Mänskliga rättigheter i Filippinerna Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Full text

(1)

Mänskliga rättigheter i Filippinerna 2007 ALLMÄNT

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Respekten för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna har utvecklats i positiv riktning sedan revolten mot president Marcos militärdiktatur i mitten på 1980- talet. En växande urban och politiskt sofistikerad medelklass, en generellt sett hög utbildningsnivå och en omfattande press- och tryckfrihet är faktorer som verkat pådrivande. Idag kan regeringskritiska enskilda organisationer i allt väsentligt verka utan inskränkningar. Samtidigt utgör korruption, fattigdom och ojämn fördelning av resurser, politiskt inspirerat våld och statens oförmåga att effektivt bekämpa den organiserade brottsligheten svåra hinder på vägen mot ökad respekt för mänskliga rättigheter.

Särskilt besvärande är det politiska våldet. De senaste åren har antalet utomrättsliga avrättningar och ofrivilliga försvinnanden ökat. I flera fall har militären pekats ut som förövare. Såväl nationella som internationella rapporter hävdar att militären använder tortyr, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar systematiskt för att nå sina mål i kriget mot kommunistgerillan. Det är främst vänsteraktivister, mänskliga

rättighetsaktivister och fackföreningsledare som drabbas. I samband med val till kongressen i maj 2007 uppges cirka 120 personer ha dödats.

Det har också förekommit rapporter om trakasserier, vräkningar och även mord i samband med att fattiga bönder försöker hävda sina rättigheter till land i samband med den pågående jordbruksreformen.

Övergrepp på de mänskliga rättigheterna förekommer också i samband med konflikten i Mindanao. I Davao finns uppgifter om speciella så kallade dödspatruller vars aktioner riktar sig mot kriminella, gängmedlemmar och gatubarn. Över 500 personer beräknas ha fått sätta livet till sedan 1998.

Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor.

Utrikesdepartementet

(2)

Utvecklingen för de ekonomiska och sociala rättigheterna är svårbedömd.

Andelen filippiner som är undernärda har minskat men själva antalet har ökat. I förhållande till FN:s milleniemål har Filippinerna en generellt sett god

utveckling. På jämställdhetsområdet och vad gäller barnadödlighet har man nått längre än målsättningen. På miljö- och utbildningsområdena har utvecklingen stagnerat. Trots en del positiva framsteg är fattigdomen fortfarande omfattande. En omfattande sexindustri och fyra miljoner barnarbetare är bevis på att stora delar av befolkningen befinner sig i en ekonomiskt sårbar situation. I de snabbt växande städerna blir slumområdena allt större. Tillgången till utbildning och hälsovård reduceras eftersom många lärare och sjuksköterskor av ekonomiska skäl arbetar utomlands.

På den positiva sidan kan framhållas att Filippinerna avskaffade dödsstraffet i juni 2006, samt att antalet barn i fängelse har minskat sedan en ny lag trädde i kraft samma år.

I Filippinerna finns ett antal nationella -institutioner för mänskliga rättigheter som presidentens kommitté för mänskliga rättigheter, en särskild kommission för mänskliga rättigheter och särskilda avdelningar för mänskliga rättigheter hos polisen och militären. Kritiker menar att dessa institutioner mest fungerar som en fasad och att det saknas en verklig politisk vilja att ta itu med de problem som finns.

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s

konventionskommittéer

Filippinerna har ratificerat FN:s centrala konventioner om mänskliga rättigheter.

− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) ratificerades 1986 och dess tilläggsprotokoll om enskild klagorätt 1989.

− Tilläggsprotokollet om avskaffande av dödsstraffet undertecknades i september 2006 efter det att dödsstraffet avskaffats i nationell lagstiftning i juni 2006.

− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) ratificerades 1974.

− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering ratificerades (CERD) 1967.

− Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) ratificerades 1981.

(3)

− Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerades av Filippinerna år 2003.

− Filippinerna ratificerade konventionen mot tortyr (CAT) 1986 men har inte undertecknat eller ratificerat det nyantagna fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr. Filippinerna har heller inte erkänt

tortyrkommitténs rätt att ta emot och granska individuella fall.

− Konventionen om barnets rättigheter (CRC) ratificerades 1990.

Protokollet om barn i väpnade konflikter ratificerades 2003 och protokollet om handel med barn ratificerades år 2002.

− Filippinerna anslöt sig 1981 till flyktingkonventionen 1981 och det tillhörande protokollet från 1966.

− Den, för Filippinerna, särskilt viktiga Konventionen om migrerande migrantarbetares rättigheter ratificerades 1995.

− Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder (CRPD), convention on the rights of Persons with disabilities från 2006, har skrivits under men ännu inte ratificerats av Filippinerna.

