BARROSO
Ordförande
7.11.2014 Europeiska SV unionens officiella tidning L 324/5