Stödet är dock starkt för konventionen enligt uttalande av Filippinernas representant till FN. Filippinerna har dock inte skrivit under

tilläggsprotokollet.

Filippinerna har inte skrivit under konventionen för skydd av alla personer från påtvingade försvinnanden International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearance. Uttalanden i FN har dock gjorts till stöd för konventionen.

Filippinerna har kritiserats för sena och ibland uteblivna reaktioner och rapporter som svar på FN-systemets granskningar. De senaste rapporterna som behandlats av FN var till CEDAW-kommittén (behandlad 2006) och till CRC-kommittén (behandlad 2005). Filippinerna kommer under 2008, som ett av de första länderna, att granskas av FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Filippinerna har undertecknat men ännu inte ratificerat Romstadgan rörande Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC). Filippinerna har sedan 2003 ett bilateralt avtal med USA om att inte lämna ut amerikanska medborgare till domstolen.

MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER

3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

Varje år sker ett stort antal utomrättsliga avrättningar och försvinnanden i Filippinerna. Inte sällan är motiven politiska. Bedömningarna av exakt hur många fall det rör sig om skiljer sig åt. Rapporter talar om mellan 100 – 800 utomrättsliga avrättningar under de senaste sex åren. Arroyo-administrationen

(4)

har kritiserats hårt för att inte ha angripit problemet på ett tillräckligt kraftfullt sätt.

Enligt FN:s specialrapportör för utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar sker många av övergreppen i samband med militära operationer i kampen mot kommunistpartiets väpnade gren. Specialrapportören

uppmärksammar även de utomrättsliga avrättningar som inträffar i konflikten mellan jordägare och bönder i samband med genomförandet av

jordbruksreformen, samt att det finns dödspatruller i Davao som rutinmässigt avrättar kriminella, gängmedlemmar och gatubarn, samt att övergrepp skett i samband med konflikten i södra Mindanao.

Den statligt tillsatta ”Melokommissionen” publicerade också sin rapport om utomrättsliga avrättningar och försvinnanden under 2007. Den konstaterar att de utomrättsliga avrättningarna ökat under de senaste åren och rekommenderar regeringen att förbättra möjligheterna att ställa de skyldiga inför rätta genom bland annat striktare lagstiftning och förbättrad utredningskapacitet.

Militären och regeringen hävdar att det inte finns någon systematik i de ouppklarade morden, att motiven till morden är av privat karaktär eller är begångna av vänstergerillan. I de fall där brott erkänns av militär eller polis brukar de beskrivas som undantagsfall utförda av ’odisciplinerade element’.

Denna tolkning stöds även av ”Melokommissionen”.

Offren för utomrättsliga avrättningar och försvinnanden är i huvudsak vänster- aktivister, aktivister för de mänskliga rättigheterna, studenter, journalister, fackföreningsledare, kyrkliga företrädare allierade med vänsterrörelsen samt ledare för bondeorganisationer.

Den 24 oktober 2007 trädde ett nytt instrument i kraft som ska erbjuda hotade individer och anhöriga till brottsoffer tillgång till skydd och bevismaterial.

Den filippinska konstitutionen förbjuder tortyr. Erkännanden som erhållits genom tortyr tillmäts inget värde i domstol. Uppgifter om att medlemmar av säkerhetsstyrkor och polis ibland använder tortyr i samband med gripanden och kvarhållanden förekommer dock. Ett allmänt omdöme från organisationer för mänskliga rättigheter är dock att förekomsten av tortyr och annan inhuman behandling generellt sett minskat sedan Marcos-tiden även om vissa hävdar att polisen använder det internationella terroristhotet som ett skäl för oacceptabla förhörsmetoder. Det faktum att Filippinerna inte godkänt FN:s

tortyrkommittés rätt att granska individuella fall tas som intäkt av vissa mänskliga rättighetsorganisationer för att tortyr fortfarande förekommer. Ett lagförslag som föreskriver ett totalförbud av tortyr i alla instanser har lämnats in till kongressen och senaten, men beslut har ännu inte fattats.

(5)

Förhållandena i landets fängelser är mycket svåra med usla sanitära villkor, dålig och otillräcklig kost samt överbeläggning. De intagna tvingas sova i skift på grund av bristen på sängplatser. Ofta hålls inte kvinnor och män i skilda avdelningar och övergrepp mot kvinnor är vanligt förekommande. Trots att det sedan i juni 2006 är olagligt att placera barn under femton år i fängelse, hålls minderåriga fortfarande fängslade på många av landets anstalter.

Tillgången på undervisning för dessa barn är nästintill obefintlig.

Häktade personer, i huvudsak fattiga, kan få tillbringa flera år i fängelse i avvaktan på rättegång på grund av det överbelastade och ineffektiva

rättssystemet. Det har förekommit att personer med dålig hälsa inte överlevt ett kortare straff/häktning.

Diplomatisk personal, internationella Röda Korset och representanter för internationella grupper för de mänskliga rättigheterna har fritt tillträde till landets fängelser.

4. Dödsstraff

I juni 2006 röstade senaten och representanthuset med överväldigande majoritet för ett avskaffande av dödsstraffet.

5. Rätten till frihet och personlig säkerhet

Det är enligt filippinsk lag förbjudet att arrestera misstänkta utan en

underskriven häktningsorder. Två viktiga undantag finns emellertid: brott som bevittnas av en polis i tjänst kvalificerar för arrestering utan häktningsorder. En person som misstänks för delaktighet i upprorsverksamhet kan, även om händelsen ligger flera år tillbaka i tiden, när som helst arresteras utan att en domstol behöver bedöma om bevisunderlaget är tillräckligt. I fall där häkt- ningsorder inte utfärdats och där utredningsprocessen är summarisk, löper den häktade risk att frihetsberövas under lång tid innan anklagelserna granskas av en oberoende domstol.

Det förekommer en stor mängd ofrivilliga försvinnanden. Ett lagförslag som förordar en kriminalisering av påtvingade försvinnanden behandlas nu i kongressen och senaten.

Rörelsefriheten för filippiner är i stort sett god. Filippinerna är ett av de länder i världen som har störst migration. Varje år beräknas drygt 1.2 miljoner filippiner arbeta utomlands. Den filippinska regeringen har skapat ett omfattande regelverk och institutioner för att stödja migrantarbetarna.

(6)

Filippinerna antog 2007 en ny anti-terroristlag,. Den har kritiserats av bland annat Human Rights Watch för att innehålla formuleringar som är alltför vaga och straff som är alltför hårda. Man varnar för att lagen kan användas i andra syften än att bekämpa terrorister.

6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen

Den filippinska författningen gör en klar åtskillnad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Domstolarna är självständiga i förhållande till den politiska makten och domslut som går emot presidenten och regeringen förekommer regelbundet. Högsta domstolen granskar och övervakar att konstitutionen följs. Dess prestige har ökat under senare år, bland annat efter riksrättsmålet mot dåvarande presidenten Estrada som dömdes till 20 år i fängelse. Estrada blev benådad endast ett par veckor senare av president Gloria Macapagal Arroyo.

Presidenten utser domare i alla nivåer av rättsväsendet efter förslag från ett råd bestående av framstående jurister och politiker från kongressen.

Det finns en självständig ombudsmannainstitution efter svenskt mönster med uppgift att granska allmänhetens klagomål mot företrädare för statliga

myndigheter. Myndigheten har även initiativrätt och rätt att väcka åtal. Vanligt- vis inriktar sig ombudsmannen på korruptionsanklagelser, men på senare tid har även våldtäkter och politiskt motiverade mord blivit föremål för ombuds- mannens utredningar.

Det filippinska rättsväsendet har stora korruptionsproblem. Oberoende utredningar visar på oräkneliga fall där den dömde inte fått en korrekt

rättsprocess. Bristande kapacitet i rättsväsendet är en vanlig orsak till detta. Det förekommer fall där personer suttit häktade långt över påföljdstiden för det brott de anklagats för.. För att råda bot på problemen med korruption och svårigheter att rekrytera kompetent personal till de lokala domstolarna infördes i oktober 2003 en lag som ska fördubbla lönerna inom rättsväsendet över en fyraårsperiod. Med rådande åtstramningar i ekonomin är det tveksamt om lagen genomförts fullt ut. Lönerna inom det offentliga rättsväsendet är mycket låga.

Ytterligare en allvarlig begränsning i rättssäkerheten är att varje framställan till en domstol från en individ måste godkännas skriftligen av ordföranden i stadsdelsnämnden där individen bor .

7. Straffrihet

(7)

Filippinerna kännetecknas av en kultur av straffrihet. Inte ett enda åtal rörande utomrättsliga avrättningar och ofrivilliga försvinnanden där vänsteraktivister varit drabbade har lett till fällande dom och endast i sex fall där journalister varit offren.

Uppgörelser utanför domstolen är vanliga. Vittnens och målsägares tystnad köps. Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (CHR) utreder och hjälper till att föra anmälda brott mot de mänskliga rättigheterna vidare till domstolar. Enligt CHR är det dock endast ett mindre antal fall som får en tillfredsställande lösning ur rättssäkerhetssynpunkt .

8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings-, och religionsfrihet med mera

Filippinsk press och etermedier -ungefär 300 tidningar och ett stort antal kommersiella radio- och TV-stationer - har en fri och oberoende ställning gentemot staten. Media är i huvudsak privatägd med en koncentrerad

ägandestruktur. Många journalister menar att ägarna har alltför stor inverkan på vad som publiceras och att detta utgör ett betydande hot mot objektiviteten.

Man hävdar att det går att köpa nyhetsrapportering. Det förekommer inga av regeringen påbjudna inskränkningar i internetanvändandet.

Ett ständigt hot mot pressfriheten i landet är våldet mot journalister. Bara sedan president Arroyos tillträde har 33 journalister dödats enligt Center for Media Freedom and Responsibility. Journalister på landsbygden som

rapporterar om korruption, droghandel eller illegal spelverksamhet löper enligt centret störst risk att drabbas. Filippinerna betraktas som ett av världens farligaste länder för journalister.

Pressfriheten undergrävs också av benägenheten hos vissa ledande politiker att använda ärekränkningsbrottet som ett vapen mot medias granskning. Flera journalister hotas av fängelsestraff efter att ha författat kritiska artiklar om företrädare för regeringen och parlamentet. I samband med det kuppförsök som general Trillianes försökte genomföra i slutet på november 2007 arresterades och häktades samtliga närvarande journalister. De släpptes dock igen kort efteråt.

Förenings-, mötes- och demonstrationsfriheten är överlag god. När tillstånd har sökts ska ärendet behandlas inom 48 timmar, annars gäller en tyst accept.

Det har förekommit att demonstrationer upplösts med våld. Speciellt demonstrationer riktade mot den sittande regeringen och presidenten kan förvänta sig ett hårt bemötande från polis.

Filippinerna är ett övervägande kristet land där stat och kyrka är separerade.

Alla trosinriktningar är tillåtna men framför allt muslimer uppger att de utsätts

(8)

för social och ekonomisk diskriminering. Regeringen försöker integrera muslimerna men samtidigt respekteras muslimernas självbestämmanderätt i södra delen av landet, Mindanao. Polis och militär använder ibland

terroristhotet som ursäkt för att gå in i muslimska områden med våld och det rapporteras om arresteringar, försvinnanden och mord. Elva av de 240 ledamöterna i kongressen är muslimer, vilket är en någorlunda proportionerlig siffra. Det finns ingen muslim i senaten. Även omvänd diskriminering har noterats, särskilt i delar av Mindanao, där muslimer är den dominerande folkgruppen.

Religiösa grupper tillåts föreläsa i kommunala skolor och dessa är ansvariga för att elevers religiösa rättigheter tas tillvara. Koranskolor är tillåtna, även om de flesta inte uppnår utbildningsdepartementets utfärdade standard i termer av läroplan och faciliteter.

9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna

Enligt landets konstitution väljs presidenten för en sexårsperiod. Filippinerna är ett politiskt pluralistiskt samhälle med en stark presidentmakt som

åtminstone i teorin balanseras av ett stort antal politiska partier. Politiken i sig är emellertid starkt personfixerad. Ett fåtal inflytelserika familjer dominerar den politiska sfären och äger en stor andel av landets tillgångar. Personliga

lojaliteter, tjänster och gentjänster liksom vänskapsband är betydelsefulla faktorer i den filippinska politiska miljön och oftare viktigare än partilinjen.

Val hålls regelbundet och valdeltagandet är förhållandevis högt. Valfusk och röstköp är vanligen förekommande. Flera rapporter antyder att en betydelsefull del av de som inte röstade i 2004 års val på ett eller annat sätt hindrats från att rösta. Dessutom rapporteras det om fler räknade röster än antalet väljare.

Det finns ett stort problem med valrelaterat våld. Under den senaste

kampanjen för val till kongressen, som hölls i maj 2007, uppges 120 personer ha dödats.

Även om inga officiella hinder finns är den enskilda individens deltagande i det politiska livet beroende av dennes ekonomiska och sociala ställning. Våldet fungerar också avskräckande på politiskt engagemang.

EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER

(9)

10. Rätten till arbete och relaterade frågor

Filippinerna har under det senaste året haft en stark ekonomisk tillväxt, men arbetslösheten är fortfarande relativt hög. En stor del av landets befolkning arbetar inom den informella sektorn. Dessutom bor och arbetar för

närvarande mer än åtta miljoner filippiner utomlands. Regeringen har skapat en rad institutioner och lagar för att skydda migrantarbetarnas rättigheter. Det förekommer att migranter diskrimineras, att deras arbetskontrakt bryts och eller att de utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp i

anställningsländerna. Värst utsatta är hembiträden och byggarbetare.

Tvångs- och slavarbete är förbjudet enligt lag.

Den lagstadgade minimilönen ligger för närvarande drygt åtta US Dollar per dag för en arbetstagare i huvudstadsregionen som inte är jordbrukare. Bristen på effektiv statlig kontroll leder till att många tvingas acceptera arbeten för löner som ligger långt under den etablerade miniminivån. Det är svårt för såväl den enskilde som arbetstagarorganisationerna att göra sin rätt gällande. Det finns arbetstids- och arbetsmiljölagar, men efterlevnaden är dålig. Arbetare kan knappast vägra att utföra farligt arbete utan att äventyra sin anställning.

Rätten till egendom skyddas i konstitutionen. En individ får äga maximalt fem hektar mark. För de stora jordägarna innebär detta att deras rätt till egendom i teorin kraftigt begränsats. Det praktiska genomförandet av jordbruksreformen har dock inte förändrat de stora jordägarnas positioner i nämnvärd

utsträckning. Det finns rapporter om att många brott mot de mänskliga

rättigheterna skett i samband med att bönder har försökt hävda sin rätt till jord.

De fackliga organisationerna säger sig organisera nära fem procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen (drygt 30 miljoner människor). Den nationella arbetsrätten gäller i hela Filippinerna, men i exportzonerna är det vanligt att lokala politiker försöker begränsa föreningsfriheten genom att införa fack- och strejkförbud. Trots en fullgod arbetslagstiftning finns en utbredd okunskap hos arbetskraften om grundläggande rättigheter vilket försvårar facklig

organisering. Möjligheten att bedriva kollektiva förhandlingar är begränsad. På flera håll i Filippinerna har strejker blivit våldsamt upplösta av polis och militär.

Filippinerna har ratificerat alla ILO:s åtta centrala konventioner om förbud mot tvångsarbete, förbud mot barnarbete, icke-diskriminering i arbetslivet samt föreningsfrihet och förhandlingsrätt.

11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

(10)

Hälsosektorns andel av den nationella budgeten är cirka 1,5 procent. Det finns betydande skillnad i tillgång till sjukvård mellan de som bor på landet och de som bor i städerna. Den offentliga sjukvården lider stor brist på resurser, medan de privata mottagningarna kan erbjuda relativt bra vård. På grund av kostnaden är stora delar av befolkningen utestängd från de privata alternativen.

Det finns en utbredd undernäring bland havande kvinnor, nyblivna mödrar och barn.

Hiv/aids är ännu inte ett stort problem i Filippinerna. Ett litet antal fall finns rapporterade, men mörkertalen är stora och trenden är oroväckande. Speciellt de filippiner som åker utomlands för att arbeta är sårbara. De runt 500 000 som arbetar i landets sexindustri löper också stor risk att smittas.

12. Rätten till utbildning

Filippinska medborgare har en lagstadgad rätt till kostnadsfri grundutbildning, men för de fattigaste kan kostnaderna för skoluniformer, böcker, utrustning och transport ändå bli oöverstigliga. Många elever tvingas av ekonomiska skäl att lämna skolan i förtid. Det råder stor brist på lärare, klassrum och

skolmaterial, och situationen förvärras årligen på grund av den stora befolkningstillväxten.

Särskilt svår är situationen för landets många minoritetsfolk som lever i avlägsna delar av landet. Dit är det svårt att rekrytera utbildade lärare. I områden som präglas av väpnad konflikt är barns skolgång ofta sporadisk. En del barn rekryteras tidigt till stridande grupper och alternerar mellan skolgång och gerillaverksamhet.

Det görs generellt ingen skillnad mellan flickors och pojkars skolgång men i vissa delar av landet händer det fortfarande att pojkars utbildning prioriteras, i synnerhet i de muslimska delarna av Mindanao. Läs- och skrivkunnigheten ligger för såväl kvinnor som män på drygt 95 procent.

Det finns ingen obligatorisk utbildning i mänskliga rättigheter i det normala skolväsendet. Mänskliga rättigheter finns som ämne i vissa utbildningar på universitetet. I militärakademin och polishögskolan finns det undervisning om de mänskliga rättigheterna integrerat i den normala kursplanen

13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

År 2003 beräknades en knapp tredjedel av alla filippiner leva under den nationella fattigdomsgränsen med begränsad tillgång till bostäder, utbildning och hälsovård.

(11)

Filippinerna dras med svåra bostadsproblem. Bara i huvudstadsregionen uppges drygt tre miljoner människor leva i slumområden. Situationen förvärras av den fortsatta strömmen av personer som flyttar från landsbygden till städerna i jakt på arbete.

I författningen förbjuds diskriminering på grund av ras, kön, hudfärg, etnisk härkomst, sexuell läggning, religiös, politisk eller annan åskådning, men efterlevnaden hämmas av otillräckliga lagar, bristande genomförande och, framförallt, otillräckliga resurser.

Filippinerna ligger på plats 90 i FN:s utvecklingsindex.

OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

14. Kvinnors rättigheter

Lika rättigheter för kvinnor och män är lagstadgad. Enligt World Economic Forum är Filippinerna ett av världens mest jämställda länder och hamnar i deras globala underökning på sjätte plats, före länder som Tyskland och Danmark.

Traditioner, religion och svårigheter att nå ut med information gör att det är mycket stora skillnader mellan kvinnors rättigheter på landsbygden och vill- koren för den urbana medelklassen. I den statliga administrationen och i statliga företag spelar kvinnor en framträdande roll. I övrigt blir kvinnor ofta diskriminerade. En kvinna får i genomsnitt hälften av sin manlige kollegas lön.

Situationen på landsbygden präglas av traditioner enligt vilka det är mannen som fattar beslut i frågor om investeringar, lån och val av preventivmedel.

Kvinnor förväntas sköta barnuppfostran och hushållsbudgeten.

Det finns inte lagregler eller praxis som förhindrar kvinnor att delta i politisk verksamhet. Två av nitton ministrar i regeringen var kvinnor i december 2007.

Ett relativt stort antal kvinnor återfinns på höga poster inom regeringskansliet och den högre förvaltningen. Av Representanthusets 240 ledamöter är 26 kvinnor. Av senatens tjugotre ledamöter är fyra kvinnor.

I allmänhet går fler flickor än pojkar vidare till gymnasium och högskolor.

Fortfarande slussas flickor ofta in i “kvinnliga” utbildningar för att bli

sjuksköterskor och lärare, men även för att studera företagsekonomi. Kvinnor har generellt samma tillgång till sjukvård som män.

(12)

Sjuttio procent av de som årligen åker utomlands för att arbeta är kvinnor.

Detta medför att det i många fall är kvinnor som är familjeförsörjare.

Abort är olagligt i Filippinerna men runt 400 000 aborter uppges ändå äga rum varje år. I många fall utförs aborterna av personer utan medicinsk utbildning, ofta med förödande konsekvenser för kvinnan.

Våldtäkt klassas numera som ett straffrättsligt brott och inte som tidigare en civilrättslig förseelse. Detta innebär att kvinnor inte längre behöver bevisa att de är oskulder eller icke-promiskuösa för att rättsligt betraktas som våld- täktsoffer. I de områden som ursprungligen ingick i de muslimska sultanaten på Mindanao förekommer även månggifte.

År 2004 antogs en ny lag om våld mot kvinnor och barn. Lagen uppmuntrar kvinnor att anmäla våld genom att erbjuda fysisk och ekonomisk trygghet samt rätt till vårdnaden över gemensamma barn under pågående utredning. Polisen har inrättat speciella kontaktpunkter med uppgift att hjälpa utsatta kvinnor.

Det finns en förhoppning om att avskaffandet av dödsstraffet ska bidra till en större benägenhet att anmäla våldtäktsfall. Kvinnlig könsstympning är

förbjudet enligt lag.

Det är vanligt att kvinnor under bedrägliga former lockas in i prostitution eller arrangerade äktenskap med utländska män. I tillägg till en lag mot sexuella trakasserier från 1992 har två lagar antagits under de senaste åren. Den ena är en lag mot handel med kvinnor som bland annat täcker frågan om handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande och prostitution och så kallade fruar på postorder. Lagen innebär en brottsbeläggning av sexköp på samma sätt som i svensk lagstiftning. Tyvärr är efterlevnaden av lagen otillräcklig och än så länge har få fall lett till åtal.

15. Barnets rättigheter

Barnarbete är förbjudet enligt lag. Lagen tycks efterlevas i den formella tillverkningssektorn. Situationen för minderåriga barn som arbetar i storstädernas informella sektorer eller som obetalda familjearbetare på landsbygden är värre. Många minderåriga flickor arbetar som hembiträden.

Unicef beräknar att närmare fyra miljoner barn är involverade i tvångsarbete varav över hälften arbetar i miljöer som medför höga risker, till exempel gruvor och hamnar. Illegala rekryterare ägnar sig åt att föra bort barn från fattiga landsdelar till underbetalda jobb i städerna.

Det finns cirka 60 000 prostituerade barn i Filippinerna. Merparten av sexhandeln är förlagd inom landets gränser, med barn från provinserna som förs in till städerna. Huvuddelen av de som drabbas är flickor, även om det också förekommer pojkar bland offren. Landets myndigheter gör nu vissa insatser för att stävja barnsexhandeln. Den filippinska regeringen söker etablera

(13)

ett internationellt samarbete mot handel med kvinnor och barn. Sverige har varit en partner i detta samarbete genom ett ASEM-projekt mot

människohandel.

Siffrorna över antalet gatubarn i Filippinerna är oerhört skiftande. Officiella källor har angett att det finns minst 22 000 gatubarn i landet. Unicef har beräknat antalet till 250 000. En del enskilda organisationer hävdar att antalet är cirka 1,6 miljoner för hela landet och en del går så långt att säga att det finns 1,6 miljoner gatubarn enbart i Manila.

Åldern för värvning till de militära styrkorna är 18 år.

Barnsoldater förekommer i alla områden som präglas av väpnad konflikt. Det har förekommit rapporter om paramilitära styrkor som har minderåriga i sina led. Regeringen har hittills misslyckats med att stoppa rekryteringen av barnsoldater. Det finns heller ingen samordnad regeringspolicy för att stävja problemet.

Det finns en hel del barn i fängelser, ofta tillsammans med vuxna. 2006 antogs en ny lag som förbjuder fängslande av barn under femton år. Lagen föreskriver att minderåriga som hamnat i konflikt med rättvisan ska omhändertas av sociala myndigheter. Efterlevnaden av lagen är emellertid inte självklar.

Barnens ålder säkerställs inte alltid vid gripandet, ibland på grund av att barnen inte kan bevisa hur gamla de är och de behandlas då som vuxna.

Kommissionen för mänskliga rättigheter och svenska barnombudsmannen har ett treårigt samarbete för att stärka barnens rättigheter och genomförandet av barnkonventionen i Filippinerna.

16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga, och religiösa minoriteter samt urfolk.

Minoritetsfolken utgör ungefär 18 procent av landets befolkning och finns spridda över hela landet, de flesta i Luzons och Mindanaos bergsområden. Den största religiösa minoriteten i landet är muslimerna som utgör cirka sju procent av befolkningen. Dessa bor främst i Mindanao och på närliggande öar.

Mindanao är i viss utsträckning självstyrande.

Det finns ingen lag som diskriminerar minoriteter från medbestämmande eller tillgång till utbildning och hälsovård. Då minoriteterna ofta lever i avlägsna delar av Filippinerna förhindras de emellertid ofta i praktiken från att delta i viktiga beslut rörande framförallt rättigheterna till land. De har dålig tillgång till utbildning och hälsovård. Säkerhetsproblemen i dessa delar av landet bidrar till

(14)

svårigheten att rekrytera läkare och annan sjukvårdspersonal samt lärare från andra delar av landet.

Det rättsliga skyddet för urfolken och deras traditionella landområden finns inskrivet i 1987 års grundlag. Genom “The Indigenous Peoples’ Rights Act (IPRA)” från 1997, etablerades ”National Commission of Indigenous People”

(NCIP) som har som uppgift att dela ut landrättigheter och så kallade

”ancestral domain lands”. IPRA erkänner urfolkens rätt till deras traditionella territorium, självstyre och rätten att behålla och utveckla sitt eget

kunskapssystem. Genomförandet av IPRA är bristfällig, delvis på grund av resursbrist men också på grund av att NCIP behöver stärkas institutionellt.

Större kommersiella projekt medför ofta att individers rättigheter åsidosätts.

Gruvlagen, vilken reglerar prospektering, bestämmer att om det finns en redan erkänd äganderätt inom det "ancestral domain" ett folk gör anspråk på, fortsätter denna att gälla. IPRA, däremot, föreskriver en konsultationsprocess och skriftligt medgivande innan gruvdrift kan påbörjas på en stams land.

Denna motsägelsefullhet i lagarna är problematisk och urfolkens rättigheter respekteras ofta inte.

Ett annat hot utgörs av större infrastrukturprojekt som dammbyggen eller stora turistanläggningar. Dessa utförs ofta utan urbefolkningens godkännande och mot deras önskningar. Det förekommer rapporter om våldsamma

protester där aktivister fängslats, åtalats och trakasserats. Även våldtäkter och mord har inträffat. Det finns också rapporter om att vissa grupper, av rädsla för konsekvenserna, ger sitt medgivande till exploatering av sina områden. Det finns exempel på grupper som dragit fördel av projekten och vars liv

förbättrats.

Många av urbefolkningsgrupperna bor i konfliktområden där gerillagrupper verkar. De befinner sig inte bara i skottlinjen mellan regeringstrupper och rebellerna, utan tvångsrekryteras även ibland av gerillan.

17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet

I författningen förbjuds diskriminering på grund av sexuell läggning, men diskriminering av personer med annan än heterosexuell läggning förekommer, framför allt utanför storstäderna.

Den katolska kyrkans starka närvaro har en negativ inverkan på hur

homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) behandlas men generellt är acceptansen för dessa ändå god. Äktenskap mellan två människor av samma kön erkänns inte av vare sig staten eller kyrkan. För närvarande

(15)

avhandlas ett nytt lagförslag som syftar till att skydda HBT- personers rättigheter i kongressen och senaten. Huvudpunkten i förslaget är en harmonisering av filippinsk lagstiftning med internationell standard vad det gäller de mänskliga rättigheterna.

18. Flyktingars rättigheter

Det finns periodvis stora problem med internflyktingar i landet. Detta beror på de återkommande naturkatastroferna, främst tyfoner och översvämningar, samt på de två väpnade konflikter som pågår i landet.

Under 2007 har militära sammandrabbningar på framförallt Sulu och Basilan skapat tillfälliga problem och lett till att uppemot 100 000 människor tvingats lämna sina hem.

Få flyktingar kommer till landet, mycket på grund av Filippinernas geografiska placering. Den filippinska staten uppmuntrar frivilligt tillbakaflyttande och motsätter sig numera tvångsåtgärder efter protester från enskilda

organisationer, den katolska kyrkan och röster inom den statliga administrationen.

Nationell lagstiftning för att genomföra 1951 års flyktingkonvention saknas. I september 2006 beviljade den filippinska regeringen för första gången

filippinskt medborgarskap till en person med flyktingstatus.

19. Funktionshindrades rättigheter

Det finns lagstiftning som skall garantera funktionshindrades tillträde till offentliga lokaler och organisationer, och som fastställer rätten till utveckling, rehabilitering och arbete för personer med funktionshinder.

Möjligheterna för personer med fysiska funktionshinder att ta sig fram med offentliga kommunikationer är dock begränsade.

Arbetsmarknadsdepartementet ansvarar för att arbetsgivare inte diskriminerar funktionshindrade, men resurserna är otillräckliga för att garantera lagens efterlevnad.

Mindre än en tredjedel av de personer som lever med funktionshinder tar emot någon typ av statligt stöd.

ÖVRIGT

20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter

(16)

Generellt finns inga lagstadgade hinder för frivilligorganisationer att bedriva verksamhet i landet. Det finns ett stort antal enskilda organisationer som är verksamma inom mänskliga rättigheter. Många av dessa är knutna till politiska partier och särintressen.

Problemet med våld mot aktivister och ledare i frivilligorganisationer är emellertid omfattande. Militären och delar av regeringen betraktar många frivilligorganisationer som direkt knutna till kommunistpartiets väpnade gren.

Det medför att de i sina kampanjer för att begränsa kommunistpartiets inflytande riktar in sig på civila samhällsorganisationer. Enligt FN:s -rapportör för mänskliga rättigheter är tortyr samt utomrättsliga avrättningar en

systematisk del av militärens kampanjer. Militären förnekar detta och skyller på

”odisciplinerade element”.

Frivilligorganisationer som arbetar med att stödja bönder i deras strävan att erhålla land via jordbruksreformen, har rapporterat om avrättningar och trakasserier av bondeledare och en kontinuerligt osäker situation för folk engagerade i deras organisation.

Enligt olika organisationer för mänskliga rättigheter pågår en fortlöpande dialog med staten. Ett bakslag för detta var när presidentens mänskliga

rättighetskommission under 2007 valde att sluta konsultera representanter från det civila samhället.

Vilken tillgång en organisation har till beslutsfattarna är ofta beroende av deras internationella status. Amnesty har således mycket enklare att få sina åsikter hörda än en nationell organisation.

21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter

UNDP och andra FN-organ arbetar med ett rättighetsperspektiv i sina programinsatser.

En EU-mission, där bland annat en svensk expert deltog, besökte landet under våren 2007 för att undersöka hur EU kan bidra till att komma till rätta med de utomrättsliga avrättningarna.

Med början 2005 genomförs ett treårigt projekt mellan svenska barnombuds- mannen och den filippinska kommissionen för mänskliga rättigheter om barn som befinner sig i konflikt med lagen. Projektet fokuserar på att öka

medvetenheten om barnens perspektiv genom workshops och utbildning av personal.

(17)

Genom bistånd från Sida stödjer Diakonia bland annat PAHRA och Institute of Political and Electoral Reform (IPER). Caritas, Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen med flera stödjer bland annat filippinska enskilda

organisationer som arbetar med gatubarn och utnyttjade gästarbetare. Från Olof Palmes Internationella Centrum och flera fackförbund kommer stöd till organisationen LEARN, som försöker bygga upp oberoende fackföreningar på gräsrotsnivån.

Svenska Rädda Barnen och Save the Children US har verksamhet runtom i landet som syftar till att främja barns rättigheter.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :